INNEHÅLL: (continued 6)

Ilbud kom till verkstaden och då detta tycktes vara ett större haveri, afreste jag ofördröjligen med en undsättningskår till stället. Det blef ett svårt bärgningsarbete, ty båten låg särdeles illa till med fören uppe i ett röse af stora block, upptagna vid strömmens rensning, samt aktern hårdt tryckt mot ännu större stenar belägna i vattenytan och därunder, liksom färdig att kantra och sakta skälfvande af strömmens påtryckning. Då den hundra fot långa båten för de branta och steniga strändernas skull hvarken kunde flyttas för- eller akteröfver och det var otänkbart att med tillhands varande redskap hala aktern tillbaka uppåt samma väg den drifvit ned i sitt nuvarande läge, så återstod intet annat att göra, än att med sprängning undanskaffa så mycket af stenröset, mot hvilket akterskeppet låg, att detta kunde fortsätta svängen utför. Bergborrar, krut och annan hjälp erhölls med beredvillighet som lån af ingeniören å de ett par kilometer därifrån vid Nokia fors anlagda nya fabrikerna och därefter pågick under natten borrning och sprängning af flere stenblock. En s.k. lyftsax af stockar upprestes öfver ångbåtens akter, en gördel af ketting lades under den och häruti lyftades akterskeppet med hissblock. När därefter stenarna nedanför voro undanröjda, stuckos några spiror under akterstäfven, hissverket borttogs och båten svängdes med tillhjälp af strömmen utför och från land. Därvid vreds fören ned ur stenröset, så att båten blef flott.

Så aflöpte detta haveri ändå ganska lyckligt och båten inträffade i staden ett dygn efter händelsen. Kaptenen försäkrade dock sedan, att han aldrig mera skulle taga sin gumma med ombord.

Kalle.

Kalle eller "Kallen" som hans husbonde brukade kalla honom, var en behöflig och märklig person ombord på "Elias Lönnrot", värd att i förbigående omnämnas, ty utom den förutnämnda debuten som rorgängare hann han med mångt och mycket annat. Han föreställde lättmatros, kajutpojke, kökspojke, springpojke och, som man ibland rätt betecknande uttrycker sig, äfven tjufpojke. Allt som det bäst passade och bar till för honom, skötte han den ena eller andra af dessa befattningar hvar för sig eller flere på en gång, och då gick oftast något på tok. Men en fix pojke var han och hemma från samma trakt som skepparen. Utom till förenämnda sysslor hade kaptenen inlärt Kallen att vid behof ställföreträda fågelhund, d.v.s. liksom ett sådant nödvändigt jakttillbehör biträda honom, då han på hösten, medan hans ångare lades upp för vintern, tog tillfället i akt att kring stadens utkanter syssla med har- och rapphönsjakt. Men därom skall meddelas mera längre fram, nu vill jag omtala en annan af Kalles bedrifter.

En sommarmorgon år 1868 kom jag ombord en stund före ångbåtens afgång och fann den eljes så fryntlige kaptenen vid det mest miserabla humör, "perkelerande" mera än vanligt. På min fråga efter orsaken, svarade han murrigt:

"Jag tror, ta mej f—n, att hela elementet luktar i dag. Känner inte du det?" Då jag nekade menade han vidare: "Ja så säga de andra med, det tycks vara specielt för mej, som det stinker". Omedelbart efter det han sagt detta, fick jag i näsan den otäcka stanken, som förargade kaptenen, och märkte tillika att jag stod i lä om honom, hvarför jag utbrast:

"Det tror jag nog, ty det är du själf som luktar". När allt kom till förklaring, upptäcktes det huru kaptenens yfviga skäggväxt blifvit så vedervärdigt parfymerad. Ombord använde kaptenen, för att efter morgonens grundliga rentvagning torka tvålvattnet ur synen, i stället för handduk en s.k. svabel. En sådan tingest är en af upptvinnade tågändar eller annat dylikt material tillverkad och i ena ändan liksom till handtag hopsurrad sudd eller aftorkningstrasa, mycket liknande en afhuggen hästsvans samt till många ändamål användbar och bruklig ombord. På "Elias Lönnrot" begagnades en sådan pjes som sagdt af kaptenen att torka sig i synen med och en annan dylik för renlighetens skull i den gemenligen "rundhuset" kallade nödvändighetslokalen, som på hjulångbåtar brukar finnas någonstädes i närheten af hjulhusen. Det var ett af Kalles många åligganden att tvätta och hålla reda på svablarna.

Ytterligare några af Kalles pojkstreck.

Den förträfflige Kalle hade utom sina förtjänster äfven vissa fel, bland hvilka pojkaktigheten var mycket utbildad. Hans kapten försökte nog att stäfja denna fallenhet för okynne, då han någongång råkade komma öfver honom på bar gärning, men hade oftast för de förras skull för mycket öfverseende med den senare. Emellanåt var det dock rätt nära, att Kalle skulle fått vedergällning efter förtjänst.

Hvem annan än Kalle hade t.ex. kunnat hitta på att en vacker sommarmorgon stryka fågellim kring kanten af språkrörsmunstycket, så att hans intet ondt anande förman, då han vid affärden från staden ropade "framåt" åt maskinisten, helt oväntadt satt fast med sitt yfviga hakskägg. Limmet höll så stadigt, emedan han hade vanan att med handen fatta tag i röret och således med detsamma klämt skägget riktigt väl in i smörjan, och så blef det "stopp", då han ville "back".

Där vid röret fick gubben sedan stå krokig ända tills båten var långt till sjös, svärjande på alla bildade språk han jämte spanskan behärskade, medan han med största försiktighet, utan att se något af hvad han gjorde, försökte draga loss det ena hårstrået efter det andra. Vid detta göra biträddes han på ena sidan af båtens restauratris och på den andra af Kalle, som märkvärdigt nog var den första som skyndade till hjälp.

Då kaptenen slutligen slapp ur denna tröttande och retsamma ställning, såg hans prydliga skäggväxt mycket tofvig och stripig ut och då den omöjligt kunde fås ren med tvål och såpa samt allt mer klibbade ihop, måste han till sin stora grämelse besluta sig för att klippa allt kort. Den lille gubben satte stort värde på sitt väldiga skägg och såg efter barberarens skoningslösa framfart alldeles icke så repurterlig och sjömässig ut som tillförene. Detta visste han mycket väl och önskade därför, att den som förstört skägget för honom till straff måtte få sitta på fågellim i alla sina dagar.

Emellertid hade munstycket på språkröret blifvit alldeles ludet och en spefågel bland passagerarna rådde restauratrisen att göra hårvalkar af kaptenens souvenir. Innan hon dock hann besluta sig därför, lydde Kalle en inre kallelse och putsade i en hast munstycket rent och blankt, så att intet spår af smörjan sedan kunde upptäckas, då man kom sig för med att undersöka, hvad sorts lim det var.

Under tiden såg han så menlös och oskyldig ut, att ingen ens kunde misstänka honom att ha reda på hvad fågellim dugde till och långt mindre att han handskats med sådant. Nej Kalle hade visst inte spelat sin förman detta fula spratt, så försäkrade han; alla voro öfvertygade därom och ingen ville anklaga honom, ty bevis saknades, och då ej någon åklagare finns, är ju hvarje dom omotiverad. Således gick Kalle fri och såg icke mindre glad ut för det.

* * * * *

Hvem skulle väl ha brytt sig om att lära Kalle skafta sig en leksakspruta af bleck och att göra illa med den? Säkert ingen; det var således en spontan glimt af inneboende naturlig fallenhet för odygd, då han hittade på sådant.

En dag hade han detta instrument på sig och företog sig att, då båten lade till vid stadsstranden, krypa in i den ena af vedboxarna. Dessa förvaringsrum för bränslet voro täckta med luckor af järn, hvilka hade gallerlikt genombrutna lock, och dessa tycktes enkom vara gjorda for ändamålet att spruta kallt vatten upp under kjolarna på fruntimren som gingo däröfver, då de begåfvo sig i land. Detta var visst ett mycket styggt påhitt af Kalle, men han rådde ju icke för, att luckorna hade hål och naturligtvis ej heller för att fruntimren gingo däröfver.

Därför vankades intet för denna bedrift. Fruntimren tycktes icke bry sig om den kalla skvätten; åtminstone sade de intet eller gjorde någon affär däraf och så fick Kalle en tid bortåt ostörd hålla på med nöjet.

Men det står skrifvet att "den som fuller af ondsko är varder förhärdad" och detta påstående bekräftades på Kalle. En olycksdag blef det dock for honom, då han åter en gång ämnade roa sig med sprutan och icke visste hvar han sist lämnat den. Han förstod icke, att detta var en vink af ödet, som han borde låtit lända sig till varning, ty hans förhärdade håg stod till att göra förtret åt medmänniskor isynnerhet om dessa råkade vara fruntimmer, som icke nändes behandla honom efter förtjänst.

Då sprutan icke kunde återfinnas, försåg han sig för att ändå på något sätt fullfölja sitt onda uppsåt, i hasten från pannrummet med en lång järnstång, ett s.k. eldspett. Detta hade med ändan legat i glödhögen under rosterna och var både sotigt och hett. Därmed satt han lurande i vedboxen och då han såg kjortlar sväfva öfver gallret, körde han upp stången därigenom.

Den omedelbara följden af detta hemska attentat var ett gällt skrik, och då affären utreddes, var Kalle visserligen för tillfället försvunnen, men påträffades snart på ett visst hemligt ställe. Förhör anställdes genast; Kalle anklagades och öfverbevisades att med glödande järn ha bränt hål i restauratrisens tillhörigheter, en strumpa och en vad, hvarför han af sin öfverhet dömdes att hvad strumpan beträffade af sina inkomster ersätta dubbla värdet, d.v.s. i den skadades ställe leverera ett helt par strumpor, samt till bot för den sveda och värk han förorsakat, själf lida sveda och värk, likvisst icke genom att med brännjärn märkas. Fruntimret hade denna gång ingen medömkan med Kalle, hon var hämndgirig, ty han hade utom detta så många debet på sitt konto hos henne, att kaptenen slutligen nu såg sig föranlåten att göra sitt till för räkningens utjämning.

Det befanns dock att det eljes vid afräkningarna med Kalle använda redskapet, daggen, samtidigt med hans spruta spårlöst försvunnit, och hans buse, kaptenen, var således nödsakad att se sig om efter en annan tågstump. Han hittade ock en ända gammalt gods af passande längd och tjocklek, hvarefter Kalle infångades vid ett af sina långa öron, uppmanades till tysthet och i allsköns hemlighet leddes under däck ned i salongen.

Där fick han själf taga fram en s.k. fallstol och trots ihärdiga protester och böner placera sig därpå i en alldeles bakvänd ställning för att emottaga hvad han så väl förtjänat. Ett blidt öde vakade dock äfven denna gång öfver sin gunstling. Han, som för tillfället personifierade den straffande rättvisan, har sedan berättat för mig, att just då allt var klart till aktion, brast den höjda ruttna tågstumpen i det afgörande ögonblicket tvärt utaf och flög utan att snudda vid målet bort under salongsbordet. Kalle fick visst söka fram rättvisans huggande svärd och åter intaga platsen för afbasningens fullföljande, men horribile dictu, daggen sprang än en gång utaf och hamnade på orätt ställe. Kaptenen var säkert ingen tyrann och icke onödigt ömsint heller, men denna upprepade egendomliga händelse hejdade honom. Han sade att han ofrivilligt kom att tänka på patriarken Abraham, som stod i begrepp att offra sin Isak, och fann vid jämförelse en viss likhet uti situationen. Han fick därigenom andra tankar och mildare känslor, lät tågstumpen ligga och gaf en vink åt Kalle, som var tydlig nog och en välkommen anledning för honom att kila sin kos; men uppkommen på däck såg han nog så stukad ut och gned sig på ett visst ställe, troligen för att imponera på eller väcka mildare känslor hos restauratrisen. Hvad kunna icke pojkar hitta på! Hade Kalle icke en märkvärdig tur? Men kaptenen var en spjufver och Kalle påstod sig ha fått stryk.

* * * * *

Man skulle trott, att Kalle, då hän sålunda med njuggan nöd och blotta förskräckelsen slapp helskinnad undan den hotande bastonaden, därefter ångrat och bättrat sig samt slutat upp med pojkfukterna, men detta var ett misstag. Icke ens tacksamhetskänslan var hos honom stark nog att lägga band på hans naturliga fallenhet för okynne. Restauratrisen var en s.k. gammalpiga och hade, redan långt förrän han spelade henne det omtalade sprattet, egnat honom sitt otillfredsställda hjärtas moderliga känslor under form af välsmakande rester från serveringen, ett och annat glas öl samt vid lägligt tillfälle någon vin- eller punschskvätt. Kalle mådde godt, men han var ändå samvetslöst otacksam. Det kunde tyckas, att dessa välvilliga trakteringar hos honom borde ha framkallat erkänsla och förståelse, men långt därifrån, han hade jämte sina många befattningar tid nog att göra dumheter till förtret åt henne och andra.

Det första han hittade på, då han efter den skildrade scenen fick se sin välgörarinna, var att räcka ut tungan och visa långnäsa ät henne. Denna yttring af öfvermod skulle hon nog ha förlåtit, ty både han och hon hade sinsmellan haft sådana uppgörelser förut; nu hade hon dock satt sig i sinnet att icke bli god igen, förrän han som ersättning för den svedda strumpan bestått henne det ofvannämnda paret nya. Men till trots af kaptenens domslut och hennes påminnelser låtsades Kalle vara dof på det örat. Han behöfde sina slantar till annat, strumporna blefvo oköpta och en oundviklig följd däraf blef hans förvisning ur köket och matskåpet. Detta var ett oväntadt och svårt slag för Kalle, ty därefter började umbärandets och de sugande känningarnas svåra tid, då han fick se och känna lukten af allt godt som serverades i salongen och gick hans näsa förbi. Men i stället för att tankar på ånger och bättring skulle ha väckts däraf, blef hans sinne förbittradt och han lurade på tillfälle att hämnas.

Ömma själar måste ha något föremål, som de egna sina känslor, och man får därför icke undra öfver att restauratrisen, då Kalle sålunda visat sig ovärdig hennes gunst, skänkte sin välvilja åt en annan varelse.

Någon tid efter detta kom restauratrisen en morgon ombord med sin nya älskling, en den allra vackraste, sötaste lilla halfvuxna kattunge, krithvit med en liten skär nos och stora menlösa gröngula skälmögon. Så tyckte åtminstone den förtjusta egarinnan. Den var rörlig, smidig, gratiös och lekfull, och "Rosennos" var ett rätt lämpligt namn åt kissan, som snart blef favorit hos alla ombord såväl hos kapten som passagerare och besättning. Denna senare med Kalle naturligtvis i spetsen var dock ogrannlaga nog att till egarinnans grämelse förkorta det vackra namnet till det plebejiska "Nos, Nos", då de lockade kissan, och det var visst styggt det. Ja den lilla Rosennos var ett ovanligt städadt och snällt kräk, det tyckte alla, främst hennes matmor och Kalle. Denne hade, då båten var till sjös, god tid att såsom lekkamrat och uppfostrare sysselsätta sig med kissan. Den förra sysslan skötte han till egen och passagerarenas förnöjelse nog så bra, men som uppfostrare lärde han henne intet annat än dumheter, och snart var den rara lärjungen lika odygdig som läraren, då hon med och utan anledning fräste och klöste med samma färdighet som vanliga kattor.

Matmodern hade vant kissan att om dagarna, medan hon utöfvade sin syssla, söka sig en hviloplats på hennes omkring hufvudet lindade hårfläta. De blefve båda snart så vana härvid, att katten själfmant klängde till sin upphöjda bädd, och sofvande eller spinnande låg hon kvar till passagerarenas förvåning och restauratrisens stolthet, då denna i sina bestyr gick af och an ombord.

En klar och solvarm dag vid middagstiden, då ångbåten var på återväg från Lembois till staden och passagerarne olustiga och dåsiga sutto omkring på det soliga halfdäcket, infann sig äfven Rosennos där, trots värmen liflig och lekfull som vanligt. Orsaken till munterheten var en liten skramlande pappersstrut, af någon spjufver bunden vid yttersta ändan af hennes lilla rörliga svans. Detta intressanta men generande påhäng försökte kissan ihärdigt ehuru förgäfves att komma åt. Huru vigt hon än svängde och skuttade nådde tassarna aldrig dit. Struten var borta, hvar gång klorna slogo till, och hängde äter liksom till hån dinglade på spetsen af den uppresta ryggradsförlängningen. Kattens gratiösa rörelser vid hoppandet och gripandet efter det oåtkomliga föremålet, de därvid utförda eleganta och smidiga sprången tycktes roa såväl den agerande som åskådarne, hvilka intresserade af den improviserade förevisningen för en stund glömde dagens tröttande kvalmighet. Småningom ledsnade kissan dock att ständigt anstränga sig i fåvitsko, lynnet blef retadt, rörelserna blefvo häftigare och tålamodet var slut; hon sköt fräsande och ilsken upp ryggen och försvann med ett par långa språng under däck, liksom för att åstadkomma ett effektfullt slut på föreställningen, hvilken af åskådarne belönades med applåd. En stund därefter infann hon sig åter på arenan, troligtvis för att tacka för bifallet; hon var då lika söt och snäll som vanligt men utan strut.

Det var ju ganska naturligt, att uppfinnaren af denna muntration därefter dagligen, då vädret tillät, hade katten att uppträda, ehuru dess egarinna var föga belåten med dessa förevisningar och, så snart hon fick nys om det som förehades, befriade sin älskling från struten. Kissan började då uppträda på sådan tid, då matmor af sin syssla hindrades att störande ingripa. Rosennos debyter blefvo dock icke många; hennes konstnärsbana fick ett tvärt och sorgligt slut. Detta hände sålunda:

En riktigt het sommardag, så het att kaptenen påstod sig kunna steka sill i skuggan, så het att damerna på det soliga akterdäcket befriat sig från alla på något sätt umbärliga plagg samt en äldre, storväxt och välfödd fru till och med aflagt den förr på urringade klädningar utom hus städse brukliga kragen, då uppträdde Rosennos för sista gången. Hon var redan vid dåligt lynne, då hon visade sig. Säkert hade struten knutits för hårdt kring den vaxade ändan, ty hela svansen skakade konvulsiviskt, dessutom var struten betydligt större än vanligt och äfven detta var retsamt. Att bli knipen hårdt i svansen måste till och med för en katt vara anledning nog att förlora humöret. Därför började den ock rasa omkring värre för att slippa undan pinan. Det bar i väg på och under bänkarna mellan passagerarenas ben och kjolar, så att fruntimren skreko af förskräckelse, utan att veta hvart de skulle fly undan odjuret, som de misstänkte vara tokigt. De djärfvaste försökte taga fatt kräket, men blefvo rädda, då det spottande och fräsande af rädsla rusade af än vildare. Slutligen torde katten ha misstagit sig och ansett den lugnt kvarsittande feta frun med den kolossala hårprydnaden vara hennes matmor, hon rusade bakifrån mot henne och hoppade längs ryggen upp på den breda nakna nacken, för att nå den fredande platsen på hufvudet. Med ett förfärans skrik sjönk frun i vanmakt. En bredvid henne sittande herre grep katten i svansen, ref bort den från hufvudet och slängde den åtföljd af löshåret öfverbord. Rosennos föll för om hjulhuset, hon kom således under skofvelhjulet och återsågs aldrig. Frun hade som minne åtta djupa parallella repor efter hennes klor på sin hvita feta nacke, blödande som små bäckar.

Hvarför skall man hålla kattor och vänja dem att ligga på folks hufvud? Inte rådde Kalle för det! Nej ingalunda. Kalle var en så fiffig pojke, att det är alldeles obehöfligt att försöka ljuga ihop något om honom.

Några af ångbåten "Vanajas" haverier.

År 1867 hade T:fors Linne- & Järn-Manufaktur-Aktiebolag af häradshöfding Törngren öfvertagit den af honom anlagda skeppsdockan i Helsingfors och blef jag som bolagets ingeniör i T:fors nödsakad att för arbetenas utförande därstädes allt som oftast resa emellan städerna. En dag i början af juni månad följande år hade jag just anländt till hufvudstaden, då jag erhöll ett telegram, som meddelade, att ångbåten "Vanaja" strandat på Vanajavesi, och anmodade mig att så fort som möjligt komma till strandningsstället. Telegrafiskt anordnades ditsändande af manskap och redskap från T:fors verkstad och följande dag var jag på platsen.

Det var högvattentid i sjöarna kring T:hus. Utanför staden stod vattnet så högt, att den låg som på en holme, och då man åkte på landsvägen förbi slottet steg vattnet in i åkdonet. Detta ovanligt höga vårflöde var orsak till att kaptenen eller styrmannen på "Vanaja" icke kände igen sig på farleden och midt på ljusa dagen vid Vanajavesis norra ända körde upp mellan videbuskarna på en liten öfversvämmad holme, hvars högsta punkt vid medel vattenstånd låg minst en meter öfver vattenytan. Holmen bestod af ett åt alla håll sakta sluttande stenröse, hvarpå här och där någon större jordfast sten höjde sig litet öfver de andra. Den var på sina ställen beväxt med videbuskar, som nu öfver halfva höjden stodo i vattnet, och det var därför ej mycket att undra på, att det var svårt att hitta rätta vägen, helst på nära håll intet annat föremål fanns som kunde tjänat till sjömärke i den krångliga farleden. Ångbåten hade kört upp ungefär midt på grundet och fastnat på en större sten. Den låg så högt, att förstäfvens nedre krökning mot kölen var lyftad i vattenytan och aktern djupt nedtryckt. Om en storm hade uppstått på Vanajavesi stora fjärd, skulle den akterifrån ha fyllts af vågorna, men sjunkit hade den dock icke, ty den stod stadigt nog på sjöbottnen.

Ångbåten hängde hufvudsakligen på den förenämnda stenen, som mellan tvänne spant tryckt en djup fördjupning i bottenplåten förut där ingen köl fanns. Därför måste båten för att komma loss lyftas rätt upp och tillika skjutas akteröfver. Detta var svårt att utföra, då vattnet kring fartyget var mer än meterdjupt och man således måste hållas ombord.

För ändamålet upprestes öfver förskeppet tvänne s.k. saxar, enhvar af dem gjord utaf två långa och grofva stockar, stadigt sammanbundna i toppändan. Dessa ställdes på sjöbotten tvärs öfver båten med ett ben vid hvardera fartygssidan och fästes något lutande akteröfver, samt höllös uti sådan ställning med från toppen till förstäfven spända tåg. Vid båda saxarna lades flerdubbla starka tågstroppar under skrofvet, hvaruti de vid saxarna hängande hissblocken fästades, och mellan relingskanterna passades stöd af stockar, för att stropparna ej skulle klämma ihop båtens sidor. Därpå fördes ankaret långt akterut i sjön och ställdes till för varpning med ankarspelet. Då alla förberedelser voro gjorda, hissades förskeppet med blocken uti saxarna så mycket uppåt, att bucklan i bottnen blef fri från stenen; därefter varpades med spelet och firades uti saxarnas stagningar, hvarvid fören småningom kröp från stenen. Saxarna flyttades sedan tvänne gånger längre akterut, hissandet och varpandet upprepades, tills båten slutligen blef fri från grundet. Märkvärdigt nog läckte det så illa deformerade stället i bottnen så obetydligt, att det inifrån kunde tätas med en diktmejsel. Att vidare reparera skadan brydde man sig icke om; det var godt material, godt arbete och god tur att träffa på en kullrig sten som gjorde haveriet mindre svårt än det såg ut.

* * * * *

En annan gång sju år senare dagen efter midsommaren 1875 kom jag tidigt på morgonen från Birkkala åkande åt staden, efter att öfver helgen ha vistats hos min familj, som bodde på sommarnöje nära Nokiafabrikerna. Hunnen till de vid Piispala öfver Pyynikkeåsen förande rullbanorna för sågstock, observerade jag ute på Pyhäjärvi nära Viksholmen ett större svart och hvitt föremål, hvars konturer i den redan af solrök oklara luften icke tydligt kunde skönjas, men ej gärna kunde vara något annat än en af ångbåtarna, ehuru jag icke kunde förstå, hvarför den låg stilla på ett ställe beläget långt från farleden. Anländ till brukskontoret fick jag förklaring på det jag sett.

Ångbåten "Vanaja" hade fått order att på midsommardagen åter en gång göra lustturer med fabriksarbetare mellan staden och Viksholmen, där det fanns restauration och musik med dans på kvällen. Sedan Lembois kanal blef färdig, hade ångbåten årligen varit där i samma ärende och utan äfventyr anlöpt nämnda holme, samt skulle nu fram på natten därifrån afhämta omkring tvåhundra personer. Ungefär femtio famnar framför holmens landningsbrygga ligger ett vidsträckt stengrund, på hvilket vid högvatten knappt tre fots djup finnes; man får därför icke med ångbåt fara från bron direkt mot staden, utan måste göra en båge åt söder. Detta förhållande var så allmänt kändt, att någon prick mig veterligt aldrig utsattes på grundet. Det var icke heller första gången "Vanaja" på den natten farit lyckligt förbi stenarna, men i "fyllan och villan", som man rätt betecknande uttrycker sig, tog styrmannen miste om kursen, och kaptenen, som för tillfället hade göra nog att hålla reda på det sällskap han medförde ombord, hann förmodligen icke uppmärksamma hvartåt det bar. Några minuter efter affärden, just då båten kommit i full fart, törnade den, och ehuru tungt lastad, körde den högt upp på grundet och fick där en betydlig lutning åt babord. Det blef en hemsk uppståndelse bland de mer eller mindre nyktra passagerarena, i synnerhet som rop genast hördes, att vatten strömmade in. Man trodde, att ångbåten inom några ögonblick skulle stjälpa eller sjunka, och skrek efter båtar, medan en och annan, som var djärfvare, började kläda af sig för att simma tillbaka till holmen. Därifrån anlände dock snart roddbåtar i mängd, tillhörande klokare folk, som föredragit att färdas i dem. Dessa bärgade folket småningom i land, medan ångbåten alltmer fylldes af genom läckorna häftigt inströmmande vatten, hvilket fritt rann akterut genom afstängningsventilerna uti de vattentäta plåtväggarna för- och akterom maskineriet, som af glömska naturligtvis lämnats öppna. Vattnet ökades snart så mycket att aktern fylldes och sjönk under vattenytan så djupt som botten vid grundet tillät.

Denna hemska historia berättades mig af verkstadsbokhållaren Grönlund; han var med ombord och påstod, att han som lefvat fem år i Amerika dock icke upplefvat något liknande den uppståndelse, som förekom ombord på "Vanaja" den natten.

För att på stället se hurudant ångbåtens läge var, gick jag fram mot förmiddagen ned till Laukko torg och for därifrån ditut med ångslupen Tampere, som för tillfället hyrts af ångbåtsbolaget för att underhålla förbindelse med haveristen. "Vanaja" låg rätt illa till. Det från botten ganska brant uppstigande grundet hade tillåtit aktern att sjunka så djupt, att vattnet låg öfver halfva soltältets längd och små vågor spelade mot akterdäcket. Då skrofvets midt hvilade på grundets högsta stenar, hade förskeppet lyftats så högt, att man med roddbåt kunde färdas under förstäfven. Det var en syn värdig hafskusten efter storm, men icke den lilla Pyhäjärvis leende fjärdar och lekande vågor. Babords hjulhus låg med underkanten djupt i vattnet, salong och hytter akterut voro fyllda ända upp under taket, maskinrummet till hälften samt det förom belägna köket och kojerna med aftagande djup ända fram på det odäckade förskeppets golf, som småningom höjde sig däröfver. På båten meddelade kapten Alroth mig en del detaljer af händelsen och äfven att ångbåtsbolagets ombudsman i staden på bestyrelsens order för ångbåtens bärgning anställt en i staden bosatt ingeniör, hvilken erhållit de behöfliga redskapen som lån från den under byggnad varande T:hus—T:fors banans materialförråd. Då verkstaden förr ofta varit af bolaget anlitad vid dylika tillfällen, frågade jag kaptenen efter anledningen till denna afvikelse från regeln och fick det oväntade svaret: "att skräddare och skomakare vid passande tillfälle nog bruka klå opp folk, men att en mekanisk verkstad är vida värre att råka ut för"; därför hade bestyrelsen nu beslutat vända sig åt annat håll. Detta lär vara en öfverallt spridd åsikt om verkstäders debiteringar, som dock äfven denna gång skulle flerdubbla kostnaderna för bolaget. Då jag således intet vidare hade att uträtta ombord, for jag hem, rätt nyfiken på huru detta företag skulle aflöpa. En hel vecka förgick, under hvilken blott hördes, att några försök gjorts att lyfta fartygets akter öfver vattnet, hvarvid kettingar och trossar sprungit af, utan att vraket rubbats ur stället. Slutligen insåg man dock, att det saknades nödig erfarenhet och redskap för ändamålet, och ehuru motvilligt måste man bekväma sig att anlita verkstaden. Ombudsmannen infann sig därför på verkstadens kontor med anhållan att den skulle öfvertaga bärgningen, hvilket man dock, efter hvad som förefallit, var föga hågad för. Men gammalt intresse för de af verkstaden i tiden byggda båtarna gjorde dock att en öfverenskommelse träffades efter åtskilligt telegraferande och parlamenterande med bestyrelsen i T:hus, hvilken, då intet annat hjälpte, var nödsakad att antaga verkstadens villkor.

Vid de misslyckade försöken att taga båten af grundet hade man haft för afsikt att lyfta aktern tillräckligt högt öfver vattenytan för att sedan med ämbare kunna ösa vattnet därur och sålunda få båten åtminstone så pass flott, att det under fortsatt länsande blefve möjligt hala den ned från grundet. Omedelbart därefter skulle för läckans provisoriska tätande en pressenning dragas därunder och båten föras flytande på denna till lämpligt ställe vid land för att repareras. Då båten sjunkit inom en half timme efter påstötningen, var läckan således icke obetydlig, tilllika var läget sådant, att det visade sig vara omöjligt att på något sätt täta den utifrån, så länge båten hängde på stenarna. Därför hade det säkerligen blifvit ett sisyfusarbete att ösa båten så pass läns, att den flöt upp och kunde halas från grundet; hade det sedan för någon orsaks skull icke lyckats få läckan väl tätad, var fara värdt att båten under vägen till stranden kunde sjunka på större djup, åtminstone hade det under transporten blifvit ett pytsande för lifvet. Detta bärgningssätt måste därför anses ganska riskabelt. För att lyfta akterskeppet hade man på hvardera sidan däraf förtöjt en mindre pråm och sedan tappat så mycket vatten uti dem, att de med fören sänkte sig medan aktern låg så djupt, som man kunde riskera, utan att sänka dem alldeles. Därefter hade starka bjälkar lagts tvärs öfver ångbåten från den ena pråmen till den andra. Öfver dessa och under ångbåtens botten spändes flerdubbla starka trossar, som skulle lyfta akterskeppet, då pråmarna länsades och flöto upp. Men trossarna voro för svaga för påfrestningen och sprungo af några gånger, hvarför man lade flere bjälkar, fördubblande tillställningarna; dock endast med samma påföljd. Då anskaffades kettingar för ändamålet och de höllo. Därvid var dock icke betänkt, att "Vanajas" relingskant akterut låg öfver sex fot under vattenytan och att pråmarnas höjd icke tillät större sänkning än högst fyra fot; i lyckligaste fall kunde båten således endast lyftas upp till två fot under vatten och därför var försöket från början förfeladt. När man slutligen kom underfund med denna ledsamma omständighet, hade man i fåvitsko bråkat en hel vecka, förstört tid och penningar, samt var som nämndt ändå nödsakad att söka hjälp från verkstaden.

Inseende det oriktiga i det tidigare tillvägagåendet, beslöts att i stället hänga upp hela ångbåten mellan pråmar och med dem lyfta båten endast så mycket som nätt upp behöfdes, för att den skulle bli fri från grundet och sedan hängande mellan pråmarna och buren af dem flöta honom därifrån. För ändamålet förtöjdes båda de först använda små pråmarna utefter den djupare hängande babordssidan, en för- och en akterom hjulhuset. En tredje större och alldes flatbottnad pråm halades direkt till styrbords hjulhus, hvarest grundet var så nära vattenytan, att pråmen endast kunde sänkas en fot, medan de andra pråmarna sänktes betydligt mera, då dessa skulle tjäna till att lyfta den starkt lutande ångbåten på rät köl. Därefter lades de tjockaste bjälkar af tillräcklig längd, som kunde anskaffas, två på hvarandra mellan pråmarna tvärs öfver ångbåten, så att två par bjälkar lågo för- och lika många akter om hjulhusen. Dubbla stroppar af starka kettingar, som, för att icke skada båten, voro försedda med dynor af mattor, halades sedan under denna och fästades omkring bjälkparen samt spändes medelst mellan bjälkarna indrifna träkilar. Anbringandet af dessa stroppar tog mycken tid och måste arbetarena därvid stundtals uppehålla sig i vattnet för att försedda med båtshakar i mörkret mellan stenarna under båten söka passande ställen för deras anbringande. Slutligen lyckades detta arbete dock och då alla förberedelser voro undanstökade, pumpades vattnet ur pråmarna med tvänne från verkstaden hämtade stora och med sugslangar försedda brandsprutor. Detta arbete gick betydligt fortare än ösandet med ämbare, och inom en timme hängde "Vanaja" mellan pråmarna lyftad fritt öfver stenarna. Vid middagstiden på andra arbetsdagen var detta slutfördt och därefter återstod endast att släpa den sammanhängande härfvan af ångbåt och pråmar därifrån. Denna siäpning skulle utföras af "Vanajas" kamrat "Elias Lönnrot", som på eftermiddagen väntades återvända från Lembois. Han inträffade ock vid fyratiden, men då han förde tvänne lastade pråmar måste han först bogsera dessa till staden och återvända därifrån. Sedan "Lönnrot" anländt, fördes trossar ombord såväl från ångbåten som från pråmarna, för att hela knippet skulle följas åt och ingen förskjutning mellan de sammanhängande fartygen inträffa. Vid lyftningen hade nämligen den stora pråmen hängt upp sig något på grundet och måste dragas ned därifrån, hvilket kunde inverka rubbande på det hela. Det behöfdes dock endast en obetydlig knyck af "Lönnrot" för att göra hela flottiljen flott.

Emedan varfvet på Ratina udde flere år förut öfvergått till annan egare, som rifvit slipen och där uppfört ett glasbruk, kunde det ej bli fråga om att föra haveristen dit. Man beslöt därför flytta båtarna till ett ställe på den mycket långgrunda stranden mellan Frenckellska kalkbruket och värdshuset nedanför Pyynikkeåsen. Dit släpades den besynnerliga komplexen af fartyg, och då "Lönnrot" icke kunde bogsera alldeles in på den grunda stranden, svängde han af bakom sin last och sköt sedan sakta på bakifrån, hvarefter det hela halades så tätt intill land som möjligt och förtöjdes vid strandens träd.

Detta hände på en lördagsafton och det vackra sommarvädret hade lockat mycket folk till Pyynikke att åse det sällsynta skådespelet af en bärgad haverist. Då den nalkades land, skallade ihållande jubelrop, hvarvid i ångbåtsbolaget intresserade aktieegare inbjödo befäl och manskap till en fest vid Pyynikke värdshus. Man kunde väl unna arbetarena detta erkännande, ty de hade utan nattro hållit på sedan föregående dags morgon, förtärande sina mål ombord. Mest utmärkte sig vid arbetet verkstadens kår af österbottniska timmermän under förmannen Karlsson för duglighet, flit och villighet, liksom senare för uthållighet vid den rundliga trakteringen. Jag hade anmodat förman Karlsson att försöka hålla reda på kamraterna, och gick, då sällskapet senare på aftonen blef alltmera högljudt, för att se huru han skötte sin sak. Osäker på benen och med ett fylldt glas i handen, kom han mot mig utbristande: "Herr insenör var inte ledsen, jag syper bara denhär sypen och sedan syper jag int' mer i dag, ellerst blir jag söpen", och därpå raglade han bort uppstämmande samma sång, som han kommen till ett visst stadium städse trakterade med. Detta tillstånd inträdde åtminstone efter hvarje fartygsutskjutning eller bärgning, däremellan var han en nykter och bra karl, som ofta händer bland hans landsmän. Denna hans "trall" som han benämnde den, har fastnat i minnet och må jag så gärna som andra minnen för egendomlighetens skull anföra den här: "En tokug värg i Pohjoslök — båd bonden och hans mager ök. — Men bonden han slank ut igen — nånstäds inunder stjärtaänd; — Int' var han å int' blef han fin — han är som förr ett gambelt svin." Då han sjöng detta var det ej värdt att tala med honom mera, hans sång föreföll mig alltid som en ironi på honom själf.

Följande måndag halades "Vanaja" så långt ur vattnet, att reparationen af skadorna kunde företagas, och befunnos dessa svårare ån någon gång förut. Upphalningen på den släta af mycket fin sand bestående långgrunda strandsluttningen verkställdes sålunda, att plankor sänktes på bottnen, en ram af hopbultade klena spiror kördes under båten och mellan denna och plankorna stuckos, undan för undan allt eftersom båten spelades högre upp, långa trärullar, hvilket upphalningsarbete verkställdes ganska lätt med tvänne vid träden fästade s.k. winschar. Tvänne rifna handstora hål påträffades förut nära maskinskottet; plåtskarfvarna voro uppbräckta och läckte utefter flere famnars längd.

Utskjutningen efter reparationen försiggick påföljande tisdagsafton, således användes för bärgningen och lappningen, utom söndagen då arbetet hvilade, inalles fyra dagar. Denna af verkstaden utförda haveristbärgning och reparation blef betydligt mindre kostsam, än den förlust ångbåtsbolaget led genom afbrottet uti trafiken under den föregående bortexperimenterade veckan, att icke tala om kostnaderna för det därunder utförda misslyckade arbetet. Af sådan erfarenhet kunde bestyrelsen lära sig inse, att snålheten vanligtvis bedrar visheten, samt att kvacksalveri oftast är dyrbarare än en läkarekur.

Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko".

För att tillmötesgå den alltjämt ökade trafiken, byggdes 1868 på sommaren för bolagets räkning propellerångbåten "Roine", hufvudsakligast för bogsering af pråmar genom den nya kanalen och slussen vid Valkiakoski till sjöarna Roine och Mallasvesi äfvensom på Längelmäki vattendrag. Ångbåtens skrof tillverkades vid Helsingfors skeppsdockas verkstad och sammansattes i Tavastehus. Maskineriet förfärdigades vid verkstaden i T:fors. Med en längd af 65 fot var båten 12 fot bred och 3 l/2 fot djupgående utan last. Denna båt inreddes under den däckade midskeppsdelen liksom de i det föregående beskrifna hjulbåtarna och var just ingen snabbgångare. "Roines" maskin var en dubbelcylindrig expansionsmaskin utan kondensering, drifvande tvänne propellrar, en uti hvardera stäfven, men då förpropellern städse var utsatt för att sönderslås mot stränder, stengrund och stockar förändrades maskinen efter några års arbete sålunda, att båda propellrarna anbringades vid hvarandra akterut. Då denna ångbåt hufvudsakligast var byggd för bogsering af pråmar, användes den icke mycket af passagerare samt hade inga reguljära turer och bestämda afgångstider. Efter bolagets upplösning användes den för bogsering af stockflottar på samma vattendrag.

För trafikens ytterligare förbättrande inköpte bolaget 1872 ångbåtarna "Alku" och "Jatko", båda af den vanliga ångslupstypen. De voro närmare 60 fot långa och hade 12 hästkrafters propellermaskiner samt sysselsattes med att hjälpa de större ångbåtarna vid bogseringen af fraktpråmar mest på T:hus-sidan af vattendraget. Hvart dessa båtar efter bolagets slut togo vägen, är mig obekant.

Ångbåtarne "Elias Lönnrots" och "Vanajas" öden efter bolagets upplösning.

I oktober 1876 blef järnvägen färdig mellan städerna T:fors och T:bus och då därigenom en bättre och snabbare kommunikation åstadkommits och all konkurrens var utesluten, förlorade bolaget sitt existensberättigande. Det upplöstes därför, och efter någon tids overksamhet försåldes ångbåtar och pråmar.

Ångbåten "Elias Lönnrot" inköptes till T;fors och transporterades genom staden uppför samma gator, som ångslupen "Ilmariuen" 14 år tidigare rullade utför, till Näsijärvi vattendrag. Den sysslade där nedanom Muurola kanal, hvilken den för sin storleks skull icke kunde passera, med släpning af stockflottar för de sågverk som egde upphalningsverken å Piispala. Äfven gjorde den lustresor på söndagarna och reguljära turer med torgbesökande allmoge på lördagar. Båten fördes då af brännmästaren O. Gerlin vid T:fors spritfabrik, som under sommaren, då hans fabrik icke arbetade, hade ledighet att föreställa ångbåtsbefälhafvare. Medan hans båt i sakta mak pallrade utefter vattendraget, brukade han, sedan jakttiden mot hösten ingått, som väldig Nimrod till tidsfördrif hemsöka holmar och stränder, och det fanns senare på året icke mycket kvar åt andra där han farit fram. Då han var försedd med goda hundar var det ett nöje att vara ute med honom; nu har han redan längesedan för alltid hängt bössan på väggen. Efter 1880 flyttades båten än längre norrut på Keurunselkä och där rör den sig förmodligen än.

Ångbåten "Vanaja" föryttrades till Björneborg och fördes söndertagen i stycken dit via Helsingfors. Den användes till bogsering mellan staden och Räfsö hamn samt lär, som syntes af tidningarne, på den traden ha förlist i storm. Om den fick stanna på sjöbottnen eller bärgades har jag icke erfarit.

Med dessa båtar försvann en god del romantik från trakten.

En färd till Valkiakoski.

Vid början af 70-talet hade genom en kommissionär i England engagerats en Mr. Thompson till mästare för någon af afdelningarna vid linnefabriken i T:fors. Denne herre hade aldrig varit utom sitt land och egde nog, som många andra af hans landsmän, föga kunskap om utlandet, ty en vacker dag ankom till fabrikskontoret ett telegram från Hull hvaruti Mr. Th. före afresan helt lakoniskt frågade: "Hvilka vapen bör jag förse mig med mot infödingarne i landet?" Detta telegram, som utvisade att den naive Mr. Th. icke hade någon reda på Finland och troligen likställde det med Indien eller någon annan engelsk koloni, gaf anledning till mycken munterhet och gjorde att han senare vid lägligt tillfälle fick höra kommentarier om och af "infödingarna."

Någon tid därefter träffade jag ombord på "Roine", sedan denna kommit ett stycke ut på Vanajavesi, en gentleman som på det yttre genast igenkändes vara hemma från öriket. Rak och stel som en bildstod stod han midt på halfdäck, länge med binocle mönstrande stränderna utan att taga notis om något ombord. Strax som han kom upp ur den lilla aktersalongen hade jag fäst mig vid denna ovanliga resande, helst utom honom och mig endast några vänliga infödingar funnos ombord.

Medan engelsmannen stod där försjunken uti anblicken af natursceneriet, nalkades honom den biljettförsäljande pojken. Liten till växten ställde han sig framför den långa gentlemannen, framräckande en af sina lappar. Denne var dock för ifrigt sysselsatt med sin kikare for att fästa sig vid honom, hvarför pojken efter en stunds bidan gaf honom en lindrig puff på magen med den framsträckta handen. Mr. Bull ryggade skrämd bakut under utropet "god dam!", körde handen i rockfickan och riktade ögonblicket därpå en sexpipig revolver mot pojken, som med öppen mun och stirrande ögon kvarstod liksom förstenad af häpnad, hållande biljetten i den utsträckta handen. Då detta försiggick framför mina ögon och på pojkens skrik både styrman och ett par andra karlar rusade till, kunde jag icke underlåta att blanda mig i affären, väl vetande att ingen ombord förstod gentlemannen. Nu, då parterna något lugnat sig, fick jag höra hvem han var och förstod, hvarför revolvern så kvickt var tillhands, samt frågade huru han kommit ombord på denna båt som icke gick till T:fors.

Stelare i synen än förut svarade han visande på styrmannen (kapten bestod den lilla båten sig icke med): "This man said, goes in to Tammerfors." (Den mannen sade, går in till T:fors). Styrmannen berättade därpå att Mr. Th., då han i T:hus kommit ombord, ideligen upprepat ordet "Tammerfors" och icke sagt något annat. Härtill hade han flere gånger svarat: "Går int' te Tammerfors", hvarpå engelsmannen hvarje gång nickat med hufvudet samt sedan gått ned i salongen och lagt sig på soffan. Att visa honom från bord, så länge han förhöll sig stilla, tyckte styrman ej kunde komma i fråga, men nu hade han lust att för revolverns skull landsätta honom vid nästa brygga. När allt kom till förklaring och Mr. Th. löst sin biljett, fick jag veta att han från fabrikskontoret fått sig tillsänd en marschruta och således visste, att han med ångbåt som afgick kl. 9 på morgonen skulle färdas till T:fors. En hotellvaktmästare hade fört hans resgods till stranden, och då han där såg rök bolma ur skorstenen på "Roine", hade han trott den vara rätta båten och begifvit sig dit, hvarpå äfven betjäningen lämnat sakerna där, utan att vidare bry sig om honom, ty på hotellet hade ingen förstått språket. Upplyst om att han gått vilse och en timme för tidigt kommit med på oriktig ångbåt svarade han helt lugnt, visande på styrmannen: "Well, he must bring me there, what does he charge?" ("Godt, han skall föra mig dit, hvad tar han därför") och därvid blef han.

Så kommo vi till Valkiakoski där båten lade till, och jag gjorde Mr. Th. det förslag att stanna där öfver natten för att följande dag i mitt sällskap landvägen fortsätta till T:fors. Det var icke lätt att öfvertala honom till denna afvikelse från resplanen och jag misstänkte, att han hade sina tvifvel om "infödingarnas" tillförlitlighet, men då jag meddelade honom att han eljes måste ligga öfver där en dag innan ångbåten återvände och först följande dag med "Vanaja" kunde fortsätta på rätta stråten till destinationsorten, fogade han sig med resignation i sitt öde och vi togo in på gästgifveriet. Där frågade han mig om ångbåten ginge längre på vägen till Sibirien, ty han tyckte sig ha observerat att vi farit österut, och då jag jakade härtill, önskade han veta huru snart man kunde vara där. Då jag härtill svarade "en månad", blef han lugn. För att han icke vidare måtte skrämma folket, som icke ansåg honom vara riktigt klok, anmodade jag honom att gömma revolvern i kappsäcken, såsom alldeles obehöflig på resan; han såg mycket tvehågset på mig och tingesten blef kvar i fickan samt kom därför att låta höra af sig vid följande rätt löjliga tillfälle.

Då jag uträttat ärendet, som förde mig till Valkiakoski, och senare på e.m. återvände till gästgifvargården, mötte mig redan i förstugan ett sorl af glada röster och i salen träffade jag en Mr. Fielding med tre andra yngre engelsmän, anställda vid fabrikerna i T:fors, som begagnat sig af tillfället att, då den förre för affärers skull farit till därvarande nyanlagda träsliperi och pappersbruk, i hans sällskap på lördagsaftonen göra en lusttur dit i åkdon. Detta var en särdeles välkommen öfverraskning för Mr. Th. som nu bland landsmän icke mer fann sig öfverlämnad åt infödingarnas gunst och nåd samt synbart tinade upp i det muntra sällskapet. Hans stela ansiktsmuskler blefvo allt rörligare, de skygga ögonkasten försvunno och han var snart en annan människa.

Gentlemännen hade medfört ett ymnigt förråd af både torrt och vått samt inbjödo mig, som kände dem alla, att deltaga i nöjet, hvilket snart blef mycket lifvadt. Efter supén roade man sig med diverse hokuspokus både i salen och ute i den vackra sommaraftonen. Bland annat företogos gymnastiska öfningar och kraftprof, hvarvid hvarken bord eller stolar råkade alltför väl ut. Så företog sig Mr. F. att, trots sin korta och ganska fylliga figur, på ett af mig okändt sätt hoppa öfver det mer än tre meter långa matbordet i salen. Han tog en kort ansats, hoppade upp vid ena bordsändan, slog benen isär horisontalt åt sidorna och utan att vidröra det på annat sätt, sprang han mycket färmt på händerna utefter hela bordet. Detta bravurstycke upprepades samt skulle af de andra naturligtvis eftergöras, och gåfvo de misslyckade försöken anledning till mycken munterhet. Det stolta Albions eljes så styfva söner visade därvid en stor rörlighet, vighet och uthållighet. Mr. Th. var en af de ifrigaste och sedan han flere gånger förgäfves försökt komma öfver bordet framtog han ur kappsäcken en fiol och visade sig vara virtuos därpå. Jag är icke nog musiker för att kunna uppskatta hans förmåga, men musiken gaf anledning till stor omväxling i prestationerna. Han exekverade Irish songs, Scotish reels, The sailor boy och andra nationaldanser hvaruti alla uppsluppet deltogo, och snart samlade sig åskådare så mycket salen rymde. Under hvilopauserna mellan de mycket påkostande dansnumren föredrogos unisont skämtsamma sånger, hvaraf en fastnat i mitt minne med följande vers: "Stalked the dusky casuary on the plain of Timbuktu, there he frat the missionary, cords and prayers and hymnbook too. Todelidoo etc." Detta nöje pågick helt fredligt och muntert då jag efter midnatt somnade i rummet bredvid. På söndagsmorgonen, då jag kom in i salen, voro alla redan uppe och hade druckit kaffe samt talade om att bada nedanför forsen, hvartill det så ovanligt klara och hvitskimrande vattnet lockade. En ung Mr. Bruce hade redan förut aflägsnat sig för att i närheten söka badställe. Jag satte mig till bords och då plötsligt några tätt på hvarandra följande skott hördes skyndade alla engelsmän ut. Innan jag hunnit med den heta kaffetåren rusade en skepnad i bara skjortan genom salen in i ett af smårummen. Det var Mr. Bruce, som i hast meddelade att han, ämnande sig i sjön, uti vassen påträffat vildänder samt skjutit på dem och nu kom för att hämta mera ammunition, hvarpå han for af tillbaka. Visst undrade jag öfver de vildänderna som icke skulle flyttat för revolversaluten, men gjorde mig ingen brådska, förmodande att hans prat var skämt. Men då skjutandet snart blef mycket lifligt gick jag ditåt.

Kommen nära stranden ett litet stycke från byn blef jag åskådare af följande uppträde: Splitternakna syntes tre af gentlemännen utanför vasskanten i vattnet upp till bröstet, äfven de försedda med revolvrar, och Messrs Th. & F. klädda i skjorta kilande hit och dit utefter strandkanten för att mota en stor, grå fågel som envisades att försöka komma upp på land, men, skrämd af skotten, som mottogo honom där, rusade tillbaka in i vassen för att därinne åter råka ut för samma bemötande. Under stort hallå och skratt pågick detta besynnerliga jaktnöje utan någon synbar påföljd och fann jag snart bäst retirera utom håll för de kringyrande revolverkulorna. Efter en stund måste fågeln dock ha blifvit sårad, ty en af jägarne fick fatt i och vred nacken af honom, hvarefter jag vågade mig närmare, för att med de andra deltagarne i nöjet beskåda jaktbytet. Ofrivilligt instämmande i skrattsalfvorna kunde jag upplysa dem om att fågeln icke var någon vildand utan en vanlig tam gås af den gråa sorten, hvilket ock förklarade dess åtrå att nödvändigt vilja retirera upp på land utan att taga till vingarna.

Ett äfventyr på Tammerfors ström.

Omkring tio famnar ofvanför öfra fallets stupning mellan dammen för linnefabrikens rännor och inloppet till bomullsfabrikens i bergen insprängda vattentillopp var strömmen fordom alldeles öppen, men afstängdes på sommaren 1858 med tre s.k. stenkistor och däremellan utlagda stockbommar, såsom mig berättats af följande anledning. I staden vistades under en längre tid en engelsman Mr. Armitage, som var mycket road af mete i strömmen och segling på sjön. Metsporten idkade han med flugspö från båt ofvan fallet, och karlen som rodde honom där var så pass van vid strömmen, att därvid intet hände, men seglandet bedref han ensam och vanligtvis på söndagarna då han icke ville fiska. Denna sport höll en vacker dag på att bli ödesdiger nog för honom.

Det var vid slutet af maj nämnda år och sjön hade kort förut blifvit isfri. Vattnet i forsen hade af snösmältningen hunnit stiga betydligt, då han en söndagsmorgon begaf sig ut i det vackra vädret. Segelslupen, densamma som han förr användt, låg beredd vid stranden ofvanom bomullsfabrikens holmar, där den året förut på sensommaren legat, och från detta ställe rodde han ut på strömmen. Men slupen var stor, tung och barlastad med stenar samt strömmen mycket häftigare än på hösten. Då han kommit ut midt på strömfåran och kände en sakta bris stryka åt det håll han ämnade sig, föll det honom in att hissa segel för att slippa mödan ro upp till sjön. Han reste masten och skulle klara seglet som för vinterbevaringen blifvit väl fastsurradt däromkring. Detta gick därför icke så fort som önskligt och behöfligt varit; att få seglet utveckladt för den svaga kultjen misslyckades och medan han sysslade därmed, förde strömmen slupen utför med ständigt ökad fart allt närmare fallet; då Mr. A. slutligen märkte hvart det bar, var det för sent. Han skyndade visst att sticka ut årorna och rodde för lifvet, men det var förgäfves. Då han såg det oundvikliga komma, släppte han årorna, steg upp och famnade masten. Det måtte varit ett hemskt ögonblick för den trettiofemårige mannen, då han såg sig ohjälpligt glida utför. Men han hade lyckan med sig.

Vårfloden hade ökat vattenmassan i strömmen så ansenligt, att slupen utan att törna på bergbottnen passerade fallets öfra kant och äfven utan att göra den eljes oundvikliga kullerbyttan rusade utför stupet, intagande några såar vatten öfver fören för att därpå, buren af de hvitskummande svallvågorna, pilsnabbt ila vidare. Midt i strömmen bar det af till ett ställe ungefär vid öfra ändan af linnespinneriets på strömkanten stående byggnad. Där hifvade en väldig våg slupen in emellan ett par stora stenar, så att den stannade, skakande af strömmens påfrestning och på alla sidor omgifven af de brusande vattenmassorna.

Folk som på väg till kyrkan passerade gångbron öfver strömmen observerade olyckan, och ryktet därom spred sig hastigt i staden, hvarpå inom kort en mängd människor samlade sig på bron, på vattenrännorna längs stränderna och i de kringliggande byggningarnas fönster. Äfven fabrikernas engelska mästare skyndade till och uppbjödo allt för att bärga sin landsman. Man försökte att från den närmare västra stranden till slupen kasta fina, starka garntrådar fästade vid skrufmuttrar och andra järn- eller blystycken. Det stora afståndet och det starka luftdraget öfver strömmen omintetgjorde dock alla dessa bemödanden. Därpå fäste man starka snören vid vedklabbar, som ofvanför fallet släpptes midt i strömmen för att drifva utför samma väg slupen farit, men den skeppsbrutne nådde de icke.

För forsens dån kunde han ej höra något tillrop, det återstod således endast att teckna åt honom. Under fortsatta men fåfänga försök att åstadkomma hjälp förgick dagen ända till kl. fem på e.m., då det efter otaliga upprepanden lyckades för en af bomullsfabrikens arbetare att åstadkomma förbindelse med den nödställde. Han hade skaffat sig en järnring af c. tre tums diameter och band därvid en fin stark och lång engelsk ref för laxmete, stack ringen på ett styft metspö och slungade den därmed så lyckligt, att refven föll öfver slupen för om masten. Under tiden hade Mr. A., som många timmar stått vid masten utsatt för kyla och vattenstänk under ständig fruktan att slupen skulle brista sönder, blifvit så genomfrusen och stel, att han knappast orkade röra sig. Blott småningom förmådde han hala till sig refven och de undan för undan därvid fästade allt gröfre snörena och linorna, tills han efter mycken möda fick ändan af en grof tross ombord. Denna fäste han nedanom relingskanten utanpå kring hela slupen och surrade den dessutom med finare snören vid stäfvar och tofter, hvarefter han, då allt var färdigt, åter ställde sig vid masten och gaf tecken åt land. Där hade många välvilliga hjälpare fört plankor och bräder ut på vattenrännan och lagt en gångbro ett långt stycke utefter denna ofvanför slupen. Dit fördes trossen, så många karlar som rymdes längs rännkanten togo uti och drogo på kommando helt försiktigt slupen ett par meter tillbaka uppåt, så att den blef fri från stenarna. Därpå släpptes den sakta utför strömmen nedåt pappersbrukets ränna, där den nådde land ett stycke ofvanför gångbron. Mr. A. lär ha varit så pass medtagen af själsspänningen och kylan, att han måste hjälpas ur slupen och föras hem. Där packades han ned i en varm säng och kurerades med heta groggar, som kryade upp honom, så att han följande dag var "all right".

Elfva år efter detta äfventyr gjorde jag vid Mr. A:s förnyade besök i staden hans bekantskap och hörde af honom en mängd detaljer till denna berättelse, hvilken visar att man vid rätta årstiden med god tur oskadd kan färdas utför Tammerfors ström i segelbåt, men kanske måste man vara engelsman för att det skall lyckas.

Efter denna tilldragelse lät bruksförvaltaren vid Tammerfors masugn uppföra stenkistorna i strömmen och anbringa bommarna ofvanför fallet. Bruket underhöll dem sedan, så länge jag vistades på orten, dock är mig obekant, om sådana stängsel för närvarande finnas där.

Att man trots dessa bommar äfven utan segelbåt lyckligt kunde färdas uti forsen, visade en tio- eller tolfårig ungdom vid namn Janne Sjödahl som, om jag minnes rätt, är 1870 var ute på mete ofvanför öfra fallet och på något sätt kom i strömmen. Han passerade samma väg som engelsmannen och kom till och med litet längre på färden utför än denne, nämligen ända ned till lilla bron. Dar tyckte han väl att det kunde vara nog, och då det bar af förbi en stor sten, krälade han upp på den och bärgades därifrån af folk, som lade plankor dit från bron. Det var en fix pojke med tur och troligen af ödet utsedd att bli något utaf.

Innan jag slutar mina minnen om fiskar och fiskare i T:fors ström, må jag berätta om en äfven på forellfiske stadd, men genom egen oförsiktighet dränkt fiskgjuse.

Dränkt fiskgjuse.

En dag i september 1868 befann jag mig på forsens östra strand, d.v.s. vid den s.k. linnespinnerirännan, sysselsatt med forellmete, hvilken fisk vid den årstiden leker i strömmen. Att forellen vid det tillfället kunde behöfva skonas någon tid, därpå tänkte då ännu ingen där i trakten, man tog hvad som kunde fås, utan att bry sig om eller ha en aning om följderna, hvarför ock dåvarande fiskrikedom i strömmen längesedan torde vara slut. Det var rätt intressant att iakttaga de stora romstinna honfiskarna, vanligen på hvardera sidan åtföljda af något mindre hanfiskar, och se huru de i lä af någon större sten eller i marvatten bakom de under rännorna liggande stenkistorna med buken rotade en fåra i bottengruset, afbördade sin rom däri och därefter lämnade plats åt hanfiskarna, som flyttade sig öfver rommen och verkställde befruktningen. Mellan hanarna egde därvid ofta nafs och boxningar rum, hvarvid den fula käkkroken utgjorde vapnet.

Då jag af en händelse kastade blicken uppåt strömmen, såg jag en stor fågel kretsa öfver det lugna vattnet innanför holmarna och gick, då de lekande fiskarna icke visade någon lust att nappa, ditåt för att iakttaga hans förehafvande. Kommen till fabriksrännans öfra ända såg jag en stor forell hoppa ur vattnet öfver den förut omnämnda stockbommen, hvarpå fisken med tidtals upprepade luftsprång gick uppåt sjön till. Han hade ej hunnit synnerligen långt, innan fiskgjusen som en blixt sköt ned och slog sig fast i honom med klorna.

Nu började dem emellan en kamp på lif och död. Gjusen förmådde icke lyfta forellen upp ur vattnet, ej ens fiskens hufvud blef synligt, och huru våldsamt än fågeln piskade luften och vattnet med vingarna, var det dock forellen som bestämde kosan hvartåt det bar. Än gick det hit, än dit, om ock endast korta stycken åt gången. Det var tydligt att fågeln ej förmådde släppa sitt tag, så gärna han troligen skulle gjort det. Plötsligt vände forellen tillbaka nedåt strömmen och gick med god fart mot fallet. I nästa ögonblick stötte gjusen med bröstet mot stockbommen, gjorde med näbb och vingar förtviflade försök att därvid hålla sig uppe, men försvann inom kort invid bomstocken under vattenytan samt syntes ej vidare till. Så slutade detta envig. — Vae victis!

En andjakt på Viinikkajärvi.

Det var efter en sen och kylig försommar i juli månad år 1867 som kapten Steens Kalle hade användt en fridag att på egen hand ströfva omkring, troligtvis för att bilda sig ett omdöme om årets rapphönskullar och däraf sluta sig till de mot hösten utfallande skottpremiernas större eller mindre ymnighet, ty Kalle var en fiffig pojke, det hade hans kapten sagt. Ströfvande vida på Hatanpää och Järvensivu åkrar observerade han flere andkullar på Viinikkajärvi och meddelade efter hemkomsten denna upptäckt åt sin kapten.

Tillfölje häraf skickade kaptenen honom till sina jaktvänner med bud om att enhvar, som vore hågad för jakt på gräsänder, skulle infinna sig hos honom ombord på ångaren "Elias Lönnrot" första söndagen efter den lagligt tillåtna jakttidens ingång, ju tidigare dess bättre. Han åtog sig äfven att, utom skjutredskapen och jaktflaskornas nödvändiga innehåll, som enhvar själf borde sörja för, anskaffa all till sådan jakt behöflig utrustning. På utsatt dag infunno sig de bådade mangrant ombord, redan innan kaptenen fatt byxorna på sig. De voro utom mig, kassören Lundmark, ombudsmannen Ullner och prokuristen Ekstam, således fem man, och lika många roddbåtar med manskap hade kaptenen anskaffat. Det andra vid sådant tillfälle nödvändiga, som kaptenen fritagit sig ifrån att förse oss med, hade kassören och prokuristen rundligt sörjt för, och då korgarna blifvit placerade hos dem i båtarna, voro vi redo för affärden. Men den blef icke strax utaf, ty Kalle skulle först ha order. Kaptenen ålade honom att "lägga benen på ryggen" och öfver land skynda till Viinikka-åns utlopp för att där möta oss med ett obegränsadt antal lämpliga pojkar med håg och fallenhet att skrämma änder, och helst borde någon finnas i hopen, som mot kontant erkänsla vore villig att gå till sjös efter de skjutna änderna, ty detta bestyr hade Kalle afsagt sig, och kassörens Moppe också. Utom detta uppdrag fick han af kassören det att föra den tjudrade Moppe med sig, ty hunden hade, darrande af rädsla i hela kroppen, visat sig obenägen att i roddbåt medfölja sin husbonde till sjös. Detta var helt förståndigt tänkt och gjordt af hundkräket, ty jakten gällde ju sjöfågel och hela sällskapet visste, att Moppe icke ett dugg förstod sig på landtfågel ens. Men med skulle han ändå vara, som kassören sade: "för oväntadt förekommande fall". Sedan detta undanstökats, lämnade vår eskader ångbåten i en lång rad med kaptenens lilla hvitmålade "gigg" i spetsen som anförare af det hela. Det såg rätt storartadt och företagsamt ut på denna tidiga och tysta söndagsmorgon invid den fredliga staden; skada blott att icke ens en katt syntes till som åskådare af ståten.

Omkring Ratina udde gick färden till Viinikka-åns utlopp i Hatanpääviken, men ankomna till ån, befanns denna vara så grund, att båtarna icke kunde ros fram. Krigsråd hölls därför och beslut fattades, att stöflarna mangrant måste dragas af och byxorna vikas upp öfver knäna, hvarpå man promenerande på åbottnen sköt de tomma båtarna framför sig. Detta utfördes prompt och marschen uppför ån fortsattes utan svårighet. På den tiden fanns ingen järnvägsviadukt öfver ån, endast en gammal förfallen bro under landsvägen till Lempäälä förde däröfver. Åns sakta sluttande stränder voro här och där beväxta med gräs och täta busksnår nedanför de vidsträckta med råg och hafre besådda åkrarna.

Då eskaderchefen passerat bron, signalerade han med upplyftad bössa "klart för kampanj" och hans närmaste man kassören ryckte skyndsamt fram. En kull änder gnodde undan för pinkära lifvet uppför ån, medan kaptenen och kassören kilade efter upp på land bakom buskarna på hvar sin strand, där väglaget var lämpligare för förföljandet. Så kommo de inom skotthåll och fyrade på så samtidigt, att de efteråt omöjligt kunde sämjas om hvem som bommat, ty endast en stackars andunge strök med. För afgörandet af den viktiga tvisten utsattes fredskonferens till lägligt tillfälle. Men märkvärdigt nog flögo de andra änderna icke upp efter smällen; nej, de sprungo undan uppåt land och gömde sig, hvarför både kaptenen och kassören i språngmarsch kilade efter, ty troligtvis var det deras mening att få tag i dem. Detta lyckades dock ej, ty änderna retirerade in i hafrelandet och voro där till vederbörandes stora förtret liksom bortblåsta. Nu saknade kassören sin Moppe, den skulle han ha att förfölja småttingarna i säden, men hvarken Kalle eller Moppe syntes till, och däröfver blef kassören naturligtvis arg, tog fram valthornet och blåste till samling, så det ekade i backarna. Detta riktigt förstörde helgdagsfriden på söndagsmorgonen. Förgäfves gjorde vi honom uppmärksam på, att Kalle icke ännu hunnit fram och ej heller var inlärd på hornsignaler, men det tjänade intet till, ty han påstod, att åtminstone Moppe borde komma. Men Moppe kom ej, och så fortsatte han i förargelsen att blåsa i valthornet och det lät icke bra.

Då andungarna således nödtvunget måste få vara i fred, lämnade vi dem tillsvidare och knogade framåt till djupare vatten på sjön ofvan åns utlopp. Där lät kaptenen sin båtsmanspipa ljuda med den effekt, att utom Kalle och den kopplade Moppe trenne aspiranter till hundsysslor uppenbarade sig på stranden så plötsligt, att ingen såg hvarifrån de kommo. Tillfrågad af kassören om han icke hört hornsignalen, sade Kalle sig nog ha gjort det och äfven ämnat taga reda på hvad oljudet betydde, men då han haft order att invänta sin kapten vid sjön, riskerade han icke aflägsna sig, fastän Moppe vid kopplet stretat ditåt. Ja, Moppe var ett utmärkt kräk, mycket klokare än Kalle naturligtvis. Så sade kassören, och att kaptenen hade så stor respekt hos sina underlydande, äfven då sådant icke precis behöfdes, det förargade honom ytterligare. Knappast hade kassören fått tag i hunden, förrän han sprang tillbaka med honom dit, där andungarna kilat i gömma, och envisades att få honom till att vädra och snoka utefter backen, som fågelhundar bruka göra. Tyvärr begrep Moppe ej sin herre, utan sneglade helt förskrämd på honom, liksom om han tänkt: "Nog äro vi dumma båda, men hvem är väl den dummaste?"

Argare än förut återvände kassören slutligen till sällskapet; det fräste om honom som på ett hett järn och en mäktig verksamhetsifver kom öfver honom. Då han fick höra, att vi andra under tiden sett änder längre fram i vassen, usurperade han utan vidare kaptenens myndighet, satte sig i spetsen för eskadern och arrangerade attacken. Vi rodde helt underdånigt efter honom utmed den täta vasskanten in på sjön och fingo order att undan för undan stanna där med ett halft bösshålls afstånd emellan båtarna, och Kalle med de tre andra pojkbytingarna fördelades på land en midtför hvarje båt. Kalle postade naturligtvis för sin förman, och då jag råkade vara sist i raden och pojkarna icke räckte till åt alla, fick jag vara nöjd med Moppe som drifvare, och han hyllade sig gärna till mig efter den erhållna lektionen i andspårning. Jag tyckte att båtarna fördelats mycket för nära hvarandra, och då jag icke visste, huru försiktigt grannarna ämnade skjuta, föredrog jag både att vara sist och på litet längre afstånd.

Då kassören fått allt ställdt som han ville, gaf han med hornlåt tecken till anfall, och ett ohyggligt oväsen börjades på sabbatsmorgonen. Det skulle varit ljudeligt nog att väcka döfva, och underligt var, att folk icke rusade till från den närbelägna gården och från torpen vid landsvägen för att taga reda på orsaken till sådant lefverne. Ett par gamla anddrakar flyttade genast för skandalen och fingo ett riktigt hederligt bombardemang efter sig; de sluppo dock lyckligt undan, ehuru naturligtvis alla bjödo till att träffa dem och fakta bevisa, att fem man behöfva en viss skicklighet för att med tio skott icke träffa ett par fåglar. Medan alla de tio bösspiporna laddades ånyo, härskade en riktigt välgörande helgdagsstillhet, endast störd af en skrämd andmammas kväkande och ungarnas flax och plask därinne i vassen, som lät helt lifligt och muntert men icke just var vidare trefligt, då ingen enda andstjärt blef synlig utanför vasskanten, fastän Kalle som var i målbrottet skrek i alla tonarter att de kommo på honom. Vassen var så tät, att ingen såg hvad som försiggick därinne; där spelades som bakom kulisserna på en teater och vi åskådare sutto med långa näsor utanför, väntande att få sköta om knalleffekten. Skulle icke Kalles välkända fiffighet i rätta stunden ha räddat situationen, hade hela jaktnöjet tydligt lidit fiasko. Då andungarna med allt gevalt rusade emot honom för att komma upp på land, ropade han till kaptenen att komma på det torra för att skjuta dem där, och denne var för gammal strateg att icke inse fördelen och ändra stridsplanen efter omständigheternas kraf.

Det visade sig nu tydligt, att vår jakt blifvit mycket för tidigt tillställd. Efter en vår så kall och sen att man på första söndagen i juni med häst och släde färdades från staden öfver Näsijärvi till i Teisko pågående vårting och samma väg tillbaka följande tisdag, då sjön först den 22 i samma månad blef isfri, hade äfven andungarna vid denna lilla sjöputt i utveckling blifvit tillbaka och voro så mycket efter sin tid, att de icke hunnit få flygapparaterna i ordning. Då de dessutom icke med dykandet uti den täta vassen kunde bärga sig undan fienden, envisades de naturligtvis att vilja retirera upp på land för att gömma sig där och försökte alltså kringränna Kalle. Inseende meningen med denna ändernas manöver återtog kaptenen kommandot. Han ropade åt oss att flytta båtarna närmare till hands och sålunda tätare innesluta fåglarna, medan han och kassören stakade sina båtar mot stranden och på detta sätt från tre sidor afstängde den del af vassen hvaruti andkullen fanns. De båda gingo i land och pojkarna fingo draga sig undan från stranden upp i åkerdikena. När denna taktiska fördelning af trupperna utförts, anmodades vi i båtarna kvarvarande att försöka intränga i vassen och drifva ut änderna, om sådant behöfdes. Men det blef ej af nöden, ty de uppskrämda fåglarna sökte sig själfmant i tät flock mot land, så snart pojkarna försvunno från stranden.

Våra landstigningstrupper afpassade tillfället, då fåglarna passerade öppningen mellan vasskanten och land, samt ställde där till ett otäckt blodbad, och sedan de på kommando tillrusande pojkarna kört de stackarena tillbaka mot sjön, förnyades mördandet. Detta var enligt min åsikt ingen reel jakt, det var ett slaktande af enfaldiga, ofärdiga kräk, som jag afhöll mig ifrån, men jag måste tiga och kunde icke alldeles draga mig ur spelet för att icke förarga kamraterna.

Sedan denna andkull blifvit afdrifven och så pass ömkeligen massakrerad, att ingen visste hvart ett par undkomna småttingar tagit vägen, fortsattes härdnadståget stranden utefter, ödeläggande en annan och tredje flock efter samma tarfliga metod. Kassören var riktigt i tagen och så ifrig, att han tydligen ansåg sig vara uppfinnare af detta trefliga utrotningssätt för halfvuxna andungar samt åter tillegnade sig kommandot öfver det hela till kaptenens synnerliga harm. Man hade fått praktik i handteringen och det gick snabbt att expediera så många fåglar, att snart ingen hade reda på hvad han uträttat och huru stort antal han hade på sin del, hvarför man kom öfverens, att efter bataljen rofvet skulle delas genom lottdragning. Kaptenen var artig nog att ifråga om skjutandet tura med ombudsmannen, men kassören lät icke störa sig af någon hänsyn till oss andra och vi missunnade honom icke detta jaktnöje. Han var så intresserad däraf, att han tyckte det var skada på tiden, som måste förloras vid laddandet, och pretenderade att vi som icke sköto skulle bli vapendragare åt honom och låna honom våra laddade bössor.

Vår lugna kapten tyckte icke riktigt om kassörens retsamma tillvägagående hela morgonen. För att hämnas litet på honom och, som jag tror, med afsikt att framkalla ett afbrott i mordmanin, lät han ro sin båt intill aktern af kassörens, medan denne huserade på land, och lyfte i förbifarten helt behändigt korgen med kantinen öfver i sin, skämtsamt sägande: "Nu kan det vara tid på att vi ta oss en klunk på allt bråket, kom hit, om du vill vara med!" Kassören var som vanligt, då han hade brådt, vid sådant humör att han icke förstod sig på skämt. Han tiggde, grälade och svor öfver korgrånet, men då detta visade sig vara förgäfves och han såg kaptenen redan ha korkskrufven i hand för att öppna hans plunta, kom ett bärsärkaraseri öfver honom. Med bössan i hand rusade han i sin båt, och riskerade härifrån ett jättehopp till kaptenens. Kaptenens gigg var liten, hög öfver vatten och därför rank, hvarför kassören hamnade bakom kaptenen på båtens akter med så häftig duns, att giggen krängde under kassörens tyngd; han förlorade fotfästet och stod med detsamma i sjön ända upp under armarna. Bössan tappade han likvisst icke, nej, han höll den upp öfver hufvudet ropande: "Jag sjunker, rädda mej, där är bottenlöst!" Faktum var, att man småningom såg honom försvinna allt mera, hvarför kaptenen skyndade att befria sin antagonist från bössan samt att räcka honom en hjälpsam hand, sägande: "Ursäkta, jag kunde aldrig tro att du ville ta klunken där." Kassören hade icke ännu blifvit tillräckligt afkyld, ty knappast hade han af kaptenen blifvit ledd till sin båt och längs denna krupit upp på det torra, förrän han började dundra och svära så styggt, att kaptenen gaf tappt att täfla med honom. Han ställde den eröfrade kära skatten framför honom på backen utbristande: "Käre vän, det här står ingen ut med att höra, håll fan kvar i dej och ge honom en stor klunk, så han tiger".

Detta oförmodade afbrott gjorde slut på jakten. Kassören måste finna sig i det oundvikliga och ville hem så snabbt som möjligt, hvarför Kalle skickades upp till gården för att begära åkdon af egaren, som kände både kassören och kaptenen. Under väntan därpå påstod kassören att han frös efter badet och kände sig ruskig, som ju icke var att undra på, då han fått en så plötslig afkylning. Till förekommande af ledsamma följder tog kaptenen åter fram kassörens kantin och tog sig först själf en konjak, emedan han blifvit illa skrämd, därefter gaf han en åt kassören och drack så ytterligare själf för sällskaps skull. Då vi andra sågo detta pimplande, började det äfven hos oss kännas kallt utefter ryggen och tomt i magen, hvarför prokuristen sökte fram sin plunta. Småningom blefvo känslorna varmare och sinnesstämningen till den grad intresserad, att då kassören reste bort med större delen af jaktbytet, hade ingen tid att öfvervaka delningen, utom Moppe som ingen del hade. Det var idel solsken och vackert väder hos alla, som voro stygga nog att ha roligt åt kassören; till och med öfverflödig värme utvecklades snart, mest dock hos kaptenen som smugglat undan kassörens konjak, då han stack matkorgen i åkdonet till denne. Vi kvarblifna föresatte oss efter dagens rön att som prokuristen yttrade sig: "en annan gång icke mörda krypfä, då vi farit ut för att skjuta flygfä".

Kaptenen förklarade slutligen, att han måste vara ombord, innan hans båt kunde afgå, och hade därför brådt att ro tillbaka, men vi andra tre hade ingen brådska och ej heller lust att åter promenera på åbottnen, hvarför båtar och fåglar skickades med honom och vi begåfvo oss hemåt till fots. Vid stadsbron skildes jag från de båda följeslagarena och gick ensam hem, men hörde sedan, att de gått ned till kaptenen, som bjudit kaffe till kassörens konjak, och då detta icke medhanns före afgångstiden, följde de båten åt till Lembois, för att till middagen smaka på de skjutna andungarna, och äfven detta uträttades så grundligt, att jag som intet skjutit blef utan. Roligt hade vi alla på den jakten, fastän jag utom de båda första bommarna ju ej lossat ett enda skott.

Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet.

På den tiden lefde hararna ett idylliskt lif kring stadens utkanter till och med alldeles inpå husknutarna. Hvad varg, lo och räf, hvilka rofdjur vintertiden städse förekommo på stadens utmarker, icke kommo öfver och hvad vildkattorna förskonade skulle ostördt ha uppnått Metusalems ålder, ty stadsborna ofredade dem icke. Visst hade lektor Stolpe och trädgårdsmästaren Rheinthal vid bomullsfabriken harhundar, men dessa herrar jagade aldrig i stadens omedelbara närhet, de hade troligen icke ens reda på att de voro närmaste grannar till jösse och foro långväga att söka honom. Blott mina omnämnda jaktvänner och jag, som icke hade tid till långa exkursioner, vi hade fått reda på dem genom tillfälligheter och höllo efter dem ibland. Hararna voro vana att umgås med folk i stadsbornas åkertäppor och kålgårdar, där de af ingen förföljdes, därför voro de föga skygga och stannade kvar året rundt, ehuru man sällan såg någon af dem om dagen. Öster om strömmen på den s.k. masugnssidan gjorde de täta besök i bruksförvaltarens trädgård och förekommo på linnefabrikens blekplan nedåt Ala-Erkkilä, där man innan de många arbetsbostäderna uppkommo kunde få se spårgångarna i snön. Mot våren, medan isen ännu låg på Näsijärvi, hade hararna sina mötesplatser längs stranden långt bortåt Aitolahti och fram till strömmen. Det hände, att de på morgonen till och med glömde sig kvar inom brukets med täta plank afstängda vedgårdar på Myllysaari och Kakolamäkis sluttningar mot sjön, där låga tall- och enbuskar gåfvo skydd för dagen.

På dessa ställen brukade bruksarbetarnes halfvuxna pojkar spåra upp dem på snön och, om de funno någon lega, underrätta Öster därom, som sedan kom och afhämtade mig till harjakt. Denna jakt försiggick vanligen så, att Öster först måste köra pojkarna utom skotthåll och därpå öfvertog terrängens afdrifvande, medan jag stod skjutfärdig inom håll från legan. Det svåraste göra var vanligen att i den djupa snön på de gropiga bergbranterna komma fram till stället, och utan kullerbytta med tyåtföljande rullande i den lösa snön aflöpte detta nöje sällan, om det icke medan skaren bar hände, att man innan stället uppnåddes, för ombytes skull på egna medar åkte utför bergklackarna, ty skidor kunde icke användas där. Sedan man slutligen anländt inom skotthåll för harens gömma blef jakten ej långvarig. Öster brukade närma sig legan från en annan sida och på lagom afstånd slå samman ett par medtagna brädlappar; då skuttade haren ut för att se hvad som var på färde och kullrade liflös ett stycke utför branten, hvarpå de spårkunniga pojkarna fingo den häfdvunna belöningen och jakten var slut för den gången. Detta nöje kunde inträffa flere gånger under vårvintern.

Inom bruksområdet stannade harar ibland äfven öfver sommaren, om en tidig och plötslig islossning på sjön för dem afskurit reträtten omkring det täta planket och de sålunda på sätt och vis blefvo i fällan. De voro där på sommarkvällarne synliga och lifnärde sig af det gräs som växte på vedgården och Myllysaari samt brukade afbarka aspklabbar hvilka funnos bland kolveden. År 1870 i augusti befunnos hararna inom planket vara flere stycken, och jakt på dem anställdes af en jaktvän som egde ett par goda stöfvare. Hararna kände dock så väl till alla genvägar och kryphål mellan raderna af vedtrafvar, som ibland uppgingo till fyra eller femhundra famnar, att hundar och jägare intet kunde uträtta i den labyrinten, jägarne ställde sig visst uppe på vedraderna och hundarna drefvo ursinnigt däremellan, ty det luktade väl hare öfverallt, men dessa skymtade blott för ögonblick här och där utan att träffas af skotten, och så öfvergafs jakten efter åtskilliga bommar. Då denna regelrätta jakt misslyckats, företogo sig sågställaren Riif och Öster att lura på hararna. Under månskenskvällarna i september lade de sig i försåt för dem uti ett gammalt badhus, som stod vid sågens stocksump nära bron till holmen. De sköto under några nätter fyra af dem, hvaraf tre voro ungar för året. Sådana harjakter voro egentligen ett klent nöje för mig, men Öster roade de och pojkarna ville gärna ha den lilla inkomsten. Nu ligger Björneborgsbanans banvall på dessa mina förra jaktmarker och tågens rasslande samt lokomotivens hvisselpipor ha nog skrämt hararna långt bort.

Väster om staden voro hararna lika hemmastadda. De funnos på sluttningen af Pyynikke-åsen utmed Pyhäjärvi strand fram till strömmen vid Nalkala och det förra tegelbruket, där nu esplanadens södra ända är; äfven jagade vi dem i trakten mellan kronomagasinet och Santalahti. På 60-talet gick stadens västra gräns utefter östra sidan af esplanaden och äfven därinom funnos harar på kvarterens öde platser och trädgårdstäppor söder om Köpmangatan. Där denna gata skäres af esplanaden, började landsvägen, och på södra sidan om denna låg en liten egendomlig byggnad af trä, troligen uppförd af någon arkitektoniskt erfaren stadsbo med smak för den monumentala antiken. Byggningen skulle väl i liten skala föreställa ett grekiskt tempel, ty den hade på den intill vägen liggande långsidan en af två doriska pelare prydd portikus. Dessa pelare stodo i en infälld nisch och uppburo en trekantig gafvel på hvilken en i trä skuren lagerkrans var anbringad. Mellan pelarena fanns ingångsdörren till tabernaklet, liten, låg och järnbeslagen samt ytterligare bevarad med tvänne järnbommar och lås. Dessutom pryddes byggningen mot vägen af tvänne med järngaller försedda fönster, men jag förhindrades af glasrutornas antika beskaffenhet att taga reda på hvad i templet förvarades. I yngre dagar hade det utanpå varit rappadt och hvitmenadt och ansågs förmodligen då vara en prydnad för staden, placerad på så bemärkt ställe vid tullen, men den tiden var längesedan gången och dess tand hade gnagt därpå så att af rappningen fanns blott spår kvar på den lutande, nedsjunkna helgedomen. Placerad som sagdt vid stadens början hade byggningen säkert i den gamla goda tiden imponerat på den som första gången anlände till staden, dock påminde den på min tid under många år om idel förgänglighet, vanskötsel och förfall; vattnet rann in genom taket och grodorna bodde under den.

Ungefär etthundra steg från detta förfallna tempel och på motsatt sida af landsvägen fanns en stor grop, som förmodligen uppstått, då tegel fordom tillverkats af den där befintliga leran. Denna gamla lergrop var ställvis igenväxt af al och videbuskar och i dessa bodde de harar, hvilka hade sina betesmarker i kringliggande köksträdgårdar samt väl äfven på den närbelägna gamla begrafningsplatsen, som då såg ganska förvildad ut.

En söndagsmorgon mellan klockan 8 och 9, då kassören var på hemväg öfver åkrar och ängar, råkade Moppe ur lergropens buskar skrämma fram en hare, hvilken kassören i brådskan skadsköt, dock icke värre, än att haren kunde springa undan för hunden, som förmodligen icke strax observerat honom och försent hann efter, just då haren kilade in genom ett litet hål i templets fundament. Hålet i den låga och djupt uti jorden sjunkna stenfoten var för trångt och Moppe ville på inga villkor låta förmå sig att intränga där, men slutligen lyckades det för oss att på annat ställe rifva en så pass stor öppning under huset, att vi med en anskaffad gärdesstör och en af segelgarn gjord snara efter oändligt besvär kunde meta fram haren. Sådant skedde uti det förbigående kyrkfolkets åsyn i september 1868. Tammerfors har alltid varit fristad, d.v.s. man fick där göra just hvad man behagade, blott man bar sig hyggligt åt.

Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och en segelslup.

I en skildring af ångbåtsbyggeriets begynnelse vid de tavastländska vattendragen kan jag icke underlåta att för fullständighetens skull nämna något om de dilettantexperiment, som af enskild person i den vägen utfördes. Några af dem sakna icke intresse och bland dem äro en stockholmsk "kullbåts" öden och metamorfoser värda att bevaras från glömskan, ty äfven den måste upptagas bland de första ångbåtarna därstädes och var den ömsevis hemma än i T:hus och än i T:fors.

Någon tid efter det ångslupen "Ilmarinen" utfört den förut beskrifna första ångbåtsfärden emellan städerna, kom i T:hus bosatte källarmästaren Nordin, som var hemma från Sverige, på den tanken att inrätta sjökommunikation för befordrande af passagerare till och från den vid pass en km från staden belägna natursköna parken och dess restauration. Denna spekulation baserade han på förhoppningen, att stadsborna sommartiden skulle föredraga att färdas den vackra svala sjövägen framför att i solgasset och dammet traska på landsvägen, ty åkarnes rörliga och hjälpsamma släkte hade den tiden invandrat till orten i endast några få och svårt åtkomliga exemplar, hvilka sällan hittades, då de behöfdes. För ändamålet förskref källarmästaren från Stockholm en utaf de därstädes af ångsluparna allt mera undanträngda kullbåtarna jämte de därtill behöfliga fyra genuina dalkullorna. Han lyckades erhålla en ny, rymlig och vacker farkost, och så länge nöjet var nytt, begagnade man sig rätt flitigt däraf. Under sommaren 1864 var det modernt i det lilla samhället att låta vefva sig fram och tillbaka mellan staden och parken eller på kortare färder på vattendraget; men småningom försvann nyhetens behag, man fann nöjet dyrt och tröttnade därvid. Följden blef att rederirörelsen började gå med förlust för källarmästaren, och mot slutet af säsongen fingo kullorna resa till sitt land igen. Följande sommar, då båten någon gång användes, försökte han att ersätta de äkta kullorna med hemgjorda och i stil kostymerade, men de inproviserade "gingo icke", ty de voro, efter hvad källarmästaren påstod, icke som de äkta "uppvuxna med vefven i hand" och tröttnade därför snart, blefvo opålitliga och strejkade slutligen för alltid. Källarmästaren ledsnade vid hela rederirörelsen, som endast medförde förluster och förtret, och båten fick snart utan tillsyn ligga i marvatten, tills den sjönk. I detta tillstånd gjorde jag dess bekantskap, då jag på hösten år 1865 reste genom T:hus och källarmästaren bjöd den åt mig för en spottstyfver. Jag var dock icke hågad för affären och hörde sedan på ett par år ej vidare af vefslupen.

Samtidigt som hr N. i T:hus roade sig med dessa rederiförsök, fanns i T:fors en fabrikant P. som förvärfvat tekniska kunskaper och af intresse för mekanik bråkade med små experiment i remontverkstaden vid sin fabrik. Han hade ledsnat vid att på lediga stunder med en liten segelslup söla af och an på Pyhäjärvis lugna vatten, där bakom Pyynikkeåsen sommarvindarna endast svagt och stötvis kunna göra sig gällande och där segelsporten sällan var ett nöje, men ibland blef rätt farlig. Under den vackraste sommartiden mojna vindkårarna af fram på eftermiddagen, och ville man då icke lämna segelbåten vid en aflägsen strand och vandra hem, måste man besvära sig med att ro den tillbaka till staden, och då blef det sista stycket uppför strömmen bra tröttsamt. P., som var fast besluten att komma framåt i hvilket väder som helst, förändrade segelslupen till ångslup och slapp sålunda både kryssa och ro, men skaffade sig därmed annat besvär i stället. Till modell för sitt arbetsdryga företag valde han hjulångbåten "Laukkos" maskineri och eftergjorde det i ungefär åttondedelen af naturlig storlek. Ångpannan beställdes hos en maskinfabrik vid kusten, emedan hans lilla verkstad icke var inrättad för sådant arbete. Den gjordes cylindrisk, med horisontal eldstad och några däröfver insatta eldrör. Därpå anbringades det själfförfärdigade maskineriet, bestående af tvänne horisontala ångcylindrar med tillbehör drifvande den tvärskepps ofvanpå ångpannan lagda hjulaxeln. Allt blef fullständigt och väl utfördt, utom backmekaniken som saknades, antingen därför att fabrikören ansåg den för krånglig att utföra eller obehöflig på en så liten ångare. Då detta maskineri var placeradt i slupskrofvet, blef aktern ganska djupt nedtryckt och bakom maskinen rymdes endast fabrikören själf. Han måste således vara styrman, maskinist och eldare i en person och hade under färden full sysselsättning af att, medan han höll reda på kursen och vattenståndet i pannan, smörja maskinen och allt som oftast stoppa de små vedpinnarna i den minimala eldstaden. Detta var annat än att ligga i ro och masa sig i segelslupen. Förom maskineriet fanns just jämt plats för fem personer, som kunde sitta två på hvardera sidan och en med ryggen mot förstäfven. Ledsamt nog var det tarfligt beställdt med ångtillgången, som den lilla pannan var i stånd att leverera, eftersom båten på det något öfver en km långa afståndet från Laukko torg till värdshuset på Pyynikke strand en å två gånger måste köra stäfven mot land, för att i det läget afvakta de sjunkna krafternas ökande, d.v.s. ångtryckets stigande. Vid dessa strandhugg körde man dock icke värre fast, än att slupen kunde skjutas loss med båtshake eller åra, ty manövern utfördes icke förr än ångtrycket var i det närmaste nedsjunket till noll och farten därefter. Jag såg båten flere gånger ligga vid sådana mellanstationer, men kom ledsamt nog aldrig i tillfälle att vara med på dess färder. Det berättades att då maskineriet sålunda var uthviladt och ångtrycket stigit till ansenlig höjd, surrade de små skofvelhjulen värre och vispade den i aktern sittande fabrikören lungvåt, hvilket ju icke alltid kan ha varit angenämt, men kanske kunde kännas svalkande i sommarvärmen framför ångpannan. Emellertid ändrade och förbättrade han flitigt sitt verk och roade sig därmed under flere somrar.

En dag i juni 1867 såg jag vid Lembois ångbåten "Vanaja" släpa den Nordinska vefslupen efter sig och hörde af kaptenen, att h:rna N. och P., som båda småningom fått nog af sina egna båtar, nu gjort byte med hvarandra, till följe hvaraf vefslupen var på väg till T:fors, liksom ångslupen redan anländt till T:hus. Det kan ju tyckas vara en god affär att byta sig till en ångslup för en vefslup, men sannerligen jag förstod hvad källarmästaren tänkte sig kunna uträtta med den förvärfvade leksaken. Han kunde visst använda sin minste kypare som styrman och maskinist, ty kypare äro vanligen läraktigt, fiffigt, villigt och framför allt billigt folk, men att ånga af och an mellan staden och parken med högst fem passagerare för gången kunde ej ens med hotellpris bli en lönande affär; det borde herr källarmästaren kunnat räkna ut på sina fem fingrar. Däremot hade fabrikör P. mera skäl att vara belåten med bytet, ty vefslupens skrof var väl och snyggt byggdt och, som det vid ytligt påseende tycktes, någorlunda bra bibehållet. Han beställde en ångpanna, förfärdigade själf en vanlig vertikal, encylindrig högtryckspropellermaskin samt gaf åt sin nya ångslup namnet "Tampere". De följande somrarna gjorde denna på lördagar och söndagar lustresor med fabriksarbetare längs Pyhäjärvis stränder och någorlunda reguljära turer mellan staden och utvärdshusen nedanom Pyynikke samt till Viksholmen, där förutnämnde bagarmästare inrättat ett mycket besökt förlustelseställe, hvarest musik med dans emellanåt förekom och utom bullarna äfven annat godt kunde erhållas. Men allt har ett slut, så ock detta nöje för fabrikören, ty ödet fogade en vårdag att ångbåtsbesiktningsmännen funno vefslupens gamla träskrof vara för illa angripet af tidens tand för att bära det tunga maskineriet och nekade af detta skäl tillstånd att däruti vidare transportera passagerare. Fabrikören visste dock råd för att ångbåtstrafiken till sommarkrogarna kunde fortgå under säsongen. Han skaffade sig en stor pråm, hvilken hans "Tampere" fick draga efter sig vid en tross så lång som största djupet i Pyhäjärvi. Det berättades att bogserlinan togs så lång, på det att, ifall bottnen gick ur ångslupen och denna sjönk, pråmen icke skulle dras med ned i djupet. På lustresor, då den stora pråmen var fullastad med stående fabriksarbetare och bogserades af den lilla ångaren, liknade denna sedd från Pyynikkeåsens höjd en liten hvit råtta, som försökte fara af med ett hölass. Snabba voro färderna icke, men så voro den tiden pretensionerna på hastighet och på bekvämlighet ombord icke heller stora. För den senare och det lefvande fraktgodsets säkerhet sörjde besiktningsmännen med anordnandet att för sådana färder ledstänger och bänkar ovillkorligen måste anbringas på pråmen.

På detta sätt försiggick trafiken under sommaren år 1869, men under följande vinter byggde fabrikören en mindre, ny och nätt pråm af trä i form af ett riktigt tidsenligt ångslupsskrof, försedt med glasveranda utefter halfva längden akteröfver. Då både ångslupen och pråmen voro snyggt hvitmenade och man från Pyynikkeåsens kullar såg dem med långt afstånd emellan sig i sakta mak komma sväfvande på sjön, liknade de ett par jättelika svanar fullsatta med små kryp, hvarvid dock för att göra liknelsen fullständig maskinens hostande måste tagas för svanesången, ty äfven detta nöje räckte blott en sommar. Sedan sålde fabrikören ångaren till egaren af Vexiö gård i Kangasala socken, löjtnanten Favorin, som kallade den "Aina" och använde den för bogsering af brännvedspråmar från Mallasvesi, Längelmävesi och Roines besjungna, natursköna vattendrag till städerna T:hus och T:fors. På den vägen försvann vefslupen sedan för mina ögon.

Följande vinter 1870-71 slog fabrikör P. sig riktigt på ångslupsbyggeri och satte en propellermaskin i den året förut byggda pråmen, som fick öfvertaga namnet "Tampere". Dessutom fabricerade han åt herrar Hagelberg & Laurén en af trä byggd ångslup på Näsijärvi, som kallades "Toivo" och sysslade med bogsering. Dessa nya ångbåtar ligga dock redan utom ramen för mina skildringar af vefslupens öden och måste därför förbigås. I stället vill jag omtala de besynnerliga förändringar och skickelser fabrikörens till ångare förvandlade segelslup råkade ut för, sedan källarmästaren blifvit dess egare.

Denne herre hade själf icke det ringaste reda på skötseln af en ångbåt, men på den tiden var det icke så noga med examinerade maskinister, och han råkade få en fiffig kypare, som någon tid i hufvudstaden farit med och tittat på ångslupar och deras maskinerier, samt var försedd med tillräckligt kurage för att våga sig på maskinistbefattningen. Men när kyparen första gången fick upp ånga, så att denna rusade ut genom säkerhetsventilen, blef källarmästaren rädd om sitt lif och lagade sig kvickt i land och på säkert afstånd samt vågade sig icke vidare ombord. Kyparen fick sedan sköta båten bäst han kunde, men när passagerarena småningom kommo underfund med, att ingen färd till parken eller därifrån var möjlig, utan att ångaren af medfödd svaghet blef andfådd och man därför i hvilket väder som helst långa stunder nödgades ligga stilla och drifva tills maskineriet var uthviladt, började de småningom finna nöjet ganska tvifvelaktigt och afstodo därifrån. Då källarmästaren sedan icke fann uträkning i att låta kyparen ensam fara fram och åter fick slupångaren ligga stilla, liksom vefslupen gjort förut.

Mot hösten samma år råkade egaren af en mekanisk verkstad i Åbo resa genom T:hus och tog in i källarmästarens hotell. För honom klagade denne sin nöd angående ångaren samt begärde hans råd. Den resande besåg rariteten, fann maskineriet användbart och erbjöd sig att för billigt pris bygga ett nytt skrof af järn rymligt nog för 20 till 25 personer. Källarmästaren gick med förtjusning in på affären och sände med första slädföre slupens maskineri till Åbo. Verkstaden byggde skrofvet till den nya ångslupen 30 fot långt, 6 1/2 fot bredt midskepps och utan last 2 1/2 fot djupgående. Det blef en liten öppen ångslup, endast försedd med golf och med soffor längs sidorna, men utan skydd för regn och sol. Den anlände med sista slädföret år 1868 på våren till T:hus, sedan källarmästaren likvisst på förhand verkställt betalningen. Själfva båten såg nog så treflig och nätt ut, men den förändring maskineriet undergått var så egendomlig och ovanlig, att jag betviflar att något dylikt förr utförts på en ångbåt.

Fabrikör P. hade som nämndt förfärdigat maskinen liggande ofvanpå den horisontala ångpannan och drifvande skofvelhjul, men då källarmästaren haft så dålig erfarenhet af hjulbåtar och icke vidare ville veta af en sådan, hade verkstaden varit tillmötesgående och förändrat hjulbåtsmaskinen till propellermaskin på följande sätt:

För att öka ångbildningsförmågan, som tillförene varit alldeles otillräcklig, och tillika åstadkomma en så pass rymlig eldstad, att vanliga vedklabbar kunde användas, byggdes under ångpannan en tackjärnslåda, som invändigt bekläddes med tegelmur och försågs med roster. Från denna eldstad leddes elden genom en murad kanal upp i pannans gamla eldstadsrör och de bakom detta befintliga tuberna. Genom denna tillbyggnad uppnåddes, att en ordentlig brasa kunde brinna under pannan och man slapp ifrån besväret att såsom förut ideligen peta in den till stickor spjälkta veden. Mera genomgripande metamorfos än ångpannan undergick dock maskinen. Den tvärs öfver pannan liggande gamla maskinaxeln kapades på båda sidor därom ett stycke utanför de på pannan fästade lagren, och på stumparna anbringades remskifvor, c:a 2 l/2 fot i diameter, en på hvardera sidan. Dessa skifvor drefvo medelst gummiremmar tvänne något mindre sådana, som voro fästade på en kort, tvärs öfver båten i jämnhöjd med propelleraxeln monterad mellanaxel. På denna mellanaxel sutto tvänne med knapar försedda små lösa, koniska kugghjul, som voro uti ingrepp med ett dylikt hjul, fastkiladt på ändan af den genom akterstäfven utgående propelleraxeln. Mellan de på mellanaxeln befintliga hjulen löpte en med knapar försedd och på en i axeln fästad kil förskjutbar koppelmuff, som tjänade till att turvis på axeln fastkoppla än det ena eller det andra af de koniska hjulen. Därigenom åstadkoms att propelleraxeln roterade åt det ena eller det motsatta hållet allteftersom muffen med den därvid anbringade häfstången flyttades till ingrepp i de olika hjulen. Då häfstången sköts åt styrbord, dref propellern båten "framåt", lades den öfver åt babord blef det "back" och ställdes den rätt upp och ned på midten af en styrningsbygel, var det "stopp", ehuru maskinen obehindradt snurrade på. Detta var ju en rätt enkel och praktisk tillställning, som blifvit nödvändig emedan den gamla maskinen af fabrikör P. var konstruerad endast för en rörelseriktning och alltid saknat förmåga att gå "back". På det nu beskrifna sättet hade verkstaden med minsta besvär och kostnad löst problemet att manövrera båten, ty det betingade priset var för lågt för att kunna åstadkomma något bättre.

Som det nu blifvit ställdt, var maskineriet ändå behäftadt med ett par ledsamma olägenheter. De med stor hastighet kringsnurrande kugghjulen skramlade ständigt och hade en hård metallklang, som i längden blef ytterst oangenäm och nervretande samt hindrade hvarje gemytligt samtal ombord, men än värre var att maskineriets långa svajande remmar, som med ansenlig hastighet kilade fram och åter, hvarje ögonblick kunde komma i kontakt med passagerarenas kläder och draga dem eller folks armar och ben med sig kring skifvorna. Denna tillställning var mycket farlig, och det måste anses oförsvarligt gjordt af verkstaden att för besparings skull åsidosätta all försiktighet och icke ens öfverbygga dessa delar af maskineriet.

Källarmästaren var mycket nyfiken att få profva sin nya båt, men tyvärr äfven för stor hushållare för att skaffa sig en duglig maskinist. Så snart islossningen försiggått och ångslupen gått af stapeln, inbjöd han vänner och bekanta till profresa, ehuru vädret den dagen icke var angenämt och i midten af maj liknade april. Efter en snabb färd anlände man lyckligt till parken, där en treflig tillställning var föranstaltad för säsongens, sommarkommunikationens och restaurationens öppnande därstädes, och på aftonen skulle återfärden till staden försiggå med ångaren. Under eftermiddagens lopp hade blöt snö fallit, och då sällskapet gick ombord snöade det ytterligare. De nya gummiremmarna hade under ditfärden betydligt sträckt sig, hvilket ingen ombord förstod eller fäste sig vid, ej heller fanns någon inrättning att spänna dem med, om händelsevis någon haft begrepp om följderna af att de slaknat. Då båten hunnit ett stycke ut på viken voro remskifvorna af den våta snön så hala att, då full kraft släpptes på, de lösa remmarna började glida och snart slintade ned, hvarpå det från allt motstånd befriade maskineriet rasade rundt med förskräcklig fart. Det blef naturligtvis tvärt stopp och där låg den lilla båten midt ute på sjön orörlig men skakande af maskinkraften. Egaren och de förskrämda passagerarena trodde att maskineriet skulle flyga sönder samt utstötte ihållande nödrop, hvarigenom småningom roddbåtar ditlockades som bärgade de förtviflade nödställda och bogserade ångaren till land. Det var en sorglig otur, som förföljde alla källarmästarens ångbåtsföretag och från första början tillintetgjorde äfven detta försök, hvilket ingifvit honom så stora förhoppningar.

Denna första färd bringade båten genast i vanrykte, och i sin nöd skref egaren till mig att, i egenskap af besiktningsman för ängbåtsmaskinerierna på vattendraget där, infinna mig för att syna båten. Det var ganska intressant att göra denna så besynnerligt hopkomna ångares bekantskap. Men då källarmästaren skydde alla ytterligare utgifter, stod intet annat att göra, än ålägga honom att skaffa sig en kunnig maskinist och ofördröjligen låta inkläda och öfverbygga maskineriet, så att drifremmarna skyddades för våta och hindrades att ställa till olyckor. Dessutom rådde jag honom att anbringa spännrullar under remmarna, men sådana lät han för kostnadens skull ändock icke utföra. Maskineriets inbyggande åstadkom visst, att båten, om den sköttes af kompetent person, erhöll tillstånd att föra passagerare samt att den kunde användas i regn och snöväder, men det utöfver hela sjön hörbara oljudet dämpades endast; det försvann beklagligtvis icke och allmänhetens mot båten fattade fördom ej heller. Förtroendet för båten var och förblef förstördt och man visste berätta, att ingen ville riskera att fara med "tröskverket", hvilket öknamn man gifvit åt källarmästarens sista misslyckade ackvisition. Därtill nödd och tvungen beslöt han att icke vidare trotsa sin stora otur och lät båten under sommaren ligga obegagnad i den förhoppning, att någon amatör skulle köpa den. Sedan han äfven småningom kommit till insikt om, att en sådan sak icke kan realiseras utan förlust och bjudit ut den på flere håll, lyckades han finna köpare i en engelsman från T:fors Mr. Joseph Fielding, remontmästare hos firman Finlayson & C:o därstädes.