INNEHÅLL: (continued 12)

För E. titis anbringas hålken C 1 1/2 till 3 m högt på stammen af ett af buskar något undangömdt träd i trädgård och park, ty denna fågel smyger gärna i buskar och utefter marken. Äfven han trifves nära människoboningar och bygger på egendomliga ställen, blott kattor, råttor och möss hållas på afstånd, liksom skator och nötskrikor. Att alla dessa skadedjur plundrat dessa fåglars bo har jag antingen själf sett eller haft tydliga bevis på.

Staren (Sturnus vulgaris) är ingen kinkig fågel och har af bostadsbristen redan längesedan tvingats att bosätta sig i hålkar, där sådana funnits; han är således van därvid och hålkarna B kunna bjudas åt honom nästan på hvilken plats som helst, fristående på en påle ute på fältet eller i skogen, ty han söker oftast sin föda på stort afstånd från boet. Han föredrager dock hålkar satta på något afstånd från bebodda hus, och böra de hänga minst 6 m öfver marken fritt på stammen af höga träd eller uti toppen däraf, dock ej så att de svikta starkt. Staren tycker om vidsträckt utsikt från boet och solsken både morgon och afton, ty den tiden på vårdagen sitter han högt i närheten och sjunger sin flöjtande melodi.

Denna fågels hålk behöfver man icke årligen rengöra, om ungarna ordentligt flugit ut, ty följande vår skaffa de själfva bort det onödiga af det gamla redet och hålla rent i hålken. Flere på hvarandra följande år har jag sett starar bygga i samma hålk och därefter funnit den ren; de äro äfven goda kamrater som tåla grannar i hålkar, fästade i samma träd.

Här kring villan har jag sedan flere år hvarje vår 10-15 par starar bosatta, hvaraf en del nära köksträdgården; där uppehålla de sig dock sällan, men flyga långa vägar ut på byns åkrar efter föda.

Uti samma hålkar af storleken B bygga äfven göktytan och den mindre hackspetten, om de hängas 3 till 8 meter högt på mera undangömda ställen uti park eller vid skogskanten.

Den grå flugsnapparen (Muscicapa grisola) föredrager att bygga sitt bo vid hus under taket och uti öppna lador och lider, där blott en möjlighet att säkert placera redet finnes. Den är lika närgången som rödstjärten och bosätter sig liksom han i verandor och skjul, som icke kunna stängas. Man uppsätter åt honom hålkar af formen C, 4 till 8 m högt på för vinden skyddade väggar under simser eller tak, äfvensom i fristående träd invid gräsplaner och trädgårdsland. Denna fågel tycker om att ha vidsträckt utsikt från nästet och sitter oftast i närheten däraf, spejande efter insekter, dem han med stor färdighet fångar i flykten. Han bygger gärna på 150 X 150 mm stora brädlappar försedda med kant, som spikas upp under de takstolsändar som bära gafveltaket intill väggen, blott hvarken sol eller regn når dit. Ett flugsnapparepar har flere somrar häckat här vid villan under ett öppet balkongtak, där folk och barn ständigt uppehöllo sig under rufningstiden inom några meter från boet. De infunno sig genast, då taket blifvit färdigt, och lade redet på ett bräde af listen där innanför. Att där flere gånger målades störde dem icke, och lyckligt födde de upp sina 4 till 6 ungar samt hafva hittills återkommit.

Dessa fåglar bygga här äfven på hyllor, högt uppspikade på nakna stammar i parken invid någon öppen plats. Dessa hyllor ha gjorts af större näfverstycken, som i lutande ställning spikats fast vid träden, sålunda att däremellan och stammen bildats som en ficka, stor nog för att rymma det lilla redet. Sådana tillfällen för boets anbringande ha äfven begagnats af rödstjärten och svart och hvita flugsnapparen, helst om ett liknande näfvertak fästats på något afstånd däröfver till skydd mot regn. Så gjorda se de helt naturliga ut och äro omtyckta af fåglarna.

Ärlan (Mutacilla alba) bygger äfven, då inga större stenrösen eller af bullersten upplagda gärden finnas att tillgå, i nödfall uti hålkar af formen C, om de uppsättas högt under framskjutande tak liksom för ofvannämnda fågel, dock icke i träd. Ärlan bor helst mera öppet i närheten af trädgårdsland, ängar och åkrar, där hon söker föda, därför böra hålkar för henne uppsättas minst 3 meter högt på skyddade ställen under taken af byggningar, där äfven små hyllor lätt kunna anbringas; dock kommer hon icke, om kattor finnas i närheten. Här på villan byggde ärlor under det öppna tornets golf 12 m högt, och innan man visste af boet, gick man ibland på de glesa bräderna omedelbart däröfver; honan flög då visserligen bort från äggen, men återvände snart och fick sedan vara i fred, ty man undvek att gå dit tills ungarna voro utflugna.

Rödhaksångaren (Erithacus rubeculus), denna vår lilla flitiga och rätt angenäma sångfågel, bygger visserligen sitt bo oftast nära marken uti grunda håligheter under rötter af stora träd, i låga buskar och ruttna stubbar eller i det ris och de torra löf som samla sig i mångstammiga al- och videbuskar, men han inkvarterar sig dock äfven uti hål i gamla träd som ligga mer än en meter öfver marken och uti väl undangömda hålkar.

I täta busksnår i trädgårdar, hagar eller vid åstränder, undangömdt och nära marken, anbringar man åt denna fågel hålkar af storlek A; dessa behöfva dock icke göras alldeles så djupa, afståndet från flustret till bottnen är nog med 65-75 mm. Äfven bygger han i liggande hålkar af samma sort, hvilka förses med ett hål af 40 mm tvärmått midt på den ena bottnen och läggas på marken, väl gömda under buskar, och täckas så godt som möjligt med torra löf och mossa. Af samma material bör äfven så mycket läggas löst i båda sorterna hålkar, att det fyller dem upp till flustret, sedan städar han åt sig själf.

Denna fågel trifves gärna nära människoboningar, om där finnas täta buskar, och bör han hyllas för sin trefliga sång, dock får han sällan där vara i fred för möss, råttor och de öfverallt kringstrykande kattorna.

De andra hålbyggarna äro mera sällsynta, och då jag icke sysslat med bosättningsförsök åt dem, förbigås de här.

Det är icke mycket besvär och kostnad för en naturvän att syssla med småfåglarnes bosättning, men det är en angenäm förströelse, som gifver nöje och gör nytta.

Man bör mata småfåglarna under vintern.

Att de småfåglar, som öfver vintern stanna hos oss och för att söka sin knappa föda stryka omkring från trakt till trakt, därunder så starkt minskas till antal, beror icke blott på deras talrika fienders, rofdjurens och människornas förföljelser, utan till stor del äfven på det här i norden för dem ogynnsamma klimatet. Under den tid då snön täcker marken öfverallt och för fåglarna gömmer födan, uppkommer äfven genom omväxlande blida och kyla rimfrost och isbark på träd och buskar, täckande och görande oåtkomliga för fåglarna under veckor och månader alla de insekter och larver som innästlat sig och sökt skydd för vintern uti barkens springor. Då är fåglarnas förrådskammare stängd, och det är en tid af umbäranden och nöd för de små djuren, hvarunder många förgås af svält och kyla.

Under sådana omständigheter är det hvar fågelväns skyldighet att efter råd och lägenhet gifva föda åt sina nödställda vänner. Det är dock icke skäl att för tidigt på hösten börja mathållningen åt dem. Då kunna de nog själfva skaffa sig det behöfliga och måste obehindradt få uppfylla sin bestämmelse, som är att uppsöka och utrota de i trädgård och skog gömda skadedjuren, men då sådana icke kunna åtkommas, då umbärandets tid kommit, då årstiden uppträder med all stränghet och gör det svårt eller omöjligt för fåglarna att lifnära sig, då böra vi för att lindra nöden efter bästa förmåga hjälpande ingripa.

Då jag nu några vintrar vistats på landet, har jag börjat mata fåglarna först när snön lagt sig stadigvarande, då granarna stå höljda med snö och is samt talgmesarna infinna sig för att undersöka springorna uti brädfordringen kring byggningarna och listverken under taken efter flugor och puppor, däremellan liksom påminnande tittande in genom fönsterrutan. Då har naturen för dem stängt visthuset. Att då kunna förse fåglarna med deras vanliga, naturliga föda är omöjligt, man måste således försöka att ersätta denna så godt man kan, d.v.s. med det lämpligaste som kan anskaffas. För ändamålet kunna följande ämnen med fördel användas: rifvet, torrt hvetebröd, helst sådant som är bakadt hemma samt innehåller något smör och mjölk, då det af fåglarna gärna ätes; söndersmuladt kött, kokt eller stekt och torkadt; krossade hamp- och roffrön, hafregryn och torkade rönnbär; allt detta tycka fåglarna om, och bjuder man mesarna därjämte på osaltadt flott, talg eller fett i allmänhet, så är bordet åt dem smakligt och rikligt försedt. Serveringen af dessa rätter kan, om fåglarna uppehålla sig på nära håll — och detta göra de nog om skyddade natthärbärgen eller hålkar finnas i närheten — ske på små bord försedda med låga kanter eller i lådor, synligt uppställda på passande ställen. Sådana har jag hela vintern flere stående utanför på fönsterlisten, där de lätt kunna efterses och rengöras, och är det ett stort nöje att se fåglarna, som snart vänja sig dit, förpläga sig med anrättningarna.

Då djup snö ligger, är det något svårare och omständligare att på längre afstånd sköta mathållningen ordentligt, ty bord, lådor och de ofta små byggningar liknande inrättningar, som för ändamålet användas, bli snart fulla med snö, hvilken täcker maten, så att fåglarna slutligen icke kunna komma åt något däraf.

Därför är bäst att förfara på följande sätt. Man tager en omkring två meter hög tall eller gran och kvistar den nedtill så högt som snön på stället brukar lägga sig eller ungefär på halfva höjden. Sedan gör man af förenämnda näringsmedel en blandning i ett kärl och öfvergjuter denna med smält talg eller annat osaltadt flott, af sådan beskaffenhet att det stelnar, så pass rikligt att det hela, då det är omblandadt, varmt kan strykas på tallruskan med borste eller pensel och fastnar därpå. När detta är väl utfördt, för man ruskan dit där den skall vara, fäster den uti en korsformig julgransfot och lägger en sten på hvar och en af dennas fyra armar, så att den står stadigt i blåst.

Af granens eller tallens många kvistar kunna naturligtvis en del borttagas, men barren må gärna sitta kvar, ty därvid fastnar smörjan bättre. Flotten inhöljer födan och håller den kvar samt skyddar den för regn; fåglarna hitta snart reda därpå och vänja sig vid densamma. Den snö, som stannar på kvistarna, hindrar icke fåglarna att komma åt maten och faller lätt bort, då man knackar på stammen, och den på marken liggande blir sällan så hög att den gör förfång. Det beror sedan på huru många gäster som infinna sig och huru stort förrådet är, om det räcker en vecka eller längre innan det måste förnyas; detta lär ock erfarenheten snart. Det är rätt roligt att emellanåt se en hel svärm af olika fåglar knyppla om de smorda kvistarna.

Man kan ock tillverka ett matbord åt de små gästerna af följande beskaffenhet. Af tunna ohyflade bräder göras två fyrkantiga bordskifvor, hopspikade på tvärlister och omkring en meter utefter sidorna. Till en af dessa skifvor göras fyra ben af stadiga störar, som tagas 1 1/2 meter långa och något fällas in i skifvan midt på dess sidor samt stadigt förenas inunder med korssträfvor. Ofvanpå denna skifva mellan benen, som böra vara så högt anbragta att de räcka 10 cm däröfver, anbringas ett kors af lika höga lister, hvaraf skifvan således delas i fyra rutor. Den andra skifvan passas med de sammanhållande tvärlisterna vända nedåt ofvanpå korset, så att den ligger någorlunda tätt därpå och förses på samma sida med några andra, låga lister. Dessa skola tjäna till att hålla kvar den i smält tillstånd påstrukna fågelmaten, för hvilket ändamål denna skifva kan föras inomhus. Ställningen bäres ut i trädgården eller parken, där den är bäst åtkomlig för fåglarna, den smorda bordskifvan lägges med smörjan nedåtvänd på sin plats och de nyfikna mesarna hitta snart dit samt visa vägen åt andra fåglar. För att göra det lättare att hitta den sålunda i taket hängande maten, strör man litet hampfrö på bordet och in uti de fyra kamrarna därunder samt fäster någon liten fläskbit där, hvilket medel är mer än som vanligen behöfs för att väcka uppmärksamheten. Detta fågelbord har, om det riktigt uppställes, den goda egenskapen, att regnet icke lätt kommer åt att blöta upp och förstöra maten och äfven snön kan icke fritt yra dit in i alla kamrar, hvilka med en käpp lätt göras fria från snö. Fåglarna lära sig märkvärdigt snart att picka bort sin föda under taket, som dock icke bör fästas alltför högt åt dem, och man kan lätt se om förrådet är förtärdt; då tar man bordskifvan med sig in och förnyar målningen.

Om man fram mot våren på och uti detta matbord lägger frön af hampa och andra af fåglarna omtyckta växter, infinna sig därvid gulsparfvar, hämplingar och bofinkar, liksom under höstvintern, ifall rönn- och enbär serveras, sidensvansar och domherrar gärna hålla tillgodo. Ställes bordet på en plats, där det kan ses från fönstret, är det under enformiga vinterdagar ganska intressant att emellanåt en stund iaktta fågellifvet i dess närhet.