INNEHÅLL: (continued 5)

Osedd från kojan och ganska väl gömd för fåglarna, kunde jag stanna hvar som helst i gransnåret och valde en plats ungefär i linje med kojan och bulvanerna, hvilka jag inom ett håll af ungefär hundra steg tydligt kunde se. På detta afstånd hade jag med min långa, föga spridande bössa lika goda chanser att skjuta fåglarna som kassören, helst jag af honom ofta hört, att man icke bör skjuta, förr än de satt sig i träden, och kunde lita på, att han följde denna regel. Därför ämnade jag nu om möjligt obemärkt göra sammaledes och icke i förtid skrämma bort fåglarna för honom. Jag medförde alltid grofva hagel i skogen för att vara beredd på de den tiden i trakten icke ovanliga mötena med varg eller lo och kratsade för det långa hållets skull ut de fina samt laddade i stället in en duktig sats gröfre.

Efter en half timmes väntan lyckades det för den kringstrykande kamraten att få orrar i rörelse och de kommo ganska riktigt till bulvanerna. Min förmodan att kassören, innan han sköt, skulle afvakta ögonblicket då de träade, besannade sig och jag lyckades egendomligt nog klippa till så samtidigt med honom att jag lika litet hörde hans skott som han, efter hvad jag sedan erfor, förnam mitt. Två fåglar ramlade ned ur träden och de andra flyttade åt samma håll hvarifrån de kommit. Då min afsikt att hjälpa kamraten att skjuta fågel lyckats så oförmodadt val, lät jag honom gärna tro att han skjutit båda och han fick afhämta de fallna, medan jag, i förhoppning att få fortsätta skämtet, höll mig stilla.

Det dröjde länge innan fåglarna blefvo uppjagade af ett skott, och trött af att stå stilla var jag redan besluten att lämna bakhållet, då de kommo, Nu flögo de i en stor krets högt kring bulvanerna, som det tycktes skygga och obenägna att sätta sig. Då de sväfvade rakt öfver mig, var jag i godt tillfälle att skjuta, men medveten om att jag i det fallet blefve utsatt för aldrig slutande tillvitelser öfver att med afsikt ha skrämt bort fåglarna för honom, dröjde jag något. Då han dock af princip sällan sköt på flygande fågel och orrarna icke sänkte flykten eller tycktes ämna slå sig ned vid lockfåglarna, samt något skott från honom ej heller hördes af, sköt jag slutligen, då fåglarna återvände och i tät flock ströko fram mellan mig och bulvanerna på ganska långt håll från honom. Två fåglar stupade äfven denna gång och blott ett ögonblick efter mitt skott hördes hans. Gärna skulle jag nu ha gått för att taga upp mina fåglar, men säker på att det blifvit en stor strid med kassören om saken samt nyfiken på huru skämtet skulle fortgå och sluta, föredrog jag att i tysthet skyndsamt lämna stället och uppsöka den drifvande; ty kassören måste ju ha hört skottet och ana oråd.

På den bestämda mötesplatsen fann jag den sökte och han var mycket road, då jag berättade honom mitt påhitt. Han hade endast hört tre skott utom ett eget ehuru de ju varit fyra, och därför var jag öfvertygad, att ej heller kassören observerat mitt första; själf hade karlen icke träffat den fågel han skjutit på och var föga belåten med denna jakt. Då vi på återvägen kommo till kojan, stod kassören utanför, betraktande de på marken uppradade fyra fåglarna, triumferande uppvisande den ena efter den andra, och frågade om det icke var vackert gjordt med blott två skott. Gratulerande erkände vi detta, framhållande den ovanliga träffsäkerheten och berömmande det utmärkta geväret, men måste väl därvid ha sett något misstänkliga ut, ty han gaf oss en lång spörjande blick och tystnade tvärt. Medan vi därpå vandrade hemåt, teg han envist, men frågade efter en lång stund, om vi sett andra jägare i skogen eller hört skott. Då vi samstämmigt nekade till detta, blef han än mera fundersam. Han anade nog att något hokuspokus försiggått i sammanhang med hans jaktlycka, men fick icke klart för sig huru det förhöll sig och hvilken af oss han skulle misstänka, ty vi sågo väl lika muntra och hemlighetsfulla ut båda. Aldrig fick han heller reda på, huru det hängde ihop med de fyra orrarna i två skott. Så falska kunna jaktkamrater vara mot hvarandra. På vår nästa gemensamma bulvanjakt hade han nog något i sinnet, ty han var mycket angelägen att få mig placerad i kojan, men det lyckades icke och då jag uppräknade mina skäl emot bulvanjakt i allmänhet, var han mäkta förvånad. Jag hade engång suttit i kojan och fått nog.

Vinterfiske nedanom Tammerfors ström.

Under vintrarna åren 1864-65 och 65-66 medförde min syssla, att jag tidtals dagligen måste gå ned till varfvet på Ratina udde, och så snart isen på strömmens utlopp i Hatanpääviken af Pyhäjärvi blef säker, observerade jag då från tidigt på morgonen till skymningens inbrott alltid flere eller färre mörka, nedhukade gestalter därute. Jag fick veta, att det var stadens handtverkare och borgare, som där brukade roa sig med fiske. Alltid intresserad för fiske af hvilket slag som helst, beslöt jag en dag, då det var vackert väder och flere fiskare än vanligt ute, gå dit för att närmare taga reda på denna borgerliga sport. Redan förut hade jag någon gång under korta stunder från stranden iakttagit detta skenbarligen mer än vanligt enformiga metarenöje, hvarvid alla höllos stilla på sina platser och aldrig tycktes fånga något, åtminstone lyckades jag icke få se någon fisk hifvas upp på isen, och därför gick jag dit för att undersöka huru det förhöll sig med gubbarnas fiskelycka.

De sutto för det mesta på en dragkälke, mera sällan på pallar eller låga trästolar utan ryggstöd framför i isen uthuggna hål af omkring en half meters tvärmått, och fiskedonet var ett spö af omkring 3/4 meters längd. Den långa refven, som icke hade flöte, var vid nedre ändan försedd med sänke samt lindades på vid spöet kvarsittande kvistar eller inborrade träpinnar allteftersom djupet fordrade. En eller två små krokar med korta tafsar fästades vid refven, men om tennfisk begagnades, anbringades den alltid vid refändan. Såsom bete användes mest agn, småfisk, s.k. siiniäisiä, långsmala stycken skurna af salt eller färsk strömming och ibland ur den första fisken man lyckats fånga, äfvensom stundom fläskbitar och annat, allt efter metarens åsikt och vana. En och annan bleckarbetare eller gelbgjutare fabricerade och använde s.k. tennkrok eller slantfisk af egen konstruktion. Sådan gjordes af en mindre metkrok omgjuten med tenn, tillskapad någorlunda efter fiskform och snedvriden för att vid slantningen, d.v.s. agnets nedsläppning och uppvippning med spöet, åstadkomma en spinnande rörelse. I denna manövrering och ett godt tålamod bestod hela skickligheten vid fisket.

I det iskalla och vid utloppet i sjön något strömmande vattnet brukade fisken hålla till i de djupaste hål och rännor på bottnen och berodde fiskelyckan mest på, om man råkade hugga vaken öfver ett sådant ställe. Så kunde man på en plats få relativt mycket fisk, medan en granne som slantade blott några steg därifrån blef nästan eller alldeles utan. Gubbarna visade icke gärna sin fångst, om den var liten, och täckte vanligen öfver sin fiskkorg, då någon kom dit, eller lade snö på fiskarna, som lågo på isen, hvarför jag vid mina upprepade besök endast fick se obetydligt däraf. Att döma därefter tror jag att fångsten i det hela var ganska medelmåttig, och någon fisk tyngre än ett och ett fjärdedels kilo såg jag icke; dessa voro lakar. Mest fingo de små lakar, sikar och abborrar, sällan andra fiskar, och fångades någon gång en som var något större än vanligt, då bildade de närmaste gubbarna en stående ring kring underdjuret och äfven de mera aflägset sittande vandrade småningom dit för att också de få se och resonnera om den stora ovanliga fångsten.

I dagningen på vintermorgnarna såg man gubbarna en efter annan vandra nedåt stranden och ut på isen, åtföljda af en dränggosse eller lärpojke, dragande en kälke, på hvilken utom sittpallen, skinnfällen, isbillen, snöskyffeln och fiskkorgen med redskapen — "last but not least" en välförsedd matkorg fanns, ty om icke något särdeles brådskande bestyr påkallade eller viktigare förhinder inträffade, brukade man hålla ut ända till skymningen. Midt på vintern höll man således på ända till fem à sex timmar, men alltid länge nog för att i kylan framkalla kroppens kraf på något värmande och stärkande. Sedan husbonden märkt ut fiskestället högg pojken upp vaken och rengjorde den från issörjan med skyffeln hvarpå den förra intog sin plats därvid, städse vändande ryggen mot luftdraget, och då detta vintertiden för det mesta kom från nord- eller ostkanten fingo stadsborna sällan se annat än afvigsidan af gubbarna.

Småningom infunno sig på isen allt fler likstämda själar, sällande sig till hvarandra efter tycke och sympatier. Var det vackert och lugnt väder, icke kallare än att man försedd med goda vantar kunde hålla i metspöet, så tror jag, att gubbarna hade det nog så bra och trefligt därute. Kom sedan skaffningstiden, lät man metdonet hvila en stund och tog fram korgen med den af en omtänksam husmor instufvade provianten. En och annan förplägade sig stilla för sig i ensamhet, men oftast bildade goda vänner ett konsumtionsbolag, slogo sina förråder tillsamman och lefde kräsligt: ty detta medförde större variation i maträtter och således mera njutning och nöje. Därtill och därefter anlitades de olika pluntorna flitigt, man blef lifvad och "dagen var glad" därute på isen.

Vanligen fortsattes fisket efter måltiden. Var vädret alltför ruskigt, svepte man skinnfällen om benen och trotsade naturen. Jag har sett amatörer därute vid femton graders kyla och isande blåst. Frös refven i samma ögonblick den kom ur vattnet, brukade man, då fisken nappat, icke taga i den med händerna, men nystade behändigt upp den med och på snöskyffeln. De voro dock icke många som trotsade svårt väder, ty nöjet kunde då icke vara stort värdt att tala om och fångsten blef, efter hvad som påstods, i jämförelse med den gamla goda tidens fisken för det mesta tarflig nog. Då sedan lärpojken i skymningen återkom för att afhämta redskapen och fångsten, hände stundom, att en eller annan fann sin mästare rätt lifvad och välförplägad samt i behof att, till förekommande af obehag på den hala isen, till allmän munterhet begagna sig af kälken för hemfärden. "Hony soit qui mal y pense." Jag har icke sett sådant själf, men andra kunde berätta därom.

Därute på isen fortgick på sextiotalet metandet nästan alla dagar under vintrarna, ända tills vårsolen och strömmen gjorde slut på detta gubbarnas nöje och tidsfördrif.

Då det var ondt om tidsfördrif i staden på den tiden var det nog längtan efter förströelse som år efter år lockade gubbarna ut på fiske och för den skull sutto de där väl inhöljda i stora pälsar och skinnmössor från bittida till sent, stirrande ned i den lilla vaken framför fötterna och oafbrutet vickande det korta slantspöet upp och ned, på afstånd till förvånande grad liknande de bekanta kinesiska porslinsdockorna med rörliga hufvuden, händer och tungor. I dessa patriarkaliska tider, då hvarje handtverkare hade sin krets af stadigvarande kunder, som af vana höllos hos honom och dem ingen försökte "locka och tubba" till affall, då tillverkningen gick sin lugna och jämna gång samt åldtgesällen eller ett annat biträde under långa mellantider kunde få sköta verkstaden, lärpojkarna och geschäftet, då hade husbonden och mästaren ledighet nog och tid att, jämte det han vanligen själf på torget skötte inköpen för hushållet, till nöje och nytta idka fiskesport, utan att därför hans yrke led förfång eller försummades. Jag undrar just om någon af stadens handtverkare numera sysslar därute med detta vinternöje eller har håg och tid för sådan förströelse. Eller har den prosaiska "kampen för tillvaron" där som annorstädes gjort slut på en sådan säkert förr mera än nu nöjsam och inbringande plägsed, hvilkens uppkomst troligen ligger rätt långt tillbaka i tiden, tillika utrotande det därför oundgängligt nödiga idylliska tillståndet i yrken och affärer. Då är denna hälsosamma, nöjsamma och nyttiga sport, som hade till mål att hjälpa till att förnöta enformiga vinterdagar, säkert för alltid slut. Tempora mutantur et nos mutantur in illis.

En "folkilsken" hare.

På östra och södra sidan af förstaden Skyttälä ända fram till strömmen äfvensom i staden T:fors västra utkanter voro hararna denna tid mycket vana att se och sällskapa med folk. I kålgårdarna bakom klädesfabriken på åsen bortåt Ratina udde och utefter sluttningen till Viinikka ås mynning fanns det harar året om och de voro föga skygga, då de dagligen sågo folk röra sig i planteringarna och ingen jagade dem så nära staden. För att komma närmaste väg till ångbåtsvarfvet på Ratina brukade man, under de år Vanaja ångbåtsbolags båtar byggdes, gå öfver klädesfabrikens gård och genom en grind vid dess södra hörn ned till gångstigen som följde vattenkanten. På landssidan af denna omkring ettusen steg långa stig var den 15 till 20 meter höga åsens sluttning så brant, att det på sina ställen var svårt att klifva uppför den, emedan åsen består af lera och grus som lätt rasar undan. Vid högvattenstid kunde man under några veckor på våren icke använda vägen, som då var öfversvämmad, hvarvid vågorna spolade bort sand från branten, så att de där växande buskarna småningom avancerade utför sluttningen. Ett stycke från fabriken kröker stranden sig åt udden till och på detta ställe går ned till strömmen en sakta sluttande dalsänka, hvars odlade tegar nå nästan fram till vägen, hvilken dock där ligger nedanför en låg och mindre brant afsats. I närheten af detta lägre stycke af strandsluttningen hade jag några gånger på mina vandringar till varfvet sett en stor orädd hare. Denna hade till en sådan grad lagt bort sin ärfda rädsla, att han, då man icke skyndade sig allt för mycket, behagade sätta sig på baktassarna och helt fräckt "bliga tillbaka", innan han, då man kom nära, helt makligt guppade undan. Denna tama hare är hjälten i följande sannsaga.

Vid verkstaden fanns, under de år nämnda ångbåtar byggdes, en ingeniör vid namn A.J. Lundahl, som hade att öfvervaka arbetenas praktiska utförande. Ar 1866 då detta lustiga äfventyr inträffade, var han vid pass 45 år gammal och hade enligt egen berättelse kort förut i en tidning läst om fall af rabies hos hundar i östra delen af landet. Det förmodades äfven, att hundarna blifvit bitna af med vattuskräck behäftad varg samt befarades att de genom bett kunde öfverföra smittan på människor och djur. Denna lektyr hade gjort ett djupt intryck på den försiktige och om sin personliga säkerhet och hälsa mycket varsamme mannen, helst han under vinterns lopp ofta hört talas om de på den tiden kring staden städse ströfvande vargarna. Han hade aldrig sysslat med jakt och kände troligen bra litet till djurens natur och karaktärsförändring, då de komma i beröring med människor.

För sin sysslas skull måste han dagligen gå den beskrifna gångstigen längs strömmen till och från varfvet. Under sådana förhållanden kan man icke mycket undra öfver, att det föreföll honom både besynnerligt och med misstänkliga omständigheter behäftadt, då han en vacker vårmorgon vandrande den välkända vägen och hunnen till nämnda däld fick se en kolossal hare som satt midt på stigen och icke gaf sig på flykten, då han nalkades. Nej tvärtom, haren satt kvar och blängde med de stora stirrande ögonen lugnt på ingeniören, synbarligen besluten att icke vika undan. Detta ovanliga uppförande kunde ju hvem som helst finna underligt, hvarför skulle ingeniören då icke göra det? Han tvärstannade af häpnad öfver att en till sin natur eljes så skygg varelse nu så totalt åsidosatte all omtanke för sin säkerhet.

Men än hemskare blef det, då ingeniören efter en stunds ömsesidigt betraktande modigt avancerade. Då reste sig haren raklång på baktassarna och "fixerade" honom med "arga" ögon. Vägen var på detta ställe ganska smal vid brantens fot och strömmen rann längs andra vägkanten, således fanns ingen möjlighet för ingeniören att komma fram utan att passera tätt förbi det hemska djuret. Men det vågade han icke. Djuret kunde ju möjligtvis ha blifvit bitet af en med vattuskräck behäftad kringstrykande varg eller hund och vara "folkilsket", d.v.s. benäget att anfalla folk. Ja, det såg misstänkligt ut. L. stod och funderade ytterligare en stund, i förhoppning att jösse slutligen skulle besinna sig, vända om och begifva sig undan längs vägen. Men haren hade vid det ömsesidiga beskådandet förmodligen märkt, att hans vis à vis icke såg farlig ut och envisades därför att fortsätta sin väg till de kåltäppor, ingeniören just passerat. Därför satte jösse åter lugnt ned framtassarna och riskerade i sin tur ett par skutt ingeniören till mötes.

Detta harens dristiga tilltag vardt för mycket för denne. Han gjorde kvickt helt om och tog till harapasset förföljd af jösse, som sålunda hade vägen fri. Andfådd och nervöst uppskakad återkom ingeniören till verkstadskontoret, där han efter att något ha hämtat sig från förskräckelsen för alla närvarande berättade tilldragelsen, hvilken vi knappast trott vara möjlig, om han icke burit syn för sägen. I det ofvanstående har jag återgifvit hans egna ord om äfventyret.

Vi hade naturligtvis i smyg mycket roligt åt honom och hans äfventyr, men voro alla för hyggligt folk för att låta honom, som eljes var en bra karl och god vän, märka det. Enhvar har ju sina egendomligheter. Men den dagen gick L. icke ned till Ratina varf och därefter lät han hämta sig med roddbåt tvärs öfver strömmen från stadssidan till varfvet ända tills ungefär en vecka senare, då trakten befriades från detta farliga odjur. Därvid tillgick på följande sätt:

Den "folkilskna" harens slut.

Det var vid slutet af april samma år, som ingeniör L. råkade ut för detta otrefliga möte, och samtidigt höll kapten Steen på med att för sommarkampanjen utrusta sin "Elias Lönnrot" som låg vid Laukko torg. Han hade därunder god tid och brukade därför, om spårsnö råkade falla, använda ledigheten för idkande af harjakt i stadens närmare omgifning, efter rapport af längre fram omnämnde Kalle, som tidigt uppsökte spåren. Pojken förde kaptenen till stället och bar sedan hem haren, om den blifvit skjuten, hvilket allt försiggick fort och vant; utan att någon af dem därvid brukade yttra ett ord, ty Kalle var väl dresserad.

Ombudsmannen för ångbåtsbolaget i T:fors, hr Ferdinand Ullner, var en glad själ och till och med större pratmakare än kaptenen. Han hade kontoret hemma hos sig i en gård nära ångbåtshamnen.

Vid pass en vecka efter L:s äfventyr infann jag mig där i bolagets angelägenhet på ombudsmannens anmodan en söndagsmorgon mellan kl. 8 och 9 och fick vänta i kontorsrummet, emedan U. vid min ankomst ännu låg i sin säng i rummet innanför. Han hade den seden att börja hvarje hvilodag med att, hända hvad hända ville, i allsköns ro i sängen förpläga sig med två duktiga koppar kaffe och åtskilligt tilltugg. Först när detta var undanstökadt, steg han upp för att göra sin helgen till ära mycket omständliga toalett. Man måste således ha godt tålamod med honom, ty sade man något därom, fick man höra: "Under hvardagarna är jag såld åt tjänsten, men på söndagen är jag friherre och ingens slaf, därför behöfs intet tjäsk". Medan jag väntade, kom kapten Steen in på kontoret. Denne hade troligen redan så tidigt på dagen råkat ut för något starkt, ty han var genast i farten med att berätta om sin senaste jakt, som han brukade illustrera med ord, miner och åtbörder. Hans historia påminte mig om ingeniörens hare. Sedan kaptenen väl kommit till slutet af sagan, hvilken han som vanligt för bättre förståelses skull i samma fortsättning berättade om 1 1/2 till 2 gånger, fick jag ordrum och öfverbjöd honom med historien om den folkilskna besten till gubbarnas outsläckliga löje. De kände ju båda ingeniören och skrattade därför så, att Ullner förklarade sig icke på länge kunna förtära deri honom räckta första koppen kaffe och kaptenen tryckte händerna mot magen och försäkrade, att han icke orkade skratta mera. Stående i dörren till U:s rum kunde jag njuta af effekten som min historia gjorde.

Då kaptenen slutligen något lugnat sig, sade han till U.: "Vet du, jag håller med dig om tre splissade skeppartoddar, att jag nu går och skjuter den haren, innan du hinner få byxorna på dig." U., som alltid var svarsfärdig och hvars outtömliga förråd af glåpord, talesätt och ordstaf vid hvarje anledning öfverflödade, utbrast: "Hvad nu, du gamla saltskeppare, fribytare, lagbrytare och storskrytare, halt opp me trombom, ellerst skenar öket i gatubaugen, å res in i aptekarns pipparladu, ho svarar för hä' då! Men för du ska' få bot för sot och betaldt för skryt, så vräk hit näfven; jag håller och du blir den som betalar kalaset". I den stilen voro U:s yttranden oftast, ibland till lust men snart till leda.

Steen visste, att den andra på söndagsmorgonen var svår att få ur sängen, men då det tillbjudna vadet syntes oss båda väl vågadt, antog U. det, utan att därför på något sätt frångå sina vanor. Sedan jag, enligt gammal sed, som vittne med uppslag stadfäst vadhållningen begaf sig kaptenen på harjakten utan att i brådskan dricka det äfven åt honom framsatta kaffet. Gubben förlorade inte gärna en toddy. Sedan han gått, talade vi om den angelägenhet för hvilken jag kommit dit och en del andra saker, utan att vidare komma ihåg hvarken kaptenen, haren eller vadet, hvilket vi båda ansågo omöjligt för Steen att vinna. Men den skrattar häst som skrattar sist, säger ordspråket.

Fram mot morgonen hade fallit någon tum djup blöt snö, och det hade nog kaptenen som gammal harspårare lagt märke till på vägen till kontoret. Platsen för tilldragelsen var af mig så noga beskrifven, att han icke kunde misstaga sig, jaktens utgång berodde således på om haren ännu fanns kvar där i närheten och varit i rörelse på morgonen. Detta hoppades naturligtvis kaptenen. Han gick ned till ångbåten, där hans bössa fanns, och for med sin "drefpojke" Kalle i slupen snedt öfver strömmen till stället, där den "folkilskne" grasserade. Slumpen ville att han vid framkomsten genast påträffade harspår emellan fjolårets kålstubbar. Han följde spåren ett kort stycke och sköt haren i dess lega under några brädstumpar, lagda som bro öfver ett dike.

Ullner var ännu i underkläderna och höll på med sista tvagningarne under skäggskrapningen, då Steen i full jaktmundering rusade in, hack i häl följd af Kalle. Han ryckte haren från pojken och kastade den på golfvet framför U:s fötter sägande: "Där har du haren, när komma toddarna?" Ullner häpnade icke litet, men i tid och otid redo att använda sina gamla kvickheter, modifierade efter omständigheterna, utbrast han: "Hyggligt och snyggt folk bruka säga: ursäkta att jag kommer in genom dörren med ytterkläderna på! Haren är min, toddarna bli dina. Jag tackar för Ullner och mig, de andra herrarna må tacka för sig. Ingen vet hvar haren har sin gång, utom kapten Steen när det gäller toddar", etc. etc., i samma stil.

Haren var ett ansenligt stort exemplar, som troligen alla sina dar mått godt i kållanden, utan att behöfva springa sig mager. Den uppvägdes på ångbåtskontoret och befanns ha en bruttovikt af 14 1/2 skålpund. Kapten Steen hade behöft trettiofem minuter till jakten och var icke litet stolt öfver bedriften, hvilken snart nog halfva staden hade reda på.

Tyvärr kan jag icke meddela, huru den ilskne haren smakade. Jag var nog bjuden på dess af U. tillställda graföl, men kom icke dit, dock berättade ingeniör L. som var med, att det var en mycket lifvad och lyckad tillställning, hvaraf jag sluter, att där fanns endast hyggligt folk, eljes hade nog haren "gått igen" för honom.

Ångbåten på Ilmajoki älf.

Då ångbåtsbyggnaderna för Näsijärvi och Pyhäjärvi slutligen någotsånär lyckats, tyckte brukspatron Wasastjerna, att det äfven kunde vara bra att hafva en ångbåt i närheten af Östermyra bruk, där den var användbar för diverse transporter på Ilmajoki och nedre loppet af dess genom bruket flytande biflod. Han lät därför vid denna å på Rintala hemman af trä bygga skrofvet till en ångslup, samt beställde maskineriet därtill vid verkstaden i T:fors. Den bekanta totala bristen på behöfligt samarbete mellan verkstadens föreståndare Mr. D. och byggmästaren för skrofvet blef dock äfven denna gång ödesdiger för företaget.

På våren 1860, då ångslupen var färdig att levereras, utröntes vid profningen att, ehuru maskineriet efter bästa förmåga ansträngdes, det icke förmådde drifva skrofvet uppför den af vårfloden svällda Ilmajoki. Ja, det gick vid verkstaden den sägen, att en halt käring gått om ångaren längs stranden.

Detta resultat var en oangenäm surpris för verkstaden, som fick återtaga maskineriet, och följden blef att Mr. D. på sommaren återvände till sitt land. Maskinen togs mot hösten ur båten och blef liggande på Rintala gård. Skrofvet åter flöt på ån, tills nästa års vårflod förde det ett långt stycke upp på de öfversvämmade ängarna närmare byggningarna, där det ovårdadt och utan skydd mot väderleken stannade till 1866 på våren. Dessförinnan hade jag hört detta misslyckade försök någon gång omtalas, men då ingen fanns vid verket, som sett eller närmare kände till ångaren, fick jag ej någon vidare reda därpå förrän under hösten 1865, då W. frågade mig, hvad han skulle företaga med denna sin tillhörighet.

Af hans berättelse framgick, att ångslupen i flere afseenden var illa hopkommen och att felet hufvudsakligast låg hos maskineriet, hvilket, utom att det var mycket för tungt för det lilla skrofvet, äfven hade andra konstruktiva egendomligheter samt låg så djupt, att skofvelhjulen ältade i vattnet ända upp till nafven och således arbetade ytterst ofördelaktigt. Till råga på eländet var maskineriet placeradt så långt förut, att ångbåtens akter låg högre öfver vattnet än förstäfven, hvilket måtte ha sett bra galet ut. För att under försöken med båten hålla ångtrycket på största möjliga höjd, hade man eldat med torkade kådiga gran- och tallrötter, som visserligen gåfvo en väldig hetta, men tillika ymnigt med sot och rök. Trots ångblästern i skorstenen sotades härigenom de fina eldrören snart igen och oaktadt de flitigt rensades under färden, sjönk dock ångtrycket småningom så att båten började drifva utför den starka strömmen.

Mr. D. bjöd nog till att förbättra båten genom att höja skofvelhjulen medelst under maskineriet lagda träramar. Men härigenom blef båten så rank, att den påstods varit nära att stjälpa, om flere personer på samma gång gingo längs endera sidan på de öfver maskinaxeln förande höga trapporna från fören till aktern. Således var maskineriet påtagligen alldeles olämpligt för det skrof, hvartill det var ämnadt, och därför föreslog jag W. att återsända detsamma till verkstaden samt att åt båten beställa ett nytt och bättre passande, inrättadt för propeller i stället för skofvelhjul. Detta bifölls, och under vinterns lopp anlände det gamla maskineriet, då jag blef i tillfälle att granska detta Mr. D:s sista arbete, hvilket jag icke vill underlåta närmare beskrifva.

Han hade ju ändå slutligen lyckats att få ångbåtarna "Ahti" och "Laukko" i gångbart skick, men hvarför han å denna båt icke följt det för de förra maskinerierna utarbetade lokomobilsystemet, är svårt att förstå. Troligen ämnade han tillverka något nytt och bättre. Därför anbringade han de båda maskinerna i vertikalställning på en stor och mycket tung tackjärnsram, fastskrufvad vid ångpannans framgafvel på så sätt, att eldstaden befann sig midt emellan ångcylindrarna och dessa kommo att stå förut i båten. Klumpiga lagerstolar för maskinaxeln och de oscillerande cylindrarna voro fästade vid ramen och voro så inrättade, att cylindertapparnas vaggande rörelse uti de med kanaler för ångan försedda lagren verkställde ångfördelningen. En mycket enkel men föga ändamålsenlig konstruktion, som skall ha haft den påföljd, att man ständigt gick i dimma på båten, emedan lagerskålarna icke kunde fås ångtäta.

Hvarken ångpannan eller något af maskinen kunde göras användbart och därför tillverkades ett nytt propellermaskineri med en vertikal ångcylinder af vanlig konstruktion jämte passande ångpanna. Detta blef färdigt på vårvintern.

Då vid verkstaden endast en skissartad teckning af skrofvet fanns att tillgå som efterrättelse, beslöt jag att, så snart maskineriet på våren med sista slädföret skulle afsändas, resa upp till Östermyra för att öfvervaka dess placering och uppsättning. Två veckor före påsken i slutet af april nämnda år afreste jag från Tammerfors vid klingande slädföre, medtagande en arbetare vid namn Vilén. Färden gick öfver Orivesi, Ruovesi och Virdois för det mesta längs skogsvägar. Mycket snö låg ännu kvar, då vi i sistnämnda socken färdades genom trakter, där sågtimmer fälldes i skogarna. Stora, präktiga träd, sådana man nuförtiden har svårt att påträffa, stupade i mängd. Man besvärade sig icke vid hygget med att kring träden undanskotta snön för att såga af dem vid roten, å nej, på den meterdjupa snön stod man rak på skidorna och högg ned träden med yxa, lämnande ett par meter höga stubbar. Det fanns godt om skog då, därför var man ej så noga.

Emedan karlarna voro sysselsatta vid skogsafverkningen, hade vi ibland gårdsdöttrar som "körsvenner". Dessa jäntor körde nog så duktigt, men företogo sig att på de vid stocksläpningen snedkörda vägarna åtskilliga gånger stjälpa oss i snödrifvorna. Vi blefvo dock snart vana vid denna behandling och krälade, utan att vidare fästa oss vid sådana småsaker, fram ur drifvorna undan den öfverliggande släden. Visst voro vi våta kring halsen och pälsärmarna men nöjda att helskinnade slippa ifrån äfventyren, och belönades med granna småleenden af jäntorna, som voro märkvärdigt färma att hållas på fötterna, då det ohjälpligt bar omkull för oss. Efter en sådan resa i två dagar anlände vi till Östermyra bruk och morgonen därpå till Rintala gård, där vi bosatte oss för arbetstiden. Sedan besiktigades ångbåtsskrofvet, som låg ungefär femhundra steg från gården, på en ett par km bred och många kilometer lång, alldeles slät äng.

Den vidsträckta dalgången, som vid horisonten begränsas af några låga kullar, är så långt ögat når betäckt af ängar, hvilka obetydligt slutta mot den genom dem flytande ån, som har många krökningar och hvars lopp på sina ställen utmärkes af vid strandkanten växande videbuskar. Längs ängarnas kilometerlånga tegar stå på reguliära afstånd från hvarandra rader af små hölador, uppförda af klent rundt virke, med stora springor mellan hvarfven. Dessa byggnader äro, för att underlätta regnets afrinnande, närmare en meter bredare under taket än vid marken, och näfvertaken äro belagda med stora stenar, hvarför de se rätt egendomliga ut. Oräkneliga sådana lador finnas mellan de utefter tegarna förekommande raka, oändligt långa gärdesgårdarna och äro dessa, jämte en mängd här och där i marken neddrifna pålar och störar, de enda synliga föremålen mellan de aflägsna dimmiga höjderna på denna enformiga och ödsliga slätt.

Båtskrofvet fanns liggande med ena sidan mot marken och något nedsjunket däruti. Under årens lopp hade det på detta ställe blifvit så pass angripet af röta, att det för all framtid behöll en s.k. "slagsida", en ringa lutning åt babord. Det såg vanskött och illa medfaret ut. Det ur nåten utkrupna drefgarnet hängde i festoner under den lutande bottnen. För reparation af båten hade några österbottniska skeppstimmermän anskaffats, hvilka redan voro i full sysselsättning därmed. Då ångpannan tidigare afsändts från verkstaden, stod den vid vår ankomst vid båten och var det särdeles lämpligt att, medan denna låg på sidan, först maka den innanför relingskanten och därefter resa upp båten. Sålunda sluppo vi att lyfta pannan mycket högt för att få den på sin plats inombords. Sedan restes båten på rät köl samt kilades upp på meterhöga stapelblock, för att timmermännen bättre skulle kunna komma åt att drifva och dikta den ganska flata bottnen. Därvid balanserades skrofvet för att utröna tyngdpunktens läge på längden, så att det vägde jämnt för- och akterut, och därefter bestämdes platsen för maskineriet. Härigenom kom båten att ligga riktigt på vattnet och icke på näsan som förut. Därefter borrades hål för propellerhylsan uti akterstäfven; propellern med axeln insattes däruti och den nya propellerstäfven af järn med skyddplåt för propellern äfvensom det nya rodret anbringades på sin plats. Dessa arbeten gingo raskt undan och på påsklördagens eftermiddag voro vi så pass färdiga, att vårfloden gärna för oss kunde infinna sig när som helst. Man räknade på att ängarna skulle öfversvämmas så högt som behöfdes för ångslupen att bli flott och hoppades därigenom slippa att släpa honom en half km ned till ån, hvilket nog blifvit ett långvarigt göra.

Då vi på påskaftonen afslutade arbetet, hade vattnet i ån redan ökats så mycket, att dikena mellan tegarna voro bräddfulla ända upp till arbetsplatsen. Detta gaf anledning till ett oväntadt mellanspel. En af karlarna, som gått till närmaste dike för att tvätta händerna, skrek helt plötsligt att där fanns en stor gädda. Alla rusade dit med störar och verktyg. Nu anställdes jakt efter gäddan, som var så pass stor, att den i det smala diket icke kunde vända åt ån till, och under stort hallå slutligen klubbades. Den uppmättes af mig till 37 1/2 engelska tums längd och delades mellan fogden och timmermännen. Följden blef att karlarna idkade gäddfiske i dikena till långt fram på natten och lyckades komma öfver ganska många, men alla mindre än den första.

Öfver påskdagarna var jag på Östermyra bruk och fick på andra helgdagen vid återkomsten från den vackra kyrkan, det forna krutmagasinet, höra att vattnet på ängarna vid Rintala stigit ända upp under ångslupen. Då jag tidigt på tisdags morgonen från mitt rum såg ut genom fönstret, var hela dalen en ofantlig sjö, hvarur ladorna tittade upp som reguliärt utlagda fyrkantiga brickor på ett blankt dambräde. Nu förstod jag, hvad de många stenarna på ladtaken skulle uträtta, ty nere vid ån stodo de alla djupt i vattnet, och mot veckans slut räckte detta upp under takkanten; de skulle säkert ha flyttat, om belastningen icke varit tillräcklig.

Betydligt försenadt af det dåliga väglaget hade det väntade maskineriet först under helgen anländt till gården, och nu återstod att fort få det ombord, ty vattnet steg snabbt och stod redan öfver stapelblocken under båten. För transporten dit fanns ingen annan roddbåt att tillgå än en af de vanliga små ranka ärtskidorna, och därför erbjöd sig montör Vilén att tillsammans med gårdsfogden framskaffa de båda tyngsta maskinstyckena på en tvåhjulig kärra genom vattnet, och jag lät dem, for att vinna tid, våga försöket.

Från gården ledde en snörrät, af tvänne djupa utfallsdiken kantad väg ned till ån och vid ena sidan däraf stod ångslupen på tredje ängstegen. Midt för denna förde en gammal träbro öfver diket, hvilken sex år tidigare användts, då den första ångpannan transporterades från båten. Det gällde således att med maskinforan styra rakt utefter vägen oaktadt vattnet var djupt och grumligt samt att därute på djupet hitta rätt öfver bron, bredvid hvilken en stör blifvit utsatt.

Sedan det tyngsta stycket af maskinen, som var fundamentramen, blifvit fastbundet på kärran, klefvo Vilén och fogden upp och denne körde ut till sjös längs den osynliga vägen, som de trodde sig lätt kunna följa. De funno det dock snart vara vida klokare att låta den beskedlige hästen gå hvart han ville, än att själfva bestämma kosan, emedan det var så godt som omöjligt att hålla rätta kursen, då vägen ned till stören var så lång, att denna knappast syntes, och dessutom ovanligt smal. Långsamt och försiktigt trefvande sig fram kommo de sjöfarande dock ned till bron och där skulle nu tagas af från vägen ut på ängen. Vattnet stod upp under hästens buk och då han skulle ned på den något djupare liggande bron samt kände det iskalla vattnet på magen, vägrade han envist att gå längre. Då hästen icke med godo kunde fås framåt, anlitades något strängare medel, hvilket hade till påföljd, att han sköt kärran bakåt, så att det ohjälpligt bar utför ned i det djupa diket. Karlarna sluppo nog undan med ett kallt bad, men sedan man med mycken möda fått hästen, som stod upp till halsen i vatten, ur redet, syntes af hela foran endast främsta ändan af kärrskalmarna. Karlarna bärgades i roddbåten till gården, men för godsets upptagande kunde tillsvidare intet uträttas. Lycka var att maskinramen blifvit så väl fastbunden på kärran och icke glidit ned till botten af diket på tre meters djup.

Från en aflägsen bondgård lånades nu en annan, liknande roddbåt och af dessa båda båtar byggdes, som först varit ämnadt, en flotte genom att bräder spikades tvärs öfver båda båtarna. Ett lämpligt hål för godsets upptagande lämnades emellan dem. Med denna tillställning upptogs det havererade maskinstycket ur det iskalla djupet efter en hel dags arbete och med den fördes sedan allt annat gods lyckligt fram till båten, såsom från början borde skett. Under tiden hade vattnet stigit så betydligt, att det stod sex fot högt på ängen och då flöt båten från sin plats, samt måste förtöjas vid närmaste hölada. Där låg båten ett par dagar, hvarunder maskineriet blef färdigt hopsatt, ånga uppkokades och maskinen fick arbeta in sig vid sakta gång. Allt gick efter önskan, men för ladans skull fanns intet utrymme att sätta i gång för full maskin "framåt"; därför försöktes i stället "back" med full kraft, hvilket hade den oförmodade påföljden att vi fingo se ladan följa efter. Månne det förr händt att flytande lador bogserats med ångbåt? Vi hade redan släpat vårt fäste åtskilliga meter bort från raden af de andra ladorna, då flyttningen observerades och det blef brådt att stoppa.

Någon vidare profning af maskinen kunde således med den på det sättet förtöjda båten icke företagas, men då allt tycktes vara i skick för en utfärd, sändes bud till brukspatronen, för den händelse att han önskade följa med, hvarpå han ock efter middagen anlände. Intresserade att se hvilket hastighetsresultat båten skulle gifva, ångade vi med sakta maskin ut på den improviserade sjön åt det håll där ån borde finnas. Denna igenkändes äfven på videbuskarnas här och där öfver vattenytan uppstickande toppkvistar. Där voro vi säkra att icke törna på de högt öfversvämmade gärdesgårdarna, hvilkas störar vi fruktade för propellerns skull.

Då vi kommit till ån och mellan videkvistarna följde dess bukter, sattes i gång för full fart med det för vanlig gång ämnade trycket af fem atmf. Till allmän häpnad visade sig farten vid detta ångtryck vara betydligt mindre än man väntat. Visst var ångslupens skrof mer än behöfligt starkt och tungt byggdt, samt tillföljd af de vidt uppdrifna nåten mycket skrofligt under botten, men allt detta tycktes dock icke kunna gifva nöjaktig förklaring på den långsamma farten, helst maskinen nystade på med god hastighet. För att möjligen åstadkomma en förändring i detta sorgliga tillstånd, stoppades båten tills ångtrycket nått åtta atmf., då detta släpptes i maskinen. Denna rasade därefter värre och båtens fart ökades visserligen något, men var dock på intet vis nöjaktig. Det tycktes som om en osynlig och obegriplig makt höll emot för att icke släppa båten framåt.

De felslagna förhoppningarna gjorde oss allt längre i synen och stämningen ombord var tryckt. Ingen yttrade ett ord, ej ens W., som nog skulle haft anledning till några otrefliga anmärkningar, men var för lugn och välvillig därtill. Det gamla ordspråket, som säger: "äfven den kommer fram som reser med snöplog" rann mig i tankarna; en sådan färd är visst icke särdeles snabb, men kunde säkert vara både kvickare och nöjsammare än vår, och den lilla ångarens för tycktes mig nu till fason och fart ha stor likhet med en snöplog. Då för tillfället intet vidare i saken stod att uträtta och en grundlig undersökning angående orsaken till detta otrefliga förhållande skulle företagas, styrdes snedt öfver ängarna upp emot gården.

Lyckligtvis behöfde vi icke länge vara oroliga, ty sedan vi farit ett litet stycke inpå ängarna, kändes en lindrig stöt under båten åtföljdt af ett väldigt brakande, skramlande och skrapande utefter bottnen och sidorna, hvarefter en mängd gärdslen, störar, träblock och stockändar flöto upp akterut. Vi igenkände med förvåning det sistnämnda materialet. Det var delar af ett bland de fem stapelblock, hvarpå ångslupen under arbetet legat. Dessa hade hoptimrats af 2 till 6 fot långa, bilade stockändar, starkt fästade vid kölen samt ytterligare fastlimmade vid denna med det stelnade, för diktningen ymnigt använda becket. Då båten flöt loss, hade dessa block således hållits kvar och följt med på färden.

Dessa på tvären under botten fasthäftade hinder utgjorde mycket verksamma bromsar på hastigheten, och den lilla maskinen hade haft tungt arbete vid bogserandet af dessa klabbar. Det var således tur att vi i lagom tid törnade, ehuru ett långt stycke af gärdesgården förstördes, och då jag meddelade brukspatronen, att ytterligare fyra dylika släpskor funnos kvar under båten, tyckte han det vara bäst att resa öfver gärdesgårdarna på flera ställen. För att få se resultatet och på lättaste sätt bli af med påhänget, voro vi naturligtvis lika skyldiga som villiga därtill. Båten styrdes närmare land, där störarnas toppar visade att stängslet orubbadt stod kvar. Ett stycke därifrån sattes i gång för full fart och båten rusade mot hindret. Då stöten kom, stoppades maskinen för att om möjligt akta propellern, och allt aflöpte efter önskan.

Sedan denna manöver fyra gånger upprepats med den påföljd att farten undan för undan ökats, voro alla stapelblocken bortskrapade. Visserligen flöt sedan en half kilometer af gärdesgården på vattenytan, men den af dessa attentat åstadkomna lättnaden var särdeles välkommen, icke allenast för båtens skull, men äfven för alla beklämda sinnen ombord. Till och med brukspatronen såg nöjd ut, då ångslupen efter förlossningen kilade undan som den borde. Så kan en småsak oförmodadt vara orsak till bekymmer och förtret.

Genom denna lyckade operation fingo både vi och båten liksom nytt lif och det blef ett nöje att fortsätta färden, hvilken nu riktades åt det håll, där sjön på omkring en half mils afstånd var förenad med Ilmajoki. Detta ställe påträffades äfven och befanns mynningen vara ganska trång samt hafva en sned riktning emot strömmen i denna mäktiga flod, hvars af snösmältningen plötsligt stigande vattenmassa förklarar den kringliggande slättens hastiga öfversvämmande till flera meters höjd.

I den stora och strida Ilmajoki pröfvades ångslupens förmåga att arbeta sig uppför och befanns att den vid det bestämda ångtrycket af fem atmf. visserligen orkade komma sakta framåt, men ändock icke sköt sådan fart som önskligt var. Vi återvände därför till sjön, på hvars lugna vatten båten fick ligga stilla, tills ångtrycket uppnådde 7 atmf. Därefter upprepades försöket, och då detta utföll till full belåtenhet, voro vi klara för prof- och leveransfärden, hvilken brukspatronen bestämde att följande dag skulle företagas från Ilmola by uppför strömmen.

Redan under de föregående dygnen hade på flere ställen på de öfversvämmade ängarna uppstått några långa, smala holmar med mellanliggande vattenfåror och på morgonen syntes nära ångslupen en ny och vidsträckt sådan. Jag fick veta, att sådana holmar årligen på ett eller annat ställe plötsligt uppstå genom att ängarnas grästorf flyter upp. Grästorfven består nämligen af lätt, vegetabilisk kärrmylla, som, då den delvis är frusen, af den däri befintliga isen göres lättare än vattnet, lossnar från den sega lerälfven och flyter upp till vattenytan, ifall den icke är belastad med sand eller hålles nere af de därpå stående ladorna, hvilka vid sådana tillfällen, då den underliggande botten har benägenhet att lyfta dem, ibland äro på väg att stjälpa. Man omtalade äfven, att uppflutna tegar förts af blåst och ström långt från stället och vid vårflodens afrinnande sjunkit ned på grannars mark, kvarlämnande blott den till odling otjänliga lerälfven. Till förekommande af sådana förluster voro en mängd pålar och störar på flere ställen indrifna uti tegarna, till motverkande af myllans benägenhet att begifva sig på drift, och för dessa öbildningars skull måste båten till förfång för gärdesgårdarna göra långa omvägar på eljes djupt och fritt vatten. I sanning rätt egendomliga naturförhållanden.

På morgonen infunno sig jämte brukspatronen några inbjudna herrar, som medföljde till Ilmola by, hvarest vi lade till vid den öfver Ilmajoki lagda landsvägsbron, där apotekaren T—d och några gårdsegare från byn inväntade oss. Sedan alla dessa passagerare kommit ombord eldades friskt på, och då ångtrycket stigit till åtta atmf., anträddes färden. Under förberedelserna berättade apotekarn för mig om båtens förra färder och öden, då den misslyckats i försöket att gå uppför älfven, och han trodde att det nu skulle gå på samma sätt. Det enkla skälet för detta påstående var, att han ansåg strömmen för stark att öfvervinnas af någon båt. "Vi få väl se" menade jag, då båten lade ut från land.

Affärden skedde under högtidlig tystnad; ingen kom sig för att säga något, emedan alla stodo intresserade och med häpnad observerade båtens fart. Slutligen utbrast apotekarn: "Det var fan!" och efter detta välvalda och förlösande uttryck återfick man målföret. Medan de andra gåfvo uttryck åt sina åsikter, höll jag ögonen riktade på manometern, och då denna visade fallenhet att ytterligare stiga blef jag säker på färdens resultat, d.v.s. att pannan vid jämn eldning med godt bränsle förmådde gifva tillräckligt högt ångtryck för strömmens forcering. Alla ombord voro vid godt humör och lyckönskade båtens egare till att den nu blifvit bättre än förut.

Ilmajoki flyter på detta ställe fram i en 15 till 20 m djup, i slätten nedskuren bred flodränna, hvars stränder i närheten af byn äro ganska starkt sluttande. På flodens södra sida går en väg längs strandkanten och vid denna ligga gårdarna i en lång rad. På vägen hade åskådare i mängd samlats, och då ångslupen passerat byn, uppenbarade sig öfver strandkanten till allmän munterhet en haltande gumma, som tydligen försökte ställa till kapplöpning med ångslupen. Det var nog samma käring som gick igen sedan första profresan, då hon segrande afgått ur täflingen. Mot den tomma rymden bakom såg trollpackans linkande figur ovanligt stor och grotesk ut, hvarför hela upptåget väckte så mycket löje, att hon belönades med både handklappningar och hurrarop af löpningens åskådare ombord. Denna uppmuntran mäktade dock icke tillräckligt öka gummans förmåga och, ehuru hon synbarligen på fullt allvar bjöd till, måste hon snart gifva tappt i den ojämna striden. Under tiden märkte jag, att apotekarn, lutad öfver relingskanten, så oförmärkt som möjligt signalerade med sin hvita näsduk och tror mig därför hafva fullt skäl misstänka honom för att ha tillställt både denna och den första kapplöpningen.

Till godtgörelse för att han på detta sätt försökt drifva med vår båt, bjöd han på frukost i apoteket, och då vi mangrant infunno oss till denna trakterades vi under munter stämning med s.k. "Johannisbröd" och "Renskt vin vuxet vid Ilmajokis stränder"; detta ansågs vara det enda, som på apoteket kunde "med hälsa förtäras".

Fram på eftermiddagen återvände vi i ångslupen till Rintala och jag fortsatte med brukspatronen till Östermyra bruk, hvarifrån återfärden till T:fors följande morgon anträddes.

Ångslupen sysselsattes sedan under några somrar med bogsering af några särskildt för dess behof byggda grundgående, lätta och låga pråmar, hvaruti hö, säd och bränsle fraktades på Ilmajoki från utmed denna belägna utegor och skogar. Dess vidare öden äro mig obekanta.

Hjulångbåten "Vanaja".

Vattendragen kring staden Tavastehus hafva i allmänhet ringa djup och mycket varierande vattenstånd, hvilket under torra somrar betydligt sjunker. Detta förhållande gör sig mest märkbart i steniga sund och på krokiga, strömma ställen. Af dessa skäl byggdes den af Vanaja ångbåtsbolag vid verkstaden i T:fors beställda nya båten kortare, bredare och mera grundgående än "Elias Lönnrot". Den gjordes nära 90 fot lång, 15 fot bred inom och 28 fot utom hjulhusen samt 3 fot djupgående utan last. Maskineriets konstruktion och styrka blef densamma som den andra båtens och hastigheten äfven lika. Men för att, då båten blef betydligt kortare, bibehålla samma utrymme i de odäckade delarna af skrofvet, placerades ångmaskinen och ångpannan tvärskepps i bredd och blef således skofvelhjulaxelns ena del längre än den andra och låg öfver ångpannan. Genom denna sammanställning vanns, att fartygets däckade midteldel kunde göras kortare, utan att utrymmet för inredningen därunder minskades och var densamma likadan som på den andra båten. Denna ovanliga konstruktion, hvilken mig veterligen hvarken förr eller senare utförts å hjulbåt, medförde ingen olägenhet, emedan fartygets skrof för ändamålet förstärktes, motsvarande de däruti på ett ställe sammanförda tyngderna. Det fanns dock personer, som fruktade att om båten också icke skulle kantra hvar gång vattnet tömdes ur ångpannan, så måste den dock därigenom säkert få så betydlig slagsida, att däcket, under den tid pannan var tom, blefve svårt att trafikera. Man trodde äfven att däcket skulle komma att luta alltefter olika vattenstånd i ångpannan. Dessa farhågor och den därmed sammanhängande kritiken af båten under byggnadstiden hade jag mycket obehag utaf och detta räckte ända till den dag, då båten flöt och till mångens häpnad låg alldeles jämnt på vattnet. Hela hemligheten härvid bestod däruti, att då pannan vid utskjutningen måste vara tom, en ankarketting af samma vikt som den saknade vattenmängden blifvit fastsurrad under det ifrågavarande hjulhuset. Att sådana försiktighetsmått vidtagits, visste naturligtvis ingen obehörig och då vatten sedan fylldes i pannan borttogs kettingen, hvarvid det visade sig, att variationerna af vattenhöjden i pannan endast hade ett omärkligt inflytande på båtens horisontala läge.

Båten, som fick namnet "Vanaja", gick af stapeln en vecka före pingsten 1866, och profresan gjordes pingstaftonsdagen tidigt på morgonen. Därvid beslöts att båten, som enligt kontrakt skulle levereras i T:hus, borde afgå dit samma dag på förmiddagen. Då Lembois kanal den tiden ännu icke fanns, måste "Vanaja", liksom tre år tidigare "Ilmarinen", fara uppför Kuokkala ström; alla härtill nödiga förberedelser voro utförda före affärden från T:fors. Ett par projekt hade uppgjorts huru vid denna strömforcering skulle tillgå. Högvattnet i sjösystemet hade redan inträffat och strömstyrkan i forsen var därför ansenlig, således måste äfven denna gång ångmaskinens hastighet ökas, hvilket kraftprof ställde stora fordringar på dess konstruktion och styrka. På många håll afråddes från försöket att med maskineriet arbeta sig uppför strömmen och förordades i stället att varpa båten upp. Då jag sedan "Ilmarinens" färd kände till forsen och hade uppmätt afståndet mellan kistorna under den däröfver ledande bron samt funnit detta vara blott ett par fot större än ångbåtens bredd, och då man äfven kunde förmoda, att de på detta ställe mäktiga svallvågorna skulle kasta båten af och an, så att hjulhusen därigenom komme att stöta mot bron, föreslog jag att för säkerhetens skull förena båda sätten, d.v.s. vara beredd på att använda såväl maskinkraft som varpning. Detta godkändes och skulle maskineriet hållas färdigt att under varpningen ingripa för att underlätta denna eller att allena drifva båten uppför, i händelse varptrossen skulle springa utaf. För ändamålet medförde "Vanaja" en sextums tross af tillräcklig längd, som fästes vid ett i inloppet till forsen utlagdt ankare samt firades ned utefter denna och bojades med en stockända omkring femtio meter nedom bron.

Då "Vanaja", klar för färden uppåt, anlände till bojen, hissades denna ombord och trossen lades på ankarspelet. Det visade sig dock, att varpning längre nedanför bron icke behöfdes, ty maskinkraften var tillräcklig att rå på strömmen, men just i brohålet vägde det en stund, om den eller naturkraften skulle segra. Under ångpannan fyrades på med torr blandad björk- och tallved, så mycket man förmådde, maskinen formligen rasade, emedan skofvelhjulen hade så ringa motstånd i det snabbt undankilande vattnet, men uppför gick det ändå ehuru blott fot för fot. Af båtens svajningar i svallet bräcktes de utanför hjulhusen hängande frihulten mot brokistorna, men någon vidare skada inträffade icke. Under förloppet af dessa spännande minuter var allt redo att, i samma ögonblick båten skulle sacka bakut, åter lägga trossen öfver varpspelet, men detta blef ej af nöden. Så snart hjulen kommo till det ofvan bron mindre snabbt flytande vattnet, ökades båtens hastighet. Segern var vunnen och man fick andas ut. Trossen hifvades nu öfverbord för att af andra upptagas, och "Vanaja" fortsatte med lätthet uppför den raka sträckan af forsen samt sedan lyckligt vidare, lotsad af samme Grandin, som på "Ilmarinen" studerat vattendjupet, längs det grunda, trånga och krokiga flodloppet, tills ett par km längre fram rymligare vatten vidtog. Samma dag vid sextiden på eftermiddagen ankom båten till landsvägsbron vid Lembois' by, hvilken tillsvidare hindrade färdens fortsättande.

Redan hösten förut, sedan båten blifvit beställd, hade jag undersökt denna bro och uppmätt den, för att se efter om den nya båten skulle kunna passera under densamma; ty bron var låg, men ovanligt bred, gammal och rutten. För att komma fram där hade varit påtänkt att bygga ångbåtens hjulhus sådana, att de för tillfället lätt kunde borttagas, samt att genom intagande af vatten i skrofvet sänka båten så mycket som behöfligt för att komma under brolocket. Men då detta brolock uppbars af en hel skog gamla och nya sträfvor, hvilka ovillkorligen måste tagas bort, och de af dem uppburna brobjälkarna voro så ruttna, att alla sträfvornas borttagande ansågs bli vådligt för brons bestånd, var man nödsakad att öfverge tanken på att gå under bron. Det efter passagen nödigblifna iståndsättandet af såväl båten som bron skulle dessutom ha medfört tidsutdräkt för den förra och stor kostnad. Således återstod ingen annan utväg än den att totalt rifva bort det gamla brolocket mellan tvänne kistor och om nödigt uppföra den rifna delen af nytt material. Linne & Järnbolagets disponent, häradshöfding Törngren, var med om detta senare af mig väckta förslag och alla förberedelser för nybygget hade i tid utförts.

Det kan visst tyckas vara en enkel sak att rifva ned en gammal träbro och sedan återställa den i godt skick, om man för arbetets utförande har nog tid på sig och icke behöfver sky kostnaden, men trafiken på allmän landsväg får icke stängas efter enskild persons tycke och behof. För den tid som åtgick till rifning af bron, ångbåtens genomfart och nybyggnaden, måste i alla fall trafiken afstanna totalt. Därför skulle till detta företags utförande naturligtvis behöfts vederbörligt tillstånd, lysningar i kyrkorna etc., men de många omgångarna för att erhålla en sådan rättighet och svårigheten att på förhand kunna uppge bestämd tid för vägens afstängning, som i ansökan om tillstånd varit oundvikligt, gjorde att man afsåg därifrån, öfvertygad om att ett dussin dugliga österbottniska timmermän, försedda med allt behöfligt material och lifvade för företaget, på en sommarnatt skulle återställa bron i användbart skick.

För detta egenmäktiga företag hade natten mot pingstdagen valts, af det skäl att just före helgen kunde väntas den minsta trafiken på vägen. Dock borde reparationen af bron vara slutförd så tidigt på morgonen, att folket på väg till Lempäälä kyrka obehindradt kunde komma öfver. Under sådana förutsättningar påbörjades brons rifning kl. 10 på aftonen, och då bjälkar, stockar, plankor etc. under föregående dagar ditskaffats från staden, gick arbetet undan med god fart. Ödet gynnade företaget äfven däruti, att under natten ingen enda vägfarande ankom till bron, där äfven for fall af behof en mindre pråm och en spänd tross för färjning öfver strömmen voro anbringade.

Vi bodde ombord på ångbåten, och i dess kök lagades mat åt arbetsfolket till ett godt mål under natten. Arbetet fortgick så raskt, att enligt önskan på morgonen kl. 5 redan hälften af den fem famnar breda bron var trafikabel. Fram emot kl. 9 infunno sig brofogden och nämndemannen på arbetsplatsen för att protestera emot vår åverkan på allmän egendom. Då fattades där likväl intet utom handräcket utefter brokanterna och sådant uppfördes tills vidare provisionelt af bräder, emedan passande virke därtill glömts. Gubbarna kunde endast konstatera och rapportera, att omkring en tredjedel af Lembois nedruttna bro utan kostnad för socknen under natten blifvit totalt ny. Sedan hördes aldrig något vidare om detta å vår sida egenmäktiga tilltag; förmodligen voro vederbörande nöjda med reparationen.

På pingstdagsafton kom "Vanaja" till T:hus, gjorde annandagen en lustresa till Stjärnsund och började omedelbart därefter sin tjänstgöring. Båten fördes då och några år framåt af kapten Bastman samt sedan af kapten Alroth, tills den flyttades till annan ort.

Ångsluparna "Udatscha" och "Strela" återlämnades därpå af bolaget till kronan och flyttades till andra vatten.

Om kapten Steen.

Då jag nu slutat mina hågkomster om Vanaja ångbåtsbolag, må jag meddela några minnen af G.A. Steen, ångbåten "Elias Lönnrots" kapten. Som förut nämndt hemma från någon af de norra kuststäderna, var han vid emottagandet af båten i midten af fyratio-talet. Till växten under medellängd, bredaxlad och knubbig, hade han ett rundt, väderbitet och skrynkligt ansikte, som var allt annat än vackert, i synnerhet som skäggets vilda växtlighet icke tuktades på annat ställe än öfverläppen. Stod han vid styrratten i regnväder, iklädd oljekappa och sydväst, bredbent som sjömän bruka, liknade han mycket en gammal tomte som gått till sjös eller en österbottnisk strömmingsjägare. Ihärdig i sin syssla, godlynt och pratsam samt ganska bildad till att ha gått så litet i skola, var han omtyckt af passagerarne, som gärna sällskapade med honom och oftast trakterade gubben med mera toddar, än han tålde. Hans skämtsamma lynne och meddelsamma natur gjorde, att han var en vän af skeppare- och jägarehistorier och själf tillverkade sådana, då det passade. Liksom han gärna tålde andras skämt, då det icke blef alltför närgånget, gjorde han ofta nog sina bekanta små oförargliga puts. Han höll sin båt snygg och bidrog mycket till att trafiken mellan städerna gjorde ett efter omständigheterna reputerligt och sjömässigt intryck. Ett af hans många påhitt var:

Den grönskande stolen.

På sommaren det svåra nödåret 1867 hade till ångbåten anskaffats ett antal stolar af enkel och vanlig fason tillverkade af alldeles färska fingertjocka videkvistar, hvilka till passagerarnes bekvämlighet uppställdes här och där på halfdäck. Materialet i en af dessa stolar tycktes ha bevarat en ovanlig växtkraft, ty efter några dagar började stolen knoppas, slå ut, grönska och växa, liksom videbusken hvaraf kvistarna voro tagna skulle ha gjort, och detta ehuru den hela dagen stod på däck i alla väder.

Jag råkade ofta den tiden fara med båten och såg med förvåning den sig allt frodigare utvecklande växtligheten. Hela stolsitsen liknade slutligen en tufva af tättväxande kvarterslånga kvistar, äfven det rätt uppstående ryggstödet grönskade i fullt flor, blott själfva stolbenen och tvärsträfvorna däremellan visade egendomligt nog ingen växtkraft.

Detta naturfenomen blef snart allmänt bekant och omtaladt, hvarför stadsborna allt som oftast i flockar vandrade ned till båten för att öfvertyga sig om verkliga förhållandet och beundra miraklet. Vid sådana besök syntes på kaptenen att det var ett särdeles nöje för honom att för nyfikna och vetgiriga förevisa den "växande stolen". Med största allvar i världen förde han de skådelystna upp på halfdäck, demonstrerande naturfenomenet och högtidligt försäkrande, att stolen aldrig vattnades, hvilket klokt folk förmodade. Han påstod att årstidens så ovanligt regniga och kyliga väderlek framkallat den frodiga grönskan och underhöll den med tillräcklig fuktighet.

Hvarför endast denna ena och ingen af de andra nära stående och eljes fullkomligt liknande stolarna utvecklat sig på detta sätt, brydde kaptenen sig icke om att förklara, då ingen frågade därefter. Så stod stolen på ångbåten och växte väl en hel månad, mycket beundrad och omtalad, inbringande den fryntlige kaptenen både toddar och annat godt af skådelystna bekanta, tills den slutligen liksom allt nytt och underbart här i världen förlorade intresset, blef gammal och en vacker dag var försvunnen.

Kaptenen var elak nog att påstå, att blott få af fenomenets beundrare kommit hemligheten på spåren, och att mängden utan betänkande trott hans förklaring, att den regniga väderleken vidmakthållit växtligheten. Att han sent hvarje kväll band ett rep vid stolen och firade den i sjön invid ångbåten samt tidigt följande morgon åter halade upp den och placerade den på sin plats på däcket, det talade den spjufvern naturligtvis inte om, men log säkert i smyg åt de enfaldiga. De på stolbenen växande kvistarna plockade han slugt nog bort, så att de icke med sitt urblötta och slemmiga utseende skulle kunna röja att stolen legat i vatten, och sin besättning hade han lärt att tiga.

Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis.

En sensommardag i början af sjuttiotalet kom jag med båtarna från T:hus och bland passagerarne medföljde äfven bagarmästaren i T:förs, herr T., tillika arrendator af Viksholmen och egare af restaurationen därstädes, en företagsam, vänsäll och ingalunda enfaldig herre, hvilken som litet hvar på den tiden var god vän och bror med halfva staden. Vid fyratiden på e.m. lade båten som vanligt till vid Laukko gårds landningsbrygga. Där förde en karl ett par korgar med grönsaker ombord. Han bad kaptenen medtaga dessa till staden, där de följande morgon skulle afhämtas för försäljning på torget. Ångbåten var just klar att afgå, då karlen kom, och kaptenen hjälpte själf till att föra korgarna till en plats på halfdäck bakom styrinrättningen, där han under färden brukade stå bredvid rorgängaren för att vara nära styrratten. Jag fäste mig vid denna korgarnas placering af det skäl, att Steen eljes brukade vara mycket mån om att ha däcket obelamradt af fraktgods. Strax därefter lämnade båten bryggan. Passagerare, som hållit på med kaffedrickande i salongen, kommo upp på däck och en stund senare gick kaptenen ned, som han sade i samma afsikt. Snart återvände han och ställde sig nära rodret för att som vanligt följa med båtens kurs, hvilket dock icke hindrade honom ifrån att samtala med de i närheten sittande passagerarena. Småningom kommo vi ut på den s.k. Laukkofjärden, det större af Vesilahtivattnen, och där började aftonkylan göra sig kännbar, hvarför några af herrarna, bland dem bagarmästaren, gingo ned och försågo sig med paletåer. Då de återkommit och samtalet en tid fortgått, tycktes kaptenen observera och intressera sig för de framför honom stående grönsakskorgarna och, medan han pratade om att de stodo i vägen och borde föras bort, tog han därur tvänne potatisar, med hvilka han ställde sig att kasta boll från den ena handen till den andra. Därunder tappade han snart den ena potatisen som rullade utefter däcket, hvarvid bagarmästaren utbrast: "Jag trodde just den skulle ramla i sjön". "Hvad skulle det ha gjort", invände kaptenen, medan han tog upp potatisen, "nog får jag den upp därifrån om jag vill". Detta påstående tyckte bagarmästaren var kaptenens vanliga prat och då han skrattade däråt, fortsatte kapten: "Jag håller med dig om tre mörka toddar, att den här potatisen kommer tillbaka fortare än du tror, om jag kastar den i sjön nu". Hans motpart var så öfvertygad om orimligheten af detta påstående, att han hånleende räckte fram handen åt kaptenen. Denne tog emot handen och vadet beseglades som brukligt af tredje person. Kaptenen hifvade nu potatisen öfverbord, så långt han orkade, och då den plaskande föll i vattnet, sade bagarmästaren spefullt: "Där är den nu, kapten skall skynda sig efter, förrän den sjunker". "Det behöfs inte", sade denne allvarligt och lugnt, "den är ombord redan". "Nå visa då fram den", menade bagarmästaren med segerviss ironi i röst och blick. "Det kan du göra själf, ty den finns i din ficka", ljöd det lika trygga svaret. Bagarmästaren körde båda händerna i sina fickor och tog helt häpen med den ena fram den alldeles våta potatisen. Tablå. Alla undrade naturligtvis huru detta tillgått och hade roligt åt bagarmästaren, som tycktes tro på trolleriet, men han fann sig skrattande uti att hafva förlorat vadet och beställde toddarna åt kaptenen, hvilka denne hann göra slut på innan vi anlände till staden. Om bagarmästaren fick reda på bedrägeriet vet jag icke.

Då vi nästa gång träffades, frågade jag kaptenen, huru han förberedt detta taskspelarekonststycke och fick veta, att han då korgarna togos emot ombord, oförmärkt stoppat en potatis i fickan, med afsikt att därmed spela bagarmästaren ett spratt. Då herrarna kommo upp ur salongen och han snart därefter gick dit ned, hade han stoppat potatisen uti bagarmästarens paletåficka, sedan han först ur salongskaraffinen hällt vatten öfver den, ty potatisen måste ju vara vät då den kom ur sjön. På min vidare fråga om han med detta knep förut vunnit toddar, svarade han finurligt grinande: "Åja, det finns mycket enfaldigt folk i världen, och tiger du med saken, så bli toddarna nog flere." Jag har aldrig berättat hans hemlighet förr och nu är han död för länge sedan.

Våra rapphönsjakter.

På 1860-talet funnos rapphöns på flere ställen i staden T:fors närmaste omgifning. Talrikast voro de vid början af nämnda decennium, ty de därpå följande nödårens ovanligt kyliga och fuktiga vårar ödelade häckningarna, och hönsen minskades därunder betydligt. Då fåglarna gärna uppehöllo sig på de odlade täpporna, förstördes nog många där liksom annanstädes af de allestädes närvarande roffåglarna och af kringstrykande kattor, af hvilka senare ju hvarje käring roar sig att svältföda minst en. På större afstånd från odlingarna, närmare skogsbrynet, fanns godt om räf, hvars i snön upptrampade gångstigar ringade stadens utkanter. Hvar rapphönsen uppehöllo sig vintertiden vet jag icke, ty jag såg aldrig till dem då, men hela sommarn funnos de på Skyttäläåkrarna, på linnefabrikens blekplan, nedåt klädesfabriken och utefter höjden bortåt Ratina udde. Äfven kring Viinikka å, på Hatanpää, Järvensivu och Messuby åkrar lefde de i fred och ro för människor. På stadens västra sida bortom Pyynikke-åsen trifdes de på Karila, Rahola och Epilä egendomar. Jag påminner mig icke hafva hört att någon af de få stadsbor, som ibland på den tiden roade sig med jakt, ofredade hönsen eller att någon för sådant ändamål användbar hund fanns på orten. De idkade ibland harjakt med hund och orrskytte på spel, men städse på långt afstånd från staden. Bland dem voro trädgårdsmästar Reinthal vid bomullsfabriken och lektor Stolpe de enda mig bekanta. Men äfven kapten Steen var jägare och en stor vän af hönsjakt, hvilken han bedref efter egen metod, som var grundad på, att rapphönorna ej voro rädda för folket som rörde sig på deras marker. Däraf kom det väl äfven, att fåglarna, då man gick genom täpporna, hvarpå de höllo till, sällan besvärade sig med att flyga undan, utan på nära håll myllrade omkring bland växtligheten eller kilade in i någon gömma. Jag såg dem aldrig annat än efter skott flyga upp och begifva sig af längre bort.

Som nämndt hade kaptenen dresserat sitt faktotum ombord, den förträfflige Kalle, till att ställföreträda rapphönshund. Då ångbåten lades upp på hösten, brukade han bittida på söndagsmorgnarna skicka ut pojken på ströftåg åt något visst håll, där han förmodade att rapphönorna voro, och begaf sig sedan helt makligt med skjutredskapen ditåt. Kalle var van och hade studerat terrängen, hvarför han ock oftast träffade på fåglarna. Sedan detta lyckats, ställde han sig i närheten på något synligt ställe och höll utkik efter sin förman. Då denne kom, begagnade han sig redan på långt håll af teckenspråk med armar och hufvud, hvilket kaptenen väl förstod och som för den oinvigde var rätt löjligt att åse. Därpå drog Kalle sig försiktigt ditåt fåglarna funnos och kommen inom synhåll, stannade han, stumt bligande åt hönsen till. Denna hundkonst eftergjorde han rätt troget, lyfte till och med för fullständighetens skull på den högra framtassen, som man ser rapphönshundar göra; kanske kaptenen äfven lärt honom detta. Kaptenen sköt helst första skottet medan han sakta avancerade, och de orädda fåglarna kilade hit och dit längs marken; då de därefter flögo upp, skickade han andra pipans innehåll efter dem. Så snart kaptenen fått sikte på hönsen, slutade Kalles hundroll med att han efter skotten apporterade de fallna, dem han sedan hade nöjet att bära hem.

Kaptenen tyckte om sällskap på dessa jakter, och då jag blott på söndagsmorgonen hann vara med, skickade han då ut Kalle tidigare med order att, sedan han visste hvar hönsen stodo, afhämta mig. Då han kom, blef det brådt, ty kaptenen väntade oftast på mötesplatsen redan innan vi anlände. Därefter gick Kalle i spetsen, kaptenen ett litet stycke efter och sist kom jag på något större afstånd. Anledningen till denna marschordning var min långa bössa som spridde mycket litet, hvarför jag med den hade svårt att i brådska skjuta träff på nära håll. Jag föredrog af denna orsak att skjuta på större afstånd, när rapphönorna efter kaptenens skott flugit upp, och det hände att, då han ungefär samtidigt sköt andra skottet, det emellanåt var svårt att afgöra, hvem af oss som träffade. Följden var att jag fick hålla tillgodo med en och annan opåräknad bom och alltid från dessa våra jakter hemförde mindre villebråd än kaptenen.

Då Kalle nalkades fåglarna, tryckte dessa gärna i diken, bakom tufvor, potatisblast, kålhufvuden eller annat skydd och släppte honom nära inpå sig, så tätt, att han ibland stod nästan öfver dem. De buro sig åt som tama husdjur, kilade undan ett par famnar för att gömma sig och ville ej gärna flyga upp. Att kaptenen vid dessa tillfällen ej skadsköt pojken var ganska märkvärdigt, ty han fyrade ofta på som det tycktes tätt framför näsan på honom. Uppmärksamgjord på risken af ett vådaskott menade han: "Pojken ser jag nog och bara han bligar stinnt på hönsen, ser jag äfven dem och då kan han vara lugn." Kalle måste dock icke ha varit alldeles så förtroendefull och säker, eller hade han hört hagel hvina väl nära förbi, eftersom han hittat på att, just då första skottet smällde, kasta sig framstupa på marken, och detta var nog klokt gjordt; ty då kaptenen sköt det andra omedelbart därefter, var det icke godt att veta hvartåt haglen ströko fram, helst fåglarna surrade iväg åt flere håll. Första gången jag såg denna manöver trodde jag pojken vara skjuten stendöd och häpnade icke litet; ja Kalle och hans talanger roade mig särdeles, hvarför jag ock belönade hans jaktifver med en liten dusör för hvarje skjuten fågel. Därmed var Kalle mycket belåten, men tyckte snart att han också borde få åtminstone half skottpenning för bommarna, af det skäl att han ansåg sig vara alldeles oskyldig till dem. Detta kunde icke förnekas och därefter blefvo äfven bommarna premierade, hvilket eljes torde vara sällsynt. Ja, Kalle var en fiffig pojke och lekte därför gärna hund, i synnerhet när jag var med. Då slapp jag själf att hålla reda på träffar och bommar, det besväret åtog han sig, men kuriöst nog blefvo de sammanräknade ibland flere än skotten.

När sedan efter åtskilliga skott rapphönsen började känna sig osäkra i sina ståndkvarter, retirerade de småningom bortåt Ratinahöjden, och förföljdes de äfven där, togo de till vingarna och sträckte öfver Hatanpääviken till där bortom befintliga åkrar eller till Järvensivu. Dit följde vi dem endast om vädret var godt och fåglarna icke blifvit alltför skygga; ty det var långt till landsvägsbron öfver Viinikka å och omöjligt att på annat ställe komma öfver. Dessutom sökte och funno vi vanligen någon kull i de nuvarande järnvägstrakterna bortom Skyttälä och Mäkipää eller i närheten af linnefabrikens blekplan.

Vårt jaktbyte var för det mesta icke större, än att jag hade två eller tre fåglar och kaptenen dubbelt opp. Orsaken härtill var nog mitt jaktsätt att skjuta på länga håll. Då kaptenen alltid hade mera villebråd, var han nöjd och glad att ha anledning att skryta öfver tur och skicklighet, då han för goda vänner berättade om jakterna. Kom han i fart med att göra historier, då ökades de skjutna fåglarna oftast ansenligt och råkade jag vara närvarande, hade han den älskvärda oförskämdheten att påkalla mig till vittne, då jag naturligtvis nolens volens icke kunde undgå att bekräfta hans utsagor. Ett jovialiskt, oförargligt och roligt original var gubben i den tidens Tammerfors. Kanske där ännu finns någon som minnes honom.

Ett tvefaldt olyckligt möte.

Min trognaste jaktkamrat och den som för det mesta gaf upphofvet åt våra gemensamma exkursioner var kassören Fredr. Lundmark. Som redan nämnts, var han ifrig jägare, ehuru han liksom jag hindrad af sin syssla endast kunde disponera öfver de tidiga söndagsmorgnarna för detta nöje. Han tyckte om att ha sällskap på jakten, som det påstods för att ha någon att gräla på, och då vi bodde invid hvarandra, trugade han mig oftast att följa med. Ehuru det var hart när omöjligt att göra honom till lags och han sällan gillade mina åtgöranden, gick jag dock gärna med, emedan jag vanligtvis på ett eller annat sätt hade roligt af jakten eller hans originella personlighet. Alla höstar voro vi ute några gånger, dock utsträcktes våra utflykter sällan längre än sex till åtta km från staden, och mera behöfdes på den tiden ej heller för att komma hem med någon fågel eller hare, som dock kassören vanligtvis lyckats skjuta. I sådant fall var han nöjd, munter och treflig, eljes tillfölje af sin nervösa och sjukliga natur oftast fåordig och knarrig. Han skyllde då på folk som förstör jakten med fällor, på jagande bondhundar och andra rofdjur samt "last but not least" på "dåliga möten" och s.k. varsel, hvarvid käringar, kattor, harar och kråkor hade sin mer eller mindre dåliga betydelse. Våra jakter försiggingo för det mesta österut i Takahuhti, Messuby och Lempäälä skogstrakter och i väster öfver Pyynikkeåsen på Piispala, Epilä och Rahola gårdars marker. De korta morgonstunderna räckte icke till längre utflykter, ty vanligtvis voro vi åter hemma före gudstjänstens början efter att ha begifvit oss af före morgongryningen, öfver hvilken kassören aldrig försof sig, då det var fråga om jakt.

Kassören jagade helst hare, troligen emedan han egde en hund, hvilken han helt omotiveradt och egendomligt nog ansåg vara i besittning af alla möjliga goda egenskaper för sådan jakt. Hunden bar som förut bekant det ominösa namnet "Moppe" och hade i fråga om ombytligt lynne och däraf sig härledande andra egenheter så stor likhet med sin husbonde, att äfven han bör närmare beskrifvas.

Moppe var ingen ful hund, brun till färgen och att döma efter utseendet till trefjärdedelar stöfvare och för resten något annat, hvilket den alltid uppkrökta svansen markerade och som afgjort skämde bort den tillämnade harhundens utseende och goda egenskaper. Denna atavism förorsakade troligen att han var lat, envis, otillförlitlig och nyckfull vid jakt, hvarförutom till råga på eländet hans dressyr ohjälpligt förfuskats af husbonden. Ty kassören var så förtjust hvar gång han lyckats skjuta den hare Moppe dref, att han därefter både matade och öfverflödigt karesserade kräket, så att det ej var att undra på om detta tyckte sig ha mer än fullgjort sin skyldighet och hvarken med godo eller ondo kunde förmås att uträtta något vidare den dagen. Denna hundens nyck var lätt förklarlig, men mycket otreflig, och det tjänade till intet att tala med kassören om orsaken därtill, ty hans åsikt var den, att då Moppe varit så god och gjort sin skyldighet, så skulle han ock få sin belöning; då blefve han snäll äfven en annan gång. Men denna andra gång kom förargligt nog aldrig på samma dag.

Sedan hunden trakterats, försökte kassören städse envist och alltid förgäfves att ånyo få honom till att taga upp och drifva. Han tog då som slutkläm till valdthornet, för att därmed, som han sade, "sätta lif i både hund och harar", men misslyckades sorgligt nog äfven därmed och sedan han en stund i fåvitsko ställt till oljud, blef han naturligtvis arg samt gaf stryk åt hunden med hvarje tillhygge som närmast var till hands. Att hunden icke begrep en så varierande behandling var tydligt nog, ty efter afstraffningen sprang han till skogs och försvann trots alla lockande rop och hornsignaler. Följden af en sådan uppfostran var, att han för hvarje skott som sköts för ett ögonblick infann sig i närheten af stället liksom för att öfvertyga sig om resultatet och därpå i största brådska rädd för stryk rymde hemåt. Några gånger observerade vi då, att kassörens hornlåt endast påskyndade hundens reträtt, och då denna sålunda fått nog af drifvandet, måste vi ha fått nog af jagandet samt följa hundens exempel och gå hem. Och Moppe var ändå ett beskedligt kräk, han var icke långsint och tog vänligt emot sin husbonde vid hemkomsten. Hundens egendomliga dressyr var nog hufvudorsaken till att våra harjakter icke fingo större utsträckning och att högst sällan flere än en hare för gången sköts. Hvad det skjutna villebrådets myckenhet angår, voro våra gemensamma härnadståg mot hararna således föga nämnvärda, men då några af dem äro förenade med ovanliga och roliga biomständigheter, vill jag omtala dem.

Det var vid niotiden en söndagsmorgon mot slutet af september år 1866, då vi efter en resultatlös jakt kommo ned från Pyynikkeåsen till landsvägen, ungefär på det ställe där den nära stranden af Pyhäjärvi kröker af åt värdshuset. Efter ett förargligt bomskott var kassören vid afskyvärdt lynne och tuktade sin eljes så afhållna Moppe, som på något sätt förorsakat förtreten; hvarpå hunden som vanligt drog sig ur spelet och försvann. Sedan kassören därefter enligt gammal vana afblåst jakten och Moppe äfven den enligt vana icke åtlydt kallelsen, begåfvo vi oss på hemväg. Vid vägen, som då gick genom reslig skog ända fram till staden, lågo i åssluttningen några med potäter och hafre beväxta täppor. Vid grindstolparna till dessa odlingar brukade kassören uppfästa papperslappar, för att därpå pröfva sin träffsäkerhet och sålunda med salut afsluta jakten, föregifvande att det stred emot hans principer att med laddad bössa gå genom staden på söndagsmorgonen. Han hade flere sådana underliga idéer och då jag ej insåg det berättigade hos denna, brydde jag mig ej om att följa exemplet.

Medan han roade sig med målskjutningen, hade jag gått sakta framåt längs den raka vägen, då jag plötsligen hörde honom skrika: "Ur vägen!" Naturligtvis vände jag mig kvickare än vanligt och såg kassören i skjutställning framför mig samt halfvägs emellan oss en hare på vägen, helt lugnt betraktande oss båda. Kassörens nervösa jaktifver var mig väl bekant och jag betviflade icke ett ögonblick att han i brådskan och distraktionen varit i stånd att skjuta, hvarför jag hajade till vid anblicken af bössmynningarna rätt emot mig, men kom med detsamma ihåg, att jag några minuter förut hört hans båda skott. Utan att göra min af att åtlyda hans hotfullt upprepade kommando, ropade jag till svar: "Huru många skott brukar du ha i piporna?" Då först begrep han situationen och började i vild fart att ånyo ladda, ackompagnerande sig därvid med ett oafbrutet svall af svordomar. Det var så komiskt att se kassören handskas med laddstaken och i nervös brådska göra det ena felgreppet efter det andra, att jag skrattade högljudt; mest förvånade mig dock att haren, som rest sig på baktassarna, helt oförfärad satt kvar emellan oss och vändande de långa öronen hit och dit synbarligen var den icke minst förbluffade af oss tre. Snart blef det dock klart för haren, att det icke kunde vara rådligt att uppehålla sig längre i grannskap af folk, som svor och regerade så hemskt som kassören; han släppte sig långsamt ned ur sin iakttagande ställning och guppade långsamt bort från vägen. Det ovanliga och löjliga i hela situationen upptog min uppmärksamhet till den grad, att jag totalt glömde att skotten voro kvar i min bössa, tills kassören slutligen med mycket fumlande fick knallhatten på och sköt. Haren ökade visst farten något, men det var ock smällens hela verkan. Kassören svor af ilska än värre, ty det befanns att han i brådskan hällt krutet i den ena och haglen i den andra bösspipan, så att han hörde dem rulla ut, då han lyfte bössan till ögat; men sköt gjorde han i förtreten ändå. I förargelsen lät han mig ock veta hvart haglen tagit vägen, eljes hade han nog för skams skull tigit därmed. Hurudant kassörens lynne nu var efter denna nya motgång, kan man tänka sig, och medan vi gingo vidare, hade jag svårt att tysta honom tillräckligt, för att icke väcka uppseende hos det på landsvägen från Piispala till staden gående kyrkfolket.

Småningom voro vi komna förbi den bakom gamla kyrkogården belägna plan, hvilken vid marknader användes till boskapstorg, och togo af utåt landsvägen, som på den tiden här och där var kantad med täta grupper af låga tall och enbuskar. Framför oss gick jämte annat folk en gumma som var åtföljd af en uppnosig och fet knäracka; denna sprang omkring bland buskarna, luktande och behandlande dem på hundmanér samt skrämde plötsligt fram en hare, hvilken den gläfsande förföljde. Möjligtvis var detta samma jösse med hvilken kassören en stund förut haft sitt äfventyr, ty lika lugnt och sansadt betedde den sig som då och hoppade icke längre än behöfligt undan för hunden, hvilken han kanske af erfarenhet visste icke behöfde synnerligt respekteras.

Kassören gjorde redan ställningssteg för att än en gång ladda, men då jag nu kom ihåg att skotten voro kvar i bössan, sköt jag haren till gummans ytterliga förskräckelse. Käringen fick mig dock snart till att ångra denna bedrift, ty hon höll för mig en straffpredikan öfver nutidens fördärfvade ungdom, som på söndagen hellre än att gå i kyrkan drifver omkring i skogen och skrämmer gammalt folk halfdöda med skjutande på allmän landsväg. Detta föredrag räckte ända fram till Köpmangatan, där vi vid närmaste hörn togo af för att slippa ifrån sällskapet.

Men värre var, att gumman väckte kassörens slumrande samvete och att han till råga på eländet, då hon slutade, fortsatte att läsa lagen för mig. Han resonnerade om det orätta uti att skjuta inom stadens hank och stör, hvilket därför ock vore af lag förbjudet, samt måste anses vara ett mindre hyfsadt beteende. För att icke själf komma i frestelse att begå sådan öfverträdelse, brukade han alltid skjuta ut skotten, innan han beträdde stadens område, detta hade han ju äfven tillsagt mig att göra och om jag följt hans välmenta råd, hade jag icke kunnat skjuta haren, icke skrämt gumman och denna skandal på söndagsmorgonen hade undvikits. Allt detta prat var lyckligtvis för löjligt att kunna förarga, men för principens skull och för att icke synas som en botfärdig syndare opponerade jag mig dock; påstående att hvarken enbuskar eller harar brukade förekomma på stadens gator och att hvad skjutandet beträffade så hade han en stund förut själf föregått med dåligt exempel och skjutit tre skott mot mitt ena, liksom han varit färdig att ladda, då jag förekom honom; han borde således först sopa framför egen port etc. etc. Nog af, kassören blef så grundligt förargad öfver detta misskännande af hans ädla afsikter och öfver att jag gycklat och skrattat åt honom, då han bommade på haren, att han slutligen försäkrade, att detta var sista gången vi jagat tillsammans. Det var ju möjligt, att mitt oförsynta löje vid det tillfället så distraherat honom, att han icke höll reda på hvart haglen kommo, men äfven nu hade jag svårt att hålla mig allvarsam, ty jag kände den pappenheimarn för väl.

Under tystnad följdes vi åt ända hem; till och med då jag som godtgörelse för den förargelse jag åstadkommit och till bot för det obetänkta skottet vid skilsmässan tigande räckte haren åt honom, tog han emot den utan att säga ett enda ord och stod en stund kvar med haren i hand, sedan jag stängt min dörr; kanske ämnade han säga något som icke hann bli färdigt. Under veckan träffades vi icke, men tidigt påföljande söndag purrade han mig ur sängen, påstående att det aldrig varit lämpligare väder för harjakt. Han var nu fast öfvertygad, att det sista obehaget varit en följd af det "tvefaldt olyckliga möte" vi då på en gång hade med de mest olycksbringande makter, nämligen en käring och en hare, hvilka liksom en astrologisk konstellation ofelbart måste medföra otur och förargelse. Därför hade han till förekommande af sådant skaffat sig en talisman som skyddade för följderna af alla skadliga möten; men den ville han icke visa, ty då blefve den maktlös. Häröfver måste jag ovillkorligen småle otroget; för tillfället var hans lynne dock så förträffligt, att han icke ens tyckte illa vara, då jag påstod, att godt humör och fördragsamhet vore den bästa talisman som kunde medtagas på ett jaktnöje.

Något om förenämnda hjulångbåtars haverier.

Under den vackra sommartiden var det mycket lämpligt för resande att på ungefär åtta timmar kunna färdas med ångbåt den vackra sjövägen mellan T:fors och T:hus. Att resa på sjön var angenämt och bekvämt emot att skaka längs landsvägarna i hetta och damm; därför valdes denna väg af alla resande, som kunde rätta sig efter afgångstiderna från ändstationerna, hvilken var kl. nio på morgonen. Några gånger årligen inträffade dock helt oväntade små äfventyr under färderna, till exempel då båtarna råkade ut för missödet att törna, åka upp och fastna på något af de oräkneliga grunda, leriga och steniga ställena på fjärdar och i sund, hvilket man ombord var ganska van vid, och däraf uppstodo ibland ganska vidlyftiga och långvariga bärgningsarbeten, men lyckligtvis råkade människor vid dessa tillfällen aldrig ut för någon olycka, ehuru båtarna ofta förde många passagerare. Vanligen voro dessa trafikafbrott af lättare beskaffenhet och båtarnas kaptener bråkade sig loss med eget manskap och redskap samt med den hjälp som vid tillfället kunde fås på nära håll, dock hände äfven emellanåt, att verkstadens biträde måste påkallas för att man skulle bli flott. Emedan sådant brukade inträffa med än den ena, än den andra båten, hade vid verkstaden uppställts en kår af dugliga österbottniska timmermän under förman Karlssons kommando, hvilka snart blefvo vana att bärga dessa haverister, och den för sådant arbete nödiga redskapen af spel, trossar, domkrafter etc. fanns städse tillhands färdig att läggas på kärran och inom kortaste tid afgå till strandningsstället. Några af de mera kinkiga tillfällen då denna hjälpkår behöfdes,vill jag här omnämna för att illustrera trafiksvårigheten och navigationsförhållandena på dessa vatten.

Under de tre somrar som förgingo innan kanalen och slussen genom näset vid Lembois år 1868 blefvo färdiga, stannade ångbåten "Vanaja" ofvanför och "Elias Lönnrot" nedanom detsamma, och äfven därefter hände sällan, att de foro på hvarandras farvatten. "Lönnrot", som var något mera djupgående och längre än "Vanaja", hade under den torraste sommartiden stor svårighet att krångla sig fram till T:hus och var under alla dessa åren blott några få gånger där och då, som kapten Steen påstod, endast för att visa T:husborna huru vacker båt han förde. Oftare kom "Vanaja" till T:fors och vanligen för att om midsommaren eller någon söndag göra lustresa på Pyhäjärvi med fabriksarbetare, hvilka nöjen kapten Steen icke kunde förmås sköta med sin "Lönnrot", hvilken han ansåg för god till sådant.

Att under sådana omständigheter båtarnas kaptener och styrmän icke hunno bli fullt hemmastadda utefter hela farleden mellan städerna är ju helt naturligt, helst vattenståndet under sommarens lopp i höjd varierade från en till två meter. Man får därför icke skylla båtarnas befäl för all otur, som vid navigationen inträffade, ty äfven andra orsaker vållade haverier.

Från uppkomsten af ångbåtsbygget i T:fors och den däraf ökade samfärdseln äfvensom från de samtidiga storartade fabriksanläggningarna daterar sig slutet af detta samhälles idylliska tid. Med kommunikationernas utveckling började staden växa och dess uppblomstring fortgick stadigt, under den tid ångbåtsförbindelsen söderut florerade, tills stadens uppsving efter anknytningen vid järnvägsnätet började antaga amerikanska proportioner. Men en treflig tid, värd att ihågkommas, var detta ångbåtskommunikationens korta skede i alla fall, liksom all ungdomstid.

Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden.

"Då Kalle styrde."

Under högvattentiden under maj och juni månader brukade ångbåten "Elias Lönnrot" allt emellanåt vara utsatt för oförutsedda bottenkänningar på de här och där vid sidan af hans dagliga stråt liggande af vattnet mer eller mindre högt öfversvämmade sten- och lerbankarna. Vanligen passerade han dessa försåtliga hinder med full fart utan att fastna, och då fäste sig ingen vid sådana småsaker, allraminst kaptenen och styrmannen, som lugnt brukade yttra: "Siinä se oli taas". Stannade man dock någon gång på banken så bråkade man sig loss med maskinens och manskapets tillhjälp, satte en prick på stället och törnade den sommaren icke mera på dör, om pricken fick vara på sin plats. Men så kom den långa vintern och islossningen på våren, under hvilken alla utsatta märken försvunno. Vid islossningen började vattnet åter stiga och därför var det ju ganska naturligt, att man, då den nya seglationen började, icke mer var fullt hemmastadd och säker på sin farled, utan ibland behöfde känna sig för litet med förstäfven. Att årligen underhålla sjömärken längs farleden var ju förenadt med mycket besvär och ganska obehöfligt, då man ju ändå längre fram på sommarn, då vattnet sjönk, alltid fick återse de gamla bekanta rösena. Man var säker på sin sak och därför skulle det ha varit ett bevis på bristande lokalsinne och obekantskap med den i många år trafikerade farleden, om man ansett nödigt att vägleda sig med sjömärken. Det brydde man sig därför icke mycket om och vid ångbåten "Lönnrots" farvatten sattes endast de oundgängligaste märken. Förstördes dessa under sommarens lopp af stockflottar och okynne, eller behagade någon fiskvattenegare ställa sina pålkrokar i närheten, ja då kunde man ibland fram på hösten på de öfver vattenytan uppstigande stenarna af den kvarsittande mönjefärgen se hvar båten gått fram. Men bottenplåtarna i skrofvet voro goda och sega, de buktade sig hellre än de gingo sönder, och därför såg båten efter några kampanjer på undersidan ut, som om sjöns vågor hade stelnat mellan spantryggarna. Detta syntes dock endast då båten stod på land och dit kom den aldrig helt och hållet, förrän då den för alltid lämnade vattendraget, och blott den var tät kunde detta ju vara likgiltigt.

Af dessa orsaker var den ljusa, vackra midsommartiden mera riskabel för båten än höstens mörker. Dessutom for man mot seglationens slut försiktigare fram och hade hunnit praktisera sig till större erfarenhet.

Så hände engång på dagen före midsommaraftonen år 1867 att "Elias Lönnrot" med mindre tur än vanligt forcerade sig öfver ett stenröse, hvarför den skyndsamt, med förskeppet fylldt af vatten, måste återvända till staden.

Ångbåten hade lämnat sin plats vid Laukko torg i T:fors kl. 9 på morgonen och var på ordinarie tur till Lembois. Då på Pyhäjärvi är relativt rent farvatten, tyckte kaptenen, som städse vid ankomst och affärd själf skötte rodret och tidigare ej medhunnit sin kaffefrukost, att det var ett lägligt tillfälle därtill, då båten kommit ett stycke ut på Hatanpää-viken. Han kallade styrmannen till rodret och gick själf under däck. En stund därefter kände styrmannen liksom hans kapten behof af föda, och då farvattnet var rent och båtens faktotum kajutvakten, kökspojken och jungmannen Kalle var en fix pojke, som tillförene hållit i roderratten på denna kurs, kunde han ju för en kort stund ställföreträda honom. Tänkt och gjordt, han vinkade Kalle till sig och lämnade rodret åt honom, hvarpå äfven han i sin tur försvann förut. Kalle var som sagdt en fix pojke, ett godt sjömansämne, användbart till mycket ombord och på land, men Kalle var ung ännu och hade icke medhunnit navigationsskolan, ej heller hade han i praktiken inhämtat rätta kunskapen om nord- och sydprickar samt hemligheten med de därpå anbragta mystiska kvastarna, och det var otur det. En kvart timme gick allting bra, han väjde riktigt för Viksholmen, men bortom den syntes en prick på södra sidan af farleden mellan Pardola och Haikka egendomar, betecknande ett stengrund med högst tre fot vatten. Den trästången hade han nog sett förut och visste att den betydde något, men hvad den upp och nedvända kvastruskan på stångändan utvisade, det hade han kanske hört och haft reda på, men icke med tillräckligt allvar fäst sig vid, och så råkade han styra söder om sydpricken och kom riktigt öfver stenröset, men kaptenen flög öfverända med fallstolen där han satt vid salongsbordet, fick både kaffekoppen och akvaviten öfver sig samt kunde sedan icke göra reda för huru kvickt han kom upp på däck. Ja, båten fastnade visst icke på stenarna, men ett duktigt hål liksom hugget med yxa fick han i bottnen akterom förruffen och en rad af djupa bucklor på båda sidor om kölen. Lyckligtvis fortsatte läckorna icke under maskinrummet och båten flöt med fören full af vatten ända upp till sittbänkarna. Kaptenen fick brådt om att draga en dubbel pressenning under båten öfver hålet, och med förstäfven nära vattenytan samt alla man vid pytsarna kom han till Ratina varf. Där varpades halfva båten upp på det torra och lappades så fort som möjligt, hvarvid man fick se huru halfva båtbottnen såg ut, men någon lustfärd blef ej utaf den midsommaren. Kalle fick visst smaka litet af tågändan, men han visste sig vara oskyldig och var snart lika glad för det; dock fick han efter den färden aldrig mera stå till roders på "Elias Lönnrot", och det hade han visst intet emot.

"Elias på sjöbotten."

År 1870 infann sig vintern tidigt och som vanligt fanns mycket fraktgods att föras, hvarför kapten Steen med berömvärdt nit bjöd till att upprätthålla trafiken så länge som möjligt. En natt då han med sin ångare låg i Lembois, blef frosten skarp, och isen, som båten redan dagen förut bråkat uti, förstärktes däraf så pass, att kaptenen såg sig nödsakad att återvända till Lembois, sedan de flesta skoflarna i hjulen blifvit sönderslagna. Han förtöjde båten åter vid bryggan nedanom Lempäälä kyrka och därtill nödd och tvungen lade han upp för vintern. Maskinen plockades isär och insmordes för att skyddas mot rost, allt som var löst på underdäck skaffades inom lås och bom på land, ett provisionelt brädtak uppsattes för- och akteröfver båten och så anförtroddes allt för eftersyn och omvårdnad under vintern åt socknens nära boende klockare, ty "klockarfar skall ju allting bestyra". Om han gör det bra, ja det är en annan sak. Till slut hemförlofvade kaptenen sin besättning och for efter välförrättadt värf hem till sitt land igen.

Under vintern hördes intet vidare om ångbåten, som alltid förut öfvervintrat i staden. Men på våren en dag i april tidigare än vanligt kommer kapten Steen med större fart, än han eljes brukade, in på verkstadens kontor och utropade innan han hunnit hälsa: "Nu är f—n lös i Lembois och Lönnrot ligger på sjöbotten!" "Det har han gjort förr under ditt kommando", fick han till svar, men det syntes mycket väl på skepparn, att det denna gång var allvarsammare än eljes med hans haverier. "Ja, men nu syns bara skorstenskransen", fick han med möda ur sig, i det han med en stor gest slog ihop händerna. Sedan han hunnit lugna sig, fick man ock reda på, att bolagets bestyrelse telegraferat och sedan skickat honom att se efter båten. Därifrån kom han nu.

Det var intet annat att göra, än att hjälpa kaptenen bärga sin båt ur djupet, och detta lyckades äfven efter mycken möda. Båten låg på botten alldeles tätt invid landningsbryggan och särdeles olämpligt för bärgning. På utsidan kunde lyftningen ske med tvänne pråmar, men vid landsidan måste den utföras från bron, och där var det breda hjulhuset hinderligt för arbetet. Med uppresta saxar, hissblock och kettingar på fyra ställen under båten lyckades företaget slutligen. Denna malör hade tillgått på följande sätt: Vid uppläggningen på hösten hade maskinisten löstagit ett rör från fartygssidan nära vattenytan. Det häraf uppkomna hålet i skrofvet hade han tilltäppt med en utifrån inslagen trätapp, men af obetänksamhet lämnade han denna så lång, att öfver en fot däraf räckte utanför fartygssidan. Då sedan vårsolens värmande strålar tinade bort isen på yttre sidan om fartyget, krängde båten, sänkande sig med vattnet i sjön, småningom från land utåt. Därvid bände den långa träpluggen mot iskanten och lossnade. När hålet sedan småningom sänktes under vattenbrynet, läckte alltmera vatten in i båten, och emedan afstängningsventilerna i de vattentäta tvärskeppsskotten lämnats öppna, spred det sig öfverallt i skrofvet. Båten sjönk allt djupare, tills den slutligen hamnade på den släta sjöbottnen. När då klockarfar på morgonen kom för att efterse sin skyddsling, syntes af denna blott så mycket som Steen omnämnde. Men detta var ju icke f—ns fel utan maskinistens.

"Kaptens fru bör icke vara med ombord."

Ångbåten "Elias Lönnrot" kom en vacker eftermiddag kort efter midsommarn 1873 på sin ordinarie tur från Lembois med passagerare, bland hvilka äfven kapten Steens fru befann sig. Frun hade icke förut farit med båten, men af sin man hört den vackra farleden omtalas. För att få en bättre öfverblick af nejden, uppehöll hon sig mest nära styrinrättningen på halfdäck och var för blåstens skull insvept i en stor sjal med länga fransar.

I öfra strömmen vid Sotka, som i rät vinkel mot farleden rinner ut ur en smal vik, måste båten plötsligt göra en skarp vändning och rodret, så fort och så mycket som sig göra lät, vridas åt styrbord. Så skedde äfven denna gång och båten löpte med full maskin in i rätta kursen midt i strömmen och nu skulle rodret lika hastigt tillbaka i midskeppsställning. Men det var stopp, ratten gick åt det hållet icke ur fläcken, trots både kaptenens och styrmannens förenade ansträngningar. Inom några ögonblick hade båten svängt för mycket ät styrbord och rände med fören högt upp på stranden, mellan de där liggande stora stenblocken. En svår stöt följde, och bland andra ramlade äfven kaptenskan omkull. Den starka strömmen fick makt med båtens akter och svängde den vidare utför tills stenarne vid andra stranden togo emot. Så blef båten liggande mellan båda stränderna tvärs öfver strömmen, med styrbordssidan betydligt lutande mot vattenytan och liksom en damm afstängande dess stridda lopp. Då man såg, att båten låg stadigt fast och ingen fara fanns, att den skulle stjälpa, började man söka efter orsaken till olyckan och anledningen till att roderratten icke lät vrida sig. Det visade sig då, att fransarna på kaptenskans sjal fastnat i roderkettingen och vid den hastiga manövern dragits in mellan rullen och blockhuset i det på däcket fästade kettingsblocket samt så hårdt klämt fast kettingen däri, att allt måste lösskrufvas och söndertagas för att klara styrinrättningen. Små orsaker ha ibland ledsamma följder och kanske är det icke utan anledning, som det påstås, att kaptenskor medföra otur ombord liksom spinnrockar, hvilka man därför hissar upp i masttoppen, om det någon gång icke kan undvikas att taga en sådan med till sjös. Denna sed lär ännu, den dag som är, vara bruklig mångenstädes vid kusten, ty troll bo sedan forna tider i spinnrockarna.