INNEHÅLL: (continued 4)

Det var redan mörkt då vi lade till vid Pekkala och mottogos af vår gästfria värd. Han presenterade doktor Hirn från Ruovesi, som blef den femte deltagaren i det stundande jaktnöjet. Emedan vi på färden förbi holmarna vid Kirnusalmi och Jäminki ström sett flere flygande tjäderkullar som vid inträdande skymning där uppsökte sina nattkvarter, föreslog Aminoff att vi tidigt på morgonen skulle fara dit med ångslupen, helst man kunde vara ganska säker att äfven träffa på harar där. För harjakten funnos fyra stöfvare, hvaraf ett par tillhörde apotekarn och de öfriga Aminoff; alla voro vackra djur.

Följande morgon var lugn och klar. Före soluppgången lågo lätta, kyliga dimmor som ett täcke öfver vattendraget och långt inpå land, hvarför affärden måste uppskjutas, tills solvärmen skingrat tjockan. Redan tidigt nedkommen till ångslupen, fann jag Öster, som var särdeles mån om maskineriet, syssla med hopfilande af ett lager, hvilket bultat något under gårdagens färd. Denna lilla reparation var icke behöfligare, än att den gärna kunnat uppskjutas till lägligare tillfälle, och bättre hade det varit, om han den gången visat sig mindre nitisk, ty nu hände att han fjäskade vid sammansättningen, hvarför lagret, då vi åter voro på väg, starkt värmde sig. Vid framkomsten till målet beslöt jag, därtill af omständigheterna nödd och tvungen, att icke likt jaktkamraterna lämna ångslupen, utan hellre stanna ombord hos Öster tills vi åter fått maskinen i gångbart skick.

Mellan sju och åtta kilometer från Pekkala åt staden till vid Kirnusalmi västra inlopp ligga två större och en hel flock mindre holmar i Velhonselkä mellan Kondoniemi strand i norr och Velhonniemi i söder. Utom denna grupp finns i samma vatten på något längre afstånd en mängd andra öar, som alla den tiden voro rika på villebråd. Den holme vi lagt till vid kallas Möyrysaari, är omkring en half km lång och en tredjedels bred samt belägen vid pass en km nordost från gården å Mommo hemman, hvilken dock undanskymmes af en mellanliggande större holme. I söder och väster nära Möyrysaari ligga ytterligare åtskilliga små öar, hvaraf Romusaari är försedd med sjömärke vid segelleden. Det inre af holmen var då beväxt med reslig tallblandad granskog och dess stränder voro, som vanligt i trakten öfverallt där ej låga berghällar eller öppna ställen funnos, snårlikt kantade med täta gamla albuskar. Norra delen är några meter högre, eljes har holmen jämn mark, här och där gräsbevuxen och betäckt af större och mindre flyttblock, mellan hvilka jättelika tallar reste sig högt öfver ganska tät, medelåldrig skog, hvilken knappt nådde tredjedelen af dessa gamla väderbitna fornlämningar. Där ångslupen låg, fanns mellan de präktiga timmerträden en rätt in i skogen ledande öppning liknande en naturlig allé och som, erbjudande en ståtlig inblick i urskogen, kanske var en rågång eller vinterväg. Kamraterna begåfvo sig på tjäderskytte och hundarna bundos vid några buskar nära ångslupen, där de snällt lägrade sig.

Medan de andra söka tjädrar och Öster plockar loss maskinen hinner jag ladda min bössa och tala något om den, ty det tjänar till förklaring af mina oftast ganska anmärkningsvärda skott. Den var en dubbelpipig äldre framladdare tillverkad af den bekanta firman "Sauer et Sohn in Suhl", kaliber 16 med pipor af ovanlig längd, mätande 92 cm, trångborrad och försedd med knallhattslås. Ett ovanligt tungt instrument och därför icke särdeles trefligt att hela dagen släpa på i skogen. Därmed kunde jag på ansenligt håll skjuta sittande och flygande fågel eller en högt kretsande hök, uppöfvad genom att begagna hvarje passande tillfälle att till måls skjuta på sakta framstrykande kråkor. Den som förstod sig på kunde med denna bössa på femtio steg sätta hela hagelsvärmen i ett nummer af Helsingfors Dagblad, som ju icke var särdeles stort på den tiden. Men att på nära håll träffa flygande fågel eller hare i språng var mera kinkigt, ty tiden medgaf då icke att sikta tillräckligt noga och därför hade jag af fruktan att blottställa mitt jägarrenommé respekt för jakter, vid hvilka man kom nära villebrådet, såsom vid rapphöns- och harjakt på holmar. Jag stannade således gärna ombord denna gång.

Medan jag sedan hjälpte Öster vid maskineriets söndertagande, hade jag lagt bössan på sittbänken bredvid mig, i förhoppning att få något tillfälle att skjuta, och denna önskan blef snart uppfylld. Sedan kamraterna varit borta en stund, hördes skott, och då jag såg upp åt land, kommo ett par tjädrar surrande utefter allén rätt mot mig. Att få tag i bössan gick nog fort, men då jag hade den i skjutläge, skyggade fåglarna för ångslupen och togo af mellan träden samt flögo snedt förbi öfver det smala sundet till en helt liten holme, där de satte sig i en tall vid stranden. Afståndet dit var närmare hundra steg, men de sutto så väl till att det var frestande att försöka träffa på så långt håll, och jag sköt på vinst och förlust. Den tjäder jag måttat på föll som en sten på strandkanten medan den andra flög tillbaka samma väg som han kommit. Äfven den kunde jag ha skjutit på öfver vattnet, men då hade han gått till botten. Han råkade dock strax ut för doktorn, som snart kom med honom till ångslupen. Under tiden hade flere skott hörts och doktorn sade att han egentligen kommit för att hämta den lilla roddbåten vi från Pekkala medfört, för att med provisorn fara till en annan åt sydost belägen holme, kallad Mommosaari, till hvilken fåglarna retirerat. Han tog båten och därför fick min fågel tillsvidare ligga kvar; dock anmodade jag honom att försöka drifva fåglarna tillbaka åt mitt håll och detta lyckades för honom. Efter en god stund smällde ett par skott på Mommosaari och uppskrämd däraf kom en hel flock tjädrar strykande lågt öfver sundet inpå holmen mot de mig närmast stående höga träden. Äfven denna gång sköt jag på mycket långt håll midt i flocken, och en tjäder föll nära stranden. Apotekarn och possessionaten hade äfven väntat de återvändande fåglarna samt mottogo dem med en hel salva, så att flere stupade. Efter detta bombardemang spredo sig de uppskrämda fåglarna åt flere håll och kunde icke mer anträffas på Möyrysaari, hvarför alla jägare kommo till ångslupen, medförande sitt jaktbyte. De båtfarande hade en fågel med sig och jag hämtade mina, hvarefter alla räknades och befunnos vara tio stycken. Jag var mycket nöjd med min jakt, ty jag hade två fåglar, ehuru jag icke varit från ångbåten. Kamraterna ville icke tro att jag skjutit den ena fågeln tvärs öfver sundet, påstående det vara ett omöjligt afstånd för en vanlig bössa, men då jag visade dem att den sistskjutna tjädern fallit på föga kortare håll, fingo de stor respekt för mitt långa och ovanliga muskedunder. Då nu tjäderjakten måste anses afslutad och klockan redan visade närmare sju, togos de från Pekkala medtagna smörgåsarna fram och en välbehöflig frukost afåts, hvartill Öster kokade kaffet.

Frukostar i skogen bruka icke vara långvariga, och då kamraterna påstodo sig på flere ställen ha sett spår efter hare, hade de brådt att få reda på dem. Två af hundarna släpptes och fingo upp alldeles invid ångslupen, hvaröfver det andra stöfvarparet blef rätt illa till mods och ställde till ett hemskt oväsen, som jag hade stor möda att tysta. Efter den dimmiga morgonen var marken fuktig och hararna måtte ha varit flitigt i rörelse eller ock fanns det godt om dem på holmen, ty hundarna skildes genast för att drifva åt olika håll. I den förhoppning att någon jösse skulle hitta på att springa längs rågången, ställde jag mig vid dess kant ett stycke från ångslupen, men under en lång stund behagade ingen välja den vägen. Däremot började de snart med god fart skymta tvärs öfver öppningen än från den ena än från den andra sidan och på ganska nära håll. De voro så uppskrämda och kvicka, att jag knappast hann varsna dem och långt mindre skjuta. Slutligen tyckte jag dock att något annat borde ske än att blott med häpnad betrakta detta lefverne, hvarför jag, då åter en kom sättande, försökte peka åt honom med bössan och sköt — en bom naturligtvis och så — en till. Sedan jag flere gånger hört de andra jägarne skjuta och skrika "alles tot" samt småningom ledsnat vid bombardemanget, hvarför jag naturligtvis skyllde geväret och icke mig själf, tog jag min Matts ur skolan och återvände till ångslupen. Detta föredrog jag af fruktan att skada någon af de andra, då det i den täta skogen var omöjligt att hålla reda på hvarandra och se hvart man sköt.

Öster var ännu icke klar med maskineriet, då jag återkom, men sade till mig: "Insenörn ska var' kvar ombord, så bli harorna snart lik' mång' som fågla, men håll öga efter vattubryn". Detta visade sig genast vara ett godt råd, ty då jag några minuter spejat längs strandkanten, där den sjunkande vårfloden nedanför albuskarna lämnat en några famnar bred af sten och grus täckt remsa torr, kom redan på långt håll en hare skuttande mot mig. Strandkanten var på några ställen mycket bråtig, belagd med stora flyttblock jämte massor af större och mindre kullersten, hvilka bildade små rösen; därför avancerade jösse antingen med jämnt lunk eller stora skutt öfver hindren. Fruktande att, om jag dröjde, någon af hundarna skulle komma i skottlinjen efter haren, sköt jag på långt håll, då han guppade öfver ett jämnare ställe. Därvid gjorde han ett långt språng och försvann i den oländiga terrängen. Det blef dock icke tid för mig att strax taga reda på honom, emedan i samma ögonblick en annan jösse kom sättande samma väg med värre fart än den första och en hund tätt efter. Detta var olämpligt, ty hunden ville jag icke skadskjuta. Därför stod jag med färdigt gevär väntande på ett gynnsamt ögonblick, då afståndet mellan djuren blefve större. Haren gnodde undan för lifvet, tätt utefter vattenbrynet, och hunden, som höll sig åt landsidan för att hindra haren från sidosprång inåt holmen, blef småningom efter på den ojämnare marken närmare alhäcken. Så kom han till stället där den skjutna haren borde ligga, och där stannade han, medan haren n:o 2 kilade undan. Då sköt jag, just innan hunden åter kom fram bakom ett röse bärande haren n:o 1, hvilken han väl ämnade apportera. Nu visste jag säkert att jag hade två harar och började åter ladda. Detta var med en sådan bössa som min ett ganska omständligt göra och under tiden hann hunden bära sin hare dit den andra låg och då han troligen icke ansåg sig i stånd att på en gång framskaffa två, satte han sig som vakt bredvid dem båda.

På mitt håll ifrigt sysselsatt hade jag icke gifvit akt på kamraternas skjutande, men gick nu och hämtade hararna, hvarpå hunden åter sprang till skogs. Sedan jag suttit en stund i ångslupen, spejande åt alla håll, hördes drefvet komma närmare från andra sidan. Åt detta håll var den af albuskar kantade stranden mycket kortare och tog tvärt slut vid en stor jordfast sten, som höjde sig på midten omkring fyra fot öfver marken och sluttade mot sjön som en takås. Innan hundarna hunnit nära, hördes ett skott tätt inpå, och strax därefter rusade en hare ur albuskarna vid udden upp på stenen och med ett ofantligt språng ned i sjön. Jag hade knappast hunnit uppfatta denna ovanliga företeelse, då jag såg possessionaten lika fort komma samma väg och som haren med ett långt språng fortsätta ut i det våta. Lyckligtvis var där endast ett par fot djupt, och då han kunde stå på sina fötter samt med samma varsnade haren längre ut på väg till nästa land, sköt han honom.

Hela tilldragelsen försiggick så hastigt och såg så löjlig ut, att jag icke kunde låta bli att ropa till A.: "Gå efter haren med samma, då du ändå är våt." Men han hade icke lust till det och så måste Öster fara efter den med båt. Haren hade sjunkit som en sten på fyra fots vatten och var icke lätt hittad och upptagen, ehuru vattnet var klart. Öster fick med ångbåtens båtshake icke tag i haren, hvarför han uppställde den som märke och hämtade en stör och ett snöre till en snara hvarmed han fiskade upp jössen, påstående att det var första gången han metat hare. Aminoff berättade sedan att han skjutit bom på samma hare, som kommit alldeles inpå honom, och då han för de täta albuskarnas skull ej märkte att landet så plötsligt tog slut, rusade han efter honom för att få skjuta andra skottet. När han så kom upp på stenen, fick han intet säkert fotfäste utan måste hoppa ned i sjön för att icke falla framstupa. Aldrig förr hade jag sett eller hört omtalas att hararna i skrämseln gingo till sjös och hade ej ens reda på att de kunna simma, hvarför jag var så förvånad, att jag glömde använda bössan, ehuru jag ju kunnat skjuta haren lika väl som Aminoff. Vi hade alla mycket roligt åt detta mellanspel, utom A. som påstod sig ha otrefligt i byxorna och tog dem af sig. Obehaget att vara sans culotte blef dock lätt afhjälpt af den aldrig rådlöse Öster. Denne var nämligen städse och särskildt om söndagarna mån om ett snyggt och reputerligt utseende, och ehuru han under sommaren vanligen brukade tillbringa dessa dagar med mig till sjös, medförde han dock helgdagskostymen i sin ruff ombord. Därifrån hämtades ett par oklanderliga svarta, ett par strumpor och nya gummigaloscher, fullt tillräckligt att hos A. förjaga alla tankar på omedelbar hemfärd och lifva honom för jaktens fortsättande. De våta plaggen placerades ofvanpå ångpannan, där denna och solen snart verkställde torkningen. Men under tiden såg possessionaten enligt Östers påstående ut som en illa tacklad skuta, ty Öster var kort och knubbig, hvarför hans plagg på den längre och smalare A. såg ganska vidt och urväxt ut.

Då nu inalles fem harar stupat på Möyrysaari och osäkert var om flere funnos, beslöto kamraterna att med de två andra hundarna fara öfver till Mommosaari och där fortsätta jakten, medan ångslupen eldades upp för hemfärden. För att se efter huru Östers arbete med maskinen lyckats, stannade jag ombord. Medan jag väntade, observerade jag en stor roffågel sväfvande i större och mindre kretsar öfver holmarna, så klart belyst af solen att det tycktes möjligt att räkna fjädrarna i hans vingar och stjärt, ehuru han var så högt uppe, att jag icke ens närmelsevis kunde taxera afståndet. Utan egentlig mening att skjuta honom, följde jag, då han kom nästan rätt öfver mig, hans rörelser med bössmynningen och fastän jag ansåg honom vara alldeles utom skotthåll, roade det mig att skjuta för att skrämma honom. Fågeln gjorde dock helt oväntadt en kullerbytta, slog ett par häftiga slag med vingarna och föll som en sten nära ångslupen i vattnet, hvarpå Öster skyndade ut med båten att taga upp honom. Det var en fullvuxen fiskgjuse. Min långa bössa hade åter hedrat sig på denna färd.

Vid pass en timme senare återvände de andra efter att på Mommosaari ha skjutit tvänne harar. Det fanns således nu sju stycken. Detta ansågs vara ett nöjaktigt resultat af jakten, och då allt var klart ombord, anträddes återfärden till Pekkala, dit vi anlände vid tolftiden. Vi hade således god tid att något snygga upp oss till middagen, till hvilken vi vid ankomsten inbjödos af gårdens ämabla värdinna. Under den muntra middagen fick A. höra åtskilligt skämt öfver den stora jaktifvern, som förledde honom att springa efter hararna till och med i sjön; äfven jag måste lida för min bekvämlighets skull och det besvär kamraterna haft att stryka kring och drifva villebrådet att söka upp mig ombord, på det att äfven jag måtte få skjuta. Hvarpå jag, tackande dem för ospard möda, påstod att idén att jaga hare och fågel med ångslup var Östers, hvilket gaf anledning till att vår värd kom ihåg att skicka byxorna ned till Öster, som kallades upp, aftackades och firades. Vid toddydags togo vi afsked af vårt vänliga värdfolk, tackande dem för jaktnöjet, en glad dag och öfverflödig välfägnad samt återvände till staden, dit vi intågade vid midnatt.

Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner.

Ett och annat kan jag berätta om fågeljakter i nejden kring Tammerfors, där det på 1860-talet fanns godt om vildt af denna sort. Men då söndagsmorgonen var den enda för sådant nöje disponibla tiden, måste det vara bra vackert väder och behöfdes stor öfvertalningsförmåga af vännen L:k (Fredrik Lundmark, kassör vid T:fors Linne- & Järn-Manufakturaktiebolag), om det någon gång skulle bli allvar af. Jakter uteslutande för orrskytte företogo vi icke förrän hösten 1864, emedan hans håg mest stod till harjakt och därvid sköts fågel blott tillfälligtvis, d.v.s. om en sådan var så god eller rättare var så dum att sitta kvar tills man kom inom håll eller oförsiktig nog att flyga förbi på lämpligt afstånd.

Vid sådana tillfällen hade jag med min ovanligt långskjutande och föga spridande bössa bättre chanser än han och sköt fågel på håll, på hvilka han bestämdt nekade att, som han uttryckte sig, "kasta bort krut och hagel." Han hade en mycket nervös och hetsig karaktär, hvarför ett sådant lyckadt skott var nog att göra honom misslynt och afundsjuk, icke för villebrådets men för jaktlyckans skull. Vid sådana tillfällen vankades ovett, antingen jag sköt träff eller bom. I förra fallet påstod han, att jag var "sniken efter skott" och föga tänkte på kamratens nöje samt i det senare att jag åter ej brytt mig om att lyda hans råd att icke skjuta på för långt afstånd, eller att jag icke låtit honom, som var närmare, få tid att skjuta.

Denna hans oundvikliga fallenhet för att gräla och klandra blef man snart van vid och hade roligt åt, i synnerhet som den ju icke berodde på afundsjuka, utan snarare på en medfödd åtrå att alltid och i alla afseenden vilja ha rätt och veta allt bättre än andra. Detta var ett utmärkande drag i hans karaktär. Eljes var han en hjärtegod människa och blef snart på godt humör igen, blott han obehindradt fick ge luft åt sina känslor, men motsade man honom, då var han länge vred tills jaktlusten åter kom försonande öfver honom. Vanligen skänkte jag, som icke hade eget hushåll, en del af det hemburna jaktbytet ät honom och då var allt glömdt och försonadt. Hade han icke lockat mig ut, hade det icke blifvit mycket jakt af för mig.

Vid denna tid hade kassören kommit på den tanken, att vi borde skjuta orrar för bulvaner, då dessa fåglar, efter hvad vi sett på våra harjakter, tycktes vara mycket talrika i trakten. Han kände till detta jaktsätt, som var alldeles nytt för mig, hvarför jag gärna ville vara med därom. Därtill måste vi skaffa oss bulvaner, och då sådana hvarken funnos att köpa eller låna i staden, beslöto vi att tillverka dem själfva. Detta var lättare sagdt än gjordt, men vi voro ihärdiga och under de följande kvällarna ritades och konstruerades artificiella orrar i flere ställningar, till dess vi slutligen tyckte oss skäligen bra ha härmat naturen. Visserligen voro våra fabrikat inga mästerverk, men erfarenheten visade snart, att de utom orrar äfven lurade hökar och — hundar och således icke voro alltför otympliga.

Till en början täljdes stommar af trä, som på vederbörligt ställe försågos med styfva, väl glödgade järntrådar af halsens längd och form samt därpå fästade träskallar, hvarefter allt lindades med blår till rätt tjocklek. Kassören sömmade påsar af foderlärft som träddes öfver kropparna och på nödiga ställen stoppades väl stinna med skofvor från linnefabriken, så att de fingo riktig form. Det visade sig dock snart, att skofvor äro ett mycket olämpligt material för sådant ändamål. Sedan fåglarna efter åtskilliga ändringar slutligen lyckats något så när, öfverkläddes fabrikatet med svart kläde, för hvilket ändamål kassören efter mycken tvekan spenderade ett par af sina inexpressibles. Detta öfverdrag tillklippte, fasonerade och fastsydde han själf, ty det öfversteg min kunskap och förmåga, men han hade från sin ungdom erfarenhet i beklädnadskonsten och fick rockarna att sitta som pågjutna utan skrynklor och veck. Därefter fästes på vederbörliga ställen granna röda eller hvita klädeslappar och mästerverken voro färdiga till icke ringa stolthet för kassören, som ju ock däraf haft det vida större besväret. Af detta skäl påstod han det vara min oafvisliga skyldighet att forsla fåglarna till jaktmarkerna.

Denna mig sålunda påtrugade syssla som bulvanbärare var jag naturligtvis föga nöjd med och hade strax från början utan eget förvållande förargelse nog däraf. Vi hade förfärdigat tre bulvaner, emedan L., som var en liten smula skrockfull, trodde på tretalets lyckobringande egenskap, men att hvarken slaghöken eller hans harhund Moppe därför skonade dem, fingo vi tyvärr snart erfara. Kassören var otålig att snart få profva sina "egna flitiga händers verk", och då vi råkade vara nära löffallningstidens slut beslöts det, att konstverken skulle användas nästföljande söndag.

Dagen kom gråkall och regndisig. Före dagningen väckte mig den ifriga kamraten, som hade sin bostad ofvanom min, och skyndade på mig, ty kaffet stod redan på bordet. Efter dess inmundigande måste jag med en djup och aningsfull suck åtaga mig det ansvarsfulla görat att utom egen utrustning transportera de tre lockfåglarna. Detta visade sig vara lättare lofvadt än gjordt och kassören borde hellre bjudit till att inpränta hofsamhet och varsamhet hos sin förträffliga stöfvare Moppe, ty kräket hade snart kommit underfund med att husbonden ämnade sig till skogs, och då han naturligtvis ansåg sig vara själfskrifven deltagare i nöjet, blef han utom sig af förtjusning och rasade värre, trotsande all dressyr. Innan vi ännu hunnit ur huset, rusade hunden i väg och nafsade efter både sin herre och mig, döf för hvarje lugnande kommando. Medveten om min ansvarsfulla syssla och rädd om den dyrbara bördan, protesterade jag mot harhundens medtagande på fågeljakten för att bli befriad från hans närgångenhet.

Bulvanerna hade jag hängt en öfver hvardera axeln nedåt ryggen och bar den tredje framför mig, dock var all försiktighet förgäfves, ty då jag böjde mig något framåt för att lyfta klinkan å den låga trädgårdsgrinden, passade Moppe på tillfället att för sin egare visa sina anlag för fågeljakt, hoppade upp bakom min rygg och bet halsen af den ena lockfågeln. Ett moln af skofvor och dam spred sig kring mig och hundkräket, som skakade om den lösrifna delen. Naturligtvis var denna olycka enligt kassörens åsikt icke en följd af Moppes dåliga uppfostran och okynne, men väl kunde jag ha varit varsammare, ty han skulle nog ha öppnat grinden om jag låtit bli. Efteråt är man ju alltid klokare.

Emellertid ansåg han detta missöde som ett dåligt förebud för dagens jakt och skulle nog ha stannat hemma, om icke nyfikenheten hvad orrarna skulle tycka om bulvanerna varit öfvervägande. Till mitt försvar påstod jag, att det synbarligen varit skört kläde i de gamla pantalongerna, eftersom hela halsen så lätt afrifvits, men han försvarade sina byxor med, att de i många år tjänat honom oklanderligt. Felet var och förblef till största delen mitt; Moppe kunde träffa på någon hare och därför vara bra att ha med, därvid blef det.

Denna motgång grumlade nöjet från början, men då för tillfället intet kunde göras till skadans afhjälpande, begåfvo vi oss på väg med de två oskadade lockfåglarna, och var jag i tysthet ganska belåten med att min börda blifvit minskad, så var kassören i stället vresig och tystlåten. För att få honom på bättre humör, framkastade jag det påståendet, att Moppe med sitt attentat på bulvanen tydligen visat, att de voro utmärkt utförda, eftersom han trott dem vara naturliga fåglar. Men detta smicker tog icke skruf den gången, och då jag råkade yttra, att bulvanen säkert varit hel om Moppe fått stanna inomhus, eftersom han icke ändå kunde taga fåglarna i träden, fick jag veta, att Moppe genom sin blotta åsyn kunde få orrarna i rörelse, hvilket vore nödvändigt för att få dem till bulvanerna. Samstämmighet i åsikterna kunde icke åstadkommas.

I Ala-Erkkilä gård afhämtades en med yxa och bössa försedd karl, som skulle hjälpa att bygga skjutkoja och att köra upp fåglarna; åt honom anförtrodde jag att bära den ena bulvanen. Vandrande genom Huhtimäki till Järvensivu utmarker, hvilka trakter f.n. lära vara tätt bebyggda, kommo vi in i Takahuhti skog, där vi på sista harjakten söndagen förut sett de många orrarna.

Medan vi båda gingo tysta bredvid hvarandra och karlen följde ett stycke efter, hade Moppe sin vana trogen dragit sig in i småskogen till vänster om oss och gaf plötsligt ifrån sig ett par korta gläfs, som kommo oss att tvärstanna. Jag såg åt det hållet hvarifrån ljudet kom och varsnade intet, men kassören, som stod på min högra sida, röt i det samma åt mig; "stå stilla", slängde upp bössan alldeles midtför näsan på mig och sköt haren. Detta försiggick så plötsligt, att jag af tillropet och det nära inpå mig affyrade skottet blef så bestört, att jag icke ens såg haren stupa eller tog vidare notis om honom, innan kassören triumferande lyfte den döda vid bakbenen, sägande: "Var inte Moppe bra att ha med?" "Men bättre är att inte jag fick del af hagelsvärmen", blef mitt svar; hvaråt han blott hade mycket roligt, ty helt plötsligt hade han blifvit vid bästa lynne.

Nära detta, enligt kassörens påstående, lyckobringande ställe upprestes i hast en skjutkoja af några nedhuggna unga tallar lutade mot en större och däri anbringades af ett stycke gärdsel en sittbänk, ty en sådan förklarade kassören vara nödvändig. Det var den äfven. Vi hade öfverenskommit att oss emellan draga lott om platsen i kojan och då jag råkade få det längre strået, blef jag således den lycklige och afundade. Nu tröstade kassören sig åter med, att han redan vid utmarschen sagt, att det skulle bli en "tykobrahedag" för honom. Inom skotthåll från kojan stod ett snår af klena, höga björkar; öfver ett par af dessa kastades ett rep, hvarmed topparna böjdes ned och afskuros så att spetsarna kunde stickas in uti motsvarande hål i buken på bulvanerna, hvilka dessutom fastbundos med snören.

Då allt sålunda var väl förberedt, förmanades jag som var nybörjare på sådan jakt, att icke visa mig utom kojan, att icke skjuta innan fåglarna satt sig, att icke af misstag skjuta bulvaner i stället för orrar samt slutligen att först skjuta den närmaste orren och därefter undan for undan de andra, som i sådant fall nog sutto kvar. Då jag vågade yttra tvifvel om att fåglarna voro så dumma, försäkrade han, att det förhöll sig så, men hvarifrån hän fått den vissheten, sade han icke. Det måtte ha varit i den s.k. gamla goda tiden som fåglarna voro så oerfarna, tyckte jag, ty på min tid ha orrarna städse flyttat vid första smällen och karl den som hinner skicka ett bra riktadt skott efter dem, men detta låtsade han icke höra.

Sedan jag därefter som lydig lärjunge för bättre minnes skull repeterat de erhållna orderna, aftågade kassören med karlen och Moppe för att "sätta orrarna i rörelse".

Emellertid hade klockan blifvit närmare 8 och vädret var än otrefligare. Nästan för tunnklädd satt jag i rishögen med skallrande tänder, och för att vidmakthålla blodcirkulationen stampade jag med fötterna som fröso. Jag blef snart utledsen vid hela nöjet och ångrade att jag icke afstått den föga afundsvärda platsen åt kassören, som under vandringen kunde hålla sin lekamen varm. Klockan blef slutligen öfver 10 och jag hade icke fått se ens en talgmes, långt mindre någon orre. Bäst jag dock på fullt allvar ämnade öfverträda förbudet n:o 1 och krypa ur kojan för att räta på de stelnade lemmarna, susade det i luften öfver mig och en stor roffågel slog ned på den mest aflägsna bulvanen. Han högg klorna i den och försökte med häftiga vingslag att rycka loss lockfågeln. Under hela tiden hade jag hållit bössan framför mig i riktning ditåt och då höken under sina ansträngningar böjde björktoppen åt mitt håll, sköt jag. Detta borde jag icke ha gjort, ty i den ställningen fick bulvanen en del af skottet. Men äfven höken hade fått nog, han gjorde några matta vingslag och blef hängande med hufvudet nedåt vid den än djupare neddragna lockfågeln. I denna ställning med vidt utbredda vingar såg höken ut som en upp- och nedvänd fläkterörn och ett moln af damm ur bulvanens upprifna sidor spred sig för vinden. Det var en fullvuxen jaktfalk, nästan hvit, tecknad med svartbruna prickar öfver hela kroppen och ett band af samma färg öfver stjärten, mätande mer än fyra fot mellan vingspetsarna. En stund betraktade jag det sålunda förenade egendomliga paret, som sakta gungade för vinden, och beslöt att låta det hänga, tills kassören återkom.

Då en sådan röfvare vistats i trakten, var jag öfvertygad, att den dagen intet bulvanskytte vidare skulle bli af och ämnade därför till hemfärdens förberedande nedtaga den tredje bulvanen. Det var dock för mig ensam omöjligt att böja ned trädet hvaruti den satt, och ehuru jag hade yxan där, ville jag dock icke göra ytterligare skogsåverkan genom att hugga ned björken, utan företog mig att skjuta utaf björktoppen nedanför lockfågeln. Skottet skulle troligtvis äfven locka tillbaka kassören som icke lät höra af sig.

Allt gick efter önskan, haglen krossade björkens toppkvist och den tunga bulvanen ref den med sig ned till marken, där lockfågeln hamnade oskadad. Strax efter skottet hördes enligt förmodan kassörens hornsignal ganska nära. Några ögonblick därefter rusade Moppe förbi mig, nafsade tag uti bulvanen och skakade den ohejdbart, på samma satt som hundar bruka taga lifvet af en fångad katt eller räfunge. Den oundvikliga följden af en sådan hänsynslös behandling var att äfven den sista lockfågelns innanmäte spriddes vida omkring och då trots allt mitt lockande och hotande odjuret icke ville släppa sitt rof, apporterade han det i stället åt den just anländande husbonden. Häpen stannade kassören vid de söndersargade lämningarna af sina flitiga händers verk, som hunden ånyo ville taga itu med. Men kassören bärgade trasorna undan hundens raseri och räckte dem mot mig utbristande: "Kunde nog tro, att det var den du sköt". Till svar på denna förnärmelse pekade jag endast på den åt sidan om oss hängande höken, hvilken han då först varsnade. Han var dock för mycket förargad för att bevärdiga den med mera än ett flyktigt ögonkast och sade spefullt: "Det var just lönt att öda skott på en sådan där." Ja, att otack är världens lön, det lät han mig rätt ofta erfara, och ändå svor han, när det passade, öfver räfvar, kattor, hökar och andra skadedjur som förgöra villebrådet.

Medan vi därefter nedtogo höken, sade kassören sig icke begripa, huru Moppe fått tag uti den andra bulvanen. Af detta yttrande förstod jag, att han icke hört mitt första skott och då jag icke var hågad att erkänna att jag skjutit ned den, svarade jag, att den troligen fallit ned af skrämsel då höken kom. Om han ännu var för ond att bry sig om att svara härpå, lämnar jag osagdt, men med detsamma observerade han, huru illa höken söndersargat hans bulvan, hvars sidor alldeles uppfläkts af klorna och som såg föga bättre ut än den af Moppe sist behandlade. Kassören dundrade och svor öfver den fullständiga ödeläggelsen af hans händers verk och den gemena otur, som i grund förstört dagens nöje. Allt detta skulle icke ha inträffat, om han fått sitta i skjutkojan, han skulle icke ha skjutit höken och Moppe bestämt icke fött förstöra bulvanen, det var alldeles tvärsäkert det.

Jag hade hoppats att han icke skulle komma underfund med, att jag samtidigt med höken äfven träffat bulvanen, men haglet hade rifvit blär och skofvor med sig halfvägs ut genom tyget, hvilket alltför tydligt förrådde attentatet, och detta blef ett välkommet skäl för att utom höken och Moppe äfven låta mig få del af det utbrytande åskvädret. Då kassören var riktigt ond, såg han hemsk ut, han grinade så fult som möjligt och sprattlade med händer och fötter, hvarför man hade mycket svårt att hålla sig allvarsam. Hans ovett sköt därför alltid förbi målet och var det med bästa vilja omöjligt att känna sig förnärmad, helst det aldrig var så illa menadt som sagdt. Mest roade mig hans påstående, att ifall jag icke skjutit, hade höken nog märkt misstaget och skulle för att icke fastna i försätet försiktigt ha dragit klorna ur bulvanen, utan att skada den så illa som han nu i dödskampen gjort. Medgifvas måste ju, att kassören hade orsak att vara misslynt, och som jag vid sådana tillfällen brukade göra, bjöd jag till att blidka hans vrede, genom att, som bot för den skada mitt skott åstadkommit, till nytt öfvertåg på fåglarna lofva honom ett par af mina gamla svarta samt all den hjälp jag var i stånd till vid tillverkning af en ny uppsättning lockfåglar, men ändå mullrade åskan länge. Med sådant lirkande blef ovädret dock slutligen lugnadt och vi beslöto under hemmarschen, att arbetet skulle vidtaga samma dag på aftonen och i möjligaste mån påskyndas. Till besegling af detta fredsslut oss emellan bjöd kassören en stadig klunk ur den medförda pluntan, hvilken verkade mycket välgörande på mina af väta och kyla stelnade lemmar. Ja kassören gick snart så långt i medgifvande, att, emedan han och karlen på sin vandring hvarken sett fågel eller hare, förklara det vara bra att höken blef afdagatagen och hans jaktmark befriad från ett skadedjur. Belåten med rehabiliteringen af min jägareära hängde jag höken på ryggen och bar honom hem, där han väckte mycken beundran för sin storlek och fjäderskrudens vackra teckning.

Så slutade vår jakt på denna tykobrahedag dock med en berömlig gärning och med återvunnen sämja. Den hade bevisat att tretalet icke alltid är lyckobringande.

En lojakt.

Första gången jag såg lo i trakten af Tammerfors var i början af maj 1864 vid följande tillfälle. För att på lediga stunder kunna befara de vackra trakterna utefter sjöarna norrut hade jag byggt en liten ångslup som blef färdig vid nämnda tid och fick namnet "Svea". Näsijärvi hade ännu icke afkastat istäcket, men båten var redo och jag mycket intresserad att få försöka den, således måste pröfningen försiggå längs stränderna, där ett smalt öppet vatten uppstått. Ombord voro blott Öster och jag, då vi med sakta fart ångade från ströminloppet österut. Vid stränderna såg det ännu mångenstädes ganska vinterlikt ut. Bortom Lappiniemi, där reslig skog stod ända ned till vattenkanten, låg snö kvar i stora massor på sådana ställen, där sol och vind icke kommit åt. Medan vi följde iskanten nära nyodlingarna vid nuvarande fattiggården, observerade jag ett större djur liknande en hund, som satt i solskenet på en slät bergklack vid vattenkanten och lugnt betraktade den på tolf till femton famnars afstånd förbifarande ångbåten. Jag trodde till en början, att det var en hund från det ett par bosshåll därifrån belägna enstaka torpet, men gjorde dock Öster uppmärksam därpå. Han sade strax: "Det är ingen hund, det är en lo och sådana finns godt om i Takahuhti- skogen." För att öfvertyga mig härom och se effekten däraf, lät jag hvisselpipan ljuda. Det verkade som ett skott; lon försvann med jättelika språng in åt skogen, tätt följd af en annan, som vi förut ej observerat. Öster hade rätt, det fanns många loar i trakterna österut till och med nära staden, och vid våra harjakter träffade kassör Lundmark och jag om hösten, då snön fallit, ofta på lospår och sågo äfven djuren. Därigenom hände, att af en samma år på hösten tillämnad harjakt blef den lojakt som nu skall omtalas.

Så snart den första snön låg, brukade kassören bli orolig och ständigt prata om att man försummade jakttillfället, och dock måste vi båda alltid vänta till helgen, innan det kunde bli något jagande utaf; men den sista söndagen i oktober tidigt på morgonen blef det allvar af. Vädret var lugnt och gråmulet. Under natten hade ytterligare något snö fallit, så att snötäcket blifvit närmare sex tum tjockt, löst och passande för spårning, ehuru något tungt att gå uti. Vår väg gick österut till de skogsmarker som ännu orörda af yxan sträckte sig längs bergåsen bortåt Aitolahti. Söder om åsen ungefär fem km från staden och tre från sjön ligger i en bred dalsänka Takahuhti by med tillhörande odlad mark, men norr och öster därom fanns då grof skog, samt på några få ställen närmare byn igenväxta skogsängar kantade af småskog och videbuskar.

Dessa trakter voro vår vanliga jaktmark och här voro vi väl orienterade, men längre österut mot Teisko kapells gräns hade vi blott färdats på landsvägen. Sedan vi gått närmare ett par timmar utan att hitta spår och kommit till en skogsäng om minst tio tunnlands areal, påträffades vid kanten däraf en bred spårgång med stora här och där upplöjda fotspår, liksom om djuret burit något som på dessa ställen släpat i snön. Jag antog spåren vara efter hund, men kassören påstod dem vara efter varg eller lo. Häruti styrktes han af sin Moppe, som visade en sådan rädsla, att han icke kunde fås bort från husbondens hälar och skälfde så att pälsen på ryggen stod rak. Samtalande om hundens beteende och om spåret, gingo vi sakta framåt öfver den af stora videbuskar kantade ängen, kassören förut och jag något efter honom, båda bärande bössan skottfärdig. Jag trodde icke att denna spårning skulle leda till någonting, allra minst till en lojakt, och då en flock orrar kom strykande från sidan lågt framför oss, kunde jag icke motstå frestelsen att fyra af, hvarefter en fågel föll. Omedelbart efter skottet skrek kassören: "Se lon!" och sköt med detsamma bom.

Den af oss spårade lon hade haft sin lega vid ängskanten tjugu steg framför oss i ett tätt snår af videbuskar och små tallar; därifrån rusade han med ofantliga språng tvärs öfver ängen och upp i en stor grenig tall vid skogsbrynet. Där sågo vi honom ligga på en gren tre famnar öfver marken. Afståndet dit kunde vara tvåhundra steg. Varskodd af kassörens utrop såg jag lon ett stycke ut på ängen och kassören på väg att följa efter, men hejdade honom med orden: "Han släpper dig icke inom håll." Skulle vi nu istället för Moppe haft en hund med kurage, så hade han följt lon och hållit honom kvar i trädet, tills vi hunnit fram, men så väl var det icke. Visst tog kassören fatt hunden, kopplade honom, ledde honom på spåret och tryckte ned hans hufvud i några af fotspåren, men detta tjänade till intet. Moppe såg ännu ömkligare ut än förut, drog svansen mellan benen och skakade som ett asplöf till sin herres stora förargelse. För att komma åt lon föreslog jag, att vi från skilda håll skulle försöka smyga oss på honom, men detta gillade icke kassören. I stället fäste han kopplet högt på en videgren vid kanten af busksnåret och tjudrade där sin Moppe i lons åsyn; han påstod att denna säkert skulle anfalla hunden, så snart vi aflägsnat oss. Därför ämnade han lägga sig i bakhåll i närheten för att invänta attacken och tillrådde mig att göra detsamma. Jag fann detta förslag ganska problematiskt, men ansåg det lönlöst att disputera med honom därom, helst han genast med ifver började tillreda sig en gömma bakom några afskurna tall- och granruskor, som han helt hastigt ställde i snön. Möjligtvis hade hans plan i längden kunnat lyckas, ty hunden bjöd till att efter bästa förmåga vara en frestande ögonfägnad för vilddjuret, och då hans herre för sina tillrustningars skull aflägsnade sig, började Moppe agera värre; tjutande hoppade han på bakfötterna och slet på kopplet, som om han ämnat strypa sig. Kassören var mycket nöjd med dessa hundens åthäfvor, som han var säker skulle locka lon till anfall, och kröp förtröstansfullt bakom sin färdiga skjutskärm, än en gång uppmanande mig att göra sammaledes. Härför var jag icke hågad. Att kanske i timtal ligga på några granruskor i snön och vänta på lon, som troligtvis inte behagade komma, föll mig icke i smaken, men då lon fortfarande satt kvar i tallen, var det så mycket mera frestande att försöka smyga sig på honom. Kanske skulle det lyckas, då lon hade något så intressant att fördrifva tiden med, som iakttagandet af Moppes ursinniga försök att komma lös.

Jag lämnade kassören och Moppe åt sitt öde och gick bort från ängen för att osedd af lon kringgå honom på stort afstånd och kom snart in i en tät småskog af snöklädda tallar. Där var jag säker att icke synas och stannade för att ladda om bössan. På kassörens råd medförde jag alltid några små paket grofva hagel, som nu sedan harhaglen utkratsats stoppades i piporna. Därpå smög jag vidare, försiktigt begagnande mig af det skydd tallarna erbjödo. Lyckligtvis kändes luftdraget ungefär från det håll där lon fanns och allt gick efter önskan, tills jag kommit ungefär två tredjedelar omkring ängen, men där blef skogen högre och glesare. Därför måste jag draga mig bakom några vid ängskanten växande videbuskar; dessa voro dock icke höga nog att dölja mig så att intet annat återstod än att avancera krypande och det var föga angenämt. Hvilka besvärligheter underkastar man sig dock icke i jaktifvern! Lyckligtvis hade jag ett par yllevanter i jaktväskan. Dessa påtogos, bössremmen stacks mellan tänderna och sedan bar det af på alla fyra. Svårt och långsamt gick det framåt. Öfver en timme hade säkert förflutit sedan jag lämnade kassören, då jag slutligen uppnådde den sista videbusken hvarefter detta skydd tog slut. Vantarna slöto nog tätt till handlederna, men hade blifvit genomblötta så att fingrarna stelnade i dem. Jag märkte att krypandet snart måste bli slut, helst äfven byxorna icke höllo tätt ofvanom de långa stöflarna. Närmare lon kunde jag icke komma, vid försöket skulle han säkert observera mig och kvickare vara nere ur trädet än jag blef skjutfärdig. Hållet var långt, säkert sextio, kanske sjuttio eller flere steg. Då lon fortfarande tycktes vara intresserad af Moppe, hvilken dock lugnat sig och viftande med svansen stod och bligade åt det håll, där hans herre låg på lur, hade jag tid nog att öfverväga hvad som vore bäst att göra. Säkert var att kassören skulle bli vild, om jag sköt utan att fälla lon och sålunda skrämde honom på flykten, men lika tydligt var att jag omöjligt kunde återvända utan att skjuta, då jag nu engång med mycken möda kommit något sånär inom häll. Ännu engång spejade jag omkring, profvande möjligheten att osedd komma närmare, men då sådant visade sig omöjligt, beslöt jag att med ett välriktadt skott göra slut på detta krypskytte. Den skyddande busken var en famn i diameter och mycket tät. Jag stack min bössa igenom den och siktade omsorgsfullt på lon som vände hela högra sidan åt mig och låg mycket väl till. Ett kulgevär skulle varit mycket bra att ha, men det återstod nu intet annat än att förlitande mig på min långa bössas träffsäkerhet hålla högt för det långa afståndets skull, sikta omsorgsfullt och klämma till. Jag sköt dock icke genast, hvarför är svårt att säga, kanske emedan jag tyckte mig göra orätt emot kamraten. Alla betänkligheter måste dock vika, ty jag kunde icke ligga så längre, jag frös. Än en gång siktade jag så godt jag kunde och sköt. I krutröken såg jag att lön kom ned ur trädet, som jag tyckte, mera ramlande än hoppande, men då jag kom fram till stället var han borta. I snön syntes märke efter halfva bakkroppens längd och sidan, han hade således icke som katten kommit ned på fötterna; spåren visade först några korta ojämna hopp, hvarefter han sprungit sin kos lämnande några få bloddroppar i snön.

Innan jag hann fram till trädet, hörde jag redan kassörens dundrande röst och han fortsatte hojtandet, medan han rusade öfver ängen. Jag brydde mig dock icke om att höra eller svara något på hans tillvitelser, visade endast på bloddropparna, påstående att han på så långt håll säkert icke gjort ifrån sig bättre med ett hagelskott. Detta lugnade honom något och jag fick sedan beskrifva, huru jag burit mig åt.

Sedan han hört hvad jag hade att säga, ville han att, då lon säkert blifvit sårad, han ock omedelbart skulle förföljas; men våt och frusen som jag var, motsatte jag mig detta för min del, förklarande att jag var för våt att fortsätta och därför genast ämnade mig hem. Vi gingo under denna dispyt tillbaka öfver ängen, ty kassören måste i alla fall hämta hunden, som nog trodde att han blifvit öfvergifven och tjöt erbarmligen. Medan kassören sysslade med hunden, undersökte jag snåret, hvarifrån lon rusade ut och fann blod och skinnslamsor efter en hare i legan. Detta fynd förklarade de först observerade släpningsmärkena i lons spårgång samt väl äfven hans korta flykt och lugna kvar liggande i tallen. Lon var således icke hungrig och vännen kassören skulle nog fått vänta bra länge, innan odjuret fått aptit på Moppe. Han hade ock valt gömman utom synhåll från tallen; lon kunde därför visserligen icke se honom, men han ej heller lon, som således kunde ha sprungit sin väg, medan kassören höll vakt huru länge som helst. Då jag efteråt frågade honom, huru länge han tänkt hålla ut där ifall jag icke skjutit, svarade han, att lon nog kommit, om jag aflägsnat mig på längre håll. Således var det nog af artighet mot mig som lon så länge låg kvar i tallen, kan jag tro. Sedan äfven kassören besett resterna efter haren, skiljdes vi, han för att med sin hund förfölja lon och jag för att skynda hemåt.

Ganska trött efter den halfannan timme långa hemmarschen hade jag just jämt hunnit byta kläder och äta frukost, då kort före kl. 12 på dagen bjällerklang hördes utanför och jag såg kassören åtföljd af hunden stiga ur släden. Förmodande att han fått nog af promenaden efter lon och ämnade sig hem, fäste jag mig icke vidare vid hans ankomst, men blef ganska häpen då han utan att gå upp till sitt rusade in till mig sägande: "Du måste ovillkorligen komma ut med, ty lon lägger sig allt oftare." Skrattande svarade jag: "Då skulle jag i ditt ställe ha följt honom litet längre och skjutit honom, det hade varit mindre besvär." Han hade dock ansett det vara oriktigt att fortsätta jakten ensam, emedan jag sårat lon och därför äfven borde komma i tillfälle att skjuta ihjäl honom. Det var visst lika vackert tänkt som sagdt, och hade han icke i samma vefva meddelat, att han ansåg det bättre att två förföljde en sårad lo, så hade jag säkert funnit hans tänkesätt mycket grannlaga och kamratlikt, men nu fick jag smått misstankar, att han var litet rädd för besten. Sant var ju att han ingen hjälp hade att påräkna af Moppe, och om han i förskräckelsen skjutit illa kunde ju mötet med lon blifvit oangenämt nog. Trots alla invändningar gaf han icke tappt och så fick han mig med i släden, sedan jag förut fått honom att gå upp efter mat, som han förtärde på vägen.

Under färden fick jag veta att lon i en stor bukt gått omkring Takahuhti bys utmarker och sedan fortsatt mot nordost, allt som oftast läggande sig i snön, hvarför kassören, ehuru han icke vidare sett blod, trodde honom vara svårt sårad. Han hade så följt lon till det ställe, där denna gått öfver den till Teisko kapell förande landsvägen, men då han tröttnat att dra Moppe efter sig, hade han återvändt till byn och där skaffat sig åkdon, med afsikt att så fort som möjligt afhämta mig. Efter en timmes färd på landsvägen kommo vi till det ställe där kassören öfvergifvit lospåret, hvilket vi nu tigande följde så snabbt som sig göra lät. Lon höll alltjämt rak kurs mot nordost till de vidsträckta skogarna mellan Messuby och Kangasala socknar samt Teisko kapell, hvarest på flere mils afstånd inga odlade byggder funnos och där björnen nyligen kunnat påträffas. Därför hade vi ock före affärden hemifrån i brist på varghagel laddat med flere små, runda revolverkulor. Jag hade laddat sex kulor i hvardera pipan, passande precis till två hvarf, men kassören om alltid skulle ligga öfver, hade i sin kaliber tolf stoppat sju sådana snärpor. Ganska snart träffade vi i spåret på ett ställe där lon åter hvilat; detta ansågo vi naturligtvis vara ett godt tecken och fortsatte ifrigt förföljandet. Men jakten tycktes vilja bli långvarig och tröttsam; småningom hade vi passerat fyra eller fem dylika legor, utan att FÅ syn på den förföljde eller märka att afståndet mellan hviloställena minskades. Det såg tvifvelaktigt ut, om vi med vår sakta fart skulle kunna så trötta ut lon, att han lät oss komma nog nära inpå sig. Vi hade nu redan i ett par timmar följt spåren utan att märka någon förändring, då vi kommo till ett stort kärr, som vanligt beväxt med gleststående små tallar, mellan hvilka snön låg djupare än i skogen. Här gingo spåren midt öfver det minst femhundra steg breda kärret, hvilket icke var så fruset under snön, att det bar oss. Hur skulle vi nu bete oss för att fortsätta? Under den långa marschen kom jag att tänka på, att då lon tydligt visade behof af hvila och därför lade sig, så låg han nog kvar så länge tills han vädrade eller hörde oss förfölja för att först då åter begifva sig undan. Därför föreslog jag, att vi borde försöka genskjuta eller ringa honom, medan han hvilade, och mig föreföll platsen här vid kärret gynnsam för ett sådant försök, ty där var snön djupare och mera tröttande för lon än i skogen. Kassören var med härom och då jag erbjöd mig att utföra ringandet, lade han sig i bakhåll vid spåret, där vi stannat och dit jag hoppades att lon skulle återvända, om jag lyckades ringa honom och ensam drifva honom tillbaka på inspåret.

Jag begaf mig således med god fart på väg kring kärret, hållande mig på så pass afstånd därifrån, att jag från motsatt sida icke kunde varsnas; men kärret var mycket längre än jag förutsett och sedan jag vadat öfver en ditflytande bäck och gått omkring mer än en half timme, hade jag hvarken reda på väderstrecken eller hvar jag befann mig med hänsyn till utgångspunkten, ty himmelen var jämnmulen. Klockan visade fyra och det började skymma, hvarför jag fortsatte vandringen fortare med afsikt att alldeles kringgå kärret. Efter ytterligare en god stund kom jag utan att ha träffat på spårgången åter till en bäck, hvilken dock flöt ur kärret. Då bäcken var för bred för att jag skulle kunna hoppa öfver den och mina fötter redan voro våta, var jag ohågad blöta dem ytterligare och sökte vadställe närmare kärret, följande bäckens lopp så nära albuskarna och annan växtlighet medgaf, hvarvid torra kvistar alltsomoftast afbrötos och brakade under fötterna. Jag kunde ha gått omkring trettio steg, då längre fram hördes ett obestämdt knäppande ljud, som jag trodde åstadkommet af en uppskrämd fågel. Men den gången var det ingen fågel som blef uppjagad, ty då jag trängt kanske tjugu steg längre fram på den där med små granar tätt bevuxna sluttningen mot bäcken, kom jag till stället där spåren slutade och lon tydligt haft sin lega, utvisande att han uppskrämd af mig därifrån gått ut på inspåret. Jag var icke litet nöjd öfver att det mödosamma ringandet tycktes ha lyckats så till vida, att jag träffat på lon, samt skyndade efter honom fram till kärrkanten så fort som den oländiga marken medgaf; men där måste det bli slut på förföljandet, hvarför jag uppstämde ett ljudeligt "hallo", för att därmed påskynda lons reträtt och hindra honom att vika från spårgången samt om möjligt för afståndets skull varsko kamraten i bakhållet. Att denna afsikt lyckats, bevisade kassören några ögonblick därefter med ett skott och omedelbart därpå med ett till, hvarefter ett dånande "alles tot" följde, för att fortsättas af en oändlig samlingssignal på det städse medförda valthornet. Allt trefliga ljud för en uttröttad jägare. Att nu återvända den långa vägen kring kärret kunde icke komma i fråga, hellre trotsade jag bäckens djup och kom lyckligt öfver med något tillskott af iskallt vatten i stöflarna. Snart var jag framme hos kassören på en betydligt kortare väg kring andra ändan af kärret. Han var idel förtjusning öfver den stora, stupade lohanen som var så vackert grå på ryggen och hvit under buken, visande blott några bruna fläckar på benen. Flere gånger fick jag veta hvar lon fått det första skottet och hvar det andra, ehuru det första varit nog att döda honom, och att han efter det gjort en riktig kullerbytta. Då jag tyckte att i sådant fall det andra skottet varit onödigt slöseri som endast skadat skinnet, fick jag höra, att det händer med lon liksom med katten, att han blott domnar af vid första skottet och sedan kan bli oangenäm, om han råkar komma till sig.

Då vårt syfte sålunda nåtts, tyckte jag det blef brådt att komma därifrån, ty det skymde på starkt och ingen af oss hade reda på, hvar vi egentligen voro. Kompassen hade glömts hemma och äfven kassörens lilla yxa, hvarmed vi kunnat hugga en stadig stör för att därpå bära villebrådet. Hans slöa jaktknif och min lilla puukko voro för dåliga därtill, därför kapade vi unga björkar så grofva som våra bösspipor, stucko dem in i dessa, därigenom förenande dem och lade sedan en stadig gren öfver skarfven samt surrade det hela fast ihop med bössremmarna. Lons fötter sammanknötos med valthornssnöret, bössorna stuckos under surrningarna och bösskolfvarna lyftes af oss båda på axlarna. Visserligen var detta en nödfallsutväg för transporten och jag fick lons bakända tämligen nära, men bra gick det att på detta vis bära både bössor och lo. Sålunda lastade anträdde vi återvägen, kassören förut och jag efter, följande den af oss upptrampade vägen.

Det skymde på alltmera och återvägen till byn var lång, åtminstone tolf eller femton kilometer, att döma af tiden som vi varit i rörelse. Vi voro trötta och lon var tung, hvarför jag föreslog, att en af oss borde bestiga någon höjd för att om möjligt få öfverblick af trakten, ty ingen bondgård var nära. Därför, då vi efter en stunds vandring på höger sida varsnade en något glesare skogvuxen bergås, begaf jag mig dit upp. Uppkommen på höjden såg jag dock intet annat än skogbevuxna åsar utom mot den i väster klarnande aftonhimmeln, där en större och ljusare yta på långt afstånd låg vid horisonten. Där måste Näsijärvi och Aitolahti vara. Därifrån sträckte sig lägre trakter österut och uti denna dalsänka måste den å flyta, som mynnar ut i förenämnda vik och på hvars norra sida en bondgård med namnet Kulkas ligger, hvars egare med samma namn senare var socknens representant på flere landtdagar. Afståndet fågelvägen dit kunde vara fem kilometer, och hittade vi den, var det mycket lämpligare att gå dit än välja den långa vägen till Takahuhti by.

Nedkommen från berget föreslog jag denna utväg åt kassören, som var med därom, blott man slapp "speta i bergen", som han uttryckte sig. Vi måste således att börja med kringgå den höjd jag bestigit, och hade lyckan icke fogat, att det vid synranden alltmer ljusnade och att vår väg låg åt det hållet, så hade vi säkert fått bivuakera i skogen öfver natten, utan tändstickor och utan yxa att därmed anskaffa en värmande brasa. Varskodda af denna dags erfarenhet begåfvo vi oss sedan aldrig till skogs utan dessa nödvändiga artiklar. Emellertid vandrade vi svettiga och trötta långsamt framåt, den ene eller andre stupande öfver rötter och tufvor, hvarför jag som var säker på vägen och väderstrecket snart måste gå i spetsen, och fast ingen af oss yttrade det, tror jag dock att vi, trots den lyckade jakten, slutligen båda tyckte det varit bättre om vi icke gifvit oss ut på detta äfventyr. Men som det var, måste vi hålla ut och kommo så slutligen vägledda af himmelens stjärnor och lysta af den hvita snön i halfmörkret till ån, samt hade den särdeles goda turen att snart träffa på en spång däröfver och en gångstig på andra sidan. Sedan gick det bättre framåt och vid niotiden voro vi illa medtagna af ansträngningen framme vid Kulkas gård. Då värden redan förut kände kassören, mottogos vi med största välvilja och trakterades med allt godt som fanns i huset och detta var likaså välbehöfligt som hvilan. Han ville äfven ha oss kvar öfver natten, hvilket anbud vi dock afslogo, för att icke genom så lång bortavaro för mycket oroa de hemmavarande, som visste hvad vi förehade. Gubben påstod dock, att eftersom vi genom lons afdagatagande säkert åt honom räddat åtskilliga får, han af tacksamhet åtminstone ville skjutsa oss hem och det gjorde han så raskt, att vi efter denna händelserika dag vid midnatt åter voro under eget tak.

Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi.

Det visade sig redan under sommaren 1864 att de små ångsluparna "Udatscha" och "Strela" icke voro vuxna den allt lifligare trafiken mellan T:fors och T:hus. Visserligen hade under föregående vinter nya pråmar anskaffats, men båtarna saknade tillräcklig maskinkraft att släpa fram dem så fort som önskligt var. Äfven fördröjde landtransporten öfver näset vid Lembois varutrafiken, och det hände därvid att regn åstadkom skada. Passagerare begagnade sig endast sällan af båtarna, emedan dessa, som städse bogserade en eller två pråmar, gingo mycket långsamt, hade obestämda afgångstider och voro öppna för alla väder. Då bolaget icke var hågadt att, så fort som af flere trafikanter önskades, tillmötesgå fordringarna på snabbare trafik, beslöt häradshöfding Törngren, hvars skötebarn ju denna kommunikationsled var, att göra slag i saken. T., som då var Linne- & Järn-M. A.B:s disponent, infann sig en dag i augusti nämnda år på verkstadens kontor, vände sig till mig och yttrade: "Är det icke f—n att man måste tvinga folk till deras eget bästa! Bolaget i T:hus har icke reda på och bryr sig ej om hvad vi här i T:fors behöfva. De tycka att det går bra nog med transporten, mena att man icke skall fjäska och se hvarken på sin egen eller trafikanternas nytta, som ovillkorligen fordrar att man följer med sin tid och tar medan man kan få, ty en gång kommer järnvägen ändå och gör slut på alltihop. Men nu har jag definitivt beslutat att den där båten jag flere gånger talt med er om skall byggas, och då jag icke mäktat öfvertala dem där i T:hus till det, så bygger jag den själf och konkurrerar med dem, om så behöfs. Tag därför strax itu med saken och bygg en båt, som passar för vattendraget och går så kvickt som möjligt."

Visst var det ju mycket trefligt att få ha fria händer och efter eget tycke, men då två hufvuden sällan ha samma åsikter, fick T. dock vara så god och närmare specificera hvad han önskade, hvilket sedan sattes på papper och underskrefs.

För att bäst motsvara det under sommaren mycket varierande djupet i Pyhäjärvi och Vesilahti, hvilket icke medgaf användandet af en den tillämnade båtens maskinstyrka motsvarande propeller, konstruerades en grundgående hjulångbåt af 100 fots längd, 13 1/2 fots bredd inom och 27 1/2 fot utom hjulhusen, samt på jämn köl utan last 3 fot 4 tum djupgående. För erhållande af den största möjliga hastigheten var önskligt att båten skulle byggas på en gång lätt och stark, därför däckades skrofvet endast midskepps, fören och aktern lämnades öppna och utrustades, som vanligt, med sittsoffor utefter sidorna. Det något förhöjda halfdäcket var desslikes för- och akterom hjulhusen försedt med bänkar. Under detta inreddes förom maskineriet kök, hytter för restauratrisen och maskinisten samt s.k. rundhus; akterut var nedgång till salong och en fruntimmershytt jämte kaptenens hytt. Från halfdäcket ledde yttre nedgångstrappor till fören och aktern och i förpiken anbringades en ruff för besättningen, hvarpå ankarspelet blef uppställdt. Ångmaskinen byggdes enligt s.k. compound-system med tvänne dubbla ångcylindrar i en maskinvinkel af 1200, placerade långskepps för att jämnare fördela vikten i skrofvet. Den arbetade med kondensation och var den första hjulbåtsmaskin, som enligt nämnda system byggts af någon verkstad i Finland. Maskinens styrka var 75-80 effektiva hästkrafter och framdref båten med en hastighet af dryga 10 knop.

På högra stranden af Ratina udde vid strömmens utlopp i Pyhäjärvi uppfördes af verkstaden ett stort skjul, hvaruti båten byggdes och utrustades, så att den fullfärdig gick af stapeln den 6:te juni 1865.

Med spänd förväntan emotsågs i staden denna ångbåts fulländning, hvarför kan jag icke säga, men mest otålig var nog båtens beställare, som vid utskjutningen lär ha yttrat: "Går båten inte fort som själfva f—n, så tar jag inte emot den." Då denna hotelse meddelades mig, kunde jag endast svara, att ehuru jag icke hade mig bekant, huru snabbt den nämnda storheten kilar i väg, vore jag dock vid godt hopp, att båten ej skulle bli långt efter. Halfva staden stod på stranden, då båten sakta och lyckligt gled ned i strömmen och af beställaren fick namnet "Elias Lönnrot". Då den nya båtens proffärd följande dag icke aflöpte utan äfventyr, må äfven dessa här bevaras åt minnet.

Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865.

Som nämnts, hade ångbåten föregående dag på förmiddagen kommit i vattnet och under eftermiddagens lopp förhalats till stranden af Laukko torg, emedan den där låg bättre till både för verkstaden och allmänheten. Vattnet vid Ratina udde är mycket strömt. Vid utskjutningen var båten ej så komplett färdig, att icke ett och annat uti maskineriet återstod att göras, innan första affärden kunde företagas. Men häradshöfding Törngren var otålig att få se hvad båten dugde till och ville icke höra talas om att före profresan låta maskinen nöta in sig en liten tid under gång vid stranden utan bestämde af egen maktfullkomlighet afresan från staden till sagda dag kl. 10 på förmiddagen. Eljes vill ju den, som fått ett så pass kompliceradt arbete som en ångbåt färdigt att aflämnas, helst förut långsamt och försiktigt koka upp ånga och sedan sakta värma och sätta i gång maskinen, för att i ro öfvertyga sig om att alla skarfvar och packningar äro täta och att intet är för trångt eller tager emot. Nu blef den till sådana försök återstående tiden ytterst knapp, helst dessförinnan äfven annat sammansättningsarbete skulle utföras. Hela natten måste tagas till hjälp och därunder kom han så långt, att på utsatt klockslag ångan var uppe och maskinen varm, dock hade man icke ännu sett den göra ett helt omlopp och således kunde ingen med full säkerhet veta om den var i gångbart skick, då de af T. ur stadens societet inbjudna deltagarena i färden redan började infinna sig. Maskinen gick de första hvarfven, då T. kom ombord, och genast frågade han om det var klart till afresa. "Ja", svarade jag, men tillade: "Om man börjar försiktigt, så far man säkrast och längst". Detta fäste han sig dock synbarligen icke vid utan sade till den vid roderratten stående kaptenen: "Alla som jag har bjudit äro här, kapten är därför god och far."

Kapten A.G. Steen, som antagits att föra båten och sedan gjorde det alla de tolf somrar den trafikerade dessa farvatten, var hemma från någon af Österbottens kuststäder och hade i många år fört segelfartyg på utrikes ort, farit mest till Spanien efter salt och, som ryktet påstod, äfven förlist några gånger på dessa färder. "Elias Lönnrot" skulle nu bli den första ångbåt han förde, och de trånga, grunda och strida farvatten han hade att navigera voro nya för honom. Detta gjorde att han, van vid godt svängrum till sjös, till en början icke tycktes kunna följa med en snabbgående ångbåts kvicka rörelser. Men som rådig karl och pröfvad i alla väder, fann han sig snart i de förändrade förhållandena och blef en djärf manövrerare, som helst själf skötte rodret och gärna, för att visa sin och maskinistens skicklighet, gick för full maskin så tätt inpå landningsbryggorna, att man hisnade för följderna af ett för sent utfördt kommando. Han infann sig på platsen ett par veckor innan ångbåten blef färdig och studerade i roddbåt den blifvande farleden, pejlade djupet och satte prickar litet hvarstädes; äfven han var sålunda, som det tycktes, efter bästa förmåga förberedd på sin sak.

På kaptenens kommando kastades förtöjningarna loss, och jag begaf mig ned i maskinrummet, för att ifall af behof hjälpa maskinisten. Ur språkröret ljöd med detsamma kaptenens kommando helt enkelt "framåt", hvarför jag vänd åt maskinisten fortsatte "helt sakta", ty jag önskade att, då ångtrycket under tiden stigit högt, en ny och oförsökt maskin icke från början skulle forceras och möjligen därvid några trångt eller illa passande stycken värma sig och skära ihop. Därför är den allmänna praktiken att först gå sakta en stund och först sedan småningom öka farten. Men däraf blef intet, ty ångbåten hade icke hunnit ur strömmen ut på sjön, då T:s röst hördes i språkröret: "Det här är tarfligt, båten går icke stort bättre än gamla Laukko." Förargad häröfver svarade jag upp genom maskinkappen: "Går det icke för sig att vänta en stund, så svara själf för följderna." Därpå befallde jag maskinisten: "Gif full fart och spara inte på oljan." Ångtrycket var ganska högt, då båten lämnade stranden, och hade ytterligare stigit under den sakta gången, hvarför, då den nu plötsligt med fulltryck rusade in i maskinen, denna började surra rundt med sådan fart, att båten liksom började lefva och skofvelhjulen piskade vattnet med betydligt ökad hastighet. Sedan jag en stund öfvertygat mig om att allt i maskinrummet gick som det borde, klef jag uppför trappsteget för att från däck se huru båtens fart tog sig ut. I maskinluckan mötte mig T., som ämnade sig dit ned. Han räckte handen åt mig och sade "tack" samt gick att se på maskineriet. Mer var icke behöfligt för att blåsa bort det misshumör, som fått makt med mig efter hans föregående försmädliga yttrande, men ändå kunde jag ej underlåta att, medan han klef ned i luckan, säga: "Om det skär ihop där nere, så skyll er själf. Man bör inte springa, förrän man är säker att man kan gå." Hvartill han sarkastiskt småleende svarade: "Vi springa ej, vi flyga, och det är ju ni som byggt maskinen." Ja, ja, T. var icke god att munhuggas med. Därefter såg jag mig omkring, såg den just akterut snabbt förbiilande Viksholmen och återvände belåten ned till maskineriet. Där hörde jag af maskinisten, att T. frågat, om ångan räckte till för så snabb fart, och då härtill svarats jakande, hade han förnöjdt gnuggande händerna sagt: "Nu ska' T:husborna bestå champagnen." Därnere slösades med talg och olja, så att det rann i bäckar öfverallt, och tack vare denna ymnighet, löpte alla rörliga delar sin gifna gång som på en gammal maskin. Mina farhågor visade sig således, som väl var, onödiga.

Så gick det en dryg halftimme raskt undan och båten nalkades Sotka ström. Jag varskodde maskinisten att passa på kommando och stod bredvid honom vid gångsättningen, drypande olja på dess rörliga tappar och byglar, då på däck hördes ropet: "Stopp, back, stopp, back," flere gånger om hvartannat. Omedelbart därpå följde ett skramlande, skråmande och gnisslande under botten förut, något liknande det buller, som uppstår då det rasar i en stor grusgrop; därvid kändes det att båten åkte uppför, tills det småningom utan stöt blef stopp, men dock så tvärt att vi just jämt höllos på fötter.

Medan allt detta rammel pågick, hördes intet kommando från däck, men då vi tydligt märkte, att det bar på tok, blef det både "stopp" och "back", just som båten fastnade, således försent. Jag skyndade upp i maskinluckan och fick på min fråga, hvad som händt, af T. det lugna svaret: "Kapten tänkte bara gina här öfver näset, men tallen där förut stod i vägen." Jag säg ditåt och fann att båten rännt högt upp på babords strand ungefär vid halfva vägen uppför nedra Sotkaströmmen och ganska riktigt stannat med fören inpå en gammal tjock tall, som växte vid strandkanten. Då det under sådana förhållanden var lönlöst att vidare skvalpa med de högt i vattenytan upplyftade hjulskoflarne, bad jag maskinisten stoppa, samt gick till T. och kaptenen, som höllo på att diskutera om huru detta burit till. Orsaken till missödet var följande: Kaptenen hade på sin pejlingsfärd alldeles riktigt med tvänne kvastprickar utmärkt ett strax nedanom strömmen befintligt osynligt stengrund och visste att det fanns djupare vatten på båda sidor därom. I stället för att gå med båten på babordssida förbi grundet och i en långsträckt båge skära sig uppåt i den krokiga strömmen, styrde han på andra sidan om detsamma och blef därigenom tvungen att utföra en hastig och tvär vändning vid inloppet i strömfåran. Där skulle vändningen ske, just då den strida strömmen tryckte hårdt mot fören från styrbord, men innan båten under sådan påfrestning från sidan och i den snabba farten kunde lyda roder, hann den tvärs öfver strömmen och upp på land. Möjligt är att manövern kunnat lyckas, om kaptenen kommit sig för att i tid sakta farten, men ovan vid navigering i strid ström, hade han icke fått situationen klar för sig, innan det var för sent. Det påstods att han i det kritiska ögonblicket utropat: "Båten går för fort", men detta är troligen ett af T:s ironiska infall. Eljes aflöpte det hela så snabbt och lugnt, att icke ens fruntimren ombord hunno bli skrämda. Varskodd af erfarenheten från lustresan med "Storfust Wladimir" sommaren förut hade man på denna färd medtagit förmannen Karlsson och en timmerman. Dessa synade båten invändigt och befanns den vara tät, men vid undersökning af dess läge upptäcktes, att man haft god tur vid detta missöde, ty ett stort röse af skarpa sprängstenar låg tätt utefter styrbords sida af skeppet, så nära inpå att handen knappast rymdes emellan. Dessa voro under strömrensningsarbetet vid lågvatten upplagda och nu öfversköljda af vårfloden. Hade båten hamnat därpå, skulle det nog blifvit godt om hål i de tunna plåtarna. Nu var båtens läge på en långsluttande, jämn grusstrand så fördelaktigt som under dylika omständigheter är möjligt.

Från det lilla Viinikka hemman, beläget på västra stranden emellan båda strömmarna, var ingen hjälp att påräkna. Andra gårdar funnos icke i närheten. Således voro vi anvisade till egna krafter för att komma loss. Ångbåtens landgång utlades från fören och damerna gingo i land, där de som vid en picknickfärd gynnad af vackert sommarväder slogo sig ned i gröngräset, medan alla herrar hjälpte till vid lostagningsarbetet, så godt de kunde.

För att hålla passagerarena vid godt lynne, förklarade T., att om kaptenen varit så god och före afresan från staden meddelat honom, att han ämnade anlöpa denna hållpunkt, skulle han säkert ha sörjt för att nödigt tillbehör till kaffeservering i det gröna funnits med, men nu vore han ur stånd att anskaffa något till sina gästers förplägande och detta var naturligtvis kaptenen skuld till. Till minne af detta äfventyr föreslog han, att grundet därnere i strömmen skulle efter kaptenen kallas "Stengrundet." Detta antogs med acklamation och T. lofvade, att skålen som borde åtfölja denna namngifning, skulle drickas på Laukko, så snart man väl kommit dit. Så hölls humöret vid makt och alla de strandsatta hade ganska roligt åt mellanspelet på färden.

Medan timmermannen och rorgängaren i ångbåtens slup förde ankaret akterut och ställde till för varpning, tappade maskinisten vatten ur ångpannan och passagerare förde den af eldaren ur vedboxarna kastade brännveden längst på aktern, för att genom dess belastning lätta fartygets för. När detta utförts, varpades och stakades med bärlingar, medan så många af passagerarena som rymdes kring fören med ryggar och händer sköto på, så mycket de orkade. Dessa kraftansträngningar uträttade dock intet, ty båten låg fast som ett berg. Vid därpå företagen rådplägning öfver hvad vidare försökas skulle, föreslog förman Karlsson att med långa lyftbommar vippa loss båten. Förslaget gillades och T. åtog sig ansvaret för därtill behöflig skogsåverkan. Ett par stenkast från båten fälldes tvänne långa och raka tallar och däraf tillyxades två fyra à fem famnar långa häfstänger grofva som klena timmerstockar. De omnämnda sprängstenarna kommo nu väl till pass vid anläggandet af stadiga brytpallar; häfstängerna försågos med draglinor vid smaländan och deras tjockändar skötos öfver brytpallarna ned under båtens köl. Sedan dessa förberedelser utförts, sammankallades alla man, ja äfven de yngre af damerna infunno sig för att hala vid vippverket. Med raska tag efter kommando halades, vippades, sjöngs och spelades — uti ankarspelet förstås — sköts på och skämtades, hvarvid damerna voro de ifrigaste medhjälparna vid arbetet, och därför kunde "Elias Lönnrot" naturligtvis icke i längden förbli omedgörlig. Till en början gaf han tum för tum med sig och sedan brytpallarna några gånger flyttats ut från land, så att de närmast arbetande redan stodo i vattnet, flöt han loss, hälsad af arbetskårens ljudeliga hurrarop. Strömmen förde båten utför, tills den hölls af ankaret och en tross som kaptenen för ändamålet anbringat, och så låg den åter till allmän belåtenhet midt i strömfåran. Tre timmar hade detta oväntade mellanspel tagit, men tillfredsställelsen var stor öfver att det krönts af framgång och man icke behöft skicka ångbåten "Laukko" till staden efter hjälp åt konkurrenten.

Passagerarena fördes med slupen ombord, ångpannan fylldes ånyo med vatten och eldades upp, hvarefter ångbåten vid 3-tiden på eftermiddagen åter var redo att efter denna improviserade mellanakt fortsätta färden till Laukko gård dit T. bjudit sällskapet på frukost. Denna traktering blef således ganska sen och alla ombord voro efter arbetet vid god aptit. Slutligen anmälde maskinisten, att det var klart i maskinen, hvarpå kaptenen ropade: "Sakta framåt", vinkande åt Viinikka husbonden, att han skulle kasta trossen loss från land.

Kaptenen hade således redan lärt sig vara försiktig. Med "sakta framåt" kommo vi ledigt uppför nedra Sotka och till och med i den öfre högre och stridare strömmen gick båten med samma fart stadigt uppför, men därvid brast T:s tålamod, hvarför han yttrade till kaptenen: "Om vi länge hålla på att paddla på det här viset så svälter nog någon ombord ihjäl innan vi hinna fram". Han hade rätt, hungriga voro vi alla, men mest vi som hållit på hela natten och på morgonen icke fått så mycket som en kopp kaffe till lifs. Men ännu värre blef det för oss, ty då vi fyratiden lyckligt anlände till bryggan vid Laukko och alla andra gått upp till gården, kom T. till kaptenen och mig sägande: "Nu är det så illa ställdt, att champagnen blifvit glömd i staden och utan den kan efter en resa som denna ingen fest firas, som vore värdig min nya förträffliga båt och allas vår räddning från svält på en obebodd ö. Därför måste herrarne allt vara så goda och fara tillbaka till staden efter det glömda och återvända så fort möjligt." Om det varit mindre långt från båten upp till gården, hade jag nog anmodat honom att skicka oss något ätbart, men nu voro vi långt till sjös, innan han hann dit. Inom 3 3/4 timme voro vi tillbaka, och om man afräknar de tjugu minuter, som åtgingo att i staden skaffa fraktgodset ombord, måste man erkänna, att denna champagneresa på dryga 50 km tillryggalades med god fart. Det eldades på i proportion till aptiten. De främmande undfägnades genast vid ankomsten till gården och då äfven vi slutligen anlände med champagnen, hämtades vi från båten jämte denna med häst. Vi kommo i grefvens tid, ty alla sutto redan vid middagsbordet. En härlig. sak för oss utsvultna vinresande. Klockan var nu öfver sju på aftonen. Den försummade frukosten blef en treflig middag, hvartill T. och hans älskvärda fru på allt sätt bidrogo. Han höll därvid åtskilliga muntra tal, hvari han bland annat försäkrade, att det nödvändigtvis måste sörjas för en välförsedd restauration ombord på ångbåten för sådana fall, då kaptenen behagar landsätta folk vid obebodda öar. Ja, kaptenen fick nog sitta emellan den dagen, men han var klok nog att lugn som en gammal skutskeppare hålla till godo med skämtet. Äfven manskapet trakterades rundligt på det gästfria Laukko och vid återfärden till staden sent på natten fanns öfverflödig förplägning ombord äfven utan restauration och stämningen var lifvad, liksom under hela denna ovanligt lyckade och trefliga profresa, hvarvid äfven oturen på sitt sätt bidrog till nöjet.

Några dagar därefter vidtog "Elias Lönnrot" sin tjänstgöring i det den öfvertog trafiken mellan staden och Lembois och de båda ångsluparna Udatscha och Strela fingo gå däremellan och T:hus. Mellan städerna åstadkoms på detta sätt dagligen en snabbare passagerare- och långsammare frakttrafik, hvilket var ett betydligt framsteg. Ångbåtsförbindelsen pågick under hela denna sommar på detta sätt. Bolaget insåg fördelen däraf och öfvertog ångbåten "Lönnrot" af hr T., samt beställde på hösten vid T:fors verkstad ännu en båt att levereras följande vår.

Första jakten på Otavasalo.

Tolf km norrut från T:fors afstänges Näsijärvi från sin Koljonselkä benämnda fortsättning utaf en större ö kallad Otavasalo och en väster om denna belägen betydligt mindre holme. Mellan öarna finnes ett kort och rakt sund med sju till åtta fots djup, som vid stormigt väder ibland trafikerades af ångbåtar och vedskutor, om befälhafvaren kände till farleden där. Det andra sundet, mellan den mindre holmen och fastlandet, är däremot krokigt och grundt. Otavasalos längsta utsträckning ligger från öster till väster och utgör 2 1/4 km, bredden är mycket olika, vid västra ändan omkring 0,1, på midten 0,5 och längre österut 0,75 km, sedan hastigt aftagande. Holmens södra sida är bergig och brant uppstigande ur sjön samt beväxt med gles och marig tallskog. Norra delen är mera slät och lågland samt hade på 60-talet tät blandad tall- och granskog, hvari här och där förekommo gamla skogsängar omgifna af ungskog och delvis igenvuxna. Sommartid användes holmen af egaren till betesmark för boskap, hvarför starkt upptrampade kreatursvägar ledde åt alla håll. Dess aflägsna läge midt ute i sjön gjorde att den sällan besöktes af annat folk än stockflötare, och t.o.m. dessa villebrådsödare förekommo vid tiden för denna berättelse ännu icke så ofta där som några år senare.

Under sommaren 1865 hade jag, stadd på återfärd från Muurola till staden, med ångslupen "Svea" landat på Otavasalo och observerat det där synnerligen rika fågellifvet. Denna upptäckt omnämnde jag för mina förut omtalade jaktvänner kapten Steen och kassör Lundmark, hvilka naturligtvis voro lika villiga som skyldiga att engång följa mig dit på jakt, då jag på kallelse ofta åtföljt dem. Då vi alla tre af våra sysslor hindrades att fritt disponera vår tid, så jämkades det efter flere inträffade förhinder ihop så, att afresan skulle ske sista lördagen i augusti, så snart kaptenen med sin ångare anländt till staden och per pedes apostolorum hunnit till masugnsstranden där ångslupen låg. Det var klart att kaptenen den dagen skulle komma fram till staden senare än vanligt och det skymde redan, då hamnen lämnades vid sjutiden på aftonen.

Då vi en timme senare lade till vid Otavasalo var det ganska mörkt. Vi landade i det nyssnämnda djupare sundet på ett ställe där ångslupen flöt tätt till stranden, ty någon roddbåt medfördes icke. Där fanns en öppning emellan de eljes Öfverallt längs sjökanten växande albuskarna. Äret förut på hösten hade jag vid svårt väder med hjulångbåren "Ahti" passerat sundet och visste genom Öster att vid dess norra ända ett stenröse sträckte sig från Otavasalo långt ut under vattnet. Ett stenkast från land fanns där ett vid sommarvattenstånd synligt större stenblock, hvilket i mörkret, då vi landade, icke var skönjbart, men likvisst ej kunde vara långt afiägset.

Under färden hade vi oss emellan fördelat sysslorna ombord sålunda, att jag som ensam kände farleden och kunde handtera maskinen skulle sköta denna och styra båten. Kaptenen degraderades till eldare och kassören åtog sig frivilligt att vara proviantmästare, d.v.s. förvalta den gemensamma vägkosten, inklusive att koka och servera kaffe samt utminutera konjaksförrädet, hvilken syssla han påstod att kaptenen, stor smugglare liksom alla gamla skeppare, icke kunde sköta.

Kassören hade för tillämnad harjakt medtagit sin Moppe, hvilken han dock var ensam om att anse för en god stöfvare, och kaptenen hade för färden någonstädes i Lembois by kommit öfver en tik af bondras, som påstods förstå sig på fågel. Det var en sorts spetshund, medelstor, långraggig, gul och ful, men den såg mycket välmenande och intelligent ut och hade ett uppstående, på halfva längden afkapadt svansrudiment, som ständigt var ställdt på vift. Jag kände Moppe tillräckligt och förstod mig icke på att efter utseendet uppskatta tiken Fix's meriter, hvarför jag ansåg det tarfligt ställdt med de fyrfota deltagarena i expeditionen. Men man gör säkert orätt i att dömma hund efter håren; det blef jakt utaf ändå.

Vid vår ankomst var det för mörkt att uträtta något på land, hvarför kassören och jag kröpo in i ruffen i ångslupens för, där vi nätt upp rymdes att ligga, öfverlämnande nattvakten åt kaptenen. Mången gång hade han för oss berättat, att han var van vid sådan syssla sedan han i ungdomen seglat som kajutvakt på spaniefararne och i smyg sofvit på saltlasten; hvaraf hans på äldre dagar outsläckliga törst, enligt hans mening, härledde sig. Visst mente kassören, att det för tillfället icke kunde vara så farligt med törsten, då vi ej hade saltlast ombord, men lofvade ändå att, om han samvetsgrant skötte vakten och väckte oss innan tjädertupparna började gala, skulle han få en stadig skeppargrogg, kall men ändå värmande i morgonkylan. För att icke glömma löftet tog han konjaksflaskan med sig i kojen.

Den förgångna dagen hade varit lugn och mulen, men under natten klarnade det och blef mot morgonen rätt kyligt, hvarför kaptenen redan vid tretiden purrade oss, påstående att nattvakten brukade vara slut så dags ombord på fartyg, eller ock skulle vaktombyte ske, ty det vore ogörligt att på fastande mage längre hålla ut i kylan, utan att få något värmande i sig. Det var dock icke så farligt som det lät, eftersom gubben hela natten suttit med ryggen lutad mot den varma ångpannan och troligen sofvit bättre än vi som haft det mycket obekvämt. Han fick sin grogg, men icke kall som kassören lofvat, utan lagom varm, påspädd med Näsijärvis dunkla våg som till kaffebrun kulör koncentrerats i ångpannan och serverades från profkranen. Kaptenen begagnade sig af tillfället att skräfla litet, påstående att denna praktiska uppfinning, som gjorde det möjligt att ombord på en ångbåt när som helst inom några ögonblick åstadkomma en het toddy, var gjord af honom, medan han vakade under natten. Vi andra misstänkte dock, att han hittat på den konsten långt förut. Han tinade synbart upp efter klunkarna, ty den oklara något simmiga brygden tycktes smaka gubben förträffligt och bibringade honom ett briljant humör, under hvars inflytande han spådde oss en så utomordentligt lycklig jakt, som han icke varit med om, sedan han senast jagade påfåglar på Gibraltar. Kassören var naturligtvis strax färdig med spörsmålet: "om dessa fåglar möjligtvis varit tama?" Men han var alltid satirisk och kaptenen fäste sig, som väl var, aldrig vid så fina nålstyng, då godt lynne fått makt med honom. Hans förutsägelse slog in, det blef en god jakt. Då vi kommit upp så bittida var det tid nog att i hast koka kaffe för att äfven vi andra, som så tidigt på dagen icke ville veta af skeppareelexir, måtte få i oss något värmande och väckande. Kall och klar var morgonen, och då det ljusnade, steg en tät dimma ur det varmare vattnet upp i den kyliga morgonluften, sträckande sina trasiga flikar långt in mellan träden inåt land, döljande allt inom obestämda konturer. Vi hade dock icke tålamod att vänta länge på tjockans försvinnande, hvarför vi begåfvo oss af inåt land genom gläntan, medtagande Fix, som genast ställde sig i spetsen för tåget.

Till en början ämnade vi öfverraska ungtjädrarna i nattkvarteren under grantopparna och först senare skulle Moppe användas till harjakt; därför lämnades han kvar ombord där han högljudt yttrade sin missbelåtenhet. Inåt skogen låg dimman mindre tät, men bidrog dock till att fåglarna i den fuktiga morgonkylan sutto lugnare uti sina nattlogier. Fixen tycktes strax förstå hvad meningen var och då vi kommo till en af medelstora granar tätt kantad skogsäng, sökte han ifrigt under träden. Snart nog fann han visst något färskt som luktade fågel, ty stinnt tittande upp i en gran, gaf han ifrån sig ett svagt gläfs, åtföljdt af sakta morrande och ihärdigt viftande med svansstumpen. Svårt var att i den dimhöljda morgonljusningen upptäcka något, och jag är öfvertygad om att hunden lika litet som vi andra såg något mellan de täta grenarna, men att han ledd af luktsinnet och instinkten förstod att en fågel satt gömd däruppe. Kassören var närmast hunden och smög sig längre fram medan vi andra stannade. Han stod där skjutfärdig och spejade upp i trädet så länge, att Fixen blef otålig och morrande började gå af och an mellan kassören och trädet, och äfven vi voro färdiga att göra kritiska anmärkningar. Slutligen sköt kassören och en tjädertupp ramlade ned från granen, medan en annan flög därifrån. Härpå var kaptenen beredd och sköt fågeln innan den skymdes af tjockan.

De båda skotten hindrade icke att hunden ett litet stycke därifrån åter stannade morrande och vinkande med svansstumpen; han hade så brådt vid sökandet, att det, då dimman på sina ställen räckte ända ned till marken, var kinkigt nog att hålla reda på, hvart han tog vägen. Denna gång kom jag åt att skjuta, men ovan att bland de mörka kvistarna upptäcka de svarta tupparna, sköt jag i hastigheten en ung höna medan en gammal höna och en tupp flyttade ur trädet. På sådant var jag icke heller beredd, och därför fick jag af kamraterna, som låtsade vara gamla jägare, höra talas både om ungdomens oerfarenhet och obelefvenhet mot könet, hvilket borde hänsynsfullt behandlas äfven i egenskap af skogshöns. Nog bjödo de till att efter bästa förmåga uppfostra mig till en bra jägare, dock var det icke så mycket deras begabberi som min åsikt, att tre jägare äro för många efter en hund vid sådan jakt, som gjorde att jag drog mig ett stycke ifrån dem för att på egen hand försöka min jaktlycka. En fågel hade jag ju redan att skryta med vid hemkomsten, om det ock blott var en hona.

Medan vi gingo vidare, lättade dimman långsamt, och då kamraterna skrämde upp ett par orrar som råkade flyga så nära öfver mig, att de i den tjocka luften kunde skönjas, skickade jag båda skotten efter dem, med den oväntade påföljden att de båda föllo. Ganska svårt hade jag sedan att få reda på hvar de fallit, men dessa lyckoskott återställde min reputation hos de andra och mitt eget själfförtroende efter "hönemordet", som kassören kallade det.

Då det sålunda inträffat att kamraterna skrämde upp fågel åt mig, beslöt jag att icke aflägsna mig allt för långt ifrån dem samt att vakta på det af dem uppjagade villebrådet. Detta visade sig ock snart vara den bästa jaktmetoden för mig och min långa bössa; ty ehuru fåglarna så tidigt på morgonen höllos kvar i sina nattliga gömmor af den kallfuktiga dimman, blefvo de dock redan så varsamma, att de då jägarne smögo sig för nära inpå den markerande hunden, flydde bort från träden. Det gällde blott för mig att passa på samt begagna mig af denna gynnsamma omständighet, och snart hade jag ytterligare ett par fåglar på ryggen.

Därefter var jag för min del fullt belåten med resultatet af jakten; mera fågel brydde jag mig ej om, och då fågelknippan jämte bössan var tung att bära, gick jag tillbaka till ångslupen för att i kassörens ställe sköta om frukostserveringen, fullt säker på att han i jaktifvern skulle glömma bort, att han åtagit sig detta viktiga bestyr, och att jag, om jag önskade få kaffe, måste koka det själf. Men en än mera trängande orsak var, att kaptenen ovillkorligen måste inträffa i staden kl. 8 på morgonen, emedan hans båt enligt turlistan skulle afgå en timme senare. Därför ansåg jag bäst att öfvergifva jaktnöjet, bestyra om frukosten och elda upp ångpannan, på det att allt blefve färdigt i tid, ty att kassören och kaptenen skulle hålla på till sista stund var säkert.

Närmare ångslupen hördes Moppes högljudda klagolåt redan på långt håll. Det stackars kräket hade hört smällarna men fick icke vara med. Då han icke i godo slutade det pinsamma oljudet, och jag ej nändes slå kräket, släppte jag Moppe fri, ty jag tyckte att kamraterna småningom kunde ha fått nog af "mörksens gärningar", som kassören benämnde denna sorts jakt, samt att det småningom kunde vara tid att börja harjakten. Hundens fröjd och tacksamhet voro rörande att åse, och sedan han i sin ifver försökt hoppa högt nog för att slicka mig i ansiktet, sprang han i land och försvann till skogs. Medan jag fyrade på under ångpannan och sökte fram frukosttillbehören, började Moppe redan drifva, och då drefvet kom allt närmare, gick jag akterut efter bössan samt hade den nära till hands på sittbänken. Det brann med full låga i den öppna eldstaden, dit jag ämnade sticka kaffepannan, med hvilken jag just tog upp vatten ur sjön då jag såg en hare komma sättande utefter gläntan i alsnåret och Moppe strax efter. Harens brådska var stor och förföljaren nära, jösse hann säkert icke reflektera öfver hvart det bar och så kom han med ett skutt ombord öfver relingen framför den öppna eldstaden och förmodligen finnande gömstället där föga lämpligt, fortsatte han efter endast ett ögonblicks besinnande öfver den andra relingen burdus i sjön. Hunden följde, men hejdade sig, då framtassarna redan stodo på relingskanten; i sjön gick han icke. Allt detta tilldrog sig på så kort tid, att jag just jämt hann ställa bort kaffepannan och se mig om efter bössan, då haren redan simmande med god fart och öronen tätt utefter nacken syntes styra kosan till motsatta stranden. Jag siktade visst på simmaren, men kom med samma ihåg, att jag sommarn förut sett en i vattnet skjuten hare gå till botten, hvarför jag dröjde med att skjuta tills han simmat öfver det vidpass sextio meter breda sundet. Då han guppade uppför den långgrunda stranden, sköt jag, och trots det långa hållet föll han vid vattenbrynet. Haren simmade ganska fort och hela tiden stod Moppe på bänken, tittade efter den flyende och gaf jämnt skall. Då haren stupat, tystnade hunden och jag stängde in honom i förruffen, trots att han såväl gjort sin skyldighet. Han visade sin tacksamhet för den honom skänkta friheten med att drifva haren åt mig och jag lönade detta illa nog med att åter fängsla honom, men jag kände Moppes egendomlighet att endast drifva en hare åt gången och sedan ge f—n resten. Därför fruktade jag, att kassörens harjakt skulle gå om intet, om hunden, som nog ansåg sig ha gjort sin skyldighet för dagen, efter denna bedrift fick gå lös.

Emellertid led klockan mot sex och då tjädrarna icke mer höllos kvar i träden, återvände de andra med tre fåglar till mans. Med mina två orrar och tre tjädrar bestod vårt jaktbyte således af elfva fåglar, och liksom kassören ansåg jag detta vara ett utmärkt resultat, men kaptenen påstod det blott kunde kallas medelmåttigt och på intet vis jämförligt med hvad han i tiden uträttat på Gibraltar. Då vi andra icke varit med, kunde vi gärna kalla detta skepparhistorier, bäst vi ville. Han smålog blott öfverlägset till svar.

Kassören hade hört sin Moppes välbekanta ljud och mitt skott och då han vid ankomsten icke varsnade hunden ombord, fick jag veta, att det var obetänksamt gjordt att släppa honom lös, innan han behöfdes och dessutom skämma bort hunden med bomskott. Ehuru morgonen varit så gynnsam för jakten, var kassören egendomligt nog vid knaggligt lynne, troligen emedan jag hade flere fåglar än han, och äfven kaptenen fick en släng med däraf för ett par bommar, som skulle varit ogjorda, om kassören själf fått komma åt att skjuta; men vi båda togo icke illa vid, emedan vi visste, att han snart åter blef "handterlig", blott han fick "vräka ur sig barlasten", som kaptenen kallade detta hans sätt att lätta sitt hjärta. Jag afbröt hans föredrag med frågan om det icke vore smakligare att efter morgonens ansträngning än en gång dricka kaffe, innan harjakten började, och påminte om att det blott var ett par timmar kvar, tills vi borde vara i staden. Detta antogs, men någon tack för att jag med ospard möda skött hans syssla hann kassören ej med, därtill var han ännu för ond.

I största hast och under tystnad förtärdes frukosten, men plötsligt sprang kassören upp, drog fram valthornet, hvilket han städse bar på ryggen vid en grön, tjock snodd, och uppstämde ljudeliga fanfarer, den ena mera öronslitande och disharmonisk än den andra. Oljudet var så uthållande, att han icke hörde den instängda Moppes ömkliga ackompanjemang från förruffen. Ögonskenligen hade han plötsligt kommit ihåg sin frånvarande hundracka och ämnade återkalla den, utan aning om att kräket fanns ombord. Situationen var så löjlig, att kaptenen och jag skrattade ohejdadt. Slutligen tappade kamraten andan och Moppe fick sjunga solo. Kassörens snopna minspel, då han hörde hunden och då jag släppte ut den, var sevärdt, hvarför vi båda spefåglar nästan kiknade af skratt. Han sade ej ett ord, därtill var han antingen för häpen eller för arg.

Moppe hade lyckligtvis under tiden hvilat ut sig efter den första haren och behagade som väl var ta upp en till, hvilken kassören efter några bukter fick skjuta. Denna bedrift verkade så pass lugnande på honom, att han återvänd till ångslupen förnöjd kastade sin hare framför mina fötter och sade: "En sådan har du inte!" Pekande öfver sundet svarade jag: "Min ligger där". Nu blef kassören för andra gången flat och teg ånyo. Äfven jag fann för godt att låtsa vara förolämpad öfver hans föregående tillvitelser och hade af det skälet icke gått med på harjakten, föredragande att meta abborrar vid båten, där det fanns godt om dem.

De andra hade nu äfven fått nog af jaktnöjet; kaptenen sade, att hans hare fick vara kvar till härnäst och så gåfvo vi oss i lagom tid på hemväg. Ångslupen backades ut från land och sedan styrdes sakta åt det håll där min hare låg, ända tills sjöbotten tog emot. Då jag icke kunde lämna maskinen, fick kaptenen vara så god och taga af sig byxorna och klifva ut i det blott en half meter djupa vattnet för att gå efter haren. Detta uträttade han gärna, ty kassören kunde icke anmodas därom, då han ännu var arg och dessutom hade klent bröst.

Därefter hölls kurs förbi Pallosaari rakt öfver Näsijärvi och fram kommo vi i lagom tid för kaptenen att hinna ned till sin ångare vid Laukko torg. Vi talade visst därefter flere gånger om att upprepa denna trefliga jaktfärd till Otavasalo, men omständigheterna fogade, att det icke blef af. Vi tre kommo aldrig dit tillsamman. Då jag fjorton år senare än en gång var där, hade jag andra kamrater, och förhållandena på ön voro äfven helt annorlunda. Härom mera längre fram.

Huru kassören fick hjälp vid orrskytte.

Ett år efter den redan omtalade orrjakten och sedan vi med de nya bulvanerna med bättre framgång än då företagit några andra jakter, voro kassören, jag och den samma karlen åter ute en blid, lugn och klar oktobermorgon. Vi hade för dagens jakt valt en annan något längre från staden belägen trakt invid landsvägen till Lempäälä, där den stigande mot de slätten söderut begränsande skogklädda bergshöjderna lämnar dalsänkningen och där det fanns stora, vidsträckta björkhagar blandade med ung barrskog.

Egentligen hade jag föga lust för denna sorts jakt, ty en sådan svekfull metod att ligga i försåt för enfaldiga kräk, utan att unna dem möjlighet att i tid varsna och undgå faran, föreföll mig ohederlig och föga sportmässig. I denna min olust för nöjet hade äfven vännen kassören sin del, emedan han, allt sedan den beskrifna för honom så ogynnsamma lottdragningen om platsen i skjutkojan, ansåg sig ega privilegium exclusivum till förmånen att besitta den, lämnande åt oss andra det oftast rätt tröttsamma och lönlösa görat att likt jakthundar ränna kring trakten för att skrämma upp fåglarna. Lyckades detta icke efter förväntan, var han till råga på nöjet icke njugg med pikar och snubbor, sådana som "att man hvilat sig väl mycket på vägen, icke haft ögonen med sig utan gått förbi fåglarna" etc, etc. Dessa beskyllningar kunde visst ibland, då marken var blöt eller snön djup, vara tämligen berättigade, men det var tråkigt och irriterande att af en kamrat, som man på grund af att han var äldre icke ville käbbla med, ständigt höra samma prat, och af denna orsak beslöt jag att vid passande tillfälle hämnas på honom med något spratt.

Omständigheterna fogade, att detta uppsåt denna dag skulle lyckas. Framkomna till platsen byggdes kojan på vanligt vis och någon lottning om platsen däri kom icke i fråga, då kassören utan gensaga tog den i besittning.

Vi båda drefkarlar kommo öfverens om att enhvar åt sitt håll genomströfva markerna och att träffas på angifvet ställe, hvarefter vi skildes vid kojan. Han gick åt vänster och jag ät höger, där nejden var mig bättre bekant och där jag visste marken vara högländ och torrare. Kommen förbi björkdungen, i hvilken bulvanerna voro uppsatta, observerade jag, att där vidtog en ung och mycket tätvuxen barrskog, i hvilken enstaka större björkar stodo, och då jag ej hade mycken lust att ströfva långt omkring, kom jag på den idéen att stanna där och försöka skjuta bort orrarna för kassören, för att på detta sätt hämnas samt göra litet förtret åt honom.