INNEHÅLL: (continued 8)

Sedan allt var klart skickade jag bort de flesta af medhjälparena och alla nyfikna åskådare samt stannade på post utanför den på glänt öppnade laddörren. Under tiden hade Julius varit hemma efter och laddat ett pappas gamla enpipiga muskedunder, hvilket han kunde sköta, och infann sig utrustad med kruthorn och hagelpung, allt af äldsta välbepröfvade sort. Så stodo vi där på lur väl en timme och jämte oss sågställaren Riif, försedd med en stor båtshake med rak och skarpslipad spets, samt dessutom ett par timmermän med yxor.

Jag hade på morgonen icke haft tid att förtära något, och då lon ej visade sig och jag i det kalla luftdraget blifvit frusen och hungrig, kilade jag hem för en stund, emedan bud upprepade gånger gifvits, att kaffet stod och kallnade. Jag anförtrodde vaktandet åt unge Julius och skyndade de femtio stegen hem öfver torget, men jag hann icke dricka ur koppen, innan skott hördes. Naturligtvis var jag kvickt tillbaka vid den nu fullt öppna ladudörren, där Julius stod laddande i största hast, och inkommen i ladan fick jag se en syn, som jag aldrig glömmer. Illa sårad i hufvudet af hagelskottet hade den ursinniga lon rusat uppefter väggarna och mot fönstren, hvarför Riif fruktat att han skulle kunna bråka sig ut den vägen; därför sprang han till och spetsade odjuret med sin käcks fast vid väggen, så att dess skarpslipade långa spets trängde genom halsen vid struphufvudet och djupt in i brädväggen. Ilsket morrande och fräsande hängde vilddjuret där fastspikadt tätt under fönstret med fötterna en aln öfver golfvet och vildt huggande omkring sig med alla fyra för att sålunda få halsskinnet att brista och slippa loss. Men skinnet höll och Riif jämte en annan karl tryckte med allt gevalt på käcksskaftet, så att både det och brädan i väggen bågnade, dock äfven dessa höllo ut trots djurets våldsamma ansträngningar, tills Julius fick laddadt och på nära häll med ett skott i hufvudet gjorde ett tvärt slut på den förtviflade striden. Uppträdet var så intressant att åskåda och föreföll mig så litet farligt, att jag underlät att blanda mig däri, för att låta Julius behålla triumfen. Men skinnet köpte jag af honom, och det var sällsynt stort och vackert, grått med en mörkare rand på ryggen och hvitt under buken, alldeles utan strimmor och fläckar. Lon var 45 tum lång, 26 tum hög och vägde 60 skålpund.

Vid islossningstiden följande år 1870 gjorde jag med apotekaren Granberg i T:fors, som var en af grundläggarena af Valkiakoski träsliperi och pappersbruk, för den pågående anläggningens skull en färd dit och stannade där ett par dagar. Vid första middagen blef jag bjuden på en kötträtt, som smakade excellent, fastän jag icke fick klart för mig af hvad sorts kräk den var tillagad. Efter måltiden frågade mig frun i huset, om jag visste hvad jag förtärt, och på mitt svar att det för att vara kalf hade benknotorna för små och för kanin för stora, meddelade hon skrattande, att jag ätit stufning af lokött, hvilket påstods vara en delikatess. Hon hade köpt det af Kokko-Kustaa, en på den tiden allmänt känd vilddjursjägare, bosatt i Valkiakoski by. Hon sade sig ha fruktat att jag skulle ratat anrättningen, om jag vetat hvad det var, men detta var obehöfligt, ty sedan åt jag med god aptit äfven stekt loskinka kall på smörgås, som smakade nog så bra, bättre än kanin, hvars kött har en sötaktig och fadd smak, som af kunnig kock måste döljas.

Dessa lomål voro anledningen till att jag uppvaktade Kokko-Kustaa och af honom köpte skinnen efter de båda förtärda loarna. Af de samlade loskinnen lät jag göra mig en respäls, i hvilken jag kunde trotsa blåst vid trettio graders kyla och mådde godt som i sängen.

Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet.

Tjädern förekom sällan nära intill staden, dock behöfde man just icke begifva sig mera än fem km därifrån för att träffa på denna fågel. Han fanns på alla granklädda uddar och holmar kring Näsijärvi och Aitolahti samt på Reuhari och Keisalo holmar nära Laalahti. Under dragfiske kring sistnämnda holme och vid picknickfärder dit med ångslup sågos ofta de föga skygga fåglarna, hvilka på denna aflägset belägna ö visst sällan förföljdes och där jag flere gånger lyssnade till tjäderleken. Äfven uti Takahuhti, Lempäälä och Ylöjärvi kapells skogar, icke alltför långt från staden, förekom tjädern rikligt, ända till dess allmogen i trakten under nödåren vande sig vid att söka en inkomstkälla i fågelfångsten, ty fågelfällor påträffades då redan på sensommarn mångenstädes i skogarna, och det därmed verkställda skoningslösa förföljandet gjorde, att tillgången på denna fågel hastigt minskades. Dessa fällor gjordes af två slag, hvaraf det ena uppsattes tvärs öfver gångstigar och kreaturs vägar på sådana ställen där skogsbär växte och fåglarna därför uppehöllo sig. Dessa voro de s.k. slagfällorna, som bestodo af en ett par famnar lång klenare trädstam, hvilken på ena ändan belastades med tunga stenar, medan den andra gillrades upp lagom högt öfver marken, så att tjädern med framsträckt hals kunde krypa därunder. Från fällan uppsattes åt båda sidor i spetsig vinkel mot hvarandra täta metershöga risgärden, tjänande till att leda den efter marken springande fågeln, som ogärna besvärar sig med att flyga öfver rishindret, fram till fällan.

Då han ser det öppna hålet under slagbommen, ämnar han sig fram där. Härvid stöter han emot glllret, hvilket utgöres af en kvist eller spändt snöre och drar sålunda omkull stödet för slagbommen, som då slår ned och träffar fågeln på den utsträckta halsen eller öfver ryggen. I lyckligaste fall dödas han med detsamma, eljes pinas han långsamt till döds. Om fågelfångaren sällan vittjar sina fällor, händer det, att räfven eller andra rofdjur göra sig ett godt mål af hans fångst och att han icke hittar annat än de för vinden kringyrda fjädrarna, liksom vi på våra jaktfärder rätt ofta gjorde. Utom denna sorts fällor, hvilka för det mesta genast slå ihjäl fågeln och icke alltid utsätta honom för långsam död, påträffades äfven ett annat slag afsedt för tjäder och orre, hvilket för det därmed oundvikligt förenade djurplågeriets skull är synnerligen afskyvärdt och ett människor ovärdigt tortyrredskap, särdeles förödande för fåglarna. Dessa fällor äro konstruerade på följande sätt. Kring en medelstor tall eller gran, afkvistad till tre meters höjd från marken, uppsattes på två meters höjd en af gröfre störar gjord ungefär två meter i fyrkant mätande ram, hängande horisontalt samt fästad vid trädstammen med fyra från hörnen snedt uppåt anbringade klenare störar. Från ramens innerkant ned till trädets stam någon fot öfver marken voro smala, släta störar trattformigt anordnade och ställda så tätt intill hvarandra, att fåglar icke kunde slippa ut emellan dem.

Det hela liknade således en upp- och nedvänd, stor, fyrkantig och till hälften uppspänd paraply. Denna tillställning uppsattes ganska synlig och fristående i en glänta i skogen, och från ramens öfra kant ned till marken placerades uti långsluttande läge några störar med den grofva, slätt afputsade ändan vänd uppåt, för att tjäna fåglarna som klätterstång, då de från marken ämnade sig upp till den vid trädstammen fastbundna lockmaten, bestående af en korn- eller hafrekärfve. Lockmaten anbringades på sådan höjd öfver spjältratten, att de till yttersta ändan af störarna äntrande fåglarna icke kunde nå den, men sträckande sig så mycket som möjligt för att komma ät något af axen, slutligen förlorade fotfästet på den tjocka och hala stångändan och föllo ned i spjältratten. Där nere mellan trädstammen och de lutande störarna var omöjligt för den stackarn att få fotfäste, han blef liggande som han fallit, med den ena vingen eller foten ute mellan spjälarna, utan att förmå resa eller röra sig, långsamt, eländeligen svältande och frysande till döds, om icke en förbistrykande räf eller mård gjorde slut på pinan, innan djurplågaren hann dit att afhämta fångsten. Att räfven förstod sig på att beskatta dessa tortyrredskap, såg jag flere gånger af de kringspridda lämningarna och af fjädrarnas mängd; liksom på de i fällorna kvarliggande döda fåglarnes i onaturliga ställningar stelnade kroppar och bleka kindlappar tydligt syntes hvad de lidit. Som väl är, lära dessa fångstredskap nu vara förbjudna öfverallt utom i landets norra delar, och troligen blir det snart nödvändigt att äfven där med lag göra slut därpå. Sedan fällorna engång voro uppsatta, var besväret med fågelfångsten ringa och kunde löna sig, då tillgången på fågel var god, ehuru en myckenhet fångad och billig fågel från aflägsnare orter fördes till staden på höstarna under sextiotalet och priset därför höll sig lågt. Fågel såldes då oftast efter vikt och betalades på torget med från tre till fem kopek för skålpundet, under den tid då ryska myntet var gångbart. Då uppköptes fågel i större mängder 1 hushållen samt inlades i byttor och tinor, på hvilket sätt den under kall årstid flere månader kunde förvaras. Det var då icke tal om att skydda skogens befjädrade innevånare för utrotning, allt togs som kunde kommas åt, och därför har det nu en mansålder senare blifvit en behjärtansvärd nödvändighet att försöka bevara hvad som finnes kvar samt hindra fågelvärldens totala ödeläggelse.

Allmogen kring T:fors satte intet värde på fågel som mat, troligen emedan kvinnorna icke förstodo sig på att tillreda den smakligt, hvilket sorgliga faktum jag några gånger råkade ut för på jakter i trakten, då i brist på annan föda den just skjutna orren eller tjädern måste tillagas och förtäras. Af dessa misslyckade anrättningar vill jag omnämna en. Vid östra ändan af Aitolahti norra strand ligger Juoppo hemman, hvilket flere år tillhörde T:fors masugn och sköttes af en arrendator. Under åren mellan 1865 och 69 brukade vi någon gång under höstsommaren fara dit för att fiska eller jaga och blefvo då af arrendatorn trakterade med hvad huset för tillfället egde i matväg. Den gången råkade vi ut för att till middagen bjudas på tjäder och därtill intet vidare än hårda rågbrödskakor och smör. Säkerligen hade den vänliga värdinnan efter bästa förmåga ansträngt sig att tillreda den i slagfällan tagna och till åren komna tjäderherrn, men hennes kunskap i den vägen visade sig snart ha varit sorgligt otillräcklig. Vi voro försedda med god aptit, men tyvärr var anrättningens oss redan på långt håll mötande doft föga inbjudande och smaken outsägligt vedervärdig. Fågeln var icke stekt, endast kokt uti bara vatten, hvarvid olyckligtvis saltet glömts. Detta förhållande var så mycket egendomligare, som allmogen i trakten eljes brukar salta nästan allting, till och med kaffet. Någon afredning med smör eller fläsk hade icke heller företagits, och då ingen sås bestods, lågo fågelbitarna i det klara osmakliga, buljonglika spadet. I trots af god vilja och upprepade hungriga försök rådde jag icke på den vämjeliga anrättningen, och Öster, som frågade värdinnan om icke fågeln tagits i Noaks ark, mumlade något om trästickor kokta i diskvatten och kunde lika litet som jag förmå sig till att svälja mer än en tugga af denna gamla, sega och misshandlade tupp. Om skogsfågel äfven i andra bondhem tillredes på det viset, är ej att undra på, att bonden hellre afyttrar än förtär sitt villebråd.

Fiske på Näsijärvi.

Jag hade låtit en van båtbyggare i Ruovesi tillverka en roddbåt af asp, som hade den där i trakten allmänna för fart på sjöarna särdeles lämpliga, lätta och nätta formen. Båten kunde med lätthet bäras af två man och löpte snabbt på vattnet, utan särdeles kraftansträngning för den roende. Den var naturligtvis smal i förhållande till längden och skarp som en uppfläkt ärtskida, men ändock icke rank samt vakade utmärkt i Näsijärvis oroliga och vid hård blåst så oregelbundna vågor. I båten rymdes två roddare att sitta efter hvarandra och en person i aktern, dock var jag mest allena med Öster uti den. På hans begäran försågs båten, i stället för de i Tavastland brukliga fasta årklykorna, med vridbara sådana af järn och åror af den form som på saltsjön användes, hvilka beslogs med läder på de i klykorna löpande ställena. "Bondknifvar" som han benämnde de i trakten af T:fors vanliga årorna, hvilka med inslagna märlor häktades på hakar, fästade i suden, ville han ej godkänna, emedan de under rodden icke kunde vridas, då årbladet ofvan vatten fördes tillbaka, och detta ansåg han vara det enda riktiga tempo vid regelrätt rodd.

I denna båt rodde Öster mig år 1866 på midsommaraftonen från kl. 6 på kvällen till midsommardagen kl. 8 f.m. rundt kring hela Näsijärvi, följande stränderna åt längs fjärdar och vikar upp till höjden af Harvasalo holme och tillbaka. Då alla krokar medräknas, säkert en väglängd af sextio kilometer på fjorton timmar, hvaraf endast fyra användes till hvila, och dock påstod sig Öster icke vara trött. Under färden fångades elfva gäddor vägande tillsammans 56 skålpund utom åtskilliga vackra abborrar, hvilka i den djupa sjöns mörka vatten äro nästan svarta till färgen.

På sextiotalet funnos inga utländska fiskredskap till salu i Tammerfors, och hvad man behöfde tillverkades hemma. Öster, som lärt bleckslageri, förfärdigade till eget behof mycket väl fiskande drag af blanka anjovis- och sardinaskar äfvensom kupade skeddrag, som på yttre sidan försilfrades och på den inre förgylldes af en guldsmed i staden och voro lika ändamålsenliga som något utländskt.

Svårare än att skaffa drag var att erhålla fina och starka refvar. För att få sådana vände man sig till någon bekant engelsman vid fabrikerna, som vid tillfälle skaffade det önskade från hemlandet. Allmoge såg jag icke på den tiden använda drag, men en och annan fabriksarbetare hemma från annan ort fiskade någon gång därmed på sommarkvällarna i strömmen ofvanför fallet och utefter sjöstränderna nära staden. Den fiskande brukade vara ensam i båten och bita i dragrefven samt släppa årorna, då fisken högg sig fast. Till bete användes för det mesta en snedvriden salt strömming eller annan fisk, som med några tregreniga krokar fästes i lämplig ställning.

Öster hade i sin ungdom vid hafskusten bedrifvit fiske och var road däraf samt lockade mig ibland, då intet annat fanns att roa sig med, att under de långa vackra sommaraftnarna komma ut på sjön med honom. Han visste hvar fisken fanns och huru den skulle tagas samt hade alltid tur. Vi fiskade med drag gäddor, som höllo till vid alla i Näsijärvi utskjutande uddar; fick man en på ena stranden af en udde, stod vanligen en annan något större eller mindre på den andra sidan därom. Eljes fångades både gäddor och abborrar vid grunden ute på fjärden samt någon gång under högsommaren en forell eller gös ute öfver djupet. Det var icke ondt om stora fiskar i Näsijärvi på den tiden, då tillfölje af de nästan öfverallt steniga och klippiga stränderna noten blott på få ställen kunde begagnas och pålkrokar endast sällan användes. Det talades äfven där som annorstädes om jättefiskar, hvilka fångats förr, och berättelserna voro icke mycket att lita på, ty sådana sägner dö aldrig, men hvad jag själf vet och sett kan det ju vara på sin plats att här omnämna.

På sommaren 1868 fångades på pålkrok i Näsijärvi utanför Lielaks egendom en gädda, som hade en total längd af 45 tum engelskt mått och vägde 36 skålpund. En annan 44 tum lång, vägande 33 skålpund togs följande år af en arbetare vid Siilinkari berggrund.

År 1871 på vårvintern hittades af bonden på Juoppo hemman vid Aitolahti en gädda af 40 tums längd och 41 skålpunds vikt under så säregna förhållanden, att de förtjäna berättas. Föregående höst hade för T:fors masugns räkning vid transport af kolved till bruket af famnslånga klabbar byggts s.k. fjällflottar. Flottarna blefvo dock icke afhämtade tidigt nog och viken isbelades, medan fjärden var öppen. Då uppstod västlig storm med svår sjögång; flottarna sönderslogos och kolveden hifvades tillsammans med issörjan högt upp på land, där allt sedan frös ihop till en isvall, som blef liggande öfver vintern. Mot våren anställdes folk att taga lös veden och däraf bygga nya flottar; därvid hittades infrusen mellan vedträden högt uppe på land en ovanligt stor gädda, som befanns fullkomligt oskadad och af isen väl konserverad. För att säljas i staden fördes fisken till masugnskontoret, där jag råkade få se och mäta den. Det var en grann fisk och man får ett tydligt begrepp om dess imponerande storlek, då jag nämner, att karlen, som bar den hängande i en vidjegren öfver axeln, var af vanlig längd och gäddans nos syntes i jämnhöjd med örat, medan stjärten slog honom på vadorna. Bruksförvaltaren köpte ett stycke af stjärten, som påstods vara det bästa på en så stor fisk, och bjöd mig smaka därpå; men någon delikatess var den icke, ty köttet var hårdt och smaklöst. Det är bättre nöje att fånga stora gäddor, än att äta dem.

År 1877 i augusti hittade Öster och jag i Koljonselkä, omkring en kilometer sydväst om Korkeasaari, på ett lågt klippgrund de af kråkorna ratade lämningarna af en ovanligt stor gädda. Skelettet var fullständigt sammanhängande och uppvisade mått från nosspetsen till stjärtändan en totallängd af fyrationio (49) engelska tum. Huru denna jättefisk fått sin bane, syntes af en ännu ur gapet hängande mässingstafs och åtföljande lång ända af en pålkroksref. Öster tog kroken till amulett för tur i fiske och påstod: "Bättre don än lingarnståten ska de var te ta' hvalfisken med."

Den största gädda jag i dessa vatten fångat vägde 26 skålpund och var 40 engelska tum lång.

Öster brukade ibland midt på vintern fiska lake utanför holmarna vid strömmens utlopp ur Näsijärvi. Detta fiske bedref han med af enkvistar förfärdigade krokar, hvilka med en för ändamålet särdeles lämplig knut fästades vid långa tafsar, som antingen en eller två efter hvarandra knötos på refven. Som bete användes små fiskar (saltade siiniäisiä), som i små knippor bundos med sytråd kring kroken, täckande spetsen och skaftet. Genom hål 1 isen firades refven så pass långt ned, att betet stannade nära bottnen, och vid öfverändan anbringades ett på isen i sned ställning uppsatt spö af tre fots längd, hvilket fjädrade då fisken nappade och sålunda hindrade refvens afslitande. Jag har sett därmed fångade lakar, som vägde 10 till 12 skålpund, hvilka i sin glupskhet slukat den otympliga kroken ända ned i magen. Öster ansåg dock icke sådant fiske lönande på det stället och uppgaf som skäl därför, att han icke fick vara ensam om fångsten, emedan de på isen i ögonen fallande spöna ditlockade opåkallade medhjälpare, då han var frånvarande.

Om somrarna roade han sig med att samla alla af oss fångade lefvande girsar och de voro ibland rätt många. Vid hemfärden förde han dem i ett ämbare med sig och släppte dem sedan fria i strömmen uppe vid Myllysaari. Tillfrågad om ändamålet härmed, svarade han knipslugt! "Det gör jag för att roa de sakramentskade verkstadspojkarna, som hvar sommarkväll meta här kring stränderna. De fånga ändå ingenting, men nu ska de få de här slemsnokarne som dra i flötet och äta upp masken af dem, så ha de roligt." Gubben brukade då rätt ofta 1 närheten på holmen gömd under albuskarna och ha lika roligt som pojkarna af att se på, då girsen nappade.

"Picknicks".

Af den tid jag vistades i T:fors förgingo nu sju år från och med 1869 till 1875, under hvilka år jakt och fiskenöjet nästan alldeles fick hvila. Kassören afled det förstnämnda året, och då han var den bland oss som mest intresserade sig för hararna i stadens närhet, fingo de fred liksom skogsfåglarna, hvilka ock helt hastigt blifvit så få, att det var för mycket besvär och för litet nöje att springa långa vägar efter dem. På höstarna fick kaptenen ensam "gå vall" med rapphönsen, som han uttryckte sig, sedan hans Kalle efter en välförtjänt afbasning en vacker dag för alltid deserterade ifrån honom. Han klagade äfven öfver att hönsen, då staden nu så hastigt börjat växa ut åt alla sidor, blifvit skygga och öfvergifvit dess närhet samt att den fredliga idylliska tillvaron i samhället fått en för jägare sorglig ända. Såväl höns som harar tyckte förmodligen detsamma och flyttade, troligen för alltid.

Äfven jag hade fått annat att göra än att på söndagsmorgnarna ströfva kring uti fria naturen; ty då maskinerna stodo stilla var det lämpligaste tiden, att för remontens eftersyn ströfva omkring i linnefabrikens många och stora salar. Dessutom hade jag småningom tröttnat vid att genomvandra de välbekanta markerna kring staden, där man var frestad säga godmorgon åt hvarje sten och stubbe. Utflykter på längre håll företogos sällan, och ännu mera sällan inträffade därunder något, som var värdt att anteckna för att ihågkommas.

Man for en och annan gång i gladt sällskap till Nokia och Muurola forsar för att meta foreller, men till Teisko och Ylöjärvi skogar kom man sällan, och då jaktkamrat fattades, vande man sig snart ifrån sådant nöje. Några af de vid fabrikerna anställda engelsmännen, som voro roade af flugmete, gjorde under sommaren med familjerna picknick-färder till förenämnda natursköna forsar, och för att ha en välkommen öfning i språket for jag gärna med och låtsade fiska med rullspö liksom de. Resultatet af vårt fiske var visserligen ej nämnvärdt, men muntra voro dessa färder för det mesta.

Midsommartid fiskade jag helst id ofvanför fallet i Nokia ström eller vid holmarna. Iden fångades med stycken af kräftor, hvilka då bytte skal och voro alldeles mjuka. Betet knöts utan krok på ett långt snöre, som från båten firades ut i strömmen, och slukades begärligt ända ned i magen af den glupska fisken. Därför kunde fisken, när den halades in, icke göra sig fri från sitt rof, och refven kapades helt enkelt af med knif för att åter förses med bete.

Råkade man träffa på ett stim matfriska idar, kunde man ha sport nog, och fann jag detta fiske oftast nöjsammare än att ro fluga eller drag för foreller, som för tillfället icke voro i taget att nappa.

För att fånga kräftor foro vi med ångslup till Ylöjärvi och till Teisko, hvarest de funnos i den långa natursköna Viitapohjaviken vid stranden af Viitaniemi längst österut vid vikbottnen. Eljes hade jag endast på få ställen iakttagit kräftor utefter Näsijärvis stränder. I förstnämnda trakt upprinner en mindre, på kräftor rik å från de små sjöarna vid Ylöjärvi kyrka och mynnar ut i Laalahti vik af Näsijärvi, en dryg halfmil från staden. Dit foro vi ibland med roddbåtar i muntert sällskap och återvände aldrig utan en mängd stora kräftor.

Det sistnämnda kräftstället upptäcktes tillfälligtvis på en lustresa med ångslup i den natursköna viken innanför Aunensilta bro, där landsvägen går fram till Teisko kyrka. Norra sidan af stranden är brant stupande med höga, skogbeväxta berg, men den södra mest låg och odlad. Den smala infarten under bron och de skogklädda holmarna erbjuda förtjusande platser för sommarbostäder.

Det var en härlig och ovanligt ljum midsommarafton nära midnatt, då vi lade till vid stranden af Viitaniemi nedanför gårdens anspråkslösa byggnader och lägrade oss i gröngräset. En af sällskapet, som kunde sjunga, stämde upp:

Här är Näsijärvi skönast, Här är Finlands sommar grönast, Här är allt så friskt och täckt.

Fisken kvickt ur vägen hoppar, Göken gal i skogens toppar, Blomman öppnar svällda knoppar, Sakta hviskar västanfläkt.

Var du här, vill du tillbaka, Stadens lärm vill du försaka Gärna här i fri natur.

Hit till dessa blåa sjöar Med de många vackra öar Från det lif hans själ förslöar Längtar stadsbon ur sin bur.

Därför låtom hit oss fara, Ty här är oss godt att vara, Hitåt, hitåt längta vi.

Allt af yppig fägring höljes, En vik af den andra följes.

En ö af en annan döljes, Skymtar i en blink förbi.

Medan reskosten dukades upp och kaffe kokades på stranden, upptäckte någon att det myllrade af kräftor i abborrgräset, som i vattnet kantade stranden. Knappast var denna iakttagelse gjord, förrän företagsamma ungdomar veko upp byxorna öfver knäna och smögo sig ut i vattnet för att taga kräftor med händerna, och detta lyckades öfver all förväntan.

Hundrade fångades så med snabbt nedgripande händer; Sprattlande djuren på land samlade flickorna hop.

Voro väl rädda till först och vände dem varligt med pinnar Blefvo dock djärfvare snart, togo med handen dem fatt.

Kräftorna voro ståtliga, stora som små humrar, hvarför alla voro ense om att vi voro de första som kräftade där, helst gårdens folk aldrig brytt sig om att fånga dem. Tillfölje af vikens djupa och kalla vatten hade skalbytet ännu icke försiggått. En gryta och salt anskaffades från gården och så blef det helt oväntadt ett förträffligt kräftkalas på midsommarnatten. Sådana små nöjen äro alltid roligast, då de komma oväntadt, och en del njutningar smaka bäst, då de äro oförutsedda.

Öster.

Uti föregående berättelser har Öster flere gånger blifvit omnämnd i egenskap af lots och styrman på ångbåtarna, och då han framdeles kommer att vara med mera än förut, bifogar jag en bild af honom från "Storfurst Wladimirs" dagar och lämnar några närmare upplysningar om mannen. Gustaf Adolf Öster var hemma från Torneå stad, där han föddes den 20 juli 1829. Hans ungdomsdar forflöto med så litet skolgång, som den tiden var brukligt och vanligt för pojkar af hans samhällsställning, samt fördrefvos för resten med strömmingsfiske, då han blifvit så pass vuxen att han kunde göra nytta. Däraf härledde sig hans ännu på äldre dagar visade håg för fiske och sjömannens rörliga lif. Ändock hade han lärt sig läsa och skrifva rätt bra samt att tala en hyfsad svenska, alldeles fri från den kända österbottniska dialekten, hvilken han ibland skämtande använde. Han läste gärna, och begåfvad med godt minne och klart förstånd, hade han reda på hvad som händt i världen. Som yngre hade han lust för sjön och var duglig sjöman, kunnig i allt som till yrket hörde, såsom segelsömnad m.m., hvilket ofta kom väl till pass. Men föräldrarna läto honom icke fara på långfärder, han fick hållas hemma och måste därför sysselsättas med något annat, den tid hafvet var fruset.

Som händig ungdom med håg för arbete, lärde han sig småningom flere yrken och blef en mycket användbar person. Så var han redan duglig skomakare och sadelmakare, då han gaf sig ut på vandring för att se sig om, hvarvid han äfven kom till St. Petersburg. Där höll han dock icke ut längre än en vecka och påstod, att där blef "alltför ruskigt för folk att vara". Hvarför det förhöll sig så, talade han dock aldrig om. På den vägen lärde han sig bleckslageri och äfven snickerislöjd till husbehof. Ja, i någon af landets östra kuststäder genomgick han en kurs hos en färgare och försökte sig äfven i den konsten. Han hölls dock icke länge vid något af dessa yrken, utan tröttnade så snart han något förkofrat sig däri och lärt sig känna till orten samt begaf sig därifrån drifven af okuflig vandringslust.

Så kom han ock mot midten af femtiotalet till Tammerfors, där han, van att åtaga sig hvarje arbete som för tillfället kunde fås, blef dräng på ölbryggeriet vid Mustalahti. Där lärde han sig snart att brygga en förträfflig svagdricka, men ledsnade äfven vid denna enformiga handtering och blef skutskeppare på Näsijärvi för brukets båda vedlodjor "Toivo" och "Onni", hvarifrån hans utmärkta bekantskap med farvattnena norrut härledde sig. Här var Öster i sitt rätta element, men då nöjet endast räckte så länge som sjön icke var frusen, användes han under mellantiderna vid verkstaden som filare och järnsvarfvare samt utförde äfven i dessa yrken sitt arbete till vederbörandes belåtenhet. Hans specialitet vid verkstaden var att hålla reda på och reparera brandredskapen äfvensom segel och fartygsinventarier. Till alla nybyggda ångbåtar förfärdigade han soltält och pressenningar, liksom nödiga bleck- och kopparslagarearbeten samt styrde och lotsade dem en tid sedan de blifvit färdiga.

Öster var således en tusenkonstnär, och då jag lärt känna honom som en förståndig och användbar karl och det den tiden på orten var ondt om kunnigt folk i det mekaniska yrket, inlärde och anställde jag honom som maskinist, i hvilken syssla han äfven visade sig pålitlig och intresserad, hvarför han ock ibland skickades ut som maskinuppsättare och användes som ångslupförare, i hvilken befattning hans kännedom af vattendragen, hans sjövana, plikttrogenhet och andra goda egenskaper gjorde honom svårt ersättlig. Alltid villig, höflig, intresserad och flitig var han såväl ombord som på land ett användbart faktotum, som alla satte värde på och högaktade. Under vanliga förhållanden mycket tystlåten och fåordig blef han dock stundom rätt lifvad, och bland bekanta kunde han till och med bli uppsluppen och rolig, städse dock iakttagande ett städadt och grannlaga uppförande.

Öster var, som det påstås om hans namne, den store konungen, en vacker karl, så sade fruntimren åtminstone, och då lär det nog ha varit sant; han var mörklagd, hade långlockigt hår och på äldre dagar ett prydligt skägg, böjd näsa och kloka ögon. Något öfver medellängd var han väl växt, stark och vig samt kunnig i många gymnastiska konster, dem han i yngre år gärna visade; så hjulade han och gick på händerna huru långt som helst samt ställde sig ibland till allmän häpnad och beundran på hufvudet på galeasen "Sovintos" mastknopp. Men denna utmärkta karl var icke utan egenheter, hvilka ibland yppade sig vid olägliga tillfällen och då voro otrefliga nog. Han var mycket granntyckt och fordrade af andra samma hänsynsfulla bemötande som han själf iakttog mot alla. Råkade någon med eller mot sin vilja förgå sig i detta hänseende, då blef han trots all synbar anspråkslöshet och foglighet förnärmad, oftast utan att man begrep orsaken. I sådant fall sade han aldrig ifrån eller åstadkom någon förklaring, men gick sin väg så snart som möjligt och skaffade sig i förtreten ett stadigt rus, hvilket ibland med sina följder räckte ett par dagar, och därefter kom han åter till arbetet lika spak och foglig som förut. Hade jag till exempel, utan att förut meddela honom, för färd med ångslupen till min sommarbostad inbjudit någon bekant, som han ej tyckte om eller som förr på något sätt mankerat honom, då hände det att Öster nog eldade upp ångslupen och till bestämd tid gjorde allt klart för färden, men när afgångsstunden kom och jag infann mig med den inbjudne, då var Öster spårlöst försvunnen och jag fick själf styra båten och sköta maskinen.

Då jag vid återkomsten förebrådde honom, tog han stillatigande emot bannorna, men någon förklaring öfver orsaken till hans beteende bestods icke. Sådant hände någon gång under sommarens lopp, och då jag hörde mig för hos andra fick jag veta, att Öster legat gömd bakom någon buske eller vedtrafve i närheten och åsett ångslupens afresa, utan att bry sig om hvisselpipans kallelse. På detta sätt gjorde han förtret både åt sig själf och andra, ty det var välbekant att dessa utfärder voro honom ett stort nöje. Dessutom förlorade han den extra inkomst han hade för hvarje resa. Enhvar har sina kapriser.

I yngre dagar måtte han ha varit full af spjufveri och pojkaktighet, ty ännu vid öfver fyratio års ålder var han ibland road af att ställa till upptåg och förtret åt folk, som han hade något emot. Så var fallet vid ångbåten "Storfurst Wladimirs" utskjutning. En af bolagets kontorister, hvilken af någon anledning icke stod i gunst hos honom, hade till högtidligheten infunnit sig uppsträckt i cylinderhatt. I det afgörande ögonblicket, då låssträfvorna slagits undan från släden hvarpå fartyget skulle åka utför i sjön, lade sig en tung hand på hatten och klämde ned den öfver ögon och öron för kontoristen. När denne slutligen bråkat hatten tillbaka, var båten längesedan på flott vatten, men ingen på platsen ville underrätta honom om hvem som föröfvat attentatet.

På samma sätt gick det linnespinneriets direktör L:r, hvilken en söndagseftermiddag, då fabrikens brandkår hade öfning, infunnit sig som åskådare och dock företog sig att gräla på Öster offentligt, emedan denne råkade vara lindrigt nykter. Öster tog tigande emot tillrättavisningen, men då exercisen var slut och L:r på väg till sin närbelägna bostad, sprang han fatt honom, tog med båda händer stöd på hatten och hoppade öfver direktören, som icke var någon stor karl. Detta hade samma effekt, att hatten klämdes ned till axlarna, och då den väl kom loss var Öster försvunnen. L:r fick dock snart reda på hvem som gjort honom sprattet och han tålde därefter Öster lika litet som denne honom.

Öster var ingen supare, men som mången österbottning tog han sig i godt sällskap ett rus och var då vid briljant ölsinne samt lifvad för pojkaktigheter och fuffens. Sådant hände mera sällan, men helst när han på lördagskvällen efter badstugan i sjögången styrde kurs hemåt. Då var det äfven för bekanta fruntimmer icke rådligt att möta honom, ty han brukade bjuda upp till dans midt på gatan och ställa till uppträden sådana som följande:

Stadd på hemväg i lifvad stämning en sommarafton vid midnatt, träffade Öster utanför verkstadens kontorsbyggning brukets natt- och brandvakt, som just satte luren till munnen för att tuta tolfslaget. Vakten, en gammal invalid, hade icke tillräckligt väder i lungorna, hvarför ljudet blef svagt och ojämnt. Med händerna i fickorna, sjömansmössan i nacken och bredbent som brukligt är i svårt väder på sjön, ställde sig Öster framför honom, girande fram och åter, medan han med rösten härmade de disharmoniska tonerna. Då vakten lyckligt klämt ur sig den sista lurstöten, ryckte Öster instrumentet ifrån honom, ropande: "Du, Ytterberg, tutar som en stackare, så här ska' de' låta." Hvarpå han tutade tolf, så att det rungade öfver både staden och Skyttälä by. Men han slutade icke med de tolf låtarna, utan fortsatte en serenad på brandlur tillräckligt genomträngande för att allarmera samhället.

Då brandlurens toner på den tiden vid bruket föreställde eldsignal, om de blefvo flere än klockslagens antal och ihållande upprepades, blef vakten naturligtvis uppskrämd af Östers beteende, ty han väntade icke mindre, än att stadens brandkår och befolkning skulle rusa till den vid bruket signalerade eldsvådan. Han förmådde icke få luren ur händerna på den vige Öster, som ihärdigt fortsatte olåten, hvarför han i sin förtviflan slutligen högg tag i Östers skägg och slet däri. Häröfver blef denne förargad, han gaf ett par måttliga munfiskar åt Ytterberg, kastade luren åt honom och försvann.

För att beklaga sig och få råd hvad han skulle göra, ifall folk lockades till af skandalen, störtade vakten in till bruksförvaltaren, hvilken han mötte i dörren på väg ut att taga reda på hvar elden var lös. Vakten höll just på att klaga sin nöd och öfver behandlingen han fått röna, då äfven jag kom dit och fick höra hvad det gällde. Följden blef att Öster följande morgon tillkallades och fick en välförtjänt skrapa, samt då det råkade vara söndag, "honom till straff och androm till varnagel" skickades till kyrkan med bruksfogden, där han säkert icke varit på mycket länge. Detta spratt påstod han sig ha utöfvat af pur välmening, endast för att lära vakten att tuta ordentligt, förmodande att dennes falska toner sårade andras öron lika mycket som hans egna. Att hans påhitt skulle tagas för brandsignal och skrämma upp stadsborna ville han icke tro, påstående att de därtill voro alltför sömniga, och rätt tycktes han haft, ty ingen oro efter oljudet spordes i samhället.

En annan gång, det var en dag i augusti 1872, hade linnebolagets disponent, hr W—n, ställt till en festlighet för stadens frivilliga brandkår i skogen nära värdshuset å Pyynikke och därvid föranstaltat en tablå, som på aftonen skulle visas i bengalisk belysning. Allt var omsorgsfullt, tillrustadt och ståtligast var Öster, som midt i en grupp af uniformskladda brandkårister bland kårens redskap och tillbehör placerats på en hög piedestal af på hvarandra staplade tomma öltunnor för att föreställa hafsguden "Neptunus". Då en passande antik mantel i hastigheten icke kunde anskaffas åt guden, hade man draperat honom med bordsdukar, och figurens nedra del doldes förmedelst en af buffetfröken lånad hvit styfstärkt underkjol. Såsom attribut för sin värdighet skyldrade hafsguden med en för tillfället af honom själf af trä tillverkad ofantlig förgylld treudd, hvilken han helt profant benämnde "brandstake" och därför ansåg särdeles lämplig vid en brandkårsfest. Dessutom var han utrustad med en äfvenledes förgylld krona, som fabricerats af papp men råkat bli något för stor och därför ständigt höll på att sjunka ned på näsan. Till dessa grannlåter hade den förut omtalade gallionsbilden på "Ahti" tjänat som modell. Således var allt väl beställdt och på utsatt tid redo att belysas och beundras; men dumt nog hade några af deltagarna i roligheten, obekanta med Östers egenheter och nycker men roade af hans imponerande utseende och högtidliga uppträdande, i välmening trakterat honom för tidigt och för mycket, så att han fick sitt ömtåliga skof, hvarpå de oförsiktigt nog företogo sig att litet nojsa och drifva med honom. Detta var dock tillräckligt att förstöra nöjet för Öster och med detsamma för alla andra närvarande. Då han kommit upp på piedestalen och stod där som sjögud 1 all sin härlighet samt de bengaliska lågorna just flammat upp, med full glans belysande tablån, ropade en spefågel högljudt: "Hvad tycker ni om hafsguden i fröken Lottas kjol?" Detta var för mycket skämt för Öster i den stämning han var, det förstörde allt. Med ett språng kom han ned från tunnorna och försvann i skogens mörker, lämnande och förstörande glanspunkten af hela tillställningen. Han efterspanades omedelbart, bordsdukarna och kjolen hittades i buskarna, men guden själf var och förblef försvunnen. Några dagar därefter cirkulerade till påseende inom kontoren vid bolagets fabriker värdshusvärdens räkning för roligheten, slutande med denna post: "för buffetfrökens spräckta kjortel = Fmk 6:50."

För sådana bedrifter var man icke länge förargad på Öster, han egde för många goda sidor och dessa gjorde att jag öfver sommarmånaderna under åren 1875-80 tog honom till villan Sommarbo i Teisko och de därmed förenade fiske- och jaktutflykterna, hvarom de efterföljande berättelserna handla. Han var särdeles lämplig som hjälpreda och kamrat, klok nog att, ehuru mer än vanligt omhuldad, aldrig glömma sin ställning som tjänare; intresserad och tjänstaktig, blef han omtyckt af alla i huset, mest dock af barnen. Under våra gemensamma utfärder var han allvarlig och tyst, tills han tilltalades, då han gaf väl genomtänkta och korta svar, aldrig fallen för långa andraganden, hvilket jag ansåg som en förträfflig egenskap, sällsynt hos personer af hans sort.

Öster idkade ekorrjakt som sport och åt den egnade han hvarje höst en hel vecka. Då första snön fallit, kom sportlusten öfver honom och han infann säg för att anhålla om den vanliga permissionen, som började en söndag och slutade den följande. Han medtog sin "Kurre", en gul spets, som han själf dresserat för sådan jakt, lodbössan samt en lång säck, som innehöll matförrådet och hängdes öfver axeln. Så utrustad begaf han sig på väg till kringliggande socknar, där granskogar funnos, mest till Messuby, Teisko, Ylöjärvi och Kuru. Där ströfvade han ensam omkring hela dagarna och tog för natten in uti bondgårdar, där han under årens lopp blifvit bekant och alltid var välkommen. Ekorrarna sköt han antingen i hufvudet eller så, att han träffade uti grenen eller kvisten hvarpå djuret satt, hvilket då af kontusionen föll ned på marken, där Kurre passade på och skakade lifvet ur det. Öster påstod att skinnen på det sättet blefvo hela och värdefullare. Allt som vandringen utsträcktes längre och tiden led, minskades provianten i säckens ena ända, medan villebrådet ökades uti den andra; men en dålig jakt tyckte Öster att han haft, om han hemförde mindre än trettio stycken, och ibland voro de dubbelt så många.

Han omtalade, att då han engång tagit in i en gård i Kuoranta by i Teisko och lämnat sin säck i stugan öfver natten, hade tidigt på morgonen en af gårdens söner företagit sig att undersöka innehållet. Om nu fallet var, att ett par ekorrar af skotten endast fått kontusioner eller att Kurre icke skakat dem grundligt nog, de hade kvicknat till under natten och kilade ut, då säcken öppnades. Det blef uppståndelse i stugan och alla därvarande skyndade till för att få tag i rymlingarna, som i förskräckelsen foro kring väggarna.

En ekorre ville ut genom fönstret och där skulle pojken slå till den, hvilket han gjorde så skickligt, att glasrutan slogs sönder och djuret slapp ut i det fria. Den andra ekorren fick husbonden fatt, men blef biten i handen, hvarför han släppte fången och rusade ut, lämnande dörren på vid gafvel, hvaraf ekorren naturligtvis begagnade sig för att rymma. Häraf uppstod ett allmänt gräl i gården och uppträdet slutade med att Öster måste betala rutan, emedan han fört ekorrarna dit, men pojken fick ingenting för att han varit nyfiken och släppt ut dem. Detta tyckte Öster var bra orättvist och ämnade aldrig mera taga in på det stället.

Efter hemkomsten från sina jakter sysslade han på kvällarna med att flå skinnen af villebrådet; dessa sålde han, men kropparna åt han, påstående att det var "fin" mat som folk icke förstod sig på. Han menade att ekorrarna voro för små att stekas och därvid lätt brändes, men stufvade med potatis och kålrot smakade de utmärkt liksom äfven inlagda i deg samt gräddade i ugn. Jag har icke profvat dessa anrättningar, men det är ju troligt, att de kunna smaka lika "fint" för den som tycker om sådant, som t.ex. fullvuxna kråkungar, hvilken rätt jag hört mycket berömmas och liknas vid järpe.

Sedan jag lämnat orten, hörde jag att Öster som erfaren segelsömmare blifvit anställd som förman för en syverkstad vid linnefabriken, där tält etc. tillverkades för finska militären, och äfven att han i flere år skött denna industri till nöjes. Nu är han redan för många år sedan afliden, men han lämnade ett godt eftermäle och är det mig ett nöje att teckna dessa minnesrunor.

Hvarför jag började fiska med ref.

För mera än trettio år sedan var Tammerfors stad på långt när icke så "fin de siècle" som den på senare tid utvecklat sig till, dock var en god början till framåtskridande gjord; för det allmänna bästa återstod emellertid då ännu i vissa afseenden mycket att göra.

Den som råkade hafva sin bostad invid någon af fabrikerna i staden eller dess utkanter, där oftast ko och svin helt familjärt inhystes vägg i vägg med hyresgästen, där kloakledningarna mest voro öppna diken eller saknades på gårdarna, den som ej var van vid sådant, han längtade, då vårsolen började verka, ut i frisk luft och fri natur.

Af sådan orsak fattade redan på den tiden en och annan det af många för högst öfverflödigt ansedda beslutet att öfver sommaren hyra in sin familj och sig själf på någon egendom eller bondgård i närheten af staden, för att där i fred och ro i fria naturen tillbringa den korta sommarens få hvilodagar och upphjälpa hälsan hos både unga och gamla. Tillgången på passande sommarnöjen var i stadens närmaste omgifning högst ringa, men så voro de ej heller många, hvilka ansågo en sådan "bondkur" nödvändig, hvarför man sällan flyttade ut så långt som vi i början af juni 1876, då vi genom egarinnans å Teiskola gård I Teisko kapell älskvärda tillmötesgående slogo oss ned där öfver sommaren. Belägen på östra stranden af Näsijärvi natursköna vattendrag vid Koljonselkäs milsbreda fjärd och intill mynningen af en långt mot Orivesi inskjutande vik helt nära den från Tammerfors norrut förande landsvägen var afståndet från staden 3 1/2 mil landvägen och 2 1/4 sjöledes. Ångbåtsförbindelse förekom endast tillfälligtvis, då stadsborna företogo lustresor till Teisko kyrka.

Teisko kapell är beläget å båda stränderna af Koljonselkä fjärd och kyrkan på den östra sidan, hvarför en stor del af församlingen begifver sig dit i s.k. kyrkbåtar, hvilka endast begagnas till sådana färder. Dessa båtar, som tillhöra hela byalag, hafva ibland ända till hela dussinet par åror och rymma 60 till 70 personer. Då båtarna följas åt flere tillsamman samt ros af karlar och kvinnor i söndagsdräkt med någon hedervärd hvitluggig "isäntä" som styrman, i ifrig sporttäflan att hinna förbi hvarandra, förete de en i sitt slag rätt intressant och egendomlig anblick, som är väl värd ett besök på stället med ångbåt en söndag f.m. under högsommaren.

Östra stranden af vattendraget är mycket bergig och var på den tiden betäckt af stor, grof skog. Gårdarna äro få till antal och långt åtskilda af höjder och de öfverallt i landet inskjutande vikarna, hvilka oftast äro tämligen grunda men hafva steniga ständer. På denna sida af fjärden finnes föga odlingsbar jord och ej mycket odlad sådan, hvarför det på orten var ondt om säljbara landtmannaprodukter och andra matvaror, ehuru skogarna då voro fulla af fågel och sjöarna fiskrika.

Koljonselkä är på flere ställen öfver 60 meter djup, och en sådan bottensänka ligger utefter den yttre viken vid Teiskola gärd. Den östra stranden af denna stora fjärd är för det mesta bergig och stenig både öfver och under vattnet. Sten- och lergrund finnas på flere ställen och på olika djup samt erbjuda ett för krokfiske idealiskt vatten, helst kräftor där totalt saknas, då deras förekomst i trakten tyckes vara inskränkt till innersta ändan af den en half mil sydligare belägna och under Aunensilta bro mynnande Viitapohja-viken.

På den tiden drogs sällan not i vikarna längs Teisko vattensystems östra stränder, de voro därför icke så utfiskade som annorstädes. På herregården användes noten sällan, och allmogens notar voro små samt saknade den väfda säcken för fångst af fiskyngel (siiniäisiä), hvilken metod är så ödeläggande för alla sorters fisk men icke hunnit förstöra fisket där såsom på andra trakter sades vara fallet. Därför fanns här ymnigt fisk af alla slag och storlekar. Nog fiskade en och annan gubbe (på Teiskola gård den 70-årige trädgårdsmästaren) med metspö och pålkrokar, men större skada gjorde dessa gubbar i allmänhet icke och vi ej heller åt dem; ty så snart jag hörde, att de ej tyckte om det, fiskade vi aldrig i närheten af deras pålar vid hvilka de bundo sina båtar.

Uti dessa jungfruliga fiskevatten blef jag af omständigheterna nödd och tvungen att med ref försöka fiskelyckan. Orsaken var nämligen den, att såsom förut nämnts tillgången på lifsförnödenheter var högst obetydlig; allt måste medföras från staden på lördagseftermiddagen och förrådet räcka till för den följande veckan. I staden erhölls på den tiden icke alltid färskt kött och fisk; på sommaren ytterst sällan. Då allmoge hade något matnyttigt att afyttra, rodde de natten mot lördagen till staden och kunde sällan vid passerandet af gården bevekas att afstå en del af varan, ej ens till högre än stadspris. Troligen af den orsak att bonden skulle gått miste om nöjet af och skälet för stadsresan, om han sålde sin vara vid vägen, och dessa färder ansågos af dem såsom ett stort nöje, ehuru i staden sällan uträttades annat än köptes brännvin, öl, kaffe och socker. Smör, mjölk och groft rågbröd kunde vi få köpa i gårdarna, detta var allt!

Strax efter utflyttningen befanns visthuset sorgligt tomt en lördag kl. 8 på aftonen. Intet kött hade stått att köpa i staden den dagen, och trots budskickning till närmaste gårdar hade intet kunnat anskaffas till föda. Under så brydsamma omständigheter förklarade mitt faktotum och min ständige följeslagare, Öster: "Nu måst' vi ta fisk åt frua", d.v.s. den enda möjliga utvägen till afhjälpande af en lindrig hungersnöd vore att fiska. Således var det näringsbekymmer som tvingade drag och ref i händerna på oss, och därefter blef det bra litet af sommarlifvets efterlängtade "dolce far niente!" Beslutet att fiska utfördes omedelbart sedan det fattats.

Öster var ju från barndomen van vid fiske, och denna omständighet kom nu ypperligt till pass. Krokar och snören köptes i handelsboden vid Mäkylä torp en km från gården, kork till flöten fanns hemma och spön skuros i närmaste skogsbacke, hvarför förberedelserna till metet snart voro undanstökade. Tillstånd till krokfiske erhölls beredvilligt af egarinnan å Teiskola och småningom äfven af kringboende allmoge. Samma afton metades i viken utanför "dragonstenen", så kallad efter en krigare, som under sista kriget lär hafva simmat öfver viken för att komma undan fienden, och fångsten blef ett tjog vackra abborrar, hvilket var mer än nog för söndagens behof.

Under följande vecka köptes tillbehör till långref i staden. Öster gjorde lådor till denna, och på lördagen efter midsommar voro tre refvar, hvar och en försedd med 100 krokar, färdiga för kampanjen, som börjades samma afton. Öster visste huru vid detta fiske skulle tillgå och refvarna lades i yttre Teiskolaviken på upplodadt djup af mellan 6-10 meter utefter sluttningen af en lerbank samt omkring en mindre holme innanför Lapinsaari, där vi öfvernattade i ljungen och hade det mjukt nog med sommarpaletån som täcke.

För en naturvän är det en stor njutning att en ljus, lugn och klar sommarnatt ligga vaken och betrakta naturens fägring samt lyssna till vildmarkens ljud; det är ett sällsynt nöje för en stadsbo, som är bunden vid sin syssla dagligen året rundt. För vänner af fiskesport finnes väl knappast trefligare tidsfördrif än att vid ett sådant tillfälle iakttaga huru refvens flöten, då fisken nappar, fara af och an på den lugna vattenytan samt resa sig på ända och dyka ned, ifall fisken är stor.

Mot morgonen blir det vanligen kyligt, dimman stiger ur vattnet och skymmer utsikten; då tändes brasa på stranden, kaffe kokas och matkorgen anlitas. Det smakar!

Redan under natten vittjades långrefven på några större abborrar, en tioskålpunds gädda och en treskålpunds gös, hvilka huggit mindre fiskar som förut fastnat och gåfvo sin därvaro tillkänna genom duktiga knyckar i flötena och refven. Kort efter soluppgången upptogos refvarna, hvarefter hemfärden anträddes. Denna första fångst på ref uppvägdes och bokfördes liksom alla efterföljande samt befanns uppgå till 78 1/2 skålpund, mest stora abborrar.

Roade af sporten och nöjda med att hafva påfunnit denna nöjsamma utväg för provianteringssvårighetens undanrödjande voro vi naturligtvis lifvade för fiskefärdernas upprepande, och skall jag i det efterföljande meddela några trefliga minnen från dem.

En metfärd på Teisko kyrksjö.

Söndagen den 8:de juli 1876 var en lugn och för mellersta Tavastland ovanligt varm sommardag. Då reffisket de föregående lördagarna utfallit rikligare än för hushållet behöfdes, beslöts att för ombytes skull försöka meta med spö och mask. Då vi redan kommit underfund med att det var godt om fisk i de yttre djupare vattnen, kommo vi öfverens om att nu pröfva de grundare, den innanför landsvägsbron vid Teiskola gård belägna s.k. kyrksjön. Vi rodde till några mindre holmar liggande så godt som midt för den en half km därifrån belägna kyrkan och läto så ankarstenen falla väster om den västligaste holmen på ett vidpass en famn under vattenytan synligt stenröse. Här metades vid solnedgången inom en timmes tid ett dussintal jämnstora abborrar om 1/2 skålp. stycket, och då vi den kvällen ej brytt oss om att lägga ut refvar, föresatte vi oss att följande morgon fortsätta spöfisket på samma ställe.

Den varma natten och myggen gjorde dock, att vi på söndagsmorgonen ej kommo så tidigt i rörelse som ämnadt varit, och då dagen randats med om möjligt ännu vackrare och varmare väder än den föregående dagens, så kändes det redan kl. 9 på morgonen allt för hett i båten på det spegellugna vattnet.

De på våra förra metfärder använda långa metspöna, försedda med flöten och duktiga abborkrokar, utriggades tvänne per man, och snart var allt förberedt för attacken på abborrarnas tillvaro. Men till vår förvåning förgick den ena kvartstimmen efter den andra, utan att något flöte visade tecken till napp; fiskarna voro synbarligen icke för tillfället hemma där på stället eller ock mätta efter gårdagens servering, hvilken utfallit så illa för dem som varit oförsiktigare vid nappandet. Efter väl en timmes fåfäng väntan och reflexioner öfver det klara vädret och värmen beslöto vi att fara hem, helt missmodiga öfver oturen. Således in med spöna och upp med ankarstenarna.

Vid utförande af denna manöver observerade en af oss, att på ett par fots djup under båten och endast inom dess skugga stodo oräkneliga, orörliga abborrar, den ena tätt intill den andra som sill radad i en tunna. Jämnstora voro de alla och så tröga och orädda, att de hvarken brydde sig om bullret i båten eller upphifvandet af ankarstenarna. Ja, då båten något svajade från stället, följde de med i skuggan och ingen enda blef kvar i solbaddet utanför.

Efter denna intressanta upptäckt nedfirades naturligtvis de uppdragna ankarstenarna åter och de mest ifriga försök gjordes att medelst långsamma och försiktiga eller, då dessa icke lyckades, med hastiga tag med håfven inhösta något af ymnigheten, dock visade sig det ena sättet lika resultatlöst som det andra. Fiskarna gledo undan med fenomenal hastighet, men stodo strax därpå utanför håfven åter lika orörliga och lika mangrant som tillförene.

Därpå försöktes att fira ned ändan af metrefven med mask på kroken. Detta var dock lika fåfängt, ty de stupida kräken läto lika litet fresta sig af en präktig stor och tung daggmask som af en mindre och sprittande liflig; de blott backade undan litet för försåtet, om det läckra betet lades dem direkte på nosen, och det tycktes vara dem fullkomligt likgiltigt. Denna framgångslösa lek öfvergafs dock snart och vi rodde hemåt något snopna öfver den oväntade upptäckten, att abborrar, som eljes äro så glupska fiskar, dock stundom försmå läckerbitar ehuru de hängas midtför gapet på dem.

Reflekterande häröfver under hemfärden kom den fiffige Öster på den förmodan, att vi bjudit för stora bitar åt fiskarna, då de i solbaddet och det däraf ovanligt uppvärmda vattnet troligen voro mycket för lata att besvära sig med någon ansträngande rörelse, sålänge det icke precis gällde lifvet, samt därför ej heller gitte svälja stora stycken.

Tillfölje af dessa antaganden utfunderades efter hemkomsten en ny metod, d.v.s. att i stället meta med möjligast små beten, hvilka så att säga utan ansträngande besvär för fisken liksom med respirationsströmmen skulle slinta in i gapet. I gömmorna hittades några mycket lämpliga små krokar som förr varit använda till mete af laxöring eller forellyngel och dem malmasken förstört fjädrarna på, men hvilkas vidfästade långa guttafsar ännu voro oklanderliga. Krokarna voro knappast 5 mm breda mellan skaft och spets samt skarpt böjda och hvassa. Skogsbackens rakväxta enbuskar levererade metspön; af c. 2 1/2 fots längd och refvarna härtill gjordes omkring 3 fot långa samt lämnades utan flöten. Utrustade med tvänne per man af dessa leksaker, som vi kallade "piskor", återvände vi i trots af den stekande solvärmen till grundet, där vi ånyo ankrade vid pass kl. 11 f.m.

Naturligtvis voro vi särdeles intresserade och nyfikna att få se resultatet af den nya metkonsten, och det visade sig genast, att detta skulle vida öfverträffa våra djärfvaste förhoppningar.

Knappast voro ankarstenarna utlagda en vid fören och en akter om båten, så att vi kunde meta i skuggan framför oss, då vi sutto med ryggen mot solen, som brände genom skjortärmarna så att det sved i skinnet, förrän abborrarna liksom genom trolleri återigen voro under båten. Vi sågo ej när och hvarifrån de kommo, ty grundets stenar kunde knappast skönjas på en famns djup och vattnet var icke klart, utan uppfylldt af fint slam. Där stodo nu fiskarna i stor mängd, så många som rymdes i båtens skugga, men utanför denna syntes ingen enda. Piskornas krokar betades med små maskstycken, icke större än att de jämt dolde krokarna upp till surrningen. Väntansfullt nedfirades betet sakta framför en något större abborres nos. Jag kan ej säga huru det därpå tillgick, men inom ett ögonblick stod den korta refven rätt ut från båten och piskskaftet var på väg att ryckas ur handen, då jag ej varit beredd på en så häftig effekt af försöket. Guttafsen visade sig hålla en stadig knyck och in i båten kom gynnaren med fart samtidigt med en annan, som Öster hifvade upp. Det var ej tid att tänka på piskorna n:o 3 och 4, ty vi hade fullt upp med att sköta enhvar sin, och het var bataljen i solhettan, hvilken snart gjorde vistelsen på stället outhärdlig. Ifvern och ansträngningen gjorde att jag började känna mig yr, och då ringningen i klockstapeln samtidigt tillkännagaf gudstjänstens slut i den närbelägna kyrkan och vi lågo ankrade midt i stråkvägen för de återvändande kyrkbåtarna, ansåg jag det vara på tiden att afsluta nöjet för denna gång, ehuru fiskarna alltjämt nappade lika glupskt och stodo lika talrikt under båten.

Efter hemkomsten uppvägdes och räknades fångsten, som befanns uppgå till 162 stycken präktiga abborrar, vägande tillsammans 101 skålpund. Är icke detta ett ganska vackert resultat för två man på 1 1/2 timme i solbaddet?

Naturligtvis fortsattes fisket på detta ställe och var under liknande förhållanden alltid gifvande, dock ej en enda gång mera så ymnigt som denna första. Fångade blefvo där dock samma sommar i aftagande serie 56, 30, 18, 10 skålpund abborrar på ungefär lika lång tid, hvarefter stället mot sommarens slut öfvergafs; dock blef detta metställe under de fyra följande somrar jag vistades på orten aldrig mer hvad det varit första året. Det tycktes vara utfiskadt, och detta styrker mig uti observationen, att abborrarna hafva ett visst revir hvaruti de växa upp och framdeles uppehålla sig samt inom hvilket de vid vissa tider påträffades på bestämda ställen; på detta förekommo de i större mängd endast midt på dagen och stego då troligen från hålen mellan grundets stora stenar upp under båten.

* * * * *

Tillfölje af dylika rika fiskafången, hvilka säkert observerats och omtalats af en och annan, uppstodo snart i trakten en mängd öfverdrifna berättelser och skvaller med hänsyftningar på trolleri etc. Faktum är att vi snart fingo medtäflare om platsen; dessa hade dock liksom vi vid första försöket ingen fiskelycka, emedan de metade i solskenet med mycket långa spön långt från båten. Sådan otur bestyrkte dock enligt deras mening blott det gängse pratet om hemliga konster och hvad som kallades "ackord" med abborrarna å vår sida. Fanns någon annan före oss på detta metställe, då vi ämnade oss dit, undveko vi det naturligtvis, men engång lade en bonde sig bredvid oss, som voro där förut, och menade att han på allvar ville fresta på om han icke kunde få fisk där lika väl som vi.

Hans långa spön och refvar slungade stora krokar med hela daggmaskar alldeles inpå vår båt in uti dess skugga, för att riktigt profva samma ställe hvarifrån vi togo fisken, men naturligtvis förgäfves för de stora betenas skull. Ehuru vi drogo upp den ena vackra fisken efter den andra, blef han totalt utan napp. Efter en stund rådde jag af försiktighet Öster att liksom jag lämna kroken bar och låtsa meta utan att fånga någon fisk, så länge bonden vore kvar, men i stället för att göra detta och innan jag hann förhindra det, tog Öster ur masklådan en handfull torr jord och strödde den med en signande åtbörd ut öfver vattnet.

Då bonden varsnade detta, blef han arg och röt åt oss, att han nu fått förklaringen på vår fiskelycka och visshet, att det var sant som sades i byn, att det icke stod rätt till med sådant folk som vi, som ju ock fiskade på söndagen utanför kyrkan under gudstjänsten och dem p——e därför nog en vacker dag skulle fara af med! Så sade och trodde han samt lämnade oss omedelbart. Jag bannade visserligen Öster för det dumma tilltaget, dock tycktes detta icke bekomma honom synnerligen. Följden däraf blef dock, att en af hemmansegarena nekade oss att fiska på honom tillhöriga vatten och att enfaldigt folk betraktade oss med skygghet, då de sågo oss ute på sjön. Så var det då, huru månne det nu är?

Teiskofärder i roddbåt.

Teiskola gård är ett gammalt herresäte, hvilket efter hvad jag hört haft krigiska öden. Den gamla karaktärsbyggningen skall tillika med kyrkan ha förstörts under 1788-89 års krig, och låg den senare omkring fyrahundra steg från gården på andra sidan om landsvägen. Där funnos ännu lämningar af fundament och hopfallna grafvar, hvaruti skallar och knotor, blekta af väderleken, lågo synliga bland snår och skog på den öde kyrkogården, där sällan någon gick och där enfaldigt folk påstodo sig ha sett spöklika gestalter i månsken skymta mellan träden. I närheten stod ruinen af en förfallen väderkvarn sträckande den enda kvarblifna vingen liksom besvärjande mot den nattliga himmeln. Hemskt, ruskigt; månne den spökar där ännu?

Den nya kyrkan ligger ett par kilometer längre österut, äfven den vid samma s.k. kyrksjö, och är liksom den förstörda uppförd af trä. Corps de logis på Teiskola gård är ett stort tvåvåningshus i den i landet vanliga herregårdsstilen och skall äfven den under 1808-9 års ofred varit nära att bli lågornas rof samtidigt som den närbelägna landsvägsbron öfver sundet uppbrändes. Församlingens kantor Wanonius lär dock, omedelbart som fienden retirerade, ha skyndat till och i tid bestyrt om brasans släckande, hvilken var anlagd inom stenfoten under husets sydöstra hörn. Medan bron brann fortsattes skjutandet öfver sundet, tills fienden drog sig undan åt T:fors förföljd af de norrifrån med fartyg öfver sjön kommande ströfkårerna. Så har berättats för mig, men jag säger som båtsman påstås ha sagt: "ljuger styrman så skarfvar jag!" —

Vid södra sidan af sundet, på stranden midt emot Teiskola gårds byggningar, hvila de då stupade kämparne under präktiga hängbjörkar och där syntes vid vår vistelse ännu på flere ställen gropar efter de insjunkna gräfvarna.

Det var således ett historiskt ställe på hvilket vi lyckats få "slå ned våra bopålar" för sommaren 1876, då egendomens älskvärda egarinna åt oss upplät en del af öfre våningen i sitt stora hus, hvarifrån man hade utsikt långt ut öfver viken och Koljonselkä. Det blef ett idylliskt Arkadien för oss stadströtta sommargäster. Där fanns berg och dal, skog och sjö, åkrar och ängar; allt som är oss kärt och förhöjer ögon och sinne. Där hördes skogens sus, vågskvalp och fågelsång; där fanns frisk luft, tallbarsdoft och stärkande bad; det var med få ord sagdt ett sanatorium för klena, bortklemade stadsbor, bjudande dem, ehuru sist nämndt dock icke minst viktigt, ymnig tillgång af den bästa födan för bortskämda magar: utomordentligt god mjölk och oöfverträffliga filbunkar. En spefågel som besökte oss på sommarbetet sjöng:

"Du får här potatis och memma, båd' kalja och salt fisk jag ser; har du därtill nog ryssmjöl hemma, säg bonde hvad önskar du mer!"

Jag svarade honom: "Tag hit filmjölk och färsk fisk i långa banor, så är jag nöjd och du får vara så med."

Vi bebodde stora trefliga rum, icke särdeles höga men otapetserade och uppförda af sådant material som man nu för tiden väl sällan får se make till; där funnos stockar i väggarna och plankor i golfven som voro en half meter breda och motsvarande tjocka. Hvad äro nutidens byggnader annat än korthus emot detta!

Den nya ångslupen hade blifvit för sent påbörjad och var icke färdig då utflyttningen från staden i början af juni försiggick, hvarför därtill en annan ångbåt förhyrdes, men för att tillsvidare underhålla kommunikationen måste antingen åkdon eller roddbåt anlitas. Jag valde det sistnämnda fortskaffningsmedlet, helst Öster var försedd med en duktig 18-årig pojke som, ehuru anställd som lärling vid verkstaden, kunde bli ledig på lördagseftermiddagen. I honom erhölls en stark och öfvad roddare för färderna, så att vi, efter att vid fyratiden på e.m. ha lämnat staden, trots den 2 1/4 mil långa vägen vanligen voro framme kl. sju på kvällen, om icke alltför många och långa krokar gjordes. Detta hände emellanåt då vädret var vackert och jag brukade ha draget efter båten samt styra utefter stränder och grund på sidan om genaste farleden, för att i förbifarten fånga någon fisk. Sådant fiske lyckades oftast, och sällan kommo vi fram utan någon gädda eller stor mörkhullad abborre.

På en sådan färd tog jag med ett s.k. Kajana skeddrag vid Lintukari i Koljonselkä en gädda om tjugu skålpund, hvilken jag den dag som är ännu ofta påminnes om. Skälet härför är det följande: Då fisken huggit sig föst stannades rodden, och ehuru gäddan var så pass stor, fick jag den snart med håfven in i båten. Öster, som släppt årorna och satt framför mig, grep den med båda händer och höll i den för att jag skulle kunna taga draget ur gapet. Då detta satt mycket djupt i svalget och ingen kroklossare fanns med, gick det fumligt att få tag uti draget där nere mellan de hvassa gäddtänderna. Just då jag trodde draget vara nästan fritt, slog den hala fisken med stjärten ett väldigt slag mot båtbottnen, så att den slant ur Östers händer, hvarvid den framför draget fastade starka, tregreniga kroken högg in uti mitt vänstra långfinger nedanför nageln och ref upp den så att köttet därunder hängde som en mössa. Ärret därefter är alltför tydligt för att orsaken skulle glömmas. Man bör alltid ha lämplig redskap med sig på fiske, och den som är utan och oförsiktig må skylla sig själf för sveda och värk.

En annan gång råkade vi ut för styf sydvästlig medvind, som rörde upp hög sjögång på Näsijärvi långa fjärd. För att slippa ro företog sig Öster att rigga upp segel på roddbåten. Härtill använde han min alltid medföljande sommarpaletå och två af årorna. Snören bar han städse i fickorna och så hade vi tacklaget snart färdigt; visst såg denna rigg något egendomlig ut, men den uppfyllde ändamålet så pass att vi utan besvär länsade raskt undan. Ju längre vi kommo desto väldigare reste sig de skumklädda, brusande vågtopparna omkring oss, och vårt lilla nötskal till båt vakade beundransvärdt därpå, då utanför Palosaari plötsligen en häftig knyck kändes uti den efterhängande dragrefven och jag för att sköta denna ett ögonblick lyfte styråran ur vattnet. Detta var dock nog för att den lilla farkosten i nästa vågtopp hann gira åt sidan så mycket, att den i följande vågdal ovillkorligen skulle ha stjälpt, om icke Öster haft själsnärvaro att med den i hast framdragna slidknifven kapa utaf stagsnöret för riggen. Denna gick uti sista ögonblicket öfverbord och väl var det att vi icke följde efter. Unge Öster fick strax med årorna båten i rätta kursen medan fadern bärgade riggen och jag handskades med den vid draget löpande fisken. Efter mycket bråk lyckades jag slutligen få den ombord och befanns det vara en forell om tolf skålpund. Efter den dagen har jag dock aldrig mera i stark blåst i liten roddbåt och med drag efter denna seglat med sommarpaletån, samt afråder andra från detsamma.

Vid dessa fiskefärder gjorde jag den iakttagelsen, att på soliga sommardagar större gäddor bruka hålla till under de på sjöarna liggande stockflottarna, där de förmodligen söka skugga, ty vid rodden utefter de flotten omgifvande bommarna hände ofta att en större fisk tog draget, och vi gjorde därför emellanåt långa omvägar för att möta stockflottar, som voro på väg till Piispala rullbanor vid Pyynikkeåsen.

Voro dessa lördagsfärder roliga och efterlängtade, så blefvo dock i stället resorna tillbaka till staden på måndagsmorgonen så mycket mindre omtyckta. Då bar det af så snabbt som två par välskötta åror förmådde och voro vi vanligen framme mellan kl. åtta och nio, sällan senare. Tiden medgaf då icke att fiska på vägen, och den kvicka rodden icke heller.

Under en af dessa stadsfärder blefvo vi vittnen till följande tilldragelse i den fria, vilda naturen, där "det är världens lopp att den ene äter den andre opp." Nära södra stranden af Teiskolaviken och ungefär två km västerut från gården ligger i grundt vatten en liten obetydlig holme omgifven af större och mindre stenar, hvaraf några sticka upp öfver vattenytan. Under de första somrarna af vår vistelse i Teisko svärmade måsar och tärnor kring denna ö och häckade äfven där, af hvilken anledning vi benämnde stället "måsudden". Fågellifvet där bidrog mycket till att upplifva och förfullständiga den eljes enformiga fastän storslagna naturtaflan och vi saknade de väna fåglarna, då de af okänd anledning, troligen för äggplundringens skull, öfvergåfvo nejden. Att det icke allenast var människor, men äfven djur som förskyllde denna ödeläggelse, fingo vi en måndagsmorgon helt oväntadt reda på.

Söderut och på ett stenkasts afstånd från nämnda holme ligger i vattnet ett större flyttblock, hvars tresidiga starkt sluttande topp vid vanligt sommarvattenstånd höjer sig ungefär två fot öfver ytan. På spetsen af denna sten finnes en nästan horisontal och någorlunda slät yta af en hands storlek, hvilken ett par måsar, hvita med grå vingtäcken, valt till häckplats. Roende på afstånd där förbi sågo vi en dag måshonan ligga på stenen och förmodade att hon hade ägg eller ungar, men brydde oss icke om att närmare se efter för att icke oroa fågeln. Ett par veckor senare lågo tvänne grågula dunungar på den vidt omkring synliga stenen, tätt omskvalpade och vid stark blåst väl äfven öfversköljda af de från Koljonselkä kommande vågorna. Då vi en måndagsmorgon på väg till staden åter rodde samma väg, observerade vi redan på långt afstånd ovanligt många måsar och tärnor flyga oroligt fram och tillbaka kring holmen, hvarunder de synbart uppskrämda utstötte ihållande, obehagliga skrän. I förmodan att oväsendet stod i sammanhang med måsboet rodde vi försiktigt ditåt för att taga reda på orsaken.

Då båten sakta löpte kring holmens västra udde, sågo vi att det förhöll sig som förmodadt. En räf simmade vid stenen och gjorde, vänd med ryggen mot oss, ihärdiga fastän fåfänga försök att få fotfäste för att kräla uppför dess branta sida. På ströftåg längs stranden hade han säkert varsnat måsungdomen och i mening att skaffa sig frukost simmat till holmen för att därifrån nå boet. Intresserad att se utgången af denna episod i naturens hushållning, lät jag försiktigt backa båten bakom videbuskarna på udden och iakttog därifrån huru mickel, som i ifvern att komma åt rofvet icke märkt vår närvaro, alltjämt bemödade sig att från vattnet krafsa sig uppför den branta stenen. Då detta icke lyckades på den sidan, jämkade han sig kring kanten till nästa sneda yta och försökte anfallet där. Måsarna hade nog med förtänksamhet valt platsen för sitt bo, men det hade de kanske icke observerat, att denna sida af stenen var mindre brant än de andra och mera skroflig, ty efter några fåfänga ansträngningar lyckades räfven komma så mycket högre upp, att nosen räckte i jämnhöjd med toppen, där ungarna lågo hopkrupna.

I detta för de små fåglarna så kritiska ögonblick störtade ett par af de lågt öfver stället i mängd kretsande måsarne, som nog voro medvetna om den öfverhängande faran, ned öfver ungarna, fattade dem med näbbarna uti vingen och förde i en handvändning de sprattlande varelserna med sig ett litet stycke ut på vattnet där de släppte dem och slogo ned bredvid. Simmande från och till syntes tydligt huru de liksom uppmanade de unga att begifva sig med dem längre utåt sjön, men dessa voro nog väl små därtill och för första gången på vattnet, hvarför, ehuru de bjödo till att följa föräldrarna, det blott gick långsamt undan. Den så fiffigt lurade räfven märkte strax de små kräkens oförmåga att i längden slippa undan, han gaf icke tappt och följde efter utåt. Som ferm simmare minskade han afståndet hastigt, och tydligt var att han slutligen skulle knipa dem, om icke de gamla fåglarne i sista stund åter skulle föra dem längre. Detta vågade vi dock icke lita på, så mycket förstånd tilltrodde vi måsarna icke ega, hvarför vi af medlidande för småttingarne och osäkra om utgången ej ville låta faran komma till det yttersta samt blandade oss i spelet i den förhoppning att kunna komma åt fridstöraren med ett slag af åran, medan han var långt från land. Detta anslag mot mickel lyckades dock tyvärr icke, han märkte oss genast, och anande afsikten vände han omedelbart och sköt som en pil mot stranden. Där blef vattnet snart långgrundt, hvarför han, just som vi voro alldeles öfver honom, kom åt att hoppa på bottnen, och detta räddade fiffikusen. Till afsked hånfullt viftande åt oss med svansplymen försvann han med tankens hastighet i skogen. Vi borde alltid haft bössa med oss i båten, här hade den så väl behöfts.

Dessa på sitt sätt så nöjsamma roddbåtsfärder till Teiskola togo därefter dock snart slut, emedan ångslupen "Göta" blef färdig. Med den kommo vi snabbare fram och voro i skydd för väder och sjö, men de små intressanta äfventyren, som medförde omväxling, uteblefvo. Äfven dragfisket efter ångslupen blef icke mycket af, ty dess fart af femton km i timmen var för stor för detta nöje och med half maskin hade vi ingen lust att färdas för fiskets skull.

Östers räffångst.

Den uti det föregående omtalade räfven lämnade Öster ingen ro. Han hade föresatt sig att hämnas på måsarnas fridstörare och tyckte äfven att dylika vilddjur icke borde tålas i närheten af en stor herregård, hvarför han förklarade mickel räf krig. En tid bortåt var Öster som en drömmande; så snart han hade en ledig stund var han fundersam och tystlåten och ständigt i tankarna sysselsatt med sin röda fiende, hvarför jag redan började misstänka, att han såg räfvar både natt och dag. Jag bjöd till att skämta bort hämndidén, påstående att intet kunde uträttas, då vi icke hade någon hund som förstod sig på räf och hans egen gula Kurre blott var specialist på ekorrar samt bedref denna jakt så uteslutande, att han icke dugde till något annat.

Men detta prat hjälpte icke. Öster fortsatte sina grubblerier, och slutligen skickade jag honom till brännmästaren Gerlin för att be honom låna mig sin hund, som han påstod att hade sysslat med räf. Öster gick till "Brännis" och framförde ärendet, men fick det oväntade svaret, att hans hundar voro sådana stöfvare som jagade räf endast ifall han var med.

Jag fann detta litet besynnerligt, men följden blef, art jag för att få Öster kurerad skref en mycket artig lapp till "Brännis", anmodande honom att själf vara med. Ändamålet vanns dock icke nu heller, ty Öster återkom med det äfvenledes svart på hvitt afgifna svaret: "att tiden för räfjakt icke var inne förrän efter tre månader, emedan pälsen för närvarande icke vore värd ett skott krut". Öster sade visst att han gaf pälsen "så många som flyger och far" blott han finge lifvet ur räfven, och om tre månader voro vi icke mera därute på landet, men äfven detta tjänade intet till, ty "Brännis" ville säkert icke släppa till sin räfhund, eller ock dugde den ej för räf och det behöfde vi ju ej få reda på.

Vi kommo således ej närmare målet på detta sätt, och Östers hängsjuka fick fortfara. Jag kunde intet annat göra, än att hvarje gång vi voro på landet bevilja hans anhållan att få gå till skogs och "söka räfven". Då vi på söndagsmorgnarna kommit hem med refvarna och fisken samt frukosten var undanstökad, dref han af till skogs med lodbössan och sin dumma Kurre, och om jag icke stämt honom tillbaka till ett visst klockslag för att längre fram på dagen fara på mete, så fick jag ej återse honom förrän sent på kvällen. Jag hade redan längesedan slutat tala med honom om räfven, emedan det var totalt lönlöst, och så gick han halfva sommarn och rufvade på sina egna idéer. Fyra eller fem veckor senare började det redan skymma tidigare på kvällarna, då Öster en söndagsafton vid hemkomsten meddelade, att han nu hade reda på kvar räfven höll hus.

Då jag önskade få veta huru han kommit underfund därmed, sade han sig hvarje gång han varit ute på egen hand ha vandrat kring, sökande häl och gömmor i snår och buskar, där det kunde vara en lämplig bostad för räfven. Därvid hade han förfarit ganska systematiskt börjande vid måsudden och genomletande hvar skogslott och bergbacke särskildt. Åtskilliga hål hade han funnit, som Kurre icke brytt sig om, men slutligen hade han på ett afstånd af 4 till 5 km från gården träffat på en förfallen löflada och där hade hunden skrapat i ett hål under byggningen, hvarför han nu var säker att räfven hade sin hemvist därinne. För att icke såra Östers kända finkänslighet ville jag, ihågkommande Kurres egenskaper, icke skratta åt honom och frågade så allvarligt jag kunde, hvarför det var så säkert, att räfven höll till där. Han påstod då, att hans förträffliga Kurre hade den vanan att stanna och nosa vid alla hål, och om något djur gått in och ut där, så skrapade han i hålet några tag med framtassarna, utan att dock vidare bry sig därom. Om katt eller räf passerat där, då morrade han vid krafsandet och det hade han gjort vid ladan. Då nu denna låg så långt från närmaste torp, att katt troligen icke besvärat sig dit, var Öster säker på räfven, helst Kurre icke befattade sig med råttor och möss.

Härom var nu intet att säga, men bäst var att för Östers skull hoppas, att det förhöll sig som han önskade, och då han efter en stund frågade, om det icke lät sig göra att uppskjuta följande dags afresa till staden en timme, sporde jag litet förvånad efter anledningen därtill. Han sade då att han utfunderat ett sätt att säkert få reda på om räfven trafikerade hålet under ladan och hvilken tid af dygnet han uppehöll sig där. Nyfiken på hans planer beviljade jag denna begäran och lofvade själf elda upp ångslupen för färden, hvarpå Öster sade, att han ännu på aftonen ämnade lägga fin sand framför räfvens bostad, för att följande morgon af fotspåren kunna se om han varit där under natten. Öster skaffade sig en liten säck, tog den med sig ut på landsvägen och fyllde den med det finaste sandmjöl han kunde skrapa ihop. En stund därefter försvann han med sandsäcken på ryggen. På måndagsmorgonen var Öster redan gången, då jag steg upp att göra ångslupen klar för afresan, men då klockan led mot sju, återkom han och meddelade att han nu hade tydliga bevis på riktigheten af sitt påstående, nämligen att räfven bodde under ladan. Han hade utbredt ett löst och tunt sandlager framför hålet och väl slätat det med mössan; då han på morgonen kom dit, syntes räfvens fotmärken tydligt däri både för in- och utgång. Detta var en efterlängtad triumf för Öster och karlen blef på hemfärden en helt annan människa, sådan han varit före räfgrubblets början, hvarför jag lifligt önskade, att han på något sätt måtte lyckas få makt med den förtrollande räfven.

Följande lördagseftermiddag, då jag kom ombord på ångslupen, såg jag att bruksförvaltarens af Riif för flere år sedan till vargjakt använda stora sax låg förut på ruffen. Det var den enda som fanns kvar efter de omnämnda vargfångsterna och Öster hade nu sina planer med den, hvarför han ock putsat den ren; han sade dock intet därom och jag frågade ej heller. Då vi framkommit och refvarna blifvit utlagda i närheten, försvann Öster, men följande förmiddag, då vi kommo hem från fisket, bad han att få bli fri för att gå och se efter saxen. Mot middagen återvände han och tycktes vara vid dåligt lynne, men då han vid sådant fall aldrig öppnade sin mun, frågade jag honom samt fick höra, att räfven nog varit på stället, men det syntes i sanden, att han icke behagat gå rakt öfver saxen för att komma in i hålet utan krånglat sig fram på sidan därom, ehuru saxen låg på ringa afstånd från spåren. Det försmädligaste därvid tyckte Öster dock vara, att räfven af någon anledning krafsat bort sanden vid den ena saxbygeln. Öster påstod sig dock så försiktigt som möjligt ha gräft ned saxen och lagt sanden däröfver. Riifs saxsmörja kände ingen af oss till, men minnet däraf gjorde att jag frågade Öster, hvarmed han putsat saxen, och då han svarade, att han därtill användt härsken bomolja, visste jag nog hvarför räfven skräpat fram den. Det var nog en gammal slug räf; men hvad stod att göra! Jag beslöt att på eftermiddagen följa med Öster till stället.

Den gamla ladan befanns vara en obetydlig byggning, knappast två famnar i längd och bredd samt en i höjd; den var illa hophuggen och låg direkt på backen utan hörnstenar under samt var en fot ofvan marken försedd med ett golf af klufna gärdsel. Å framsidan vid ena hörnet hade det på marken liggande underslaget varit för kort och därför icke kunnat hophuggas i knuten, lämnande ett hål af halfannan fots längd, som genom krafsning i marken blifvit fördjupadt. Öster hade, för att så mycket som möjligt undvika att lämna spår efter sig, huggit upp jorden med slidknifven, burit bort det löshuggna i mössan, nedlagt saxen i gropen och täckt den med sanden, hvilken han sedan väl slätat samt försett med en rad fingermärken liknande räfspår ledande midt öfver saxen. Detta var nog godt och väl; jag kunde själf intet bättre hitta på, och sedan vi en stund forgäfves "slagit våra kloka hufvuden ihop", återvände vi till gården.

Under aftonens lopp föll det mig in att den så starkt parfymerade saxen möjligen kunde skrämma bort räfven, som däri måste vädra ett försåt, helst hans krafsande vid bygeln visade att han märkte den. Jag meddelade mina farhågor åt Öster samt rådde honom att ännu på kvällen taga bort saxen, men han var icke hågad att den dagen för tredje gången gå så långt helst det redan var bra mörkt, och så blef saxen där. Följande morgon återvände Öster med samma iakttagelse som förut, nämligen att räfven varit för klok att trampa i saxen; denna hade han dock nu med sig.

Följande vecka hann jag icke mycket tänka på Öster och hans räf, hvilken jag ansåg så godt som oåtkomlig för honom, ty vår vistelse på landet led mot slutet och en vecka efter nästa utfärd dit skulle inflyttningen försiggå. Mot veckans slut blef jag dock påmint om honom och hans förehafvanden, då han af mig begärde några alnar fin järntråd, hvilken jag skaffade åt honom utan att hinna fråga efter ändamålet därmed. Under utfärden på lördagen framtog han ur förruffen en gammal fågelbur, hvaruti han hade en försvarligt stor lefvande råtta, som kring lifvet var utrustad med en tätt åtsittande gördel af järntråd, hvilken på hvardera sidan hade fästade väl en fot långa draglinor liknande fina järntrådskettingar. Denna råtta skulle bli bete på saxen, hvilken han tvättat och borstat med varmt lutvatten och gnidit torr med mossa för att få oljestanken bort. Men svårt hade varit att få seldonen på råttan, hvarvid han haft hjälp, men ändå fått både bett och skråmor på händerna. Vid framkomsten till gården var det redan så sent på dagen, att vi afstodo från att lägga ut refvar för att i stället begifva oss direkt till ladan, ty nu trodde äfven jag att företaget skulle lyckas. Där lades saxen alldeles intill stockväggen för att göra det omöjligt för räfven att krypa in på sidan därom, och råttan fästes med en spik slagen i hvardera ändan af järntrådsrustningen midt för hålet, så att den endast obetydligt kunde flytta sig fram- eller bakåt, men icke åt sidorna. Nu tyckte vi oss ha allt väl ställdt och att räfven ovillkorligen måste trampa på trycket, om han befattade sig med råttan, hvilken vi ansågo borde vara särdeles frestande för honom. Sedan vi därpå så mycket sig göra lät undanröjt alla spår efter oss och Öster gifvit en brödbit åt råttan, lämnade vi henne åt sitt öde och vandrade hem.

På söndagsmorgonen voro vi tidigt i rörelse och i hög grad nyfikna att se utgången af vårt anslag samt gingo för att afhämta den lurade mickel. Bra "långa näsor" fingo vi dock vid framkomsten. På platsen befanns allt såsom det lämnats på kvällen. Råttan var vid lif och satt midt i hålet, blott brödbiten syntes icke till. Antingen hade räfven under natten icke varit hemma eller ock som jag började frukta för alltid öfvergifvit detta sitt logi, hvilket vi ju envisades att göra misstänkt. Något annat än ett af dessa alternativ var icke gärna möjligt, och lämnande allt vidare åt ödet, gingo vi åter rätt nedstämda hemåt.

Dagen tillbringades därefter som vanligt med fiske och med förberedelser för den stundande inflyttningen. Då det led mot aftonen, fick Öster stor lust att se efter saxen och frågade om jag icke var hågad att komma med. Därtill försporde jag dock icke den ringaste kallelse, emedan vägen var lång samt vädret blåsigt och otrefligt. Han fick gå ensam med Kurre och sin lodbössa, hvilken han alltid bar i handen. Det blef mörkt och vi voro just i håll med kvällsvarden, då Öster återvände, denna gång verkligen med sin fiende hängande på ryggen och ännu bärande den hopslagna saxen öfver hals och bog.

Då vi något hämtat oss från förvåningen och närmare besett Östers byte, berättade han, att han funnit räfven liggande i saxen några famnar från ladan; han låg på sida och tycktes vara död, men då Öster tog uti honom, såg han att lif ännu fanns kvar, hvarför han gjorde slut därpå med ett skott i hufvudet. Blod hade redan förut flutit ur munnen och hålen efter saxens stora tänder. Öster hade nog rätt uti sitt påstående, att det varit tur, att saxen slagit hop öfver räfvens skuldror och låst fast frambenen, eljes hade han nog sprungit bort med den och vi fått ett vidlyftigt sökande, om vi alls utan hund kunnat hitta någondera. Vi hade icke varit betänkta att på något sätt ankra saxen. Då denna satt högt på räfven, förmodade vi att den slagit ihop, just då hoppet gjordes för att taga råttan, som ju satt lågt på marken. Råttan var oskadad och vid lif, därför släppte Öster henne fri af tacksamhet för att hon så väl motsvarat hans önskningar.

Räfven var en stor, gammal hane; det är dock osäkert om han var den rätta som Öster ville åt, ty många af hans släkte funnos i Teisko och utan Östers ihärdighet hade nog denna fått vara i fred.

Förberedelser för kommande kampanjer.

Då sommarvistelsen på Teiskola bekommit unga som gamla särdeles väl och det därför var önskligt att den kunde upprepas ett kommande år, i synnerhet som vi trifdes så utmärkt på stället, företog jag mig att med tillstånd af egarinnan låta uppföra en egen sommarbostad i närheten af gården. En liten villa benämnd "Sommarbo" byggdes under följande vinter 1876-77 på en naturskön plats invid stranden på södra sidan af viken midt emot gården, med utsikt öfver Koljonselkä till motsatta stranden, hvilken dock endast vid klart väder är synlig. På stället stå sällsynt höga och vackra hängbjörkar, hvilkas grenar nådde nära marken och gåfvo skugga öfver hela gården mot sommarhettan samt skydd mot drag och blåst. Från byggningen höjde sig marken något mot det femton till tjugu steg aflägsna, fyra till fem famnar höga, brådbranta, ställvis öfverhängande berget, på hvars jämna höjd frodas liknande hängbjörkar som nedanför och där mossa och ormbunkar växa i remnorna. Under den stupande bergväggen kan man sitta i regnskjul och fägna sig åt det härliga löfhvalfvet, som fortsätter bort till den fyra hundra steg aflägsna landsvägen.

Villan uppfördes med tre rum, kök, skafferier och garderober på nedra botten, samt tvänne rum därofvanför under gaflarna och en öppen veranda. För det romantiskt hemska lägets skull under det branta, mörka berget tyckte folk i trakten att det var högst besynnerligt, att någon kunde besluta sig för att bygga där, hvarest endast ormtroll och olyckor kunde trifvas; dock ha vi under de somrar vi vistades där hvarken sett till eller råkat ut för någon af dessa obehagliga varelser och händelser, som ju äfven annorstädes kunna inträffa. Man rådde mig att låta hugga ned de vackra björkarna, så att stället måtte bli soligare, luftigare och friskare, men detta brydde jag mig ej om; friska, glada och lyckliga ha vi varit där ändå i den härliga naturen.

Eftersom många andra tillrustningar gjordes för det nya sommarhemmet, fick den på stället behöfliga fiskesporten icke heller glömmas, och Öster åtog sig att under vinterns lopp på lediga stunder sörja för det därtill nödvändiga. De gamla, i hast förfärdigade reflådorna af trä hade blifvit oanvändbara, emedan träbitarna fallit bort emellan skårorna i kanterna; han gjorde därför nya af sådant material som jag tror att icke användts förr till detta ändamål, hvarför jag här vill beskrifva dessa lådor. Vid fabriken funnos gamla drifremmar af ren guttaperka (icke gummiremmar), som voro tre tum breda och brustit i längre och kortare stycken, då de af ålder blifvit för hårda och sköra att vidare kunna begagnas. Häraf använde han tre bitar för att däraf göra ovala lådringar, 18, 24 och 30 tum långa samt 12, 18 och 24 tum breda. Då guttaperkan kan smältas och åter hårdnar, förenade hän remändarna på detta sätt. Uti dessa lådringar insattes bottnar af mässingsväf, gjord af flat tråd med 1/4 tum stora rutor, hvilka bottnar med lödkolf fastsmältes vid ringarnas kanter, så att dessa blefvo alldeles släta och jämna, hvarefter med en het knif skåror för tafsarna skuros uti lådornas öfverkant, äfven de jämna och snygga.

Då dessa reflådor sedan voro målade med ljusgrå oljefärg och lackerade, voro de snygga nog att kunna exponeras på hvilken fiskeriutställning som helst. De voro äfven anmärkningsvärda för sin varaktighets skull och emedan refvarna kvickt torkade däri utan att angripas af röta. Nya refvar tillverkades af prima hemspunnet och tvinnadt lingarn med finare tafsar för hundra krokar på hvarje ref. Tafsarna för de olika refvarna gjordes 2 1/2, 3 1/2 och 4 1/2 fot långa, samt fästades därvid med en speciel ögleknut, så att de lätt kunde löstagas. Tafsarna placerades 2, 3 och 4 famnar från hvarann allt efter de något olika krokarnas storlek och om refvarna användes på grundare eller djupare vatten, för större eller mindre fiskar, med agn eller mask som bete. Vi hade gjort den erfarenheten att mindre krokar fiskade bättre än stora. Öster kokade allt fiskegarn i ekbarkslut för att göra det varaktigt och mindre synligt i det bruna sjövattnet, och detta visade sig vara ändamålsenligt. För fiske med agn försåg han en del större krokar med kvarterslånga tafsar af tvinnad fin mässingstråd, som fästades vid längre sådana, gjorda af starkare garn, och sattes glesare på refvarna, hvilka flötades ute öfver djupet för fångst af större fiskar.

Det fanns ymnigt af småfisk till agn i viken framför villan, och då barnen blifvit så stora, att de kunde sköta ett metspö med knappnålskrok, fiskade äfven de ifrigt, så att det på lördagsaftonen vid pappas hemkomst oftast fanns tillräckligt löjor och mört i sumpen för att beta en ref. Visserligen måste ångslupens landningsbrygga till förekommande af olyckor förses med spjälstaket och låst port, men det gick för sig att meta mellan spjälorna. Dessa med agn betade refvar lades långt ute på fjärden och där togos stora fiskar, hvilka, om de ock voro mycket färre till antalet än de mindre, som fångades med daggmask längs stränderna och på grunden, dock åstadkommo nöjsammare sport. Öster gjorde till refvarna flöten af tjocka tallbarkstycken, stora som en hand, snyggt täljda och försedda med ett hål i ena ändan, hvarigenom refven stacks då flötet vid utläggningen fästades och vid upptagningen åter löstogs. Det behöfde då ej komma med i lådan. Nya dragrefvar anskaffades och därtill flere vackra drag, dock funno vi snart att i Näsijärvi och Koljonselkä bruna och oklara vatten, utom Kajanadraget, det i Tidskrift för Jägare och Fiskare band VI hft. 2 afbildade draget fiskade bäst både gädda, gös och abborre samt ibland äfven forell. Vi använde snart uteslutande dessa båda drag.

I någon bok hade jag läst om nyttan af rishögar utlagda i fiskevatten till fiskens skydd och förökande. Detta måste försökas, och Öster skickades därför mot slutet af mars månad samma år 1877 ut för att i våra blifvande fiskevatten nedsänka sådana s.k. risvålar på för mete passande ställen. Dessa vålar utförde han på följande sätt:

På den utsedda platsen utlades i ring på isen en krans mindre tallar och granar, I 1/2 till 2 1/2 famnar långa allt efter vattendjupet på stället, med rotändan vända åt midten. Dessa små träd flatbilades på två sidor af stamändan och där inborrades ett hål stort nog för att kunna träda igenom det af sega granrötter hopsnodda repet, som tjänade till att sammanhålla det hela. På midten öfver de sammanbundna stamändarna fastsurrades en större sten till sänke för hela ruskbuketten, då denna fick gå till botten genom den därunder i isen upphuggna vaken, i fall man icke föredrog att låta vårblidan utföra sänkningen. Då det var djupt vatten på stället sammanband han de små träden ytterligare på halfva höjden, så att de stodo snedt uppåt som en tratt och icke kunde lägga sig på bottnen.

Sådana risvålar utsattes på tio ställen, således på många flere än vi kunde ha nöje och nytta af, men för det goda ändamålets skull; de funnos i kyrksjön, i yttre Teiskolaviken, i sjön: vid Toijala gård samt nära holmar ute på fjärden. Det var intressant att på lugna sommardagar iakttaga huru fiskynglet i stora svärmar stimmade öfver och omkring dessa risvålar, där det tycktes nära sig af slemmet, hvilket som ett tjockt hölje omgaf de på kvistarna kvarsittande barren, som voro riktiga odlingsanstalter för mikrokosmer. Där fanns yngel af alla storlekar och slag, mellan hvilka striden om tillvaron oafbrutet pågick.

Om man ankrade båten öfver en sådan risvål då solen stod högt och vattnet var klart och lugnt, kunde man ha roligt af att åse fisklifvet därnere mellan träden. Man såg de täta och skygga flockarna af yngel simma än hit, än dit och större fiskar lurande på de små smyga fram i skydd af kvistarna, för att vid passande tillfälle rusa in uti den förbistrykande flocken, alltid gripande och slukande någon af dem. Ihärdigast vid ynglets förföljande tycktes abborrarna vara, och stimmen glesnade, där några sådana en stund foro fram, men kom en gädda i närheten, voro dessa glupska räfvar som bortblåsta och deras nappande slutade tvärt midt i den hetaste kampanjen. Längre ned, dit blicken icke nådde i det grumliga vattnet, stodo de större röfvarne lurande, och där kunde man komma åt dem med agn på kroken.

Vi hade nöje och nytta af dessa rishögar och metade snart endast där de voro utlagda. Båten ankrades då öfver vålen med en sten vid hvardera stäfven, så att vi hade solen bakom oss och kunde meta i skuggan af vålen, ty där brukade fiskarna hålla till. Det var rätt svårt att undvika att krokarna fastnade i ruskorna och att fisken som nappat snärjde in sig däri. För löstagande af fastnade krokar konstruerade Öster en liten klyka af mässing som fästes på en lång stång och kallades "gaffeln" samt var ganska användbar. Kunde icke gaffeln taga kroken loss, återstod intet annat än att rycka tills kroken eller kvisten sprang, om man ej föredrog att kapa af refven, men dessa små obehag uppvägdes rikligt af nöjet att meta vid vålarna.

Utom abborrar och gäddor fångades där gös och id; om agnet hängde nära bottnen, hände äfven att det slukades af någon glupsk och mager lake, som Öster kallade "krokodil". Vid de små holmarna öster om Koljonsaari låg en vål, där stora svarta abborrar höllo till och där vi en söndagseftermiddag i början af augusti 1877 fångade 33 stycken, vägande 35 skålpund; då alla voro lika stora utgjorde de uppradade på båtbottnen en vacker fångst.

Ett annat alltid gifvande fiskeställe vid risvål fanns inne i viken vid Toijala intill södra strandens västligaste udde; där metade vi båda vid midten af juli månad följande år inom ett par timmar 42 skålpund, vackert gröna, mindre abborrar. Enhvar som eger eller disponerar fiskevatten borde lägga ut dylika risvålar; följderna däraf visa sig snart.

Sålunda utrustade ansågo vi oss redo för kommande kampanjer, och jag har sedan ofta saknat den tid, då det fanns tillfälle till denna nöjsamma och hälsosamma fiskesport.

Vårstämning.

När vinterns sista drifvor försvunnit för den segrande vårsolens strålar och de ljusa dagarna blifva längre, när det alltmer värmande och lifvande ljuset lekande lockar fram den första, friska grönskan och de späda, ljusa löfven skälfva af den vaknade mystiska driften till utveckling, när de tydliga spåren af öfversvallande lifskraft skönjas öfverallt i naturen, i fiskens lek, i fågelns kärlekssång, och det späda löfvets och blommans doft sprides vida, buren af sakta smekande, ljumma fläktar — då är tid för civilisationens jäktade slaf att återvända till naturen, att i dess sköte söka hälsans upphjälpande och krafternas förnyande, hoc est: — flytta ut på sommarnöje. —

Detta år infann sig sommarn sent och de tre gångna fjärdedelarna af juni månad hade varit kalla, ruskiga och blåsiga som höstetid vid hafskusten. De uthålliga och starka nordväst- och nordostvindarna med åtföljande klara och kalla nätter hade fördröjt vegetationens utveckling i trakten af T:fors, så att björklöfvet var helt spädt vid midsommar. Därför hade ock utflyttningen till det nya sommarboet i Teisko blifvit uppskjuten vecka efter vecka; men vi voro alla intresserade af att komma ut i det gröna, och så skulle utflyttningen ske dagen före midsommar. Afresan från staden försiggick ändtligen efter allt packande och stufvande kl. 11 på f.m. med ångslupen "Göta" i allt annat än behagligt väder.

Då jag själf skötte styrmans- och maskinistsysslan, var Öster eldare, lots och matros; vi två utgjorde således hela besättningen ombord. Familjen var instufvad uti den lilla glasburen akterut, som hedrades med benämningen "salong", ehuru både maskineriet och styrratten äfven voro inhysta där. Husets jungfru logerade i Östers koj i förruffen och kände sig sjuk så snart hon fick se vågorna på sjön; på taket däröfver fastsurrades pianot, och för öfrigt var den lilla farkosten allestädes belamrad med förnödenhetsartiklar af allehanda slag, nödvändiga och välbehöfliga för utrustning af ett nytt sommarhem på landet.