INNEHÅLL: (continued 9)

Nordvästen blåste friskt på utefter Näsijärvi milslånga fjärd. Stick i stäf kommo de långa, mörkbruna vågorna rullande med breda, hvita kammar, som fräsande bröto sig mot "Götas" skarpa bog, allt som oftast sändande iskalla duschar ombord och in genom den händelsevis öppnade salongsdörren. Solen lyste under korta mellanskof fram ur de mörka hagelbyarna, spridande föga värme, hvarför temperaturen hela dagen höll sig mellan +3 och 5 grader Celsius. Sannerligen ingen sommarvärme och till och med ovanlig i T:fors.

Den lilla skarpbyggda och för tillfället tungt lastade ångaren sköt god fart, men vakade tungt mellan de täta vågorna, hvarför den tog in mycket vatten ur de öfver bogen stänkande topparna. Denna omständighet tvingade oss att hålla västligare kurs upp i lä innanför holmarne under Ylöjärvilandet, hvarigenom färden blef lugnare, men betydligt längre. Ju mer vi aflägsnade oss från staden, dess mera mulnade himmelen och ökade blåsten, så att vi mot kl. 12 hade fullkomlig storm och snöyra blandad med hagel. Detta oväder tvingade oss att söka skydd under Otavasalo och att lägga till där i sundet, medan byn rasade ut. Efter vidpass en timme klarnade vädret något, men blåsten fortfor med oförminskad styrka och svår sjö mötte oss, då vi löpte ur sundet väster om holmen. Den högt öfver fören brytande sjön nödgade oss att sakta farten, på det att ångslupen bättre måtte hinna vaka mellan sjöarna, samt att hålla rakt upp mot sjögången under Äijänsaari, där vi åter fingo skydd ett stycke framåt. Här kunde farten åter ökas, och så kommo vi snabbt upp till Jänissaari, där vi ånyo mötte hög sjö från den långa och breda Pengonpohja. Vi riskerade icke att vända här för att komma tvärs Öfver Koljonselkä till Teiskolaviken, därtill var båten alltför liten. Därför fortsattes mot vinden upp under nordvästra fastlandet och längs detta österut till sundet mellan Mustasaari och Korkeasaari. Där vändes mot sydost, och för full medvind med sjögången som påkörare ilade ångslupen tvärs öfver den vildt rullande Koljonselkä formligen hifvad från den ena fräsande vågtoppen till den andra, hvarvid den rullade hemskt åt sidorna, dock utan att taga in vatten. Så kommo vi in i lä genom sundet vid Koljonniemi, och med en känsla af lättnad lämnade vi de fräsande brottsjöarna bakom oss, nöjda att utan äfventyr ha nått den lugna hamnen i det inre af Teiskolaviken.

Med kölvattnet skvalpande på salongsgolfvet och tjock snö öfver hela båten, våta och stela af köld samt med af sjösjukan illa medtagna passagerare anlände vi till Sommarbo efter fyra timmars färd i stället för på halfannan timme, glada att den svåra resan var väl öfverstånden. Då vi större delen af färden befarit för mig obekanta vatten, tillkommer hedern för den lyckliga resan uteslutande Öster och hans lotsning; utan honom skulle jag ha vändt tillbaka genast vid utfärden från staden. Han kände dessa vatten sedan han på femtiotalet varit med, då kaptenlöjtnant Jägerschjöld och kapten Martinoff kartlade detta vattensystem, och sedan han förde masugnens vedskuta "Toivo", hvilken enligt Östers påstående var fasonerad som ett strykjärn och därför utan last seglade bäst med den flata akterspegeln förut. Kryssande med "Toivo" fram och åter ända till det tog emot, var han i tillfälle att ytterst noga pejla detta vattendrag, och hans utmärkta lokalsinne kom oss väl till pass.

Så snart fraktgodset lossats och placerats och brasor tändts i den sedan vintern utkylda villan, framtogs det medförda matförrådet och åts en försenad, men efterlängtad och välbehöflig middag. Härvid gjordes den observationen, att visthusets snarast möjliga proviantering med fisk vore både önsklig och nödvändig, hvarför det beslöts, att om vädret medgåfve, senare på aftonen lägga ut refvar. Under tiden togs roddbåten ur vinterkvarteret och ställdes fiskedonen i ordning.

Det dröjde till nära solnedgången, innan blåsten något lugnade inne i viken, och utåt fjärden syntes ännu de långa vågorna mot synranden samt hördes bränningarnas aflägsna brus; det lät som en storm vid hafskusten. Den nedgående solens sista matta strålar lyste från en rödgul men klar himmel och mäktade icke sprida förnimbar värme; det kändes kallt äfven i sommarpaletå, men fisket lockade och därför begåfvo vi oss ut.

Roddbåten sköts ut och befanns ha torkat under vintern så att den läckte betydligt; detta var otur, ty jag måste ösa vatten nästan oafbrutet. Därför var icke tänkbart att fara långa vägar med refvarna, och då Öster påstod att det vid ihållande vind brukade nappa bäst i lä bakom uddar, och då han därjämte trodde att samma vind skulle blåsa upp följande morgon, så rodde vi utefter norra stranden västerut fram till fjärden vid "Vähä Koljonsaari". Där lades en ref i lä under holmen; den ankrades bättre än vanligt med stora stenar vid ändarna och lämnades utan flöten, på det att blåst och sjögång icke måtte skvalpa om den. Den andra refven lades ett stycke österut från udden af "Iso Koljonsaari" och fortsattes öfver ett midt för holmen mot söder liggande stengrund, som följdes i riktning utåt fjärden, där djupet är ansenligt. Denna ref försågs med några få flöten, dock fanns icke garn nog ombord att på det stora djupet sätta ett extra flöte vid refändan, hvarigenom det sedan varit lättare återfinna den. Då mina fingrar blifvit stelfrusna af våtan och det eljes kändes ruskigt på det kalla vattnet, fick den tredje refven stanna kvar i lådan.

Under refutläggningen hade vi kommit ett godt stycke ut på viken, och då där nu vid midnatt var alldeles lugnt och stilla, fäste vi oss vid ett svagt men ihållande och särdeles ömkligt läte, liknande skriket af ett spädt barn, hvilket vi icke kunde förklara. Ehuru jag huttrade af kyla och önskade komma under tak så fort som möjligt, tillsade jag dock Öster att ro ditåt där klagolåten hördes för att taga reda på hvad det var. Det är egendomligt huru äfven svaga ljud höras på långt håll om natten öfver vattnet i stilla och kall luft. Vi fingo ro ett par km söderut tvärs öfver den mot fjärden sig vidgande yttre Teiskolaviken bort till holmarna innanför Lapinsaari, innan vi kunde urskilja att det icke var ett spädt barns ynkande, utan bräkandet af ett nyfödt och öfvergifvet lam, hvilket hittades mellan stenarna vid stranden af en mindre holme. Öster gick i land och hämtade lamungen, som var våt och halfdöd af kylan, hvarför han icke kunde stå på benen. Troligen hade holmen under dagen användts som betesplats åt fåren, hvilka bortförts utan att det nyfödda lilla kräket observerats. Jag stoppade ungdomen innanför min vida paletå, då den ju omöjligt kunde kvarlämnas åt en säker död, och när där började kännas varmt tystnade den snart.

Det hade lidit ett godt stycke efter midnatt, då vi kommo hem med vårt fynd och fingo värma oss vid den åter påfyllda kakelugnsbrasan. En varm och välbehöflig toddy hjälpte till att lena upp de af midsommarkylan stelnade lemmarna, och därvid undrade vi om icke de mångenstädes brukliga midsommareldarna jämte mjödkalasen i forntiden tillkommit för samma ändamål, nämligen att fördrifva utvärtes och invärtes kyla.

Lamungen väckte allmänt medlidande, och barnen, som vaknade af oljudet, voro förtjusta öfver den blifvande lekkamraten. Varm mjölk hämtades åt den att dricka, men då den lilla stackarn icke förstod sig därpå, konstruerades af lärftlappar en s.k. "dinapp", hvars användbarhet strax begreps och hvilken uppfödningsmetod därefter med stor framgång praktiserades af jungfrun. Hon tog strax det moderlösa kräket med sig i sängen, så att det skulle ha varmt, och detta var mycket bra, ty där tystnade oljudet och det var ytterst nödvändigt för nattron. — Efter denna samariterverksamhet kröpo vi slutligen till kojs, för första gången under eget tak.

Midsommardagen.

Då vi vid sextiden på morgonen midsommardagen rodde ut efter refvarna, var vädret som på en klar, frisk och kylig aprildag, men lugnt var det ännu på viken. Roddbåten som öfver natten fått ligga på sjön och dragit sig full med läckvatten hade därigenom svällt och blifvit ganska tät, hvilket var nog så bra för mig, som slapp ifrån det tröttsamma ösandet. Kajanadraget släpptes ut vid hemstranden och slukades omedelbart af en kolossal abborre. Det var den största jag dittills sett i Teisko, svart och grym såg han ut och befanns vid hemkomsten väga 3 1/2 skålpund. Denna fångst vid hemstranden påstod Öster skulle vara ett gynnsamt förebud för dagens fiskelycka, men tyvärr slog denna spådom icke in, han borde hellre kallat en sådan ful fisk "ett dåligt möte".

Framkomna till den på kvällen under Vähä Koljonsaari först lagda refven, sökte vi länge förgäfves utan att få tag uti den; det vid refvens sistlagda ända fästade flötet kunde icke hittas, hvarför Öster förklarade, att vi måste dragga för att få reda på den. Draggen var dock på denna vår första utfärd för året glömd hemma, och refven måste tillsvidare lämnas åt sitt öde. Den andra refvens flöte, hvilket lagts nära land, hittades genast, och då den därvid fästa ankarstenen halades upp, kändes stark påfrestning i refven, så stark att båten däraf långsamt fördes utåt viken.

Då Öster märkte, att vi bogserades af fisken, utbrast han: "Där ha vi nu Teisko hvalfisken", och han rådde mig att lösknyta kroktafsarna alltefter som refven kom ombord. Detta var nog riktigt, ty eljes skulle jag, då den stora fisken rusade ut med refven och denna därför måste firas ut, säkert ha fått krokarna i händerna. Då tafsarna voro fästade med en dragknut, blefvo de lätt undanskaffade. En god stund fortsattes varpandet försiktigt vid fortfarande stark spänning uti refven, som slutligen höjde sig upp till vattenytan, då plötsligt på åtta till tio famnars afstånd från båten ett kolossalt gäddhufvud blef synligt. Ögonblicket därpå visade fisken ryggen och en ofantligt bred stjärt vid ändan af sin visst två alnar långa kropp, för att därefter lika plötsligt åter försvinna i djupet. "Där var han, men tag han" sade Öster i detsamma och detta var nog "ett stort ord", sagdt i ett viktigt ögonblick, manande till försiktighet; dock hade jag från början föga hopp att få fatt i besten.

Utan tillstymmelse till rusning eller ens någon knyck men med samma jämna och starka påfrestning fördes nu refven åter ned åt botten; det hjälpte icke att försöka hålla emot, jag måste ge efter flere famnar, ty refven skar i händerna, tills den slutligen pekade lodrätt ned under båten och det kändes, som om fisken törnat emot botten. Jag ämnade just bedja Öster hjälpa mig att hala för att, om ock den starka refven skulle springa af, försöka tvinga fisken uppåt, då några korta obetydliga knyckar kändes och refven omedelbart därefter slaknade. Hastigt varpade jag in allt som kom, och det var en två skålpunds abborre, stel och böjd i halfcirkel. Vid närmare besiktning befanns fiskens kropp framtill liksom äfven ögonen redan hvitnade af den påbörjade matsmältningsprocessen i "hvalfiskens buk".

En stund voro vi af häpnad lika stela som abborren och sågo tysta på hvarandra, tills Öster slutligen utbrast: "Den f—n var och titta i vattenbryn, innan han gaf sig till att spy ut fisken, en så'n slug best." Procedyren att bli fri från abborren måtte icke ha varit den lättaste för gäddan, fast den var så stor, ty abborrens ryggfenor äro försvarliga hullingar som hålla stadigt emot; denna måste således först vändas i magsäcken så att hufvudet kom förut, innan det kunde lyckas att spotta ut den. Vid denna våldsamma bändning hade abborren blifvit krökt, men förunderligt är, att gäddan förhöll sig så stilla och spak under den påkostande ansträngningen, dock hjälpte jag nog fisken att bli kvitt sitt besvärliga rof genom att med all makt hala uti refven. Teiskohvalfisken gingo vi således äfven miste om, liksom många andra, efter hvad där berättades, skola ha gjort före oss och kanske äfven senare, ty honom lär man blott få se och känna, men aldrig lyckas fånga.

Denna stora motgång på årets första fiskedag nedstämde våra af Östers förutsägelse vid utfärden högt uppdrifna förhoppningar och missmodet ökades, då jag halade in refven, som förresten var alldeles tom och illa fastsnärjd mellan grundets stenar och uti bottnens sjömalmskakor, af hvilka flere stora som tallrikar följde med upp på de uddlösa och rakböjda krokarna. Det syntes att refven med stor kraft släpats af och an och därvid hade väl äfven andra fångade fiskar lossnat. Vi hade icke förr råkat ut för sådan otur, och om den hvalfisken liksom alla stora gäddor icke blifvit särdeles smaklig att äta, så hade den dock utmärkt dugt att skryta med för vänner och bekanta i staden.

Då refven var upptagen, rodde vi tillbaka till holmen, där Öster gick i land för att förfärdiga en dragg. Därtill skar han toppen af en ung tall och gjorde krokarna af dess fyra sidokvistar; vid själfva toppskottet bands en passande sten och sedan fästes det hela vid refsnöret för att släpas på bottnen efter båten. Medan vi varit sålunda sysselsatta, hade en stark vind blåst upp från nordväst, och fastän vinden icke var så isande kall som föregående dag, gingo dock väldiga dyningar innanför udden af Vähä Koljonsaari.

Där draggades nu flere slag fram och åter öfver den starkt sluttande hårda lerbottnen, men någon ref träffade vi icke på och fortsatte därför allt närmare udden, på hvars stenar skummet sköljde högt upp, så att det yrde öfver oss in i båten. Därutanför gick fjärden hvit. Det behöfdes min fulla tillit till Östers styrka och skicklighet för att våga utsträcka draggandet längre mellan de höga, oregelbundna vågorna framför holmen. Jag ämnade redan lämna refven där den var och vända, men skämdes att göra det, då Öster lugnt rodde på, och fick i detsamma se en svart fågel gunga upp och ned på de långa, fräsande vågkammarna och bära sig mycket ovanligt åt. Då vågtoppen kom, gick den öfver fågeln, och i vågdalen flöt han på vattnet, ibland upp- och nedvänd med hufvudet nedåt som ett flöte på en metref. Jag gjorde Öster uppmärksam på den, och då vi nu fått hela fjärdens sjögång emot, så att båten reste sig högt på ända, drog jag upp draggen och lät Öster ro till fågeln. Denna försökte nog flyga upp då vi nalkades, men det lyckades icke bättre än att han återigen försvann i nästa våg; det såg ut som om en osynlig makt höll honom kvar på vattnet trots alla hans ansträngningar. Öster hade ett hårdt arbete, men närmare kommo vi och då såg jag att det var en lom och att ett snöre gick ut från näbben. Således satt han fast på vår ref och hindrades däraf att flytta. Fiska lom hade icke varit meningen, men för att återfå refven tycktes oss ginast att taga fågeln med håfven. Detta var icke så lätt gjordt i den höga sjögången, och vid de många misslyckade försöken skulle båten nog ha stjälpt, om Öster varit mindre påpasslig. Jag lade mig raklång på båtbottnen med hufvudet ut öfver akterstäfven, höll mig fast där med vänster hand medan jag med håfven i den högra famlade i vattnet efter den dykande lommen, så snart den kom upp nära ytan. I svår sjö är detta fångstsätt dock olämpligt, ty fågeln såg mina rörelser ur djupet, där han, ehuru hindrad af den styft spända refven och oafbrutet simmande med de tätt intill kroppen dragna vingarna, under fortsatt ansträngning ständigt undvek håfven och dök upp vid båtens vänstra sida, då jag håfvade på den högra. Sålunda förnyades försöket många gånger förgäfves, till dess jag slutligen kastade håfven i båten och åter tog fram draggen. Därmed fick jag snart tag uti refven och halade in det ursinnigt flaxande kräket, som var så vildt att det kommet ombord ämnade flyga mig i ansiktet. Lyckligt fick jag dock fågeln in i håfven, men så vilda och roflystna blickar som lyste ur dessa gula lomögon har jag hvarken förr eller senare sett hos något djur. Lyckligtvis var håfven stark nog att hålla fågeln kvar, men Öster måste släppa årorna och hjälpa till för att kunna lösa den från refven. Han fick ett starkt blödande hugg af den uddhvassa näbben, då han grep fågeln bakom halsen öfver båda vingarna och med andra handen omkring hufvudet höll den trots allt sprattlande, så att jag kunde undersöka hvar kroken satt. Den stack ut mellan fjädrarna vid halsens öfvergång i bröstet och måste således knipas af. Den alltid medföljande redskapsväskan framtogs under aktersitsen, och sedan kroken blifvit afknipen, slank reftafsen lätt ur näbben. Någon annan skada af äfventyret tycktes lommen icke ha fått och detta lilla hål kunde icke betyda något för en fågel, som synbarligen endast bestod af skinn och senor samt för sin ringa storlek egde en så betydlig styrka, att Öster hade svårt att hålla fast den.

Operationen utfördes mycket snabbare än nu berättats, men då under tiden årorna icke sköttes och båten var fast vid refven, kom den ena vågtoppen in efter den andra, hvarför ingen tid fanns för vidare ornitologiska undersökningar. Därför hifvades fiskröfvaren öfver bord och for af som en "svart tanke". Hade jag haft tid att närmare besinna dessa fåglars skadlighet för fisket, skulle jag nog ha gjort slut på den, ty där fanns nog af den sorten på Teisko-vattnen. Rofgirigheten hade naturligtvis förledt lommen att nappa på refven, och denna var släpad ett långt stycke från utläggningsplatsen trots ankarstenarna, af hvilka den ena bråkats loss, och nästan alla krokar voro förstörda; men några små abborrar funnos dock kvar på denna ref. Båda de utlagda refvarna voro således illa skadade.

Genomvåta af stänket från sjögången, frusna och trötta efter fem timmars bortavaro kommo vi hem från detta föga tillfredsställande fiskenöje med en obetydlig fångst, hvaribland den vid utfärden fångade abborren var en jätte, ty resten bestod af tarfliga "pinnar". Vanligtvis och helst berättar man ju om lyckade fiskefärder, men hvarför icke för ombytes skull äfven en gång tala om en misslyckad?

Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari.

Det var godt om fiskgjusar på den östra stranden af Koljonselkä, och vi kände till tre årligen upptagna bon inom den närmaste milen från Sommarbo, alla i toppen af höga fristående tallar och, att döma af de stora rismassor hvaraf de bestodo, sedan många år bebodda och påbyggda. På en af de få verkligen vackra sommardagarna under juli månad 1877 förstörde vi ett af dessa häckningsställen mera af nyfikenhet att se, huru ett sådant roffågelsherrskap hade det hemma hos sig, än i afsikt att befria trakten från några af dessa skadedjur.

Föregående afton hade vi lagt refvar utefter lerbankarna i yttre Teiskolaviken och vittjade dem på morgonen. Härvid hände att en gös, som sedan befanns väga 16 skålpund, trasslat in den tafs hvarpå han fastnat mellan grenarna af en icke så liten tallruska, som förmodligen användts till utstakning af körvägen öfver isarna. Dessa längs vintervägarna placerade oftast ganska stora och tunga tall- och granruskor sjunka vid islossningen tillfölje af sin färska beskaffenhet, och då vattnet under sommaren blir varmare, öfverdragas de kvarsittande barren med slem och äfja. I detta tillstånd blifva de rätt otrefliga att handskas med, om långrefven af någon fisk snärjes in mellan grenarna. Att då få en större fisk i håfven och in i båten är ibland svårt nog, och detta bråk råkade vi denna gång ut för och skall därom nu berättas, men hur båt och manskap efter klareringen från ruskan sågo ut, det kan jag icke beskrifva, det må man tänka sig.

Det plägar gå ledigare för sig att reda ut en fastsnärjd gös än andra större fiskar, ty gösen gör pauser i sitt raseri, och då han kommer upp nära vattenytan, vänder han den silfverhvita buken uppåt och ligger så några ögonblick orörlig. Då gäller det att vara snabb och få håfven under honom, medan han liksom bländad skyr dagsljuset, ty genast därefter bråkar han värre och rifver sig lätt lös. Om gösen på det sättet "kantrat" nära till båten, brukade Öster med ett raskt tag gripa honom i gälarna och lyfta in honom, men denna gång var den vidlyftiga ruskan i vägen för en sådan manöver och han måste hugga tag i denna, ty jag orkade ensam knappast kvarhålla den vid vattenytan. Just då Öster fick tag uti ruskan, stjälpte gösen på rygg och i trots af de motbjudande slemduscharna lyckades jag få honom i håfven. Visst tog båten in betydligt vatten, men allt aflöpte lyckligt, d.v.s. utan kantring. Så långt hade vi relativt lätt kommit, men värre bråk återstod.

Det skulle ofta nog vara behändigt och lämpligt att liksom en del indiska gudabilder ha flere par armar och händer, och just vid detta tillfälle skulle tillskottet behöfts, ty Öster höll med vänster hand 1 ruskan och i höger hade han båda årorna, medan mina båda höllo i håfskaftet och jag för den fastsnärjda tafsen och ruskans yfviga och slemmiga grenars skull var ur stånd att lyfta fisken in i båten. För att fisken ej måtte rymma ur håfven vågade jag icke åter sänka denna i vattnet, och Öster fick icke släppa ruskan, som skulle gått till botten och säkert rifvit håfven ifrån mig; tillika sprattlade fisken ohejdbart, så att vatten och äfja yrde öfver oss. Vid håfvens ytterkant var tafsen lindad flere hvarf kring en tjock gren i ruskan, och då såväl ref som tafs voro nya och af prima gods, kunde de icke slitas af, fastän detta medel att lösa denna gordiska knut nog försöktes. Men Öster var situationen vuxen och räddade den. Våra åror lågo uti vridbara gaffelformade klykor, som voro så stora att årans handända utifrån kunde trädas igenom klykan; detta gjorde att han med en lämplig knyck var i stånd att skjuta dem akterut. Genom denna manöver fick han högra handen fri och kunde vända sig att ligga i båten, medan han alltjämt med vänster hand kvarhöll ruskan. Därpå bröt han med en väldig ansträngning af grenen där tafsen fastnat.

Att båten, ehuru den blef halffull med vatten, icke stjälpte vid det taget var lyckligt nog, och nu kunde jag obehindradt lyfta in håfven med fisken samt den medföljande läckra grenen; refven satt dock fortfarande fast uti ruskan och Öster måste äfven taga loss denna medan gösen plaskade i kölvattnet, så att äfjan yrde kring oss. Slutligen fick jag tafsen lösknuten från refven och stufvade fisken under aktersitsen, där han kunde sprattla efter behag; jag hade då händerna fria att hjälpa Öster med ruskan. Medan vi höllo på att frigöra den mycket intrasslade refven slog en fiskgjuse ned omkring tio famnar från båten och försvann under vattnet, där han dröjde så länge, att jag redan trodde honom bli kvar för alltid. Men upp på ytan kom han och med utbredda vingar försökte han flaxa uppåt, med svårighet bärande i de gula klorna en medelstor braxen, hvilken höll hufvudet nedåt och lyfte upp vår ref, som han var fast vid. Detta var således orsaken, hvarför bördan var så tung för gjusen. Men han rådde slutligen ändå, ty en ytterligare kraftansträngning ryckte kroken ur fikens lösa käft, hvarpå fågeln flög sin väg med bytet, som han passade på att röfva från oss. Gjusen flög åt Vähä Koljonsaari, på hvilken holme vi redan förut observerat hans tillhåll, och detta fribyteri var anledning till, att vi föresatte oss att göra hemgång hos honom.

Efter slutadt fiske roddes hem för att förbereda allt för besöket hos fiskgjusparet. Vi visste att deras bo befann sig i toppen af en midt på holmen växande, hög och fristående fura, rak och utan grenar upp till den fyra famnar från marken vidtagande täta kronan.

Då ingen af oss ansåg sig vara i stånd att klättra uppför den tjocka och hala stammen, tillverkade Öster en repstege, och jag slipade både ångslupens yxa och köksyxan för det fall att dessa skulle behöfvas. Dagens fiskafånge uppvägdes därefter och befanns uppgå till 67 skålpund inklusive gösen, hvilken var den största af sitt slag som vi fångat under vistelsen i Teisko. Sedan frukosten undanstökats, fördes bössorna, repstegen och yxorna i båten, hvarefter vi vid tiotiden på f.m. begåfvo oss i väg.

Dagen var en af de få vackra och varma under denna så kyliga och blåsiga sommar; ingen vindkåre krusade sjöns spegelblanka yta, hvarför värmen redan tidigt kändes besvärlig. Öster spådde åskväder. Min afsikt var, att om det så bar till, skjuta den ena eller båda de gamla fåglarna och att för ändamålet ligga i försåt för dem vid boet.

Därför byggdes efter framkomsten till holmen inom skotthåll från boet en skjutkoja af afhuggna alar, uppresta emot den lodräta sidan af ett stort famnshögt flyttblock beläget i nordost därifrån, hvarefter en sten rullades dit in att tjäna till sittplats. Denna gömma trodde vi skulle bli skuggig och sval, dock blef den i stället af oförmodade orsaker ett pinorum.

Efter flere fåfänga försök lyckades Öster kasta en sten med vidfästadt snöre öfver den enda fristående ungefär fem fot nedom kronan befintliga grenen af tallen. Öfver denna halades repstegen upp, hvilken dock råkat bli för kort, hvarför Öster fick anlita sin vighet för att komma upp på den. Väl uppkommen visade sig allt avancerande omöjligt, ty trädets grenar och kvistar under boet voro så tätvuxna och det minst fyra alnar i tvärmått stora nästets pinnar och ris så hopflätade och fastklämda, att intet däraf kunde rubbas med händerna. Att gå så långt ut från stammen, att han utanpå kanten af rishögen kommit åt att klifva upp i boet vågade Öster icke, ty den gren han stod på var för svag att bära honom så långt från stammen. Nog är det möjligt att Öster trots sina fyratiofem år, förlitande sig på sin styrka och vighet, slutligen skulle ha riskerat försöket, men jag nekade honom bestämdt att göra det. Nu försökte han åter att nedifrån rifva i rishögen, men de fingertjocka, benhårda tallkvistarna sutto för hårdt fast och vid ringaste skakning öste moln af damm, smuts och fiskfjäll ned därur, inträngande i ögon och näsa, hvarför Öster förklarade sig intet vidare kunna uträtta däruppe och klef ned.

För att komma åt nästets innehåll återstod således ingen annan utväg än att nedhugga trädet. Jag var visst af princip emot all skogsåverkan, men då detta stolta träd liksom så många andra vid vattendraget blifvit illa skadadt af bivuakerande stockflötares eldar, kunde åverkan ej anses vara så svår, hvarför vi beslöto oss för att utföra den, så snart jag skjutit någon af de gamla fåglarna, hvilka dock dittills ej behagat infinna sig vid boet. Jag kröp följaktligen in i löfkojan att där afvakta herrskapets hemkomst och skickade Öster, för att hans närvaro icke måtte varsko fåglarna om faran, uti båten bort från holmen med order att återvända då han hört skott.

Detta skedde vid middagstiden, och kojans löfvägg låg mot sydväst, därför gassade solen på med full styrka och stenväggen bakom reflekterade hettan, hvilken, då luften var absolut stilla, i min gömma alstrade en tropisk värme, som snart blef outhärdlig. Öfver en timme hade så förflutit, hvarunder jag spejade mig solblind på den hvitblå himmelen kring hökboet, och alltmer skred solen åt det hållet, men ingen fiskhök behagade komma. Bland kojans allöf fanns mygg i mängd och hvad än värre var knott i svärmar, som stungo och pinade på alla åtkomliga ställen, helst rock och väst redan längesedan aflagts; därtill sällade sig små gulbruna myror, som hittade sin väg öfverallt, på den svettiga halsen och till de fördoldaste ställen samt beto så det brände som eld.

Denna afgrundspina blef slutligen omöjlig att uthärda och jag ämnade just fly ur pinorummet, då ett skärande gri, gri hördes allt närmare. Jag förmodade att detta skrik var den hemåtkommande gjusens lystringsrop till ungarna i boet, och så var det. Jämt opp hann jag lyfta bössan till ögat, då fågeln kom och med en fisk i klorna ämnade slå ned på boet. Skottet smällde med den påföljd, att både han och fisken ramlade in i boet; blott den orörliga spetsen af ena vingen förblef synlig öfver kanten.

Nu var jag mer än mätt af nöjet och rymde ur kojan till norra stranden för att där söka svalka och hålla utkik efter Öster, som ju strax borde återvända. Men hvarför dröjde han, min förträfflige följeslagare? Han hvarken sågs till eller hördes af. Att fåfängt vänta är tråkigt under alla förhållanden, men i synnerhet då man sitter i solbaddet på en sten vid stranden af en liten holme, stirrande ut öfver fjärdens gnistrande yta efter någon som af okänd anledning icke kommer; då är hvarje tidsfördrif välkommet och jag företog mig att bada trots den steniga stranden. Makligt sam jag länge omkring och njöt af vattnets uppfriskande svalka, samt klädde därefter småningom på mig, men — ingen Öster kom och klockan visade redan öfver tre. Jag hade god tid att föreställa mig huru Robinson måtte ha varit till sinnes på sin ensliga ö, ty lika hett och tråkigt som jag för tillfället hade måtte det många gånger varit för honom; men lyckligtvis voro mina utsikter att slippa bort från holmen bättre än hans, ty någon gång måste Öster komma. Ännu fick jag en god stund sitta och speja utefter den som smält bly glittrande Teiskolaviken, tills jag på långt afstånd upptäckte en ansenlig fågel, hvilken med långsamma vingslag styrde rätt mot mig.

Några gånger blänkte det som en blixt under fågeln, liksom då solen speglar i en glasbit, och jag förstod däraf att det var den andra gjusen på hemväg med sitt byte. Kvickt kilade jag tillbaka till kojan och stod skjutfärdig väntande på fågelns ankomst, men han dröjde. Slutligen varsnade jag honom långt utom skjuthåll, görande en sväng i luften och starkt stigande uppåt; därpå följde ett kort slag högt öfver holmens träd och så bär det i väg åt Iso Koljonsaari. Säkert hade han sett den i boet liggande döda maken och skydde det därför.

I kojan kunde jag icke stanna, och då Öster fortfarande dröjde, uppsökte jag en drägligare plats åt det håll hvaråt fågeln flugit samt satte mig på marken i skuggan af en buske. Där hade jag åter suttit en lång stund och filosoferat, då jag väcktes ur tankarna af ett susande ljud bakifrån, som gjorde att jag tvärt sprang upp och lyfte bössan. Det var gjusen, som undersökte holmen och med detsamma åter var utom skotthåll. Hastigt smög jag nu närmare boet i väntan att han skulle återvända och fortsätta genomsökandet. Han kom också, men med förvånande hastighet sköt han ned och fram mellan träden än åt ett håll, än åt ett annat med så snabba vändningar, att det var mig omöjligt att skjuta med någon utsikt att träffa. Under dessa omständigheter föll det mig in att icke följa gjusens rörelser med bössan utan sikta åt nästet, ty dit ämnade han sig väl slutligen. Så gick det ock; när han öfvertygat sig om säkerhetstillståndet på holmen och därvid förmodligen icke observerat mig, flög han mot boet och ämnade slå ned därpå, men i det ögonblick han liknande en fläkter örn med utbredda vingar syntes däröfver, sköt jag. Några fjädrar föllo och fågeln tycktes träffad, men det hindrade honom icke att flyga nedåt holmens södra udde, där han satte sig i en tall vid stranden. Att det var illa fatt med honom, såg jag och gick ditåt utan att bry mig om att söka skydd samt sköt ned honom.

Jag gick för att taga upp fågeln och väntade åter tills jag ändtligen hörde Öster skramla med båten mot strandstenarna. På min fråga hvarför han dröjt så länge, fick jag svaret: "Ja' sku' ju inte komma förrn de' smällt!" Hvaraf jag förstod att gubben på något svalt ställe tagit sig en behaglig långlur och därför icke hört det första skottet. Han hade mått godt, medan jag våndades.

Då de båda gamla fiskhökarna sålunda stupat, skulle det varit ett omänskligt djurplågeri att lämna ungdomen där uppe i trädtoppen för att långsamt svälta ihjäl, således återstod intet annat än att hugga ned trädet och därför menade Öster: "Bort nu med paltorna och fram med vedyxan och köksyxan". Klockan nalkades fem på eftermiddagen, men alltjämt var det lika lugnt och kvalmigt. Öster började hugga stora skåran på den sidan af trädet, hvaråt det skulle stjälpas, och jag hackade den mindre med köksyxan som var liten. Båda yxorna voro ganska olämpliga don för fällandet af en tre kvarter tjock uråldrig martall, vuxen i mossan på hälleberget och därför hård och seg som ben med årsväxtringar så smala, att de icke kunde räknas. Det var ett drygt arbete för oss, då, som det står i Frithiofsagan, "från pannan svetten lackar och bröstet häfves kallt", hvarför vi togo oss åtskilliga hvilopauser i mossan och på kringliggande stenar, innan vi efter ett par timmars träget arbete kommit så långt, att vi tyckte trädet borde stjälpa. Men det ville icke falla, det var vant att stå och ingen vindpust kom oss till hjälp. Det återstod endast en smal flisa, som bar, och vi vågade icke hugga längre för att ej få trädet öfver oss. Då gick Öster till båten efter årorna och därmed störtades jätten omkull. Ett väldigt brak följde, då toppen slog ned på berghällen, och stora dammoln yrde, då nästets beståndsdelar spriddes vida kring. Däri funnos många hvarf tjocka tallkvistar lagda på hvarandra med mellanlager af stora mosstufvor, guano och fiskfjäll, mest af braxen och gädda, flere hästlass ris och bråte, hvarur det torra dammet bolmade upp vid trädets fall. Vi påtade kring i högen, men hittade inga ben af fågel eller däggdjur, endast stora mängder af ryggradsknotor och ben efter större fiskar och kuriöst nog äfven en stor, flattryckt, förtorkad groda. Således uppföda gjusarna sina ungar uteslutande med fisk och, att döma efter fjällmassorna, måste med tiden ansenliga mängder ha gått åt. Under rishögen funnos två nästan flygfärdiga gjusungar, hvilka voro mycket argsinta och så ifrigt försvarade sig med näbbarna, att de måste bäras i de öfverkastade rockarna för att instufvas under roddbåtens aktersits. Efter hemkomsten sattes de i en hönsbur och matades med småfisk, hvilken de dock icke vidrörde, förrän de lämnades i fred för åskådarna. Följande måndag fingo de fara med till staden och skänktes där åt en amatör. På natten gick Östers förutsägning i fullbordan, då det blef ett så starkt åskväder, att det skrämde oss alla upp ur sängarna.

Hararna vid Mäkylä.

En half km söderut från Sommarbo vid landsvägen ligger torpet Mäkylä och där var en handelsbod inrättad i en särskild byggning. Denna bod förestods af ett äldre fruntimmer, och därför var det så mycket egendomligare att under de år vi bodde i närheten, i hushållen på Mäkylä icke fanns någon katt; ett eljes i trakten sällsynt fall. Frånvaron af detta alla käringars vanligen svältfödda och därför i skogen maroderande skötebarn förorsakade, att traktens harar voro liksom hemma på stället och ofta sågos i närheten. Redan af de arbetare, hvilka på vårvintern uppförde villan, hördes att de ibland sett harar där och att snön i grannskapet varit full af spår. För oss var det således otur att icke ega någon harhund, men så länge sommarn räckte, borde de ju i alla fall få vara i fred. När vi dock hunnit öfver midten af augusti samma år 1877, kunde Öster icke längre motstå frestelsen, helst äfven han mött någon jösse på vägen till handelsboden, och då intet fiske blef af den söndagsmorgonen, gick han på jakt med sin Kurre. Denna jaktkamrat var visserligen totalt oduglig, men följa med sin husbonde skulle han, och då han som andra rackor sprang omkring öfverallt utefter vägen, kunde det ju hända, att han råkade skrämma upp en hare. Så hoppades åtminstone Öster, och han hade vanligen rätt.

Emedan Östers gamla otympliga lodbössa var ett ganska olämpligt instrument vid de flesta tillfällen, då det icke var fråga om precisionsskott på stora afstånd, hade han af mig erhållit en grofkalibrig, enpipig framladdare, försedd med knallhattslås, som tålde en försvarlig dosis krut och hagel samt spridde dessa mer än behöfligt. Han var mycket intresserad af det nya redskapet och "skottställde" det, som han kallade förrättningen, flere gånger under sommaren. Huru han därvid bar sig åt, kan jag icke närmare meddela, men nog såg jag honom uppfästa hela tidningsark på väggen af sockenmagasinet nere vid bron och hörde honom fyra på duktiga skott. Med en viss stolthet uppvisade han sedan huru haglen voro spridda öfver hela arket, och jag trodde att Öster nog skulle kunna träffa sin jösse, om denne icke hade allt för brådt. Slutligen förklarade han bössan användbar för hare och flygande fågel, men för sittande sådan och ekorre ville han icke godkänna den, och detta kunde ju vara nog så riktigt.

Från villan ända fram till Mäkylä och däromkring samt på östra sidan af landsvägen ned mot kyrksjön ligga åkrar och ängar, hvilka utefter strandsluttningen ställvis äro beväxta med träd och buskar. På väster sida finnes tall- och granskog samt mot söder en hög och brant bergklack. I denna omgifning hade hararna troligen på många år icke ofredats, de voro därför, då riklig tillgång på föda fanns, hemvana och föga skygga, således ett passande vildt för oss söndagsjägare.

Öster begaf sig ut dit tidigt på söndagsmorgonen utan att ha något bestämdt mål och ämnade sig icke långt, emedan han så dags icke fått morgonkaffe, hvilket han mycket värderade, dessutom var han liksom äfven jag icke gärna på jakt medan gudstjänsten pågick i den icke långt aflägsna kyrkan. Sedan han vandrat en stund upp och ned emellan de afbärgade åkertegarna, där rågskylarna stodo stackade i högar, och haft sina förhoppningar att Kurre därifrån skulle råka skrämma ut någon hare, hvilket dock misslyckats, kom han fram till stranden nedanom Mäkylä byggningar. Där låg på sluttningen, nästan inväxt i ett busksnår, en gammal, sprucken och rutten ekstock, på hvilkens uppåtvända botten han satte sig.

Hans Kurre, som haft sitt bestyr öfverallt i närheten, infann sig nu hos sin herre och snokade kring där; hunden kom så ock till ekstockens andra ända, hvarest brädan som förr varit akterspegel saknades. Där var således ett stort hål i båtändan och Kurre företog sig att smågläfsande hoppa af och an tätt framför detta, liksom om han under båten haft en annan racka att leka med.

Detta hundens beteende gjorde Öster uppmärksam. Han steg upp, makade med foten undan hunden och lade sig på marken för att se under ekstocken; då denna dock låg jämnt utefter jorden var det så mörkt därinne, att intet syntes som kunde ha väckt hundens uppmärksamhet utom några stenar strax vid hålet. Men Kurre fortsatte leken, då Öster steg upp. Därför försökte denne lyfta ekstocken för att vända den, men den klumpigt timrade farkosten var för tung, och då ett stycke af båtkanten blef kvar i händerna, afstod han från vidare försök samt tog bössan och stötte med kolfven några tag hårdt på den murkna bottnen. Detta antog Kurre vara ett tecken åt honom att något skulle uträttas på motsatt ända af ekstocken och skyndade ditåt för att vara med därom, då hans herre fortsatte bultandet. Knappast var hunden försvunnen från hålet, förrän en hare skuttade fram därur, och då Öster fick bössan till ögat, följde en annan efter; denna hann dock icke långt, förrän han för skottet blef på platsen.

Hade nu Kurre haft en droppe af harhundsblod i sina ådror, skulle han hafva drifvit den första haren, men det brydde han sig icke om, utan stannade lugnt snusande på den fallne. Innan Öster åter fick laddadt, var den undansluppna haren långa vägar och det lönade sig icke att förfölja honom med en sådan hund, hvarför han tog sitt jaktbyte och vandrade hemåt för att få sitt kaffe. Jag mötte honom, då han med sin börda kom öfver gården. Han försökte på eftermiddagen att få mig med ut på harjakt, men jag hade ingen lust att jaga hare utan hund och lofvade försöka skaffa en sådan till nästa söndagsmorgon.

Vi gingo dock på eftermiddagen ned till platsen för hans bragd och där fick jag höra dess noggranna beskrifning.

Följande söndag var den sista fridagen i augusti månad och således äfven den sista före inflyttningen till staden; skulle det bli harjakt af vid Sommarbo det året, så måste den försiggå då, ehuru vädret var föga inbjudande, regnigt och blåsigt.

Af brännmästaren Gerlin hade jag lånat en gammal erfaren stöfvare, och han skulle bättre än Östers Kurre taga reda på Mäkylähararna. Tidigt voro vi i rörelse och fägnade oss åt att det efter nattens regn tycktes blåsa upp till bättre väder, men marken var våt och det dröp från träden. Hade hararna sprungit omkring på morgonen, borde hunden få upp dem. Vi behöfde icke gå långt, ty vår jaktmark tog vid strax utanför trädgårdsgrinden.

Villans trädgård gränsar i söder till de förut omnämnda åkrarna, där rågen blifvit skördad, och vi vandrade framåt i stubben, jag förut och Öster något efter ledande den kopplade hunden. Midt på den ett par hundra steg breda åkern, hvilken troligen äfven fordom användts till beteshage, funnos på något afstånd från hvarandra tvänne större gropar, i hvilka förr funnits dricksvatten åt kreaturen, men som nu längesedan varit tomma, ty täta snår af videbuskar och små tallar frodades uti dem. Kommen fram till det närmaste busksnåret stannade jag och ropade till Öster att släppa hunden, då med detsamma en hare skrämd af ropet for ut därifrån i riktning mot det andra snåret. Lyckligtvis bar jag bössan i handen, och då haren icke hade allt för brådt hann jag skjuta inom godt håll och han blef på platsen. Men knappt hade skottet ljudit förrän ett par jössar kilade ut från den andra, utom häll liggande buskgropen. Dessa såg äfven Öster och rusade ditåt med hunden, som genast tog upp, och så kom drefvet i gång bortåt Mäkylä. Ohågad att så nära hemmet gå med haren på ryggen och kanske få bära den långa vägar, sprang jag tillbaka till trädgården och kastade honom öfver gärdesgården, hvarefter jag följde Öster. Han hade stannat helt nära nedanför den omnämnda bergklacken, i hopp att drefvet skulle komma tillbaka, men då jag hörde, att hunden dref ifrigt åt torpet till, sprang jag vidare ditåt, väntande att haren skulle komma ut på landsvägen. Men däraf blef tillsvidare intet; haren och hunden höllos längre upp i backen bakom det branta berget, hvarför jag begaf mig ditåt och tecknade åt Öster ett göra sammaledes. Han valde dock att på andra sidan kringgå berget och innan jag hunnit många steg, hörde jag honom skjuta. I begrepp att klifva öfver gärdesgården, hvilken nedanför berget inhägnade åkern, skrämde han upp en hare, som tryckt därintill, och då han just hade bössan i hand för att ställa den ifrån sig, fick han skjuta på nära håll. Det var en liten stackare som föll och troligen en af dem som mitt skott skrämt ur buskarna.

Ett par hundra steg västerut från torpet uppe på backen finnes en större ojämnt upptagen grusgrop, dit vägar leda från landsvägen på båda sidor om torpet och sedan längre fram in i skogen. Omgifningen var beväxt med enstaka mindre träd, alar, tallar och enbuskar; däråt dref hunden, och då vi kommo fram, syntes strax en hare skymta öfver den ena af vägarna till torpet. Öster fick brådt att hoppa upp på ett stort flyttblock beläget vid gropkanten, hvarifrån han hade öfverblick af samma väg, och jag skyndade till gropens andra sida för att passa på vid den där mynnande vägen. Framkommen dit hörde jag skallet komma mot Öster och såg honom på sin upphöjda ståndpunkt lägga bössan till ögat och som vanligt sikta väl men långsamt. Småningom sänkte han bössmynningen allt djupare, ju mera haren närmade sig och så — klickade skottet. Haren, på så nära håll skrämd af knallhattssmällen, kastade sig åt sidan och kom ned i gropen helt oförmodadt inom kort håll från mig och så klämde jag till; han gjorde en kullerbytta och blef liggande.

Men denna hare hade hunden icke drifvit, det var nog en annan som genom och öfver buskarna kom till den väg jag stod vid och så vidare rakt mot mig. Hade icke hunden varit så tätt efter och jag icke hört gläfset på så nära håll, skulle haren som jag för tillfället vände ryggen åt troligen oförmärkt ha sluppit förbi, ty allt detta försiggick så snabbt, att jag knappast hunnit öfvertyga mig om att den första haren låg stilla, innan denna andra var alldeles inpå. Nu fick han skottet ur andra pipan och stupade tvärt.

Hunden såg jag under hela tiden endast en skymt af och äfven nu dref han ostörd af skotten vidare. Det var en präktig stöfvare, och torpets omgifningar måtte för därvarande kål- och roflands skull ha varit flitigt besökta under natten, eller ock voro hararna på stället ovanligt många. Medan jag hann uträtta allt detta, bråkade Öster med sitt muskedunder. Han hade alltid verktyg i fickorna med sig och därmed skrufvade han lös knallhattscylindern och petade krut innanför.

I lagom tid blef han färdig med detta göra, då åter en hare kom samma väg som den första, men denna hade brådare. Nu klickade skottet icke, men det blef dock en dundersmäll eller rättare två smällar och till min häpnad såg jag Öster omedelbart därefter med ett märkvärdigt språng bakåt komma från det famnshöga flyttblocket ned i gropen. Haren skyggade åt andra sidan och satte af med ofantliga språng öfver höga tall- och enbuskar bortåt skogsvägen utom skotthåll för mig och därpå försvann han tätt efterföljd af hunden.

Jag gick till Öster, som satt sig på en sten därnere i gropen och fått någon liten kontusion af det oförberedda hoppet. Han var mycket förvånad öfver bommen och kunde icke förklara den dubbla smällen, fast jag misstänkte, att han i brådskan fuskat vid laddningen. Jag var genomvåt af regn och droppet från träden samt kände mig ruskig, hvarför jag beslöt återvända hem, nöjd med de harar jag skjutit på denna föga ansträngande jakt.

Öster haltade litet efter språnget, men hvilade upp sig, då han under resten af dagen för regnvädrets skull fick ligga inne. Flere harar blefvo kvar vid Mäkylä; det visade sig följande år.

Revanche.

Då våra fiskefärder på Teiskovattnen under somrarna 1876-77 gifvit så vackra resultat, att jag oftast på måndagsmorgonen vid återkomsten till staden åt vänner och bekanta kunde utdela en och annan serie stora, vackra abborrar, någon präktig gädda eller ett par feta braxnar, ville slutligen ingen af dem tro mina berättelser om dessa fångster eller lita på sanningen af min i deras ögon alldeles omöjliga fiskelycka. Man var till och med elak nog att på allvar påstå, att jag köpte fisken vid något notvarp med afsikt att skryta samt att jag roade mig med att purra i dem de enligt jägarsed för tillfället påhittade sagorna.

En af de mest tviflande bland de otrogna och tillika den mest spefulla var tekniska direktorn vid linnefabriken Gerhard Ledebur. Äfven han hade, för att öfver somrarna så mycket som möjligt slippa undan stadsluften och fabriksdammet, flyttat med sin familj ett stycke västerut till Epilä egendom, som ligger fem km från staden, där landsvägarna till Åbo och Björneborg skiljas åt. Strax intill gårdens byggnader högt öfver Pyhäjärvi finnes en liten sjöputt af omkring 20 tunnlands ytvidd och på denna hade L:r samlat sina första erfarenheter i fiskeri. I bästa fall vankades det därvid några fingerlånga abborpinnar och miniatyrmörtar, men då han aldrig förr hållit i ett metspö, roade detta fiske honom särdeles och han blef liksom jag en intresserad söndagsfiskare.

Vid hvarje sammanträffande berättade han gärna för mig om de stora fiskar, som han varit på väg att få upp med spöet eller som nappat på hans drag, och ehuru dessa undgått honom var han dock städse mycket belåten med det lilla han lyckats fånga och skröt med sitt präktiga fiskevatten. Han påstod bestämdt att stora fiskar funnos i dammen, men att sådana hvarken kunde tagas med mete eller drag, eljes borde han ju ha lyckats fånga dem lika väl som någon annan; men då detta icke hände ansåg han naturligtvis mina fångster vara högst misstänkliga och berättelserna därom lindrigast sagdt öfverdrifna.

För att klarställa förhållandena och afgöra våra vänskapliga tvister öfverenskoms, att vi skulle proffiska i hvarandras fiskevatten och att det första försöket borde ske hos honom. Detta profmete i sjön vid Epilä verkställdes en vacker eftermiddag i början af juli 1878, med den påföljd att vi efter förloppet af tre och en half timme, hvarunder vi andäktigt och väntansfullt betraktat L:rs vackert lackerade flöten, och efter flere ombyten af metställen, af hvilka städse det följande skulle vara mera gifvande än det föregående, voro gemensamma egare till sex små abborrar och ett antal mörtar, hvilka tillsamman befunnos väga något under två skålpund. L:r påstod visserligen, att det var min otur som bar skulden till detta tarfliga resultat, eftersom han ensam flere gånger fångat lika mycket, men jag menade att han småningom plockat bort så många, att det nu blifvit glest emellan pinnarna i putten. Följden blef att L:r önskade försökets upprepande, men jag lät icke förmå mig därtill, emedan tiden bättre kunde användas vid fiske i Teisko.

Följande lördag kom L:r med mig i ångslupen till Teisko, och färden gynnades af godt väder, klart och varmt med svag bris från sydväst. Vi lämnade staden en timme tidigare än vanligt och passerade vid fyratiden på e.m. Harvasalo holme. Flere gånger förut, då vädret var vackert och ingen brådska hindrade, hade jag hängt ut drag efter ångslupen och vid saktad fart fångat någon gädda, gös eller forell ute på fjärden samt sedan därom berättat för L:r. Då han medförde egna redskap, rådde jag honom därför att försöka sin tur och minskade båtens hastighet.

Han var tvungen att sätta mycket bly på refven för att få sin lätta konstgjorda fisk att hållas under vatten och betviflade ändå att fiskar skulle nappa vid så stark fart. Men länge dröjde det icke och vi voro knappt halfvägs till Otavasalo, då L:r skrek till, försäkrande att han icke orkade hälla i refven. Maskinen stoppades därför och L:r varpade småningom in en försvarligt stor gädda, som dock förhöll sig ganska lugn. L:r blef ifrig och fruktade att han ej skulle få fisken ombord utan håfven, som han lämnat hemma. Öster bad honom att flytta sig förut med refven, och då maskinen åter sattes sakta i gång kom fisken intill båten. Då lutade Öster sig ut öfver relingen, grep gäddan med handen i ögonen och lyfte henne in utan svårighet. L:r hade genast tumstock, fjädervåg och annotationsbok framme för att anteckna fångsten. Denna gädda vägde elfva skålpund och var den största fisk han dittills fångat.

För att göra honom ett nöje fortsattes dragfisket under färden utefter de följande holmarna och grunden, dock utan annan påföljd än att vi kommo mycket senare fram till Sommarbo än ämnadt var. L:rs förtjusning öfver fångsten af en så stor fisk var sevärd, hans rödletta ansikte sken af förnöjelse.

Nu hade han icke håg för annat fiske än med drag, och ut på de stora vattnen ville han så fort som möjligt, ty där funnos de stora fiskarna och draget hade visat sig vara det bästa medel att taga dem. Lyckligtvis var dock matbordet vid framkomsten dukadt, eljes hade vi nog fått ge oss hungriga i väg.

Sedan matbestyret med möjligaste skyndsamhet undanstökats, tjänade det intet till att längre hålla emot, och så foro vi ut med roddbåten, följande stränderna bortåt Koljonselkä. L:r satt med sitt drag akter i båten och jag framför honom med ryggen åt fören, på hvilket sätt det blef oss möjligt att båda ha drag ute, med fyra till fem fot bred plats emellan dem, så att de icke voro i vägen för hvarandra. L:r använde ett nytt drag bestående af en omkring fem tum lång försilfrad ten, vid hvars framända en tvåvingad svirfvel (propeller) var fästad, och bakut fanns en med skrufhålk försedd tregrenig krok. Vidare funnos på detta drag två mindre tregrenade krokar efter hvarandra, fästade vid en kort sträng bakom svirfveln. Enligt min mening borde L:r till detta drag hafva begagnat en lagom stor fisk uppträdd på den raka tenen och fästad med de i sidan inhuggna krokarna, men detta ville han ej veta af, emedan den just på draget fångade gäddan bevisat, att det utan bete uppfyllde ändamålet.

Genast i hemtrakten fångade vi några medelstora abborrar, jag halade dock in två à tre stycken, medan L:r fick en, och dessutom sluppo några lös för honom. Orsaken härtill förmodade jag vara den stora kroken i dragets bakända öfver hvilken små abborrar icke kunde gapa och därför fastnade dåligt eller icke alls. Själf använde jag ett propellerdrag med tvåfjädrande krokar och dragslida, sådant det afbildats uti Tidskrift för Jägare och Fiskare årg. 1898 hft. 2, hvilket i dessa bruna vatten alltid fiskade väl. L:r var icke nöjd med sin sämre tur och påstod att mitt drag hade bättre läge, emedan det för tillfället följde närmare stranden än hans; därför foro vi öfver viken till andra stranden, dock utan att resultatet där blifvit annorlunda. Då anmodade jag honom att en stund byta drag med mig och efter något prut emot gick han slutligen in på bytet.

Sedan jag fått hans drag tog jag den minsta abborren som fångats, en grön och vacker fisk, trädde den på tenen bakom propellern, satte sidkrokarna fast i fisken och kastade ut. Vi voro nu vid södra stranden utanför den s.k. Måsudden och jag bad Öster att ro ut på viken och öfver lerbankarna, som voro ett af våra bästa fiskeställen.

Här ligger hela Koljonselkä på och går hög sjö vid storm; utanför udden vid den steniga stranden förliste på femtiotalet Näsijärvis största segelfartyg, galeasen "Kurulainen", hvars högt in i småskogen uppkastade stäfvar och spanter ännu syntes kvarligga förruttnade. Jag höll just på med att för L:r omtala detta skeppsbrott på den fredliga insjön, då ett starkt ryck uti refven kom mig att tänka på annat. Det märktes genast af tagena att den nappande fisken var en forell, ty liflig och bråkig var han. Turvis fick jag hala in refven och åter låta den löpa ut med god fart, hvarför det icke var tänkbart att nysta den på härfveln och det inkommande fick falla på båtbottnen, hvilket L:r icke fann sportmässigt. Ibland voro alla fyratio famnarna ute och refven hölls i jämn spänning liksom L:r öfver det som komma skulle. Öster påstod det vara riskabelt att bogsera den vildbasarn och så fick båten ligga stilla, medan jag försökte att så uppmärksamt som möjligt följa med fiskens rusningar, därvid hållande refven lagom spänd, ehuru den gned mot handen så att det sved. Plötsligt på omkring tio famnars afstånd hoppade fisken väl en meter högt ur vattnet. Vi sågo draget blänka mot aftonhimmeln; det tycktes sitta utanpå hufvudet vid vänstra sidan af gapet, då fisken med ett väldigt plask föll tillbaka. En kort, skarp knyck kändes i refven och — borta var han.

Detta missöde verkade som en kall dusch på vår starkt uppeldade sportifver. Vid närmare besinnande är det dock lätt förklarligt, att ett sådant drag om sju till åtta tums längd, då det råkar hugga fast utanpå fisken eller om blott en af de tre stjärtkrokarna fastnar i gapvinkeln, som denna gång tycktes varit fallet, tillfölje af den långa metalltenen skall verka likt en häfstång till att bända loss kroken, helst om fisken som nu gör en häftig knyck. Jag har försökt flere liknande drag, men förkastade dem alla för längdens, styfhetens och tyngdens skull, emedan fiskar lätt kasta sig loss eller slänga draget ur gapet. Sådant inträffar aldrig vid användandet af förenämnda drag med fjäderkrokar, på hvilka jag uti Muurola och Nokia forsar äfvensom ute på fjärdarna i Näsijärvi alltid fått upp alla foreller som nappat och de ha icke varit få.

Medan detta tilldrog sig hade L:r varit en intresserad åskådare och äfven han blef häpen öfver den förargliga utgången af en så lofvande början, men denna rubbade icke hans tro på dragets förträfflighet, helst det nu visat sig användbart äfven för forell. Jag rådde honom att grundligare profva det i Epiläputten, där det ju var så godt om till beten passande abborrar och möjligen äfven foreller funnos, som öfvade sig uti klättringssport uppefter den halftorra bäcken från Pyhäjärvi till hans stora fiskdamm. Denna insinuation tog L:r från den skämtsamma sidan och så började det glada lynnet åter få öfvertaget. "Est solanum miseris socius habuisse malorum."

Vi fortsatte nu åt Lapinsaari kring holmar och stränder där samt bortåt Taulanniemi hemman, hvarest vi vände midtför gården. Under färden fångades allt emellanåt någon abborre eller en mindre gädda, och då L:r fick upp en id om ett par skålpund, antog han den vara en stor mört och var icke litet förvånad öfver att de i Teisko blefvo så stora och togo på drag.

För hemfärden återtog han sitt eget drag, i förhoppning att vi under rodden öfver de djupare vattnen utanför holmarna åter skulle träffa på någon forell denna ovanligt vackra sommarafton. Detta lyckades dock icke, men då vi för att njuta af det härliga vädret sakta rodde öfver de stora djupen in i Teiskolaviken, nappade en duktig gös för honom. Dessa fiskar bruka, då solskenskvällarna äro lugna ute på sjön, hållas uppe vid vattenytan för att jaga efter småfisken som stimmar där efter solnedgången, och då vi förut kommit underfund därmed, fångades en och annan; men oftare nappade dock stora abborrar, som idkade samma sport. L:r lyckades få gösen till båten och hade mycket nöje af att se den vända buken uppåt, då han tog den med håfven.

Det var midnatt, då vi kommo hem, och trötta voro vi, utom L:r förstås, som lifvad af det för honom så ovanligt rika fiskafånget först måste mäta, väga och räkna de fångade fiskarna samt särskildt bokföra de större, innan han hade ro att gå till hvila.

Dagens fångst uppgick in summa till 38 skålpund utom forellen förstås, den dock L:r ansåg sig böra annotera inom parentes, eftersom den hade nappat på hans drag, och detta tillstyrkte jag ifall han kunde säga vikten. Det åtog han sig dock icke, men använde både parentes och frågetecken till minne af den stora forellen, som — skulle kunnat fångas. Förargligt var ändå, att L:r icke höll i dragrefven, då denna fisk gick sin väg, ty han omtalade gärna denna tilldragelse och då särskildt betonande att det var mig som malören hände; naturligtvis med den undermening att han skulle gjort saken bättre. "Ja wer den Schaden hat, braucht für Spott nicht zu sorgen".

Ehuru denna fiskefärd lyckats så rikligt, att den kunde anses som fullt bevis för, att mina berättelser icke varit "Schwindel", ett af L:r gärna användt uttryck, samt han nu högtidligen och offentligt förklarade sig omvänd från villfarelsen, ångrande sina förnärmande påståenden, så menade han dock, att täflingen egentligen icke gällde dragfiske utan mete och påyrkade därför att äfven detta fiskesätt skulle försökas. Därför beslöts att det följande morgon skulle metas.

I närheten af Sommarbo hade Öster på vårvintern året förut lagt tvänne risvålar i sjön; vi hade dock icke ännu hunnit meta vid mer än den ena, och då detta lyckats bra, hoppades jag att det andra stället äfven skulle gifva godt resultat, hvarför jag ämnade föra L:r dit. På färder där förbi hade vi sett huru det i vattenytan öfver rishögen myllrade af stimmande fiskyngel och förmodade därför att på djupet därunder funnos större fiskar. Då jag vid sjutiden på söndagsmorgonen kom ut, fann jag L:r redan fullt sysselsatt med att meta löjor utanför ångslupen. Han hade, som man säger, föresatt sig "att taga ut det fina" af metsporten och grundligt roa sig därmed under sin korta vistelse i det oss emellan så mycket omtalade Teisko, då han nu en gång kommit dit. Jag ställde mig att hjälpa honom därmed för att få beten till abborrmetet och så höllo vi på, samlande fisken i ämbar, tills kyrkbåtarne började fara förbi och vi blefvo kallade till frukosten, hvarefter vi till fots begåfvo oss på väg åtföljda af Öster, enhvar utrustad med två länga metspön, hvarförutom jag medtog ett löjspö.

Om våra risvålar hade jag ingenting nämnt för L:r, ty nappade det bra vid dem, så var han oförberedd och hade nöje däraf, men hände det, att fisket blef dåligt, kunde jag vara säker att få höra sarkastiska anmärkningar syftande på förspilld möda, konstgjorda förhållanden etc., ty jag kände min "pappenheimare". Dock ansåg jag bäst att i förväg varna L:r för på stället befintliga ruskor, där krokarna kunde fastna.

Risvålen, till hvilken vi styrde kosan, låg vid stranden omkring en half km västerut från villan och utanför den s.k. dragonstenen. Denna är en smal bergrygg som böjer sig på midten omkring halfannan meter öfver vattenytan; den är närmare tio meter lång och på midten tre meter bred samt sammanhänger med den fem meter aflägsna stranden genom en smal sandrefvel, hvilken under högvattentiden öfversvämmas. Klippan stupar med den mot viken vända sidan brant ned till två à tre famnars djup, och omedelbart därutanför låg risvålen. Vid lugnt väder kunde man i solskenet från stenen se de sänkta ruskornas bruna och slemmiga toppar; det var således ganska lätt att med refven undvika dem, om icke fisken drog den in däremellan. Då vi kommit fram, ställde jag L:r att meta där jag ansåg vara bäst på skuggsidan af vålen utåt viken, medan jag tog platsen midt för ruskorna och Öster fick meta på solsidan. Till beten användes de fiskar vi i ämbaret medfört, och spöna lades ut som de blefvo färdiga samt stuckos med handändan i passande remnor uti berget.

Alla spön voro dock icke utriggade, förrän det redan blef napp. Vi hade tänkt hinna meta löjor mellan nappen på de stora spöna, men däraf blef intet, ty sedan en fisk tagits, måste löjspöet läggas bort, emedan det redan nappade på det andra. L:r hade ställt sina flöten så, att betet var högt i solskenet, och detta måste ändras, hvarvid jag hjälpte honom. Knappt var detta utfördt, förrän mitt spö var på väg till sjös och jag hann just lagom att få tag i det och slänga upp en abborre. Jag hade på detta sätt fullt göra att sköta ett spö och fortsatte därmed, tills agnen i ämbaren blefvo så få, att jag på allvar måste börja skaffa småfisk.

L:r hade fått sina flöten ned till lagom djup och försökte hälla ett spö i hvardera handen, men detta gick icke ty de voro för tunga, och medan han sökte ett ställe i berget att fästa det ena spöet uti samt därvid drog betet i vattnet, höggs det af en stor fisk, hvilken som han trodde ville draga honom ned i sjön från det sluttande berget. Huru han sedan fumlande med spöet sänkte dess spets mot vattenytan, skrann den illa fästade refven ned från spöändan. Helt häpen stod L:r och såg efter sitt stora röda flöte, som "auf nimmer wiedersehen" försvann i djupet, och väntade att det någonstädes skulle flyta upp, men, då detta icke inträffade, tog han fram ur fickan en reservref och ämnade fästa denna vid spöet. Jag afrådde honom dock och föreslog att han hellre skulle sköta ett spö ordentligt, så finge han fisk nog. Detta påstående besannades genast, och så fiskade vi båda liksom snart äfven Öster endast med ett spö och togo upp den ena abborren efter den andra.

Öster hade alldeles tagit bort flötet från refven och tog upp stora fiskar ur mörkret nere vid bottnen. Efter en timmes ansträngande arbete i solskenet voro agnen slut och båda ämbaren så fulla med fisk, att flere icke rymdes i dem. Då fick L:r åter en stor fisk på sitt spö, hvilken han icke omedelbart kunde draga upp och som därför hann köra in mellan ruskorna i vålen. Därinne lefde han om så att vattnet vidt omkring blef uppgrumladt af slam och äfja, hvarvid refven fastnade så illa, att L:r ej förmådde få loss den. Nu hade det varit bra att ha båten på platsen och det återstod intet annat, än att skicka Öster efter den och tillika den s.k. refgaffeln.

Öster tog fiskämbaren och gick makligt och lugnt som vanligt, medan L:r stod och höll det tunga spöet långt utsträckt ifrån sig och småningom blef så otålig som möjligt att få upp fisken. Detta var ett lika tråkigt som tröttsamt göra, och alltmer uppretad af Östers dröjsmål började han gräla öfver folks oförsynthet och slarf att gagnlöst hugga ned unga vackra träd och vräka dem i sjön, därmed förstörande ett godt metställe. Skrattande rådde jag honom, att då refven var så väl fast i ruskorna att fisken omöjligt kunde fara af med spöet, lägga det att flyta på vattnet, tills Öster återkom. Men detta riskerade han ej af fruktan, att det skulle gå med spöet som det gick med refven och så måste jag lägga löjspöet ifrån mig och tura med honom att hålla i hans. Äfven jag försökte förgäfves att draga refven ur ruskan, och medan jag höll på därmed, for mitt löjspö till sjös. En större fisk hade visst tagit den förut fastnade löjan, och nu bogserade han spöet ut på viken med sådan fart, att det allt emellanåt stod på ända liksom ett flöte. Däråt fick nu L:r roligt och påstod att det kunnat gå på samma vis med hans spö om han lagt det ifrån sig. Hvarpå jag svarade, att icke ens Teiskohvalfisken orkade fara af med risvålen. Nu måste jag berätta hvad jag visste om Teiskohvalfisken och naturligtvis tillägga att jag nyligen haft den på refven.

Medan jag höll på därmed, kom Öster ändtligen tillbaka. På tillfrågan förklarade Öster dröjsmålet sålunda, att han sökt men icke hittat annat snöre än en härfva refgarn, och den måste han först med jungfruns hjälp nysta upp och detta tog tid.

Förvånad frågade jag hvad refgarnet skulle användas till och fick veta, att det skulle knytas vid L:rs metref, för att vid bråket med dennes löstagning från ruskan bli utaf med det långa spöet, som därvid vore i vägen, och nystanet vid sådant göra vore lämpligare än garnhärfvan. Öster var en praktiskt erfaren karl och äfven denna gång hade han rätt. Jag klef till honom i båten och tog årorna, medan han själf fick knyta nystanet vid L:rs metref och bråka loss denna. Men det var icke så lätt, ty i det uppgrumlade vattnet syntes icke hvar och hur den satt fast och Öster måste många gånger känna sig för. Han tog refgaffeln och förde den utefter refven tills grenen tog emot och försökte därpå bryta af denna nedåt, men grenen var seg och gaffeln var ett trubbigt instrument, hvarför försöket icke så lätt lyckades. Slutligen gick grenen utaf och fisken for sin väg släpande ruskan efter. Innan vi nu voro färdiga att taga rymmaren med håfven, passade det utmärkt att fira efter af Östers nystan, hvilket således kom till användning. Fisken hade bråkat sig trött vid den tjädrande ruskan och orkade icke långt med det efterföljande påhänget, hvarför jag hoppade i land och halade den ditåt, så att L:r fick nöjet att själf taga den med håfven. Det var en elfva skålpunds gädda och L:r blef så förtjust öfver att hafva lyckats fånga den på mete att han omedelbart gaf en rundlig dusör åt Öster för att därmed försona bannorna han fått för nystanet, som nu visat sig så användbart. Öster påstod dock sedan, att han fått gäfvan därför att han lät vänta på sig. Öster var en spjufver. —

Då båten nu fanns till hands for jag att söka mitt löjspö och samtidigt hålla utkik efter L:rs flöte och ref, medan han blef kvar och beundrade sin gädda och var för ifrig att redan öfvergifva metandet. Vi lämnade de tömda ämbaren åt honom, med anmodan att då det nappade så lifligt fylla dem med fisk till vår återkomst, men detta gick icke så fort, då han själf måste meta agnen. Nu söktes åt det håll, dit jag sett löjspöet resa af, men ehuru detta var tre meter långt och af barkad rönn, samt således ljusfärgadt och lätt synligt, hittades det icke. Först ett par veckor senare på sommaren och en km längre utåt viken återfanns det uppkastadt på stranden med afsliten guttafs. L:rs metref och flöte kommo aldrig åter.

Det var nära middag, då vi hunno tillbaka, och vädret var mycket varmt, hvarför jag i förbifarten öfvertalade L:r att öfverge nöjet och följa med hem, helst kyrkbåtarna samtidigt återvände. Svårt hade han att skiljas från stället, där fisken fortfarande flitigt nappade, men han kom ändå under förbehåll att på e.m. få fortsätta nöjet. Vår sammanräknade fångst på den förmiddagen bestod utom gäddan af 56 stycken abborrar, vägande 42 skålpund. Nu medgaf L:r, att i Teisko fanns mer och större fisk än i putten vid Epilä och att det var möjligt att taga de stora med mete om man använde agn, hvilket han icke velat tro då det aldrig förr lyckats för honom. Jag invände att abborrpinnarna i putten ingalunda orkade svälja en agnfisk.

Redan nöjd med fiskandet för den dagen kunde jag ju låtit L:r efter middagen gå ensam till dragonstenen och fortsätta, då han hade lust och var så outtröttlig, och unna mig själf söndagsro, men som vän och värd var det för mig svårt att låta honom gå allena. Då jag därtill under middagens lopp berättade honom hemligheten med ruskorna och att sådana voro sänkta på flere ställen, blef han särdeles ifrig att strax försöka äfven de andra risvålarna. Att under resten af dagen uppehålla mig i solbaddet ute på den spegellugna sjön tyckte jag ej heller vara frestande och önskade därför, att vi först skulle bestå oss en ordentlig middagslur samt senare på aftonen, då det blifvit svalare, lägga ut refvar i stället för att meta. Detta fiskesätt hade han förut icke varit med om, och då jag påstod att det var lika roligt och intressant, lät han öfvertala sig.

Då barnen på morgonen sågo oss äldre syssla med mete, hade äfven de hållit på därmed under förmiddagen mellan spjälstaketet på landningsbron och med sina knappnålskrokar fångat närmare hundra löjor och mörtar samt fortsatte på eftermiddagen, då de hörde, att pappa mot aftonen ämnade sig ut med refvarna. Det fanns därför tillräckligt med agn i ämbaren, då vi efter kl. 6 på kvällen foro ut.

L:r kunde icke glömma dagens mete vid ruskorna och trodde att dessa lockade alla sjöns fiskar till att vistas i närheten af risvålarna, så att det måste vara tomt på andra ställen. Han anhöll under färden, att refvarna måtte läggas på ett icke "prepareradt" ställe, för att se om det äfven fanns fiskar på ett sådant; jag kunde icke förundra mig öfver hans begäran, men frågade honom skrattande, om han ansåg Öster och mig vara sådana trollkarlar, att vi kunde locka fiskarna hvart vi ville och voro i stånd att "preparera" hela sjön för att åstadkomma öfverraskningar åt honom. Detta ville han visst icke påstå, men bad oss ändå lägga donen på någon plats, som vi icke förut försökt. Detta blef gärna lofvadt och efter någon rådgöring med Öster afgjordes, att refvarna skulle sänkas på ett tillfälligtvis funnet nytt grund.

Öster meddelade nämligen nu, att han vid utläggandet af risvålarna på vintern ett par nätter bott på Toijala bondgård och då af bonden hört omtalas, att dennes far för många år sedan brukat fiska med pålkrok på ett grund ute i yttre Teiskolaviken och där fångat mycket och stor fisk. Detta grund hade bonden sedan flere gånger sökt, men aldrig lyckats påträffa; han beskref dock för Öster, hvar det ungefär borde finnas. Med ledning af dessa uppgifter hade Öster sedan försökt taga reda på grundet men lika framgångslöst.

Dagen förut, då vi voro ute för dragfiske, hade han både vid bort- och hemfärden på viken observerat en i vattnet på ända stående sågstock i närheten af det ställe där enligt bondens beskrifning grundet borde vara, och därför menade han, att platsen kring sågstocken skulle undersökas och refven läggas där, emedan det vid nya, icke utfiskade grund brukar finnas godt om fisk. Vi foro således ditåt med den ena af långrefvarna.

Det händer stundom att sågstock, som länge ligger i vatten och vid rotändan är lös i träet eller angripen af röta, sjunker med den tunga ändan, då den blir alldeles vattendränkt och flyter i vertikal ställning endast höjande toppändan obetydligt öfver vattenytan, tills den slutligen alldeles går till botten. Flytande på detta sätt med stockflotten strandar stocken på hvarje ställe, där djupet är mindre än hans längd och flottbommen går vid varpningen öfver honom, så att han blir efter, eller ock skvalpar sjögången honom ur flotten. Engång fri drifver stocken med strömmen eller ute på sjön med vågorna hit och dit, tills han slutligen törnar vid något grund eller mot stranden, hvarifrån sjögången eller isen slutligen för honom dit, där han för alltid stannar på bottnen. Ser man en sådan stocks ända på vattenytan, så vet man att djupet på det stället är mindre än stockens längd, hvilken oftast brukar vara mellan tre och fyra famnar, och att där således uti eljes djupt vatten finnes ett grund eller en bank. Ett sådant ställe var nu det, där ifrågavarande stock fastnat uti något lutande ställning mot kanten af en lerbank, på hvilken vattendjupet visade sig vara det förenämnda och där vi förr icke observerat honom. Detta grund ligger i linje från Måsudden till Lapinsaari åt ena hållet och åt det andra mellan vintervägen vid inloppet till Toijalaviken och Iso Koljonsaari västra udde. Där stod sågstocken under resten af sommaren och blef för oss ett sjömärke att hitta detta långt från land belägna fiskeställe, där vi sedan ofta fiskade och alltid hade god fångst. Följande sommar var stocken borta.

Under rodden till denna plats voro vi båda ifrigt sysselsatta att med agnnål träda småfiskarna på de med mässingstafsar försedda "Limerick" krokarna, hvilka vid refvens utläggande fästes med ögleknutar på tafsarna och således lätt kunde lösknytas, då fiskarna togos bort eller refven lades upp i lådan. Framkommen till stocken fäste jag refändan vid dess en handbredd öfver vattnet uppstigande ända, och då grundets storlek var okänd samt det således var svårt att lägga refven utefter dess längdsträckning, kom jag på den idén att låta Öster ro i spiral kring stockändan alltmera vidgande hvarfven utåt. På detta sätt kom refven att ligga både ofvanpå grundet och utefter dess sluttning mot djupet samt hänga emellan vidfästade flöten i stora bukter från bottnen upp till vattenytan. Vid sista ändan af refven fästes en sänkesten, hvars läge på vanligt sätt utmärktes med ett flöte. Redan medan vi höllo på med refvens utläggning började flötena uppe på grundet att fara af och an på den spegelblanka vattenytan och detta roade L:r mycket. Han hade lust att genast efterse hvad det var för fisk som hade så brådtom att nappa, men måste tygla sin otålighet tills hela refven var utlagd. Då först fick han nöjet att med håfven taga en af de stora, svarta Koljonselkäabborrarna, som det var så godt om där.

Det förflutna dygnets fångster hade så ymnigt försett oss med fisk, att jag icke ansåg behöfligt lägga ut mer än denna ena ref, och då vi voro färdiga därmed återvände vi hem för att i ro njuta af den härliga sommaraftonen, innan vi åter måste ut att afhämta fångsten och refven, ty detta kunde på morgonen icke medhinnas, eftersom afresan till staden måste ske kl. 7. Tiden förgick snabbt under kvällsvarden och vid samtal om fiske och jakt, tills vi efter kl. 10 åter voro på väg utåt viken. Naturligtvis begagnade sig L:r af tillfället att på den tre km långa rodden ha drag efter båten och därmed kommo vi öfver ett stimm af de allestädes närvarande abborrarna på jakt efter en svärm i vattenytan sprittande småfisk, och då roflystnaden gör abborren oförsiktig, fastnade en på draget. Följden blef att Öster på L:rs begäran åtskilliga gånger måste ro fram och tillbaka genom stimmet och att för hvarje tur åtminstone en abborre kom in i båten. Detta var visst ganska nöjsamt, men hindrade vårt förehafvande, och därför fick L:r slutligen med mycken saknad lämna resten kvar till en annan gång.

Han önskade taga upp refven, därför undervisade jag honom, huru han skulle bära sig åt, men denna lärdom blef nästan gagnlös, ty vid framkomsten till platsen återfunno vi icke det flöte som lagts vid refvens slut, af den orsak att sänkestenen, som vi sedan sågo, åkt nedför grundets branta sluttning och dragit flötet med sig i djupet. Hela refven hade sedan af de fastnade fiskarna förts ät samma håll, så att alla flötena i en klunga flutit ut öfver djupet, och hade inte den strandade stocken hållit emot, skulle nog hela knippet fått sökas där nere. I det tillstånd refven befanns var intet annat att göra, än att hala den trassliga härfvan ombord, som den var med fiskar och allt. Snart blef det värre sprattlande och skvättande på båtbottnen mellan L:r och mig, ty fiskar kommo i mängd och de fortforo äfven i båten att till Östers stora grämelse på bästa sätt trassla hop ref och tafsar, ty till hans göra hörde äfven att om aftnarna i staden reda ut och syna refvarna, eftersom det på landet aldrig blef tid därtill. Det nya sättet att lägga ut refvar i spiral förklarade han vara fullkomligt odugligt och jag måste medge, att han hade rätt. I härfvan hade en duktig gädda farit värst fram, så att hon utom tafsen, på hvilken hon fastnat, hade en bukt af refven i gapet och därmed for hon omkring som en bogserångare, hvarför vi hade mycket bråk, innan hon väl var i håfven. Sista ändan af refven utåt djupet var dock redig och där funnos utom små gösar flere ännu mindre lakar, hvilka L:r icke kunde förmås att taga fast utan frågade om det var ödlor. "Nej", sade Öster, "det är krokediler".

Riktigt trefligt var icke detta sätt att ösa fisken och refven med håfven ur sjön, men ett rikligt fiskafånge var det liksom de föregående, ty på dessa etthundra krokar hängde 58 skålpund fisk, "krokedilerna" oräknade, ty dessa slängdes dit, hvarifrån de kommit. Således slutade denna dag som den börjat med ovanligt god fiskelycka liksom enkom "preparerad" åt L:r, men huru söndagsfiskarenas sommarkostymer togo sig ut efter denna refupptagning, det kan man knappast föreställa sig. Vid midnatt kommo vi slutligen hem, ganska uttröttade, efter en hvad fisket angår nöjsam dag, ehuru lugnet och hvilan på sommarnöjet som vanligt icke varit mycket bevändt med.

Sådana fiskafången förekommo ej alltför ofta, hvarken hvad fångstens storlek eller de därvid sammanträffande roande detaljerna angår. De flesta andra färderna vore intet att säga om, utom den mängd fisk som fångats. Därför föreföll denna dags nöje Öster och mig liksom af ödet särskildt tillställdt för att hjälpa mig att roa min gäst och tillika skaffa mig en lysande "revanche" för hans ibland smått förolämpande prat; därför har ock denna lilla berättelse fått det namnet samt blifvit så omständlig. L:r åtog sig att, som botgörelse för den oförrätt han gjort, medtaga halfva fångsten och personligen utdela däraf åt alla våra bekanta, som delat hans mening om mina fiskehistorier. Detta utförde han samvetsgrant och var, som jag erfor, därvid mycket mindre nogräknad med sanningen än jag brukat vara, men hvem kan undra på det, han fick se fisket i Teisko från den vackraste sidan.

"Es liebt die Welt das glänzende zu schwärzen."

Omvända förhållanden.

Det händer väl rätt sällan att man samtidigt fångar fågel på krok och skjuter fisk med bössa, men att sådant dock någon gång kan inträffa, därom vittnar följande lilla fullt sanna händelse, hvilken jag med risk att blifva ansedd som "flöjtare" nu går att berätta.

Tätt söder om Teiskolaviken och genom ett c. 60 meter bredt sund förbunden med Koljonselkä fjärd ligger en mindre vik, i hvilken en 1,5 km lång insjö utfaller genom ett om sommarn nästan torrt sund. Den lilla sjöns norra strand är skogbevuxen nästan fram till den närliggande Toijala bondgård samt kantad af en smal vassrand. Den södra stranden har tvänne inbuktningar, mellan hvilka skjuter ut en smal udde, som slutar med en i vattnet brant stupande berghäll, invid hvilken djupet är c. 4 m. Här hade jag på vårvintern 1877 för fiskets förbättrande låtit nedsänka ett antal täta, mindre tallar, bildande en cylindrisk risvål, och denna visade sig förträffligt motsvara ändamålet, ty under högsommarn vimlade där af fiskyngel och vi metade på stället hela hopen stora vackra abborrar samt både små och medelstora gäddor.

Tidigt en vacker augustimorgon 1878 anlände vi, efter att ute på fjärden hafva vittjat utlagda refvar, åter till vålen för att meta. Jag var som bäst sysselsatt med att träda mask på kroken, då en ovanlig rörelse ute på sjöns spegelblanka yta c. 50 m. från land ådrog sig min uppmärksamhet.

Fastän den allestädes förekommande sjöormen enligt ryktet äfven ibland skall visa sig i Teisko, trodde vi oss dock böra antaga, att det ej var den, som för tillfället hedrade oss med en uppvisning. Ovanligt lifligt gick det emellertid till där ute och i vida kretsar spredo sig vågringarna.

Öster vädrade blod; enligt hans åsikt försiggick därborta en strid på lif och död mellan fiskar, hvarför han menade att vi borde ro dit och skjuta "storfisken". Skrattande åt förslaget, som syntes mig rätt löjligt och lönlöst, samtyckte jag dock till att göra ett försök. I en hast hade Öster ur närmaste videbuske skurit en ungefär 50 cm lång, rak käpp, hvilken efter att ha blifvit afbarkad och tillspetsad passades i bösspipan. En patron plundrades sedan på hagelsatsen och i dess ställe instacks käppens trubbiga ända. Därmed ansåg Öster sig hafva sin nymodiga "harpunkanon" färdig, och klara för auktion stego vi i båten, lade ut från land och backade ut mot målet.

Under tiden fortgick bataljen oafbrutet därute på sjön, och då vi närmat oss stället, kunde vi tydligt urskilja, att en större fisk höll på att sluka en annan, hvars stjärt tidtals blef synlig öfver vattenytan. Då Öster ansåg oss vara inom håll, tog han utan all brådska korn och sköt. Vid skottet plaskade det duktigt i vattnet, men ögonblicket därefter var allt åter tyst och stilla. Då vi framkommit till valplatsen, tog Öster med håfven upp en stor abborre, som var så godt som liflös.

Den hade fått ögonen utrifna och visade svåra tandrepor på framkroppen. Då intet vidare syntes till, ansåg jag Östers "jakt" misslyckad, men han ville icke medgifva detta och vidhöll att han träffat "storfisken". Allt sökande blef dock resultatlöst och vi återvände till metstället.

Jag hade lagt metspöet från mig nära stranden, då vi skyndade till fiskeskyttet, och gick nu för att taga upp det.

Det låg ej kvar, där jag lämnat det, men då jag sökte efter det, hörde och såg jag en fågel flyga upp på c. 15 stegs afstånd samt strax därpå åter störta till marken. Nu såg jag äfven att metspöet låg invid buskarna och att refrullen fastnat mellan några grenar. Då jag fattade i spöet och refrullen därigenom frigjordes, löpte refven med stor hastighet, och fågeln, som åter lyft, sträckte ut öfver viken. I nästa ögonblick kändes en kraftig knyck i refven, som till hela sin längd löpt af rullen, och fågeln damp ned i vattnet.

Öster, som varit en intresserad åskådare af tilldragelsen, skyndade ut med båten för att bärga fågeln, som jag emellertid halade in med refven och snart hade i mitt våld. Jag såg nu att det ej var någon sjöfågel jag fångat utan en morkulla, i hvars långa näbb kroken satt stadigt fast. De stora, långt bakut i hufvudet sittande ögonen sågo högst egendomliga och skrämda ut.

Fågeln hade naturligtvis, medan han letade efter föda, råkat träffa på den just med mask försedda kroken och fastnat därpå. Ehuru kullan var genomvåt efter det ofrivilliga badet, dröjde hon ej att genast begagna sig af den frihet jag erbjöd henne. Det var mig nämligen motbjudande att döda det stackars kräket.

Emellertid hade Öster, medan han kom tillbaka med båten längs vasskanten, märkt en ovanlig rörelse i vassen vid sidan af udden, där han skulle landa. Efter att en stund uppmärksamt ha iakttagit rörelserna, kallade han på mig. Bottnen var här så långgrund, att ett vassfritt bälte drog sig mellan stranden och vassen. I samma ögonblick jag hann fram dit, rusade en stor fisk ur vassen och in på detta grundvatten. I fiskens sida lyste Östers projektil.

Här stod nu Östers jaktbyte med buken på bottnen och ryggen i vattenbrynet. Att jag snart hjälpte fisken, en väldig gädda, med håfven upp på det torra behöfver väl knappast tillläggas. Harpunen hade med 2/3 af sin längd genomslagit kroppen tätt under ryggraden bakom bröstfenorna. Fiskens vikt befanns vid efter hemkomsten verkställd vägning vara 5,5 kg och den af gäddan anfallna abborrens 1,3 kg; vår öfriga fångst med långref och mete steg den dagen till 16 kg.

Öster var icke litet stolt öfver sitt lyckade skott, men ingen ville rätt tro honom, då han sedan för andra berättade därom, och jag kan icke påstå, att min bekräftelse hjälpte mycket. Projektilen bevarade han länge och väl i sin koj på ångslupen och njöt af att emellanåt betrakta detta minne från våra fiskefärder.

En färd på jakt och fiske norrut.

Hittills hade vi med fisket hållits nära hemknutarna och inom de närmaste 5 à 6 kilometerna på Koljonselkä, men då vädret en tid bortåt varit vackert, barometern visade på "stadigt" och den för andjakt tillåtna tiden nyligen inträdt, beslöto vi att engång på försök fara längre bort för att taga reda på, hurudant fisket var annorstädes, samt se om där fanns bättre tillgång på gräsänder än i Teiskola-vattnen, där de voro sällsynta. Vid norra ändan af Koljonselkäfjärden och fem km från inloppet till Teiskola-viken intränger i östra stranden i sydostlig riktning en annan öfver 5 km lång vik, som småningom afsmalnar, och vid det en km breda inloppet finnes, utom en större holme benämnd Lehtisaari, äfven ett par mindre öar. Vikens stränder äro mycket oregelbundna och fulla af inskärningar, vattnet är på stora sträckor grundt och på nordöstra sidan beväxt med vidsträckta vassar. Därför borde där vara godt om änder, och vi ville dit i tid för att en gång icke förekommas af andra skyttar. Denna nordöstra strand är mera odlad och lågländt än motsatta sidan af viken och där ligga Jutila och Pöllölä byar ett kort stycke från sjön samt längre in i viken på en päronformig udde Kimajoki bondgård. Denna trakt omkring det med torp bebyggda Lehtisaari och de nämnda små holmarna var utsedd till mål för färden.

För att på den korta tid vi kunde disponera hinna uträtta så mycket som möjligt, begåfvo vi oss af från Sommarbo, så snart vi på lördagsaftonen efter ankomsten från staden medhunnit den nödvändiga utrustningen för färden. Redskapen för jakt och fiske samt matförrådet stufvades ned i roddbåten, och ett par filtar medtogos för den händelse att kyla och regnväder skulle inträffa, då vi kamperade i det fria. Medvetna om att vara endast söndagsjägare och som sådana behärskade af stor hänsyn till ömmande omständigheter, var det säkert att vi icke skulle göra stor skada åt det uppväxande andsläktet, om vi skulle finna dess representanter alltför outvecklade till att kunna kallas "matnyttiga". Då vi ändå icke ville återvända hem alldeles tomhändta, medtogos de tre reflådorna jämte agnfiskar, som barnen metat, äfvensom ett rikligt förråd af daggmask, som anskaffats från staden, där fabrikspojkarna brukade söka sådana mot kontant erkänsla.

Lördagen hade varit lugn och mycket varm, solen gassade från en hvitaktig himmel och det var tryckande kvalmigt, såsom det brukar kännas, då det icke är långt till åskväder; vi hoppades dock att sådant icke skulle inträffa, medan vi voro hemifrån. Efter kvällsvarden vid sjutiden reste vi af, och jag hade som vanligt drag efter roddbåten, ty Öster hade åtagit sig att spå den blifvande fiskelyckan af den först fångade fiskens sort och storlek samt efter väglängden som tillryggalagts hemifrån innan den nappade.

Hunna till den första på södra sidan af viken liggande lilla holmen, märkte vi genast att Koljonselkäabborrarna voro i rörelse och höllo efter småfisken vid vattenytan, ty där syntes hastigt framilande krokliniga vågränder, då de kilande fram omedelbart under den spegellugna ytan rusade in bland ynglet, som sprittade upp därur. En af de roflystna sällarna högg draget i förbifarten, och efter några fram- och återfärder öfver stället hade vi ett halft dussin af de fula, svarta bestarna i båten. Sådant fiske strax vid början af färden och så pass nära hemmet skulle enligt Östers spådom lofva god fiskelycka, dock trodde han ej, att denna skulle bli ihållande. Detta lät ju rätt lofvande, men då vi icke farit ut för att dragga efter abborrar, lämnade vi dem som voro kvar och fortsatte färden.

Snabbt hunno vi till de öster om Koljonsaari framför sundet liggande små holmarna, af hvilka den större ser ut som en rund väl uppjäst brödbulle och där några glesa mariga tallar hafva en torftig, tynande tillvaro. I en af dessa tallar satt en stor, svart fågel, hvarför jag styrde ditåt och sade till Öster, att jag ämnade börja jakten med att kasta ett skott på denna svartrock, ehuru det blott tycktes vara en kråka. Från fastlandet utskjuter strax före inloppet till sundet ett stengrund, hvars yttre ända vi just passerade, då jag halade in draget för att taga bössan. Med detsamma knyckte det så starkt i refven, att jag trodde draget tagit i någon af stenarna, men genast därefter blef refven åter slak, som om den rifvits af. Jag halade på med större fart, och då följde en ny knyck starkare än den första, hvarpå fisken hängde efter, som om vi bogserat en vedklabb. Öster slutade rodden och då båten med saktad fart sköt ut öfver djupare vatten, drog fisken sig under stadig påfrestning i refven ned åt bottnen, så att den snart stod rakt ned. Sådant hade jag nog vid reffiske några gånger varit med om, men förut icke råkat ut för med draget, och återstod intet annat än att försöka få fisken upp till vattenytan genom att hala in refven så mycket den höll. Då gaf fisken därnere efter och upp kom en stor gös, som utan vidare motstånd slutligen invid båten vände sin silfverhvita buk uppåt och helt beskedligt lät taga sig med håfven. Den vackra fisken visade sig sedermera väga 14 1/2 skålpund.

Medan jag sysslade med gösen, hade Öster hållit öga på fågeln och sett att det var en korp. Sådana fåglar visste vi höllo till på Koljonsaari, hvarest i de högsta tallarna på holmens södra sida flere stora rishögar vittnade om mångåriga bosättningar, men sällan såg man till någon af de svarta bofvarna. Då nu tillfället var gynnsamt att komma åt en af dem, tillsade jag Öster att med sakta fart ro snedt förbi, men allt närmare intill holmen, och att hvila årorna så snart vi voro inom skotthåll. Detta gick galant, men då jag höjde bössan, lyfte korpen och ämnade sig öfver sundet. Jag sköt ändå, fast riktningen var sida med, hvarpå fågeln gjorde en tvär sväng och som en fallande pappersdrake dök ned på holmens smala strandkant. Där satte han sig på en sten och vi landade för att få tag uti honom, ty Öster önskade om möjligt få honom lefvande. Korpen tycktes endast vara skadskjuten i vingarna och flaxade undan, då Öster kom närmare, hvarpå denne följde efter. Det blef en kapplöpning flere hvarf kring holmen utefter den branta bergsluttningen, som endast medgaf fotfäste uti de få springorna och på mosstufvorna. Korpen flaxade i väg förut och Öster tätt efter med håfven, svängande armarna för att bibehålla jämvikten, hvarvid han gjorde de mest befängda språng för att icke hasa ned i sjön.

Detta jagande pågick en lång stund, medan jag satt kvar i båten och hade mycket roligt åt det jag såg af kapplöpningen. Slutligen ledsnade Öster på detta ansträngande nöje och bad mig skjuta korpen, hvilken han såg sig ur stånd att ensam få fatt. Jag hade ingen lust att under så besvärliga förhållanden vara med om kapplöpningen. Ett skott gjorde slut på det seglifvade kräket. Det var en gammal fågel stadd uti ruggning, hvarför det icke lönade sig att stoppa upp honom. Öster påstod, att den gamla svartrocken säkert hade så många äggplundringar och ungfågelmord på sitt samvete som någon annan kråkfågel och att han därför "honom till straff och andra till varnagel" borde i träd hängas, hvilken dom han oförtöfvadt utförde med en ända refgarn uti en tall på holmens högsta höjd. Ömklig att skåda hängde förbrytaren där, synlig vida omkring utöfver kyrkbåtarnas farled hvilken går längs holmen, och troligen var detta orsaken till att fågeln redan på söndagsaftonen var bortflugen.

Sedan rättvisa sålunda skipats foro vi vidare genom sundet mellan Koljoniemi och Koljonsaari och därpå rätt mot norr förbi den vackra viken som leder till Polso torp, där vi ofta fiskat stora braxnar samt två år förut en söndagsmorgon sågo en lo jaga en fårskock utan att den gången dock få något rof. Stranden längre norrut är skogväxt och ödslig; det innanför vid en liten vik liggande Kuoranta by är icke synligt ut till fjärden. Vid ett utanför viken liggande grund togs åter en medelstor gädda på draget.

Klockan tio landstego vi på den holme, där vi ämnade stanna öfver natten. Denna är belägen väster om Lehtisaari vid inloppet till den i början af berättelsen som mål beskrifna viken. Den höjer sig endast någon meter öfver vattnet och är glest beväxt af mindre tallar och små albuskar. Stränderna bestå af bullersten. Allt som var öfverflödigt fördes ur båten upp på land och gömdes i skydd af några flyttblock, hvarefter vi begåfvo oss ut med refvarna.

Då vi redan voro i femte veckan efter midsommar, började det skymma något mot midnatt, hvarför vi brådskade på med att få refvarna utlagda, men de voro icke försedda med mask, hvilket besvär tar mycken tid, om det skall utföras ordentligt. En ref betad med maskar lades i sundet mot Lehtisaari och den andra med agn vid de söder om sundet liggande små holmarna, där vattnet var mellan 3 och 4 famnar djupt och viken öppen mot fjärden; båda refvarna lågo på hård lerbotten. Den tredje refven ämnade vi föra åt nordost en half km ut på viken, hvarest på ett vidsträckt grund några stenar syntes ofvan vattnet. Därifrån norrut finnas stora vassar, som sträcka sig långt inåt viken. Redan då vi kommit halfvägs, hördes i den lugna sommarnatten ändernas snattrande och kväkande, hvarför jaktlusten kom öfver oss, och vi beslöto att ofördröjligen försöka smyga oss på dem. För att reflådan icke skulle vara i vägen i båten under jakten, rodde vi med den till vasskantens slut vid Lannasniemi låga och långsträckta udde och ställde den där i vattnet på den långgrunda bottnen, så att maskarna icke skulle torka. Den belastades med några stenar, så att refven icke måtte flyta bort, om det skulle bli sjögång mot morgonen.

Därpå stakade Öster oss sakta fram uti vassen, men inga änder påträffades; först efter en lång stund, då vi kommit in i en mindre vik, uti hvilken en grund och ganska bred bäck mynnade, hördes att änderna funnos inåt land vid denna. Trakten däromkring var låg och ganska öppen, bestående för det mesta af gamla tufviga ängar, uti hvilka bäcken hade sitt slingrande lopp, här och där kantad af busksnår, och från det hållet tycktes ljudet komma. Öster erbjöd sig att på en omväg kringgå änderna och försöka drifva dem utför bäcken, om jag vid mynningen ville ligga i försåt för fåglarna. Den planen tyckte jag icke var oäfven, men då något naturligt skydd icke fanns i närheten att gömma sig bakom, drogo vi båten ett stycke upp på land inom skotthåll från bäckens utlopp. Därpå stacks en åra på tvären under kölen, hvarigenom fören höjdes så mycket att jag kunde ligga dold på marken och skjuta under förstäfven. Så snart detta var utfördt, begaf sig Öster i sakta mak på väg, hvarvid han gjorde en i mitt tycke alldeles onödigt stor krok, och då han slutligen försvann i skymningen begrep jag att en lång väntan förestod. Innan jag intog den obekväma liggplatsen bakom båten satte jag mig på båtstäfven och såg mig omkring i den ljumma sommarnattens högtidliga stämning upplyst af den svaga. gula ljusningen i norr. Taflan var åt alla håll ganska enformig, jag var trött och denna väntan började snart bli tråkig. Bortom bäckens utlopp sköt stranden litet längre ut, och för att vänja mig vid dagern lyfte jag bössan och siktade ditåt. Ännu var belysningen tillräcklig och jag trodde mig om att kunna skjuta säkert på det afståndet, såsnart änderna skulle komma simmande mot vassen eller skyggande för båten flyga upp.

Allt detta hade jag rundlig tid att fundera på, då plötsligt ett högljudt kväkande af uppskrämda änder hördes och en hel kull flög upp, där de första buskarna stodo omkring 100 steg upp åt bäcken. Bössan hade jag i händerna, och då änderna inom icke alltför långt håll kommo strykande ganska lågt, sköt jag med den påföljd, att en and damp i vassen och en annan skilde sig från flocken och slog ned på sjön. De tycktes vara nybörjare i flygkonsten, ty de andra flögo icke långt.