INNEHÅLL: (continued 11)

Då stället var fritt beläget, satte jag mig där och såg uppåt det allt mer mulnande himlahvalfvet, funderande på om det skulle bli regn. Brännis kom ock dit, och vi talade om att återvända till staden, då jag fick se den af Öster omnämnda roffågeln göra sina kretsar lågt öfver träden norrut och småningom komma allt närmare. Jag fäste kamratens uppmärksamhet på honom och gjorde mig färdig att skjuta. Brännis sade visst skrattande: "den går nog fri för dig, han är för högt uppe", men jag kände till min långa bössas egenskap att skjuta långt och sprida måttligt samt väntade tåligt. Då höken slutligen befann sig rätt öfver oss sköt jag; fågeln gjorde ett par häftiga vingslag liksom för att hålla sig uppe och kom därpå som en sten ned på marken ett kort stycke ifrån oss. Det var en stor fullvuxen jaktfalk, som fått fyra hagel i kroppen, hvaraf ett genom underkäken rätt upp i skallen. En stund sutto vi ännu kvar och undersökte hökens skottsår, men sedan vi till nöjes betraktat fågeln, kallade kamraten på hundarna, jag hängde fågeln på ryggen och vi gingo för att göra ett sista försök mot holmens östra ända. Hunna till en från norr i holmen inskuren vik fingo hundarna upp emellan strandens alar; med högljudt skall gick drefvet utmed stranden västerut. Att följa tätt efter eller genskjuta drefvet, som i den oländiga marken gick fort undan, var icke värdt att försöka, och af dess raka sträckning utan alla sidobukter slöt Brännis att det gällde räf och icke hare. Vi bjödo dock till att komma möjligast nära och rusade längs de kors och tvärs ledande stigarna åt ångslupen, då vi, knappast hunna halfvägs dit och andfådda saktande farten, hörde ett skott.

Det kunde icke varit någon annan än Öster som sköt, och då hundarna med detsamma tystnade, kunde vi gissa hurudant resultatet blifvit. Där fanns således intet vidare att uträtta och därför fortsatte vi vandringen i makligare tempo. Vi medtogo på vägen pläderna och villebrådet samt kommo så slutligen trötta och besvikna fram. Vid båten höll Öster på med att kläda på sig, och då jag frågade om han badat, pekade han skrattande mot ångslupen, där en stor räf låg, och sade att han dykt efter den.

Han hade som vanligt sysslat med sina vänner, "de alltid snälla" abborrarna, då han hört drefvet nalkas, och i förmodan att det skulle komma fram utefter den af vattnet lämnade strandkanten, ställde han sig spejande ditåt skjutfärdig i fören af ångslupen. Albuskarna vid udden skymde utsikten längre bort och han fick därför helt oförmodadt se mickels hufvud styrande kursen till den vid udden öfver vattenytan synliga stenen, som omnämnts uti "första jakten på Otavasalo". Öster tyckte räfvens hufvud vara ett för litet mål att skjuta på vid så stort afstånd, därför väntade han på lägligare tillfälle. Då hundarna kommo till stranden och stannade, funderande på om de skulle bege sig till sjös efter räfven, hade denna, som förmodligen ej ämnade fortsätta öfver sundet, nått stenen och kröp upp därpå. Därvid vände han sidan åt Öster, som nu klämde till med den påföljd, att räfven blef liggande med halfva kroppen i vattnet. Detta var tur för Öster, ty hållet var mycket långt och han blef därför synbarligen stolt öfver sin bragd.

För att afhämta sitt byte måste han kläda af sig och sedan simmande och krypande öfver de stora stenarna på grundet krångla sig fram i det ganska svala vattnet. Återvägen påstod han var värst, då simmade han, medan han bet räfven i örat. Denna bedrift hade han just hunnit utföra och höll på att åter krypa i "paltorna", då vi kommo fram.

Enhvar af oss hade således lyckats att göra slut på något af de vilddjur, som varit med om att ödelägga villebrådet på Otavasalo och förstört jakten för oss; detta var åtminstone ett tillfredsställande resultat af denna eljes så sorgligt misslyckade jaktfärd.

Jag hoppas jaktegaren nu bättre än då var fallet sköter villebrådet på holmen. Detta var min sista jakt i Tavastland.

Höststämning.

När den annalkande höstens dagar påfallande snabbt bli kortare, när fuktiga, gråkalla dimmor svepa allt som sensommaren eger af grönska och blomster i en tät slöja, när de utlefvade löfven sakta, dallrande digna till marken eller af den hvinande första höststormen, som vemodigt klagande rasar i träden, sopas — sopas bort för alltid, när öfverallt tydliga spår af ohjälpligt förfall visa sig i naturen och förgängelsens okufliga makt segrar öfver skapandets "varde", då — är det bäst att lämna sommarnöjet och flytta till staden.

Slutord.

Månne det finnes någon större och renare njutning för den, som året rundt vecka efter vecka drar sin vef i industrins tjänst, än att under vår korta sommar på lördagseftermiddagen få skaka kontors- eller fabriksdammet utaf sig för att en hel hvilodag njuta af friheten? Det är begripligt, att mången då längtar ut i den fria, friska naturen för att där hvila ut och åter lefva upp samt samla nytt mod och nya krafter för arbetets fortsättande.

Människan är i behof af en sådan uppfriskning för själ och kropp, som borde vara tillgänglig för alla. Är det icke härligt då naturen vaknar till nytt lif, då den första friska grönskan spricker fram och ljumma fläktar smeka lefnadslust i allt skapadt efter vinterns långa dödsdvala, då de första vårblommorna titta fram och fågeln sjunger om sin nyvaknade älskog? Att då i den ljusa fridfulla sommarkvällen från sitt eget lilla natursköna sommarbo blicka ut i naturens helgdagsstämning öfver den lugna sjön med de många vackra vikarna och holmarna, öfver skog och fält, är en oskattbar njutning för den som har sinne för naturens skönhet. Lycklig den som har tillfälle därtill! I aftonsvalkan sitter man så trefligt tillsammans och njuter af sin tillvaro, samtalar om ett och annat vid myggans surrande dans och grodornas vårsång från ankdammen eller hundens gläfs från den aflägsna bondgården. Det är en aftonstämning med lugn och fridfull ton, som efter dagens möda verkar vederkvickande på ansträngda nerver, sakta förberedande dem för nattens hvila. Ingen fabriksklocka, ingen lokomotiv- eller ångbåtshvissla, påminnande om förnyadt arbete och jäktande, stör njutningen och friden; lugnande och idylliskt ljuder koskällan från den närbelägna vägen, där den hem vändande hjorden säfligt drager förbi. Från klockstapeln vid den aflägsna kyrkan för den ljumma aftonbrisen klangfulla, högtidliga toner, sakta förklingande mot ett aflägset fjärran, förberedande den stundande hvilodagen, manande till andakt och frid. De ljuda än i minnet som en hälsning från längesedan gångna, njutningsrika dagar. Lyckliga och minnesvärda voro somrarna i Teisko.

Tillägg mer än tjugo år senare.

Ett mycket gammalt minne.

Om våren, då drifvornas sista lämningar smälta bort i skogen för de i träden susande blida fläktarna, då vid solnedgången myggen dansar öfver den svällda bäcken och talltrastens enkla melodiska flöjttoner vemodsfullt och fridfullt hälsa den annalkande skymningen, då känner den gamle jägaren en mäktig, tvingande längtan ut i den vaknande naturen. Den liksom kallar på honom genom åter väckta minnen och bilder från längesedan flydda dagar, då man i ungdomen sköt morkullan, vildandens välsmakligaste fågel, på sträck och mycket mera njöt af nöjet vid denna jakt än af steken. Denna kallelse förnimmer jägaren äfven, fast ödet fängslat honom uti en storstads tryckande kvafva atmosfär, där man intet annat vårtecken får se än dammolnet, som yr på gatan, och den matta grågröna växtligheten i tynande planteringar. Denna längtan ut i det fria kan hvarken kufvas eller tillfredsställas däraf, att man på någon genom ökad ansträngning förvärfvad fridag rymmer ut till landet och vanligen endast för gamla minnens skull bär bössan med sig i skog och mark. Därvid drömmande sig långt, mycket långt tillbaka till de dagar, då man som yngling gick på morkullsjakt, så snart den späda gröna skiftningen visade sig på marken.

Den första morkullan! Hvad dessa ord innebära, förstår endast en jägare. Den första morkullan, då man själf är en förstling, en nybörjare i lifvet så väl som på jaktstråten i skogen och ute på marken; då man med böner och löften efter många förmaningar och mycket afundad af kamraterna slutligen erhållit tillstånd att handskas med pappas bössa och skjuta med den, eller uti än lyckligare fall fått en egen till julklapp. Så var förhållandet med mig, och därför drömdes under de tre närmast följande månaderna om tjäderspel, orrlek och morkullssträck. Under väntan på nöjet smög tiden, som man tyckte, oändligt långsamt fram till våren, medan bössan visades åt alla bekanta och deras gamla ofta upprepade jakthistorier med ökadt intresse ånyo åhördes.

Tiden användes på bästa sätt till förberedelser för jakten och öfning i skjutning och träffsäkerhet. Det är ju en gammal känd och omtyckt praktik att fästa upp papperslappar på alla väggar och sätta hagelsvärmar uti dem; någon synnerlig konst är det icke, och snart voro alla laduväggar i närheten öfversållade med bly. Mycket svårare är det att träffa rörligt föremål, d.v.s. till en början flygande fågel, och därför måste denna konst öfvas grundligt. Men huru skulle man kunna praktisera detta? Härpå funderades ifrigt och en god vän löste problemet på enkelt vis. Han ställde sig på lagom afstånd och slängde mössan till väders så högt han orkade. Detta sätt är utmärkt, ty efter några få bomskott träffades målet åtskilliga gånger. Fröjden däröfver var visst stor och berättigad å ömse sidor, men tyvärr blandad. Efter den första häpnaden infunno sig betänkligheter öfver de möjliga följderna af vår praktik, ty hans hufvudbonad kunde obehindradt användas som såll.

För att icke alldeles förstöra nöjet för vännen och åter få honom glad kunde intet bättre påhittas än att bjuda honom på att skjuta efter min mössa, och det gjorde han gärna. Därefter hade vi intet att förebrå hvarandra.

Följderna af vår sportöfning uteblefvo dock icke länge, ty den kortklippta luggen tittade förrädiskt ut genom mössbottnen och röjde oss. Men lyckligtvis har det ledsamma oftast nog någon fägnesam påföljd, och så blef denna skjutöfning orsak till att äldre, erfarna jägare, som verkligen hade varit på morkullsjakt, meddelade, att det därvid är alldeles i sin ordning att mössan kastas högt upp, då morkullan kommer på sträck, ty då gör hon i sträcket en tvär vändning efter mössan, kommer inom håll och kan lättare skjutas. Visserligen tyckte jag att den metoden föreföll litet besynnerlig och omständlig, men försökas skulle den vid första tillfälle.

Ändtligen kom våren och morkullorna med den. Kamraten med mössan och jag hade redan långt före solnedgången ströfvat vida kring i skogsbrynet och hoppat på kärrängens vattendränkta tufvor och öfverfyllda diken, hvari grodorna uppstämde sin entoniga aftonsång. Marschen var lång och besvärlig, men slutligen kommo vi fram till den skogsängen kantande täta björkskogen, hvars inre redan doldes af skymningen. Där satte vi oss på en kullfallen trädstam, trötta och våta högt öfver stöfvelskaften, vid hvilka stora klimpar af svart kärrmylla klibbade.

Kamraten hade ingen bössa, men följde med af intresse för jakten, hvilket jag i hans ställe äfven hade gjort; han stannade dock där, medan jag flyttade till en friare plats ute bland buskarna på ängen. Framför mig på afstånd stod högskogen blånande i den tilltagande skymningen och därunder låg den buskkantade ängen, genom hvilken den igenväxta bäcken slingrade sig fram; härom någonstädes måste kullorna sträcka. Den lågt stående solen belyser trädtopparna, hvaröfver rökliknande moln af myggor dansa, medan skogen blir allt mera dyster och mörkningen småningom sänker sig öfver dälden; det känns fuktigt och kyligt. Vakan sjunger med flöjtlika toner sin nordiska enkla sång, en hund skäller vid den aflägsna gården, eljes stör intet den djupa friden i naturen.

Plötsligt höres dock i stillheten ett aflägset egendomligt knarrande läte. Det är morkullan! Hon kommer! Hjärtat klappar kvickt någonstädes uppåt halsen, fingrarna lyda icke. Jo, hanarna äro spända. För allt i världen blott nu ingen bom! Mössan — ja, mössan — men händerna fumla. Lugn, lugn mössan. Nu kommer den efterlängtade. Behagligt knarrande knorr-knorr-knisp-orrt-orr-pipp, sträcker morkullan uti sakta flykt närmare långsåt ängen, — nu kommer hon inom håll, — då flyger mössan i höjden; förskräckt gör fågeln en tvär vinkel uti flykten kastande sig åt sidan och flyr bort, men så smäller det, han slår vingarna ihop om kroppen och faller med en hörbar duns på marken.

Fröjderop ljuder, kamraten svarar och skyndar till. Skall man efter detta lyckoskott stanna för att fortsätta jakten? Nej, man är så lycklig och nöjd med denna enda. Man har ej lugn att vara kvar, glädjen är för stor, man måste hem så fort som möjligt och visa denna sin första morkulla.

Mörkret är öfver oss och de första stjärnorna tindra redan trasten har slutat sin entoniga sång och hemvägen är lång. Framåt!

Triumferande intågar man i hemmet och visar med en eröfrares stolthet den vackra, tunga, läckra fågeln för husets samlade innevånare, som beundra de vackra fjädrarna, den långa näbben och de små egendomligt bakut sittande ögonen samt glädja sig med mig öfver denna min första morkulla.

Många andra ha nog följt efter, men ingen har varit så välkommen och så mycket beaktad som denna; den mest efterlängtade, mest värderade och längst ihågkomna är och blir den första morkullan.

Något om morkullor.

Tidigt på våren, då snön är borta och vädret i maj blir varmare och fuktigt, då komma morkullarna och då vakna hos dem ömmare känslor liksom hos andra fåglar, som häcka här i norden. Honan sträcker då i skymningen utefter gläntor i skogen vid kanten af skogsängar och kärr, öfver bäckar och löfskog, med smäktande gnäggningar kokett lockande de förälskade hanarna. Dessa förfölja henne då, under flykten bräkande eller knarrande, medan de sinsemellan jaga och stöta efter hvarandra eller i luften göra tumlande gratiösa svängningar. Men blåsa mot aftonen kyliga vindar, då sträcka fåglarna högt och snabbt, då är det svårt för jägaren att träffa dem.

Kullan är en ömtålig fågel, hvilken den minsta skrapa af ett hagel faller till marken, men man har henne icke i jaktväskan för det, ty hon är mycket snabb att springa och särdeles skicklig att gömma sig. Har man haft oturen att såra henne lättare, så döljer hon sig genast mästerligt, och skrämmer man efter långt letande slutligen upp henne ur gömman, så försvinner hon åter kvickt bakom någon tufva, trädstam eller buske, trycker hårdt och låter en gå tätt förbi. På detta sätt kan man få fortsätta att söka långa stunder, tills mörkret alldeles fallit på; därför är klokast att taga märke på stället och i sådant fall gå hem utan att söka samt följande morgon återkomma med en god hund, som förstår sin sak och tar fågeln i gömman.

Nu för tiden skjuter man ju icke mera morkullan på sträck om våren, men väl för hund under sensommaren; häckningen skadas därigenom mindre, fåglarna äro flere och fetare, men sådan jakt är icke på långt när så intressant, och det är fråga värdt om icke i detta fall det gamla ordspråket har rätt, som påstår: "Den som söderut far, turken tar", ty i södern skjutas många fler morkullor än hos oss och utan betänkande eller konsiderationer.

Morkullan återvänder gärna på våren till den trakt, där hon vuxit upp, och bör därför af en omtänksam jägare icke utrotas; men han kan väl efter parningstiden skjuta några af de äfven under de ljusa vårkvällarna fortfarande sträckande hanarna utan att därigenom skada häckningen.

Morkullan är en skymningsfågel, som sällan syns till på dagen, ty då uppehåller hon sig mest på ensliga ställen i djupa skogen, där sumpiga trakter och mossar finnas, lifnärande sig med maskar och vattendjur.

Allt för skygg är hon dock icke, ty här på Kalliola villas område har hon under en följd af år byggt bo på marken under bärriset nära stranden af Huonijoki å. Ehuru emellanåt uppskrämd af husets lilla terrier, har honan dock icke därför öfvergifvit sitt bo, som innehållit fyra eller fem ovanligt stora ägg, hvilka äro mycket vackert tecknade med en krans af mörka fläckar på ljus botten, och ungarne ha lyckligt blifvit uppfödda, ty här tålas inga kattor.

En järpjakt nära Kinteri by.

(Viborgs socken 1901.)

När järparna sträcka genom parken och påträffas där bland blåbärsriset, är det ju för en gammal jaktvän liksom en kallelse till skogs. Därför blef lösen en vacker dag: Ut på järpjakt!

Hvarje årstid har sina behag, och en behagligare höst än den nu pågående hittills varit ha vi inom mannaminne icke haft i trakten. Under hela sommarn, allt till den dag som är, har solen dagligen smålett åt oss från en molnfri himmel, och nu i slutet af september kan man räkna på hennes ynnest för kommande dag och därefter uppgöra sina jaktplaner, utan att behöfva frukta det eljes för årstiden vanliga rusket. Vädret har varit mildt och vårlikt, saknande höstens sträfva kyla och den doft af alltings förgänglighet, som brukar åtfölja höstluften.

Till följe af en sådan väderlek ha löfven hållits kvar på träden och där antagit alla de vissnandets stadier motsvarande olika färgtonerna, växlande mellan grönt och gult, orange och purpurrödt, visande dessa varma färger med sällsynt prakt, glänsande uti den redan lågt stående solens milda belysning. Sällan ser man skogen klädd i en sådan mångfald färgnyanser som under dessa vackra höstdagar.

Vanligen inträffar hos oss efter mindre sköna och varma somrar tidig frost samt snart därpå regn och storm, som i en handvändning sopa träden bara, innan bladen hunnit antaga alla höstens nu så mångfaldt skiftande kulörer. Detta år liknar hösten en modern artist, som kluddar med de bjärtaste färgtoner i dekadensmanér och vid den underbara belysningen åstadkommer effekter, så mycket mera förtjusande som de äro ovanliga för våra vid dystra och entoniga skogskoloriter vana ögon.

Sådant väder lockar jaktvännen ut i skog och mark. Med förnöjelse hänger man den alldagliga konventionella kostymen i skåpet, tager, om man är jägerian, på sig en varmare ylletröja i stället för den obekväma stärkskjortan med löskragen och kryper i den bekväma, korta, mjuka och varmt åtsittande gamla jaktrocken, som af ofta växlande regn och solsken antagit en obestämbar färg, harmonierande med skogens mossiga klippor och trädstammar samt därför mindre oroväckande för dess varsamma och skygga innevånare.

I väskan stoppas några smörgåsar och en konjaksskvätt, användbar för uppblandning af dricksvattnet och behöflig efter en ansträngande marsch i den kyliga morgonen. Patronerna stickas i bältet, bössan hänges öfver axeln, och färdig är den gamle jägarn liksom för trettio år sedan, då krafterna visst voro uthålligare och lynnet lättare. Men äfven nu kännes det uppfriskande och föryngrande, då "det bär till skogs" för en gammal natur- och jaktvän.

Kamraten och jag voro uppe vid dagningen. Tät dimma låg liksom föregående morgnar öfver nejden, bådande en solvarm och vacker dag utan blåst, lämpligt väder för järpjakten. En sådan lugn morgon höres lockpipans ljud vida omkring och järptupparna äro muntra och rörliga af sig, hvaremot de vid disigt, vått och blåsigt väder sitta olustiga, dufna och tröga, lämnande de lockande ljuden obeaktade. Pipan ljuder då som blåst i en säck, saknande all upplifvande verkan på fåglarna, och bäst är att då stanna hemma.

Vid soluppgången voro vi på väg till skogs öfver torra och sanka ängar till en högländt mosse, i hvars svällande mossdynor de långskaftade stöflarna visade sig särdeles användbara, och därefter kommo vi ned i ådalen till ett välbekant ställe, där löfträd voro förhärskande och små buskkantade ängstäppor funnos, Vi visste att järparna brukade hålla till där, ty i närheten växte blåbär och lingon i mängd och sådana platser föredraga de, så länge löfvet sitter kvar på träden. Här skildes jag från kamraten och stannade uti en tät dunge af mindre granar, som växte intill en liten fri plats i ung, blandad löfskog.

Där stodo björkarna ljusgula, rönnarna mörkröda och asparna brandgula mellan de mörkgröna granarna, nedtill kantade af gråa gleslöfvade videbuskar; allt öfversålladt efter nattens kyliga dimmor med miljarder daggdroppor, gnistrande som briljanter i morgonsolens strålar. En högtidlig stillhet låg öfver skogen, endast då och då störd af en flyttande trasts sträfva locktoner eller talgmesens knarrande "trrrirp-titt-titt".

Jag satt på en gammal trädstubbe i skydd af de unga granarna, en lång stund försjunken i betraktande och glömmande anledningen till min därvaro, då jag af kamratens skott väcktes ur drömmerierna. De föllo två omedelbart efter hvarandra, således en dublett. Nu kom jag mig för med att låta lockpipan ljuda: tsi-tsi-tii-vitsi-vö, och sedan jag upprepat detta några gånger, svarade järptupparna villigt från flere håll. Detta resultat lofvade mer än nog, hvarför jag framtog den andra lockpipan, som härmade järphönans mildare, ljufva och löftesrika läte. Därtill tego tupparna dock, i hvilkas små hjärtan de smäktande tonerna vid den föga värmande höstsolen troligen icke mäktade väcka minnen af vårens älskog, liksom förut okuflig stridslust, som svar på rivalernas utmaningar till kamp för kärleken.

Efter en kort stund lät jag tuppens rop åter ljuda, men fick blott ett svar, hvarefter allt blef tyst. Troligen var det gifvet af en äldre, erfarnare kavaljer, som gaf sig tid att först rekognoscera terrängen, innan han antog utmaningen, eller kanske ansåg säkrare undvika den erbjudna tvekampen. Redan fruktade jag, att han rädd om skinnet hellre föredragit att fly framför att fäkta, då ett sakta prasslande hördes och en järptupp marscherade in på den öppna platsen framför videbuskarna, stolt, värdig och färdig till strid om den dolda sköna. Grann var han, då han rakt upprest trippade framåt och med högburet hufvud spejade åt alla håll.

Men skottet small. Den lilla hjälten gjorde sitt sista hopp och hans af stridslust och mod svallande blod stänktes vida kring utöfver markens gula blad. Medan jag hämtade den fallne, hörde jag åter kamratens skott, och då dess eko dött bort började jag åter lockandet. Melodin hade knappast ljudit till slut, då en tupp, blind af stridslust eller yr af kärlek, slog ned nästan invid mina fötter. Mäkta dum såg han ut, då han varsnade mig, och var i nästa ögonblick på flykt rakt ifrån mig. Men långt kom han icke innan skottet fällde honom. Då jag reste mig för att taga upp honom, kom en tredje fågel, utstötte sitt kämpaskri och kilade från videbuskarna till höger fram på gläntan. Denna stridstupp såg rätt fånig ut. Högt uppsträckt, med nacktofsen upprest och ömsom flaxande med de vackra prickiga vingarna eller hängande dem utefter marken, stoltserade han omkring än hit än dit, tydligen på utkik efter rivalen eller för att visa den i närheten förmodade hönan, huru ståtlig han var. För några ögonblick fägnade jag mig åt hans åsyn, ty han påminte om en kavaljer från rococotiden i farten med att göra sig till för sin sköna, innan jag försiktigt lyfte bössan med afsikt att göra slut på hans piruetter. Men detta skedde för sent, jag hade låtit honom se sig omkring för länge, han hade varsnat faran och försvann inför mina ögon liksom genom trolleri.

Något häpen häröfver gick jag att hämta den sist skjutna fågeln, då ytterligare en kom surrande rätt emot mig. Han skyggade, ändrade kurs och satte sig uti en grantopp nästan utom skotthåll. Jag sköt ändå, han föll och afhämtades med detsamma.

Återvänd till min plats satt jag en lång stund och blåste lockhöna utan att få svar. Slutligen kom en unghöna och slog ned nära intill. Hon fick behålla sitt unga lif och satt länge kvar, liksom om hon känt till mina jaktprinciper. Småningom ansåg jag nu jaktnöjet på detta ställe afslutadt för dagen och ämnade lämna det, då en järptupp satte sig i granen rakt öfver mig. Troligen hade jag något för brådt eller kvistarna togo emot, ty en bom blef det på tre famnars afstånd. Förargligt nog!

Skottet hade knappt ljudit, då med väldigt brak en stor svart bondhund ursinnigt gläfsande rusade rätt på mig, liksom ämnade han antasta mig för intrång på hans jaktmark. Det var en af dessa allmogens totalt onyttiga och bortskämda hundrackor, hvilka emedan de skälla på fåglar och ekorrar anses vara utmärkta jakthundar och därför innehafva privilegium att året rundt på egen hand ströfva kring i skogarna, förgörande både fyrfota och flygande vildt i vida större mängd än man tror och utan att egarna eller lagen befattar sig med deras förehafvande.

Gärna hade jag skickat en hagelsvärm i vilddjuret, men af respekt för bondhämnden, som jag några gånger råkat ut för, och då jag var känd i trakten för att hålla efter jagande hundar och kattor, riskerade jag icke att denna gång expediera kräket till de sälla jaktmarkerna. Några stenar kastade jag dock efter hunden, hvilket tilltag han fann så oförskämdt, att han skulle ha rusat på, om jag icke vändt bössmynningen emot honom. Då förstod han att det kunde bli allvar af och föredrog att ilsket morrande försvinna. Kräket hade visserligen hört skotten och däraf lockats till stället, där han påträffade en obekant person som naturligtvis måste skällas ned.

Då detta uppträde försiggått på jaktstället, var ej lönt att fortsätta där, hvarför jag med mitt byte vandrade åt det håll, hvarifrån jag hört kamratens sista skott. Långt behöfde jag icke gå, innan jag mötte honom äfven stadd på hemväg. Han hade skjutit fyra fåglar, hvaraf som jag förmodat de båda första i en dublett, då de som bäst voro i farten att lufva om hvarandra. Äfven han hade haft besök af den jagande hunden, som dock icke vågat sig nära inpå men en lång stund hållit sig i närheten, således förstörande jakten för honom liksom för mig. Treflig jaktkonkurrens!

Hemvägen genom skogen i en annan riktning än den vi kommit var njutningsrik för oss gamla naturvänner. Den sköna höstmorgonen lönade rikligen mödan att stiga upp så tidigt och den på äldre dagar ganska ansträngande marschen, om ock jaktbytet blef mindre än vi väntat.

Lefve jägarens friska nöje!

En s.k. orrjakt för skällande hund.

År efter år har jag under senare hälften af sommaren varit utsatt för den förtreten att från morgon till kväll på alla håll ur de villan omgifvande skogarna höra ett olidligt hundgläfs, och oräkneliga gånger har jag blifvit utledsen därpå. Men hvad kan man göra åt det? Ibland, då oljudet pågått alltför nära, har jag förlorat tålamodet, tagit salongsgeväret från väggen och skyndat till skogs för att skjuta — ekorren, som är den oskyldiga orsaken till oväsendet, ty den egentliga fridstöraren, hundrackan, är ju fridlyst. Vid sådana tillfällen har det händt, att jag i skogen påträffat en del af byns 6-15-åriga pojkslynglar, hvilka utrustade med själftillverkade sprättbågar under timtal försökt att med eländigt gjorda träpilar skjuta det uppskrämda djuret och därunder naturligtvis uppeggat hundarna till allt ifrigare gläfs. I hopp om att därmed kunna tillfredsställa pojkarna och få dem att sluta jakten samt gå hem, har jag skjutit åtskilliga ekorrar, men detta visade sig dock tjäna till intet, ty utan att tacka för den skänkta ekorren frågade de om jag icke ville skjuta flere åt dem, och snart snokade hundarna upp ett nytt villebråd, hvarefter jaktskojet fortgick den dagen och de följande, sommaren i ända.

Dessa outtröttliga spetshundar, hvilka skälla på snart sagdt allt och alla, jaga äfven med förtjusning på egen hand, och då de icke hållas kopplade, få de sålunda efter behag marodera i skogen. För att göra slut på detta irriterande förhållande, har jag försökt att få köpa de ihärdiga rackorna med afsikt att sedan behandla dem efter förtjänst, men tyvärr äro egarna så ifriga amatörer af den jakt dessa hundar utöfva, att de fordra ohyggliga pris för sina "sipir". På min invändning, att ett kräk som endast förstår gläfsa på ekorrar icke är värdt ett sådant pris, svarades vanligtvis: "Hunden skäller ej på ekorrar, då husbonden är med honom i skogen." Ja, gunås, nu har jag nog reda på att detta påstående är sant.

Här i trakten har det flere år å rad varit godt om tall- och grankottar och tillfölje däraf öfverfullt med ekorrar, och sistlidna sommar började hundkonserten, olidligare än någonsin tillförene, redan uti första veckan af augusti.

En dag då jag träffade byns ifrigaste jägare, en fyratioårig hemmansegare, vidrörde jag åter hundpinan och anmodade honom att mot ersättning hålla sina hundar bundna eller instängda hemma. Härom ville han emellertid ej höra talas, men försökte trösta mig med att det endast vore några dagar kvar, tills jakttiden ingick, och då ämnade han hvarje dag gå ut med hundarna. Detta var en klen tröst för mig, men samtalet gaf anledning att fråga honom om tillgången vid jakt med spetsracka, och då detta jaktsätt var mig fullkomligt nytt, lofvade han att en dag efter jakttidens början afhämta mig.

Redan den 17 augusti infriade han sitt löfte, och klockan var ännu icke fem på morgonen, då han infann sig. Han hade redan varit ute de två föregående dagarna för att undersöka fågeltillgången i trakten, men hade icke påträffat en enda orre eller tjäder inom den närmaste halfmilen, hvarför han menade att vi nu finge bereda oss på en längre utflykt.

Att tillgången på fågel var klen i närheten, hade jag redan länge misstänkt, ty här har varit godt om jägare af alla slag under senare tider, och det är flere år sedan jag sist från villans torn hade nöjet höra orren spela på vårmorgonen. Jag förebrådde honom att han ju själf till en stor del var skuld till fågelns försvinnande från trakten, men härtill svarade han skrytsamt skrattande, att hans hund var utmärkt och att han för honom skjutit mycket fågel, samt tillade: "Skjuter inte jag, så skjuta andra, ty fågeln hör den till som tar honom." Då jag icke var hågad för lång vandring i värmen, som var att vänta längre fram på dagen under denna så ovanligt vackra och torra sommar, och då vi åkande kunde komma helt nära den trakt han ämnade brandskatta, lät jag spänna för. Bonden Heikki medförde ett dubbelt knallhattsgevär och en krithvit spetshund med svarta, arga ögon; jag visste af erfarenhet att han var en outtröttlig gläfsare, både ondsint och rörlig. Städse den ifrigaste musikern i ekorrkonserterna, tycktes han förstå att jag icke var någon vän till honom, ty han visade mig morrande tänderna. För jaktens skull ville jag mäkla fred med honom genom att erbjuda honom hvetebröd. Detta tog han dock icke emot, men ett stycke surt bröd och litet mjölk hjälpte till förståelse.

Vi åkte västerut genom Sipilä och Vahviala byar åt Saarijärvihållet och togo därpå af till ett enstaka beläget torp, där vi lämnade åkdonet och begåfvo oss till fots ut i ödemarken. Den af halfvuxna barrträd och björkar bestående skogen var på lägre ställen uppfylld af al och videsnår och på öppnare platser funnos mellan träden mattor af högväxt blåbärsris med ymniga och mogna bär.

Omedelbart efter vårt inträde i skogen hade hunden lämnat oss, och då vi sakta gått framåt omkring tio minuter, hörde jag honom helt nära ett par gånger skälla några korta gläfs. "Där är fågel" hviskade Heikki och bad mig smyga bortåt hunden för att se hvartåt han tittade, ty åt det hållet borde fågeln sitta i trädet. Jag gjorde så och han följde ett stycke efter. Då hunden ej vidare hördes, gick jag raskare och fick slutligen se honom stående bland blåbärsriset vid randen af en öppning, stadigt tittande längre bort. Medan jag såg mig om efter skydd for att osedd af fågeln komma närmare hunden, sprang denna plötsligt ett par hundra steg framåt till en stor gran, där han stannade för att med korta pauser ifrigt gläfsa. Dit hade fågeln således flugit, men då det var mera öppet åt det hållet, måste jag draga mig åt sidan för att någorlunda dold af buskarna smyga vidare. Af skrockandet hörde jag att det var en orrhöna och upptäckte henne snart på en gren, där hon framåtlutad och skakande vingarna liksom ovettades på hunden, som satt helt lugn några famnar från trädet, oafbrutet stirrande på henne och allt emellanåt gifvande till ett gläfs. Då jag icke var hågad att frångå mina principer och börja jakten med att skjuta ett gammalt höns, undersökte jag träden däromkring for att möjligen i dem upptäcka någon ungfågel, då i detsamma ett skott hördes, för hvilket orrhönan föll. Jag steg nu fram och såg Heikki taga upp fågeln samt kunde icke underlåta att förehålla honom grymheten uti att skjuta bort modern från ungarna. Detta rörde honom icke alls och med orden: "Den här är värd 80 penni", stack han lugnt fågeln i väskan. "Den som kommer först skjuter." Oaktadt ingen fågel syntes flyga upp efter skottet, fortsatte Heikki och hunden att syna granarna närmast intill. Inom kort gläfsade hunden, och jag hann just varsna en unghöna, då bonden sköt ned äfven den.

Det är en stor olycka för orrhönorna att de iföljd af sin ljusare fjäderdräkt lätt upptäckas, ty allmogeskytten frågar icke efter den skada han gör genom att skjuta hvarje höna han får framför bössmynningen, blott väskan blir fylld. Jag blef helt vemodig till sinnes vid tanken på huru öde skogarna genom ett sådant förfarande i en snar framtid måste blifva, men inseende det fåfänga uti att försöka tala förnuft med en sådan jägare, teg jag. Strax därefter fick jag se en ungtupp i ett träd längre bort och sköt den, icke litet förvånad öfver att fåglarna trots skjutandet sutto kvar så nära.

På den skjutna fågeln voro ännu en stor del fjädrar endast till hälften utväxta ur spolarna, hvaraf jag kunde förstå, att denna kull helt nyligen börjat flyga och därför med förkärlek tryckte hårdt. Jag tyckte synd om de ofärdiga kräken och gick bort med hunden för att uppsöka något mera försigkommet vildt, medan Heikki stannade kvar och fortsatte sökandet i träden.

Långsamt följde jag den inom skotthåll framför mig ströfvande hunden, hörde hur Heikki sköt och kunde ha vandrat 500 eller 600 steg, då jag åter såg hunden stanna tvärt. Han vädrade, tittade stirrande framför sig och hoppade gläfsande några skutt framåt, hvarpå tre fåglar flögo upp ur bärriset. Några ögonblick stod hunden liksom häpen, men då han såg dem sätta sig i en gran rusade han ditåt. Jag var icke kvick nog att skjuta, då de lyfte från marken, men smög mig fram bakom till buds stående skydd. För andra gången hörde jag skott bakom mig, men förrän jag hunnit inom håll för fåglarna, var Heikki redan hack i häl efter. Han påstod att man icke behöfde smyga sig så försiktigt på ungfåglarna, då den gamla hönan icke mera var med dem, och att dessa tre fåglar nog voro af samma kull som de först skjutna, samt for sedan i väg. På hans väska syntes att åter ett par stackare bitit i gräset.

Han kom sålunda något före mig och sköt ytterligare ned en höna, medan jag samtidigt fällde en ungtupp. Strax därpå föll för Heikkis skott den tredje af de fåglar jag sett flyga upp, och således var nu jämte modern hela kullen af sju ungar ödelagd. Orsaken till att orrarna i trakten tagit slut var härefter fullkomligt klar för mig. Det är besynnerligt och sorgligt, att de unga fåglarna trots skotten sitta kvar och utan att söka räddning låta plocka ned sig en efter en. Man måste vara bonde och endast jaga för att fylla väskan, om man skall kunna finna nöje uti ett dylikt ovärdigt slaktande af ofärdiga och enfaldiga djur. Jag hade fått mer än nog af hvad jag nu varit med om och funderade på att återvända hem, men Heikki var icke nöjd ännu, han ville fortsätta, eftersom dagen enligt hans åsikt var så lyckosam.

Vi gingo därefter en dryg timme utan att träffa på fåglar, och jag ämnade redan förebära trötthet för att af bryta jakten, men ansåg mig dock skyldig att hålla ut en stund till, eftersom jag ju själf anhållit om att få följa med. Under vandringen sågo vi flere ekorrar och försökte jag tussa "sipin" på dem, men det var omöjligt att få honom till att visa dem ens den ringaste uppmärksamhet. Detta skedde naturligtvis till husbondens synnerliga belåtenhet och styrktes han däraf ytterligare i tron, att hunden var den yppersta af sin sort. Det tycks som om spetsen skällde på ekorrar endast för sitt nöjes och för öfningens skull, då intet bättre finns att gläfsa på.

Då vi hunnit randen af en lång grusås, stannade hunden, noga undersökande marken. Jag fann där en mindre fördjupning, sådan hönsen åstadkomma då de mylla sig, och till bevis att ett sådant sandbad försiggått där, påträffades därjämte några fina dun. Medan hunden dröjde i närheten, satte jag mig på ett flyttblock och Heikki ställde sig bredvid. På kort afstånd framför oss stod reslig men gles barrskog och därunder hade en hög och tät matta af bärris vuxit upp. Under ifrigt snokande däri stötte "sipin" utom skotthåll upp en orrtupp. Tuppen flyttade sig utefter marken snedt mot oss, och då han kommit inom skotthåll, sköt jag honom i flykten. Heikki häpnade öfver att jag kunnat träffa den flygande fågeln och yttrade att jag nog måste vara en gammal och van jägare, hvilket han icke väntat, då jag ej kände till "sipijakten". Han ville icke tro mig, då jag sade, att jag nog vore gammal, men aldrig varit så mycket jägare som han, fastän jag lärt mig träffa en fågel i flykten. Enligt hans tycke var det konst nog att träffa en sittande fågel, en flygande hade han aldrig riskerat försöka sig på.

Medan vi pratade, skrämde hunden upp en orrhöna, som ihärdigt kacklande satte sig i ett träd i närheten. Heikki ämnade sig just ditåt för att skjuta henne, då jag hejdade honom med hotet att lämna honom och fara hem, om han icke läte orrmamman denna gång få vara i fred. Han såg helt förvånad på mig och frågade om vi icke gått ut för att skjuta så mycket fågel som möjligt. Denna afsikt förnekade jag bestämdt hvad mig själf beträffade och påstod, att om han fortsatte att skjuta hvarje hona han kom öfver, jakten i trakten snart nog vore förstörd för alltid. Detta trodde han naturligtvis icke samt menade, att fåglar snart åter skulle infinna sig från kringliggande nejder. Slutligen lofvade jag gifva honom den sistskjutna gamla orrtuppen, om han lämnade hönan vid lif, och då stannade han, men kunde icke underlåta att försmädligt hånle åt mina "galnas farhågor".

Under tiden hade hunden rusat efter fågeln och satt som förut gläfsande under trädet, allt emellanåt vändande hufvudet mot oss, synbarligen väntande att skytten skulle infinna sig. Denna fågel satt dock icke länge kvar, utan flög kacklande längre bort. Hunden steg då upp, sneglade på oss och följde efter orrhönan, som då hunden ånyo intagit sin plats åter fortsatte flykten. Detta var tydligen ett knep af hönan i afsikt att narra hunden bort från det ställe, där hennes ungar troligen voro gömda. Sedan spelet sålunda fortgått en stund, hvarunder Heikki försökte för mig göra tydligt det löjliga uti att spara orrhönan, emedan nästa jägare hon råkade ut för ändå otvifvelaktigt skulle skjuta henne, tystnade fågellåten, hvarefter hunden återvände till oss och liksom frågande såg på husbonden. Orrhönans list hade lyckats, ty hunden tycktes hafva glömt att återvända till platsen där fågeln först flugit upp, där kullen med säkerhet skulle påträffats. Han förekom mig alldeles bortkommen, ansåg tydligen jakten vara slut, då hans herre icke sköt den fågel han skällt på, och lade sig lugnt ned bredvid honom. Heikki begrep förhållandet, påstod att hunden var van vid att hvarje fågel som han skällde på sköts, samt att han sannolikt skulle bli fördärfvad, om icke så skedde; ty huru klokt djuret än var kunde det enligt hans förmenande dock säkert icke lära sig skilja mellan tupp och höna.

Hunden var synbarligen "illtyckt", och Heikki måste med lock och pock föra honom ut bland blåbärsriset, där han förut varit, samt på allt sätt uppmuntra honom, innan han åter blef vid godt humör och kom sig för med att ånyo söka. Orrungarna hade emellertid obemärkt kilat ganska långt undan, ty vi fortsatte sökandet ett godt stycke utefter åsen, innan hunden rusade till och körde upp en ungtupp. Denna fick Heikki ensam rå om för att äfven lian åter måtte bli på godt humör, ty han hade blifvit tystlåten och var förmodligen vid dåligt lynne efter min straffpredikan i jakthushållning. Han lyckades ock skjuta fågeln, hvarpå hunden återvände till upptagningsstället, där han bland ris, albuskar och vindfällen skrämde upp den ena orrungen efter den andra. Modern sågo vi icke vidare till; ungarna flögo upp en i sänder på ganska långt från hvarandra belägna ställen, och så blef slutligen äfven här hela kullen nedgjord.

Jag satt under tiden på en trädstubbe och åsåg denna massaker, i hvilken jag icke kände någon kallelse att deltaga. Det var mig motbjudande, ty de stackars små voro icke mera försigkomna, än att de just förmådde flyga upp i närmaste träd och därjämte dumma nog att sitta kvar där, tills bonden med maklighet hann taga lifvet af dem. En sådan jakt erfordrar ingen skicklighet och det är nog så lätt att inom en kort tid fylla jaktväskan.

Efter denna bedrift på egen hand utan min konkurrens var Heikki belåten och ansåg sig riktigt ha varit i tillfälle att visa mig, nybörjaren, huru lönande och nöjsamt detta hans älsklingsjaktsätt var.

Då jag sedan efter hemkomsten af tacksamhet för att hafva fått deltaga i "nöjet" köpte hela jaktbytet och betalade 50-70 penni för de små stackarna och 90 penni stycket för de gamla fåglarna, blef äfven Heikki å sin sida tacksam samt erbjöd mig att äfven en annan gång vara honom följaktig.

Det intryck denna jakt för skällande hund emellertid gjorde på mig var dock sådant, att jag icke anser den vara en bildad jägare värdig. Man skall vara bonde och icke åstunda annat än att med minsta möjliga besvär till egen fördel rensa trakten från fågel för att med dylikt hänsynslöst massmördande äfventyra hela fågelstammens bestånd.

Efter denna utfärd har jag som sagdt klart för mig, hvarför nejden häromkring inom några år blifvit så sorgligt fågeltom och — fåfängt är att vidare bjuda mig på sådant "nöje!"

Ett sorgespel i djurvärlden.

1899.

Utflyttade hit till Kalliola sedan dagen före pingst hade vi detta år liksom alla för tidigt vaknade sommargäster att lida af det kyliga och blåsiga vädret, som bjöd på snöklädd mark hela tisdagen den 23:dje maj, hvarför vi mest höllo oss inomhus under helgen. På måndagsmorgonen begaf jag mig dock ut i det fria för att se om naturens utveckling gjort nämnvärda framsteg. Det var klent beställdt därmed och all grönska åtskilligt tillbaka mot i fjol vid samma tid.

Vandrande vägen fram nedåt Kinteri by, observerade jag i rågbrodden tvänne kråkor turvis flygande fram och tillbaka på nästan samma ställe. Samtidigt såg jag en hare hoppa af och an, liksom om han ville angripa fåglarna, dem han i upprest ställning tydligen försökte komma åt med häftiga, fåfänga slag med framtassarna, medan de flaxade tätt inpå honom. Men då haren rusade mot den ena af kråkorna, passade den andra på att bakom hans rygg återvända till samma plats, hvarifrån hon nyss blifvit förjagad. Där sysslade hon ett ögonblick i brodden med något föremål, som jag icke kunde se, till dess haren åter kom rusande tillbaka. Detta upprepades flere gånger.

Sedan jag en stund betraktat detta kuriösa spel, gick jag till platsen för att taga reda på, hvad som var orsaken till denna besynnerliga strid mellan djuren. Då jag närmade mig guppade haren motsträfvigt undan och kråkorna flögo med ett obehagligt skrän bort till närastående träd, liksom om äfven de varit illa belåtna med att bli störda uti sitt förehafvande. Efter något sökande fann jag liggande död i brodden en fyra eller fem veckor gammal harunge, hvars ögon voro utrifna och äfven kroppen illa tilltygad af kråknäbbama.

Således var det moderskärleken, som förmått den eljes så skygga harhonan att försvara sin döda unge mot dess roflystna mördares fortsatta angrepp. Dock måste detta nu lika väl som säkert oräkneliga gånger tillförene bli fåfängt besvär, ty de röfvarna lämna ej så lätt sitt rof. Om jag tagit bort den döda ungen, hade följden nog blifvit den, att de andra möjligen kvarlefvande och i närheten dolda ungarna sedan af kråkorna uppsökts och äfvenledes dödats. Därför lämnade jag harungen där han låg, och då jag efter en timme återvände för att se om kråkorna öfvergifvit sitt rof eller ej, syntes hvarken detta, svartrockarna eller haren, till. Fågelvärldens vargar hade fått sin frukost.

Huru många harungar månne väl i den tidiga morgonstunden, då man ej blir åsyna vittne till kråkornas bedrifter, råka ut för samma öde?

En ovanlig jakt på räf i lada år 1901.

Förord.

Tillgången vid den "jakt" jag nu går att omtala var så litet lik vanlig jakt, att jag varit osäker på under hvilken rubrik den rätteligen borde sättas. Bössa användes därvid visserligen för att hindra räfven bärga pälsen, och en hund var äfven med, men han jagade icke räfven utan snarare räfven honom, således var det egentligen en bakvänd räfjakt. Och hunden sedan! Ja, han är ingen jakthund af vanligt slag, men likväl ett exemplar af släktet Canis, välförtjänt att beskrifvas. För det första därför att jag kanske då af någon kännare kan få reda på, till hvilken hundras han egentligen hör eller bör räknas, och för det andra, emedan han spelat en viktig roll i denna sanningsenliga händelse. Hans roll var visserligen ofrivillig, passiv och föga meriterande för kräket, men icke desto mindre är det ganska säkert, att utan hundens medverkan jakten icke fått en så lycklig utgång.

För att nu närmare beskrifva honom: Han är hvit som nyfallen snö, d.v.s. då han nyligen varit med "jungfrurna" i badstugan, en tortyr som han undergifvet uthärdar hvarannan lördagskväll, och är för öfrigt ett snyggt och väluppfostradt kräk; höjden 27 cm, längden 60, utom den 28 cm långa svansen. Hunden är bestämdt ingen pudel, fastän akterhalfvan med dess fint krusiga lugg, som räcker ända till svansroten, kunde anses höra en sådan till. På den graciöst uppsvängda ryggradsförlängningen öfvergår luggen uti en gles, långraggig fana. Pälsen på framdelen är mindre lockig, och från hufvudet utefter halsen och ned på ryggen hänger åt båda sidor en mycket tät, lång och rak getragg liknande en hästman och som denna benad på midten samt till utseendet alldeles icke harmonierande med den öfriga kostymen. Hundens nos påminner om spetsens, så gör ock svansen, men en spets är han trots denna i båda ändar synliga likhet säkert icke ändå, ty öronen äro till hälften nedåtvikna. Han ser ganska obegriplig och äfven, skam till sägandes, något ociviliserad ut, hvilket dock just icke är mycket att undra öfver, då han invandrat österifrån och bär namnet "Scharik". Detta namn kännes han dock endast vid, när lynnet är godt, eljes fäster han intet afseende vid huru och om man kallar på honom, förmodligen af bristande förståelse. Namnet har han dock erhållit för sitt bussiga utseendes skull, ty det lär betyda "boll", men likheten med en sådan försvinner, då han mot den varmare årstiden blir uppsnyggad, som är väl behöfligt, d.v.s. då pälsen blifvit klippt akterut äfvensom pannan, bringan och tassarna, hvilket sker ett par gånger om året. Då får det lilla djuret en stilig lejonfason och ser helt civiliseradt ut.

Vid dessa tillfällen visar Scharik underligt nog en särdeles markerad känsla af blygsamhet, synbart medveten om sin obeklädda bakdel, den han synes stundtals sorgset betrakta. Genast efter friseringen retirerar han in i sin koja och stannar där resten af dagen, försmående föda och hvarje lockelse.

Eljes njuter Scharik ostörd af lifvet, sommartid i solskenet framför kökstrappan, och uppfyller under den mörka delen af året samvetsgrant sin bestämmelse som gårdsvakt, i det han gläfsar på allt och alla. Han är därför ansedd och respekterad i sitt yrke, helst sedan det nu blifvit allmänt bekant, att han varit i batalj med räfven.

Efter denna omständliga beskrifning af hjälten i äfventyret kan det vara på tiden att öfvergå till själfva den ovanliga jakten.

Den ovanliga jakten.

Landsvägen, som leder förbi Kalliola villa, går öfver några i Huonijoki eller Kinteri å uppförda s.k. stenkistor, hvilka utgöra bropelare för vägen och damfäste åt den nedanom på närmaste strand belägna lilla urgamla husbehofskvarnen, tillhörande Kinteri byalag. Denna ganska förfallna kvarnskvalta tillgodogör medelst en turbin det tre meter höga fallet för drifvande af ett par kvarnstenar under de tider på året då det är tillräckligt vatten i ån, eljes hvilar den sig. Dessa pauser i verksamheten inträda mest under den vackra, varma och under den mörka, kalla årstiden samt fylla sammanlagdt ungefär sju af årets tolf månader. I år har den varit mycket overksam tillfölje af ihållande torka under sommaren, men efter några höstregn kom den åter i gång för ett par dagar, till stor nytta för hela byn och de många utsvultna råttorna.

Jag har hört sägas att råttor finnas i alla kvarnar, och detta är ett bestyrkt faktum åtminstone hvad denna angår, ty min granne, ingeniör H., som har hyrt kvarnen, påstår att de äro legio där och försöker hålla efter dem med saxar och fällor, sedan jag för att skydda traktens småfåglar och villebråd gjort i det närmaste slut på här förr i mängd vagabonderande "kissor" medelst mina kattfällor.

Vid sitt lofvärda företag hade ingeniören nu på hösten fått en oväntad hjälp. En kringstrykande räf, van vid mössjakt och spekulativ som vanligt, äfven starkt misstänkt för att tidigare hafva tillegnat sig ett par på gåtfullt sätt försvunna ankor, hade snokat reda på kvarnens snyltgäster, troligen långt förr än någon annan visste af dem, och haft sin jaktmark där, innan jag på en morgonpromenad kom att korsa hans vägar i snön.

Under natten mot söndagen den 1 november föll här den första snön i höst, och då morgonen var lugn och vacker, gick jag ned i parken för att åter en gång se huru den tog sig ut i snöskrud och fann där vid åstranden mickels välbekanta spårstämplar i den blöta snön. Med nöje följde jag dem för att taga reda på hvart den gynnaren under morgonväkten utsträckt sitt ströftåg.

Det bar i väg längs den starkt stupande stranden och därifrån ned mellan stenarna på den delvis torra å bottnen fram till kvarnens bakvägg och så in under denna genom ett hål i stenfoten. Där syntes äfven hvad visiten gällde, ty på flere ställen funnos råttspår. Kanske räfven lyckats få en tidig frukost där både nu och förr, eftersom spåren visade att han utan tvekan raka vägen marscherat på. Något utspår såg jag icke till på två af byggningens sidor och jag brydde mig ej heller om att för tillfället fortsätta spaningen efter honom, då det var söndag och blidan dessutom starkt medtagit snötäcket.

Veckan gick därefter ända till fredagen, då snö åter fallit under natten och jag beslöt tillfredsställa nyfikenheten, huruvida räfven äfven denna morgon afdrifvit sitt jaktområde. Vädret var gråmulet och blåsigt och några grader kallt, således icke riktigt angenämt för den vanliga promenaden. Jag tog pälsen på mig och begaf mig ned till åstranden vid niotiden på morgonen. Ganska riktigt, han hade plöjt sin fåra samma väg i den öfver kvartersdjupa lösa snön, ibland med långa skutt, troligen för att lättare komma fram, och in under kvarnen hade han krupit genom samma öppning.

Utan resultat sökte jag utspår utefter tre af byggningens väggar och fick därvid klifva mellan de kullriga snö- och ishöljda strandstenarna; räfven måste ha gått ut under vattenrännan på den fjärde mot land stående sidan. Dit kunde jag ej krypa, men vadade i snön på en lång omväg uppför den branta stranden och kom så upp på kvarnbron. Där låg snön orörd, således hade intet folk passerat den sedan gårdagen och räfven icke heller.

Jag tänkte redan, att han möjligen ännu fanns kvar därnere, men detta var dock icke förhållandet. Ty vid noggrannare undersökning utefter den längre fram till träsliperiet förande delen af vattenrännan såg jag spåren komma ut minst tio famnar längre bort under denna och i stora språng leda uppför backen till landsvägen för att sedan följa denna i riktning mot byn. Snön på vägen var ännu orörd så tidigt på dagen och jag beslöt därför att följa spåren vidare för att se om räfven, byrackorna till trots, utsträckt sin provianteringsexkursion till råttbona på deras område.

Det visade sig dock snart, att han icke vågat sig dit, ty efter en promenad af omkring femhundra steg veko spårstämplarna af vid en liten lada till vänster om vägen och slutade tvärt ett stycke från den halföppna ladudörren. Ladan står invid med klen tallskog och enbuskar beväxt mark, väggstockarna ligga direkt på backen och ungefär en half meter däröfver finnes ett golf, hvilket liksom taket är förfärdigadt af klufna trädstammar. Denna byggnad är ungefär 6 m lång och 5 m bred och står med ena långväggen intill vägen. Gaflarna äro timrade af stock ända upp till åsen och framgafveln har två öppningar. Den nedra är omkring en meter i fyrkant och försedd med gångjärn; den stod som sagdt halföppen och saknade låsinrättning. Den andra gluggen sitter vid pass en meter högre upp och är betydligt mindre samt saknar dörr. För tillfället var ladan fylld med halmkärfvar ända upp till gluggen, genom hvilken inpackningen måste hafva blifvit verkställd, ty den andra dörröppningen var inifrån väl tillbommad med tvänne gärdsel som ställts vertikalt tvärsöfver hålet, och sedan kärfvarna radats däremot hade icke det minsta kryphål blifvit öppet. Följaktligen kunde räfven icke ha kommit in den vägen och ej heller under byggnaden, emedan den ligger tätt på marken; hvart hade han då tagit vägen?

Funderande på denna gåtas lösning, fäste jag mig vid, att af spåren i snön det näst sista paret var betydligt längre än det sista och att i båda paren stämplarna stodo i jämnbredd. Denna fotställning visade tydligt att räfven suttit eller hukat sig för att hoppa. Men i sådant fall hvart? Ganska riktigt! På öfra kanten af den halföppna dörren var snön ställvis alldeles borta, men låg orubbad kvar närmare intill väggen. Mickel hade således gjort ett hopp af närmare två meters höjd upp på den smala dörrkanten och därifrån naturligtvis upp genom gluggen, ty något annat ändamål kunde det första språnget icke gärna haft. Men hvad skulle anledningen hafva varit, hvad hade han sökt där? Troligen funnos möss i halmen och dem jagade han efter däruppe, då han icke kom in annorstädes.

För att förvissa mig om han fanns däruppe ännu, gick jag kring ladan och såg mycket noga efter utspår och hål genom hvilka han kunde ha aflägsnat sig, men intet sådant hittades. Således måste han vara kvar uti detta ovanliga gömställe, som jag nog tilltrott en katt om att välja, men aldrig misstänkt räfven för. Förmodligen var det icke första gången han besökte detta härbärge under en sådan tid på dygnet, då det af flere skäl icke rätt anstod honom att stryka omkring.

Hvad stod nu att göra för att få närmare reda på gynnaren? Där stod jag ett par steg framför den tillbommade dörren och kunde genom gluggen endast se upp under näfvertaket, där det var ganska skumt. På båda sidor af gluggens öfverkant syntes ett par i timmerväggen infällda stockändar; dessa måste ha någon fortsättning inåt byggningen och för att möjligen få se denna, gick jag några steg bakåt. Då jag så med ögonen följde konturerna af den till höger om gluggen svagt skönjbara stocken, varsnade jag i det längre inåt härskande halfdunklet två grönaktigt lysande prickar helt nära hvarandra, hvilka försvunno i samma ögonblick jag fixerade dem.

Hvad var det? Hål i väggen kunde det icke vara, ty då hade de nog suttit kvar och ånyo kunnat upptäckas. Prickarnas afstånd från hvarandra och den grönaktiga glansen läto mig antaga som säkert, att de voro mickels ögon, hvilka han slutit af blygsamhet öfver att se sig bemärkt. Säkert låg han där mindre än en meter öfver halmkärfvarna och lurade; men huru komma åt honom?

Då jag gick hemifrån föll det mig icke in att belasta mig med skjutredskap, därför stod jag nu med tomma händer uti den förföljdes åsyn, väl vetande att om jag nu gick hem efter bössa, skulle mickel, som sett sig upptäckt, vara klok nog att ofördröjligen söka sig säkrare gömma. En god stund stod jag som vaktpost vid ladan, utan att arrestanten därinne vidare behagade visa sina tindrande ögon, och riskerade icke lämna platsen, beklagande att icke gluggen däruppe liksom hålet inunder var försedd med dörr. Då skulle räfven snart blifvit hindrad att rymma; nu gällde det att ändå på något sätt hålla honom kvar.

Medan jag så funderade på huru gluggen lättast skulle kunna tillbommas, råkade just en pojke från byn komma gående på vägen. Han såg visst mycket förvånad ut öfver att se mig stå där vid ladan, men kom dock på anmodan närmare. Utan att inviga honom uti hvad saken gällde, skickade jag honom till villan med bud till drängen att i största hast infinna sig hos mig med en hel och stark bastmatta. Pojken kilade undan värre, men drängen dröjde så att väntan blef mig bra lång, ty jag fruktade att räfven, som under tiden hade godt tillfälle att grundligt öfverväga situationens chanser, skulle besluta sig för att trots min närvaro hoppa ut genom gluggen. Han såg nog att jag hvarken kunde förhindra det eller var i stånd att skada honom. Men mickel var icke bang, han ansåg sig nog säker däruppe och satt lugnt kvar. Slutligen kom drängen och medförde mattan, men såg än mera dum, undrande och nyfiken ut än pojken.

Jag gick åter en gång kring ladan och sökte, men hittade intet hål stort nog för en räf att pina sig ut igenom. Därefter sade jag till drängen, att det fanns en räf därinne och att jag ämnade skjuta den, hvarför han skulle stå där som vakt orörlig på anvisad plats, medan jag gick efter bössan. På det han under den tid jag var borta icke oafbrutet skulle stirra upp i gluggen och därmed oroa mickel, sade jag icke hvar denne låg, men inskärpte ytterligare, att han skulle hålla sig stilla, samt ilade hemåt. Jag räknade på att räfven, som förhållit sig trygg så pass länge, äfven med lugn skulle invänta min återkomst.

De sexhundra stegen hem och samma väg tillbaka föreföllo mig bra ansträngande och långa i den lösa snön, men jaktifvern hade kommit öfver mig och det förklarar, att drängen tyckte att jag hunnit mycket kvickt tillbaka. Hångrinande påstod han dock tillika att det nog vore ett misstag med räfven, ty någon sådan hade han icke sett i gluggen, där den bort visa sig om den vore därinne. Således hade han emot min önskan ändå stått och bligat dit upp; dock blef jag nöjd, då jag hörde, att han ingen räf sett, ty då låg han nog kvar på stocken däruppe.

Än en gång synade jag snön kring ladan och fann den orörd, tittade därpå upp mot stocken och hade nöjet se mickels vackra plymspets hänga ned en bit bakom denna. Det var icke klokt gjort af honom att sådär skylta med svansen och därigenom göra sig mera bemärkt; säkert hände det af tankspriddhet, då han nu såg två syssla utanför hans residens.

Hemifrån medförde jag hammare och spikar, som stuckos i drängens fickor, och därmed utrustad hjälptes han upp på dörren så tyst som möjligt, hvarpå jag tillsade honom att plötsligt resa sig upp och täppa till gluggen med bastmattan, hvilken jag räckte honom på bössan. Denna manöver utförde han med skicklighet, och inom några ögonblick var hålet så pass väl tillstängt, att räfven, om han envisades att komma ut samma väg som han begifvit sig in, måste ge mig tid att skjuta.

Jag hade stått beredd att taga emot honom, om han skrämd af hammarslagen rusat ut, men besynnerligt nog lät han stänga in sig utan att förråda sin därvaro, och så kunde jag ånyo stå på post framför den stängda gluggen huru länge som helst. Det var bra försmädligt att ha mickel i fällan och ändå icke kunna komma åt honom. Att med ledning af hans synliga svansända skicka ett skott till den på stocken tryckande fiffikusen riskerade jag icke, ehuru jag använde förladdningar af filt, Den torra halmens antändlighet afhöll mig därifrån.

Ej heller vågade jag skicka drängen dit upp för att köra ned räfven och så skjuta denna i gluggen, ty jag fruktade att karlen kunde få men af skottet. Att åter skjuta räfven på marken var ovant för mig, då jag på senare år betydligt legat af mig i skottfärdighet. Medan vi båda sålunda öfverlade om situationens olika möjligheter, föll min blick på hunden Scharik, som sprungit efter mig hemifrån och nu som intresserad åskådare satt vid gärdesgården. Han kunde och skulle hjälpa. Scharik fasttogs, drängen äntrade åter upp på dörren och löste mattan något i nedra kanten, hunden stufvades in och hålet täpptes noga.

"Hände nu hvad hända skall", tänkte jag och ställde mig skjutfärdig på lagom håll från ladan i afvaktan på resultatet af hundens visit hos mickel. Att Scharik icke skulle göra mycket illa åt räfven, trodde jag nog, ty därtill var han för dum och fredlig, men att mickel icke skulle tycka om besöket och gå anfallsvis till väga, förmodade jag, och i sådant fall finge jag nog se följderna.

Hunden hade naturligtvis ingen aning om hvad han skulle uträtta däruppe, om han ock möjligen vädrade och observerade räfven. Redan misstänkte jag att denna icke skulle bry sig om det fredliga djuret, som alldeles icke filmade en jakthund, då plötsligt ett ilsket tjutande gläfs hördes blandadt med Schariks ömkliga ylande, hvarpå följde ett väldigt kolorum i halmen. Ögonblicket därefter bågnade bastmattan utåt, lossnade från spikarna vid nedra kanten och ut tumlade Scharik omedelbart följd af antagonisten, hvilken dock liksom katten nådde marken på alla fyra och som en röd blixt smet undan åt skogen till.

Hade icke bössan legat skjutfärdig på axeln, då räfven kom ned, hade han nog sluppit undan bland buskarna i trots af snön, men nu hann skottet honom i tid, hvarefter han blott gjorde ett enda högt språng och stupade utan att vidare röra sig. Då rocken togs af honom, befanns att två hagel inträngt i hjärnan och flere sutto i högra bogen.

Stackars Schariks äfventyr slutade litet illa för honom. Han hade ett djupt bett i nosen och haltade på ena bakbenet efter fallet från gluggen. Mycket stukad och rädd för räfven bars han hem af drängen och förbands samt var snart frisk och kry igen, men vill efter den betan icke gå förbi ladan.

Räfskinnet är vackert och skall efter beredningen monteras till minne af denna oväntade och ovanliga jakt samt den därvid mig åsamkade långvariga snufvan. Sådant har man för jaktifvern på gamla dagar.

Slutord.

Detta tycker jag är en treflig jakthistoria och den är ändå mycket sanningsenlig. Att pryda sin berättelse och ljuga är ju icke nödvändigt, hvarför skulle man då göra det? Enhvar må tro hvad han vill, men det händer understundom ett och annat i skog och på sjö, som går helt naturligt till, fastän det låter underligt och otroligt, då det berättas, ehuru det är rena sanningen som är ute och går på gränsen af möjligheten och — löjligheten.

Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner.

Då man är "inregnad" på sommarnöjet, är oftast hvarje tillfälle till tidsfördrif inomhus välkommet, och i detta fall må jag nu så gärna använda den oväntade fristunden till att anföra några minnen och erfarenheter beträffande mina speciella vänner småfåglarna, deras bosättning och fiender, i hopp att det kan intressera läsaren och göra mina vänner nytta.

Bland den mängd fiender småfåglarna hos oss hafva är en, hvars skadlighet jag anser vara hvarken tillräckligt bekant eller tillbörligt uppskattad. Denna fiende är ekorren. Han är stor vän af fågelägg och förtär äfven utan betänkande de späda ungarna, då han på sina ständiga och vidsträckta vandringar i träden kommer öfver fågelbon. Att han förtär äggen, har jag redan i ungdomen flere gånger varit ögonvittne till, då jag sett honom plundra rödstjärt- och talgmesbon, samt senare, på 1870-talet i Teisko och 1880-talet i Terijoki, kommit öfver honom utförande samma bedrift.

Min sed har städse varit att öfverallt, där familjen vistats på s.k. sommarnöje, på lämpliga ställen i träden uppsätta hålkar för fåglarnas häckning, och de sålunda erbjudna hemmen ha alltid blifvit särdeles välkomna för de inbjudna gästerna. Upphängda på hösten eller om våren i rätt tid hafva de ofta upptagits inom några timmar efter uppfästningen. Detta visar tydligt, huru stor bostadsbristen är för alla hålbyggare, sedan från trädgårdar och skogar de flesta gamla, skadade och ihåliga träd försvunnit, vandrat som brännved till hus och fabriker samt lämnat de förra invånarna husvilla.

Såsom en följd af den härigenom uppkomna tryckande bristen på lämpliga häckningsplatser har jag sett kajor fylla en obegagnad skorstenspipa med kvistar, hvilka jämte de flygfärdiga ungarna sjunkit ned på spjället, där ungarna svultit ihjäl och torkat till mumier. Vidare att ett par ärlor byggde bo på ett så föga passande ställe som under ena hjulhuset på ångbåten "Ahti", hvilken ena dagen gick tur och den andra retur sex mil mellan Tammerfors stad och Ruovesi på Näsijärvi ofta oroliga vattendrag. De medföljde ombord hela vägen, voro ganska orädda, eftersom de hyllades af besättning och passagerare, samt uppfostrade lyckligt sin familj.

Innan jag hunnit uppsätta hålkar på Kalliola, bosatte sig en rödstjärtfamilj i en af bleckplåt tillverkad rund luftventil i hönshusväggen, och i Terijoki inkvarterade ett annat par rödstjärtar sin afföda i en tom revalsk hvassbuksburk, hvilken hamnat i närheten af ett sönderslaget vindsfönster.

Det måste vara rätt ömmande omständigheter, som tvinga småfåglarna att rätta sig efter så ovanliga förhållanden, som sådana i nödfall uppsökta bostäder för dem måste medföra, och att de göra detta är en direkt följd af att deras af naturen danade hem af människor förstörts.

Vi böra därför icke underlåta att efter förmåga ersätta hvad som frånröfvas dessa små nyttiga och nöjsamma varelser och kunna göra det genom att på lämpliga ställen upphänga för ändamålet passande hålkar samt freda dessa för småfåglarnas fiender, hvilka utom ekorren och katten äro många, icke undantagande gråsparfven, i hvars profana närhet ingen hygglig fågel trifves.

Vid Sommarbo villa i Teisko på omkring femton stegs afstånd från byggningen hade rödstjärtar bosatt sig i en hålk, som var fästad ett par famnar öfver marken vid stammen af en stor lummig björk. Hålken hade ett framåtlutande tak, hvilket räckte en handbredd framom flustret. Tidigt en söndagsmorgon hörde jag fåglarnas ängsliga läten och då jag skyndade till fönstret, fick jag se en ekorre på den ett stycke under ingångshålet fästade sittpinnen. Han hade med hela framkroppen krupit in i hålken, och då han ögonblicket därefter drog hufvudet tillbaka, syntes han tugga och svälja. Nog förstod jag, hvad det förtärda kunde vara, och slog därför i hast upp fönstret för att hindra boets totala ödeläggande. Bullret skrämde nog den kvicka röfvaren på flykten, men den redan åstadkomna skadan var antagligen för stor, ty fåglarna ofvergåfvo boet. Vid företagen undersökning visade det sig, att blott två ägg voro kvar och att dessa innehöllo döda ungar i långt framskridet utvecklingstillstånd. Späda, redan utkläckta ungar skulle lika säkert ha gått åt. Sedan dess tillverkar jag hålkarna utan sittpinnar och gör ingångshålen små, men ekorrarne gnaga dem större.

I Terijoki byggde ett par svart och hvita flugsnappare innanför den lossnade barken af en stor grenbruten tall. Detta bo plundrades enligt mina barns utsago äfven af en ekorre, som då den skrämdes nedtrampade barkflagan, så att några af äggen nedföllo på marken.

Här vid villan Kalliola har jag i parken och på byggningarna öfver fyratio hålkar uppsatta. Dessa bebos årligen förutom af 10-15 par starar af en mängd andra hålbyggare (gråsparfvar tålas dock icke), och årligen blifva gästerna till min förnöjelse allt flere.

Stadd på en tidig söndagspromenad i juni månad år 1898 såg jag en ekorre på taket till en på ett undangömdt ställe i parken anbragt hålk. Jag vägleddes dit af fåglarnas oväsen och smög närmare för att se, hvad där kunde vara på färde. Hålken hängde två famnar öfver marken på stammen af en äfven ett stycke ofvanför densamma kvistfri tall och hade ett öfver fyra tum framskjutande tak. Detta hindrade ekorren att uppifrån komma åt ingångshålet. För att iakttaga huru han vidare skulle bära sig åt eller som jag hoppades kanske lämna boet i fred, höll jag mig stilla och körde icke bort honom.

Ekorren hoppade af och an liksom för att ytterligare undersöka hålken, såg sig därpå omkring och sprang sedan uppför stammen till en gren, som han följde och från hvilken han gjorde ett hopp i en annan tall, som stod på tre famnars afstånd framför hålken. Från en gren af detta träd, väl halfannan famn högre upp än hålken satt, sprang han nu med ett mästerhopp, så att han med framtassarna nådde hålkhålets nedra kant och fick fäste för bakfötterna mot hålkens ohyflade framsida. Hvad nu skulle följt, var ej svårt att gissa, hvarför jag blandade mig i spelet och skrämde röfvaren, som kastade sig handlöst till marken. Boet räddades sålunda den gången.

Sedan dess låter jag hyfla hålkarnas framsida och gör taken lutande minst 45°.

Ekorrarna förstöra nog både ägg och ungar för småfåglarna, men de kunna dock icke komma åt dem själfva; detta gör den s.k. huskatten, därför måste ett hufvudvillkor för deras trefnad och skyddande städse bli att till möjligaste grad minska kattplågan.

Man må vara aldrig så mån om fåglarna i sin trädgård, park och skog — så länge en katt obehindradt får smyga omkring och husera där som han vill, är allt fåfäng möda.

Det behöfves icke många kattor för att ödelägga hela trakten kring deras tillhåll; en enda som blifvit van att jaga gör ända på allt som flaxar och krälar inom flere kvadratkilometer. Har han engång smakat fågel, så öfverger han gärna de troligen mindre delikata råttorna och mössen, om fåglar finnas att tagas. Därför är det mycket beklagligt att okunnigt folk anskaffar och hyllar detta rofdjur, och man kan ej annat än önska att de slutligen måtte fatta, att katten gör nytta endast så länge han matas och hålles hemma uti bostäder och uthus, samt att så snart han stryker omkring på större afstånd därifrån i trädgårdar, mark och skog är han ett skadedjur, fullt lika ödeläggande som mård och räf, hvarför han ovillkorligen borde undanrödjas af hvarje tänkande människa.

Åtskilliga gånger har jag vidtalat bondgummor, att de borde gifva mat åt de kattor, som de envisas att vilja hålla, ibland flere uti samma gård, på det att dessa icke vid brist på föda äro tvungna att likt vilddjur stryka kring långt från hemmen till stor skada för fågelvärlden och jakten, men har städse jämte försmädliga hånlöjen fått sådana svar som följande:

"Får katten mat, tar han inga råttor."

"Katten skall föda sig själf, då gör han nytta."

"Hvad göra fåglarna för nytta?"

"Gud vill att katten ock skall lefva!" etc. etc.

I sanning åsikter, som hos nu lefvande generation icke kunna utrotas och af herrar lärare i folkskolorna borde betänkas och motarbetas, innan naturen blir ödelagd och det är för sent. Ty tager en sådan jagande katt undantagsvis något möss utomhus, sä är dock den därmed gjorda nyttan en obetydlig småsak mot den skada han förorsakar genom utrotandet af en mängd nyttiga småfåglar och vildt. De små fåglarna ha eljes i naturen fiender nog, låtom oss icke skaffa dem fler!

Sällan matas katten ordentligt någonstädes, där han icke hålles blott som sällskapsdjur; man anskaffar honom och låter honom sedan sörja för sitt underhåll, inbillande sig att han lefver på råttor och möss. Egendomligt nog taga dessa djur dock ingenstädes slut, men väl försvinna småfåglarna. Råttorna och mössen äro försiktiga, de känna faran och hafva lärt att akta sig, men småfåglarna äro dumma, mindre varsamma och därför lätt fångade; hvarför skulle katten icke föredraga dem? Från solnedgång till uppgången ströfvar en sådan vildkatt omkring milslångt från hemmet, ja äfven på ljusa dagen. Man kan tänka sig hvad han därunder uträttar på marken och i träd.

Därför bör hvarje vän af småfågel föra ett hänsynslöst utrotningskrig mot jagande kattor, och sådana äro de flesta; ty det arbete, som folk tror att detta rofdjur gör, kan utföras mycket grundligare med några fällor och gift, litet kunskap och något energi, om man icke är lat och likgiltig.

Åtskilliga "kissor" har jag tagit med fällor och skjutit ned från hålktaken, ty dessa privilegierade stråtröfvare, som icke kunna åtkomma hålkarnas innehåll och förgäfves försöka att med tassar och klor hugga åt sig de ängsligt kringflaxande fåglarna, sitta dock liksom till förtret i timtal på hålktaken; detta är tillräckligt för att under kyliga dagar äggen i boet hinna kallna eller de späda ungarna stelna; äfven därför är katten alltid välförtjänt af ett skott.

En annan ännu mindre beaktad fiende till alla småfåglar, som bygga på marken eller i dess närhet, är den i södra Wiborgs län tyvärr mycket allmänna huggormen. Sådana har jag flere gånger dödat, sedan de förtärt rofvet och stinna däraf legat nära det på ungarna plundrade nästet, under mina vandringar i trakten dit vägledd af de ömkligt pipande föräldrarna.

Gråsparfven kan visserligen icke direkt påstås vara en fiende till småfåglarna, men han är en efterhängsen och trätgirig slagsbult och skadar indirekt genom att ofreda och fördrifva dem, helst där han i mängd förekommer, och måste därför anses vara absolut skadlig. Af nyfikenhet eller för att göra förtret åt andra fåglar inkräktar han hvarje nyuppsatt hålk, äfven om han icke ämnar bosätta sig där, och fördrifver andra där boende fåglar oftast endast af okynne samt dödar eller kastar ut de späda ungarna, om föräldrarna icke förmå göra motstånd.

Svagare fåglar anfallas därvid med näbben och starkare äro utsatta för ett ständigt och närgånget ofredande åtföljdt af den retsamma välkända sparflåten, som oroar och fördrifver dem. Utom hålbyggarena försvinna äfven andra mindre fåglar ur hans närhet, och den ringa nytta han såsom hufvudsakligast fröätare gör genom att i nödfall förtära någon mask eller larv i trädgården är ganska problematisk mot den skada som sker, då de fåglar fördrifvas, hvilka uteslutande lefva af insekter.

Därför bör sparfpacket utrotas, om man vill samla nyttiga småfåglar och sångare omkring sig. Detta är dock icke så alldeles lätt gjordt och ny invasion infinner sig ständigt; det lyckas dock bäst under vintern och häckningstiden på våren att decimera sparfvarnas mängd.

Under vintern samla de sig i stora svärmar, och vänjer man dem då att finna föda framför stall och lador, komma de dit från hela trakten samt äro lätt fångade med s.k. slagnät eller skjutna med bössa. Under häckningstiden förstör man bona, men sparfven är en envis krabat, och tycker han om platsen bygger han strax på ett nytt ställe, hvarför det är bäst att äfven då taga till bössan.

Visserligen kan man själf uträtta ett och annat till småfåglarnas skydd, trefnad och förökning, men det som sker i liten skala kan ej bli af stort inflytande, då försöken göras här och där. Intresserade personer borde gemensamt bilda stora, vidt utgrenade föreningar, som i en hel landsdel toge saken omhand och bland befolkningen spridde skrifter till undervisning och möjligen läte förfärdiga och mot ringa ersättning tillhandahölle hålkar; hufvudsakligast borde dock i skolorna ungdomens intresse för denna nyttiga och nöjsamma sport att skydda och föröka småfåglarna väckas och underhållas. Det göres så mycket för annan sport, hvarför icke äfven för denna?

Om tillverkning af fågelhålkar.

Mången intresserar sig nog för naturen och lifvet däruti samt skulle troligtvis göra något för småfåglarnas trefnad, helst om han ständigt eller äfven endast om somrarna vistas på landet, ifall han blott komme sig för därmed. De äro dock förmodligen icke många som ha lust och fallenhet att själf roa sig med att bygga fågelhålkar, men kunna dock säkert i närheten finna någon som kan utföra arbetet eller är villig att mot skälig ersättning åtaga sig detsamma. För den intresserade återstår således endast att gifva anvisning om huru hålkarna böra vara beskaffade, — om de på bästa sätt skola motsvara sitt ändamål.

Uti mera än trettio år har jag byggt hus åt mina vänner småfåglarna och önskar nu att här meddela min erfarenhet till deras nytta samt till vägledning åt dem, som ämna följa mitt exempel. Dessa teckningar och meddelanden hoppas jag skola användas såväl af dem, som själfva äro roade af slöjd, som ock af herrar lärare då de lämna undervisning i slöjdskolor, ty där intresserar sig säkert någon ungdom för småfåglarna och har nöje af att bygga hålkar åt dem, hvilka han sedan uppsätter uti egen eller bekantas trädgård invid stad eller på landet. Äldre personer borde uppmuntra och tillhålla de yngre till sådan sysselsättning, ty den väcker intresse för naturen och fåglarnas verksamhet, samt tillika icke underlåta att därjämte låta ynglingarne veta, att det enligt lag är ett straffbart oskick att döda småfåglar och förstöra deras bon.

De lämpligaste och af fåglarna lättast emottagna hålkar äro nog de, som i Tyskland fabriksmässigt tillverkas af afsågade trästammar med oskadad kvarsittande bark; dessa äro invändigt urhålkade enligt samma form som hackspettens bon och hafva visat sig uppfylla ändamålet bäst. Sålänge sådana hålkar dock icke förfärdigas i landet och då de importerade blifva ganska dyra, får man hjälpa sig fram med hemgjorda, som äfven visat sig användbara.

Jag har försökt eftergöra dessa utländska hålkar på det sätt, att till lagom längd på tvären afskurna med fastsittande bark försedda trädstammar blifvit klufna på längden; båda halfvorna hafva sedan urkåtats till lämplig form och därefter åter hoplastats. Dessa knubbar, gjorda af alla våra vanliga träslag, hafva dock det felet gemensamt, att de kasta sig skefva och spricka sönder, huru väl de än hopsättas, samt att barken snart lossnar och delvis faller bort, emedan den på båda sidor blifvit genomskuren. I detta tillstånd se hålkarna sedan otrefliga ut; äfven äro de tillföljd af den runda formen svåra att stadigt fästa på en slät eller kullrig yta, och fåglarna sky hvarje hålk, som icke sitter väl fast.

Af dessa orsaker har jag längesedan öfvergifvit att använda sådana naturhålkar och återgått till den gamla af bräder förfärdigade fyrkantiga formen, som visat sig särdeles användbar eftersom fåglarna i sin bostadsnöd utan synbar tvekan mottaga den och säkert allt lättare vänja sig vid att bo däri, ju allmännare de bjudas åt dem. Har ett par mesar eller flugsnappare nödda och tvungna riskerat att bosätta sig uti en hålk och häckningen aflupit lyckligt, så upprepa de försöket; exemplet förleder andra därtill, och ungarna, som blifvit uppfödda i ett konstgjordt hem, lyda sedan, då de själfva bosätta sig, vanans makt. Så har det till ex. gått med stararna, som numera nästan uteslutande häcka i hålkar.

Flere gånger har jag hört sägas, att hålkar blifvit uppsatta, men att fåglar icke behagat flytta in i dem och att detta väckt olust och likgiltighet för saken. Sådant påstående strider dock mot min och andras erfarenhet, det måste bero på hålkarnas olämpliga konstruktion och dåliga utförande, eller därpå att de blifvit på olämpligt ställe eller illa uppsatta; det kan äfven bero på att en eller flere kattor stryka kring för nära. Dessa fienders undanrödjande samt någon ihärdighet och eftertanke skulle säkert åstadkomma det önskade resultatet, ty på landet brukar man vanligtvis icke länge behöfva bjuda fri bostad åt mesar, rödstjärtar och flugsnappare.

Under årens lopp har jag kommit till den erfarenheten, att hålkar utförda enligt näsföljande teckningar varit de lämpligaste och utan tvekan emottagits af fåglarna, hvilka rätt ofta inflyttat omedelbart efter uppspikningen.

Tillverkningen af hålkarna:

Till hålkarna använde jag i början halftumsbräder, men detta material visade sig snart mindre tillförlitligt, ja alldeles olämpligt, ty de tunna brädbitarna kasta sig snart och spricka, då de ständigt äro utsatta för ombyte af väta och torka. Däraf lossna de i det tunna virket inslagna klena spikarna, frambrädet spricker lätt i ingångshålet, taket remnar och hålken blir en läckande ruin, hvari fåglarna sky att bosätta sig. Sedan hänger den onyttiga pjesen på någon vägg eller i ett träd och skräpar kanske i flere år, tills den af sig själf ramlar ned bitvis. Flere gånger har jag sett starar fastna med fötterna, då sprickan i frambrädet gått genom flustret, och hängande med hufvudet nedåt eländigt omkomma. Efter denna sorgliga erfarenhet tillverkades hålkarna af 3/4 tum tjockt virke och detta visade sig betydligt varaktigare, dock är 1 tums ännu säkrare och bättre, hvarför jag nu endast använder denna tjocklek och lifligt tillstyrker att följa exemplet. Vill man dock använda klenare bräder, bör man icke använda spikar, allraminst sådana af järntråd, utan sammansätta hålkens delar med förtenta eller galvaniserade skrufvar. Då hål borras för träskrufvarna spricka de tunna bräderna icke, såsom vid spikning lätt inträffar, och hela arbetet blir varaktigare, emedan de öfverklädda skrufvarne icke rosta med tiden. Dessa skrufvar fördyra troligen icke hålkarna mera än prisskillnaden utgör för det tjockare virket.

Tag därför till hålkarna goda en tums furubräder och 3 och 4 tums smidd spik, då blir fabrikatet användbart under 15 till 20 år; inga olyckor hända och fåglarna återkomma till en välkänd bostad, som visserligen är något tyngre att spikas upp än den tunnare, men sådant behöfver blott ske en gång, och en bra karl kan mycket väl göra det ensam.

Bräderna hvaraf hålkarna göras böra vara ohyflade, åtminstone hvad innersidan beträffar. Deras efter sågningen skrofliga yta ger fäste åt fåglarnas klor, då de från det djupare liggande nästet sträfva upp till flustret. För att underlätta detta har jag på senare tid låtit göra några horisontala skåror med knif i framväggen nedanom flustret (se Z på ritningen). Gör man tillräckligt många sådana klättringen underlättande skåror, är det till och med bättre att i trakter där vesslor och ekorrar förekomma använda på båda sidor hyflade bräder, ty dessa rofdjur få då ej så lätt fotfäste utanpå för att komma in i hålken, och dessutom frodas då icke ohyra på insidan.

Då vid ritningen för hålkarna en förteckning öfver materialåtgången till en hålk finnes angifven, är det lätt att bestämma behofvets storlek efter det antal hålkar man ämnar anskaffa. Sedan är det endast nödvändigt att arbetet utföres omsorgsfullt, för att fåglarna skola trifvas däruti. I en hålk som är sprucken och öppen i hörnen eller hvars tak är sönder och läcker, tränger solljus och vatten in, hvilket besvärar och pinar den rufvande fågeln och ungarna, och då inkomma äfven lätt myror och andra insekter som ofreda dem. Ett mycket vanligt fel hos de flesta af bräder utförda hålkar är, att takbrädet icke täcker öfra ändan, af det hålkens baksida utgörande brädet. Detta gör att regnet, som i sådant fall slår emot den öfre, fristående ändan af detta bräde eller från taket stänker däremot, genom den aldrig täta fogen mellan bräderna rinner ned i hålken. Däraf genomsyras hela nästet, så att ägg och ungar ligga vått och kallt samt sålunda förstöras eller af föräldrarna öfvergifvas. En dag såg jag en hålk, hvarifrån det började sakta droppa en stund efter ett ihållande regn, och vid undersökning visade det sig, att öfver tumsdjupt vatten inträngt däruti samt att i nästet lågo fem öfvergifna ägg. Det går ju för sig att borra hål i hålkbottnen, så att det inströmmande vattnet kan rinna ut, men nästet blir i alla fall fuktigt, och därför är bäst att bjuda till att utestänga vattnet. Detta mål nås, om takbrädet, såsom af teckningen synes, göres så långt, att det något öfverskjuter hålkens ryggbräde, och dess undra kant vid X förses med en inhyflad ränna, som hindrar droppar att draga sig in utefter takets undersida. Detta är en viktig sak, som icke bör förbises, ty fåglarna trifvas bäst i det torra och tycka icke om att bli utsatta för kalla sittbad i boet.

Mesar och äfven andra fåglar föredraga att sittande i flustret kunna öfverskåda marken under hålken, det är därför lämpligt att låta den uppfästa hålken få en något framåtlutande ställning, hvilket äfven möjliggör takbrädets öfverskjutande bakåt med 3 till 4 cm och gör det lättare för fåglar att inifrån komma upp till flustret. För detta ändamål anbringas vid upphängningen klossen y bakom hålken nära taket mot trädstammen eller väggen, och om denna kloss något urtäljes efter stammens rundning, sitter hålken mycket stadigare. Naturligtvis måste då de två spikar, som i öfra ändan hålla hålken, vara något längre, men om spikhålen borras förut i brädet, kunna dessa båda spikar äfven fästa den en eller halfannan tum tjocka klossen.

Hålkarna böra fästas med minst fyra långa och grofva spikar, hvaraf två slås upptill och två nedtill uti baksidans bräde, hvaruti hålen som sagdt helst borras förut, hvilket ock underlättar uppspikandet på platsen. Äfven bör taket icke påspikas förr än hålken är uppsatt och därvid noga efterses, att dess öfverkant icke ligger alldeles tätt mot trädstammen eller väggen, på det icke äfven därutefter flytande vatten må draga sig ned i hålken.

Helst bör hålken sidvägen hafva en vertikel ställning, men får den någon lutning åt endera sidan är detta af ingen betydenhet, dock bör den i intet fall fästas så att den lutar bakut.

Ingångshålet i hålken, det s.k. flustret, är bäst att borra eller såga i frambrädan, medan denna är lös. Det måste rundas något på yttre och inre kanten samt jämnas med rasp eller fil för att icke skafva fåglarnas fjädrar, då de passera ut och in. Flustret uti hålken A bör icke göras större än måttet, ty då inkräktar gråsparfven hålken, om han förekommer i närheten. Då de andra fåglarna häckat och ungarne flugit ut, bör man i så fall täppa hålkarnas fluster, ty eljes går sparfven dit, bosätter sig där och förorenar den; dock bör man mot hösten åter öppna flustren, ty en mängd fåglar söka skydd därinne under vintern.

Man bör icke anbringa sittpinnar under flustren, ty i naturen förekomma icke sådana framför stamhålen och fåglarna komma bäst in utan, dessutom tjäna de endast vesslor, skator, ekorrar och andra boplundrare till bekväm sittplats, då de göra hemgång i hålken.

Då de bräder, hvaraf hålkar förfärdigas, oftast äro nya och af ljus träfärg samt således mycket i ögonen fallande, sky fåglarna till en början att bosätta sig där, och då lång tid förgår, innan de af vädrets inverkan antaga ålderns gråa färg, är skäl att åtminstone i trädgårdar och parker upphänga målade. Skola de placeras uti hagar och skog, vinner man målet lättast genom att gnida den färdiga hålken utanpå med lera, mylla eller dylikt, regnet tvättar snart bort det öfverflödiga och hålken ser genast antik ut. Det är äfven rådligt att på detta sätt smeta öfver hålkarnas insida, innan taket fästes på eller ännu bättre de särskilda bitarna innan de sammanspikas, ty fåglarna lära icke vara vana vid ljust tapetserade bostäder, hvilka de troligen ibland därför ha svårt besluta sig för att flytta in uti. Man bör icke för att öka hålkarnas naturliga utseende bekläda dem utanpå med fastspikade näfver- eller barkbitar, ty sådant lossnar lätt af torka och våta samt faller bitvis bort, och sedan är hålken på trädet eller på väggen ännu mindre en prydnad än eljes; äfven finner ohyra skydd under grannlåten.

Det är en omtvistad sak, om det gamla af fåglarna begagnade byggnadsmaterialet årligen bör bortskaffas ur hålkarna eller icke. Flere auktoriteter påstå det vara obehöfligt och skadligt och säga, att fåglarna själfva bestyra om renhållningen och undanskaffandet af det obehöfliga gamla, ja till och med föredraga att bygga nytt på det gamla materialet. Det vore visserligen bekvämare för enhvar att slippa befatta sig med hålkarnas rensning, dock anser jag min samlade erfarenhet visa, att det är rådligare att icke sky besväret.

Sällan äro hålkarna så täta, att icke under höst och vinter fuktighet intränger i dem och genomsyrar det ofta ganska voluminösa redet, som däraf blir unket och ruttet och i den kvafva gömman icke hinner torka på våren, innan den nya bosättningen sker; där frodas sedan maskar och annan ohyra, troligen äfven sådan som fåglarna lida af. De bygga ju äfven i nya och tomma hålkar och föra själfva dit stora mängder af material enkom för att höja redet så nära till flustret, som det passar för dem. Detta visar tydligt, att något förråd af gammalt icke är direkt behöfligt för ny bosättning, och därför kan det icke vara skadligt att för renlighetens skull aflägsna det obehöfliga.

Jag har påträffat hålkar, hvilka flere år varit bebodda och så fyllda med gamla reden, att deras vidare bebyggande blifvit omöjligt, hvarför de ock öfvergifvits. Således undanskaffa en del fåglar icke det gamla redet utan välja sig en ny bostad, om människan icke gör rent åt dem i den gamla.

För detta ändamål har jag på senare tid, såsom af ritningen synes, gjort hålkarnas botten i form af en skjutlucka, hvilken kan dragas ut åt ena sidan. Detta underlättar rengörandet betydligt, då man icke mer som hittills behöfver bryta loss det fastspikade taket, hvilket om hålken är gjord af tunna bräder, förstör den, då det årligen upprepas. Jag har icke funnit någon olägenhet vidlåda denna konstruktion, om den utföres någorlunda omsorgsfullt och luckan göres så att träfibrerna uti brädlappen löpa emot dennas afsneddade kanter. Om detta iakttages, sväller den icke, fast den blir våt, och ligger säkert tillfölje af kanternas kilform, äfven om trästycket händelsevis skulle spricka.

Då hålk med fast botten begagnas och det förekommer att en af föräldrarna dör och den andra därför öfvergifver boet, ligga äggen eller de döda ungarna i åratal kvar däri, om allt detta af okunnighet eller fördom icke undanskaffas. Sådant måste verka skrämmande på hvarje fågel, som sedan tittar in genom flustret, och afhåller honom säkert ifrån att bosätta sig i närheten af ett sådant olycksställe, ty hans instinkt sörjer för hans säkerhet. Renlighet kan således i detta fall ej heller vara till skada men väl till nytta.

Om bottenluckan på undersidan vid a förses med en skåra, som handen kan få tag uti, så är den lätt utdragen, och de vid båda ändar möjligtvis uppstående små springorna tätas af den i hålken införda sågspåns- och jordfyllningen. Det är nämligen en nödvändighet, att uti hvarje hålk, då den hänges upp, inlägga grof sågspån eller en blandning däraf med torrjord eller stybbe till en eller två fingers tjocklek, ty det påminner fåglarna om innehållet i murknade träd och isolerar redet från den kalla hålkbottnen. Om hålken före upphängningen något skakas, lägger sig fyllningen ganska jämn, och efter hvarje tömning kan den genom flustret införas och strös kring med en sked eller en kupad bleckbit. Denna fyllning förtager äfven det ihåliga ljudet som uppstår då en fågel hoppar ned i en af tunna bräder gjord tom hålk, hvilken akustik ibland är stor nog för att jaga en ovan fågel på flykten; därför bli nog äfven åtskilliga hålkar obebodda. Förser man hålken med bottenlucka, så är det onödigt att göra vattenhål uti den, ty luckan blir aldrig så tät att icke läckvattnet, som möjligtvis kommer in, rinner ut.

Infinna sig fåglarna icke genast till bosättning på ett nytt ställe, bör man icke strax anse försöket att vänja dem dit som misslyckadt. Kanske ha hålkarna upphängts för sent på våren, eller ha fåglarna så snart icke hunnit upptäcka dem; stundom förhindras de af andra orsaker att infinna sig, ty de undersöka förut förhållandena på stället, där kattor och andra rofdjur kunna göra vistelsen farlig. Man bör därför gifva akt på sådant och ingripa hjälpande, om det är af nöden; förändras omständigheterna på nödigt sätt, så komma fåglarna nog till nästa häckningstid.

Då jag 1883 uppsatte de första starhålkarna i Terijoki, hade jag icke förut sett denna fågel på orten och hålkarna stodo tomma till följande vår, men då blefvo flere upptagna. Liknande har förhållandet varit här på Kalliola tio år senare. Bristen på bostadslägenheter är stor, och fåglarna ströfva vida kring för att finna sådana.

Till undvikande af en del fel, som vid upphängandet af hålkar ofta göras, vill jag meddela några erfarenhetsrön till ledning därvid, hvilka beträffa de hos oss vanligaste hålkbyggarna. Hvarje fågelart har sina skilda tycken och vanor angående boets placering, som man bör iakttaga och hafva hänsyn till, om företaget att bjuda dem bostäder skall lyckas.

Om uppfästning af fågelhålkar.

Det är på en del ställen brukligt att anbringa hålkar på långa, sviktande stänger antingen fristående vid någon husgafvel eller ofvanför träd. Detta sätt är icke lämpligt, ty fåglar i allmänhet föredraga en stadigt stående bostad, och sådana hålkar förblifva därför oftast tomma eller inkräktas af någon äfventyrslysten gråsparf, som riskerar att gunga af och an för blåsten.

I allmänhet torde det vara lämpligt att icke fästa hålkar tätare än 20 till 30 steg från hvarandra. Fåglar, som icke äro af samma art och söka olika sorters föda på längre afstånd från boet, kunna visserligen trifvas nära intill hvarandra, dock böra familjer af samma släkte få ha sitt jaktområde hvar för sig utan konkurrens om födan, detta befordrar trefnaden.

Man har påstått det vara bäst att fästa upp hålkarna med flustret vändt åt sydost och jag har städse om möjligt vid upphängning på träd följt detta råd, ty då skiner solen under större delen af dagen icke in i hålken och värmer mindre därinne; det bör dock äfven undvikas att den i trakten förhärskande vinden blåser rätt in genom flustret. Placeringen måste mycket bli beroende af lokalen, och har jag utan men haft flustret vändt åt alla väderstreck. Lika orätt som det är att fästa hålken vid en lång sviktande stång, blir det ock att hänga den i solbaddet på direkt mot söder eller sydväst vettande vägg, den bör då åtminstone sitta i skuggan uppe under taket.

Man gör bäst uti att uppsätta hålkarna under sommarens lopp, ty då vänja sig de fåglar, som finnas i närheten, vid att se och undersöka dem samt veta hvar de finnas, då de på våren återvända. Förbistrykande fåglar finna skydd där under höst och vinter, och så tidigt på våren som det är nödigt tänker den, som endast sommartiden vistas på landet, sällan på småfåglarna. För de hos oss vanliga hålbyggarne kunna hålkarna uppfästas enligt följande erfarenhetsrön:

Alla hos oss förekommande mesar, talgmesen (Parus major), kärrmesen (P. fruticeti), blåmesen (P. coeruleus), granmesen (P. ater) och tofsmesen (P. cristatus) bygga gärna i hålkar. De föredraga trädgårdar med omväxlande träd och buskar och skogstrakter med blandad barr- och löfskog, men vänja sig äfven vid andra omgifningar, om sådana, som passa dem, finnas i omedelbar närhet af bebodda ställen, dock komma de icke intill städer. Talgmesen och kärrmesen äro hos oss ganska allmänna, de andra arterna äro sällsyntare och bosätta sig helst i blandad skog fjärran från människoboningar.

För alla mesar är det ändamålsenligt att hänga upp hålkar af storlek A, 1 à 3 meter högt från marken, (ty denna fågel bor icke gärna högre) i träd eller på en af löfverk dold säker påle i trädgård, vid väg eller i närheten af mindre, öppna ställen, där träd och buskar finnas nära intill, ty mesen tycker om en undanskymd plats för boet och kvistar att sitta på inom kort afstånd därifrån. Jag har här med framgång fäst upp hålkar åt dem i nedtill tätvuxna albuskar på en meters höjd ifrån marken, ehuru läget är på nordvästra sidan af en med skog beväxt bergsluttning. Hålkarna böra dock vara placerade minst 30 steg från hvarandra.

Hålken anbringas bäst i framåtlutande ställning under en lagom högt stående gren af ett stadigt träd, som står på ett fredligt och undangömdt ställe, och äfven på väggar af lider eller uthus bör man åt dessa fåglar anbringa hålken i sådan ställning. Talgmesarna bli på ett fredligt ställe, där ingen katt hålles, snart hemvana och tama, de komma då in i verandor och rum för att jaga flugor och söka smulor eller hälsa på i smörfatet, om det står obevakadt på frukostbordet, liksom här har skett. Gran- och tofsmeser hålla sig hellre i skogen, de bli icke så lätt vana vid odlade ställen, hvarför hålkar för dem bäst anbringas i skogskanten. Alla mesar förstöra maskar och puppor på träd och buskar och böra hyllas för den nytta de göra.

Det som sagts om mesars bosättning gäller äfven för en liten nätt och nyttig fågel, som på vårsommaren låter höra sin enkla sång. Det är den s.k. svart ock hvita flugsnapparen (Muscicapa atricapilla). Denna fågel häckar uti hålkar af storlek A, dock böra de fästas något högre, vid 3 till 5 m höjd. Den infinner sig i trädgårdar och parker nära intill byggnader och är icke skygg, dock har jag icke sett honom bygga i vid väggar fästade hålkar, ehuru jag flere somrar haft honom i hålkar på träd inom tjugu steg från mitt fönster. Hålken hänger bäst under skydd af de nedra kvistarna af en björk eller annat löfträd i närheten till en öppen plats eller gräsplan och uti skogskanten.

Samma ställen och förhållanden passa för den mycket allmänna rödstjärten (Erithacus phoenicurus) och dennes nära anförvant E. titis. Den förre bor gärna både i hålkarna A och C, dock föredrager den senare formen C, som är mera öppen. Åt rödstjärten anbringas hålken 2 till 6 meter högt på stammen af fristående träd eller vid skogskanten och i närheten af vägar, men äfven under taken af uthus och lider. Användes hålken A åt honom, gör man bäst uti att antingen betydligt förstora flustret eller taga bort öfra tredjedelen af framväggen. Denna fågel är föga skygg och trifves i närheten af bebodda hus, där han, om inga lämpligare ställen bjudas, bygger sitt bo på någon stockända eller sims uti verandor och öppna förstugor eller i lider, där så stor hylla eller afsats finnes att redet rymmes därpå. Man kan öppna en glugg eller taga en ruta ur ett vindsfönster, så går han dit in, och finner han stället fredligt och lämpligt, så bygger han där, helst om man för ändamålet på väggen eller på en stock spikar upp en handstor brädbit försedd med kant så hög som ett finger är tjockt. Jag har träffat på denna fågels bo uti lufthålet i badstuväggen och i vedtrafven i skogen, ty alla gömmor måste duga, då inga naturliga hål finnas.