INNEHÅLL: (continued 10)

Jag väntade äter en stund, men ingen Öster syntes, ehuru han efter skottet dock bort komma. Trött af att sitta på den skarpa båtfören tog jag plats på marken och funderade på hvad som kom åt änderna, då Öster var för långt borta att kunna hafva skrämt upp dem. Ännu en half timme förgick, innan jag på långt håll säg honom komma smygande framåt och följande bäckens alla krökningar. Han tycktes således drifva andra änder framför sig, hvarför jag strax lade mig i afvaktande ställning bakom båtstäfven, spejande mot bäckmynningen. Ett par hundra steg hade Öster kvar, då jag tyckte mig på motsatta sidan af bäcken se ett djur krypa från gräsvallen ned på den af det sjunkande vattnet lämnade torra landremsan och dölja sig där under den öfverhängande jordkanten. Det var för skumt att på det stället kunna se, hvad det var för djur, men jag antog att det var en utter, som ströfvat kring på land och nu var på återväg ned i bäcken. Några ögonblick var jag tvehågsen om jag skulle skjuta på uttern eller invänta Östers änder, men anseende det bättre att taga det säkra, än att vänta på det osäkra, helst valet gällde mellan en utter och en andunge, så siktade jag så godt sig göra lät på det nästan osynliga målet och fyrade af.

Då skottet smällde, hoppade uttern långt ut på strandkanten och blef liggande där, ifrigt sparkande med alla fyra. Samtidigt kommo Östers änder sträckande öfver mig utåt sjön. Nu sköt han och en and föll nära båten, men då jag icke så fort kunde bli redo i min liggande ställning, hann jag blott kasta det andra skottet efter dem, hvilket dock lyckades så bra, att två fåglar plumsade ned i sjön. Nu sprang jag upp, men hade ingen lust att vada öfver bäcken, och då Öster på den sidan snart var framme vid utloppet, ropade jag åt honom att taga med sig uttern, som jag skjutit. Han förstod mig ej och tycktes vara i den tron, att jag skjutit båda skotten på änderna, hvarför jag måste beskrifva för honom hvar villebrådet låg. Framkommen till min utter började Öster uppföra en verklig indiandans; spottande och fräsande hoppade han kring villebrådet, alltemellan utstötande ett ömkeligt miau, miau.

Sedan han några ögonblick roat oss båda härmed, lyfte han vid yttersta svansspetsen upp en stor, mörkgrå och svartstrimmig misse och utbrast: "Skam att säga är kattfan söndagsjägare såväl som andra." Min utter reducerades således till en vanlig bondkatt, som varit på röfvaretåg i nattens skymning och säkert under sommarens lopp hunnit uträtta mycket på sådana vägar. Nu var ock tydligt hvem som skrämt upp den första andflocken, och nog ämnade Murre äfven ligga i bakhåll för den kommande, hvilket jag så oväntadt råkade förhindra. Om det funnits något träd i närheten, skulle Öster nog hafva hängt äfven denna röfvare, men då sådant icke lät sig göra, tog han en af sänkestenarna ur båten och förpassade honom därmed till insjöns djup, i det han fägnade sig åt att någon kattkär gumma i Jutila eller Pöllölä skulle undra öfver hvart hennes favorit tagit vägen. Öster och jag hade lika stor motvilja för kattor och höllo därför efter dem, hvarhälst vi funno dem vara på jakt.

Under tiden hade det alltmer ljusnat och då vi kände oss ganska trötta, ämnade vi återvända till nattkvarteret på holmen, lämnande reflådan där den var i vattnet vid udden. Först måste dock de skjutna änderna uppsökas, och slutligen hittades alla mina fyra, så att resultatet af denna nattliga jakt utgjorde inalles fem andungar och en "kattfan", som Öster sade. Ändtligen på väg till den tillämnade "Fjäderholmen" mötte vi ett par mycket lågt sträckande tranor. Vi sågo dem slå ned ett par hundra steg från den strand vi just lämnat i en råg- eller hafreåker, belägen invid en buskbeväxt hage, hvilken räckte ända ned till sjön. De ståtliga fåglarna gingo i säden och plockade bland axen, och lusten kom på mig att en gång skjuta sådant vildt.

Åkerns läge gynnade jakten, så att jag kunde smyga mig längs gärdet i hagen och komma inom skotthåll. Öster fick ro mig dit i skydd af vassen och landsätta mig bakom hagen, hvarefter jag kröp på alla fyra längs gärdet. Jag hade icke kommit långt, då jag plötsligt hörde en häst frusta alldeles inpå mig och fick se en ung hingst, synbarligen hågad att klifva på mig med framfötterna. Något häpen reste jag mig på knä och mattade med bössan ett slag mot hans nos, men det tycktes icke mycket imponera på honom, och då jag ämnade fortsätta krypandet, var han åter öfver mig. Han tålde säkert icke att se mig på marken, ty så snart jag reste mig alldeles, drog han sig ideligen frustande något längre undan, och där stod han som en vakt för att hindra mig att avancera vidare. Godvilligt aflägsnade hingsten sig icke längre, utan tycktes tvärtom beredd att ånyo attackera, då jag kröp vidare, hvarför jag slutligen skar ett långt spö ur en albuske och gaf honom ett duktigt rapp öfver nosen, då han förnyade angreppet. Detta hjälpte så pass, att han ryggade ett stycke längre bort, men dock följde steg för steg, då jag äter kröp framåt på tre "fötter" med bössan i den fjärde och spöet i munnen.

Jag trodde att det gnäggande odjuret som brakade genom buskarna skulle ha skrämt bort tranorna, men det var icke fallet, ty när jag hunnit fram till en grindöppning i inhägnaden, hvilken var stängd med några glesa gärdslen, och jag således icke kunde komma där förbi utan att bli sedd af fåglarna, fann jag dem lugnt fortsättande måltiden. Därifrån måste jag skjuta, fastän hållet var bra långt.

Den högväxta säden dolde fåglarna så mycket, att endast en del af halsen och hufvudet syntes, då de turvis sågo sig omkring. Jag stack bössan emellan gärdesgårdens öfversta stänger och väntade för att möjligen samtidigt få se båda hufvudena uppe och då skjuta med beräkning att något hagel skulle träffa ett af dem, ty att de täta rågaxen skulle skydda fåglarnas kroppar var tydligt. De fortsatte dock, iakttagande den taktiken att den ena vaktade under det att den andra åt, och då hingsten nu åter var öfver mig, sköt jag på ett af hufvudena. Fågeln utstötte ett gällt skrik och flaxade utefter marken, medan kamraten flög upp. Jag hindrades dock af hästen att skicka det andra skottet efter flyktingen, ty han hade af smällen blifvit alldeles ursinnig och ville med våld trampa ned mig. Det återstod intet annat för mig än att så fort som möjligt hoppa öfver gärdesgården dit det vilda djuret bjöd till att komma efter. Stängslet var dock tillräckligt högt, och så fick jag i fred gå efter fågeln. Tranan lefde ännu, den var träffad af ett enda hagel som genomträngt luftstrupen, och andhämtningen blåste med pipande ljud genom hålet. Jag gjorde med slidknifven slut på det vackra djurets pina och ångrade redan att utan orsak endast för nyfikenhetens skull ha skjutit det. Ytterligare fick jag ångra detta.

Återvänd till båten lade jag fågeln framför mig på sittbrädet och Öster rodde mot "Fjäderholmen", som vi kallade den, men vi hade icke hunnit långt, då ett besynnerligt läte hördes uppifrån. Där högt öfver oss sväfvade den andra tranan, ihållande utstötande klagande läten, medan hon följde båten. Denna transång lät särdeles vemodig, hvarför det gjorde oss båda riktigt ondt, att jag genom kamratens dödande tycktes hafva förstört denna fågels lifsfröjd, hvilket jag nu mycket förebrådde mig.

Fågeln följde oss till holmen och kretsade länge jämrande däröfver, tills jag kom på den tanken att lägga en af filtarna öfver den mördade maken, och då denna icke mera syntes till, försvann äfven han. Hvarken Öster eller jag skulle därefter för något pris åter ha skjutit en trana.

Då vi foro förbi refvarna i sundet, sågos åtskilliga flöten i stark rörelse, och för att fiskarna icke skulle slita sig loss, måste vi lämna hvilan därhän och gifva oss ut att vittja dem. Där funnos fiskar af alla vanliga slag; utom de alltid talrika abborrarna mest braxnar, af hvilka några voro ganska stora. Den andra med agn betade refven, som låg på större djup, gaf utom de äfven där vanliga abborrarna, hvilka voro färre men större, två små gäddor. Detta var allt, och då vi icke vidare hade småfiskar till agn, blefvo en del krokar utan beten.

Mot soluppgången var det ganska svalt, och för att nu ändtligen få någon hvila redde vi bäddar åt oss i den korta ljungen med filtarna, som nu kommo väl till pass. Jag somnade strax och drömde om tranorna, i halfslummern hörande den sorgliga transången, hvilket icke alls var trefligt. Därför hade jag intet emot, då Öster efter ett par timmar väckte mig med budet, att kaffet var färdigt. Han hade icke kunnat sofva, men under tiden samlat bränsle till kaffebrasan och så tidigt som kl. 4 på morgonen gjort allt klart till frukosten. En kopp kaffe smakar som nektar på morgonkvisten, då man är illa utsöfd, och drickes gärna äfven utan grädden, hvilken nog af en omtänksam husmor blifvit medskickad, men befanns så surnad, att den på intet vis ville ut ur buteljen och därför ersattes af en dosis konjak. Efter frukosten badades, och sålunda vederkvickta voro vi trots den otillräckliga nattron färdiga att gå dagens skickelser till mötes.

Vädret var åter på morgonen alldeles lugnt, icke den minsta morgonbris infann sig vid soluppgången och den så tidigt åter hvitgrå himmelen tydde, som Öster påstod, på åska före kvällen. Genast efter affärden träffade vi utanför sundet på en kull skrakor. De voro sju stycken, ännu helt små, och höllo sig tätt tillsamman, hvarför Öster hade god lust att skjuta i flocken, hvilket jag dock nekade honom. Han fann detta besynnerligt och påstod att nästa söndagsjägare, student eller bondpojke, som samma dag mötte dem, säkert vore färdig att skjuta, men jag gaf icke efter, emedan det är min åsikt, att man ej bör skjuta fågel, som icke blifvit så flygfärdig, att han i tid kan rädda sig genom flykt. Öster menade visst, att få jägare äro så hänsynsfulla, och han hade nog rätt, som jag tror. Vi rodde sedan öfver viken för att afhämta den där lämnade reflådan och ändtligen lägga ut äfven den refven, men då vi kommo närmare, syntes änder på stället. Öster vände därför båten och backade mig ditåt.

Där fanns andmamman med hela svärmen småttingar och tycktes gumman ha annat att göra än att vara rädd för oss, ty hon flaxade och simmade kväkande af och an liksom för att uppmana ungarna till flykt. De tycktes alla förstå kallelsen, utom två som stannade kvar omkring tjugu steg från reflådan nära vasskanten, där de simmade kring i trånga kretsar med näbben i vattenytan, utan att kunna rymma då vi kommo alldeles inpå. I begrepp att taga den närmaste med håfven såg jag, att han hade ett snöre i näbben, och nu blef det tydligt för mig, att han var fast vid refven, som i det grunda vattnet låg på bottnen i många bukter. Det hade redan förut några gånger händt att fågel nappat på våra fiskedon, både lom och fiskmås, skrakor och trut, men detta var första gången som gräsänder fastnat. Refven hade löpt ut och en del tafsar genom de små fåglarnas fåfänga ansträngningar att slippa loss dragits ur skårorna i lådkanten, men lådan låg kvar på platsen tyngd af den pålagda stenen, eljes hade nog hela innehållet rest med fåglarna. Efter något fiskande med håfven fick jag tag i de små kvickt dykande kräken, och då krokarna sutto djupt nedanför halsen, kunde jag, ehuru dessa fåglar ej heller voro riktigt flygfärdiga, icke göra annat än döda dem, men resten af kullen fick vara i fred för oss. Den då i lag stadgade fridlysningen var för kort.

Det blef nu ett sinksamt och tråkigt göra att hopsamla den i de glesa vasstråna och vid bottnen fasthängande refven, hvilken jag kastade framför mig på båtbottnen så trasslig den var, och Öster menade att den lättast skulle redas, om den lades ut med det samma. Vi foro därför till det stenröse, dit vi ämnat oss föregående afton, och kring detta lades refven, hvilket tog mycken tid, då äfven en stor del af krokarna måste förses med beter, emedan änderna plockat bort maskarna. Det var otur att icke hela andflocken fastnat och att icke ungdomen var mera försigkommen, det hade då för en Münchhausen varit ett bättre tillfälle att flyga, än nutidens flygmaskiner tyckas erbjuda. Då vi blifvit färdiga med refven, rodde vi så försiktigt som möjligt österut längs vasskanten. Änderna tycktes icke ännu veta af att jakttiden redan inträdt, ty de släppte oss rätt nära, och då de slutligen flögo upp, stupade efter hand tre för mina och två för Östers skött.

Sålunda hade vi nu skjutit och fångat hela dussinet andungar, och det tyckte jag kunde vara nog för denna gång, hvarför vi lämnade fåglarna i vassen och rodde längre inåt viken för att se till om något ätbart kunde erhållas i bondgårdarna, ty det var långt tillbaka till matkorgen på "Fjäderholmen". Under andjakten hade vi kommit förbi Jutila och Pöllölä, hvarför vi fortsatte inåt viken till Kimajoki bondgård, belägen på näset till en odlad, päronformig udde, som var omgifven af en vacker krans af hängbjörkar. Vi voro välkomna och undfägnades beredvilligt, men efter ganska lång väntan, med allt hvad för tillfället kunde åstadkommas, kaffe, hvars där brukliga saltande Öster lyckats förhindra, godt, hårdt rågbröd och färskt smör, mjölk och stekt fläsk, som dock tyvärr var så härsket och salt, att jag icke kunde äta däraf. Öster åt och drack ymnigt kalja därtill för att sedan slippa dricka sjövatten, hvilket midt på sommarn icke är rådligt. Men han fick under förmiddagens lopp ångra sig, ty i hettan törstade han förskräckligt och önskade att vi skulle haft en hel tunna sval kalja ombord. Tacksamma för hvad vi fått, ville jag betala kalaset, men då värdinnan omöjligt kunde förmås att taga emot penningar för "så litet", kom jag lyckligtvis ihåg, att det fanns en hög små abborrar kvar i båten, och de mottogos gärna.

Då vi lämnade detta gästfria ställe, var klockan redan öfver nio, och jag hade ämnat fiska med drag i Kimajoki å innanför landsvägsbron. Dit var ett godt stycke från gården, och då vi kommo fram, föreföll där så torrt, hett och soligt, att jag för Östers skull afstod från fisket i ån, helst vi på vägen dit icke haft ett enda napp på draget. Öster påstod att det längre fram på dagen skulle bli mycket hett i solbaddet på sjön och tyckte att vi borde återvända för att så snart som möjligt taga upp refvarna, innan åskvädret kom. Vi vände därför vid bron och foro utefter sydvästra stranden. Därvid hade jag som vanligt draget ute, men ingen fisk tycktes hågad att nappa, ehuru jag försökte det ena efter det andra af de fyra drag, som voro medtagna. Jag öfvergaf därför detta fiske och Öster rodde genaste vägen tillbaka midt på viken. Hans starka armar och den lätta båten gjorde, att vi snabbt hunno fram till den vid grundet sist utlagda refven: Det hade icke lönat sig att lägga ut den, ty utom några få och små abborrar fanns intet på den, fastän krokarna voro väl renputsade af småfisken, som icke orkat gapa öfver dem.

Det hade nu småningom blifvit stekhett i båten och Öster klagade öfver värme och törst, medan svetten rann i strömmar från hans ansikte; jag styrde därför till Lehtisaari, i hopp att något drickbart skulle finnas i torpet. Detta visade sig vara ett litet fattigt ställe och gumman där berättade, att hon nog haft kalja, men att ett par fabriksarbetare från staden kommit dit för att fiska och på morgonen gjort slut på förrådet. Hon gick dock med Öster till tunnan och där silades bottensatsen åt honom. Då vi foro därifrån genom sundet mellan holmen och fastlandet träffade vi de båda arbetarna, hvilka liksom vi sysslade med reffiske alldeles intill våra bragder och klagade öfver dålig fångst. De hade under natten rott närmare trettio km för att på dagen få fiska där och ämnade på kvällen återvända samma väg; sannerligen rätt mycket besvär för en obetydlig fångst, som på en så lugn och varm dag icke kunde vara bättre, efter hvad äfven vi själfva erfarit.

Klockan var nu nära elfva på förmiddagen och det kvafva lugnet kändes ovanligt tryckande, dock ville Öster att vi skulle taga upp de andra refvarna med detsamma, emedan åskvädret snart skulle vara öfver oss och efter så ihållande värme troligtvis bli långvarigt. Vi började därför med refven i sundet mellan holmarna, hvilken låg på lerbottnen intill en stenig strand och på morgonen före utfärden blifvit vittjad. Den var nu sorgligt tom, endast ett par små glupska girsar hade fastnat. Liknande var förhållandet på den med agnfiskar utlagda refven, ty där förekommo endast tvänne minimala gäddor, men ingen enda abborre. Ett enastående fall i vår fiskepraktik vid Koljonselkä stränder.

Af de hundra småfiskar, som voro betade på denna ref, återstodo mellan femtio och sextio, hvilka, då de sedan föregående afton legat döda i det ljumma vattnet, hade svällt upp och blifvit öfverdragna af ett tjockt fastsittande och illaluktande slem, hvilket gjorde att de sågo högst otäcka ut. Det var därför rätt obehagligt att taga dem från krokarna, hvarför jag också slängde dem så långt som möjligt ut på sjön.

Detta upprepade kastande observerades af ett par gråtrutar, hvilka hela förmiddagen varit synliga i trakten och med liksom af värmen matta vingslag seglade fram och åter, men nu blef det lif i dem; med gälla skrik slogo de ned på vattnet och slukade de läckra betena som flöto därpå. Jagande i kapp om hvarandra, ömsom flaxande och simmande följde de båten ganska nära, glupande i sig hvartenda bete som fanns på refven. Fåglarna blefvo mot slutet af denna extraförplägning så stinna, att de icke förmådde flyga upp från vattnet, men summo efter oss med näbben i vädret och orkade icke få ned den sista löjan. Smaklig måltid!

Då detta motbjudande arbete väl var öfverståndet, landade vi vid "Fjäderholmen", och som vi åter blifvit törstiga och hungriga måste matförrådskorgen fram. Det är en utmärkt sak att på sådana färder vara försedd med riklig vägkost, ty på den tiden var det sällan man i gårdarna träffade på sådan mat som smakade, till och med Öster sade sig vara van vid bättre kost. Han var en färm kaffekokare och skötte serveringen snyggt och uppmärksamt. Under måltiden kommo vi underfund med att de alltid spekulativa och allestädes närvarande kråkorna, hvilka vi redan på morgonen, då vi lämnade holmen, sågo infinna sig där och som först öfvergåfvo den då vi återvände, hade snokat reda på fiskförrådet ehuru vi tyckte oss ganska väl ha gömt det emellan hopsamlade stenar, inpackadt i ljung och öfvertäckt med löf. Men vår försiktighet hade icke varit tillräcklig, de hade hittat dit ända, farit af med några abborrar och hackat sönder en braxen, som de icke kunnat få ut mellan stenarna. Ja de kråkorna, de kråkorna, jag kan nog berätta ett och annat om deras slughet och bedrifter.

Under tiden hade det mulnat starkt i sydost och en stor svart molnbank med silfverglänsande kanter hotade redan dölja solen. Det blef tid att söka skydd för ovädret. Visst funderade vi på att för regnskjul fara till torpet, men där såg allt utom trefligt ut, och då vi ganska säkert skulle fått sällskapa med de omnämnda arbetarna saknade vi lust därtill. Vi drogo båten högt på land och stjälpte den åt det håll, hvarifrån Öster trodde ovädret skulle komma. Under båten lades en bädd af ljung för oss båda och filtarna dubbla därpå, hvarefter vi kröpo dit in och lade oss med hufvudena midt i båten och fötterna under stäfvarna, där vår improviserade koja var smalast.

Det hade åskat på afstånd en god stund innan vi voro färdiga härmed, men rätt trötta somnade vi snart. Jag väcktes först vid fyratiden af en starkt dundrande åsksmäll och det därpå följande störtregnet, som smattrade på båten och danade utåt sjön. Regnet hällde på öfver en timme med korta mellanskof, men därpå klarnade det åter, hvarför vi beslöto att ofördröjligen skynda hem, helst det ännu åskade starkt på afstånd och ovädret kunde återkomma mot natten. Öster fägnade sig åt att luften kändes svalare, och sedan vi stufvat allt i båten, foro vi kl. half sex från "Fjäderholmen". Efter närmare två timmars trägen rodd voro vi lyckligt hemma på villan, där man varit mycket orolig att veta oss vara ute på sjön under åskvädret. Det blixtrade och åskade hela kvällen på långt håll, men vi fingo den gången intet mer af ovädret.

Vår fångst utgjorde i vikt 37 skålpund inklusive den stora gösen, gäddan och en braxen om 7 skålpund. Resten af fångsten var således icke betydande. Dessutom funnos tolf änder och en trana; korpen och katten vägdes ej med, de antecknades endast. Då jag någonstädes läst, att under medeltiden transtek ansågs vara en läckerhet och nu var i tillfälle att göra ett försök därmed, lät jag utföra detta. Fågeln packades väl ned i is till följande lördag, då den förvälldes och späckades samt sedan till söndagsmiddagen stektes som en tjäder. Tranan smakade förträffligt, lika bra som tjäder om icke bättre, den var mör och god utan tecken till transmak, hvilken enligt namnet förmodats. De vackra grå och krusade täckfjädrarna på vingarna buros gärna af fruntimren i sommarhattar.

Det var en ganska nöjsam fast ansträngande färd och jag skulle gärna ha gjort den en gång till, men därtill blef aldrig tid.

Ett ändernas plågoris.

Det var en för årstiden ovanligt varm natt i medlet af juni 1879, luften var något disig vid sakta sydostligt drag såsom eljes blott ibland under högsommartiden, och därför kändes det ej så kusligt som vanligt i denna månad att ligga ute bland strandens ljungtufvor på en holme i det stora Koljonselkä med endast sommaröfverrocken till täcke.

Långrefvarna hade vi lagt utefter stränderna af en grupp små låga skär, mer eller mindre bevuxna af alar längs stränderna och med mariga tallar högre upp. Under en natt sådan som denna afstannar lifvet i naturen endast för en kort stund före och efter midnatt, och genom den stilla luften förnimmas ljud öfver vattnet på mycket långt afstånd; så hördes ehuru sent för årstiden orrspel från det omkring en half mil i nordväst belägna fastlandet redan vid ett-tiden på morgonen, och göken, den kavaljeren, underlät ej ens under spöktimmen att locka sin dam. Lommar och gråtrutar, måsarna och de små kvicka, älskliga tärnorna med sina fula skrik voro ej heller sena att skaka morgondaggen af vingarna och att spejande efter frukost gratiöst sväfva längs stränderna, ibland störtande sig hufvudstupa i sjön efter byte.

Medan jag så låg och njöt af lifvet i naturen och den nordiskt sköna, af människor ostörda harmonin i omgifningen, ljusnade det allt mera och solen höjde sig på en strålande klar himmel, öfvergjutande den framför mig liggande taflan med varmare färger.

Nu steg kamraten Öster upp från sin hvilobädd, gjorde sin morgontoalett och ställde till med kaffekokning, hvarefter han som vanligt tänkte väcka mig. Natten hade dock varit för vacker att af mig sofvas bort.

Snart flammade en sprakande eld i de hopsamlade torra pinnarna, och en lätt, hvitgrå rök höjde sig öfver den oumbärliga, upplifvande kaffepannan, hvilken ju efter en genomvakad om ock denna gång ej kylig sommarnatt är fiskarens bästa och oskyldigaste njutning. Följande den hvirflande röken en stund med ögonen fick jag syn på tvänne kråkor, hvilka med långa släpande vingslag ströko fram lågt öfver oss och slogo ned i träden på den midt emot liggande holmen, till hvilken det mellanliggande sundet var omkring etthundra steg bredt.

Nyfiken att erfara hvad det roflystna packet så tidigt ämnade taga sig för, fortsatte jag att iakttaga paret, helst det var så misstänkligt tystlåtet.

Efter en stund flög den ena kråkan ned på stranden och snart därpå flyttade sig den andra omkring tjugu steg i samma riktning, sättande sig i ett träd ett par famnar öfver marken och nästan skymd af en nedtill ovanligt tätvuxen albuske, som stod invid den omkring 8 m breda, släta och sandiga strandbrädden. Kråkan på marken avancerade nu småningom i riktning mot den täta albusken. Kommen på c. 2 m afstånd från denna, började hon, därvid utstötande ett obehagligt kraxande ljud, en serie besynnerliga, dansartade åtbörder. Hon flaxade med vingarna och snurrade omkring, och ibland hoppade hon högt upp samt rusade liksom till anfall mot busken, hvarifrån hon retirerade med ett slags saltomortalsprång flere steg tillbaka för att omedelbart återupprepa samma manöver.

Detta skådespel pågick en god stund, under hvilken tid den andra kråkan höll sig stilla i trädet bakom busken.

Jag trodde redan att kräket på något sätt förlorat "instinkten" (förstånd påstås djuren ju icke ega!) eller blifvit förhäxadt af något i busken bosatt skogsrå, då plötsligt, vid ett än mera närgånget anfall på alsnåret, därifrån framrusade en gräsand med halsen sträckt utefter marken och hväsande af ilska, så att det hördes öfver till oss. Hon tycktes i sin tur ämna anfalla fridstöraren.

Kråkan piruetterade undan tätt framför den ovige anden, som dock fortsatte förföljandet till vattenkanten, där kråkan flög upp i ett träd invid, då anden återvände till busken.

Öster, som blifvit uppmärksamgjord på tilldragelsen, hade sett att den kråkan, som hållit sig bakom busken, flugit ned i denna omedelbart efter det anden rusade ut, och nu återsågo vi henne först ett par minuter efter det anden återvändt till busken. Kråkan flög nämligen då från marken upp i ett nära stående träd.

Det var nu klart för oss, att gräsanden hade sitt bo i busken och att det var med beräkning på äggen som kråkan agerat dansmästare.

Under tiden hade kaffet blifvit färdigt och medan vi njöto däraf, sågo vi den kråka, som från början suttit på lur bakom busken, i sin tur flyga ned på stranden framför denna, hvaremot den som utfört dansen intog kamratens förra plats i bakhållet.

Nu upprepades intrigen med samma påföljd som första gången, dock lät anden icke vänta på sig fullt så länge, innan hon rusade ut; antagligen var hon redan för mycket uppretad. Jag observerade härunder den kråka, som lurade bakom busken, och såg henne kila in i denna samt strax därpå smyga därifrån med ett ägg i näbben, långt innan anden återvändt från det fåfänga förföljandet.

Röfvaretaktiken utfördes således med lika stor skicklighet af båda banditerna och tycktes de ha öfverenskommit att dela bytet jämnt emellan sig. Gärna hade vi kommit andmamma till hjälp, men då vi den gången ej medförde bössa, kunde vi endast med stenkast skrämma bort fienderna.

Vi undersökte boet och funno sex ägg kvar. Skalen efter de röfvade hittades ock på marken med hål, som fullt motsvarade kråknäbbens tvärsektion. De voro väl utsupna och icke spräckta, hvarföre måste antagas, att hugget med näbben utförts med styrka och vana.

Då vi nu ämnade upptaga de uteliggande refvarna, beslöto vi att först senare ro hem efter bössa och försöka komma åt kråkorna, ty vi insågo nog, att de icke ämnade prisgifva ett uppspejadt byte så lätt och att anden icke skulle få fred, så länge hon hade något att förlora.

Då vi efter tvänne timmar återvände, syntes inga kråkor till, och i den tron att de för denna gång åtnöjt sig med det byte vi såg dem komma öfver, lade vi till och gingo i land. Men vi hade hoppats förgäfves, ty redan vid vattenkanten hittades ett tomt skal och på ringa afstånd från boet ännu flere. Boet hade inom den korta tiden af två timmar blifvit totalt utplundradt och gräsanden var försvunnen. Hon hade således äfven fått denna försenade, troligen andra äggläggning förstörd. Så snabbt hade röfvarna opererat och förskaffat sig ett godt frukostmål af fyra ägg hvar.

Underligt är således ej, att det redan den tiden var ondt om änder på vattnen där i trakten, och så torde väl äfven för närvarande vara förhållandet; ty kråkorna hafva nog icke glömt bort konsten att lura änder och dessutom hafva stockflötare och andra kringstrykare allt sedan 1860-talet, då Piispala stockrullbanor kommo i gång, gjort sitt till att där utrota den förr så rika fågelvärlden.

Med änderna försvunno trutar, måsar, tärnor och tjädrar med förvånande hastighet från holmar och stränder kring Koljonselkä, där de förr voro allmänna och så mycket bidrogo till att upplifva den dem förutan rätt döda och enformiga naturen. Blott kråkorna och lommarna blefvo kvar, ty dem ratar väl t.o.m. stockflötaren!

Denna episod ur lifvet i djurvärlden visar tydligt, att det icke är så dåligt beställdt med hvad man måste kalla kråkornas förstånd och kombinationsförmåga, eftersom de äro i stånd att planlägga och utföra ett så väl uttänkt bofstreck. Ty om de ock anses endast upprepa af förfäderna lärda knep, så måste dock från första början någon kråka varit uppfinnare af intrigen, och jag kan icke tro, att denna enbart kan förklaras med ärftlighetsprincipen.

Vi beslöto att efter den nu gjorda erfarenheten mera än hittills hålla efter kråkorna och sköto rätt många, mest i flykten, ty de visa ju äfven sitt förstånd däruti, att de ej släppa någon med bössa i hand inom skotthåll, då de sitta på marken eller i träd, hvaremot de icke generas af att man pekar åt dem med störar, åror och styrblad huru mycket som helst.

En fiskefärd på Toijala-sjön.

Att meta, då fisken nappar lifligt, är nog ett stort nöje för enhvar som har håg för denna sport, men detta nöje är säkert störst, då man förut pröfvat det ena välkända metstället efter det andra med endast negativa resultat och däraf smått förargad helt oväntadt träffar på ett stim duktiga, matfriska abborrar på ett ställe, där man allra minst väntat det.

För att slippa besväret att ro den långa omvägen från Teiskola gård till Toijala bondhemman, hade vi en klar, lugn och varm söndagsmorgon mot slutet af juli 1879 begifvit oss dit till fots den knappast två km långa landvägen, medförande såväl alla behöfliga fiskedon som en mängd småfisk till beten.

Byggnaderna å Toijala hemman ligga ett litet stycke från sjöstranden, och vid denna fanns då en gammal glestimrad och mossbelupen flottbro eller bykflotte, som låg med ena sidan mot land, där sjögräs och vass frodigt växte genom de stora springorna, den andra kanten däremot på ungefär 1,5 m. djupt vatten. På flotten fanns uppdragen den flatbottnade ekstock som enligt öfverenskommelse med husbonden af oss fick begagnas, men nu vid utskjutandet befanns mycket läck.

Detta obehag försökte Öster visst något afhjälpa genom inkilande af några säfstrån här och där i de stora springorna, dock tycktes detta föga hjälpa, ty öskaret fick flitigt användas, hvilket icke bidrog till nöjet. Vi beslöto att till en början fiska med drag, men trots den tidiga morgonstunden och ehuru det ena draget efter det andra försöktes, kunde intet af dem fresta någon af de många i sjön befintliga gäddorna och abborrarna till napp, och vi öfvergåfvo därför snart detta fiskesätt, sedan vi rott ett hvarf kring sjön.

Nu skulle metas, och undan för undan försöktes det ena välkända metstället efter det andra med sådana resultat, att denna eljes så fiskrika sjöputt på denna solblanka sommarmorgon föreföll oss lika liflös som det s.k. Döda hafvet påstås vara. Det hjälpte hvarken att bjuda på sprittande silfverblanka löjor eller feta och lifliga maskar; gäddor och abborrar voro omedgörliga. Öster påstod att vädret var "för mycket vackert", och kändt är ju äfven, att fisken icke gärna nappar på solklara varma sommardagar. Solstekta och misslynta öfver oturen och besväret med det ständiga ösandet ur den vattensjuka farkosten, beslöto vi fara dädan efter tre långa timmars förspilld möda. Sagdt och gjordt.

Ekstockens förända körde med god fart upp mot den förut omnämnda sköljflotten och jag kastade mina båda metspön sådana de voro efter sista upptagningen med beten på krokarna handlöst på flotten, ty ehuru jag hela tiden öst vatten, medan Öster rodde, var dock båten så fylld, att det blef brådtom att komma ur den. Då jag klef upp på flotten såg jag huru ett af mina spön var på väg till sjös, hvarför jag tog tag i det och märkte, att refven drogs ned genom en af springorna i flotten. Naturligtvis knyckte jag emot med spöet och kände då att något sprattlade på kroken, men upp på flotten kunde fångsten ej fäs, därtill var springan mellan stockarna alldeles för smal.

Det återstod intet annat än att bogsera den motsträfvige utefter springan till flottens kant, men där gjorde den stockarna förbindande tvärslån slut på allt vidare framåtskridande. Jag skulle fått lämna både fisken och tafsen, om icke Öster hjälpt mig. Han tog håfven, lade sig på flotten och famlade med håfven därunder, till dess jag kände att han drog refven med sig och fisken således var i håfven, hvarpå jag firade efter så mycket, att han kunde få fångsten upp ur vattnet. Det var en vackert grön abborre, och då dessa fiskar vanligtvis trifvas i sällskap och Öster menade, att de alla borde vara lika matfriska, så togo vi oss för att på allvar fresta dem vid hvar sin ända af flotten. Vi behöfde icke vänta på napp; men denna variation af metsporten var icke något lätt göra, och hur Öster såg ut efter en stunds öfning i den nya fångstmetoden på och under de gröna och slemmiga stockarna, kan man tänka sig. Detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty vid min anmärkning därom sade han: "jag går väl och hälsar på abborrarna därhemma, då vi ä' färdiga med dem här, så bli paltorna åter rena".

Då vi således sent omsider kommit oss till dagens första fångst, så fortsattes metandet på detta ställe. Öster fick fullt göra att håfva upp både sin egen och min fångst, som nog var vida större, ty knappast hade han kommit upp på benen och hunnit få bete på sin krok, så fick han köra handändan af sitt metspö genom någon springa ned i bottnen och håfva upp min fisk, och när detta väl var utfördt, satt vanligtvis åter fisk på hans krok. Jag hjälpte honom då med den, och under tiden nappade det för mig, ty där nere var godt om hugade spekulanter, som höllo till godo med hvad dem bjöds; både småfisk och mask dugde åt dem, blott betet visades några tum under flottens botten.

Här inträffade alldeles detsamma som uti Teisko kyrksjö några år förut, ty fiskarna funnos liksom där blott i skuggan under flotten, och ett bete som lagts utanför blef orördt.

Vi höllo på med detta nöje en lång stund och kastade de fångade fiskarna i ekstocken, där det snart samlades en hel mängd. Det kom folk från gården, där man observerat vårt besynnerliga sysslande, och åskådarena voro mycket förvånade, då de sågo oss taga många vackra fiskar på ett ställe, där de icke haft en aning om att sådana kunde finnas. Afunden tystnade nog af att jag öfverlämnade halfva fångsten åt den därför tacksamma gårdsvärdinnan, men det förut omnämnda pratet om trolleri och hokus pokus samt söndagsfiske kunde icke stäfjas, hvarför vi snart plockade ihop våra tillhörigheter, trakterade de snälla abborrarna under flotten med de kvarblifna agnfiskarna och begåfvo oss på hemvägen, nöjda och glada att slutligen efter morgonens otur dock ha haft treflig sport. Den hemförda fisken vägde 12 skålpund.

Ledsamt nog har jag sedan dess icke vidare kunnat försöka detta fiskeställe, ty det blef sista gången jag fiskade i Toijala-sjön.

Månne det ej vore skäl för den som eger eller förhyr fiskevatten att på försök lägga ut sådana 2 till 3 famnar breda och 4 eller 5 famnar långa flottar på lämpliga ställen vid nakna och soliga sjöstränder, där de kunna lämna fiskarna skydd, skugga och svalka, hvilket de, såsom af det förutsagda tyckes framgå, behöfva och uppsöka. Kostnaderna därför kunna ej bli stora, då arbetet lätt kan utföras under vintern på isen och klent virke kan användas. Jag är säker på att det blefve till nytta och nöje för fiskare i allmänhet och bidroge till fiskens trefnad i många grunda och soliga sjöputtar; ty det är ondt om skugga för fiskarna vid de flesta stränder, där man t.ex. midt på dagen finner fisken i den glesa skuggan af en och annan albuske. Man tänke sig blott situationen enligt Atterboms kända vers:

"Solstrålarna, trängda tillhopa, af insjön ett eldhaf beredt", och den Fahlcrantzska repliken därtill:

"Och fiskarna flämta och ropa, fy f—n hvad här börjar bli hett."

Oåtkomlig i lifvet och i döden.

Utmed yttre Teiskolavikens strand ligger i riktning från öster till väster en rad af holmar, bland hvilka Iso Koljonsaari är den största. Dess längd utgör c. 0,70 km och bredden väl knappast mera än 250 m. Holmen består egentligen blott af en bergås, som i väster når en höjd af 35 m och mot norr, väster och söder stupar ganska brant, medan östra ändan är lägre. Uppe på det af många och väderbitna tallar bevuxna krönet befinna sig lämningar efter ett eller flere förstörda stenkummel, s.k. jättekast, bland hvilka gråtrutar och fiskmåsar förr, d.v.s. innan stockflötningens härjaretåg här gick fram, gladde sig åt hemtrefliga häckningsplatser.

Holmens östra något mindre branta del stod för c. 25 år sedan klädd i gröfre tallskog, så äfven det närliggande fastlandet, skildt från holmen af ett 100 meter och därutöfver bredt och ganska djupt sund. Utsikten från holmens högsta topp är typisk för mellersta Finland, en vidsträckt, storslagen och föga odlad trakt med vidtförgrenade sjöar, vikar och holmar. Mot söder ser man öfver Koljonselkä och Näsijärvi ända bort till Tammerfors, västerut tvärs öfver fjärden och längs den milslånga viken till Intti by bortåt Kyrö, norrut åt Kuru kapell och öfver den holmbeströdda farleden till Muurola kanal samt mot öster öfver Teiskolaviken och skogarna bort mot Orivesi.

På de nämnda holmarna saknas odlingsbar mark, hvarjämte deras aflägsna läge och bristen på skogsbär gjorde att de sällan besöktes af allmoge. Detta vilda tillstånd och den vackra utsikten från Koljonsaari topp var anledningen till att jag en och annan gång under sommarens lopp gjorde utflykter till holmen, därvid medtagande familjen. Vid dessa besök hade vi flere år å rad och ständigt nästan på samma ställe skrämt upp en ensam tjädertupp, hvilken bland ormbunkar och ris tycktes ha sin hemvist och fristad. Sällan sågo vi mer än en skymt af honom och oftast var det endast de bullrande vingslagen och braket af torra tallkvistar, mot hvilka han under flykten törnade, som kungjorde att den gamle herrn tagit till vingarna, antagligen rätt missbelåten med att bli oroad af oss.

Det var den tiden ännu godt om tjäder på alla större holmar och uddar kring vattendraget, ehuru på allmogens egor fällor i mängd funnos gillrade, långt innan den lofgifna jakttiden ingått, men holmen hörde till Teiskola gård och där var fågeln fredad. Det egendomliga med denna "vår" tjäder var dock, att han alltid visade sig för oss och förekom på samma ställe, samt att han städse var ensam och tycktes vara ovanligt stor. Vi började därför så småningom längta efter att göra hans närmare bekantskap, hoc est att få väga honom.

Denna åstundan återkom årligen mot sommarns slut, och under tre på hvarandra följande år hade vi försökt att komma åt den gamles lif. Alltid dock förgäfves. Vanligen uppskrämd nära holmens östra ända flydde han städse upp mot höjden i väster, och förföljde vi honom där, så lyfte han redan på långt håll, flög ett stycke ut öfver sjön, vände sedan i riktning mot sundet och sträckte längs detta till ett ställe å Koljonniemi där skogen stod lägre och glesare, hvarefter han försvann. Riktningen för flykten var alltid densamma.

Vi hade så hunnit till de sista dagarna i augusti 1879, och då skulle tjäderjakten än en gång företagas, men nu efter en ny plan, som var baserad på tuppens städse gifna återtågslinje. Jag ämnade ställa mig i försåt för honom på det ställe, där han hade för vana att vika af inåt fastlandet, medan Öster utförde afdrifningen på Koljonsaari.

Kl. 9 på f.m. rodde vi ut och jag stannade vid sundet på Koljonniemi samt sökte där ett passande bakhåll. I en 40 till 50 meter från stranden liggande förfallen lada, från hvilken jag hade utsikt öfver sundet, fann jag ett godt gömställe. Öster var en van krypskytt, som då han var ute på egen hand brukade öfva den konsten, och skulle nu om möjligt fälla tjädern, men om detta icke lyckades drifva fågeln öfver sundet till mig. Då jag stått på lur öfver en timme började jag förlora tålamodet och begaf mig närmare stranden, där en tät buske erbjöd en god gömma och friare utsikt öfver sundet.

Sedan jag där åter bidat en lång stund, kom ändtligen tjädern med surrande fart flygande sin gamla stråt, och jag hade god tid att göra mig skjutfärdig. Men antingen han varsnat mig eller af en tillfällig nyck kom att följa en annan kurs, allt nog, han fortsatte denna gång flykten längre längs sundet. Då fågeln flugit förbi och befann sig på c. 60 stegs afstånd, sköt jag, därvid förbiseende att han, om han träffades, kom att falla i vattnet. Så skedde, och som en sten gick tuppen till botten.

Då Öster slutligen anlände, tillverkade vi visserligen i hast en behjälplig dragg och arbetade därmed både länge och väl på "olycksplatsen", men våra ansträngningar voro tyvärr förgäfves. Djupet var ansenligt, 7 till 10 m, bottnen ett röse af stora stenar och en fågel är svår att få tag uti.

Enslingen på Koljonsaari undgick oss in i det sista!

En hare i håfven.

Af brännmästaren herr O. Gerlin i T:fors hade jag erhållit en stöfvarevalp af god ras och lydande det ståtliga namnet "Hector". Denne Hector var i sin ungdom en stor slyngel, ty allt hvad han på Sommarbo kunde åtkomma af gummigaloscher och andra skodon bar han till skogs och tuggade sönder, förmodligen af naturdrift för att uppöfva tuggmekaniken. Att injaga hunden på hare hade hvarken jag eller Öster tid eller erfarenhet till, och därför växte Hector upp som en okynnig lekkamrat åt barnen, till dess hans medfödda anlag en vacker dag på sommarn 1879 togo ut sin rätt och han på eget bevåg började drifva en hare, som varit dristig nog att komma allt för nära inpå honom, d.v.s. inom villans område. Detta område var afskildt från skogen genom en åker af flere tunnlands storlek och inhägnadt med en gärdesgård af mer än vanlig höjd. Å den inom stängslet intagna åkertegen af omkring tjugu stegs bredd och hundrafemtio stegs längd var anlagd en köksträdgård och potatistäppa, väl gödslad och betäckt med ovanligt frodig växtlighet, hvilket allt troligen förledde jösse att under de ljusa sommarnätterna utsträcka sina provianteringsexkursioner ända dit. Dessa närgångna besök, kartlagda på den daggfuktiga marken, måtte hafva väckt Hectors slumrande stöfvareinstinkt, ty en lördagsafton, då vi anlände med ångslupen, mötte oss barnen med underrättelsen, att hunden flere dagar å rad haft ett förskräckligt oväsen för sig och gjort stor förödelse i trädgårdslanden samt att man sett en hare skutta kring gården. Af denna beskrifning var tydligt nog hvad som försiggått, och en del af trädgårdstäppan såg verkligen ganska bedröfligt nedtrampad ut. Huruvida Hector fått tag i haren var icke kändt.

På morgonen följande dag ämnade vi oss tidigt ut att fiska. Då jag öppnade förstugudörren, slank Hector förbi mig och rusade öfver gården uppåt backen till trädgården. Vädret var klart och friskt och stark dagg hade fallit under natten.

Vid sjöstranden fann jag Öster sysselsatt med refvarnas iordningställande och skyndade mig att hjälpa till, då i detsamma ett ljudeligt hundgläfs hördes. Det var tydligt att Hector åter fått upp sin hare; vacker röst hade han och undan tycktes det gå med god fart. Öster hade lust att gå efter bössa, men ehuru tiden redan var inne, hade jag ingen håg för jakt så tidigt på sommarn. Dock gingo vi uppför backen för att se huru hunden bar sig åt och drefvet skulle sluta. Hector gnodde på värre, det bar med yrande fart i väg kring de störade bön- och ärtlanden och genom den höga potatisblasten, som böljade åt sidorna, så att man knappast kunde se om det var hare eller hund som for fram där, och då det troligen doftade hare litet hvarstädes, föreföll hunden alldeles rådvill samt återkom oupphörligt till ställen där han förut sökt.

Plötsligt sprang han till kanten af den två till tre famnar höga och ned mot gården tvärbrant stupande bergväggen mellan de där växande en- och tallbuskarna. Därifrån kom haren utrusande och gnodde undan utmed gångstigen förbi trädgårdslanden rätt fram mot oss. Vi stodo vid krökningen af denna stig, där den på det enda gångbara stället ledde utför sluttningen till byggningarne vid stranden, och tydligen ämnade jösse sig dit ned. Han hade nog kommit upp samma väg, ty det enda ställe där han kunde ha kringgått gärdsgården utan att hoppa öfver den var nere vid strandkanten, där det sjunkande vattnet i sjön lämnat den långgrunda bottnen bar på ett par famnars bredd och hvarest vi just hållit på med refvarna.

Haren måste alldeles tätt förbi oss; han skyggade med ett väldigt skutt åt sidan och hoppade vidare utför sluttningen och utefter gärdesgården nedåt sjön, följd i hälarna af Hector under fullt skall.

Mellanstående buskar och ett uthus hindrade oss att se hvart de togo vägen, men plötsligt hörde vi hunden stämma upp ett ljudeligt triumftjut och Öster utbrast: "Nu ska vi jänk' oss däråt, för nu har han tat' en!" Så förhöll det sig på sätt och vis äfven, ty nedkomna till stranden sågo vi Hector stå ursinnigt skällande med nosen tätt öfver den i det kvartersdjupa vattnet tryckande haren, som underbart nog hade fått vår stora undertagshåf öfver sig och låg däri alldeles förskrämd och orörlig.

Öster klef ut i vattnet och lyfte upp jösse med håfven. Egendomligt nog hade hunden icke bitit haren, som nu först började sprattla uti den djupa säcken och fick alla fyra benen ut genom nätmaskorna.

Denna ovanliga fångst hade nog tillgått sålunda, att haren, som för reträtten valt den omkring tre fot breda öppningen mellan väggen af ett lider och gärdesgården, där han kanske förr kommit fram, nu i brådskan rusat in i håfven. Denna hade Öster kort förut ställt mot liderknuten, hvarifrån den förmodligen åkt ned och lagt sig liksom en ryssja tvärs öfver den smala gången, där några altelningar hållit den uti lämplig ställning.

Hector var svår att afhålla från fångsten och haren så förskrämd, att han utan bråk lät taga sig med händerna.

Djuret befanns vara en dräktig hona och återfick därför friheten på andra sidan af viken, långt nog från de frestande trädgårdslanden. Därmed slutade denna något ovanliga händelse; men Hector blef sedan en god harhund utan vidare dressyr.

"Människor, hundar, vargar, björnar, Kattor, mårdar, vesslor, örnar, Räfvar, kråkor, hökar, lo, Lämna haren ingen ro; Uggla, uf ej att förgäta; Alla, alla honom fräta." (Gammal sanning.)

Då han bärga vill sitt skinn, Rusar han i håfven in.

En jakt på gräfling i månsken.

Under de somrar vi vistades i Teisko hände det årligen någon gång, att då jag för tillfället ej var hågad att fara ut på äfventyr hvarken till lands eller sjös, Öster fick rå sig själf och fördrifva tiden efter behag. Han brukade vid sådana tillfällen efter jakttidens inträde ströfva ensam omkring i skog och mark, försedd med en gammal kort, enpipig, rakrefflad bössa, som i sin ungdom haft flintlås, och åtföljdes på dessa vandringar alltid af sin senapsgule "Kurre".

Denna Kurre sades vara afkomling af lappsk fågelhundras, men bråddes i sådant fall bra litet på sina förfäder; han var af medelstorlek, långullig, hade spetsiga öron, bar svansen i knorr öfver ryggen och saknade begåfning för vanlig jakt. Herre och hund voro hvarandra ovanligt tillgifna och kunde långa stunder sitta och se hvarandra stinnt in i ögonen.

Hare och räf förstod Kurre sig alldeles icke på, sjöfågel och rapphöns skänkte han sitt förakt, på skogsfågel gläfsade han, då sådan låg skjuten på marken, men han uppsökte icke den fallne och skällde ej på den som satt i träd. Han var således ett alldeles oanvändbart kräk utom i fråga om ståndskall på ekorre, som var hans specialitet, med mycken möda inlärd af Öster till dennes älsklingssport, ekorrjakten. Denna hund var enligt min mening oss till mycket mera förtret än nöje, men tåldes för egarens skull, från hvilken han aldrig ville skiljas i godo, då denne skulle ut med mig.

Vid sådana tillfällen måste hunden fångas med försåt, hvilket oftast var mycket omständligt, ty han uppfattade genast hvad honom förestod, nämligen instängning i vedlidret. Slapp han sedan på något sätt ur fångenskapen, var han outtröttlig uti att snoka kring stränderna, tills han fick syn på oss, och då sam han huru långt som helst ut till båten, där han sedan våt och otreflig städse var till förargelse, vanligen i reflådorna.

På någon af dessa skogspromenader, från hvilka Öster alltid återvände utan jaktbyte af något slag, fann han uti Taulaniemi hemmans skog ungefär på en half mils afstånd från Sommarbo villa ett gräflingsgryt, och sedan dess öfvertygade han sig hvarje år att det fortfarande var bebodt samt påyrkade, att vi mot hösten borde försöka skjuta någon af invånarna. Väl hade Öster ensam flere gånger legat på lur vid grytet, och färska spår hade han sett, fastän herrskapet aldrig råkade vara hemma vid hans besök, och då hvarken han eller Kurre hade reda på huru sådan jakt skulle försiggå, blefvo deras bemödanden resultatlösa.

Sommaren 1879 stannade vi på Sommarbo in i september, och då fisket för säsongen redan förut afslutats, biföll jag Östers förnyade anhållan att följande lördagsafton vid fullmåne, i händelse af vackert väder, fresta lyckan på denna nya för oss båda lika okända jakt, d.v.s. att ligga i bakhåll för gräflingarna vid grytet. Lokalens beskaffenhet, där jakten skulle försiggå, var mig alldeles obekant och måste jag därför öfverlämna jaktledningen åt Öster. Han hade utfunderat följande:

Då grytet var beläget innanför kanten af en grusbacke, innehållande stora stenblock, och var försedt med två ingångar, hade han af glödgad och tvinnad fin mässingstråd tillverkat tvänne rännsnaror, hvilka han svärtat med sot och talg; dessa skulle anbringas framför ingångshålen. Vi skyttar borde gömma oss så godt sig göra lät på lämpligt ställe inom skotthåll och helst klifva upp i träd för att icke så lätt vädras af djuren. Jag hade visst hört eller läst om att man vid sådan jakt brukade ha hund och gräfva ut gräflingen ur grytet, samt omtalade detta för Öster. Han påstod dock, att detta vore omöjligt i det stenröset, hvarför jag ock intet vidare hade att invända mot hans operationsplan. Men då jag fått reda på, att det kunde blifva fråga om att en längre tid sitta som en fågel på kvist, beslöt jag medtaga en passande brädstump och däruti handlade jag klokt.

Lördagen blef en härlig sensommardag, klar och lugn men kylig. De första gulnade löfven föllo då och då från de af den redan lågt stående solen präktigt belysta björkarna, och glittrande spindelväfvar hängde i festoner öfver allt, fladdrande för det nästan omärkliga luftdraget.

Vi begåfvo oss af hemifrån vid 1/2 6 tiden på e.m. sedan Kurre som vanligt blifvit arresterad i vedlidret och där af sin herre försetts med mat och dryck samt en hvilobädd. Kurre hade nog dystra aningar, ty han var ovanligt svår att få fatt och afskedet blef mycket ömt, som om han anat att detta var det sista.

Strax efter solnedgången ankommo vi till stället, där grytet fanns. Den vackra aftonrodnaden belyste dess ingångar; den ena var belägen under ett stort ur grusbranten framskjutande och något öfverhängande större flyttblock, den andra låg vid pass tre famnar därifrån något undangömd af en gles albuske. Detta grytets läge i den mot sydost sig tvärt höjande grusbranten, hvilken ofvanför var beväxt med tät och reslig skog, medförde den olägenhet, att den bakom träden uppstigande fullmånen förhindrades att belysa platsen närmast framför ingångarna, hvilken omständighet sedan hade ödesdigra följder.

Då Öster var af den åsikt, att gräflingarna uppehöllo sig uti grytet till mörkrets inbrott och således vid vår framkomst borde vara hemma, hade vi på ditvägen kommit öfverens om att hvarken tala eller onödigt gå omkring i närheten däraf, hvarför han ock ensam begaf sig till ingångarna för att gillra snarorna.

Huru han utförde detta bakom albusken, kunde jag icke se från det ställe där jag stannat, men vid flyttblocket hängde snaran ned öfver detta omkring en fot framför hålet och lämnade således fri passage på båda sidor därom, såvida icke djuret sprang rätt fram då det rusade ur grytet.

Jag hade stannat vid en kvarterstjock lummig björk, som sköt upp ur en knorrig albuske, hvilken erbjöd en lämplig stege för äntringen upp i trädet. Bössan hade jag på ryggen och det medförda brädet sköts upp förut samt lades på tvänne jämnhöga och någorlunda stadiga grenar närmare stammen. Det var icke lätt att placera sig på denna improviserade sits, men sedan detta väl lyckats och några kvistar undanskaffats, hade jag en skäligen bekväm och välbelägen utsiktspost, mycket angenämare än någon smal och sluttande björkgren, som det eljes blifvit min lott att sitta mig öm på.

Under dessa förberedelser för min bekvämlighet hade jag icke märkt hvart Öster tagit vägen, men erfor sedan att han suttit gränsle mellan de båda topparna af en buskväxt tall och haft det nog så obekvämt. Han kunde från sin plats skönja den bakom albusken belägna ingången.

Mörkret tilltog småningom och bakom träden i sydost stod fullmånens trinda skifva så blek och kall, som den på klara sensommarkvällar ofta synes i Tavastland, spridande föga ljus, men kastande skarpa, mörka skuggor. Den starka fuktigheten afsätter sig som dagg på allt, på löf, kläder och gevär, och man blir stelhändt och frusen.

Månen och tiden tycktes allt långsammare skrida framåt och framför grytet blef så mörkt, att ingången icke kunde skönjas i det svarta bälte, som ett par famnar bredt sträckte sig utefter hela sluttningen. Jag väntade att få se tindrande ögon och satt därför stirrande som en hypnotiserad åt det håll, där grytets ingång borde vara, och ständigt förnyande beslutet att trots vedermödorna ytterligare hålla ut en stund. Jag hoppades att månens framskridande slutligen skulle medföra bättre belysning och gräflingarne ändtligen komma fram. Men fåfäng var denna önskan, och jag misstänkte redan att grytet för länge sedan öfvergifvits och att Öster i fåvitsko narrat mig dit.

Under sådana betraktelser visste jag icke huru sent det blifvit, då plötsligt från afstånd hördes underliga ljud. Än liknade de gläfsandet af flere knärackor, än små grisars gnällande grymt. Oljudet kom hastigt närmare, hvarpå det tvärt tystnade och blott det buller förnams, som åstadkoms af djurs rusande på den hårda marken genom ris och buskar. Visst var jag skjutfärdig, då tumultet kom alldeles inpå och tycktes fara fram inom den mörka zonen från vänster sida mot ingången, men då djuren, som åstadkommo bullret, icke kunde skönjas i mörkret, kom jag mig ej för att skjuta. Mitt skott hade ock säkert blifvit en bom, då det var mig alldeles omöjligt att i hast afgöra när de framrusande djuren, som dock måste vara de hemkommande gräflingama, befunno sig vid ingången. Därpå blef det tyst, hvarför jag förmodade att gräflingarna nu voro i grytet. Efter några ögonblicks lyssnande beredde jag mig att stiga ned ur trädet. Då small ett skott, omedelbart åtföljdt af ömkeligt tjut och kvidande, hvilket dock strax slutade, sedan jag kommit ned och hört Öster kalla på mig.

Då jag hunnit fram, stod han vid ingången bakom albusken och framför honom låg hans trogna Kurre liflös; ofrivilligt hade Öster blifvit hans baneman. Som vi efter hemkomsten sågo, hade hunden rotat och bitit sig ut under väggen af sitt fängelse och väl fri spårat upp sin herre. Lockad af gräflingarnas oljud eller möjligen själf orsak därtill hade han omedelbart sedan djuren gått in i grytet kommit fram till den af Öster först utsatta snaran, där han nog varit sysselsatt med undersökande af spåren, då Öster, som ehuru albusken skymde sett konturerna af ett djur skymta vid ingången och antog detta vara gräflingarna på väg ut, sköt med förenämnda sorgliga påföljd.

Medan vi sakta samtalade härom, förblef det tyst i grytet, och då jag tröttnat på denna passiva jakt, röstade jag för hemfärd. Öster sade intet däremot, men tog likväl fram tändstickor och en ljusstump, hvilka artiklar han städse brukade bära på sig, samt tände eld för att efterse snarorna. Den ena snaran hade Kurre om framfoten, dock ej så åtdragen att han skulle suttit fast däri, men på marken syntes att han krafsat vid ingången. Vid undersökning af det andra hålet befanns snaran skjuten åt sidan, hvarför vi antogo att gräflingama trängt in mellan denna och grusväggen bakom och att de nu säkert befunno sig därinne. Då saken stod så, ansågo vi det icke förenligt med vår jägareära att utan närmare undersökning af grytet lämna detta tragiska ställe; men hvad återstod att göra? In i grusbacken kunde vi ej bryta oss utan redskap för sådant arbete.

Vi ansågo därför bäst att först åter gillra upp snarorna och satte därvid stenar på sidorna om den ena, så att djuren vid utgången måste passera genom densamma. Därpå uppsökte Öster en stör, med hvilken den andra ingången skulle undersökas. Under tiden förnams intet ljud ur grytet. Jag intog en lämplig plats för att kunna skjuta, om något djur blefve synligt på den ett par famnar framför blocket nu något bättre månbelysta terrängen.

Öster återkom med ett långt, klent gärdsel, otympligt nog som anfallsvapen genom den låga gången, och måste därför med knif undanrödja den hålet maskerande albusken. Därpå stack han gärdslet in i gången. Ur grytet kom dock tillsvidare intet och det visade sig att gärdslet ej nådde bottnen tillföljd af en krök uti gången. Vårt försök att ofreda gräflingarna i deras hem måste således anses misslyckadt, och där stodo vi åter lika förgäfves som förut. Öster företog sig nu det mödosamma arbetet att med knif kapa af gärdslet på midten samt att tälja en skåra i ena ändan, uti hvilken ljusstumpen sedan fästes och påtändes, hvarefter staken åter infördes i gången.

Då jag icke satte stor tillit till snaran intog jag åter skjutfärdig min förra ståndpunkt ofvanför grytet, ty det kunde ju hända att belysningen ej komme att behaga gräflingarna och att de rusade ut.

Så gick det ock. Innan ljuset hunnit fram till gångens krök, blef det lif därinne och ut rusade gräflingarna. Jag såg något blixtsnabbt skymta fram ur skuggan framför ingången och öfver den upplysta platsen in i mörkret under en albuske. I det ögonblick djuret försvann sköt jag utan att dock kunna se skottets verkan. Ej heller hann jag genast öfvertyga mig därom, då i detsamma Öster rusade fram mot utgången, hvarifrån djuret kommit, och med gärdselstören i högsta hugg måttade ett dråpslag åt något föremål, som jag icke såg i mörkret. Skyndande närmare intill fann jag att en annan gräfling ändock fastnat i hans af mig ringaktade snara, hvarför jag ropade åt honom att gå undan så att jag kunde skjuta. "Det är onödigt och skämmer bort skinnet", svarade han hejdlöst dunkande på. Öfverflödigt var det ock, ty han hade så pass väl träffat djurets nos eller nacke och snaran satt så regelrätt hårdt åtdragen kring halsen, att effekten var gifven samt ett puukkostygn gjorde slut på pinan.

Knycken i snaran hade varit så stark, att den ofvan stenblocket växande mariga, två finger tjocka tallen, vid hvilken den var fästad, af djuret blifvit kullrifven. Östers gräfling var nog den som först rusat ut, den efterföljande hade jag skjutit på. Denna kunde dock i mörkret icke finnas, hvarför vi begåfvo oss på väg att först söka den af Öster under bataljen borttappade ljusstumpen. Lyckligtvis hade denna hjälpreda icke af sin långa vistelse i Östers fickor blifvit så svart, att vi ej efter förbrukning af ett antal tändstickor skulle hittat den fingerlånga stearinbiten, hvarpå vi liknande lyktgubbar i den stilla natten genomletade skuggorna under de täta al- och enbuskarna. Ungefär tjugu steg från stället ditåt jag skjutit, påträffades slutligen den andra gräflingen död, lika stor och vacker som den första.

Därmed var jakten afslutad, och vi dilettanter uti sådan sport kunde ju känna oss belåtna och vara stolta öfver resultatet; blott Östers nöje var betydligt grumladt.

På gräflingarna hopbundos bakbenen, Östers mordvapen stacks under surrningarna, och så buro vi på axlarna, tysta och högtidliga, vårt byte hem, dit vi anlände långt efter midnatt rätt uttröttade och medfarna. Följande morgon gräfde Öster ned sin Kurre, som han länge sörjde.

Öster beredde själf gräflingskinnen, ty den konsten kände han till, liksom att på smakligt sätt tillaga det eljes så ampert smakande köttet. Han gaf därtill följande föreskrift, sägande som Kajsa Warg: "Man tager" noga bort allt fett, förväller köttet i vatten med tillräckligt salt, litet peppar och än mindre lagerblad samt kokar eller steker det sedan färdigt med smör och äter det — helst kallt till smörgås. Probatum est! Smaka på vid tillfälle, jag har gjort så!

Ett och annat från Sommarbo.

Öster saknade sin Kurre och ändå nekade jag honom att skaffa sig en annan racka, ty jag hade fått nog af denna, hufvudsakligast emedan hunden icke dugde till annat än att gläfsa på ekorrar och hade flere dåliga egenskaper och karaktärsfel samt var illa uppfostrad. Därför blef jag ock ganska belåten med ödets skickelse, att Öster själf råkade afdagataga sin favorit.

Flere gånger hade vi gladt oss åt att vi genom villans läge vid skogskanten fingo göra en och annan inblick i naturlifvet där inne, och då skogens innevånare af princip lämnades i fred, blefvo de icke synnerligen skygga. Sålunda besöktes den ofvanför trädgården belägna åkern, sedan grödan bärgats, under några på hvarandra följande somrar af en tjädermamma, hvilken där tidigt på morgnarna vallade sina mer eller mindre vuxna kycklingar, troligen för att bland stubben söka korn eller insekter. Flere gånger sågo vi hela kullen springa omkring inom skotthåll från gärdesgården, sakta dragande sig längre undan, då de sågo sig observerade. Men fastän vi icke ofredade dem, blef denna idyll i fågelvärlden snart förstörd för oss, och ingen annan än Kurre var fridstöraren.

En söndagsmorgon var Kurre försvunnen och återkom först fram på förmiddagen; mycket trött lade han sig att sofva utan att vidröra den åt honom framsatta maten. Detta meddelades mig, och i tron att kräket var sjukt, såg jag närmare på det samt observerade några fina fågeldun omkring nosen. Det var tydligt att hunden begått lönmord på någon fågel och nu mätt af rofvet var trött efter jaktens ansträngning. Men Öster ville icke godkänna mina misstankar, då han icke förut märkt att hans hund jagade. Han trodde att Kurre kommit öfver någon bortkastad fågelvinge, den han söndertuggat. Då hunden hela sommarn var ute på villan och jag endast såg honom om söndagarna, kunde jag icke iakttaga hans bedrifter för att säkert afgöra, om han verkligen jagade på egen hand. Mina misstankar skulle dock snart bekräftas, ty redan följande söndagsmorgon kom Kurre hem medförande det nästan hela skinnet af en ung tjädertupp; mycket väl urskaladt och renslickadt lade han det vid köksdörren, liksom för att visas. Pigan, som fann skinnet och hade hundens mathållning sig anförtrodd, kunde också meddela, att han hela veckan saknat matlust. Det var således säkert, att han under tiden ödelagt tjäderflocken, som varit vår närmaste granne.

Tämligen förargad gjorde jag Öster förebråelser öfver denna hundens osed och dåliga dressyr, men han tycktes långtifrån anse jakten på egen hand som ett fel hos kräket; han antog det tvärtom vara ett slående bevis på dess inneboende fågelhundsnatur, som först nu sent omsider kom till utveckling. Min motvilja för Kurre tror jag ej att han rätt förstod eller gillade. Men tjädrarna försvunno ur villans grannskap, och då skadan engång var skedd, fick Öster behålla sin Kurre.

Äfven hararna trifdes väl som våra grannar, sedan jag snart efter inflyttningen i villan aflifvat gårdens båda gamla ovanligt stora katthanar, hvilka voro ihärdiga jägare, ehuru de som favoriter lefde hos ett par äldre fröknar. I trots af att de således hade god kosthållning, jagade de dock af naturdrift och blodtörst samt skydde inga ansträngningar för att tillfredsställa sin mordlust. Dessa vilddjurs bekantskap gjorde jag, då de började hemsöka de i närheten af villan i träden uppsatta fågelhålkarna. Tidigt en söndagsmorgon knackade Öster på dörren och bad mig komma ut med bössan. Så fort sig göra lät efterkom jag hans begäran och fick se en katt sitta på taket af en strax intill byggningen uppsatt hålk, hvaruti ett par rödstjärtar byggt sitt bo, och de gamla fåglarna flaxade i sin förtviflan skrikande omkring rofdjuret. Detta måtte haft dåligt samvete sedan forna bedrifter, ty i det samma banditen fick se mig med bössan, hoppade han från en höjd af väl tre famnar direkt ned på marken och ämnade försvinna, men jag var lika snabb som han och hagelladdningen träffade.

Kamraten till denna röfvare såg jag under sommarens lopp flere gånger sent på kvällarna stryka utefter stränderna till och med så långt som öfver fyra km från gården. Man kan tänka sig hvad en jagande katt kan hinna uträtta, då han hela sommarn under dess ljusa nätter drifver kring i skog och mark. Så råkade vi komma öfver honom en morgon på Koljoniemi nära stranden af en igenvuxen skogsäng, sysselsatt med förtärandet af de halfvuxna ungarna i ett trastbo och ditlockade af de gamla fåglarnas skrän. Den gången slapp han helskinnad undan, ty så tidigt på sommaren brukade bössan icke vara med i båten, men något senare lyckades jag nära villan få honom framför bössmynningen och gaf honom i hastigheten en laddning sparfhagel. Visst fräste och spottade han värre, men detta tycktes dock icke vidare genera honom, ty nästa söndag hörde jag af gårdsfogden, att han kommit hem med en harunge. Till villan kom han icke mer, om ej möjligen under nätterna; där hade han blifvit för illa bemött, och visade jag mig vid gården, lagade han sig kvickt undan. Någon tid därefter upptäckte Öster, att denna kattf—n, som han alltid yttrade sig, ty han tålde lika litet som jag dessa halftama vilddjur, tidigt på morgnarna brukade besöka den omkring hundra steg från villan belägna platsen mellan strandstenarna, hvarest fisken rensades. Dit lade jag en räfsax, men ansåg olyckligtvis det icke vara nödigt att binda fast densamma, och följden blef att katten på söndagsmorgonen kröp hem till gården släpande saxen med sig. De gamla damernas förfäran och indignation öfver min grymhet mot djur kan man tänka sig; jag skulle blott önskat, att de sett, då katten mumsade i sig de lefvande trastungarna. Följande vår, då kattrackorna voro borta, hade vi hararna till grannar vid villan.

Då vi till midsommaren 1877 flyttade in uti villan Sommarbo, voro skatorna från Teiskola gård det första främmande som tidigt påföljande morgon gjorde besök hos oss. De hade nog sett, att föregående eftermiddag vid inflyttningen något nytt försiggått, och in funno sig nu af nyfikenhet eller för att se om intet var att förtjäna. Tvärs öfver viken är icke långt och därför medförde herrskapet hela årets uppsättning af efterkommande; de voro således en hel svärm, och då de gamla förmodligen hade mycket nytt att undervisa ungdomen om, stördes vi redan vid soluppgången af deras oändliga käbbel och kraxande. Sådana besök äro föga trefliga för den som tycker om stillhet och frid på söndagsmorgonen, och då dessa påhälsningar därefter dagligen förnyades och jag reguljärt hvarje söndagsmorgon trakterades med skatornas revelj, började jag fundera på, huru vi kunde bli af med detta otrefliga följe.

På vikens andra sida invid gårdens karaktärsbyggning stodo ett par höga och ovanligt täta granar, uti hvilka flere par skator häckade och hade sitt ständiga tillhåll. På topparna af dessa hufvudkvarter satt dagen i ända alltid någon skata som vakt eller utpost för att iakttaga, hvad som föregick i nejden, och platsen var väl vald till utkik öfver hela omgifningen samt att därifrån sedan företaga hela skatfamiljens gemensamma exkursioner. Om Öster eller husets jungfru på morgonen vid stranden rensade den aftonen förut fångade fisken, observerades det strax af den i grantoppen posterade vakten, och några ögonblick sedan de lämnat platsen, voro skatorna i håll med att förtära afskrädet. Det var intet ondt i detta, snarare tvärtom, och vi skulle gärna för renhållningens skull hafva unnat dem den förplägningen, blott de hållit sig tysta. Snart blefvo vi dock så utledsna vid den ständiga skatlåten både tidigt och sent, att jag trots söndagsmorgonen skickade en hagelsvärm på det talträngda följet på takåsen. Däraf stupade tyvärr blott en enda, men skottet hade dock den påföljd, att de för en tid icke vågade sig så nära inpå, och vi fingo ro för sällskapet på morgnarna.

Jag erfor att så snart ångslupen på måndagsmorgonen var afgången och skatorna således kunde vara säkra för mig, infunno de sig strax mangrant vid villan och voro lika hemmastadda som förut, hvarvid de förde ett ständigt oväsen, som fortsattes under alla veckans dagar ända till lördagen, då de vid middagstiden rymde från stället, ty när ångslupen på e.m. anlände, syntes ingen enda till. Till dessa visiter var visserligen den allt som oftast pågående fiskrensningen en orsak, men då afskrädet en längre tid gräfdes ned, blef det icke mycket bättre, nyfikenheten dref dem ändå dit. Jag beslöt därför att försöka minska skrikhalsarnas antal och förklarade dem krig med våld och list.

Otrefliga att ständigt ha i öronen voro de lystringsrop, som vakten i grantoppen lät höra ifrån den stund, då ångslupen på lördagsaftonen lade till vid villan, och så snart jag visade mig ute någonstädes. För att göra slut på dessa varningar, ämnade jag förstöra de gamla skatbona i granarna, i hopp att de därefter skulle sky stället, och gick därför en dag dit med Östers 16-åriga pojke, som för detta ändamål fått följa med från staden. Han var en stark och vig ungdom och gjorde ihärdiga ansträngningar att bana sig väg upp i något af träden, men dessa voro så ovanligt tätvuxna och fulla af grenar och kvistar invid stammen, att han måste komma ned med oförrättadt ärende. Detta försök misslyckades således, men skatorna blefvo dock däraf så uppretade, att de i mängd infunno sig i närheten för att protestera mot hemgången, och jag kom därunder åt att från en gömma skjuta ett par af dem. Det återstod nu intet annat än att hålla efter de fridstörare, som envisades att komma öfver viken, och detta försöktes på flere sätt.

Sedan jag engång kommit åt att skjuta i skatsvärmen på afskrädesplatsen, visade de sig under dagens lopp icke vidare där, men Öster kom snart underfund med att de infunno sig tidigt i dagningen, innan ens tuppen vaknat. Så dags hade jag ingen lust att stiga upp för skatornas skull och tillsade Öster att i mitt ställe skjuta dem. Detta lyckades honom också, men blott engång, och därefter aktade de sig samt infunno sig endast då vi båda voro frånvarande; oväsendet var då så mycket värre, helst sedan vid villan underhölls en vingskjuten skatunge, med hvilken de ständigt hade något otaldt.

Öster föreslog nu att försöka fånga dem med sax, och ett par råttsaxar anskaffades, gillrades med fiskbitar och nedlades på rensningsplatsen väl gömda uti fin sand, hvarjämte fiskstycken ströddes omkring saxarna. Antingen skatorna dock voro så ytterst försiktiga, då de togo sin föda, eller så raffineradt kloka, att de märkte att fiskbitarna voro fastbundna vid saxens giller, nog af, de kringströdda lockbitarna gingo alltid åt, men saxarna blefvo lika säkert orörda. Detta försåt misslyckades totalt, ehuru vi hade väntat att få tag åtminstone i en, förrän de andra blefvo varskodda.

Då gaf jag åt Öster ett antal mycket små och fina metkrokar fästade vid långa guttafsar, hvilka förr användts vid forellmete, men nu förlorat fjäderflugorna. Härtill metade han löjor små nog att kunna sväljas hela af en skata, och trädde med agnnål tafsen genom dem så, att kroken helt omärkligt satt uti fiskens mungipa. Dessa försåtliga fiskar ankrades sedan här och där bland annat afskräde och tafsarna doldes väl i sand och mossa, men det tjänade äfven till intet, ty ehuru allt annat ätbart på platsen af skatorna förtärdes, fingo dessa fiskar hela veckan ligga i fred; då togos krokarna bort och de torkade betena voro följande dag försvunna. Är sådant instinkt hos skatorna eller öfverläggning och förstånd? Det må nu kallas hvad som helst, men sluga krabater äro dessa fåglar och narr gjorde de af våra konster, ty af alla våra försök att på ett eller annat sätt öfverlista dem hade blott ett framgång.

Vi läto skatorna under ett par veckor vara ostörda och de blefvo snart äter lika dristiga och oförskämda som förut, ja de togo sig nu till att postera en vakt i toppen af ett träd på gården vid villan, hvilken ständigt kacklade, då de andra hade något för sig i närheten, men tillika var så försiktig, att jag icke kom åt den med bössan.

Då lät jag en söndagsmorgon, medan jungfrun åter rensade fisk, Öster elda upp ångslupen och med roddbåten på släp ensam fara ut på viken samt ankra där utom synhåll för granarna vid gården. Själf hade jag förut skaffat bössan in i vedlidret, hvarest en skottglugg redan tidigare fanns i väggen, och jag behöfde ej vänta tio minuter, sedan pigan slutat med rensningen, då minst tjugu skator redan höllo på att sluka afskrädet. Det var ett lefverne värdt att ses och höras, helst det såg bra lustigt ut, då två fåglar höllo på att svälja hvar sin ända af samma tarmhärfva.

Efter så många missräkningar skickade jag med en viss tillfredsställelse båda pipornas innehåll in i flocken, hvaraf fem stycken blefvo på platsen och två sårade ramlade i sjön för att sedan fiskas upp af den med roddbåten återvändande Öster. Detta var ett svårt nederlag för skatorna, men det gaf oss ro för resten af sommaren. Under följande år, 1878, brydde vi oss till en början icke om skatorna, eftersom de icke voro så närgångna och störande vid villan som tillförene; jag hade ock insett det lönlösa uti försöken att komma åt dem med bössan, de kände mig som fiende och aktade sig, så att jag sällan såg någon annan af dem än vaktposten i granarna.

En sommarafton hade jag hängt upp härfveln med dragrefven på en spik i väggen uti den öppna verandan på villans gårdssida, och vid refven hängde draget, en liten silfverfisk försedd med tre stycken tregreniga krokar. Följande morgon, då vi tidigt ämnade oss ut på fiske, gick jag för att taga draget och fann nog härfveln och refven på sin plats, men silfverfisken var borta. Vid närmare påseende visade sig en del af refven vara dragen från härfveln och ligga på gården. Jag följde refven och fann att den på ett afstånd af tjugu steg ledde till en rad grästorfvor, upplagda i kanten af en rabatt, och slutade under en af dessa. Där var dragfisken väl gömd och faststoppad med jord, så att jag fick rycka litet i refven, innan den lossnade. Hade draget varit löst, skulle jag nog fått söka förgäfves.

Detta lilla prof på tjufaktighet var anledning till att det åter blef fråga om att hålla skatorna på afstånd, och Öster kom nu fram med ett nytt förslag, hvilket han hade funderat ut under vintern. Detta gick ut på att jag skulle få skjuta från vedlidret, utan att behöfva bråka med bortförandet af ångslupen för hvarje gäng. Öster grundade sin plan på det påståendet, att skatorna trots all sin klokhet icke kunna räkna längre än till fem.

Då vi sedan förra året icke förföljt fåglarna, hade de småningom åter blifvit tryggare, och fastän de icke mera voro alldeles så närgångna som förr, då de höllo sina skvallerkonseljer på villataket, infunno de sig dock regelbundet vid rensningsplatsen, så snart afskrädet serverats, och visade så ringa rädsla för Öster och pigan, att de småpratande i närmaste träd knappast gäfvo sig tid att invänta deras bortgång, innan kalaset börjades.

Dessa båda kunde liksom barnen alltid nalkas dem på tjugu stegs afstånd, utan att fåglarna visade tecken af oro; så kunde främmande folk äfven gå ganska nära förbi, men blott jag visade mig utom byggningen på väg till vedlidret, hvarifrån jag brukade skjuta, voro de ögonblickligen sin kos, äfven om jag icke medförde bössa och var annorlunda kostymerad än vanligt. Denna fåglarnas trygghet för andra än mig ingick uti Östers planläggning.

Listen bestod däruti, att alla villans innevånare, under vaktpostens ögon och medan kråkorna förplägade sig uti spridd ordning, i sakta mak några gånger skulle vandra vägen fram och åter mellan lidret och byggningen, samt att så snart deltagarena i promenaden voro flere än fem, skulle jag kunna vara med i hopen och få kvarstanna i lidret för att skjuta, ty skatorna kunde nog hålla reda på de fem som återvände därifrån, men icke på den sjätte, så påstod Öster.

Detta förslag roade oss alla och försöket utfördes strax efter nästa fiskrensning. För att åstadkomma den nödiga folkmängden funnos utom Öster och mig att tillgå tre fruntimmer och två barn. Öster ville visst icke godkänna småfolket och fritog sig, om experimentet därigenom skulle misslyckas, men det fick gå för sig ändå, emedan ej flere stora för tillfället funnos.

Medan pigan ännu höll på med rensningen och de andra under Östers kommando öfvade sig i gåsmarschen till och från lidret, kostymerade jag mig, för att bli så oigenkännlig som möjligt, nedtill med kjortel och på hufvudet med en duk som bra nog dolde ansiktet. Då jag dessutom var i skjortärmarna skulle vakten, som redan satt i björktoppen på gården, ha skarpa ögon och godt förstånd för att märka intrigen. Så snart pigan återkommit och gick med i den glesa raden, blandade äfven jag mig dit. Med en viss spänning begaf jag mig på väg, och då vakten i trädet gaf ifrån sig några ljud med detsamma jag passerade under honom, trodde jag allt vara förloradt, men lurad blef han ändå och oupptäckt kom jag fram. Så snart mina medhjälpare med korta mellantider en och en återvändt från lidret och skatorna infunnit sig samt samlats på ett ställe, sköt jag sex stycken med ett skott. Detta sätt att öfverlista dessa sluga fåglar är visst något omständligt, men det utfördes efter några veckors mellantid flere gånger under den sommarn och lyckades alltid. Skatorna tyckas således verkligen icke kunna räkna till mera än fem, ty då vi för att noggrannare undersöka förhållandet, ett par gånger försökte med tre eller fyra personer i marschen, gaf vakten alarmsignal och skatorna infunno sig icke, så snart en af de få medverkande blef kvar i vedlidret. Detta tyckte vi var rätt märkvärdigt.

Vi insågo dock slutligen att intet märkbart kunde uträttas för minskande af skatorna, ty följande sommar voro de åter lika manstarka som förut. För att slippa ha dem på nära håll lät jag efter nästa utflyttning förlägga platsen för fiskrensningen till andra sidan af landsvägen närmare fyrahundra steg från villan. Detta var mycket verksammare än både list och våld, vi hörde icke mycket af skatorna därefter och brydde oss icke vidare om dem; segrare i striden voro de sålunda ändå i längden.

Den förut omnämnda skadskjutna skatan hade på barnens förbön fått behålla lifvet och bodde till en början i en hönsbur, men blef småningom så tam, att den fick springa fritt omkring och visade ingen lust att rymma. Barnen matade henne med allt möjligt, men dock mest med fisk, som de själfva metade. Denna fågel blef en mycket argsint och ilsken krabat, som alltid var färdig att hugga till med sin hvassa näbb, om man icke passade på att akta ögonen och hålla fingrarna undan då man gaf henne mat. Detta lilla glupska djur kunde sluka flere små fiskar efter hvarandra, så att den sista oftast satt kvar i halsen. Då barnen första gången sågo fågeln sitta orörlig och rak med en fiskstjärt stickande fram ur näbben, förgäfves bjudande till att få ned den stora biten, blefvo de, då det icke hjälpte att hälla vatten i näbben, skrämda och rusade in, ropande: "Tara dör, Tara storknar, Tara har fått en för stor fisk i halsen!" Namnet Tara hade barnen gifvit fågeln, emedan den hela dagen i ända skrek "arrr, arrr, arrr" så snart någon var i närheten; detta lät som ett varningsrop, ty kom man för nära fick man känna af näbben. Det såg visst hemskt ut att se fågeln stå pilrak med ut- och invända ögon och till marken hängande vingar, medan löjstjärten tittade fram ur näbben, men litet massage hjälpte snart ned fisken, och då kommo ögonen åter på rätt.

Småningom blef Tara så hemvan, att hon rådde på barnen och Östers Kurre lika väl som på den till en stadig bässe uppväxta lamungen, som vi hittat, och det var ganska lustigt att se då jungfrun på morgonen gick till källaren efter mjölk. Alla tre kräken hade af henne blifvit vanda att då få sig tilldeladt litet däraf och denna utdelning aflöpte aldrig utan ihållande nappatag mellan kontrahenterna. Kurre skällde och nafsade, Pelle stångade, så mycket han med sina korta hornstumpar kom åt, men Tara rådde på dem båda, ty hon satt på deras hufvuden och hackade dem i synen turvis. Då måste de andra ge vika, tills hon på kanten af kräkens gemensamma mjölkfat druckit sig mätt. Småningom hade Tara blifvit så flygfärdig att hon orkade upp på taket, och där fick hon ibland besök af släkten, hvilken hon dock icke ville veta af och körde bort alla utan åtskillnad. Bäst trifdes skatan inomhus, och kunde hon smyga sig dit genom dörr eller fönster, så satt hon helst långa stunder framför spegeln försjunken i själfbetraktelser.

Passade man icke på att stänga dörrar och fönster, då bordet dukades, så fick man se märken efter henne i gräddskålar och smörfat, ty aptit hade hon alltid, och intressant var att iakttaga fågelns uppmärksamhet och den slughet, hvarmed hon följde hvad som försiggick. Hon såg och kom ihåg allt, som gömdes eller ställdes undan, och begagnade sig sedan af lägligt tillfälle för att obemärkt lägga sig till med det åtrådda, om detta ock först lyckades en eller flere dagar efteråt.

Blefvo dörrarna till rummen på morgonen någon gång lämnade öppna, så voro de tre kräken, hunden, bässen och skatan, som redan länge väntat i förstugan, ögonblickligen inne hos barnen och lefde där värre, ty barnen hade skämt bort lekkamraterna och det var icke lätt att få ut dem.

Men Tara tyckte som andra hennes släktingar mycket om det som var blankt och detta var hennes olycka. På hösten flyttade hon med till staden och hölls lös i köket. Där försvann småningom ett och annat som glänste, och då jungfrun en gång kom öfver henne på väg ut genom fönstret med en silfversked, var hennes öde besegladt.

En annan barnens afhållna lekkamrat var, som nämnts, bässen "Pelle" i dess yngre dagar. Detta hittebarn från den ensliga ön i Koljonselkä hölls af fostermodern, husets jungfru, städse snöhvitt, tvättadt och kammadt, samt såg med ett rödt eller blått band om halsen ganska idylliskt ut, ungefär som ett lam i adertonhundratalets herdesånger. Lamungen matades uteslutande med mjölk, och detta födoämne bekom den så väl, att den mot hösten vardt en grann utställningsbässe af tavastländsk landtras. Men det gick som för annan ungdom, ingen uppfostran tog på honom, och ju större han växte, ju mera han började vara medveten om sin styrka, desto envisare och stridslystnare blef han. Snart var han en sådan bjässe, att han inom villans inhägnad ingen annan buse hade än skatan Tara, hvilken högg honom på nosen; utanför stängslet fruktade han sina egna släktingar, gårdens fårflock. Ty då denna på eftersommaren betade i hagen intill villan och Pelle fick se så många honom liknande kräk, blef han rädd och rusade i förskräckelsen in i köket och under kjolarna på fostermodern, så att hon drogs omkull. För att vänjas vid sådant sällskap togs då Pelle fatt och fördes med våld ut i fårvallen, men afsikten misslyckades totalt, ty knappast hade han blifvit lössläppt så for han därifrån utförbacke och, utan att i förskräckelsen se hvart det bar, rakt ned i sjön, där det dock var långgrundt. Då vattnet steg honom under buken, hejdade han sig, men vågade sig icke i land, där hela fårskocken samlats som åskådare. Ideligen skrikande bä, bää, som väl skulle betyda hjälp, hjälp, stod han kvar där, tills Öster bärgade honom. I detta fall var Pelle ingen hjälte, och denna rädsla för andra får gick aldrig ur honom, så länge han lefde.

Då Pelle växt upp vid oblandad mjölkdiet, lärde han sig under sommarn icke att äta gräs, fastän han tjudrades där det vackraste växte. Gräset skars åt honom och barnen stoppade det många gånger med våld i hans mun, men allt var förspilld möda, Pelle förstod icke att tugga och spottade ut maten, ty han hade aldrig sett någon äta gräs. Ledsamt nog hade icke ens fostermodern lust att föregå med godt exempel och äta gräs för att lära honom. Så stod den stackarn, då han var hungrig, och ropade sitt bä, bää, hvilket då måtte hafva betydt mjölk, mjölk, ända tills han fick sin begäran uppfylld, ty den låten var i längden mycket otreflig. Pelle var mycket dum och envis och kom sig därför icke för med gräsdieten, så länge han var på landet.

Under tiden hade han dock hunnit med att uträtta ett och annat. Pelle fick i unga dagar gå lös inom villans område, ty han gjorde aldrig skada och förstod sig icke ens på de läckraste grönsaker i köksträdgården. Som yngre lät han barnen tuffla om sig efter behag, men uppväxt blef han okynnig och oregerlig, hans lek närgången och plump. Det var honom ett nöje att traktera husets lilla dotter med en puff på det mjukaste stället af baksidan, så att hon föll framstupa, och den fyraårige brodern, som liggande på marken djärfdes nicka åt honom med hufvudet, fick sig strax en puff i pannan med den effekt, att två mörkblå uppsvullna knölar visade hvar de växande hornstumparna träffat. Pelle tyckte mycket om socker; han hade fått någon bit då toppsocker hackades sönder, hvarför han kände till det därvid åstadkomna bullret, och följden blef snart den att han, så snart de välbekanta knackningarna hördes, rusade mot köksdörren. Lyckades han då komma in och icke strax erhöll den vana tributen, så trakterade han den hackande så oförsynt med hornstumparna, att han snart blef ensam vid sockerlådan. Dessa närgångna attentat gjorde småningom slut på kamratskapet, Pelle kördes bort och hade ledsamt i ensamheten, hvilket han yttrade med ihållande bä, bä-ä, som troligen äfven betyder att det är tråkigt att vara allena.

Fruntimren voro slutligen smått rädda för honom, ty då de gingo någonstädes, där han var i närheten, förfelade han aldrig att som objuden kavaljer infinna sig till sällskap. Han gick då tätt bredvid dem eller till hälften framför deras fötter, så det var nästan ogörligt för dem att komma framåt. Puffades han på allvar undan eller fick en lindrig spark, så blef han förolämpad, och innan man visste af det, vankades en så eftertrycklig puff i ena knävecket, att man stupade i kull som en kägla. Detta hände äfven andra än barnen, till och med Öster, som den gången blef något häpen öfver Pelles styrka. Mest fingo dock fruntimren lida af hans efterhängsenhet och de gingo därför aldrig ut utan käpp.

Slutligen måste Pelle hvarje morgon förvisas ut i hagen, och då han där icke ens kunde förströ sig med ätande, gjorde han det med att så ihärdigt skrika sitt bä, bää, tills slutligen någon, som icke orkade höra detta längre eller tyckte synd om kräket, åter släppte in honom på gården. Så pågick detta nöje undan för undan flere gånger på dagen, ända tills Pelle vid sommarns slut flyttade med till staden. Där blef han anställd som stallgumse, och då mjölkutfordringen med detsamma måste bli slut, fick Pelle det mycket svårt och företog sig slutligen, nödd och tvungen af omständigheterna, att hellre äta hö än af svält stryka med på kuppen.

Pelle måtte således hafva lärt konsten att äta hö af den bland hästarna som han hyllade sig till, och det bekom honom synbart väl, ty han blef snart riktigt fet, och när han väl blifvit det, så — dog han som andra.

Andra och sista jakten på Otavasalo.

Fjorton år hade förflutit sedan den förut skildrade första jakten, som jag varit med om på denna stora holme, då jag åter besökte den med afsikt att jaga där, förmodande, att den var lika rik på vildt. Det var i midten af september 1879 denna andra jaktfärd dit företogs med en annan ångslup än då, och äfven jaktkamraterna voro andra. Kassören var afliden tio år förut i en tärande bröstsjukdom och kaptenen hade ett par år efter det hans ångbåtsbolag upplösts sökt sig plats i de sällare jaktmarkerna.

De nya följeslagarena voro brännmästaren vid spritfabriken i T:fors O. Gerlin, unter uns "Brännis" kallad, och min gamle trotjänare Öster, äfven de nu längesedan döda.

Under årens gång hade jag på Teiskofärderna och äfven eljes ofta kommit förbi Otavasalo i roddbåt och ångslup utan särskild anledning att gå i land där, men öfvertalades nu af Brännis att följa med på en jaktfärd dit. Han, som eljes kände till och hemsökte hvar holme och udde nedanom Muurola kanal, påstod sig icke ha jagat där, ehuru han skulle haft god tid därtill, eftersom hans fabrik icke arbetade på somrarna.

Då var han kapten på hjulångaren "Elias Lönnrot", sedan den flyttats till Näsijärvi, där den släpade stockflottar på vattendraget. Medan båten krälade fram mellan uddar och holmar fördref han tiden med att jaga öfverallt längs båtens stråkväg och gjorde slut på allt hvad han kunde komma öfver af hoppande och flaxande villebråd. Han påstod, att det borde finnas både hare och fågel på Otavasalo och äfven jag trodde så, efter hvad jag längesedan sett och — emedan han icke varit där.

Brännis var en treflig kamrat och som väldig Nimrod alltid egare af goda stöfvare, hvarför det var ett nöje att jaga i hans sällskap. Då hvarken han eller jag egde hund som skällde för fågel, hade Öster anskaffat en "tiisti" från Ylöjärvi som skulle vara van att titta efter tjäder i granarna. Liksom vid förra jaktfärden till Otavasalo anlände vi denna gång dit i mörkningen. Vädret var klart, lugnt och torrt, lofvande något månsken fram på natten. Vi lade till med ångslupen vid samma sedan förra besöket bekanta ställe, där allt tycktes vara sig likt, utom att den till stranden genom alskogen ledande öppningen nästan vuxit igen.

Då aftonen var varm, hoppades vi att natten icke skulle bli alltför sval och beslöto därför att öfvernatta i det fria, i synnerhet som bänkarna i ångslupens "salong" voro väl smala och obekväma att ligga på. Öster fick stanna som vakt ombord och stöfvarna instängdes i hans koj uti fören. Medtagande ett par pläder, fågelhunden och en påtänd lykta trängde vi fram mellan albuskarna och sökte oss till en mindre skogsäng, omgifven af större och mindre täta granar. Under en af dessa slogo vi oss ned, lindande in oss uti pläderna, släckte lyktan och försökte somna. Detta lyckades snart för kamraten, men jag, som alltid haft svårt att få sömn ute i fria naturen, låg länge vaken, lyssnande till ständigt förekommande ljud och spanande efter hvarje skymt af föremålen i det trots stjärneglansen djupa mörkret.

Längre fram på natten måste jag ändå ha somnat, ty jag vaknade ur halfslummern af den mellan oss liggande hundens sakta morrande. Jag satte mig hastigt upp och lyssnade. Ofvan trädtopparna till vänster stod månen klart belysande den lilla ängstäppan framför oss och granarna bortåt höger sida, hvartåt den alltjämt svagt morrande hunden såg. I den djupa skuggan under de höga träden försökte jag förgäfves upptäcka något som kunde hafva väckt hundens uppmärksamhet, då tydliga ljud hördes, liknande en tupps skrockande läten, om han under natten ofredas på sin stång i hönshuset. Med detsamma gläfsade hunden och jag gaf en omild knuff åt kamraten, hvilket kom honom att hoppa upp och fatta bössan.

Allt detta hände inom några ögonblick. Ytterligare ett skrockande hördes, och då vi sprungo upp kom ett svart flaxande föremål, ständigt utstötande samma ljud, mera fallande än flygande ur de i fullt månljus stående granarna ned på ängen omkring tjugu steg framför oss, och där snurrade det omkring liksom besatt af en ond ande. Hunden rusade dit, Brännis sköt och vi skyndade båda till. Lyktan hade jag medtagit, och vid dess sken såg jag en stor tjädertupp ligga död på marken och hunden hålla på med att skaka lifhanken ur ett svart djur, hvilket han på inga villkor ville afstå åt Brännis.

Då denne slutligen med ord och smek lyckats något lugna den rasande tiistin och förmått honom att släppa fångsten, upptäckte vi att det denna gång icke var en jagande kattf—n, som vi råkat komma öfver, utan en mård, hvilken troligen fått med af skottet, eftersom hunden fått tag uti honom. Vid lyktans svaga ljus undersökte vi tjädern och funno honom illa sargad på halsen samt luftstrupen nästan afbiten. Den hade alltså säkert blifvit mårdens byte, om icke ödet fogat att både angriparen och den öfverfallna nu voro vårt. Mården hade således varit på röfvarstråt i månskenet och öfverrumplat den sofvande tjädern, hade bitit sig fast och därpå af den flyende förts ned till marken, där de båda fått dela samma Öde.

Brännis var mycket belåten med den sällsynta dubletten skjuten vid månskenets svaga belysning, hvilken jag dock mera ansåg vara en lyckträff, hvarför jag mest fägnade mig åt den erhållna och säkert sällsynta inblicken uti lifvet i naturen, där ju lömska mord äro "mörkrets gärningar" och där det är "all världens lopp, att den ene äter den andre opp".

Att sofva ville efter denna egendomliga tilldragelse icke vidare bli något af, vi samtalade länge om händelsen, tills det småningom ljusnade och vi måste tänka på vår jakt.

Pläderna och det så oväntadt öfverkomna villebrådet gömdes tillsvidare i närheten af vår hviloplats, hvarefter vi följde den redan länge oroliga hunden på hans forskningsvandring under granarna. Ehuru denna tiisti var lika kvick och ifrig att söka som hans föregångare för fjorton år sedan, tycktes han dock ha mycket sämre tur att hitta fågel eller rättare sagdt ingen tur alls, ty allt lystringsmorrande och alla svansviftningar uteblefvo totalt. Ju längre vi vandrade, desto längre blefvo vi ock i synen, och då vi öfver en timme förgäfves smugit framåt under tystnad, satte vi oss och fortsatte att tiga. Efter en stund kom hunden och tog plats bredvid oss; synbarligen hade äfven han förlorat hågen för att längre fortsätta det lönlösa sökandet. Sorgliga utsikter! Utom den af mården mördade tjädern hade vi ingen sett; ja, ej ens någon annan fågel, och nu var det redan ljusa dagen.

Hvart vi än kommo, på alla kreatursstigar, hvilka i stort antal föra kors och tvärs öfver holmen, funnos slagfällor för fågelfångst gillrade eller hopfallna; rundtomkring hvarje glänta, där bärris växte, stodo de ställvis så tätt, att de i kil form uppsatta rishägnaderna nådde hvarandra. Här hade fågelfångst bedrifvits i stor skala och vi kunde icke undgå att fästa vår uppmärksamhet vid dessa i så ovanlig mängd här förekommande utrotningsverktyg för skogsfågel, af hvilka jag vid föregående besök icke observerat ett enda. Vi sågo många fällor, vid hvilka i större myckenhet af vinden kringspridda fjädrar förrådde, att räfven eller annat rofdjur anammat fångsten innan fångstmannen vittjat dem; han hade således arbetat för att proviantera räfven.

Vi kommo sålunda småningom till full visshet om att denna förr genom sitt aflägsna läge fredade och därför rika jaktmark blifvit, hvad villebrådet beträffade, illa medfaren af människor och rofdjur, åtminstone var tjäderstammen totalt ödelagd, och den af mården under natten tagna tuppen föreföll oss som "den siste Mohikanen" uti Coopers berättelser om indianerna i Nordamerika, ty vi fingo icke se någon vidare under våra vandringar öfver hela den stora holmen, endast fällor, många fällor, "legio" som Brännis sade.

Betydligt reducerade till humöret återvände vi ned till ångslupen för att se hvad Öster höll på med och funno morgonkaffet färdigt. Han yttrade sin förvåning öfver att han icke hört oss skjuta, och då vi meddelade honom den erfarenhet vi haft och hvilket intryck vi fått af hvad vi sett, sade han sig hafva anat det, emedan han hela morgonen sett en stor slaghök kretsa öfver holmen. Således fanns där äfven en sådan buse.

Efter kaffefrukosten skulle det bli harjakt och vi begåfvo oss på väg med hundarna i den förhoppning, att hararna på ön icke minskats i så betänklig grad som tjädrarna. Öster hade ingen lust att följa med, ty han menade att man under så fatta omständigheter mycket säkrare kunde taga abborrar i sjön än harar på Otavasalo. På morgonen hade himlen blifvit gråmulen, men då vädret höll sig lugnt och dagg fallit tidigare på natten, var det gynnsamt för harjakt. Länge vandrade vi hit och dit samt kommo slutligen till höjden midt på holmen, utan att hundarna fått upp, ehuru de sökte ifrigt.