INNEHÅLL: (continued 7)

Mot slutet af maj 1869 infann sig Mr. Fielding på verkstadens kontor och bad mig följa med till stranden af Laukko torg för att bese en af honom inköpt ångbåt, på hvilken han önskade verkstaden skulle utföra några förändringar. Under vägen dit kom jag icke att fråga hvarifrån han skaffat sig båten, men igenkände vid framkomsten genast Nordins tröskverk. Gratulerande F. till den förvärfvade klenoden, frågade jag, hvad han önskade få utträttadt och fick till stor förnöjelse höra, att han ansåg det med remutväxling försedda maskineriet mindre lämpligt för en propellerbåt, ehuru det efter säljarens utsago tillverkats vid en känd och namngifven verkstad, men tyckte han, att det lätt kunde ändras till hjulbåtsmaskin, emedan maskinaxeln redan helt lämpligt var anbringad tvärsöfver båten och denna således blott behöfde förlängas. Denna ombyggnad hoppades han verkstaden skulle utföra åt honom för billigt pris. Jag rådde honom att beställa ett alldeles nytt och tidsenligt maskineri, dock ansåg han ett sådant bli för dyrbart samt menade att han som mekaniker nog förstod huru mycket af det gamla som kunde användas. Detta kunde jag icke förneka, men meddelade honom, hvad jag visste om maskineriet och dess tillkomst, äfvensom att jag endast på vissa villkor ville förbinda verkstaden att befatta sig med ombyggandet. Dessa villkor voro: Båten måste få bli propellerbåt, emedan skrofvet bäst passade till en sådan. Af maskineriet skulle endast det användas, som var passande för en snabbgående direkt på axeln verkande propellermaskin. Att den horisontala ångpannan skulle ombyggas till en vertikal och slutligen, att då ett exakt pris för ett arbete bestående endast af förändringar icke kunde uppgifvas, utan att tagas till så rundligt att verkstaden med säkerhet icke råkade ut för förlust, vore det lämpligast och billigast för F. att beställa utförandet enligt räkning, mot mitt löfte att arbetet skulle utföras så bra som möjligt och till skäligt pris. Dessa villkor trodde jag F. icke ville antaga och hoppades på sådant vis slippa ifrån det lönlösa bråket med hans båt. Han funderade på saken under ett par dagar, men så åkte ångslupen en morgon in på verkstadsgården och egaren anlände för att beställa förändringen. Han tycktes, tillfölje af de upplysningar jag gifvlt honom, vara ångerköpt och ha insett att en grundlig ombyggnad måste företagas; denna ville han nu kosta på, eftersom han köpt båten billigt och hoppades att få den i riktigt godt skick. Detta lofvades honom, och skulle han slippa taga emot båten om den icke blefve tillnöjes, hvarefter de nämnda villkoren uppskrefvos och undertecknades.

Således fick jag dock den intressanta uppgiften att till billigt pris, med användande af allt dugligt bland det gamla skräpet, däraf åstadkomma en användbar och tidsenlig ångslup. Detta uppdrag roade mig, ty det nätta skrofvet var förtjänt af en god maskin, och en bra båt fick Mr. F.

Ändringen af maskineriet blef vidtomfattande och utfördes på följande sätt. Af ångpannan togs det yttre fodralet och användes till eldstad i en ny vertikal panna, hvaruti de gamla tubrören insattes korsande hvarandra i horisontala rader. Yttre pannskalet och bottnarna gjordes nya, men den gamla eldstaden användes till den uti pannan befintliga delen af skorstenen. Af den gamla pannan blefvo således blott de små bottnarna obegagnade. Till ångpannan och maskinen gjordes en gemensam fundamentram, som innehöll två lager för maskinaxeln och fästades stadigt i båten. Däröfver uppställdes en vertikal skåpliknande ställning för maskinen, på hvars öfre plan de båda gamla ångcylindrarna placerades uti liten vinkel mot hvarandra, arbetande på en gemensam vef, förfärdigad af den gamla dubbelslängiga vefaxeln; äfven användes de gamla vefstakarna, kolfhufvudena och förningarna. En ny på axeln sittande regleringsmekanik med skrufgänga tillverkades, och härpå uppsattes de gamla excenterskifvorna och stängerna för slidrörelsen. Således förkastades nästan intet af det gamla maskineriet. Den nya vertikala snabbgående tvillingmaskinen kopplades direkte vid propelleraxeln, hvarigenom remöfverföringarna och allt skrammelverk undvekos samt mera utrymme vanns i båten.

Detta arbete utfördes på tre veckor, och under midsommardagarna kunde Mr. F. göra lustturer på Pyhäjärvi med sin nya ångare. Han var nu förtjust öfver båten, som vid 80 à 90 skålpunds ångtryck, hvilket pannan gaf utan att forceras, och 220-250 omlopp af maskinen i minuten, gick så att hvitt skum fräste framför bogen. Detta var väl äfven orsaken till att han kallade sin båt "Amalia" efter sin hustru, ty gumman fräste litet ibland öfver de stora utgifter, denna mannens käpphäst förorsakade.

F. var gladlynt och vänsäll samt arrangerade för firandet af båtens namngifning en stor festlighet på Viksholmen, hvartill han inbjöd alla vid fabrikerna i staden anställda landsmän jämte familjer, så mycket folk som rymdes i båten, och trakterade dem rundligt. Detta festande roade honom, hvarför han som oftast under sommarens lopp upprepade det, hvilket dock fru F. var föga nöjd med, eftersom det kostade mycket och intet inbringade; ty hon var som de flesta engelska fruar i T:fors på den tiden mycket noga och hushållsaktig. Därför satte hon slutligen sitt absoluta veto emot dessa lustresor med bjudningar, och då ingen af landsmännen brydde sig om att i gästfrihet följa det gifna exemplet, fick Mr. F. snart lustresa ensam och tröttnade därpå. Någon inkomst kunde han ej heller få af båten, ty om han ville hyra ut den åt annan person eller göra lustresor med passagerare måste båten besiktigas och föras af examinerad maskinist, hvilket icke lönade sig för Mr. F., ty på orten fanns då ingen efterfrågan på en så liten båt till ett sådant ändamål. De ständiga utgifterna medförde slutligen det vanliga resultatet, att båten fick ligga obegagnad, och egaren funderade på att göra sig af med den. Han lyckades äfven sälja den samma höst. En tysk handelsresande råkade få se den nätta leksaken och betalade så bra därför, att Mr. F. slapp undan utan direkt förlust på affären. Men köparen gjorde det villkoret att få betala köpesumman med kolonialvaror, viner samt annat godt och användbart i den frikostige gentlemannens hushåll, där det äfven snart gick åt, hvarför man med skäl kunde säga, att Mr. F. och hans goda vänner förtärde hela ångslupen.

Detta kan dock påstås blott ha händt hvad Mr. F. beträffar, ty den nya egaren hade båten i behåll och skickade honom till Lübeck. "Amalia" fick ånga i väg till T:hus, där källarmästar Nordin var i tillfälle att med en känsla af vemod fara med och taga afsked af sin förra tillhörighet, hvilken sedan med järnvägen fortsatte resan till hufvudstaden, hvarest båten skaffades ombord på ångaren "Nikolai", som förde den till destinationsorten, Lübeck.

Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin.

Enligt hvad mig meddelats af bekanta på orten, väckte "Amalia" uppseende i Hansastaden för sin nätta form och sin för båtens små dimensioner rätt ansenliga hastighet. Den användes för tillfälliga färder på Travefloden och för söndagslustresor till Travemünde samt var under första sommaren mycket anlitad. Men då det lika litet där som i T:fors lönade sig att hålla stadigvarande besättning på båten, anlitades genom egarens bekantskaper manskap från de för tillfället i hamnen liggande och i staden hemmahörande större ångbåtarna, rorgängare, maskinister och eldare. Sådana voro emellanåt icke riktigt hemmastadda på en så liten farkost och ovana vid dess för den tiden rätt snabbt arbetande maskineri, äfvensom vid pannans matning med injektor. Ej heller kunde egaren vara alltför nogräknad med kvaliteten af det manskap som för tillfället stod att fås, ty vanligen fanns ej folk att välja på.

Då båtens ångpanna redan med vedeldning gaf ånga i öfverflöd och där eldades med stenkol eller koks, ökades ångbildningen ansenligt och maskinisten måste därför vara en pålitlig och påpasslig karl, som med största uppmärksamhet och jämnhet skötte eldning och matning; eljes steg ångtrycket i hast till 9 à 10 atmf. och rusade då äfven under full gång med hvinande oljud ur säkerhetsventilerna. Sådant hände några gånger och skylldes af vederbörande naturligtvis på maskineriets konstruktion, hvilken genom detta prat helt oförtjänt misskrediterades. Dock aflöpte allt lyckligt och väl till nästföljande höst, år 1870.

För en färd till Travemünde hade man anförtrott ångslupens skötande åt en maskinistelev, lånad från en större ångbåt. Denna ungdom var för första gången på en så liten ångare och hade icke hunnit eller ansett nödigt taga reda på pannans matareapparater, innan afresan försiggick. Båten var fullpackad med folk och hade icke kommit långt på väg, innan det behöfdes vatten i ångpannan. Då visade det sig, att injektorn icke arbetade, huru än maskinisten bråkade för att få den i gång. Efter en stunds fåfäng möda måste han taga till handpumpen och med den pressa in vatten i pannan. Detta lyckades dock lika litet, ty äfven den var i oskick, troligen hade redan under föregående resa flytande smuts ur den orena floden fastnat i apparaterna och för tillfället gjort båda oanvändbara.

Under tiden hade vattnet i pannan sjunkit ur profglasröret och ångan börjat rusa ut ur säkerhetsventilerna, medan ångslupen med ökad hastighet kilade framåt. Rådlös och hufvudyr fjäskade maskinisten från den ena matareapparaten till den andra och ref, för att bli af med ångans öfverflöd, upp både eldstadsdörren och hvisselpipan. Passagerarena, som märkte att icke allt var som det borde och sågo att maskinisten tappat hufvudet, blefvo skrämda och fruktade naturligtvis genast att ångpannan skulle explodera. För att slippa så långt som möjligt ifrån denna trängde de upp i båtens för och akter så våldsamt, att en del af dem, rädda att knuffas i sjön, skreko på hjälp. Andra, som trodde att maskinisten öppnat hvisselpipan för att tillkalla hjälp, gjorde paniken ombord fullständig, och man skrek på styrman att köra båten på land.

Under all denna konfusion rusade ångslupen förbi flere på floden liggande fartyg, hvars besättningar hälsade det lilla fräsande och tjutande vidundret med ihållande hurrarop och viftningar. Föga anande det kritiska tillståndet ombord, trodde de nog, att det örondöfvande ljudet på den lilla snabblöparen tillställts af öfvermod och för nöjes skull. Sedan denna oroväckande situation en stund fortfarit, lyckligtvis utan att något värre inträffat och ingen af förskräckelse ramlat eller hoppat i vattnet, hittade en rådig passagerare på att med sin hatt ösa vatten ur floden in i den öppna eldstaden. Med några hattar vatten släcktes elden snabbt, ångtrycket minskades hastigt, och sedan alla något lugnat sig, lade båten på allmän begäran till vid närmaste landningsställe och därmed var denna hemska tilldragelse lyckligt öfverstånden. Passagerarena lämnade alla båten, föredragande att taga sig fram på egen hand framför att, som de trodde, riskera lifvet på ångslupen. Då hvarken ångpannan eller maskinen lidit skada återvände ångslupen tom till staden sedan injektorn och pumpen behörigen rengjorts.

Berättelsen om äfventyret hörde jag, då jag följande sommar passerade Lübeck, af en bekant, som vid tillfället varit med, och har jag icke anledning tro att något i skildringen öfverdrifvits. Han tillade äfven, att fasaväckande historier om tilldragelsen snabbt spredos i staden och kommo i tidningarna, hvarigenom stort uppseende väcktes, mycket större än händelsen var förtjänt af. Följden blef att högst få därefter riskerade fara med ångslupen och att affären totalt förstördes för egaren.

Under loppet af flere år hörde jag sedan intet om båten, tills en vacker dag ett bref från Berlin anlände till verkstaden i T:fors, innehållande begäran att dit enligt uppgifven adress sända modellen till ångslupen "Amalias" ångcylindrar. Då verkstaden icke tillverkat dessa cylindrar, men dock önskade tillmötesgå den skrifvande, vände den sig i ärendet till maskinens konstruktör fabrikör P., som dock icke mer hade ifrågavarande modell i behåll. Vid detta tillfälle erfors att "Amalia" från Lübeck blifvit såld till Berlin och där på Spreefloden och kringliggande sjöar under årens lopp tjänstgjort till nytta och nöje, utan vidare malörer, än att en af ångcylindrarna visat sig felaktig i gjutgodset och därför skulle ersättas med en ny.

Detta inträffade under ett af åren 1875 eller 76 och visade, att denna så egendomligt hopkomna och vidtberesta ångslup dock slutligen gjorde skäl för sig, sedan den på rätta stället kommit i rätta händer. Kanske går den sina turer där ännu.

En jakt vid Pyynikke.

Vid södra sidan af Pyynikkeåsens sluttning mot Pyhäjärvi upprinna på en liten busk- och trädbeväxt plats tätt intill hvarandra många ymniga källsprång, hvilka förena sig till en strid bäck, som efter ett kort lopp genom den odlade 2 à 300 meter breda strandslätten utfaller i sjön. Denna bäck tyckes hela året om vara lika vattenrik, och då den utan annat synligt tillflöde så plötsligt framväller ur grusåsen, var den tron allmänt spridd i trakten, att den uppkom af läckvatten från den på andra sidan om åsen närmare fyratio fot högre belägna Näsijärvi De funnos som påstodo, att bäckens vattenmassa långsamt men jämnt ökades, allteftersom källornas underjordiska rännilar mer och mer skuros upp, och förutsade de att T:fors ström i framtiden skulle taga denna väg, öfvergifva sin nuvarande strömbädd och således lämna fabrikerna utan vattenkraft. Det finns ju folk som helst tro på det osannolika och mystiska, men troligare är dock, att dessa källor uppstå af nederbörden, som faller på den vidsträckta och mest af groft grus bestående åsen och hvilkens vattenmängd silar ner däri till det under åsen mellan sjöarna liggande glaciala lerskiftet samt vid dess lägsta kant träder i dagen i nämnda grupp af källor. Detta mot Pyhäjärvi sluttande lager af blågrå lera är synligt vid källorna och har på flere andra ställen bearbetats för tegeltillverkning. Denna teori för källornas uppkomst förklarar äfven hvarför utefter hela åsen eljes hvarken bäckar eller källådror finnas.

Sagan om denna bäcks framtidshägringar hade troligen inspirerat den i T:fors på 60-talet allbekanta företagsamma bagarmästaren och restauratören T. att försäkra sig om denna vattenkraft och vid den anlägga en mjölkvarn för eget behof, ty bäcken har fall ned till sjön och kunde således leverera en mindre drifkraft. Dessa funderingar voro orsaken till att T. en dag i augusti förde mig till stället och sedan byggde kvarnen lämpad för den kraft bäcken kunde åstadkomma.

För att efter denna inledning öfvergå till berättelsen om jakten, så var anledningen därtill den, att jag, sysselsatt med afvägning af bäckens fallhöjd ned till sjön observerade en myllrande mängd rapphöns på åkrarna. På hemvägen uppsökte jag kapten Steen, som befanns vara lika intresserad för hönsen som jag, och vi kommo öfverens om att följande söndag, då hans ångbåt råkade ha sin månatliga hvilodag, undersöka hönskullarnas talrikhet. Dagen kom och redan före kl. 5 på morgonen var jag ombord hos kaptenen. Vädret var otrefligt, mulet och regndisigt som på hösten, men blef bättre fram på dagen, och då sjön var lugn, beslöt kaptenen att vi skulle ro längs Pyhäjärvi för att slippa vandra den långa landvägen till jaktplatsen. Ångbåtens rorgängare och Kalle rodde oss således kvickt till stället; vi lade till vid bäckmynningen, kaptenen och Kalle landstego på västra standen, medan jag valde den östra, hvarefter karlen återvände med slupen.

Jag hade icke hunnit besluta hvad som borde företagas, då en sakta hvissling hördes från sjön och jag fick se karlen i båten med högra armen visa åt land samt oupphörligt ömsom öppna och stänga gapet. Däraf kunde jag förstå, att något jaktbart, som höll på att förpläga sig, måste finnas åt det hållet, och följaktligen smög jag ditåt för att taga närmare reda på hvad han menade och såg. Längs sjöstranden stod en rad låga, täta vide- och albuskar, hvilka kunde användas som skydd vid avancerandet, och så kom jag snart obemärkt inom håll af en flock gräsänder, som i en rad längs åkerrenen tuggade och sleto i hafreaxen eller med uppsträckta halsar betraktade båten. Denna andkull hade vi utan att observera farit förbi. Sålänge båten var synlig, höllo änderna sig stilla. I väntan på hvad jag skulle uträtta, hade karlen slutat ro, och iakttagande honom observerade änderna mig icke. Då jag nu visste hvad det gällde, sänkte jag mig på knä bakom närmaste buske och sköt utefter andraden. Tre fåglar föllo, en fjärde flaxade skadskjuten inpå åkern och resten af flocken sträckte öfver sjön.

Då skottet smällde, for ett stycke längre fram en uppskrämd hare ut ur buskarna ned på strandremsan; där varsnade han med det samma karlen i båten, ändrade kurs och kom med god fart emot mig. Tiden räckte just till att spänna hanen innan han åter skyggade för mig och kastade sig åt sidan upp mot åkern, men samtidigt small skottet, hvarpå jösse kullrade rundt och blef liggande. Så hade den tillämnade rapphönsjakten fått en helt oväntad början, och då jag icke hade lust att bära allt det skjutna under jaktens fortsättning, vinkade jag rorgängaren att komma tillbaka med båten och samlade ihop mitt villebråd. Haren och de tre döda änderna hittades nog genast, den skadskjutna ville jag ogärna lämna och sökte en god stund förgäfves, men måste slutligen dock låta karlen fara med det han fått.

Under tiden hade kaptenen och Kalle skött jakten på sitt vanliga sätt. Snart stannade Kalle bligande på marken framför sig, hvarpå kaptenen sakta avancerande drog sig åt sidan om honom och Kalle med utbredda armar kastade sig framstupa. De skrämda fåglarna flögo upp och kaptenen sköt med detsamma. Ibland hände dock, att han redan varsnade fåglarna på marken och sköt tätt under Kalles näsa. Om något föll för hans skott, såg jag icke, men flocken lyfte helt lågt, flög ett kort stycke och slog ned nära bäcken. Då de därigenom kommo mig närmare, öfvergaf jag sökandet efter den sårade anden och drog mig ditåt i skydd af buskarna längs bäcken, medan Kalle fortsatte drifvandet åt mitt håll. Snart såg jag rapphönsen en efter annan flaxa öfver den meterdjupt i marken utskurna bäcken, tydligen obenägna att i den regnfuktiga morgonluften anlita vingarna, och snart kom hela flocken efter. Då de hunnit inom håll, sköt jag i tätaste flocken, så att fjädrarna yrde kring, och lät det andra skottet följa, då de lyftat.

Fastän det denna gång icke behöfdes, hade Kalle sin vana trogen vid skottet stjälpt omkull lik en kägla, men bra var det, ty då han låg skrämde han fåglarna mindre. De vände tillbaka öfver bäcken och flögo inom skotthåll för kaptenen, som ytterligare fällde ett par. Kalle plumsade nu genom bäcken och sökte ihop fyra höns åt mig, men gräsanden hittade han ej heller, den måste ha gömt sig väl och Kalle var ändå icke så skicklig som en fågelhund, ej ens efter denna massaker begåfvo sig rapphönsen längre bort; uppvuxna i närheten och aldrig förföljda hade de väl sällan lämnat råg- och hafreåkrarna där, hvarför det lyckades Kalle att högre upp mot åsen ännu en gång drifva en flock inom skotthåll för oss båda, med den påföljd att han vid frukostdags bar hela dussinet fåglar på ryggen. Hönsen tycktes alla vara af sent kläckta kullar; de flögo visserligen bra, ehuru de icke voro fullväxta, men slutligen blefvo de dock af det ifriga förföljandet så uppskrämda, att de skildes åt och begåfvo sig på flykten, innan Kalle kom nära, hvarför hönsjakten för den gången blef slut.

Småningom hade vi kommit nära den under åsen belägna bondgården, och då vi började känna oss i behof af föda, gingo vi dit för att höra efter hvad som kunde erhållas för penningar och goda ord. Då jag klef öfver stängslet till den byggningen omgifvande potatistäppan, skrämde jag ur de innanför i ymnighet växande vilda hallonbuskarna upp en stor hare, som i sakta mak guppade ut på åkern genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Jag väntade ingen sådan öfverraskning så nära inpå husknutarna, och då jag stod på inhägnaden med bössan på ryggen hann jag endast ropa "hare" åt den bakom mig stående kaptenen och visa ditåt med handen. Han var ögonblickligen herre öfver situationen, och då jösse lugnt satte sig upp för att närmare betrakta dem som störde hans landtliga ro, föll han baklänges för skottet och skakade tassarna litet; troligen var hans sista tanke att det vore bäst ge sig i väg.

Smällen kallade alla man ur huset, och jag var just i beråd att till värdinnan yttra några beklagande ord öfver kaptenens attentat på haren, hvilken jag trodde möjligen höra till gårdens husdjur, då hon förekom mig med att utbrista i tacksägelser öfver att vi befriat henne från odjuret, som ätit upp hennes kålrots- och rofplantor. Hon skaffade oss både mjölk och kaffe med tilltugg samt åtog sig att förvara värt villebråd, tills det längre fram på dagen skulle afhämtas.

Efter frukosten vandrade vi bortåt hagelfabriken utan att träffa på rapphöns eller annat vildt, hvarför vi vände och följde åsen åt väster till Piispala stockrullbanor. Där klefvo vi öfver de stora vallarna af lossnad bark under banställningarna och fortsatte på andra sidan öfver ängarna nedanför landsvägen parallellt med denna. Sä kommo vi till den lilla bäck, hvilken vid Epilä gård rinner under landsvägen från den högre upp belägna vackra sjön och lägre ned mynnar ut i en annan vid Kaarila gård, för att sedan fortsätta till Pyhäjärvi. Nu var Kalle förut och smög bakom buskarna utefter bäcken, och där stannade han tvärt, lyfte händerna upp mot axlarna och sträckte därpå armarna ut från sidorna. Kaptenen hviskade: "Nu ser han något på båda hållen", hvarefter han försiktigt avancerade åt höger och jag åt vänster mot bäcken. Kaptenen fick först syn på gräsänderna där och fyrade på, hvarvid på min sida äfven ett par flögo upp, men så lågt öfver vattnet, att jag mellan buskarna blott såg en skymt af dem; hans blefvo däremot liggande på vattenpölen och därifrån metade Kalle upp dem med en stör. Bäcken var delvis torr och bestod af en rad mindre pölar, hvarför vi hoppades träffa på flere änder och följde dess lopp nedåt Kaarila sjö. Vi påträffade inga änder förrän vi kommo fram till sjön, där vi hörde och sågo dem i vassen, men då ingen båt fanns vid stranden och Kalle bestämdt nekade att våga sig ut på den dyiga sjöbottnen efter skjutna fåglar, fingo vi afstå från att ofreda dem där. Kalle kunde således icke trots sin användbarhet ersätta en bra fågelhund, det insåg jag på den jakten flere gånger, ehuru kaptenen icke ville medgifva det.

Då kaptenen var bekant med egaren på Kaarila, herr T., gingo vi dit och blefvo bjudna på middag, hvilket var ganska fägnesamt, efter vi nu redan traskat omkring fulla sex timmar sedan kaffetåren vankats. Medan middagen afåts, berättade T. att där utom rapphöns och änder äfven fanns godt om harar kring Kaarila och Rahola gårdar samt lofvade fram på eftermiddagen visa oss hvar de höllo till. Han hade sist sett dem samma dag på morgonen och trodde att man kunde komma åt dem utan hund, eftersom de icke voro skygga. Middagen blef långvarig och kaptenen hade ingen lust för jakten, innan han fått kaffe med tillhörande likör, och då detta inträffat var klockan redan närmare fyra. T. följde oss på vägen till Rahola, som utgjordes af en smal gata mellan låga gärdesgårdar. Medan vi gingo sade T., som fått reda på Kalles befattning som drefkarl, att han borde ge sig af ut i hafreåkern bredvid vägen och väsnas där så godt han kunde, så skulle vi nog snart få se harar. Kalle följde oss längs tegarna ömsom skrålande, hvisslande och slående ihop händerna, så det lät som skott.

Till en början egnade vi uppmärksamhet åt hans förehafvande, men då inga harar blefvo synliga, slappades intresset och kaptenen kom åter i farten att berätta någon af sina favorithistorier. Kalle hade under tiden avancerat framom oss och var kommen i närheten af en enstaka vid vägen stående, mindre lada, hvilken som vanligt där i trakten stod på fyra eller sex låga stenfötter; pelare kan man väl icke kalla ett par på hvarandra lagda kullerstenar. Där skrek Kalle till: "Nu komma hararna!" Och ganska riktigt hoppade där fram under ladan och ut på vägen två stycken stora harar, som begagnat sig af den genvägen för att slippa undan Kalles musik. Kaptenen, som gick i bredd med T. några steg framför mig, var med detsamma färdig att skjuta, men hade oturen att skottet klickade, med den påföljd att den haren som var före skuttade öfver gärdesgården. Samtidigt smällde dock hans andra skott, och hvilken af de båda hararna detta var ämnadt åt, tror jag kaptenen själf icke hade riktigt klart för sig, men den andra, som kom tätt efter den första, föll tillbaka på vägen och fortsatte ögonblicket därpå att galoppera längs denna. Det gick dock dåligt undan för jösse, han hade fått fel af skottet, ty han gjorde inga stora skutt som harar bruka, han bara guppade framåt. Då kaptenen såg att haren var skadskjuten, gaf han sig icke tid att ladda, utan kilade efter honom allt hvad hans korta ben kunde, i stället för att gå ur vägen och låta mig skjuta. Med detsamma kom Kalle sättande öfver gärdesgården och följde sin förman, så att det blef alldeles omöjligt att skjuta i den smala gatan, hvarför T. och jag icke kunde annat göra än skratta åt dem som sprungo i kapp med haren; ty att själfva vara med om nöjet föll oss icke in.

Slutligen lyckades Kalle kasta sig öfver haren och taga fatt det utmattade djuret, som fått båda bakbenen afskjutna ofvanom fotleden och sprang på stumparna. Kaptenen gjorde slut på jösses lidanden med ett puukkostygn i nacken och så fick Kalle bära den tillsammans med änderna. Hade vi nu haft en riktig hund skulle den andra haren nog fått samma öde, men Kalle var icke i stånd att få upp den en gång till. Sedan vi skrattat en stund och nojsat med den af kapplöpningen medtagna kaptenen, fortsatte vi vandringen till Rahola, där vi voro välkomna hos major Lange. Dagens jakt var därmed afslutad, ty den fryntlige majoren bjöd på toddar i långa banor och kaptenen splissade dem så flitigt, att skeppare- och jakthistorierna snart på fullt allvar kommo i gång, och de ha ju som kändt den egenskapen, att den ena börjar där den andra slutar undan för undan. Så blef det sent, innan vi lättade ankarena, d.v.s. vår värd var så artig att skicka hem oss och villebrådet med åkdon. Kalle hade varit så förståndig att på egen kallelse tidigare begifva sig hemåt och på vägen afhämta det hos bondgumman deponerade jaktbytet.

Detta jaktnöje upprepade vi någon tid därefter på samma marker, och ehuru vi äfven den gången voro utan både höns- och harhund, förhöllo sig dock såväl rapphönsen som jössarna så tillmötesgående, att kaptenen vid hemvandringen var på så briljant humör efter de många "alles tot"-dropparna, att han vitsade hela vägen. Passerande förbi societetshusdörren ville han icke fortsätta, ty han påstod att det var den enda hamnen i närheten med stadig ankargrund, hvilken dock tyvärr tillika hade det felet, att man nog själf kunde styra in dit, men alltid behöfde lots då man skulle ut. Trotsande faran seglade han in, klarerande, som han sade, hamnafgiften med en hare åt källarmästaren, och då den spjufvern låtsade betvifla att kaptenen skjutit den själf, halades äfven jag in för att bevittna sjöförklaringen, och så lågo vi bi där till fram på småtimmarna, då jag fick åtaga mig lotsningen.

Något om vargar.

En gles och marig tallskog nådde på 1860-talet nästan ända fram till östra stranden af Tammerfors ström, där järnbruket och sågen voro uppförda sedan början af 1844 samt linnefabriken under åren 1858-60. Sådan var äfven den skog, som då klädde Näsijärvis hela södra, bergiga strand, ehuru den under årens lopp ständigt glesnade i samma mån som fabriksarbetarnes kojor kring bruket förökades. Ala-Erkkilä hemman, Huhtimäki, Mäkipää och några andra under Hatanpää gård lydande landbönder voro de enda bebyggarena af den stora slätten på strömmens östra sida, där några usla träkojor utgjorde den anspråkslösa början till den sedan så raskt uppväxande förstaden Skyttälä.

Strax bortom nuvarande järnvägslinjen vidtog skogen, betäckande den mellan gamla och nya landsvägarna liggande grusåsen österut en dryg halfmil ända till Takahuhti by och de bergåsar som följa stränderna vid den en mil långa Aitolahtiviken fram till Teisko kapells, af stockhuggarens yxa nästan orörda skogsmarker. Liknande var förhållandet på strömmens västra sida, där den obetydliga staden glest fyllde platsen innanför nuvarande esplanaden. Ganska reslig skog vidtog strax bakom begrafningsplatsen och sträckte sig upp mot Pyynikkeåsen samt ned till strömmens utlopp i Pyhäjärvi. Blott utmed vägen till det nyanlagda utvärdshuset på sjöstranden lågo spridda små odlade täppor.

Detta stadens läge i skogen gjorde väl sitt till, att vargen och andra vilddjur vågade sig tätt inpå. Sålunda hörde jag omtalas, redan första hösten af min vistelse där, att vargen ofta varit synlig under vintrarna och bortsnappat hundar på stadens gator och gårdar.

Innan järnvägen blef färdig år 1876, forslades under vintrarna mjöl och annat gods både från St. Petersburg och andra orter med foror genom staden öfver sjöarna till Österbotten, och en mycket trafikerad vinterväg gick förbi bruket till den några hundra meter därifrån liggande Soukkalahtiviken och därifrån vidare öfver Näsijärvi. Som förut nämnts, bilda sig under vinterns lopp på den stora fjärden, till följd af växlande frost och blida, råkar i isen, som af kölden sammandrager sig, remnar och bildar öppna, ofta ända till flere meter breda sprickor, hvilka sedan beläggas med tunn is, som vid mildt väder, då den tjockare fasta isen åter vidgar sig, krossas och undanskuffas till meterhöga söndersplittrade isryggar, hvilka i långa krokiga linjer sträcka sig flere kilometer långt mellan stränderna. Inträffar snöfall, innan råkarnas läge sålunda af naturen utmärkts, blifva inkörningar en gifven följd däraf, att den förrädiska tunnisen döljes under snötäcket. På Näsijärvi uppstå dessa råkar årligen på samma ställe, sträckande sig tvärs öfver fjärden från udde till udde, hvilken omständighet är välbekant för dem som bo omkring sjön. De iakttaga därför nödig försiktighet, men långväga färdande forbönder, hemma från aflägsna trakter och därför okunniga om isförhållandena på sjön, samt dessutom emellanåt före afresan från staden rundeligen förplägade med spritdrycker, äro allt annat än klarsynta och köra ned i råkarna. Kändt är att ett kort stycke utanför Soukkalahti och bakom Lapinniemi udde alltid, då isen blifvit körbar, fanns en sådan råka, som var mycket bred och osäker, hvarför formän och bönder ofta hamnade däri. Voro de då ensamma eller druckna, hände det icke sällan att hästen drunknade innan hjälp från bruket anlände. Lyckades det dock att få upp hästen, medan han ännu var vid lif, lades han, såsom jag flere gånger sett, på släden och släpades till bruksfolkets badstuga, där både häst och karl förplägades med en duktig styrkedryck och ett grundligt ångbad, som vanligen snart nog kryade upp bägge. Lyckades räddningsarbetet däremot icke, så flåddes det på isen uppdragna djuret på stället, innan det hunnit stelna, vanligen af egaren själf, och kroppen lämnades att ligga där den låg. I sådant fall bestyrde bruksförvaltaren om kadavrets undanskaffande till brukets afstjälpningsställe, där det nedmyllades uti stybb från brukets kolugnar, emedan den hårdt frusna marken och det ringa djupet i bergskrefvorna förhindrade nedgräfvandet. Denna betäckning hindrade dock icke de öfverallt kringstrykande, med godt väderkorn och frisk matlust begåfvade köttätarena, varg, lo och räf att snart infinna sig vid åtlarna, hvarom de i snön bredt upptrampade spåren nogsamt vittnade. Då snön mot våren bortsmälte, fanns sällan något af gratisbespisningen kvar åt kråkorna.

Under mina söndagspromenader på våren, då skaren bar eller snön ej låg för djup, roade det mig ibland att bese stället samt följa de af vilddjuren uppgångna ofta fotsbreda stigarna från och till åteln. Vargstigarna förde städse från åteln ned på sjön, sedan tvärs öfver viken och ut på fjärden samt i en båge förbi forsnacken och udden vid Mustalahti, där de på 40 till 60 meters afstånd förbi Särkänsaari följde den bergiga stranden bort till Santalahti vid Pyynikkeåsens fot. Denna hufvudstråt hade bivägar nedåt Skyttälä, till pappersbrukets och bomullsfabrikens vedgårdar vid Kortenlahti hamn samt flere andra åt stadens västra gräns. En annan lika bredt upptrampad stråkväg gick från Soukkalahti tvärs öfver fjärden i nästan rak linje mot Reuharisaaret under Ylöjärvi-stranden. Det var otvifvelaktigt denna sistnämnda väg längs hvilken vargarna strax efter Näsijärvis isbeläggning sökte sig ned från de stora skogarna i Kyrö socken och Mouhijärvi samt det illa beryktade Pinsiömaa, i hvilka trakter de på 1870-talet så mycket omskrifna barnarofven förekommo.

Jag tror mig utan fara för öfverdrift kunna påstå, att Tammerfors samhälle under 1860- och 70-talen, så snart sjöarna blifvit isbelagda, var utsatt för en ihållande belägring af vargar, hvilkas välupptrampade patrullvägar omslöto stadens utkanter. Odjuren voro så orädda och närgångna, att de under klara och kalla vinternätter drefvo gårdshundarne till en oafbruten gläfskonsert.

Från början af 1860-talet fanns en varggård med fallgrop kvar någonstädes på åsen mellan Soribacken, där ryska kyrkan nu står, och nya begrafningsplatsen, men de af stadens herrar jägare, som anlagt den, underhöllo den icke mera på min tid; jag hörde ock att ingen varg fångats däruti, men år 1877 lär åter en ny varggård ha uppförts af redaktör Alex. Hintze, doktor Axel Hård m.fl. intresserade personer. Arbetet utfördes af en känd varggårdsbyggare från östra Finland, dock blef mig ej bekant om vargar fångades.

Första gången jag hörde vargen omtalas var i början af december 1862, då arbetare, hvilka från bruket gått hem till frukosten, berättade att de hade mött en varg på den framför verkstaden liggande sågplanen. Om ock uppgiften af en eller annan betvillades, så sörjde dock vargen själf snart för att alla tvifvel försvunno. Några dagar före julhelgen behagade han nämligen fara af med gjutmästaren Dahlbergs julgris och detta ehuru D. bodde endast hundra steg från brukskontoret. Svinstian var uppförd intill stuguväggen, men dess af brädstumpar bestående tak erbjöd röfvaren lätt tillträde och den vägen hade han inträngt samt bortfört grisen, utan att något grisläte eller buller röjde honom.

Denna oförskämdhet ansågs ej böra ostraffad få passera, hvarför kassören vid linnefabriken, Fredr. Lundmark, arrangerade ett slädparti med grismusik för att jaga besten. Under de tvänne närmast följande nätterna företogs färder längs Aitolahti med en gris i slädan och släpsäck hängande efter. Dessa nätter voro månljusa med mulen himmel och svagt snöfall, och vi tre jägare — jag var en af dem — gjorde vårt bästa för att uppmuntra "Nasse" till musikaliska föredrag, men han var af ansenliga dimensioner och omedgörlig samt kunde icke genom annat än misshandel förmås att stämma upp. Till denna ytterlighet ville vi icke gå, och följaktligen inskränkte sig "Nasse" till att genom diverse grymtningar i lägsta tonfall och öff! öff! uttrycka sitt ogillande af hela tillställningen och misshag öfver förspilld nattro. Vi hvarken hörde eller sågo vargen, hvilket ju ock var ganska förklarligt, då han väl ännu kunde vara mätt af julgrisen. Därmed afstannade det nyväckta intresset för vargjakt; hvarken jag eller någon annan i staden egnade "gråbenen" någon vidare uppmärksamhet under flera följande år.

Vi hade så kommit till 1867 på hösten, då en österbottning vid namn Riif fått anställning såsom sågställare vid bruket. Denne var god lodskytt, kunnig i en mängd vidskepliga "konster" och full af skrock. Några af brukets uttjänta arbetshästar hade aflifvats och vårdslöst nedgräfts på en bortom Naistenlahti liggande skogsäng. Detta aflägsna ställe hade valts för att rofdjuren säkrare skulle lockas dit. Riif hade hållit utkik efter vargarna, hvilka som vanligt infunno sig kort efter sjöns isbeläggning, men voro rätt oregelbundna gäster. Då det lidit något in på februari blefvo deras besök på stället dock tätare och R. började planlägga ett fälttåg mot odjuren. Uti bruksförvaltaren Gefwerts 16-årige son Axel hade han snart funnit en intresserad jaktkamrat, hvarpå bolaget beslöt sig för vargskytte vid åtel.

För detta ändamål uppförde de inom skotthåll från den omnämnda åteln en vaktkoja af brädlappar, hvilken täcktes med tallruskor och snö. I kojan vaktades under flera månljusa nätter förgäfves, ehuru det syntes att åteln besökts af vargar de nätter skyttarne icke varit på sin post. Men så hade våra jägare, till skydd mot den tidtals ända till 30 grader uppgående kölden, försett sin koja med en gammal järnkamin, hvilken praktiska inrättning vargarna, varskodda af gnistorna ur rökröret, antagligen funnit vara af "misstänkliga omständigheter besvärad". Emellertid hade unge Axel fått reda på, att hemma på vinden bland annat skräp funnos några starka och goda rofdjurssaxar. Dessa uppsöktes och så slog man sig på fångst. Saxarna putsades omsorgsfullt, iståndsattes och försågos på ena slagbygeln med grofva tänder, uppskurna i gamla sågblad, som fastnitades. Sedan saxarna därpå af Riif "salfvats" med hemlighetsfulla medel och besvärjts efter alla konstens regler, gillrades de en afton vid tilltagande månljus bredvid åteln och öfvertäcktes med lös snö, hvarpå alla spår igensopades.

Under ett par veckor besökte fångstmännen dagligen tidigt i morgonstunden sin fångstplats, därvid hållande sig på vederbörligt afstånd från densamma; men endast räfspår ledde till och från stället, där mickel haft tur att undgå saxarna eller varit för slug att låta fånga sig. Riif påstod ock att salfvan var "lagad" för varg och icke för räf, hvilket skulle förklara att mickel gått fri. Slutligen kom dock godtgörelsens dag för all osparad möda och en af saxarna gjorde sin skyldighet.

En söndag mot slutet af mars månad kom Riif tidigt i dagningen och väckte kamraten, som dock den gången var föga hågad att lämna sin varma säng; ty vädret var kallt och blåsigt och föga hopp fanns kvar om lön för mödan. Snön låg djup på den 1 1/2 km långa vägen från bruket till Vuohenniitty och promenaden dit utan skidor var ansträngande. De begåfvo sig likväl åstad och fingo vid framkomsten se en bredt upplöjd fåra i snön, som ledde från åteln österut till skogen. Att en varg med ena bakfoten fastnat i en af saxarna var tydligt; den släpande saxen hade plöjt fåran. Hvad stod nu att göra? De medförde intet vapen och det beslöts därför, att Axel skulle återvända hem efter bössa, medan Riif i afvaktan därpå långsamt följde spårgången.

Hemkommen vågade Axel emellertid icke gå in efter bössan af fruktan för att väcka sin herr pappa, som troligen nu, då det blifvit allvar af, antingen skulle förbjudit honom att vidare deltaga i "vargdansen" eller ock medsändt extra handräckning, med hvilken Axel naturligtvis ej ville dela segern och äran.

Han försåg sig därför i största hast med en yxa och skyndade tillbaka till skogen. Snart var han framme hos Riif, som följt spåren några kilometer in i Takahuhti skog och nu påträffades denne liggande framstupa i snön, med den långt utsträckta vänstra handen fasthållande saxen, uti hvilken en med högra bakbenet fastsittande varg stretade. Saxen hade, släpande utmed marken, fastnat mellan några stubbar efter en afhuggen buske i kanten af en nyodling och sålunda förankrat vargen, som flämtande och utmattad af blodförlust låg på andra sidan om stubbarna och visade tänderna åt Riif. Denne var emellertid fast besluten att ej låta bytet undkomma och hade därför, beredd på alla eventualiteter, dragit slidknifven, som han höll färdig till hugg "om gråben sku bleet för möt ärger å rus på".

Nu bytte Axel plats med Riif, som, sedan han huggit en grof björkpåk, aflifvade besten med några väldiga slag öfver vargens skalle och nos. Framtassarna sammanbundos sedan med Riifs "svältrem" och träddes jämte saxbyglarna öfver påken. Med bytet på axlarna anträddes därpå hemvägen, som tillfölje af den djupa snön kräfde mången svettdroppe.

Jag råkade tillfälligtvis vara inne hos bruksförvaltaren, då jägarena vid tiotiden på förmiddagen intågade genom trädgårdsgrinden, och skyndade naturligtvis genast ut för att taga bytet i närmare betraktande. Strax efter mig följde gårdens stora danska dogg, som vid åsynen af den vid kökstrappan liggande vargen rusade till och ilsket högg den blott skenbart döde i strupen. Ännu satt dock lifvet kvar, och ehuru vargen endast förmådde utstöta en snörflande frustning och därvid ilsket spärrade upp gapet, släppte doggen dock ögonblickligen sitt tag och retirerade i skrämseln inunder byggningen genom ett så litet hål i stenfoten, att han eljes säkert aldrig skulle trängt sig in där. Af rädsla stannade han sedan, ideligen gläfsande, under byggningen till långt fram på eftermiddagen, allt vårt lockande till trots. Stora hundar tyckas ibland ha bra litet mod.

Vargen aflifvades nu bättre med ett slag af yxhammaren på skallen. Det var en fullvuxen, stor och mycket vacker hane försedd med präktig gråsvartaktig päls, nästan hvit på kroppens hela undersida. Saxen hade afslagit benpipan mellan knäet och foten, som fasthängde blott vid senorna. Blodförlusten skall hafva varit betydlig, i det att blodpölar förekommit på flere ställen längs spåret, där vargen hvilat. Det ovanliga bytet blef snart bekant samt lockade en talrik skara skådelystna, och det förtjänade äfven att ses.

Vid pass en vecka efter ofvanskildrade händelse gick en annan varg från samma åtel bort med saxen n:o 2. Han hade, enligt hvad spåren utvisat, fastnat med ena framfoten och gått undan, bärande saxen upplyftad. Spårgången förde genaste vägen ned på Näsijärvi och öfver den 5 km breda fjärden in i en vik inom Ylöjärvi kapell samt vidare mot de i nordväst belägna stora skogstrakterna. Den följdes af Riif en dryg mil, men måste lämnas i följd af inträffad stark snöyra. Vargen och saxen blefvo på den vägen.

Min speltjäder.

En eftermiddag i början af maj år 1869 hade vi, två arbetskarlar och jag, mera stakat än rott oss fram utefter den södra bergiga stranden af Näsijärvi inåt Aitolahti vid pass 5 km från staden. Sjön var ännu alldeles täckt af grå i upplösning stadd is, endast vid stränderna hade den smält och lämnat ställvis öppna eller af issörja fyllda rännor af flere famnars bredd. Med mycken möda bråkade vi oss fram för att komma till ett ställe, hvarest västlig storm sent på hösten sönderslagit några af masugnens kolvedsflottar, hvilkas lämningar af famnslånga vedträn lågo uppkastade på land eller fastfrusna i isen längs stranden. Dessa vedmassor skulle nu hopsamlas till flottar för att vid islossningen hållas kvar och flötas till bruket. Vädret var lugnt och vackert, varmt och vårlikt; på land kvarlåg snö endast i skuggan af skogens träd på norra sidan af strandåsen, hvarför man kunde komma fram öfverallt utan skidor.

Trött på det långvariga bråket i issörjan, beslöt jag att gå tillbaka landvägen i stället för att återvända med roddbåten. Då jag var klädd i en ganska tjock paletå, blef vandrandet öfver de skogklädda bergen dock ganska mödosamt, hvarför jag efter ett par kilometers vandring hvilade på en sten. Jag satt vid kanten af en mindre öppning i skogen på en mot sjön sakta sluttande bergbacke och framför mig låg den af sammanhängande grå ismassor betäckta fjärden belyst af den nedgående solen, uppvisande långa, hvitglänsande ränder efter råkarna och i rödt speglande långsträckta vattenpölar, där vintervägarna varit. En vacker men öde tafla i den stilla naturen, som länge fängslade mina blickar.

Då jag ämnade fortsätta vandringen, väcktes jag ur tankarna af det klatschande buller en flygande tjäder åstadkom med vingarna, och då jag vände mig om, såg jag fågeln slå ned uti en högre upp på sluttningen stående, stor och tät tall. Där satt han tydligt synlig på trädkronans halfva höjd, öfvergjuten af de sista solstrålarna, med långt framsträckt hals orörlig spejande kring för att öfvertyga sig om säkerheten på stället, innan han öfverlämnade sig åt nattron. Fågeln tycktes icke observera mig i skuggan af höga träd och skyld af mellanstående tallbuskar. Stillheten tryggade honom snart och till min icke ringa förvåning började han spela. Det var väl hans aftonsång, hvarmed han afslöt en händelserik dag eller ett öfversvallande känsloutbrott vid tanken på striden med rivalerna och morgondagens älskog. Det var ingen riktig ruff i sången, ljuden framkommo mera dämpade, öfvergångarna mellan knäppningarna voro mindre markerade, klunken ljöd matt utan den vanliga klämmen och sisningen dog liksom afmattad af trötthet snart bort i den nästan ohörbara slutstrofen. Han tycktes ej heller orka med vidare än ett föredrag af spelet, hvarefter den gamla kämpen tycktes slå sig i ro innanför de täta grenarna. Då intet vidare hördes af, aflägsnade jag mig så tyst som möjligt för att icke störa fågelns nattro, men tog märke på stället.

Efter hemkomsten tittade jag in till vännen kassören och omtalade att jag på kvällen hört tjäderspel och sett tjädern sätta sig på nattkvist icke längre bort än ungefär tre km från staden. Han ville knappast tro mig, påstående att han icke under flera år träffat på någon tjäder i trakten, och skulle nog varit lifvad för att följande morgon vara med om tjäderjakten, dock var detta ogörligt, emedan han sorgligt nog redan var så medtagen af en tärande sjukdom, att han måste försaka nöjet. Han uppmanade mig ifrigt att icke låta det sällsynta tillfället att skjuta tjädern på spel gå obegagnadt ur händerna samt instruerade mig, som förr ej varit med om detta nöje, huru jag därvid borde bära mig ät. Han försökte hufvudsakligast inpränta hos mig att vara tyst och försiktig, emedan tjädern vore den varsammaste och mest lättskrämda af alla skogsfåglar, och om han icke såge faran själf, så brukade de i närheten uti träden sittande hönorna varsko honom. Om hönor funnos i grannskapet, påstod han det vara så godt som omöjligt att komma inom skotthåll. Men under spelet, då tjädern väl slagit "klunken" och hölle på med "harklingen" (sisningen), då kunde man till och med skjuta bom på honom, utan att han märkte det, ty då vore han så exalterad af hänryckning och stridslust, att han vände ögonen afviga och hvarken hörde eller såg. Därför borde jag använda detta ögonblick för att smyga några steg framåt, men stanna orörlig då harklingen vore slut, emedan han då åter vore vid sina sinnens fulla bruk, vaken och lättskrämd. Ungefär så lydde hans välmenta råd och mycken öfvertalning behöfdes ej, då jag redan förut var hågad för jakten på skogens stora svarta tupp under speltiden, hvilken jag väl hört beskrifvas som jägarens största nöje och därför nu för första gången ämnade försöka. Jag beslöt att denna gång uppoffra nattron och tillsade brukets nattvakt att väcka mig kl. 1 på morgonen.

Föregående dag hade varit klar och varm, men natten blef kylig och fuktig, hvarför mot morgonen en tät dimma lade sig ända ned på marken. Då jag kl. 1/2 2 begaf mig från bruket, var det mycket mörkt, så att jag knappast kunde skönja vägen ned till Soukkalahti och längs stranden förbi Naistenlahti till den längre bort liggande Vuohenniitty dalsänkan. Därbortom vidtog ödemarken och fanns hvarken väg eller stig; jag letade mig dock upp på den skogbeväxta höjdsträckningen och följde denna österut uppe på krönet. Det var en svår vandring och åtskilliga gånger tumlade jag i kvarliggande snödrifvor eller snafvade öfver stenar och trädrötter, under det att dimman blef allt tätare och förtog hvarje möjlighet till orientering. Efter kl. 2 ljusnade det något och blef mindre riskabelt att gå raskare, men tjockan var dock så tät, att endast svaga konturer af träden aftecknade sig mot den något ljusare grå himmelen. Allt förblef dock tyst, hvarför intet annat återstod än att på måfå fortsätta framåt. Mot kl. 1/2 3 var jag dock öfvertygad om att icke befinna mig långt från målet och satte mig för att lyssna.

Småningom hade det visst ljusnat, men den förargliga dimman låg kvar och tycktes tätna än mera; på tio stegs afstånd syntes intet, allt var ljusare eller mörkare grått och ogenomträngligt för ögonen. Jag ämnade just gå vidare, då svaga ljud hördes på långt håll. Jag lyssnade, ja det måste vara tjäderns spel, men långt borta tycktes han vara och hade således senare på aftonen flyttat från det ställe där jag sett honom, eller var det kanske en annan? Emellertid gick jag nedför åsen åt det håll, hvarifrån ljudet tycktes komma, men hade gått högst 500 steg, då spelet redan hördes rätt starkt och nära; således var det den disiga luften som förtog ljudets styrka. Jag trodde mig nu vara alldeles inpå den spelande fågeln och vågade trots dimman icke gå längre fram, i den tilltagande ljusningen. Jag fruktade, att fågeln längs den mindre dimhöljda marken möjligtvis kunde se mig, ehuru jag icke var i stånd att få syn på honom.

Det led mot soluppgången, och som det tycktes, höjde sig tjockan något, hvarför jag såg mig om efter ett gömställe, där jag osedd kunde afvakta vidare ljusning. Under tiden fortgick spelet nästan oafbrutet och då jag icke fann något bättre skydd än en låg och bred enbuske, smög jag dit samt lade mig på marken bakom den. Därifrån granskade jag trädkronorna framför mig så noga som möjligt i hopp att få se någon skymt af fågeln, men kom icke till något resultat hvarken angående spelstället eller afståndet dit. Ingen speltupp ej heller någon af de vaksamma hönorna, som kassören varnat mig för, syntes till; ja, jag visste icke ens säkert, hvilket af de närmaste träden som skulle misstänkas att hysa honom.

Efter en stund kändes det kallt och tråkigt att utan resultat ligga där på den fuktiga marken, hvarför jag åter såg mig omkring efter något annat närmare fågeln beläget skydd och upptäckte på ungefär tjugu stegs afstånd en större jordfast sten. Jag begaf mig ditåt, men hade knappast lämnat busken, då tjädern tvärt afbröt spelet och jag stannade, öfvertygad att ha blifvit sedd. Nu följde några otrefliga ögonblick af fruktan att tuppen flyttat för alltid, hvarunder jag låg kvar "på tre fötter" hållande bössan med den fjärde. Därvid kom jag dock att tänka på att jag icke hört hans bullrande vingslag, således måste han väl vara kvar, och jag höll mig stilla i förhoppningsfull väntan att få höra af honom, innan jag vidare ryckte fram. Många långa minuter förgingo, förrän han till stor lättnad för mig med högljudt smackande åter spelade upp. Nu kom jag ihåg kassörens råd att hållas stilla tills "klunken" gått och att avancera sålänge sisningen räckte. Vid första "klunken" reste jag mig ur det mödosamma läget och hann knappast taga ett par försiktiga steg för att stanna som en bildstod, då strofen tog slut. Jag kan just icke påstå, att detta ryckvisa marscherande efter tjäderns musik är lika roligt som det är egendomligt och kan vara intressant för en ifrig jägare, men bra var att det icke räckte länge och att jag därvid slapp förebrå mig att genom olydnad och oförsiktighet ha skrämt bort fågeln. Det skulle ha varit förargligt att så nära målet höra honom begifva sig af, utan att ens fått se honom. Därför fortsatte jag tåligt att manövrera vidare, tills stenen var nådd och jag kunde huka mig ned bakom den. Stirrande upp i en stor, tät och dimmig tall, tyckte jag mig vara saker att ljudet utgick från denna och att tuppen nu fanns på mindre än 30 stegs afstånd framför mig; han kunde dock lika litet upptäckas från detta ställe, ehuru det nu var ganska ljust och trädet framför mig kunde genomskådas intill stammen. Försmädligt var att veta målet så nära, att det säkert kunde nås med ett skott, och ändå icke finna det. Det var intet annat att göra än att vänta på någon lycklig tillfällighet och sådant var i jaktifvern mycket retsamt. Tjädern spelade nu ljudeligt och, som jag tyckte, så nära, att jag omöjligt utan att skrämma honom kunde våga mig än närmare inpå, och intet annat gömställe var heller synligt, utom några trädstammar som stodo aflägset och voro mycket smalare än jag; därför fick den ena "klunken" och "sisningen" efter den andra förklinga, utan att jag riskerade att begagna mig däraf. Med bössan i händerna låg jag på knä bakom stenen redan en god stund lyssnande till den flitiga fågeln och väntade att den sista dimman skulle försvinna ur trädkronorna, då spelet åter tvärt slutade. Ej heller denna gång hörde jag tjädern flyga, således var han kvar och hvilade sig bara. Det dröjde en lång kvart, men då förnam jag plötsligt några klatschande vingslag. Nu gick han, tänkte jag, men i stället kom han till min stora fröjd närmare. Han flög ur ett träd bakom mig upp i toppen af det framför mig stående, hvilket jag hela tiden förmodat hysa honom. Sorglös och ihärdig fortsatte han där genast det afbrutna spelet, liksom om han från högsta toppen ville hälsa den snart uppgående solen. Han var så nära att jag kunde se de röda fläckarna på hufvudet. Grann och stolt såg han ut, denna stridstupp, balanserande fram och åter på en sviktande tallgren, medan vingarna släpade och den vidt utbredda stjärten vippade upp och ned, därunder ideligen utstötande sitt kämpaskrik: "pellerup-plupp-pellepp-tluk", det var "klunken", omöjlig att efterhärma, som omedelbart följdes af den s.k. "sisningen", hvars ljud hvarken med bokstäfver eller människotunga kan återgifvas, men som något liknar den musik som köksan åstadkommer då hon bryner knifven mot kanten af ett stenfat och slutar med en längre utdragen ton.

Detta oväntade och intressanta tillfälle att iakttaga en episod ur tjäderns älskogslif fängslade min uppmärksamhet för några ögonblick, så att jag nästan glömt, att bössan var med, och tuppen fick därunder ett par repriser upprepa sin sång, innan han just då "klunken" åter ljudit, midt i kärlekens eller stridsyrans hänryckning, träffades till döds och tumlande från gren till gren föll med en duns till marken. Det var knappt tjugu steg dit, och då jag gick för att taga upp honom, kände jag i den uppklarnade omgifningen igen platsen sedan föregående kvällen, då jag kommit dit från andra sidan, och såg äfven att fågeln varit kvar i samma tall, där han då tog nattkvist, fast den undanskymdes af dimman och det framför stående trädet.

Fågeln, en gammal och mycket tung kavaljer, var ensam på sin spelplats, någon annan tupp hördes icke af, ej heller såg jag någon af de omtalade hönorna. Jakten hade således lyckats trots min oerfarenhet, men hur månne det gått om vädret varit klart? Jag tror nästan att fågeln i det fallet spelat ännu.

Mycket belåten att efter möda och motigheter dock ha haft tur på denna min första och sista tjäderjakt på spel, vandrade jag vid soluppgången de två återstående kilometerna till arbetsplatsen och inväntade där ankomsten af de öfver min därvaro förvånade arbetarne, hvilka dock strax begrepo anledningen därtill, då jag visade fågeln. Trött af vandringen efter den korta oroliga hvilan och af spänningen under jakten for jag hem med den återvändande roddbåten, ty skogsvägen föreföll mig nu alltför lång och besvärlig. Hemkommen aflämnade jag skogstuppen uti kassörens kök, dels för att litet skryta med jaktskickligheten men äfven som erkänsla för de erhållna goda råden och på det att han måtte ha något nöje af jakten, hvilken han så gärna velat, men ledsamt nog icke kunnat vara med om.

Riifs vargjakt.

Det var tidigt en söndagsmorgon i början af april 1868, då Riif enligt gammal sed eller osed gick till skogs för att se efter spelorrarna. Ett tunt snölager hade fallit under natten, men mot morgonen klarnade himlen för nordvästligt drag och det blef fryskallt. Då det ljusnade, hade han begifvit sig ut på skidor, ty snön låg ännu djup öfverallt, endast på öppna ställen något hopsjunken af solblidan. Liksom så ofta under föregående vintrar hade äfven under den just förgångna en häst drunknat i råkan vid Lapinniemi och därifrån blifvit förd till Vuohenniitty, där Riif sedan utan önskadt resultat haft den enda kvarvarande saxen utlagd. Hans recept för vargsalfvan måtte icke ha varit det rätta, ty smörjan narrade ingen varg i saxen huru nära de än kommit. Visserligen hade han under vintern besökt åteln oräkneliga gånger, men nu mot våren mera sällan, eftersom besväret icke tycktes löna sig.

Sedan föregående söndag hade han icke varit där, hvarför han nu gick den vägen. Redan på långt håll varsnade han, att stället under tiden varit flitigt besökt af varg, och såg ett alldeles färskt spår österifrån leda både dit och dän. Hästkadavret hade icke blifvit nedgräft i den hårdt frusna marken, endast täckts med snö, och den ena sidans afgnagda ben stucko upp ur snötäcket, visande en djup grop därinom efter buken och de förtärda inälfvorna. Riif granskade platsen noga och fann att den utlagda saxen af vårblidan smält ned i snön samt frusit fast och därefter ytterligare nedbäddats af ny snö, hvarför den icke kunnat uppfylla sitt ändamål. Detta förargade honom icke litet, men nu var för sent att göra något däråt. Det frestade honom starkt att följa det alldeles färska vargspåret, helst det kunde förmodas, att vargen efter ett godt mål icke begifvit sig alltför långt bort utan troligen lagt sig i närheten.

Med lodbössan på ryggen skidade han undan, med god fart följande spåren österut till de skogklädda höjderna vid Aitolahti. Det blef en svår väg öfver ytterst ojämn mark och Riif var redan betänkt att öfverge vargen och draga sig söderut till björkhagarna på slätten, då han med full fart kommande utför en mindre sluttning fick se den troligen ur legan uppskrämda vargen i sakta mak lunka undan mellan träden, åt samma håll som han åkte. Riif kastade skidstafven, fick i hast i bössan från ryggen och följde vargen så fort han förmådde. Men denne höll ingen rak kurs utför sluttningen, utan gjorde en tvär bukt därifrån, som Riif icke så hastigt kunde följa, och därför rände han förbi honom inom skotthåll. Farten var så stor att han icke förmådde hejda den tvärt och gled längre än han önskat samt måste vända sig för att få sikte på vargen som stannat. Afståndet blef ganska långt och skottet träffade därför icke bakom axelbladet, dit han siktat, utan lägre, som sedan syntes, i högra frambenet nedanom knäet. Vargen gjorde ett långt språng framåt, stupade för ett ögonblick med främre delen af kroppen i snön, men sprang därpå undan med god fart och försvann i ungskogen.

Riif var icke fullt säker om han träffat, men förmodande detta skidade han dit där vargen stod, öfvertygad om att han ändå måste öfverge vargjakten med lodbössa såsom bra hopplös. Stället dit vargen efter skottet gjort språnget undersökte han noga och fann i snön, där benet lämnat märke, litet blod. Då blef Riif glad, ty nu visste han att skottet träffat. Han laddade omsorgsfullt sin gamla klumpiga och tunga bössa och fortsatte förföljandet med friskt mod. Vargen hade ändrat riktningen för flykten; det bar af åt nordost snedt uppför strandbergen och Riif hade mycket svårt att utan skidstaf taga sig fram där med någorlunda fart.

Så gick det långsamt uppför och det dröjde väl en halftimme innan han knogat sig upp på höjden. Något blod såg han icke vidare till i spåren, men det föreföll honom af skrapmärken i snön som om vargen sprungit på tre ben. Denna omständighet gaf nytt stöd åt hans förhoppning, att han skulle få tag i besten, i trots af den dåliga fart han gjorde; när det bar utför, ämnade han hinna upp honom.

Till en början bar det nu af österut nedför och uppför höjderna parallelt med stranden af Aitolahti, hvars snöbelagda istäcke emellanåt skymtade mellan träden. Kom så slutligen en med ung granskog beväxt djupare och ned till stranden förande dalsänka, och den hade vargen följt nedåt sjön. Här kunde han möjligtvis någonstädes ha lagt sig och därför bar Riif bössan skjutfärdig i händerna medan han i sakta mak åkte på spåret utför dälden, hvarje ögonblick beredd att se besten rusa ut ur något af de täta gransnåren. Detta var klokt gjordt, ty vargen hade verkligen sökt sig en hviloplats, hvarifrån han i tid, innan hans förföljare kom för nära inpå, begaf sig undan rakt nedåt sjön. Riif hade nu intet annat att göra än att åter på långt håll och därtill i sned riktning bakifrån skicka sitt lod efter den flyende, och detta medförde icke ens så pass verkan, att vargen saktade farten. Sviken i sina förhoppningar måste Riif åter stanna för att ladda, medan vargen försvann, nere på isen undanskymd af träden.

Nedkommen till stranden hittade Riif en förmodligen af sjön uppkastad gärdsgårdsstör, hvars spets tittade upp ur snön; denna fick han med mycken möda loss och använde den som skidstaf, hvarigenom han fick bättre fart. På isen förde spåret mot nordväst parallellt med stranden och i riktning mot Hirviniemi på norra sidan af viken, dit afståndet kunde vara omkring två km. Då Riif följt spåren ett par hundra meter fick han se blod, och något längre fram fanns i snön ett större märke innehållande mera blod och allt som vargmagen icke hunnit smälta af det under natten besökta hästaset. Nu var tydligt att äfven det andra skottet hade träffat och troligen sårat matsmältningsorganen, ty vargen mådde uppenbarligen mycket illa.

När Riif kommit så här långt i sin berättelse, grinade han alltid helt förnöjdt och segervisst, tog sig en ny försvarligt stor tuggbuss och fortsatte:

"Då visst ja' fälle söm säkert, att den gråben va' min, när han örj opp maten å' känd' sek syk".

På detta ställe skjuter en lång och smal udde ut från södra stranden, och västerom dess spets ligga i en grupp flere ganska små holmar, som alla äro skogbeväxta; till den närmaste af dessa ledde spåren. Snön var mindre djup på isen än i skogen och således hade både vargen och Riif lättare att komma fram. Denne nalkades holmen försiktigt, emedan han antog för gifvet att vargen åter lagt sig, men detta var icke fallet, ty spåret gick både däröfver och öfver sundet till den andra holmen och så vidare till den tredje, och då Riif efter en god stund kom upp på denna, såg han huru vargen därifrån begaf sig ut på isen. Han skickade visst ett lod efter honom, men det blef en bom, ty afståndet var för långt. Nu syntes dock tydligt, att vargen haltade och mådde illa, eftersom han allt emellanåt stannade för att se sig om efter förföljaren. Vargen fortsatte nu i riktning mot nordväst, och då Riif laddat, begaf han sig efter, men skidföret ute på den stora viken var tungt, emedan sjön blåst upp på hösten efter isbeläggningen och issörjan hopfrusit, hvaraf isen blifvit ojämn och full af uppstående stycken. Ehuru vargen icke haft stort försprång och ofta stannade, blef afståndet dem emellan dock icke kortare, och så kommo de slutligen båda åter upp på land söder om Hirviniemi samt fortsatte genom skogen till landsvägen väster om Kiiki hemmans byggnader. Det hade nu lidit fram på eftermiddagen; snön i skogen var djup och både vargen och Riif började tröttna. Detta syntes däraf att den förre följde landsvägen, där han icke som i skogen behöfde vada upp till buken och således lättare kunde komma framåt. Och där linkade han i väg med bättre fart två, tre km åt Kuppi och Aitoniemi gårdar, allt emellanåt stannande i vägkrökarna för att se sig om efter förföljaren. När denna åter kom nära och just hoppades komma inom skotthåll, fortsatte vargen liksom om han känt till det säkra afståndet. Riif yttrade därom: "Ja' vånne han sku' orka te' hälsinge å' svor attan tusan i en, men de' halp' int', unnan gick han mä' ens".

Men så kom slutligen vid en stor sten en tvär krök af vägen och där dröjde gråben för länge, ty i förlitan på sitt goda lod sköt Riif, som han försäkrade, på tvåhundra steg. Detta skott hade en annan påföljd än han väntat. Vargen hoppade högt upp, kastade sig tillbaka och rusade med samma rätt på karlen. Riif påstod, att han aldrig förr häpnat som då. Utan skott i bössan visste han i hastigheten icke bättre råd än att använda denna för att med kolfven i högsta hugg taga emot vilddjuret och detta skedde i grefvens tid, just då vargen var öfver honom. Han slog ett dråpslag mot hufvudet, så att bösskolfven flyttade med samma, men vargen träffad ofvanför nosen sjönk tillbaka så pass döfvad af slaget, att Riif hann klubba på ytterligare med ändan af den långa tunga bösspipan. Af första slaget hade besten stupat på frambenen och i den ställningen tröskade Riif på honom ohejdadt samt slutade icke förrän nosen och kanske skallen med voro alldeles sönderbultade, då han slutligen fick lifvet ur honom.

Riif satte sig på vägen för att hämta andan efter denna ytterliga själsspänning och ansträngning och påstod sig med samma som allt var öfverståndet ha varit färdig att somna af trötthet. Sedan han något lugnat sig, undersökte han vargens mörbultade skalle och fann att den var trasig både ofvanpå och inunder. Det sista skottet hade tydligen träffat nedra käften framom och nedom örat och krossat båda käkbenen, hvarför det är troligt, att vargen icke kunnat använda underkäken och således icke heller kunnat göra Riif stor skada. Men anfalla gjorde besten ändå. Detta förhållande talade Riif dock icke gärna om, anseende det liksom litet nedsättande för sin jägareära att ha stridit med ett afväpnadt och därför mindre farligt odjur.

Riif hade en lång stund betraktat sin besegrade motståndare, väntande att han: "sku' rus' på ein gang te'", men då däraf vardt intet, tog han fram slidknifven och skar honom i halsen. Därefter drog han vargen från vägen och skidade sedan till Aitoniemi gård att skaffa sig åkdon. Så afhämtade han sitt byte och återvände raka vägen öfver Näsijärvi till bruket där han höll sitt intåg vid solnedgången, nog så stolt öfver sin bedrift.

På aftonen var sedan stor mottagning af skådelystna hemma hos Riif, och vargens graföl dracks många gånger om, medan han icke tröttnade att berätta tillgången. Lodbössa förklarade han sig dock ej vidare ämna använda på vargjakt af det skäl att: "den smäller bar' ein gang å' ä' möt för finer te' pek' åt ulfven me' tocke". Det var en stor och gammal varg och på våra efterföljande gemensamma jakter var Riif städse vid minsta anledning begifven på att ånyo duka upp historien om honom, hvarför jag fick mer än nog af vargen och ännu har honom i så godt minne som af denna berättelse framgår.

Denna varg var 5 fot 4 tum lång, 2' 8 1/2" hög öfver frambenen och 2' 9" omkring bröstet allt engelskt mätt, samt vägde 5 lisp. 5 skålp. finsk vikt.

* * * * *

Utom gårdshundar, hvilka under vintern rätt ofta vid stadens utkanter togos af varg, lär en och annan jakthund hafva strukit med i skogarna under jaktsäsongen. Men äfven vägfarande beklagade sig ofta öfver förlusten af någon favoritprisse och sådana knepos ibland midt på dagen nära åkdonen.

Forbonden Kyckling, hemma från östra Finland, var jämte andra af sitt yrke alla vintrar sysselsatt med forsling af varor från S:t Petersburg till Österbotten och sålde ibland mässingsskrot m.m. till bruket. Honom följde en hund mellan Messuby kyrka och Järvensivu hemman, då en varg plötsligt rusade fram ur skogen och eftersatte hunden, som retirerade in mellan fororna och så vidare genom ett hål i den längs vägen löpande gärdesgården. Vargen skulle samma väg, men han var större än hunden och gärdesgården bräcklig af ålder, hvarför den stjälpte öfver honom, då han skulle tvinga sig igenom hålet. I en handvändning hade forbönderna sprungit till och fått tag uti vargens svans och bakben, medan de genom att stå på den kullfallna gärdesgården höllo honom räddningslöst fast. Några yxhugg afslutade äfventyret, vargen kastades upp på ett af lassen och resan fortsattes. Under halten utanför brukskontoret togs besten af mig och andra i närmare betraktande. Detta hände på våren 1866.

Ungefär vid samma tid och på samma ställe af vägen tog en varg några resande äldre fruntimmers kära "Moppe", ehuru den för att rädda sig undan hoppat upp i släden. Under ett språng öfver släden nappade vargen hunden med sig, och fruntimren fingo vara glada att slippa med blotta förskräckelsen och förlusten af "stackare Amie".

Under våra slädpartier från staden till Sommarbo villa 1 Teisko, hvilka vanligen företogos i slutet af mars eller början af april åren 1876-80, hörde det till vanligheten att på hemfärden i skymningen få se en eller flere vargar i närheten af råkarna på Näsijärvi. Väl medförde vi alltid bössor och förföljde bestarna emellanåt, men dessa togo städse i god tid till flykten och voro snart ur synhåll.

Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1850- och 60-talen.

Tillgången af fisk var hela året om ganska knapp på orten i trots af de kringliggande stora vattendragen, och därför var efterfrågan städse liflig. Ej ens under vintern, då frusen strömming, nors och mujkor tillfördes med foror, stod tillgången däraf i förhållande till efterfrågan eller till den mängd, som kunde ha afyttrats, hvarför den måste vara påpasslig som önskade få något af det ringa förråd som för gången utbjöds på torget. Under vintern fanns sällan insjöfisk till salu utom lake, ty denna fisk förekom ibland på torget ganska rikligt, hämtad frusen från långt håll, under november till mars månader. Ja, fångsten af denna fiskart var vissa år så ymnig, att det under midvintern förekom lake på alla både offentliga och privata kalas och tillställningar i staden och kringliggande socknar. Till de förstnämnda måste de då under flere månader nästan oafbrutet pågående läsförhören i gårdarna räknas, hvilka städse åtföljdes af s.k. läsförhörsmiddagar, till hvilka allt godt som kunde åstadkommas anskaffades för vederbörandes undfägnande. Vid ett sådant tillfälle hörde jag en medlem af det högvördiga ståndet påstå, att han en längre tid nästan uteslutande lefvat af stufvad lake och sötsoppa, samt blifvit så led däråt, att han riktigt längtade efter förhörskalasens snart stundande slut. Man kan således få för mycket äfven af så goda rätter.

Islossningstiden var tillförseln af gädda från sjöarna och längre fram på våren af braxen och abborrar den rikligaste under året, och alla dessa fiskar fångades naturligtvis under lektiden. Fisken hämtades mest från de söderut belägna sjöarna i roddbåtar, hvilka landade vid Laukko torg, mera sällan med åkdon, som då stannade på stora torget, och där den såldes med andra landtmannavaror.

Då båtarna tidigt på morgonen anlände, voro de köplystna stadsborna redan dem tillmötes på stranden, och funnos där många spekulanter, gällde det att vara om sig och oförskämd, om man ville komma åt något af fisken. De företagsammaste af stadens jungfrur, som sommartiden mest skötte denna handel, brukade hoppa ned i de tilläggande båtarna och gripa tag i någon fiskknippa eller större fisk, medan de kvarstående från land handlade på samma vara och stundom handgripligen gjorde dem rofvet stridigt. Den, som då lyckades få stadigt tag uti knippan, i fiskens gälar eller i stjärten, gick som segrare ur striden och fäste sig icke vidare vid om någon slemmig munfisk och söndertrasade garnityrer vankats på köpet. Efter mycket gräl och prutande kom jungfrun triumferande hem med sitt rara byte och berättade stolt om bataljen. Det påstods, att en och annan af de ifrigaste vid sådana tillfällen knuffades i sjön och bärgades utan att därför släppa sitt tag uti fisken.

Från Näsijärvi-sidan var tillförseln betydligt mindre, troligen för de stora afståndens och oroliga fjärdarnas skull, på hvilka man vid blåsigt väder icke gärna färdades i roddbåt. Fisken som hämtades därifrån såldes mest i köken, där man var van att afyttra den och där den alltid var välkommen. Det är icke att undra på, om fisken under sådana förhållanden redan då var dyr.

I "den gamla goda tiden" som ju med skäl kan anses afslutad med de på 60-talet inträffade nödåren, då det nuvarande Tammerfors så att säga låg i lindan, brukade en del af stadens handtverkare och borgare anse det som en förströelse och ekonomisk vinst att själfva ombesörja hushållets inköp på torget. På marknads- och torgdagar kunde man se dem ensamma eller i grupper stå och köpslå om priset vid de ofta rätt fåtaliga kärrorna med landtmannaprodukter. Med mästaren och husbonden följde oftast en lärpojke eller annan tjänsteande, som på behörigt afstånd från sin buse fördref väntans sysslolösa stunder tillsamman med likstämda själar under allehanda upptåg och lek, tills han expedierades hemåt med det uppköpta förrådet.

Mig har af trovärdig person, som själf en och annan gång varit med därom, berättats, att innan vid 60-talets början stadens enda apotek öfvergick i yngre, mindre tolerant persons ego, följande efterspel till torghandeln var ganska vanligt under den ruskiga årstiden. Då vädret på morgonen kändes obehagligt och kyligt, handeln var undanstökad och på torget eller vid båtstranden intet vidare stöd att uträttas, brukade man i sällskap med likasinnade begifva sig till det nära torget belägna apoteket och där, till förekommande af den i det ruskiga vädret möjligtvis ådragna förkylningen, som preservativ förtära en dosis "kylmettymisen tippoja". För sådan af omtanke och försiktighet påkallad gärning kan ju ingen klandras, och att man på denna vedervärdigt smakande smörja satte en och annan klar, värmande och upplifvande styrkedryck, som serverades på samma ställe, är ej stort att undra på; den kunde ju till och med anses ganska behöflig för att förtaga dropparnas otäcka smak och efter den tidiga morgonväkten med åtföljande långa postande på torget få en utkyld och olustig lekamen i riktigt trifsamt skick. Detta var häfdvunnen sed på den tiden inom vissa kretsar af de torghandlande, så länge de lifvande dropparna sålunda utminuterades på apoteket. Att det uppfriskade sällskapet därifrån sedan händelsevis begaf sig till något annat förplägningsställe för att frukostera, samt att denna nödvändiga och trefliga sysselsättning förlängdes öfver middagen till kvällen med fortsättning fram på småtimmarna hände äfven emellanåt, då gubbarna råkade ha det mycket roligt. Man kan göra anmärkningar och speglosor öfver ett sådant lif, men får icke förvåna sig mycket däröfver i det på den tiden rätt tråkiga T:fors.

Flere år efteråt, då denna sed kommit ur modet, hörde jag ett par bekanta äldre hedersknyftlar, som brukat vara med om nöjet, sinsemellan med saknad språka om dessa förflutna, idylliska och trefliga tider samt för mig, den oerfarna ungdomen, skildra huru roligt det då gick till. Då jag därvid tog mig friheten att försiktigt yttra något tvifvel öfver nyttan och nödvändigheten af apoteksbesöken, svarade den ene, en välbeställd handlande af den gamla stammen, helt vresigt: "Kanske du åtager dig att i hvad väder som helst hela morgonen stå och lukta på färsk och smaka på salt fisk utan att få en sup på't, jag gör't inte!" Jag som ej försökt hade naturligtvis intet att genmäla.

Den otillräckliga införseln af matvaror från landet till staden gjorde snart att en del personer som uppköpare vandrade långt utåt landsvägarna för att tillhandla sig det torgförda och sålunda till stadsbornas förfång genom mellanhandel fördyra det uppköpta. Så var det redan då. Ännu lär nog ordspråket äfven där ha rätt som säger: "Intet för intet, något för något, men bra litet för en mark."

Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför.

På 60- och 70-talen bedrefs utom mete äfven annat fiske i och ofvan strömmen, ja till och med tjuffiske. Då det på sensommaren och hösten under fiskens lektid blef mörka nätter, hände det, att en eller ett par arbetare tillsamman smögo under fabrikernas vattenrännor försedda med lykta och ljuster för att komma åt de bakom stenkistorna i lugnvattnet stående större forellerna. Detta fiske skall förut ha pågått mycket ifrigt, men förbjöds på min tid af fabriksegarena, och nattvakterna, som voro tillsagda att förhindra det, borttogo ljustren och de på tre sidor svartmålade lyktorna som därvid användes. Jag tror ej att mycken fisk åtkoms på detta sätt, men hörde af dem som varit med om sådant fiske, att därvid säkert fler fiskar skadhöggos än fångades och sålunda förstördes. Orsaken härtill uppgafs vara det ständigt rörliga vattnet och lyktans dåliga belysning, som hindrade att noga se och med ljustren hugga till riktigt.

Vid den tid fisken mest uppehöll sig i strömmen, togos årligen äfven åtskilliga foreller inuti fabriksrännorna. Dessa voro större fiskar af mellan 10 och 20 skålpunds vikt, hvilka genom lucköppningarna förirrade sig ned i rännorna och af den starka strömmen under luckorna hindrades att åter slippa tillbaka ut, förrän fabrikerna stannades. Gingo de under tiden för nära de i rännorna uppsatta silgallren, så hände det, att de af strömdraget klämdes mot häckarna och kvarhöllos. Då sedan inloppsluckorna till rännorna för någon orsaks skull stängdes och dessa tömdes, samtidigt som fabriken på aftonen stoppade, då voro fiskarna fångade. Så mycket jag vet hände det dock sällan att flere än en eller två fiskar togos vid dessa tillfällen, ty rännorna fingo blott tömmas då sådant var alldeles nödvändigt, emedan det vid tömningen förminskade vattentrycket skadligt inverkar på äldre vattenrännors bestånd och täthet.

Bruksförvaltaren vid T:fors masugn fiskade i strömmen strax nedanom öfversta fallet med s.k. mjärde. För ändamålet uppsattes mot hösten vid nedre ändan af linnefabrikens yttre dammkista en provisionel fördämning af tre eller fyra famnars längd rätt ut mot strömmen. Den bestod af tre eller flere låga träbockar ställda på strömmens botten och därpå lagda klena spiror, som tjänade till gångbro och stöd för den af brädlappar och dylikt utförda dammen, hvars ändamål var att höja vattenståndet ofvanför mjärden och leda fisken till denna. På lämpligt ställe uppsattes ett par stolpar försedda med förningar for mjärden, hvilken bestod af en ungefär en meter i kvadrat hållande fyrkantig ram, som hade uppstående sidostycken passande att löpa utefter stolparna. I denna ram voro någorlunda tätt inborrade och fästade fyra till fem fot långa jämna enkäppar, som vid öfra ändan och på flere ställen af längden så sammanbundits, att det hela liknade en fyrkantig tratt, på de något utåtböjda sidorna försedd med flätverk af snören eller järntråd. Denna apparat anbringades så, att vattnet strömmade in i tratten och fisken som följde utefter fördämningen och kom fram till mjärden af den starka strömmen drogs ned i denna samt klämdes fast mot trattens spjälor. För att säkrare förhindra fisken att slippa tillbaka ur mjärden fanns i dess ingång anbringad en kortare och glesare tratt med ett stort hål på midten; denna släppte nog fisken in men icke ut. Af sådana fångstredskap såg jag aldrig flere än två samtidigt använda i strömmen, och då dessa voro anbringade på sådana ställen, där naturliga vattenvägar ledde, styrdes fisken omedelbart dit, och under lektiden på hösten togos därmed dagligen flere fiskar. Då fisket under årens lopp starkt aftog, slutade dock bruksförvaltaren mot midten af sjuttiotalet att använda sådana fångstredskap. Han fiskade äfven med nät, dock icke uti forsen eller strömmen nedanom holmarna, utan vid inloppet ofvanom dessa i Näsijärvi.

Där för närvarande järnvägen går fram öfver Myllysaari och på den därutanför liggande klippan funnos för fiskets bedrifvande märken utsatta af landtmätare; det ena bestod af på berghällen i rad utlagda större stenar och det andra af en i ett stort flyttblock inhuggen rand, hvilka tillsammans angåfvo riktningen i hvilken näten fingo läggas utåt sjön. Därigenom kommo de att ligga på en linje mot nordväst ungefär parallellt med strömfåran i forsens hufvudtillopp mellan holmarna, hvilken bestämmelse troligen gjorts för att detta icke måtte stängas med näten.

Utefter denna sträckning lades under senare hälften af september och halfva oktober mot aftonen fyra till åtta sammanhängande nät, hvaraf den ena ändan fästades nära stranden och den andra ankrades vid en boj ute på sjön. Dessa nät voro tillverkade af fint hemspunnet och mycket starkt linnegarn, fyra och fem famnar långa och sex till åtta fot djupa; de färgades blåa eller bruna och voro i det af naturen äfven bruna vattnet mycket litet märkbara. Nätmaskorna gjordes 10 cm i fyrkant, hvarför ingen mindre fisk än af tio till tolf skålpunds vikt fastnade uti dem. Nätens ena kant var försedd med korkflöten och den andra med sänken, hvarför, då de voro utlagda i mellan två till tio famnars vatten och höllo sig vid ytan, fiskens chanser att gå fri från näten voro betydligt större än att bli fångad. Därför var det endast under mörka nätter och vid nordliga vindar, som detta fiske lyckades, i synnerhet som bruksförvaltaren höll strängt på att de för fisket uppställda reglerna efterlefdes. Gifvande var detta fiske dock endast före nödåren och aftog därefter på detta ställe af samma skäl som i strömmen.

Intresserad af allt slags fiske var jag ofta nere vid stranden då näten vittjades och togos upp. Om natten varit blåsig, såg jag rätt ofta ända till fem, sex eller flera stora, vackra fiskar tagas; mest förekommo sådana som vägde tolf till aderton skålpund, men några om tjugufem och däröfver ända upp till trettio och ett halft skålpund voro de största jag där sett. Egendomligt nog blefvo de större fiskarna vanligtvis lätt fångade och voro ofta endast löst fästade vid nätet; såsom då en tråd af nätmaskan kommit bakom ena gälklaffen och fisken eljes var fri eller då en stor forell hane fått en länk af nätgarnet bakom näbbkroken och knep ihop gapet, utan att göra ringaste försök att befria sig; för det mesta satt dock en nätmaska kring fiskens hufvud bakom båda gälarna eller bakom bröstfenorna.

En oktobermorgon 1864 fångades elfva fiskar vägande tillsammans 210 skålpund och hade bruksförvaltaren icke fått en sådan fångst sedan år 1845. De fångade fiskarnas sammanlagda antal för säsongen öfversteg endast det nämnda året sextio stycken och aftog mycket snabbt. Då fångstens värde några år icke täckt kostnaderna för nät och arbetslöner, öfvergafs detta fiskesätt alldeles år 1875, och mig veterligt upphörde då allt forellfiske såväl i strömmen som på sjön.

De båda karlarna, som under många år skötte detta fiske för bruksförvaltaren, brukade, sedan näten på morgonen vittjats och upptagits, upphänga dem på ställningar att torka och bära fisken till köket uppträdd på en lång stång, hvilken stacks genom gälarna och lades på axlarna. Det såg grant ut, när de kommo gående med flere vackra fiskar hängande på stången, och ofta rann därvid rommen och mjölken i långa strängar ur fisken utefter vägen; men då tänkte ingen på, hvilken skada som gjordes genom att fånga fisken vid sådan årstid. En eller båda karlarna förde därefter fisken till försäljning i staden. De gingo från gård till gård med sina korgar och återvände ibland utan att ha blifvit af med varan, ehuru priset var lågt. Så länge ryska myntet gällde, var priset 4 till 5 kopek skålpundet och steg efter nya myntets införande undan för undan från 20-25 penni till 35-40 penni, allt eftersom tillgången minskades.

Om på den tiden något kalas eller annan festlighet tillställdes i staden, var det vanligt att hos bruksförvaltaren tinga någon stor forell till bordsprydnad. Men det lyckades icke alltid, som ordspråket säger: "Tag i sjön, så fås det fisk", ty emellanåt fiskade karlarna hela veckan, utan att lyckas anskaffa det önskade. Vid sådana tillfällen betalades med njuggan nöd 50 penni för skålpundet, och detta tillmötesgående var oftast för bruksförvaltaren förenadt med uppoffring, ty om ingen fisk fångades, ersatte beställaren naturligtvis icke de hafda kostnaderna; därför afstannade fisket på beställning småningom, utom åt goda vänner.

Några år försöktes äfven fisket med nät under lektiden af annan person i den gren af strömmen som på västra sidan flyter utefter brännerierna, dock torde det ej heller där ha varit lönande, då det ungefär samtidigt upphörde.

En eller annan af engelsmännen vid fabrikerna roade sig ibland med att för forellfiske med flugspö låta ro sig ofvanför fallet på strömmen inom holmarna. Då fångades en och annan medelstor fisk, hvilket vanligtvis skedde tidigt på söndagsmorgnar eller hvardagskvällar; dock ledsnade de snart vid denna sport, helst småfisk icke tycktes vara hågad att uppehålla sig och nappa i det därstädes föga strömma vattnet, där hjujångbåten "Ahti" dagligen plaskade. Därför var en där fångad fisk, vägande några skålpund, en raritet, som gaf anledning till skryt bland goda vänner och underströks med röd penna i fiskkladden.

Bättre tur kunde man ha på detta ställe och utåt sjön med dragfiske under juli månad, då de stora forellerna ibland påträffades midt ute på Näsijärvi. De brukade på lugna och varma dagar ligga tätt under vattenytan och gassa sig i solbaddet, och det hände att man vid försiktig rodd lyckades se dem.

Några sådana tillfälliga möten ute på sjön i början af 60-talet voro anledning till att vi försökte taga dem med det förut omtalade draget, som Öster förfärdigade i Visuvesi, och vi störde därmed i trakten af Siilinkari och Koukkuniemi flere duktiga fiskars söndagseftermiddagshvila. På en färd mellan dessa stengrund och Reuharisaari vid västra stranden höggs draget af en så stor forell, att Öster afrådde från att som vanligt med håfven lyfta fisken in uti min lilla smala och ranka roddbåt, helst de stora forellerna äro mycket skygga for undertagshåfven och en oförsiktig rörelse lätt kunnat stjälpa båten, hvilket äfventyr midt ute på fjärden, där djupet är tolf till femton famnar, kunde ha blifvit betänkligt nog. Han bad mig därför "leka" med fisken, så länge som han rodde till närmaste land, där den, såsom vi ibland gjorde, kunde halas upp utefter den långgrunda stranden. Jag började således leka med fisken, medan han makligt rodde mot Reuhari och detta blef i solbaddet en långvarig och tröttsam sysselsättning. Fisken var envis att icke låta mig få in mer än litet i sänder af den trettiofem famnar långa refven, som strax efter nappet hade fått löpa ut under hans rusande. Han var ibland trög som en timmerstock, höll kurs som den och lät bogsera sig korta stycken, endast nu och då gifvande tvära knyckar åt refven, hvilken hela tiden hölls i så stark spänning, att jag, för att kunna hålla den, var tvungen linda ändan flere hvarf kring handen. Däremellan följde långa häftiga rusningar åt sidorna, hvarvid Öster påpassligt måste sluta ro och vända båtens akter i refvens riktning samt backa den, emedan jag fruktade att refven skulle brista. Därvid drog fisken liksom en liten bogserångare båten med god fart bakut och på sådana kraftyttringar följde åter det förra apatiska lugnet, tills nästa spurt inträffade.

Sedan denna lek pågått öfver en timme, utan att vi därunder kommit synnerligt närmare land, tröttnade jag vid spelet på den spegellugna sjön i värmen och solglansen samt hade Öster att mycket försiktigt backa båten närmare fisken, medan jag försökte hala in af refven. Småningom lyckades vi komma fisken så nära, att han syntes i vattenbrynet och Öster utropade: "Det är ingen lax, det är hvalfisken". Ovanligt stor var han, hvarför vi ock voro villrådiga hvad vidare skulle företagas med odjuret. Slutligen menade Öster: "Bäst blir nog att fortsätta lekandet, tills han tröttnat".

Med samma visade hvalfisken öfver vattnet en stjärt, som nog var en fot bred, och ögonblicket därefter hoppade han till hela sin längd rätt upp ur vattnet och föll med ett stort plask tillbaka. Det var en vacker syn och vi voro ännu helt häpna däröfver, då jag plötsligt kände en knyck i refven vida starkare och häftigare än någon föregående; därpå drogs den ned till båtsuden och innan jag hann släppa efter sprang den vid en följande väldig knyck utaf på dess ganska skarpa kant. Fisken hade efter språnget rusat rätt mot båten och vid färden under denna ryckt af refven. Både han och draget blefvo till vår stora ledsnad på den vägen. Så snart därefter någon större fisk nappat, fick jag af Öster höra: "Pass på, nu är hvalfisken där igen."

Forellen förekom äfven i Muurola ström, under Kauttua bro i Ruovesi, vid Visuvesi samt uti Filppula och Mänttä forsar. Vid förstnämnda ställe bodde några år under sommarferierna lektor Stolpe från T:fors. Han var passionerad jägare och metade också gärna. I detta senare nöje deltog ibland hans fru, hvarom följande historia på den tiden berättades. Då de en dag vid Muurola på hvar sin sida af strömmen nära bron höllo på med flugmete, råkade frun slinta ned från en sten i det föga djupa men strömma vattnet. Därifrån ropade hon i sin nöd på mannen: "Johan, hjälp, hjälp!" Härtill förmäles lektorn, som var en trygg och lugn, aldrig fjäskande herre, ha svarat: "Hinner inte, Augusta lilla, det nappar just!" En så ifrig sportsman fanns redan på den tiden i T:fors. Ja, folk är styggt litet hvarstädes! Men: Qui non est vero, est bene trovato!

Lojakt vid åtel och lojakt i hölada.

Vintervägen från Tammerfors norrut utgick som förut omtalats vid Soukkalahti långsmed Näsijärvi till Tervalahti vik i Teisko och var på 60- och 70-talen mycket använd af forbönder. Strax utanför viken förde den vid Lapinniemi öfver en råka i isen, uti hvilken på nyåret 1869 två hästar samtidigt körde ned och drunknade. Sällan blef Näsijärvi något år utan sitt offer. Den inträffade händelsen blef genast bekant för bruksförvaltaren, som lät undanskaffa kadavret till en sänka i den bergiga stranden nära viken ungefär på det ställe, där nu Haarakatu är angifven på stadsplanen och där de snart upptäcktes af de kring staden strykande vilddjuren, varg, lo och räf, hvilka redan under föregående vintrar så grundligt gjort rent hus, att mot våren endast några kringspridda ben påminte om allt kötts förgänglighet. Från denna brukets afskrädesplats ledde vilddjursvägar i snön åt flera håll och bland dem en, nästan uteslutande trafikerad af loar, öfver Naistenlahti bort åt Koukkuniemi samt sedan vidare utefter Aitolahti till skogarna i Teisko kapell.

Den första som mig veterligt bröt mark och byggde sig en koja på Koukkuniemi var gasmästaren Roms vid linnefabriken. Han berättade, att han vintertiden ofta sett varg och lo vid sina dagliga vandringar på isen öfver Naistenlahti, då han tidigt och sent gick till eller från arbetet. Gasen för belysningen i fabriken tillverkades på den tiden af näfver, och han brukade alltid medföra några näfverrullar, som tändes och användes som facklor eller bloss för att skrämma rofdjuren. Tillfölje af loarnas förkärlek för denna aflägsna trakt släpade sågställaren Riif en af de ofvannämnda drunknade hästarna till närheten af Roms koja, och där inrättade han det bekvämt åt sig för att skjuta lo vid åteln. Detta nöje ville dock till en början icke lyckas efter önskan, ty antingen voro loarna för kloka att infinna sig just de nätter, då Riif lurade på dem, eller skydde de att komma så nära till husknutarna, så länge det var ljust nog att skjuta. Nog af, han fick många nätter vänta förgäfves, medan åteln gick åt. Detta kan förklaras sålunda, att rofdjuren voro för listiga att våga sig dit, då Roms och Riif sutto i kojan och bolmade sin dåliga tobak, men icke skydde att infinna sig, så snart dessa på morgonen före kl. 5 gått till sitt arbete för att återvända först på aftonen efter kl. 7. Under dagens lopp var således ingen risk för odjuren att hållas i närheten, och därför fick väl Roms allt emellanåt under sina vandringar syn på dem. Slutligen lyckades det för Riif att fram mot våren en söndagsmorgon i dagningen skjuta en lo; han var dock säker på, att flere vilddjur under hela vintern hållit till i närheten, ty aset förstördes så hastigt. Loskinnet köpte jag af honom för att uppmuntra jaktens fortsättande ett annat år, men däraf blef intet.

Vid bruket skötos på senhösten 1869 två gamla hästar och då marken redan var hårdfrusen, blefvo de icke nedgräfda, utan förda till nämnda afstjälpningsställe, där de som vanligt nedmyllades i träkolsstubb. Denna år efter år på samma ställe ovanligt ymniga tillgång på föda vande snart traktens rofdjur till stället, och då förrådet på vintern ytterligare ökades med i råkan drunknade bondkampar, räckte det så länge snön låg. Följden var den, att man under den vintern mer än förr vid bruket hörde talas om möten med varg och lo; ty arbetare, som bodde i enstaka kojor bortom Naistenlahti, sågo dem ofta.

Samma vinter lät bolaget för uppförande af ett större skolhus släpa en mängd byggnadsmaterial upp på högsta bergklinten bakom bruket. Timmerstockar, fundamentsten och annat material vräktes i högar omkring byggnadsplatsen, och så uppstodo skyddade ställen passande till hvilogömmor för varg och lo, sedan de mättat sig med de närbelägna hästasen, helst platsen låg afsides från vägen och på hela vårvintern endast händelsevis besöktes af folk. Ett par hundra steg från skolhusplatsen stod på samma bergplatå en enstaka arbetarebostad, och den dit ledande vägen gick fram ett stycke nedanom timmerupplaget, där mot våren en stor lo vant sig att efter gratisförplägningen söka sin dagliga hviloplats. De i huset boende hade enligt utsago icke observerat denna granne, men eget nog sågo längre bort boende karlar, som gingo den aflägsnare körvägen nere i dälden, ofta lon sitta på timmerhögarna eller springa ditåt. Berättelser härom voro snart i hvar mans mun och lon söktes därför af folk med skjutgevär, men han råkade då aldrig vara hemma.

Så kom påskhelgen. Snön hade af vårblidan något sjunkit ihop men tidigt på morgnarna bar skaren, hvarför en arbetarehustru från nämnda byggning på väg till kyrkan tog sig för att gena öfver skolplatsen. Hon följdes af en större, fet och argsint knäracka, hvilken icke kunde låta bli att enligt hundsed springa kring och lukta öfverallt. Hunden kom så att inne bland timmerhögarna träffa lon i gömman, hvilken han naturligtvis var dum nog att skälla på. Sådant tyckte lon väl var oförskämdt gjordt, hvarför han tog rackan i nacken och gjorde slut på henne. Hundens ömkeliga slutackorder hörde gumman, som rusade till för att bistå sin älskling, men hon kom för sent; egendomligt nog skrämde hon dock lon på flykten. I hastigheten förstod hon visst icke, hvad det var för odjur som anfäktade hunden, eljes hade hon svårligen haft så stort mod. Men skrämd blef hon, och fortsättande sin vandring kunde hon icke underlåta att i förbifarten titta in i bruksförvaltarens kök och gråtande för jungfrurna beklaga sig öfver den lidna förlusten af favoriten.

Hennes berättelse spred sig snabbt, och så fick jag den ganska färsk ur tredje hand, hvarför jag med bössan skyndade till stället, men endast kunde konstatera att lon var försvunnen och att hunden, hvars buk var upprifven, dött af ett bett i strupen. Riif och Öster fortsatte sökandet vida omkring, men då skaren bar funnos inga tydliga spår efter vilddjuret.

Följande dag, som var andra påskdagen, råkade jag en stund på förmiddagen uppehålla mig på verkstadens kontor, då bruksförvaltarens yngste då sextonårige son Julius, som f.n. år 1902 är industriinspektor i Viborgs distrikt, kom rusande in med utropet: "Det finns en lo i trädgården". Naturligtvis sprang jag de femtio stegen till min bostad efter bössan, laddade och var snart i trädgården. Där fick jag höra följande:

Husets piga hade en stund förut begifvit sig till den ett litet stenkast från byggningen belägna bakstugan och där vid den mot söder vettande väggen i solskenet på marken observerat, hvad hon trodde vara en vacker men sjuk hund, som låg på sidan med vidt öppet gap och ögonen slutna. Rörd af medlidande för det stackars djuret, gick hon alldeles inpå för att taga reda på om det var dödt eller lefde och ämnade, som hon sade, taga det i famnen med sig in, då den förmodade hunden plötsligt vaknade samt fult grinande och fräsande hoppade upp liksom för att rusa på. Skrämd af de ilsket visande tänderna och blicken ur de vilda, gula ögonen retirerade hon till köket och berättade uppskrämd för unge Julius, som råkade vara där, om den sjuka och vilda hunden som ämnade anfalla henne. Julius misstänkte att hunden möjligen kunde vara behäftad med vattuskräck och gick dit för att taga reda på saken. Han såg djuret ännu på platsen, dock måste detta ha tyckt, att där blef för ofredligt, hvarför det lämnade sin soliga lega och gick tvärs öfver trädgården. Så långt fram på dagen hade skaren tinat upp och spåren syntes tydligt i den fotsdjupa snön, ledande till en större mellan trädgården och torget framför linnefabriksbyggningarna stående lada, under hvilken lon gått. Jag visste att ladans stenfot mot torget, som var synlig från fönstren i min bostad, var tät, men att baksidan mot trädgården stod på glesa, alnshöga stenpelare. Kunde öppningarna däremellan i hast stängas, då var lon i fällan. Jag bad de kringstående att ej oroa lon, och icke gå närmare ladan, medan Julius höll vakt med bössan, hvarefter jag skyndade ut på torget att se efter om på ladans gafflar funnos hål i stenfoten. Sådana hittades på öster sida, men äfven de kunde lätt täppas, och då inga utspår syntes till, sprang jag till några närbelägna bostäder, hvari från flere timmermän trots helgen gärna skyndade till hjälp. I hast anskaffades bräder, spikar och hammare och inom tio minuter hade lon så väl låtit stänga in sig, att han icke ens med våld skulle sluppit ut. Höladan var visst tio famnar lång och hälften så bred; under den var mörkt och fullt af stickor och bråte, hvarför lon förmodligen ansåg sig väl gömd; men underligt är ändå, att han trots bullret lugnt lät fånga sig utan försök till flykt. Jag antog att han ätit sig öfvermätt och blifvit illamående af den stora tillgången på hästkött och därför blifvit för loj att röra på sig och åsidosatt all försiktighet. Men öfver det fyra alnar höga planket på den sidan af trädgården, som vette åt det omnämnda timmerupplaget, hade han ändå kort förut hoppat, som syntes af spåren, hvilka jag sedan följde, och åter haft sitt tillhåll, vid den dagen förut dödade hundrackan. Medan jag sökte timmermännen, hade unge Julius och en företagsam tioårig flicka försökt krypa under ladan för att taga reda på om och hvar lon fanns där, men lyckligtvis kommo de icke långt för skräpet därinne och återvände helskinnade från företaget, utan att i mörkret ha sett lon. Äfven om de kunnat påvisa hvar han låg, skulle det varit farligt att skjuta ditåt, emedan hela marken var tjockt belagd med höaffall och dam; men då ladan inuti för tillfället var alldeles tom, kom jag på tanken att försöka få lon dit upp och lät därför hämta nyckeln samt bryta upp några golfplankor midt i byggningen. Då allt var tätt nedomkring, måste lon söka sig upp genom hålet i golfvet, och då kunde han förträffligt skjutas i den stora tomma lokalen. De få och små fönstren som sutto högt uppe voro ytterligare fästade med innanför tvärsöfver spikade bräder, hvarför flykten därigenom var otänkbar.