INNEHÅLL: (continued 3)

Man må icke undra öfver att Konho gård gjorde ett mycket otrefligt intryck på oss. "Lasciate ogni speránza, voi ch'entrate." Utan grannskap ligga de gamla byggningarna, gråa och förfallna, i en slät, lågländ och ful trakt, där intet träd synes på nära nejder samt både himmel och sjö se lika gråa, öde och tråkiga ut. Lika tomt och öfvergifvet som det tog sig ut då vi kommo på natten, föreföll det oss då vi vid sextiden på morgonen öfvergåfvo det. Ingen människa syntes och fröknarna nändes vi icke skrämma upp en gång till, men lämnade, upphängd på en spik på väggen, en af alla undertecknad skriftlig, ironiskt affattad tacksägelse för välvilligt bemötande. Om fröknarna lefva, hänger den kanske där ännu.

Nedkomna till ångbåten kände vi oss alla ruskiga och omornade. Törngren bjöd därför strax efter afresan på seltersvatten och cognac, som nog var något uppkryande, men efter den långa fastan kräfde magen dock reelare föda. Då jag uti proviantkorgen observerat rikedomen af malet kaffe och socker, som ingen användning funnit i brist på kaffepanna, funderade jag på huru vi i denna vår brydsamma belägenhet skulle få någon nytta af upptäckten, "in der Not frisst der Teufel Flugen", säger ordspråket, och hvarför skulle man icke kunna koka kaffe utan kaffepanna, om det ock blefve första gången jag sysslade med sådant bestyr. Ombord bland maskineriets tillbehör fanns en s.k. tälgpanna, som, då maskincylindern behöfde smörjas, användes att smälta talg uti. Vänligen hade den sin plats på ångpannans varma fodral, och talgpannans botten var formad kupig därefter. Kärlet var gjordt af koppar, smalare upptill än vid botten och invändigt väl förtennt, hade lock och på ena sidan ett långt träskaft; det var således äfven till formen ganska likt en välskapad gammaldags kaffepanna. Hvarför skulle det icke nu trots sin profana bestämmelse kunna användas för detta nya ändamål? Pannan befriades från det smälta innehållet. Aska togs ur eldstaden, vatten hälldes i kärlet däröfver och så lutades och kokades detsamma väl rent, hvarpå det till påseende fick cirkulera hos herrarna, att de icke måtte förlora aptiten för den blifvande läskedrycken.

Panna hade så anskaffats, men hvar få en påse att koka det malade kaffet uti? Någon ren tyglapp kunde icke öfverkommas ombord och T. hade redan beslutit att offra en af reservnäsdukarna för det allmänna bästa, då jag i hans resväska upptäckte det nya paret strumpor och utropade: "häraf få vi den bästa kaffepåse i världen" och anammade det ena af plaggen. Nu kapades skaftet af ena strumpan och två stickor stuckos igenom fotändan, nedanom det klippta stället. Den så åstadkomna påsen fylldes med kaffe och hängdes ned i pannan. Locket lades på sin plats och apparaten ställdes på glöden i eldstaden. Det blef kaffe af! Alla voro förtjusta och fulla af beröm öfver den rara drycken, utom Pipping, som ironiskt påstod att den smakade "härsket", men så fint utbildad smak hade ingen af oss andra, och ehuru drycken var ganska grumlig och grädde saknades, bevisade den stora åtgången bäst dekoktens förträfflighet. Alltså "hony soit qui mal y pense" säger jag. Förutom kaffet bestods till frukosten sura rågskorpor, smör och något sötmjölksost, som nu äfven kom till heder jämte ett rått ägg per man, och alla voro nog så belåtna med trakteringen, så landtlig och enkel den än var, isynnerhet som en cognac eller munk fanns att allt efter tycke och smak sätta ofvanpå.

Sedan Konho öfvergifvits hade vi icke vidare observerat någon af Linds störar. De voro försvunna med honom och saknades nu. De hade icke skyddat oss från att törna, men kunde åtminstone tjäna till att utvisa, åt hvilket håll på vattendraget vi borde taga vägen. Nu sågo vi sunden och fjärdarna öfverallt fulla med stenar, utan en aning om hvartåt styras skulle. Ingen ombord hade förut färdats i dessa trakter längs de enformiga och öde stränderna. Ingen människoboning syntes till och ingen lots kunde således fås; men Grandin, som åter stod på fören med båtshaken, pekade än hit än dit. Under så brydsamma omständigheter fick båten naturligtvis hela morgonen gå med s.k. "påstötningsfart". Långt hunno vi på det sättet icke, men kommo omsider till en nejd, där vattendraget liknade en tämligen bred och grund flod. Törngren, som stod vid rodret, yttrade då till mig: "Som synes, växer här tät säf om babord utefter hela den långa stranden, och där den trifves brukar alltid vara minst två alnar djupt, därför tycker jag att vi kunna låta båten få bättre fart". Jag lydde order och öppnade ångventilen för "full maskin". Det var roligt att åter engång få fara undan med god hastighet och ha utsikt att snabbare hinna målet. Alla ombord sågo därför strax gladare ut, blott Pipping sade: "Eile mit Weile." "Akta er, skynda ni nu, så få ni vänta sedan." Detta var fult sagdt, men tyvärr fullt berättigadt. Ty som det står i Frithjofs saga, under oss lurade den falska Ran; hon stötte visserligen icke "ett hål i sitt silfvertak", men hon lade ett stort flyttblock i vägen för oss. Stöten var mycket häftig. Ångslupen rände med stäfven emot den sockertoppspetsiga, i halfannan meter djupt vatten liggande stenen. Skakande och sviktande utefter hela längden studsade båten tillbaka för att vid en girning åt styrbord med sidan skrubba längs stenen en stor del af sin längd. Oförberedd på törnen raglade jag mot maskinen och brände händerna på cylindern samt kom mig icke strax för att stoppa.

Följden af denna törn blef åtskilligt haveri ombord. Grandin for som en simmagister hufvudstupa öfver stäfven ned i sjön med båtshaken. T., som stod vid styrinrättningen, fick en duktig puff mot magen af den horisontalt liggande styrrattens handtag och segnade däraf ned på golfvet; men värre gick det för J. Han hade ögonblicket förut af eldaren låtit räcka sig en skyffel innehållande några glödande kol ur eldstaden, för att, då det var ondt om tändstickor, därmed tända den papyross han stuckit mellan läpparna. Stöten stjälpte honom ned mellan ångpannan och den längs båtsidan löpande bänken, där passagen var så smal, att J:s respektabla rundning endast af en så försvarlig knyck kunde klämmas ned genom mellanrummet och, då utrymmet nedanom bänkens kant var fritt, fjädrade magen ut däri. Han låg därför så fastklämd, att han med egen kraft icke kunde röra sig ur fläcken.

T. kraflade sig nog upp omedelbart därefter, men höll händerna öfver magen, hvarför P. påstod, att han straffats på den delen, som syndat mest. Ingen annan hade dock tid och lust att skämta, då kamraten låg så illa i klämman och våndades högljudt. Han måste hjälpas och för att kunna göra detta fingo några för utrymmets skull hala i benen, medan de andra sköto på axlarna, och så släpa honom akterut längs golfvet. Vid ångpannans slut, där öppningen var större mellan maskinen och sittbänken, kom han åt att hjälpa upp sig själf. Han var vid dåligt lynne och påstod sig se ut som en gris. "Stor är han och duktigt fet" menade P. I den hvita uniformsrocken, där nu lera, kol, olja och annan smuts lämnat sina märken under halningen, såg han allt annat än läcker ut. Bäst redde sig Pipping vid törnandet, emedan han oskadad satt kvar på bänken och därför kunde göra sig lustig på de andras bekostnad.

Emellertid hade Grandin bärgat sig själf. Då han fann att fötterna bottnade vandrade han i dyn till stötestenen och satte sig gränsle på den tills vi åter hade makt med ångslupen och afhämtade honom. Därvid fingo vi ock reda på stenens storlek och form. Af den ännu på det improviserade landgångsbordet befintliga frukostservisen återfunnos lämningarna på däcket därunder; den tog slut samtidigt med matförrådet, hvaraf blott kaffe fanns kvar att lefva på. Brännvinsflaskan, sherry- och portvinsflaskorna slogo sorgligt nog, i korgen sönder hvarandra, blott munkflaskan redde sig, troligtvis för det tjocka glasets skull; men i den fanns kvar blott en liten skvätt. En sorglig stämning bemäktigade sig oss vid åsynen af all denna förstörelse i vårt spirituela förråd, och då den ökade hastigheten visat sig medföra så bedröfliga följder, nödgades vi att åter fara varligt fram. "Det är så dags nu", anmärkte P.

Så hade det långsamt och långtrådigt lidit långt fram på förmiddagen och en glödande sommarsol utgöt sin strålande fägring på och framför båten öfver den spegelblanka vattenytan af en större fjärd, öfversållad med på vattnet synliga större och mindre stenar. Att döma af väderstrecket, ty vi styrde söderut mot solen, som var det enda man hade att rätta sig efter, skulle vi färdas tvärsöfver denna öfversvämmade stenöken. Att vi där åter skulle råka ut för äfventyr, var att förutse. Ögonen värkte af glansen, som låg öfver vattenytan, solen brände skinnet genom skjortärmarna, ty mera än två plagg hade snart ingen på sig; till och med Grandin svettades, där han i paradisdräkt vände sina på ångpannan och utefter bänkarna till torkning i solskenet utbredda kläder. Så snart han fick byxorna användbara, kommenderades han åter på sin plats förut, med anmodan att bättre än tillförene känna sig för och hålla ögonen öppna. Han påstod dock, att ögonen rakt ingenting tjänade till, ty den lervälling vi färdades uti, vore tjock nog att mura upp kakelugnar med. Båtshaken vore dessutom till ingen nytta, emedan sjöbottnen var så blöt, att han icke kunde känna när den tog vid.

Uti sådan smörja och hetta krälade vi med "påstötningsfart" framåt, på måfå, knotande öfver vägens längd och det härliga höbärgningsvädret. Hungriga, dåsiga och apatiska sutto och lågo vi hvar det för tillfället i skuggan af soltältet bäst passade och ingen hade på länge yttrat ett ord, då T., som åter styrde, svagt liksom för sig själf framstönade ordet "kaffe." Han visste att intet vidare drickbart fanns att tillgå ombord, äfven läskedryckerna hade, trots sin i början så imponerande myckenhet, ledsamt nog tagit slut och sjövattnet var onjutbart i annan form än som kaffe; det var därför en lycka att sådant fanns. Däruti såg man åtminstone icke, huru simmigt och motbjudande det använda vattnet varit, man fägnade sig åt att det blifvit kokt. Jag visade det åt alla. "Man behöfver endast tänka på de milliarder baciller, bakterier, coccer och andra mikroorganismer, som vimla däri, för att, trots den tropiska hettan, känna en kall kåre kila utefter ryggraden", sade T. Härtill svarade P. sarkastiskt: "Du bör således tänka mycket därpå i den här hettan så får du svalt!" Men rätt hade T., ty endast i form af kaffe kunde man få det i sig. Vi hade dessa dagar gjort den iakttagelsen, att seltersvatten är en mycket olämplig dryck att släcka törsten med i varmt väder, emedan man efter en kort stund blir törstigare däraf än förut. Sodavatten är något bättre, men har i längden samma verkan, blott limonaden är bra vid sådant tillfälle och läskar för längre tid. Den har dock oftast det felet att vara fabricerad med för mycket socker och för litet saft eller syra och är då äcklig. För sin verkligt läskande egenskaps skull var limonaden förr slut ombord än de andra vattnen.

Jag hade undervisat eldaren i kaffeberedningskonsten och framförde T:s önskan till honom, hvarefter jag somnade på bänken och väcktes väl en halftimme senare, då han, som han sade, bjöd "den sista koppen kaffe i det sista glaset." Därefter voro vi således prisgifna åt ödemarkens alla umbäranden, om vi icke snart lyckades komma ur dessa ogästvänliga trakters okända farvatten. Det fanns dock fortfarande ringa utsikt härtill. Jag drack ut glaset och lade mig åter att fundera en stund på alla motigheter, som vi under färden råkat ut för, men steg snart upp att se efter kamraterna, då jag märkte att det var så ovanligt tyst ombord. Som förut pustade maskinen långsamt och propellern plaskade sakta sin vana gång. På bänkarna akterut, vid hvar sin sida, lågo P. och J., de sofvo synbarligen de rättfärdigas sömn. T. mera hängde än stod lutad öfver styrratten, med ögonen slutna och nickande i enformig takt som en kinesisk porslinsdocka. Jag har sett honom stå sofvande bakom dörren i sin egen tambur och rest med honom i vagn mellan T:fors och T:hus, då han låg på knä på vagnsbotten och sof med hufvudet på sittdynan bredvid mig under flere skjutshåll. Han kunde sofva i alla ställningar och gjorde så äfven här. Grandin och maskinisten hade krupit in i förruffen för att finna skugga och sömn. Äfven eldaren hade efter kaffeserveringen satt sig på sin plats framför eldstaden; med armbågarna stödda på knäna, och händerna under käkarna sof äfven han, ehuru han nog hade det varmast af oss alla, ty pannan hade han framför sig och middagssolen gassade på ryggen. I ångpannan fanns vatten öfverfullt, men fyren i eldstaden var utbrunnen och flämtande, medan manometern endast visade halfannan atmf. Det hela utmärkte ett af den tropiska hettan framkalladt, sorgligt afdomnadt tillstånd hos expeditionen.

Jag såg mig omkring utombords. Samma solblanka lergrå fjärd, som vi ett par timmar redan befarit. På närmare och längre häll samma stenar på vattnet och längst borta samma horisont, som syntes då jag förmer än en timme sedan lade mig och somnade. Jag gned ögonen, det var ingen synvilla. Det var samma tafla som då och dock gick maskinen ännu som förut. Besynnerligt! Jag vände mig just för att med en knuff påminna eldaren om hans plikter, då jag varsnade en hopskrynklad papperslapp på vattnet om styrbord. Det var sannerligen samma påse, som jag såg honom kasta i sjön, då han hällt ut det sista kaffet. Hur var det möjligt? Eldaren fick nu en stöt, så han vaknade, och åtspord om han kände igen det ifrågavarande pappret, svarade han tvärsäkert: "Det är påsen som kaffet var i, behöfs den?" "Nej bevars", mente jag, "men hur är det fatt att den drifver här bredvid båten ännu?" "Jo", svarade karlen, "jag har hela tiden sett att här finns medström." "Medström här midt på fjärden, det vore något besynnerligt", utropade jag.

Nu purrade jag ut Grandin. Han hade äfven sett påsen där innan han kröp i ruffen och pratade liksom eldaren om ström. "Tag hit båtshaken och känn efter djupet." Ja, det gjorde han, och båtshaken, som sjönk djupt redan af egen tyngd, kunde med händerna köras ned huru långt som helst. Men se, upp ur dyn var nästan omöjligt att få honom, han stod som fastlimmad i leran, tydligt utvisande att ångslupen satt lika fast som han och icke flyttade sig ur fläcken. Efter detta rön alarmerade jag de sofvande. De två långa bärlingarna, som voro försedda med svarfvade trissor på tjockändan, togos ned från sin plats ofvan soltältet, maskinen slogs om för back och alla man togo uti för att staka båten akteröfver. Meningen var god, bärlingarna kördes djupt ned i dyn; där blefvo de och detta var allt som uppnåddes, ty vi orkade icke åter draga upp dem. Repsnaror fästes därför på ändarna för att kvarhålla dem och därmed bundos de vid pollarna, hvarigenom vi således lågo väl förtöjda midt på fjärden, liksom om vi icke redan stode säkert nog på lerbanken.

Det kunde nu intet annat göras än att elda friskt på och låta ångtrycket stiga. Då detta var uppnådt, kommenderade oss J., såsom han förut gjort, att akterut i takt springa af och an från ena sidan till den andra, medan maskinen för full kraft gick "back." Båten vaggades med ifver och vi svettades värre af ansträngningen, mest den feta J., men "det var lika fåfängt som att vinka åt lik", ångslupen flyttade sig icke en tum akteröfver. Vi ältade den blott djupare in i jäsleran, så att bottendyn hvirflades upp och sjön mera än förut liknade ett lerhaf. T. som alltid var färdig att skämta, påstod att det var Ran, Ahti eller andra sjötroll, som gaddat sig samman medan vi sofvo för att hindra oss från att färdas vidare. Då, påstod han, hade de begagnat sig af rätta ögonblicket, för att få makt med båten, men nu fanns inte ens en "munk" kvar att bjuda dem som offer. P. frågade honom, om han trodde, att trollen äfven voro gjorda af lera, ty efter hvad han förstod, var det sådan som höll båten. Så skämtades ändå, fast vi hade en kväfvande hetta och alla voro matta däraf; men loss kommo vi icke på det viset. Värst af allt var, att intet drickbart för de torra struparna fanns ombord; detta verkade deprimerande äfven på ett så muntert sällskap.

Efter en stunds rådplägning sade J: "Det vore väl f—n om 'Ilmarinen', efter att med heder ha krälat uppför Kuokkala, skulle stanna för evigt på denna lerbank. Jag röstar för att vi forcera den. Det är blott dumt, att vi ingen roddbåt ha för att kunna pejla vattendjupet längre förut. Nu få vi gå framåt på måfå." Förslaget vann T:s bifall, det var ju ock det enda försöket som återstod, om vi ej ville stanna på stället för obestämd tid, d.v.s. tills någon strandbo händelsevis upptäckte oss och af nyfikenhet drefs att komma ut i båt, ty det var för långt till land att ropa dit. Jag fick således order af T. att förbereda till forcering och tänkte: "hvad som skall ske är alltid bäst att göra ordentligt" samt tog upp nio atmf:s ångtryck. Då jag sedan sade åt J. att det var klart, kommenderade han; "alle man längst akterut", hvarigenom fören något höjdes, och därpå: "framåt, full maskin." Ångslupens akter hoppade och skakade af maskinkraften, tjock lervälling yrde som en smutsfontän omkring den, men framfart blef det icke nu heller. Då kommenderade J: "vaggan i gång" och alla kröpo vi upp på babords relings kant, hållande fötterna på bänkarna och färdiga att på en gång springa öfver till styrbord. Af den ensidiga belastningen krängde ångslupen betydligt först åt det ena sedan åt det andra hållet, och se, då denna manöver några gånger upprepats, lossnade båten. Helt sakta började han hasande på sidan krypa framåt, småningom höjande fören ytterligare och ökande farten, allteftersom leran släppte taget. Med stum häpnad observerade vi fenomenet utan att våga röra oss ur fläcken af farhåga att båten skulle stanna. Man brukar säga att "en sten faller från hjärtat" då en oförutsedd händelse lyckligt förlupit, och om så verkligen sker måste från våra hjärtan ett helt stenrös ha ramlat i sjön, medan vi i spänd väntan sutto på relingskanten afvaktande huru båten sakta gled öfver lerbanken, därvid märkbart sänkande förstäfven, hvilket tydligt visade, att vi åkte ned därifrån. Utan kommando och trots torra strupar utbrusto vi i ett ljudeligt hurra, då ångslupen med samma började skjuta god fart.

För försiktighetens skull måste hastigheten dock omedelbart minskas, men lyckligt nog sluppo vi utan vidare äfventyr öfver denna förtrollade fjärd ut på Vanajavesis vidsträcktare vatten. Där hade T. någorlunda reda på trakten och satte kurs på Voipala gård, hvarest vi ökade vedförrådet och fingo kalja, god kalja, en läskedryck förmer än champagne under förevarande omständigheter. En mängd af de tomma flaskorna fylldes med denna tavastländska national nektar, som aldrig, hvarken förr eller senare, smakat mig bättre än då.

Från Voipala foro vi till Lahdentaka gård, vid södra ändan af Vanajavesi, hvilken egdes af enke-bergsrådinnan I., T:s svärmor. Vi lade till vid båtbryggan kl. 5 på e.m. och hoppades att nu ha utstått resans besvärligheter. Från bryggan för en lång, snörrät allé upp till karaktärsbyggningen, omkring hvilken allt var mycket fint och städadt. Herrarna snyggade upp sig så godt möjligt var efter resans medfart och gingo fram till gården i förväntan att bli väl förplägade, men jag föredrog att stanna ombord, då jag på intet sätt kunde få min nedsmorda maskinistkostym presentabel. Sedan vi en hel timme förgäfves väntat herrarnas återkomst, började det bli tråkigt ombord och jag tyckte visiten hos svärmor varit lång nog.

Det var bra länge sedan kaffefrukosten på morgonen, och kaljaskvimpet förtog icke hungern, som redan kändes pinsam, i synnerhet som den af T. förmodade sändningen från gården till oss ombord uteblef. Då man intet har att göra och väntar, kännes hungern så mycket intensivare, och jag funderade att på något sätt göra slut på den sugande känslan. Kom så ihåg vägkostkorgen från Laukko och tog fram den, för att se efter om icke några brödstycken gömt sig undan däri. Sedan jag plockat ut det som fanns helt af porslinet, knifvar och gafflar, bordslinnet etc., syntes en handduk utbredd öfver hela korgbottnen och mycket väl nedstoppad utefter sidorna, hvarför en flyktig granskare icke kunde förmoda annat än att handduken utgjort ett underlag för innehållet och att korgen var tom därunder. Händelsevis lyfte jag korgen och tyckte mig märka att den var något för tung, som tom pärtkorg betraktad. Anande oråd, tog jag uti handduken och lyfte upp ena hörnet. Bedöm min glada öfverraskning, där låg en stor vacker fyrkantig kaka på en järnplåt, lika stor som hela korgens inre. Jag skrattade för mig själf, icke litet belåten öfver denna lyckliga upptäckt i rätta ögonblicket, och en skadeglad hämndkänsla fick makt med mig. Denna skatt hade T. icke kommit öfver, då han flere gånger plockade ut matförrådet, och nu voro de alla däruppe, hade det trefligt, mådde godt och läto traktera sig, medan jag var prisgifven åt ledsnad och hunger. Behöfde de kakan i öfverflödet? Nej! men jag behöfde den och jag hade hittat den, annars skulle den nog oäten ha rest tillbaka till Laukko. Hämnden är ljuf, helst då det är fråga om att den skall utöfvas mot en god kaka, tänkte jag, tog fram knif, gaffel och tallrik samt kapade åt mig några försvarliga stycken. Den smakade utomordentligt bra och bestod af flere på hvarandra lagda hvarf med hallonsylt emellan. Jag skar flitigt af kakan, men småningom blefvo bitarna mindre, min förmåga att utrota dem aftog och jag slutade äta, innan ens en fjärdedel gått åt. Resten packades åter på sin plats och korgen ställdes på synligt ställe akterut i båten.

Nu hade jag fått nytt kurage, då magen var mätt, och beslöt påminna herrarna om deras löfte, hvarför jag lät hvisselpipan ljuda tre långa gånger. Detta hjälpte och efter en stund kommo de, men glada och belåtna sågo de märkvärdigt nog icke ut och T. yttrade: "Vi kommo för sent till middagen och svärmor bjöd oss bara på kaffe. Det var klen föda för utsvultna sjöbussar, isynnerhet som vi generade oss att tömma skorpkorgen." Nu hade jag svårt att tiga längre och sade: "Kanske det då passar, att jag kan bjuda på dessert?" och med detsamma tog jag handduken från korgen. Alla sågo mäkta förvånade ut och T. utbrast: "'Warum in die Ferne schweifen, wenn das Gute liegt so nah?' Emellertid var det ju utmärkt bra, att jag icke hittade kakan förut och nu ska vi hålla tillgodo, liksom vår ingeniör redan grundligt gjort; han har haft bättre tur än vi". De togo enhvar sin duktiga bit och mumsade som bäst, då bergsrådinnan med flere andra damer kom ned till båten. Fruntimren skrattade i smyg åt att se alla herrarna tuggande, med stora stycken af kakan i händerna. De fingo nog en alldeles oriktig föreställning om kosthållningen ombord.

Emellertid hade ångslupen blifvit klar för affärden, som ock omedelbart företogs. Ett par hundra steg från landningsstället faller Tavastehus vattendrag, här liknande en smal, tämligen sakta ström af kanske en half km bredd, in i Vanajavesi, och på östra stranden ligga gårdarna Lahdentaka och Stjärnsund. Denna ström har i tiden upprensats för att sänka vattendragen ofvanom och kunde därför passeras med ångbåt. Då sådan dock icke dittills trafikerat där, hade strandägarena stängt den med fiskebragder. Uti strömmynningen stodo fyra stycken s.k. "katschor" i sicksack utöfver midten och med till stränderna löpande armar, totalt afstängande strömmen. Dessa katschor förfärdigas af träpärtor, hvilka på flere ställen af sin längd tätt hopfästas till långa allt efter vattendjupet ända till två meter breda mattor. Mattans ena ända fästes upprätt vid bottnen nära land och dess längd sedan utåt i vinkel mot stranden, så långt som djupet medgifver för att pärtornas öfre ända skall räcka ofvan vattenytan. Yttersta delen af mattan är dubbel, och den ena ändan vikes åt höger, den andra åt vänster tillbaka mot den långa, från land kommande armen. Sålunda bildas tvänne ovala kamrar omkring fyra eller fem fot långa och två fot breda, uti hvilka fiskarna, som följt stranden och den därifrån löpande katscharmen, inkomma genom tvänne (en uti hvar kammare) mellan mattornas ända och landarmen lämnade ett par tum breda vertikala springor. Genom dessa hitta fiskarna icke tillbaka ut och tagas vid vittjandet af fiskaren med håf. Dessa fiskeinrättningar äro ganska arbetsdryga och bli farliga äfven för sjöfågelungar, som simma in i labyrinten och fångas liksom fisken eller svälta ihjäl och bli kråkornas rof.

Vi foro med sakta fart in på den första katschan, och T., som stod vid rodret, var rådvill hvartåt han skulle styra, då bergsrådinnans röst hördes ropa: "Atte, Atte, styr bara rätt genom katschorna!" T. smålog och befallde "full maskin" med: den effekt, att ångslupen körde midt genom katschorna, så att det brakade i pärtstickorna och propellern malde sönder det som båten icke krossade. Det blef en hiskelig förstörelse efter oss och T. sade: "Svärmor trodde bestämdt icke, att vi skulle göra så rent hus, det här är gårdens bästa fiske."

Utan hinder färdades vi sedan genom den upprensade strömmen förbi gärden Stjärnsund och den längre fram högt på östra stranden liggande nya Hattula kyrka. Nedanom landsvägsbron öfver Mierula sund snuddade vi visst vid bottnen och ofvanom i kröken hade vi känning af en sten, som föranledde P. att säga: "Det är bra att få veta hvar de finnas, så kan man taga bort dem." Men vid sådant voro vi redan vana och ingen fäste sig vidare därvid, ej ens då ångslupen i sundet nära Karlberg fick en stadig duns, som blef den sista på denna färd.

Nu nalkades det efterlängtade målet för vår expedition; staden T:hus syntes. Då vi passerade slottet sade T.: "Nu ska vi imponera på T:hus-borna och göra dem uppmärksamma på den stora tilldragelsen att första ångbåten anländer till skråköpingen." "Säkert har ingen där drömt om att en sådan skulle kunna komma till dem från T:fors. Jag skall väcka dem, så att de komma ned till stranden och taga emot oss ordentligt, värdigt en sådan händelse", menade J. Därpå gick han åstad och vred upp hvisselpipan med sådan kläm, att han fick det afbrutna kikhandtaget i handen och pipan stannade öppen. Med god fart och under öronslitande oljud, som icke i hast kunde stoppas, nalkades vi staden. T. styrde och sade sig vilja lägga till elegant nära bron, vid en af stadens båda bykflottar, såsom enda lämpliga stället vid styrbordsstrand. Han styrde därför icke midt på vattendraget, utan höll närmare åt babordsstranden, för att, då han lade till vid målet, med en gentil sväng visa sin skicklighet som styrman. "Göra sig till för bykkäringarna", sade P. Han borde icke ha hållit den kursen, ty innan han kom sig för att börja lofven åt styrbord, råkade vi för nära inpå det långgrunda s.k. järnvägslandet och åkte med full fart in i dyn. Då var det för sent att vända utåt. Småningom men säkert tog leran bort farten och så stannade vi midt för målet, ur stånd att tillsvidare nå det, till förtret och skam för oss samt häpnad och åtlöje för menigheten, som i mängd samlade sig på bron och utefter stranden, ditkallad af den ännu alltjämt tjutande hvisselpipans förskräckliga alarm. Sedan båten fastnat stoppade jag maskinen utan kommando af T., samt skyndade att söka fram nödigt verktyg för att göra slut på oväsendet. Så snart detta var gjordt, kunde man åter höra hvad som sades och med lättnad andas ut.

Den första som yttrade något var åter P., som frågade T. hvad han hade här att göra, då bykflottarna ju lågo bakom oss på andra sidan af sjön. Hvartill T. svarade: "Man skall ej undra på om det 'tar fast' vid Tafast-hus." Det återstod äfven denna gång intet annat än elda upp för forcering och enligt gammal vana försöka med våld komma ur detta fatala, för publikens ögon och kritik utsatta läge. Medan det väntades på att ångan steg och vi, vid dåligt humör öfver att ännu i sista stund ha råkat ut för otur samt att den tillämnade imponerande ankomsten förvandlats till ett grundligt fiasko, resonnerade om huru vi snabbast skulle slippa ifrån stället, ifall vi icke lyckades bli flott med maskinkraft, föreslog jag att alla herrarna, för att lätta ångslupen något, skulle bege sig i land med båt. Men det ville ingen veta af och T. förklarade: "Ha vi kommit så långt, så fara vi enligt öfverenskommelse ända fram med 'Ilmarinen'."

Liksom på begäran nalkades en båt. Det var en ekstock, som roddes af en ensam herreman. Troligtvis för att tillfredsställa sin nyfikenhet på hvem vi voro, rodde han inom hörhåll ett hvarf omkring ångslupen och tycktes därefter ämna sig tillbaka, då han anropades af T., som sade sig känna honom: "Kamrern är god och kommer ombord och dricker ett glas vin med oss!" Svaret kom ordagrant som följer: "Det ska' hin komma till er! Man ser ju på långt håll huru ni lefver!" Saken var nämligen den, att vi, för att blifva af med de undan för undan tömda många läskedrycksflaskorna, radat upp dem på öfversta listen af sittbänkarne, där de lågo som en garnering omkring hela aktern. Flaskorna af annat innehåll voro icke många efter haveriet, men kanske kamrerarns skarpa blick upptäckt äfven dem. T. svarade: "Kamrern ska' inte vara rädd för flaskorna, de äro alla tomma!" Men kamrern fortsatte: "Hvad ska' man tänka om er? Hvarenda skolpojke i sta'n vet, att här är grundt längs järnvägslandet; hvad hade ni här att göra? Antingen äro ni galna eller fulla, och hvem tror ni har lust att komma till er, som först föra bud och sen såhär skämma ut er för hela stan". Så sade han, vände sin ekstock och for samma väg han kommit.

Det var "ord och inga visor" vi fingo höra. Vi återfunno vårt glada lynne vid denna straffpredikan, och på min fråga hvem den barske herrn var svarade T.: "Det är ölbryggar Nordanwehr — som kallas kamrer — rolig karl som man ser." Under denna muntration hade ångtrycket stigit tillräckligt, och då allt var klart kommenderade J.: "vaggan i gång!" och vi voro så väl inexcercerade i denna manöver, att den genast hade önskad verkan och båten efter några vaggningar, vid första attacken för full maskin framåt, klarerade lerbanken och fortsatte upp till bron. T. fick ändock utföra den tillämnade eleganta svängen och lade till vid bykflotten, till stor förfäran för käringarna, som fingo brådt att bärga undan sina paltor.

Men intet jubel, intet hurrarop mottog den första ångbåten, som anlöpte T:hus. T. påstod: "T:hus-borna tyckas icke vara på höjden af sin tid och fatta tilldragelsens vikt". Men de bevisade motsatsen senare under den följande vackra sommarnatten, då vi voro inbjudna till en mycket animerad och fin tillställning på restaurationen i parken. Sedan vi efter ankomsten, så godt sig göra lät, snyggat upp oss i P:s bostad, vandrade vi till fots ut till parken, ty åkarnes skramlande och nyttiga följe hade mig veterligt på den tiden ännu icke inkräktat detta samhälle.

Festen i parken.

Därute i parkens restaurationslokals stora sal hade till firande af första ångbåtens ankomst till staden samlats nästan allt hvad samhället egde af lärdom och anseende. Vid supén höllos, med anledning af dagens händelse, många, långa och stämningsfulla tal. Häradshöfding T. hyllades personligt dels för sin för landet och särskildt för staden Tammerfors nyttiga, storartade industriela företagsamhet, dels emedan man hört att han ämnade utsträcka densamma till T:hus, åstadkommande reguliär ångbåtsförbindelse mellan dessa städer på den nya sjöväg, som ångslupen Ilmarinen genom sin lyckliga färd visat vara farbar. T. svarade därpå, att han vore fast öfvertygad, att den nya farleden, sedan den blifvit utprickad samt af kronan på behöfliga ställen upprensad och fördjupad, skulle bli trafikabel äfven för större fartyg än Ilmarinen, äfvensom att det vore hans ifriga önskan, att den ångbåtsförbindelse mellan städerna, som länge varit ett trängande behof, snart måtte blifva verklighet. Han omnämnde den stora mängd varor, som sändes till och från T:fors med foror, hvilket beröfvade landtbruket arbetskraft under hela sommaren; att ett dylikt företag ovillkorligen måste bli lönande, samt att han hoppades de närvarande ville intressera sig för och deltaga i detsamma. Detta tal hälsades med allmänt bifall och gaf första uppslaget till grundandet af Vanaja ångbåtsbolag.

Det nya bolaget arrenderade till en början kronans ångbåtar "Udatscha" och "Strela" (denna senare inköptes från Crichtonska verkstaden i Åbo) och de till dem hörande små lastpråmarna. Dessa båtar skötte trafiken till år 1865, då hjulångbåten "Elias Lönnrot" och följande året den liknande "Vanaja" blefvo färdiga, till hvilka äfven anskaffades större pråmar i mängd. Detta bolag, hvars ångbåtar byggdes af T:fors mek. verkstad, skötte trafiken sålunda, att den ena ångbåten, "Vanaja", bogserade fraktgodset i pråmar till Lembois by, hvarest det lossades och transporterades på foror öfver det omkring en och en half km breda näset, för att därpå åter lastas i andra pråmar, hvilka af ångaren "Elias Lönnrot" i sin tur drogos fram till T:fors. Passagerarena promenerade vanligen den korta vägen öfver näset. Denna trafik var således något omständlig, men utgjorde dock ett stort steg framåt, och bolaget gjorde goda affärer ända till hösten 1876, då järnvägsförbindelsen mellan städerna öppnades och gjorde slut på ångbåtstrafiken. Något befarande af Kuokkala ström blef likvisst aldrig af, emedan det ansågs vara förbundet med för stor risk att fara utför densamma. För att kringgå nämnda ström byggdes under nödåren 1866-67 Lembois kanal, som är försedd med en sluss, till stor lättnad för trafiken, då den gör omlastningen obehöflig.

Efter denna korta historik öfver det vid festen preliminärt grundade bolagets existens återgår jag till själfva festen. Där hade stämningen under småtimmarna blifvit allt mera lifvad och det ena högstämda talet aflöste det andra under flitigt skålande och drickande. De föregående nätternas korta och oroliga hvila samt färdens besvärligheter hade dock småningom så pass uttröttat mig, att jag drog mig undan festandet ut på den mot staden vettande balkongen för att få litet ro och vederkvickas af nattens svalka. Den vackra utsikten öfver det gamla slottet och staden, som jag första gången såg, fängslade intresset för en stund, men den ljumma sommarnatten och tröttheten söfde mig snart trots surrandet och hurrandet från festsalen hvilket ljöd som ett aflägset äskdån.

Vid tretiden på morgonen saknade T. mig och ställde till ett allmänt sökande, som snart ledde till målet. Inga protester hjälpte, jag förklarades vara rymmare och halades med våld tillbaka in. Därinne lyftes T. ännu en gång af de närvarande på axlarna, samt bars vid hurrarop och sång flere hvarf kring det stora bordet. Detta var åter uppdukadt för morgonkaffet och välförsedt med glöggar, solstrålar, munkar, sängfösare, "grundstötar", och kanske än flera goda och farliga saker i förfärande ymnighet. Därmed afslutades denna lifvade tillställning i allsköns sämja och allmän förbrödring, dock må mina då erhållna många nya bröder icke misstycka, art jag under årens lopp glömt dem alla utom rektor Eurén, lektor Gadd och lektor Sucksdorff. Dessa herrar kommer jag ihåg, emedan den förra år och dag efter festen påminde mig därom och jag ofta haft affärer med de två sistnämnda, då de turvis skötte Vanaja ångbåtsbolags angelägenheter. Sommardagens sol stod redan högt på sin bana, då vi slutligen i tre skilda grupper vandrade tillbaka till staden. Vi resande njöto i P:s gästfria hem den efterlängtade och välbehöfliga hvilan till långt fram på förmiddagen. Så slutade tredje dygnet af vår händelserika färd.

Ångslupen "Ilmarinens" afleverering.

Samma dag vid tolftiden samlades vi, "Ilmarinens" befäl och besättning, än en gång ombord för verkställande af ångslupens leverans till kronan. Såsom T:fors Linne- & Järnmanufaktur-Aktiebolags och således äfven verkstadens disponent, verkställde häradshöfding T. öfverlämnandet å dess vägnar, och kaptenlöjtnanten J. var enligt fullmakt emottagare. Han yttrade, att eftersom maskinen och ångpannan på den äfventyrliga färden mellan städerna flere gånger blifvit profvade med dubbelt så högt ångtryck som vanligt och därvid hvarken olycka inträffat eller felaktighet uppstått, ansåge han maskineriet väl och ändamålsenligt utfördt samt motsvarande sin bestämmelse, hvarför han afstode från anställande af ytterligare försök därmed. Men då det uttryckligen var stadgadt i köpebrefvet, att båten skulle befinna sig i "oskadadt skick", samt dess skrof under färden varit utsatt för en mängd törnar och stötar, andra påkänningar obeaktade, ansåge han sig som samvetsgrann emottagare skyldig att noggrannare undersöka dettas beskaffenhet.

En ytlig besiktning visade genast, att målningen farit mycket illa och att alla de vanliga färgerna ombord, svart, hvitt, grått, rödt och ekfärg med sällsynt konsekvens öfverallt blifvit bortskrapade och nedsmutsade af sot, sand och dy, hvarför han å kronans vägnar ansåg sig böra anmärka därom. Resultatet af nymålningen i duggregnet före affärden från T:fors var, som man kunde förutse, att såväl ångslupen som dess besättning sågo hemska ut, mycket påminnande om lärlingar i målareyrket och deras arbete.

Luckorna i trägolfvet upplyftades för undersökning af båtbottnen inifrån, men där hittades inga tecken till skador. Det på kölen stående vattnet, som samlat sig från maskineriet, östes bort och märken gjordes för att utröna om det skulle komma nytt från någon läcka i skrofvet. Bottenplåtarna under ångpannan och maskinen kunde dock icke granskas inifrån och mycket möjligt var ju, att där fanns både bucklor och läckor. J. menade därför, att han på annat satt måste forvissa sig om dessa plåtars beskaffenhet. T. påstod, att man i sådant fall blefve tvungen att bygga upphalningsbädd för att dra båten på land eller ock förskrifva dykare från H:fors. Intetdera förslaget godkändes af J., som visste bättre råd.

Trots stadspolisens och tvättmadammernas protester mot intrång på stadens bykflotte, halades båten med sidan intill denna och där anordnade J. följande tillställning. Hela besättningen och därtill så många af åskådarena, som hade lust att vara med och funno plats, kommenderades att ställa och sätta sig på den flotten motsatta relingen och sittbänksraden, medan den andra sidan lämnades tom. Genom denna ensidiga belastning krängde båten så mycket, att en del af botten höjdes öfver vattenytan. Vattnet befanns dock vara alltför tjockt och grumligt för att man skulle kunna se djupare ned åt kölen till.

Men J. var ej heller nu rådlös. Han afklädde sig uniformsrocken, kaflade upp skjortärmarna till axlarna, lät lägga en hopviken pressenning på kanten af flotten och där lade han sig till allmän förlustelse ned på ryggen, famlande med handen så långt han räckte under båten. Båten halades därvid långsamt för- och akteröfver samt vändes sedan äfven med andra sidan mot land, allt under det att J. med största lugn och allvar fortsatte att känna sig för under den. T. påstod visst, att han med sina stora händer icke hittade in i de små hålen och bucklorna, men J. försäkrade skämtsamt, att om det ock funnes hål så stora att en stor punschbål och ett duktigt kålhufvud kunde tappas bort i dem, ämnade han ej fästa sig därvid efter sådana pröfningar som båten bestått, blott T. skaffade bålen tillrätta; kålhufvudet skulle han då få behålla för besväret. Lika noggrann och omständlig undersökning utfördes därefter med tillhjälp af en båtshake lägre ned mot kölen, samt eftersågs att under tiden intet vatten inträngt i kölrummet.

Till slut meddelade J. efter denna besiktning, att äfven ångslupens skrof befunnits i oskadadt och sjömässigt skick, men att han ändå icke strax kunde emottaga det, emedan det såge så ohyfsadt ut. T. utfäste sig därför att ofördröjligen låta nymåla båten, hvilket arbete äfven samma dag påbörjades. Detta var tredje gången som båten målades inom tre veckor.

J. fortsatte, att då som köpevlllkor vidare var stipuleradt, att ångslupen utan bistånd af något slag med egen kraft skulle färdas emellan städerna och alla närvarande kunde intyga, att ingen hade hjälpt båten framåt, men väl ett par gånger en hel bataljon soldater behöfts för att förhjälpa den bakut, ansåge han alla vid leveransen fästade villkor vara mer än uppfyllda och således intet hinder möta att han på kronans vägnar toge emot ångslupen, hvars förra namn "Ilmarinen" nu på högre befallning utbyttes mot "Udatscha". Detta namn lofvade T. omedelbart anbringa på ångbåten, och sedan därpå köpebrefvet undertecknats och protokoll uppsatts öfver leveransen, afslöts förrättningen med en munter och splendid frukostmiddag, hvarefter senare på kvällen den af J. vid besiktningen omnämnda och af T. tillrättaskaffade punschbålen afprofvades.

"Udatscha" uppsnyggades i största hast, målades utom- och inombords i hvitt och ekfärg, pryddes här och där med förgyllningar, samt försågs akterut med röda schaggdynor på sittbänkama. Sålunda utstyrd såg den nätt och fin ut, då några dagar senare Hans Majestät Kejsaren, kommen från mönstringen af de på Parola malm sammandragna trupperna till landningsbryggan vid parken, där ångslupen låg, gick ombord och med densamma gjorde en färd till egendomen Karlberg och åter, därmed invigande den nya kommunikationsleden.

En färd med ångbåten "Laukko".

Då jag på sommaren gjorde "Laukkos" bekantskap, var jag i tillfälle att bese den både ut- och invändigt; äfven såg jag en marknadsdag från Pyynikkeåsens höjd "Laukko" full proppad med allmoge i sakta mak plöja sin fara på Pyhäjärvi. Tungt lastad hade den hvad man kan kalla kronisk slagsida och krängde åt sidorna så djupt, att hjulhusens ytterkant släpade längs vattenytan. Hemskt var det att åse, och dock hörde jag, att kapten Bastman på sådana resor brukade stoppa fullt med bondgummor under däck och att de gärna höllos där, smickrade öfver att af kaptenen bjudas ned i den fina salongen och utan aning om att de endast hade båtens ostadighet att tacka för äran. En närmare bekantskap med båten inledde jag dock först ett år senare på en resa under förhållanden så egendomliga för denna första ångare på Pyhäjärvi och den tidens tekniska insikter hos egare, befäl och manskap, att jag icke kan underlåta att här berätta något därom.

Herr T. hade som nämnts från början icke varit nöjd med sin båt och funderade på att skaffa sig en annan, hvarför han i augusti 1863 vidtalade mig därom, och då jag för att kunna bestämma, hvilka dimensioner en lämplig ångare på dessa vatten borde få, önskade förut undersöka den farled båten skulle trafikera, inbjöd han mig att i sällskap med honom och några andra herrar följande dag göra en lustresa med "Laukko" till hans egendom i Vesilaks. Klockan 8 på morgonen lämnade vi vid vackert solskensväder det s.k. Laukko torg i T:fors för att fara till Laukko gård. De medresande voro utom båtens egare ingeniörlöjtnant Fridolin Stjernvall och possessionaten Adolf Aminoff från Pekkala, ett muntert sällskap.

Från Laukko ämnade jag sedan i roddbåt fortsätta till Lembois by i Lempäälä socken för att genom mätning undersöka Kuokkala fors angående möjligheten att fara upp där med större ångbåt än "Ilmarinen". Herr Stjernvall påstod att sådant kunde utföras, emedan denna fors endast en månad tidigare blifvit rensad för sjöfällning och ytterligare samma år befarits. Han var dock ensam om denna åsikt, men hr T. önskade undersökningen för att utröna om en större ångare i fall af behof kunde föras den vägen upp till ofvanliggande vattendrag.

Utom oss fyra funnos inga passagerare. Vi satte oss på den med sidofönster försedda salongsruffen och beställde kaffe. I väntan därpå resonnerades om den blifvande trafiken till Tavastehus och svårigheten att vid sjöarnas varierande vattenstånd befara dem, i synnerhet med en ångbåt lik "Laukko", som låg nära sju fot djupt. Därför hade ock "Laukko" haft bottenkänning på flere ställen, bland hvilka ett låg strax utanför Haikka egendom. Detta grunds läge ville T. visa mig och vi gingo därför förut till babords hjulhus. Både S. och A. följde med oss, och denna sidoförskjutning af den rörliga lasten verkade så betydligt, att ångbåten, hvilken för det låga vattenståndets skull blifvit befriad från tackjärnsbarlasten, krängde så djupt åt vår sida, att styrbords hjulskoflar lyftades upp i vattenytan.

Strax var kaptenen tillstädes, sägande: "Herrarna äro så goda och skingra sig, ty båten lyder icke roder i den här ställningen." Naturligtvis åtlydde vi gärna kaptenens befallning, och skämtande öfver båtens rankhet fördelade vi vår vikt så jämnt som möjligt, placerande oss en vid hvart hjulhushörn, samt läto den just med kaffet kommande restauratrisen till allas vår synnerliga förnöjelse gå rundt däcket för att servera hvar och en särskildt. Kaptenen påstod visserligen, att han icke ålagt oss att "stå i knuten", men att det dock vore lämpligare för jämviktens bibehållande, om vi antingen höllo oss där eller iakttogo ett visst system vid våra förflyttningar. Om den ena ginge åt babord eller styrbord, borde samtidigt en annan begifva sig lika långt åt motsatt håll, och till allmän förlustelse och förströelse utfördes under resten af färden flere sådana manövrer med militärisk noggrannhet.

"Nu se vi tydligt", yttrade A. "att det redan för en gemytlig kaffetrefnads skull behöfs en ny båt, ty fruntimren torde icke gå in på att få sin kaffetår i hvar sitt hörn och kapten skulle säkert icke få dem till att marschera efter kommando, därtill är han bestämdt för artig karl." "Svårt blir det", mente äfven kaptenen, "men fruntimren fara ej gärna med 'Laukko', ty här ha förekommit flere fall af sjösjuka tillföljd af de ständiga rullningarna, som äro svårast då det blåser sidavind och det finnes mycket folk på däck."

Under samtal och skämt kommo vi till Sotka, krälade med möda uppför den nedra strömmen och lade till vid Viinikka brobänk, enkom för att göra allt klart för den förestående stora ansträngningen vid forcerandet af den öfra strömmen.

Då ingen s.k. ångbläster var inrättad för att när båten låg stilla öka draget i skorstenen, åtgick närmare en halftimme, innan manometern visade 90 skålpunds tryck, hvilket i anseende till pannans konstruktion och den tunna plåten måste anses vara väl högt. Därför frågade jag maskinisten, om detta icke redan vore nog för ändamålet. Han svarade att man måste rätta ångtrycket efter vattenhöjden i sjön; ju högre den var, desto starkare var strömmen, och vid midsommartiden hade 100 skålpund behöfts; men då sjöarna sedan midten af juli börjat falla, kunde man nu med svårighet komma upp med 90 skålpund, dock ansåg han säkrare att börja med 95 skålpund. Jag sporde då om han förstode risken af att så starkt anstränga en ångpanna, synbarligen ej byggd för sådana experiment; han tycktes ta saken lugnt och menade att sådant skett förrän han kommit på båten, hvarför det väl icke vore så farligt, eftersom dittills ingen läcka uppkommit i nitskarfvarna; han trodde att ångpannan "blifvit van" vid denna behandling. Litet förvånad öfver denna egendomliga logik frågade jag vidare till huru högt tryck pannan vore profvad och hvilket det högsta tillåtna trycket vore. Härpå fick jag svaret att han aldrig sett att någon profning af pannan verkställts på hans tid och att trycket väl måste få vara så högt att båten kom fram. Denna amerikanskt oförskämda dristighet och af okunnighet alstrade liknöjdhet för fara, som gjorde att man i en ångpanna, tillverkad af på den tiden ganska illa känd engelsk puddelplåt med otillräcklig tjocklek, riskerade använda ett säkert dubbelt så högt ångtryck, som den från början blifvit byggd för, gjorde mig häpen. Jag gick upp på däck för att interviewa egaren, om han var medveten om förhållandena där nere.

Ganska oväntadt fick jag höra, att han hade reda på tillgången, men bra litet på de möjliga följderna; ty då jag gjorde honom uppmärksam på att en olycka lätt kunde hända, emedan ångpannan icke vore gjord för så stor påfrestning, som den dagligen utsattes för, svarade han: "Hvad kan då hända vidare, än att vattenståndsglaset springer sönder, som det gjort åtskilliga gånger förut?" "Åhjo", menade jag, "det kan en gång äfven behaga ångpannan att springa och då bär det till väders för oss och allt annat häruppe också." "Håhå", utropade han, "uppåt ska' vi ju alla sträfva att komma, det är meningen med jordelifvet." "Ganska riktigt", invände jag, "och det är bra om ni är beredd därpå, men jag och troligen alla andra här äro det icke och därför" — Här afbröt han mig, själf fortsättande: "anmodar jag er att ofördröjligen företaga alla försiktighetsmått, som kunna anses behöfliga till åstadkommande af mera säkerhet för de oförberedda, tills jag hinner få en annan ångbåt, ty då slopas den här."

Nu blef maskinisten synlig i däcksluckan och rapporterade till kaptenen, att allt var klart, hvarför jag åter begaf mig under däck för att iakttaga huru maskineriet arbetade under det förstärkta ångtrycket. Vid kommando "framåt" rasade de rörliga maskindelarna i väg med en mot vanligheten svindlande fart; det fräste, dängde, stötte och slog i hvarje lager, vid hvarje ledgång och glidyta, så att det var hemskt att höra och se. Det lät som om allt hvart ögonblick skulle flyga i stycken. Med förvåning observerade jag, att pannstommen, på hvilken maskineriet utan underliggande ram var direkt fastskrufvadt, synbart sviktade af att plåtarna utefter pannans hela längd fjädrade in och ut mellan nitskarfvarna. Jag gjorde maskinisten uppmärksam därpå. Han sade lugnt: "Detta är väl inte så illa, ty när vi börja elda, är framgafveln öfver eldstaden slät, men när det är 60 skålpunds tryck kupar den utåt 1/2 tum och stiger trycket till 100 skålpund, blir plåten utböjd fullt 1 tum." Därpå visade han med sin öfver bucklan lagda tumstock att han sagt sant. Det var mycket obehagligt att se pannplåtarna liksom lefva. Ett utomordentligt starkt och segt material måste det dock ha varit, ehuru jag förut så ringaktande yttrat mig om det.

En god stund stod jag tyst med ögonen fästade på manometern, inom mig önskande ett snabbt slut på äfventyret och att ångtrycket snart skulle sjunka till normal höjd. Småningom jämkade sig visarn nedåt skalan och hade kommit till 80 skålpund, då jag ropades upp på däck. Där såg jag att båten just befann sig i starkaste strömmen, strax nedanom utloppet från sjön, och T. visade mig, huru ringa fart båten gjorde, då han blott tum för tum kröp framåt, ehuru hjulen snurrade kring med stor hastighet. Här syntes tydligt, att den för tillfället så starkt uppdrifna maskinkraften jämt och nätt orkade besegra hindret, samt att det höga begynnelsetrycket vid affärden från bron var oundvikligen nödvändigt för att på detta ställe ha de behöfliga 80 skålpund kvar. Därefter sjönk trycket snabbt till de normala 60 skålpund. Mera orkade pannan vid vanlig gång icke hålla uppe. Det svåra profvet hade den åter med heder bestått, men huru länge kunde detta fortsättas?

Uppkomna ur Sotka på Vesilakssjöarnas lugna vatten fortsattes resan utan vidare äfventyr till Laukko egendom, där vi stannade öfver natten. Under tiden talades mycket om ångbåtstrafiken och nya ångbåtar för person- och godstransportens upphjälpande mellan städerna, då ingen järnvägsbyggnad från Tavastehus norrut tillsvidare tycktes bli af. Alla voro mycket intresserade för detta företag, hvilket T. äfven två år därefter fick bättre i gång, innan den ifrigt önskade kanalanläggningen genom näset vid Lembois kom till stånd, hvilken staten först under nödåren 1867-69 utförde som undsättningsarbete. Den påtänkta forceringen af Kuokkala fors, hvarifrån jag efter undersökningen på stället ytterligare afrådde honom, behöfdes ej heller.

Följande morgon fortsatte jag färden i roddbåt, alltjämt pejlande djupet i sunden, till Lembois by, där äfven höjden och bredden under den låga landsvägsbron mättes för möjligtvis ifrågakommande genomfart al hjulångbåt. I Kuokkala fors befanns det vara omöjligt att i roddbåt komma uppför, fastän båten var lätt och två starka karlar sutto vid årorna.

Mig veterligt ha endast tvänne gånger ångbåtar med egen kraft farit uppför denna ström, men aldrig utför. Det experimentet har ingen vågat sig på; man har föredragit att fira sig ned.

Hela dagen förgick under sådan sysselsättning, och först fram på natten återkom jag till Laukko, hvarifrån jag följande dag på eftermiddagen i roddbåt anträdde återfärden till staden. Detta fortskaffningsmedel valde jag för att icke behöfva invänta ångbåtens afresa morgonen därpå och tillika på vägen kunna närmare undersöka Sotkaströmmarna, hvilket vid uppresan icke kunde utföras från ångbåten.

Någon timme efter affärden borde jag möta ångbåten, men den syntes icke till. Först långt senare, då Laukkofjärden och en holme passerats, syntes den på långt afstånd. Efter åter en stunds rodd föreföll det mig besynnerligt att ångaren icke nalkades snabbare och synbarligen ej förändrade läge. Jag gjorde roddarena uppmärksamma därpå och en af dem mente: "Där bland grunden står han nog säkert, ty han är långt efter tiden."

Så förhöll det sig äfven. Då vi kommit närmare, såg jag att ångbåten låg med fören så högt på ett osynligt grund att ett par fot mer än vanligt syntes af den rödmålade botten och aktern hade sänkt sig. Ytterst på förstäfven sutto, med benen hängande utom bords, kaptenen och eldaren makligt rökande sina pipsnuggor och fördrifvande tiden med abborrmete, hvilket nöje synbarligen intresserade dem, ty de sågo, då vi nalkades, mycket muntra och alldeles icke i sjönöd stadda ut.

På min fråga hur det tillgått att de så illa kört på grund, svarade kaptenen, att han nog sedan förra besöket på stället kände till den berghäll han hamnat på och att han haft en kvastprick där, men att de fördömda stockflottorna ständigt sopade bort pricken för honom, och bonden, som han anmodat att återföra den till rätta platsen, hade icke gjort detta. Därför var det icke hans fel att han styrt på grundet, utan prickens eller bondens. Han hade helt varligt åkt ett godt stycke upp på släta berghällen utan ringaste skada för båten. Jag kom ihåg Pihls starka byggnadssätt, som här åter bestått profvet, och tänkte: "Hälla ä' gammal å' skuta ä' ny!"

Slutligen frågade jag den muntra skepparen huru länge han ämnade hålla på med metet där. Han sade att han skickat maskinisten och rorgängaren till staden i slupen för att som förut skett hämta undsättning från verkstaden, varpankare, trossar och manskap, samt att han hoppades senast följande afton vara i staden, ty så "hade det gått förut". Han tycktes således vara van vid dylika haverier, och det förklarade tillräckligt det glada humöret han bestod sig. Då där intet stod att göra för oss, tog jag afsked, utan att antaga den erbjudna toddyn, men önskade honom i utbyte god fiskelycka.

Sedan jag ankommit till staden, anordnades vid verkstaden allt till arbetet för stärkande af "Laukkos" ångpanna, och då båten, såsom kaptenen förutsagt, följande dag på kvällen anlände, afbrötos dess turer tillsvidare för reparationens verkställande. Detta arbete utfördes på så sätt, att inuti pannan utefter hela längden under hvardera maskinen fastnitades två par grofva vinkeljärn, för att motverka plåtarnas sviktning. Pannbottnarna fästades äfven vid den cylindriska plåtstommen med starka knän, gjorda af plåt.

Då dessa förbättringar utförts, försvunno de nämnda sviktningarna och man kunde, något lugnad för allmänhetens säkerhet, låta "Laukko" åter upptaga sina turer, hvilka ock lyckligt fortsattes till följande årets slut, då han för alltid lades upp och våren år 1865 efterträddes af hjulångaren "Elias Lönnrot".

Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi.

Vid samma tid då ångslupen "Ilmarinen" utförde sin upptäcktsfärd till T:hus, hade ryska kronan förfrågat sig angående byggandet af ångbåtar å Päijänne och Näsijärvi vattendrag, och det blef öfverenskommet, att W. Crichtons verkstad i Åbo skulle bygga en båt för den förstnämnda och T:fors verkstad en annan för den senare sjön. Denna erhöll ofvanstående namn och byggdes af järnplåt, 90 fot lång, 15 fot bred och 5 fot djupgående olastad. Båten däckades utefter hela längden sålunda att ett s.k. halfdäck, något högre än relingskanten, vidtog akterom maskinrummet, hvarifrån några trappsteg ledde ned till däcket förut, som var omgifvet af en tre fot hög reling. Inredningen under däck bestod förom maskineriet af lastrum och rymlig skans för besättningen samt akterut under halfdäcket af salong och tvänne hytter. På däcket förom ångpannan var köket inrymdt i en liten fristående byggning och längre förut fanns en signalmast och ankarspel. Ångmaskinen var en s.k. Carlsunds vinkelmaskin, så benämnd efter dess konstruktör och liknande dem, som under 50- och 60-talen mycket utfördes vid Motala verkstad i Sverige. Den arbetade med medelhögt ångtryck, expansion och ångans kondensering, drifvande en fyrbladig propeller. För att med säkerhet utröna båtens fart, hvilken i kontraktet var bestämd att uppgå till minst 8 engelska knop, uppmätte landtmätaren Klingstedt och jag den 11 april 1864 följande distanser: från Myllysaari udde vid forsnacken till Siilinkari grund ute på Näsijärvi till 4,300 fot och därifrån till Harvasalo holme vid sjöns norra ända till 33,180 fot gammalt mått, hvarefter båtens hastighet visade sig vara något öfver 15 km i timmen. I fören uppsattes en liten refflad bronskanon af äldre framladdningstyp, hvilken dock, då båten på hösten lades upp, aflägsnades och de följande åren ej mera kom ombord.

Prof- och leveransresan den 6:te juni samma år utföll till emottagarens belåtenhet, och verkstaden inhöstade en premie af 1,000 rubel för hastighet utöfver den kontraherade. Underhandlingarna om detta arbete hade gått genom kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld, som ock var med vid leveransen och sedan alltjämt kvarstod som öfverbefäl för kaptenen på båten. Dess kapten var under första seglationstiden löjtnanten vid marinen Fr. v. Sch., finne till härkomsten och en gladlynt man, som gärna såg goda vänner ombord. Strax efter båtens emottagande började den kampanjen för sommaren och skulle därunder minst en gång i veckan trafikera den öfver 100 km långa farleden från Mustalahti hamn i T:fors stad till hamnen med samma namn i Virdois, där landningsbrygga och en ny väg till denna byggts.

På dessa färder tog kaptenen ibland bekanta med sig för att något skingra enformigheten ombord, och alla som hade tid följde gärna med, då den gladlynte vännen bjöd. Han påstod, att sådana färder i sällskap alltid aflöpte utan de små missöden, som eljes brukade inträffa, då han ensam med sitt manskap, utan lots, vägledd endast af sjökorten och de på grund och stränder uppförda hvitmenade sjömärkena, måste söka sig fram utefter delvis okända, krokiga, grunda och trånga farleder, där det var omöjligt att strax från kampanjens början vara hemmastadd.

Så hände på hans allra första färd, då utom fiere andra äfven jag farit med för att öfvervaka maskinen och maskinisten, ett för honom personligen förargligt missöde. På färd från staden hade vi kommit till krökningen vid inloppet till Muurola kana!, där strömmen nedanom vattenfallet under högvattentid ligger hårdt från styrbord och, om båten ej far fram med stark fart, pressar honom inpå stengrundet vid stranden. Kaptenen trodde väl att båten vid långsam gång bättre skulle utföra den skarpa vändningen åt babord, hvarför han kommenderade "sakta fart". Strax fick strömmen makt med båten och skulle lagt den mot stenarna, om icke ankaret varit klart och i grefvens tid släppts till botten. Då ankaret stoppat farten, skyndade sig kapten akterut, för att se om båten låg fri från stenarna. Då han lutade sig djupt Öfver sittbänkens ryggstöd gled fickuret, som var instucket mellan knapparna i uniformsrocken, ned i sjön, tagande kedjan med sig i djupet. Då allt var af guld, blef förlusten stor nog för kaptenen, som sade: "Strunt i det, bara båten är oskadd." Det kunde nog vara riktigt, men oriktig var hela manövern, som vittnade om ovana att navigera på strömt vatten. Detta var ett af de många tillfällen under sommarns lopp, då oturen var framme, och klockan ligger där ännu på fiere famnars djup, ehuru den söktes äfven af andra än kaptenen.

Då jag i det föregående berättat ett och annat om båtarnas färder och öden, vill jag här ock omnämna en annan färd med ångaren "Storfurst Wladimir", rolig och ödesdiger i mer än ett afseende.

En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864.

Till denna färd hade kapten v. Sch. och de vid remonten af Muurola kanal sysselsatta väg- & vattenbyggnadsingeniörerna Sanmark och Ullner inbjudit allt som till stadens societet hörde. Det skulle dansas på Muurola och återfärden skulle ske om natten. Vädret var präktigt och båten välfylld med passagerare, då den kl. 4 på eftermiddagen lämnade staden. Stadsmusiken, de fem bröderna Scharlin, spelade upp, det bjöds kaffe och punsch, stämningen var lifvad. Bänkarna på halfdäckets båda sidor voro upptagna af damer i ljusa sommartoaletter, och då intet luftdrag förde röken åt sidan, hände det, som ju är rätt vanligt å ångbåtar eldade med ved, att sotpartiklar från skorstenen föllo ned på dem. De flesta af fruntimren retirerade därpå förut. Kapten v. Sch. var, liksom många af hans gelikar till sjös, en artig kavaljer; han lät därför borttaga större delen af sittsofforna på halfdäck och flytta dem förut, där fruntimren voro. Det blef blott en bänk kvar på hvardera sidan af båten och dessa voro upptagna af unga damer som icke nåddes af sotregnet. Längre akterut fanns intet skydd mot sjön och om båten kom i rullning var det således ganska farligt att uppehålla sig där för den, som icke stod säkert på fötterna eller ej var sjövan.

Under resan öfvervakade kaptenen själf sina på halfdäck vid roderratten stående två marinsoldater, ty lots fanns icke ombord. Framför ratten var uppställdt ett högt, med glaslock försedt kartbord, och däruti lågo sjökorten, på hvilka farleden var utmärkt med röda streck samt alla prickar och sjömärken funnos upptagna. Därför borde allt hafva aflupit lyckligt under färden, om blott kaptenen dessutom låtit öfvertala sig att som lots medtaga verkstadens f.d. skutskeppare Öster, ty denne kände från mångåriga kryssfärder bättre än andra till alla vattendragets stötestenar. Men kaptenen påstod sig hitta vägen själf, ehuru hans rorgängare icke förstodo att rätta sig efter sjökorten och endast visste styra från det ena hvitmålade sjömärket till det andra.

Med god fart hade vi passerat Näsijärvi och Koljonselkä samt snabbt kommit 27 km från staden norr om Runsas och Rantala gårdar på västra stranden af Teisko kapell. Ångbåten hade svängt åt styrbord, förbi det på en låg klippa uppförda sjömärket n:o 6 på kortet, och hade rätt kurs. Ute på fjärden, där rodret icke behöfde taga kaptenens uppmärksamhet i anspråk, hade han jämte andra af herrarna varit med om sången och vid det laget just slutat den bekanta visan: "Pelle var så ung och glad, till de vackra flickors rad" etc. då han, observerande att båten kommit in i trängre farvatten, åter egnade sin uppmärksamhet åt sjökortet. Tyvärr hade han dock icke ännu hunnit orientera sig därpå, då båten törnade svårt. Från märket n:o 6 borde kursen satts i nordost på märket n:o 7, ett stenkummel uppfördt på stranden af Myrysniemi udde, men detta märke måste ha förbisetts af karlarna vid rodret, ty de styrde rätt mot norr på märket n:o 8 vid Unekivisalmi.

Detta ödesdigra misstag gjorde att ångbåtens väg kom att ligga öfver yttersta östra ändan af ett vidsträckt undervattensgrund, bestående af stora stenar, långt utskjutande från en midt emot Myrysniemi under västra stranden belägen medelstor holme. Vid stöten lyftes babordssidan högt upp och styrbordssidan krängde mycket djupt ned, hvarpå båten rullade tillbaka åt babord och åter törnade svårt. Detta upprepades gång på gång utan att båten dock satte på eller saktade farten. Vi som stodo på halfdäck akterom roderställningen, hade svårt att hålla oss på fötterna. En del af ungdomarna på sittsofforna föllo framstupa på däck, och andra, som i skrämseln sprungit upp, förlorade jämvikten och stupade ikull raklånga, bokstafligen rullande utefter däcket. Det såg hemskt ut, ty däcket saknade stängsel och var öppet mot sjön. Alla som varsnade olyckan rusade till och lyckades få tag i damerna, innan det var för sent. Man grep tag i hvad man fick fatt, kjolar, ben eller armar. Jag minns att jag gjorde bekantskap med ett litet nätt smalben, hvars egarinna redan låg med armarna utöfver däckskanten, och andra påstodo sig ha varit lika närgångna i hastigheten. Det blef nog förlåtet, tror jag. Voro de unga på däck handfallna och redlösa, så var det ju ej att undra på, att några af de äldre fruntimren i salongen skreko till och svimmade af skrämsel. Medan detta pågick, kom kaptenen sig icke för att stoppa eller sakta farten, men då båten fortsatte färden, lät han den fara vidare som om intet passerat och det kunde ju vara lika så godt, eftersom rätt förut var rent farvatten. Tur var det att propellern icke råkat på någon af stenarna och att maskineriet blef oskadt.

Då intet tycktes ha händt båten, lugnade sig större delen af passagerarena snart och vi voro redan i farten med att lifligt diskutera anledningen till denna olycka, hvilken lätteligen kunde ha blifvit mycket större och som vi alla trodde vara lyckligt öfverstånden, då plötsligt en gäll röst förifrån hördes ropa: "Hjälp oss upp härifrån, här kommer vatten!" Ny uppståndelse ombord. Kaptenlöjtnant J. och jag skyndade till lastrummet, hvarifrån nödropet kommit och där restaurationen för resan blifvit instufvad. De därnere sysslande fruntimren stodo redan till fotlederna i vattnet, som stigit upp på det lågt liggande golfvet. De bärgades i hast därifrån, liksom mat och dryckesvaror, hvarpå timmermansförman Karlsson, hvilken utfört träarbetet ombord och lyckligtvis medtagits, gick ned med ett par marinsoldater, som voro träarbetare. De lyftade upp golfluckorna och bröto loss bräder, så att läckorna blefvo åtkomliga. Maskinisten tillsades att öppna afstängningsventilen i den vattentäta plåtvägg, som förom ångpannan på tvären afdelade fartyget samt att sätta maskinens länspump i gång.

Som väl var, visade det sig snart att vattnet i lastrummet småningom minskades och att pumpen således var stor nog att hålla båten flott, så länge dess maskin var i gång. Då kölrummet blifvit mera fritt från vatten fick man reda på, att det på babordssidan närmast kölen sittande plåtstråket skadats af stötarna, starkt bucklats mellan spanten, men icke bräckts. Skarfven med nästa plåtrad var på flere ställen inböjd och läckte mellan nitarne, så att vattnet forsade in i båten som en hel mängd små fotshöga springkällor. Väl var att de af plåtväggen förstärkta spanten förhindrat läckans vidare utsträckning akterut under ångpannan och maskinen, ty där hade vi varit ur stånd att med tillhands varande medel komma åt att göra något. Då inga naglar voro bräckta, tätade vi läckan provisionelt, på så sätt att blår, mönjekitt och smala, torra träkilar med försiktighet indrefvos under plåtskarfvens växelskena. Härvid biträddes vi af soldaterna, och detta arbete utfördes så bra, att då vi anlände till Muurola, maskinpumpen kunde undvaras och läckvattnet aflägsnas i pytsar.

Kaptenen blef rätt nöjd, då han fick höra, att båten för läckans skull hvarken skulle sjunka eller behöfde köras på grund, och i det hela sluppo vi ju relativt lyckligt undan. Hos oss andra karlar återkom den glada stämningen snart nog, men vår unga kapten lämnade icke mera kartbordet samt såg litet blek och svårmodig ut under resten af färden. Han visste nog hvad honom förestod, sedan sjöförklaring öfver händelsen inlämnats. Huru uppskrämda en del af fruntimren blifvit framgår bäst däraf, att en äldre välfödd handelsmansfru O., hvilken jag endast till namnet kände, lät genom bud anmoda mig, då jag som bäst höll på att med träkilar drifva mönja och blår i läckorna och såg ut därefter, att komma ner i salongen för att lugna henne, ty hon hade hört att båten höll på att sjunka. Jag bad budet svara, att så gärna jag eljes skulle komma, vore jag för tillfället strängt upptagen och icke presentabel i aktersalongen, men så snart vi kommit i land, skulle jag stå till tjänst. Med detta svar hade jag hoppats slippa ifrån gumman, men jag misstog mig, ty väl på landbacken fick hon fatt mig och jag måste höra många granna och vänliga ord. Först för det glada budskapet att vi skulle "komma på land", hvilket ingifvit henne nytt mod, och sedan för att jag "räddat" hennes dotter, sedermera friherinnan C—n, från att drunkna. Hon var således den unga damen, som jag grep i smalbenet. Allt var nog mycket vackert tänkt och sagdt af den goda frun, men hon betänkte icke, att hon därmed gjorde en yngling helt "skamsen" inför en stor del af sällskapet, och då den unga damen därtill på skämt började kalla mig sin "räddare", fick jag till råga på nöjet en tid bortåt höra det som öknamn bland mina kamrater. Till svar bad jag henne tacka försynen och vår kapten, för det han undvikit allt för skarpa stenar. Det lär hon nog ha gjort, ty talför var gumman.

Framkommen till kanalen i Muurola, lade ångbåten till nedanom slussen. Där gingo passagerarena i land. Båten slussades uppåt för att vända och sedan åter nedåt för att på samma ställe ligga färdig för återfärden. På östra kanalstranden stod ett större af bräder uppfördt lider, som användts till förvaring af redskap vid kanalbyggandet, men för tillfället var tomt. Lidret hade af ingeniörerna blifvit uppfiffadt till fest- och danslokal och prydts med löfruskor, girlander och flaggor. Dit tågades i rad och ordning, med musiken i spetsen för sällskapet, som mottogs af värdarna med välkomsttal och inbjudning till te, smörgåsar, mjöd och annat njutbart. Medan därpå serveringen undanskaffades vandrade man ut i den vackra aftonen och besåg kanalen, Muurola ström och närmaste natursköna omgifning, till dess musikens toner kallade tillbaka till dans.

Upptagen af den ännu pågående reparationen ombord, kunde jag icke egna mig åt dansnöjet, men en liten episod därifrån har stannat kvar i minnet och då den är rätt illustrerande för de sociala förhållandena inom den tidens sällskapskretsar i T:fors, vill jag omtala den. Jag stod och samtalade i balsalen, då jag hörde possessionaten Aminoff från Pekkala, hvilken som god vän till kaptenen af honom inbjudits till festen, i min närhet till dans uppbjuda en ung dam, dotter till en rik fabrikant i staden. Med högdragen min svarade hon honom: "Hvad heter man och hvad är man?" Härtill svarade A.: "Jag är från landet och heter Aminoff", hvarefter han med en bugning aflägsnade sig. Ja ja! Stick icke näsan dit, när man icke är ceremonielt presenterad! Sådant störde dock icke nöjet. Man höll sig inom kretsen af närmaste bekanta och hade mycket trefligt. Mången märkte kanske ej ens att, trots allt fejande och skurande i lokalen, lerdammet stod högt i tak upphvirfladt af de dansandes vimmel. Damernas glada ansikten sågo snart tämligen randiga ut och jag må undra hurudana de dagen efter funno sina ljusa klädningar och underkläder, ty på den tiden härskade krinolinerna och damerna liknade sväfvande ballonger; men hvad betydde det, då man hade roligt. Senare på kvällen serverades supén i det fria och därefter dansades åter på allmän begäran, tills slutligen, då himmelens ljusning bådade morgonsolens snara uppgång, ångbåtens hvisselpipa påminte om att alla nöjen måste taga slut. Uppställda i led och arm i arm vandrade man efter musikens toner ned till båten, hvarefter ock affärden strax försiggick.

Det var en härlig, klar och något kylig morgon, sådan den blott förekommer i norden, då naturen leende vaknar ur sin slummer och trastens enkla stämningsfulla morgonsång ljuder öfver nejden. Ombord bjöds kaffe och likörer, som nog behöfdes, ty ute på Kurunselkä började det blåsa vid soluppgången. De äldre damerna och herrarna drogo sig undan ned i salong och hytter, så många där rymdes, resten, mest ungdom, måste stanna på däck och söka skydd hvar sådant kunde fås i lä bakom skorstenen och köksruffen. Det var synd om de unga flickorna i de tunna sommarklädningarna och snäfva jackorna. De hade nyss dansat sig varma och sutto nu tätt hopkrupna, huttrande af kylan. Det rörde ynglingens känsliga hjärta, men hvad kunde göras däråt. Då jag var ur stånd att värma dem alla, men ändock efter bästa förmåga ville hjälpa, fattade jag mod och erbjöd en sextonårig ungmö bland mina bekanta att med mig dela den värme min stora, tjocka doffelkappa kunde bestå, med villkor att jag fick behålla ett hörn för eget behof. Småleende antogs anbudet och oförkylda kommo vi båda hem; ja värmen blef så ihållande, att den räcker till för oss ännu, den dag som är och kommer. Vid ankomsten till staden flaggade alla vedskutor i hamnen och salut dånade från Myllysaari med ångbåtarna "Ahtis" och "Laukkos" nickhakor, hvilka högtiden till ära framsökts ur magasinen. Mycket festligt var det i staden och ehuru så tidigt på midsommardagen var en mängd folk i rörelse. Vid tonerna af Björneborgarnes marsch lämnade vi "Wladimir", sedan vi vid glasens klang utbragt ett lefve för båten och dess befäl. En del af sällskapet begaf sig hem från hamnen, de andra tågade med musik till torget och spredos därifrån åt alla håll:

Det var en i allo lyckad lustfärd, oafsedt haveriet, och kanske någon af deltagarena minnes den ännu, men säkert gör ingen det så väl och så gärna som skrifvaren af dessa rader.

Följderna af lustresan.

Under den på lustresan följande veckan reparerades ångbåten af verkstaden för kaptenens skull utan ersättning och återställdes dess botten i så godt skick som möjligt var, utan att hala den upp på land; den blef ock absolut tät. Detta resultat måste tillskrifvas det utmärkta material, Motala fartygsplåt, som användts till skrofvet. Visst hade stenarna buktat plåtarna flera tum inåt utefter en hel rad af spanten och böjt skarfvarna mellan plåtarna, så att skarfskenorna gapade, men ingen plåt var spräckt och ingen nagel bräckt, ehuru en mängd nagelhål dragits ovala. Skrofvets buk hade på detta sätt skråmats på en längd af närmare tio meter. Därvid hade de många stötarna och rullningarna uppstått, båten hade fått läcka blott i lastrummet, där den lyckligtvis varit åtkomlig under färden. Kaptenen var illa däran, ty han måste naturligtvis afgifva sjöförklaring öfver haveriet. Detta kunde icke undvikas, då hans öfverbefäl kapt.löjtn. Jägerschjöld var närvarande vid olyckan, men han hoppades att det kunde anses som en förmildrande omständighet, att båten kostnadsfritt reparerats. Jag fick ock höra hvarför kaptenen var obenägen att som lots medtaga Öster. Denne hade i sådan egenskap några gånger förut medföljt ångbåten och var mindre nöjd med sin vistelse ombord. Skälet därtill var att han städse påkallats oförberedd till denna tjänstgöring så att han, som var enkling, icke fick tid att förse sig med matförråd för färden, såsom maskinisten gjorde. Dessa båda kunde och ville nämligen icke hålla till godo med den kost, som bestods marinsoldaterna och detta hade Öster meddelat kaptenen, som å sin sida tyckte att maten kunde vara god nog åt dem. Detta spända förhållande dem emellan ledde snart till en liten katastrof, hvarom längre fram skall berättas.

Några dagar efter det båten åter var i sjömässigt skick, erhöll kaptenen meddelande om, att honom för fel i tjänsten och den skada därigenom uppstått skulle af förman tilldelas offentlig skrapa, hvilken akt skulle försiggå, innan han fortsatte kampanjen. För detta ändamål inträffade ock några dagar därpå kapt.löjtn. J. i staden och bestämde, att "skrapningen" skulle ske ombord söndagen därpå efter gudstjänstens slut. För offentlighetens skull inbjödos såsom vittnen, jämte mig, några andra bekanta till kaptenen, hvaribland bruksförvaltaren Gefwert, kontoristerna vid linnefabriken Wallberg och Wasenius samt några flera, och anmodades vi att vid nämnda tid infinna oss ombord.

Då söndagen var kommen och alla bjudna infunnit sig ombord, kommenderades båtens femton man marinsoldater upp på halfdäcket och uppställdes där i en halfcirkel akterut. J. tog plats framför dem med ryggen vänd mot rodderratten och kaptenen ställde sig framför honom. Vi, publiken, fördelade oss på båda sidor om roderställningen bakom J. och hade sålunda kaptenen och soldaterna midt emot. Sedan allas hufvud blottats, uppläste J. några papper och höll därefter ett tal på ryska, hvilket tyvärr ingen af oss vittnen förstod, men vi sågo verkan däraf alltför tydligt på kaptenen och manskapet. Den förra såg mycket blek och olycklig ut och af manskapet voro flere rörda till tårar. Det var minsann icke svårt för oss att hälla oss allvarsamma, man behöfde blott se huru stukad kaptenen såg ut för att bli bedröfvad. Efter detta med uttrycksfulla åtbörder framsagda tal yttrade J. med hög röst ytterligare några ryska ord, som af manskapet besvarades med ett utrop. Därmed var den officiella delen af ceremonin slut. Efter en kort paus vände sig J. till oss, som han bad stiga fram, och talade till kaptenen och oss på svenska, alltjämt lika högtidligt och salvelsefullt. Tyvärr har jag nu glömt det mesta af hvad han sade, men slutet lät ungefär så här: "Om ni hr kapten med båten törnat uti den på sjökortet utmärkta farleden och därigenom inom denna upptäckt ett nytt, okändt grund, skulle det varit förtjänstfullt gjordt, jag skulle med förtjusning ha omfamnat och kysst er, jag skulle ha föreslagit er till en utmärkelse, men — att så där utan anledning, midt på ljusan dag, afvika från på kortet markerad och på sjön utprickad farled, ditåt där ni intet hade att uträtta, för att med full fart törna mot ett på kortet utsatt stenröse, det (stor gest) var ett stort tjänstefel, en oförsvarlig oförsiktighet, som nu af gunst och nåd med denna rättvisa och milda skrapa försonas. Var nöjd och tacksam, unge man, att det för er aflupit för så godt pris och styr hädanefter ej mera dit. Hvad hade min son på galejan, d.v.s. på grundet att göra?" För oss var det vida svårare att, medan han föredrog denna harang, hålla styr på smilbandet och detta visste nog J., som var en stor spjufver och säkert hade rätt roligt af att litet pina både kaptenen och oss. Likvisst föll ingen ur rollen, sålänge vi voro på däck. Men allting har ju sin öfvergång och då J. efter välförrättadt värf bjöd oss till en liten i salongen uppdukad frukost, tinade de stelnade nunorna snart upp och munterheten tog ut sin rätt. Kapten var den gladaste af alla och han hade anledning, ty J. försäkrade, att han icke skulle ha något men i tjänsten af skrapan, hvilket ock gladde oss andra att höra.

En ledsam färd under kampanjetiden.

Några dagar efter ofvan skildrade tilldragelse skulle "Wladimir" företaga en af de för kampanjen föreskrifna färderna från staden till Virdois och tillbaka. Kaptenen, som blifvit försiktigare efter haveriet, försökte värfva Öster till lots för resan och skall enligt dennes utsago ha lofvat honom önskad förändring i den öfverklagade mathållningen ombord. Denne var dock icke hågad att fara med och det behöfdes å min sida mycken öfvertalning, innan jag fick honom att begifva sig ombord. Sedan ångrade jag nog att ha användt mitt inflytande. Jag var icke med på denna färd och följande beskrifning af densamma stöder sig på kaptenens, Östers och maskinistens utsagor. Den senare var anställd af verkstaden sålänge dess ansvarstid för maskineriet räckte. Han var en tillförlitlig person och svensk till börden. Öster fick bud klockan 8 på morgonen att genast infinna sig ombord, och då båten skulle afgå klockan 9, måste han skynda sig att från verkstaden hinna till hamnen, där ångbåten hade egen landningsbrygga.

Det berättades sedan att färden gått bra till Muurola, hvarest båten låg öfver middagen. När alla ombord ätit, var Öster dock blifven utan mat. Förmodligen hade kaptenen glömt att gifva order angående honom, och han var, liksom en del folk i hans ställning, för stolt att påminna och så fick han vara fastande. Då båten anlände till Visuvesi, begaf sig Öster i land och ut i byn, där han var bekant sedan gammalt; dock lyckades han icke där i brådskan få något ätbart, men brännvin fick han mer än tjänligt var för hans fastande mage; ty brännerier funnos den tiden öfverallt, dock mest i skogen. Kaptenen var arg, ty ovan vid disciplin hade Öster icke sagt till, då han lämnade båten, och sedan lät han vänta på sig. Då han slutligen återvände, visade han sig osäker på benen, hvarför kaptenen icke släppte honom till rodret, men befallde honom gå till kojs och ställde sig själf vid ratten under färden fram till Virdois.

Det bar nu så illa till för kaptenen, att båten, kommen endast ett stycke ut på nästa fjärd, med full maskin rände upp på en lerbank och stannade där på betydligt afstånd från land. För att få båten loss bråkades sedan till fram mot kvällen. Ankaret fördes med slupen långt akterut, brännveden upptogs ur boxarna och uppradades så långt som möjligt ute på aktern för att lätta fören, och sedan varpades och backades med full maskinkraft. Men alla ansträngningar voro förgäfves, den sega leran släppte icke taget.

Under tiden hade maskinisten förbarmat sig öfver den utsvultna Öster och gifvit honom något af sitt matförråd. Därigenom hade han nyktrat till så pass, att han åter började intressera sig för det som försiggick ombord. En god stund åsåg han det fåfänga backandet, skakande på hufvudet däråt, klef därpå fram till kaptenen, tog af sig mössan och sade: "Vagga båten, herr kapten. Sätt vaggan i gång, så lossnar skutan ur smörjan." Kaptenen svarade intet. Han tyckte säkert icke om att ta emot råd och hade troligen icke följt detta af välmening gifna, om han vetat något bättre. För tillfället fanns dock ingen annan utväg ur dyn än att följa den anvisning som gafs. Manskapet kommenderades att i takt springa tvärskepps, från den ena relingen till den andra; därigenom kom båten i rullning och hasade, till en början endast tum för tum, men därpå snabbare ned från lerbanken. Kaptenen sade icke så mycket som tack för hjälpen åt Öster. Fram på natten anlände båten till landningsbryggan vid Mustalahti vik i Virdois. Inga gårdar funnos i närheten och Öster kom således icke heller här i tillfälle att skaffa sig något ätbart.

I denna hamn hade kaptenen aldrig annat att göra än att lägga till för natten och följande morgon åter begifva sig af därifrån. Då båten som vanligt afgick tidigt på morgonen, stod Öster åter vid rodret, som om intet hade förefallit. Kaptenen tycktes alldeles ha glömt sitt åt Öster gifna löfte och ignorerade honom totalt. Då Öster icke ville begära något af maskinistens ringa förråd, blef han således äfven på morgonen utan föda. Följden häraf var att han, för att om möjligt stilla hungern eller törsten, i Visuvesi åter försvann från båten och återvände dit lika litet nykter som dagen förut. Detta var naturligtvis mycket förargligt för kaptenen, men icke blef det bättre för någondera af dem för det, ty de förstodo icke hvarandra. Nu måste kaptenen åter ställa sig vid rodret och än mer förargad öfver detta skickade han Öster under däck att sofva utan att fråga efter om han förtärt något eller icke. Öster var en så beskedlig karl, att han lydde och gick.

Det vore intet att undra på, om missnöjet öfver den behandling han rönte och öfver kaptenens svikande af gifvet löfte skulle hos honom ha väckt tankar på hämnd, men jag kan icke misstänka honom därför, ty under de många år jag känt honom, har han visat en oförvitlig karaktär. Han hade dock den egenheten, att han alltid skaffade sig ett rus, då han blef förnärmad eller tyckte illa vara. Att kaptenen icke trodde honom om ondt, syntes bäst däraf, att han begick den oförsiktigheten att sedan Öster sofvit några timmar, åter ställa honom vid roderratten. Men Öster var säker lots och den enda som fanns att tillgå, därför borde han dock blifvit bättre behandlad.

Då båten lämnat Muurola kanal och Öster styrt lyckligt kring samma steniga udde, där kaptenen ett par veckor tidigare lagt klockan på botten, måste denne dock af något skäl börjat betvifla, att han nyktrat till tillräckligt för att sköta rodret, ty han frågade honom: "Vet ni säkert hvar stenarna ligga där längre fram i sundet?" "Ja, herr kapten", svarade Öster. "Men ni styr inte på märket därborta på stranden." "Nej, herr kapten." "Hvarför inte?" "Ditåt äro stenarna, kapten." "Stenarna ligga ej i farleden." "Visst inte, men märket där leder ut på fjärden. Märkena för sundet äro akterut nu." (Dessa märken utgjordes af en på holmen i sundets norra del i skogen uthuggen rågång, försedd med ett hvitmenadt stenröse vid hvardera ändan. Dessa rösen måste vid fart genom sundet hållas i linje efter hvarandra). Kaptenen, som troligen "partout" ville ha sin vilja fram, fortsatte: "Håll på märket förut. Det är långt till stenarna än." Öster lydde och höll ditåt, men frågade ändå för att förvissa sig: "Är det rätt så, kapten?" Härtill svarade denne: "Rätt så." Några ögonblick därefter varskodde Öster honom dock, sägande: "Kapten, nu äro vi strax på stenarna." "Nå, så visa dem då", lydde svaret från den vresiga kaptenen, som troligen icke hade reda på hvar stengrundet i verkligheten fanns, eljes var hans envishet obegriplig. I samma ögonblick svängde Öster hastigt om ratten, båten girade tvärt åt styrbord, åt det håll Öster förut styrt, en häftig duns skakade hela akterskeppet och Öster ropade: "Där äro stenarna, kapten!" Var denna manöver nu utförd af illvilja, som kaptenen sedan påstod? Jag tror det icke. Hade så varit fallet, kunde ju Öster ha styrt enligt kaptenens kommando och lugnt låtit båten ränna upp på stenröset, men det gjorde han icke. I sista ögonblicket ändrade han kursen och förebyggde därmed en olycka, som säkert blifvit större än den föregående på lustresan, ty utom maskinkraften ökade strömmen farten och det skulle ha burit af rätt upp bland stenarna i stället för längs kanten af grundet som nu. Hellre tror jag, att Öster ville gifva kaptenen en minnesbeta och visa honom, huru väl han hade reda på hvar stenarna lågo, hvilket han ju kort förut begärt af honom. Därför gjorde han svängningen i sista ögonblicket och lämnade tre af propellerns fyra blad som minnen på platsen.

Samtalet mellan kaptenen och Öster meddelades mig af maskinisten, som sade sig ha åhört detsamma, stående i nedgången till maskineriet, hvilket ock af Östers utsago bekräftades. Maskinisten påstod äfven, att kaptenen efter stöten var ursinnig och blott af hans afrådande och förböner hindrades ifrån att låta binda Öster och ge honom en bastonad, hvilket var klokt gjordt af maskinisten. Båten kraflade sig med det enda kvarblifna propellerbladet till verkstadens strand. Där insattes ofördröjligen en färdig reservpropeller, äfven kostnadsfritt, för undvikande af vidare trassel. Öster satte aldrig mer sin fot på den båten, men kaptenens otur var därför icke slut.

* * * * *

Under sommaren, sålänge kampanjen räckte, gaf kaptenen ytterligare flere gånger vänner och bekanta tillfälle att roa sig ombord å "Storfurst Wladimir". Då han gjorde sina turer utefter vattendraget, följde de honom till Muurola, Pekkala, Ruovesi, ja upp till "världens ända" i Mustalahti. Själf gladlynt såg han gärna trefligt sällskap ombord. Jag minnes särskildt en mycket rolig färd från staden till Teiskola gård med en hel bröllopsskara ombord och återfärden sent påföljande dag. Men dessa nöjen togo slut med kampanjetiden. Ångbåten lades upp och dess glade kapten återvände till marinen. De följande åren uthyrdes båten åt privata personer; en af dessa var källarmästaren Juselin i T:fors. Den vidmakthöll person- och godstrafiken mellan staden och Visuvesi, hvilken stråt hade stor nytta däraf. Båten fördes dessa somrar af kapten Boucht, tills den på vintern 1867-68 halades upp på land och söndertogs för att skickas till H:fors och där åter sammansättas. Hvart den sedan tog vägen, har jag ej fått veta.

Forellmete i Tammerfors ström.

Fiske med metspö idkades förr ganska litet i strömmen, till en del därför att stränderna för det mesta voro och äro svåråtkomliga samt de bättre metställena belägna inom fabriksområdena och där stängda af de långa vattenrännorna, på hvilka platser därför endast få hade tillfälle att fiska. Vid andra ställen var djupet nära stranden, under den tid fisken uppehåller sig i forsen, obetydligt, och forellen som söker de djupare och stridare platserna påträffades icke där. Mest förekom denna fisk i vattenhvirflarna bakom här och där i strömmen liggande större flyttblock och nedanför den öfra branta delen af fallet. Midt i sommaren fanns förr i strömmen ganska mycket yngel om fem till åtta tums längd. Sällan såg man någon större fisk hoppa, och sådana af mer än tio tums längd, som togos på mete, voro icke många. Stora foreller förekommo där under sensommaren, vid den i september och oktober inträffande lektiden, då de dock sällan voro hågade att nappa på flugor. Ofvanför forsen togos de dock ibland redan i juli och augusti med drag från roddbåt, då naturligt agn eller konstgjordt bete användes. Ynglet hölls i strömmen mest ofvanför den s.k. "lilla bron", en smal gångbro af trä ledande från linnefabrikens nedra ända öfver strömmen och utefter pappersbrukets vattenränna till Nygatan. Ofvanför denna bro voro båda stränderna alldeles afstängda af byggnader och vattenrännor, hvarför mete där endast kunde ske på få ställen från de höga rännorna.

Sällan såg man någon meta i forsen på fabrikernas områden, och var det då vanligen en af de engelska mästarena. Vid lilla bron och på holmarna nedanför denna vid kvarnen och på stenarna i strömmen syntes någon gång under sommaren en fabriksarbetare eller pojke meta med dåliga don och mask på kroken, men dessa metare utgjorde sällsynta undantag. Det enda rationella metande efter forell bedrefs af den ena eller andra bland nyssnämnda engelsmän, och den flitigaste af dessa var på sextiotalet remontmästaren vid linnefabriken Mr. Edwin Dawson. Han metade mycket och mest mindre fiskar, ehuru han själf ej förtärde något af sin fångst. Det var nöjet af sporten och den förströelse metandet medförde i det för en utlänning så enformiga lifvet i en sådan småstad som Tammerfors, hvilket gjorde honom till metare, och så var förhållandet äfven med andra. Sommarkvällarne var han rätt flitig, sedan fabriken stannat, och om det nappade bra, höll han ut till långt fram på de ljusa nätterna; då såg man honom ofta vandra hemåt, medförande den under vänstra armen hängande lärftspåsen, väl fylld med fem till åtta tum långa foreller. Lyckades han någon gång fånga en något större fisk, brukade han omtala det; därför vet jag att sådant sällan hände.

Mr. D. använde goda engelska redskap, spö, ref och flugor, utom de minsta sådana, ty dem förfärdigade han helst själf, emedan han påstod, att det finska ynglet icke förstod sig på engelska flugor, men att större fiskar höggo efter hvad beten som helst, utom det som för tillfället bjöds åt dem. Jag tror dock, att strömmens svagt kaffebruna vatten icke var utan inflytande därpå. För att meta forell använde han samtidigt tre eller fyra mycket små, grå eller brungula flugor, hvilka med korta guttafsar voro fästade efter hvarandra vid en lång sådan tafs, som var försedd med ett litet sänke vid ändan. Med spöet kastade han denna flughärfva på stora afstånd midt i strömmen och emellanåt nappade två små fiskar samtidigt därpå. Märkte han att en större fisk fanns i närheten, utbyttes den sista flugan mot en större engelsk, som då fick spela vid refändan.

Han tyckte icke om sällskap vid metet, men tålde min närvaro, om jag blott icke uppehöll mig alldeles under hans ögon; därför brukade jag, då han metade från den höga spinnerirännan, sätta mig i hans närhet under denna, för att se huru han bar sig åt, tills jag slutligen själf för tidsfördrifvets skull på sommarkvällarna började meta. Klädd som alla engelsmän vid arbetet i en hvit beckskinnströja och mörka benkläder af samma material, mössa af sammet med liten skärm och en brokig halsduk, var han med sitt långa rullspö på långt häll igenkännlig, trägen och fåordig. Hände det att en större fisk nappade på hans skenbart så klena don, då var det intressant att iakttaga med hvilken skicklighet, varsamhet och tålamod han manövrerade, tills fisken var matt och kom så nära, att han på passande ställe vid stranden kunde taga den med handen, ty undertagshåf eller krok användes aldrig. Vid mete från den ett par våningar höga vattenrännan brukade han med rullen vinda upp fångade mindre fiskar, och var jag därvid nära till hands, hjälpte jag honom taga dem af kroken, men större fiskar gjorde honom mycket besvär, innan han lyckades leda dem till något af de få för upptagandet lämpliga ställena; sällan lyckades dock någon rymma.

Af Mr. D. lärde jag mig sålunda forellfisket och han skaffade mig redskap därtill, äfvensom de flugor han funnit vara bäst, ty ingen kände så väl till fisken i strömmen och kunde taga den så bra som han. Dock blef jag aldrig någon riktigt intresserad forellmetare, emedan det för mig endast var ett tillfälligt tidsfördrif utan synnerligt nöje. Att kasta flugrefven och dragga den af och an öfver strömmen till förfång för de små kvicka fiskarna och att timtals snärja efter någon större som icke behagade nappa kunde väl ibland på lediga stunder vara roligt nog, men blef dock enformigt i längden. Därför var det endast i brist på annan sport, som jag försökte mig på forellmete; hellre satt jag i en båt vid något grund ute på sjön och drog upp stora, vackra, svartgröna abborrar.

En vacker sommarnatt år 1864 under spöktimmen kom jag gående öfver lilla bron på väg hemåt. Redan på långt håll varsnade jag Mr. D. vid nedre ändan af linnefabriksbyggnaden, där strömmen rinner utefter en låg tillandning, kantad af en alnshög stenmur. D. bar sig besynnerligt åt, han skuttade gestikulerande hit och dit, svängde med armarna och svor sina kraftigaste engelska eder så det hördes på långt afstånd, allt emellanåt stickande knytnäfven under näsan på den framför honom stående häpna fabriksvakten, som synbarligen icke begrep ett ord af D:s föredrag lika litet som denne af hans finska. Framkommen till broändan fick jag, som aldrig förr sett den lugne D. så häftig, sedan han något behärskat sig höra följande: D. hade fångat en ovanligt stor forell, som han ansåg väga minst femton skålpund och fick fisken efter oändliga ansträngningar lyckligt halad in i det grunda vattnet invid stenmuren. Vakten hade varit intresserad åskådare, och då hade D., som icke ville lägga metspöet ifrån sig och ej kunde komma åt fisken, försökt att med tecken göra för vakten begripligt att han skulle klifva ned i vattnet och taga den uttröttade fisken med händerna samt hifva honom upp på land. Efter åtskilligt tecknande och tydande hade vakten också ganska riktigt klifvit ned från stenmuren och närmat sig fisken, men i stället för att gripa tag uti den med händerna, höjde han hastigt sin tunga påk och måttade ett dråpslag åt fiskens hufvud. Olyckan ville dock, att han i stället för fisken träffade refven framför dess gap och slog af denna, då fisken naturligtvis med detsamma var sin kos.

När Mr. D. sedan för andra berättade denna fatala händelse, menade han att vakten nog förstått hans pantomimer, men varit rädd att taga i den stora fisken och därför ämnat slå ihjäl honom först. Fiskare och jägare skarfva och skryta ibland något, som kändt är.

Under årtiondets senare hälft minskades forellynglet i strömmen och därtill bidrog nog i sin mån att alla de större stenarna uti dess öfra lopp borttogos till fundament under nya vattenrännor. Sedan sköljde vårfloderna undan all sand, grus och småsten långt nedanom lilla bron, hvarigenom strömbottnen blef lik en stenlagd gata, utan skydd för de små och utan lekplatser för de stora fiskarna. Längre nedåt strömmen brukade fisken icke vistas eller leka, troligen emedan vattnet där redan var förorenadt af fabrikerna ofvanför. Genom den undan för undan af fabrikerna vid öfra fallets båda stränder betydligt ökade vattenkonsumtionen blef kungsådran under sommar- och höstetid mycket vattenfattig, mot hvad den förr varit, hvarför forellerna småningom alldeles slutade att leka där. Samtidigt blef det nästan omöjligt för fisken att stiga uppåt, sedan de provisionella fördämningarna af kungsådran tidtals tillätos, hvilka, så länge de stodo, höllo kungsådran nästan torr och blott lämnade en liten öppning för fiskens vandring, hvilken oftast var anbringad på olämpligt ställe. Med de små och halfvuxna fiskarna minskades samtidigt äfven de större, som förr fångades med nät i sjön ofvanför strömmen. Dock härom längre fram.

En jakt i Ruovesi.

Vid ett af de tillfällen då hjulångbåten "Ahti" af medfödd skröplighet var urståndsatt att hvarannan dag under sommarn gå fram eller tillbaka mellan staden och Ruhala i Ruovesi och därför ställföreträddes af min lilla ångslup "Svea", blef jag bekant med possessionaten A. Aminoff å Pekkala fideikommiss, och följden blef en inbjudning från hans sida att jämte några vänner till honom deltaga i en jaktfärd där i trakten. I brist på tid måste jag ett par gånger afsäga mig nöjet och uppskjuta det, tills jag kunde hörsamma kallelsen den tredje lördagen i augusti 1864. Med Öster ombord som lots och eldare lämnade "Svea" staden vid fyratiden på e.m., medförande som passagerare de öfriga till jakten inbjudna gästerna, apotekaren G.A. Serlachius, sedermera egare af Mänttä bruk, och hans provisor herr Const. Hakulin, äfven han senare kommerseråd. Vid härligt väder hade vi en snabb färd öfver de stora fjärdarna och passerade mot solnedgången Muurola kanal samt vid tilltagande skymning de trånga och krokiga farlederna längre norrut. Det var ej så lätt att då hitta vägen där, fastän en del sjömärken funnos uppsatta af kronan för dess ångare "Storfurst Wladimir" ty den öfverallt orörda skogen stod som en grön vägg jämnhög på alla stränder, hvarför smala sund och under stranden liggande holmar, för den som icke kände trakten, voro svåra att skilja från fastlandet. Men Öster hade färdats där några gånger förut och det var nog för honom för att utan sjökort lotsa i mörker. Ibland kunde man tycka att den angifna kursen bar rätt till skogs och rakt mot ett hvitmenadt kummel på stranden. Men då båten kommit alldeles inpå detta, upptäcktes, just innan man törnade, ett smalt sund åt någondera sidan vid hvars slut ett liknande märke skymtade. Där måste således en hastig och tvär vändning utföras för att vid framkomsten till det andra märket ånyo upprepas, då åter något annat sund visade sig ledande ut till rymligare vatten. Krångliga men vackra farleder. Flere sådana passager funnos, hvilka till och med vid full dager fordrade lokalkännedom och påpasslighet hos den som stod vid rodret.