IX.

Beata hade heligt lovat kusin Joachim, som sedan scenen i kontoret ej talat ett ord med Agneta, att hon på eftermiddagen nog skulle få systern med sig till mamsell Fiken, om han ville passa på att möta dem där. Han skulle göra sig ärende med att beställa ett par broderade hängslen av mamsell Fiken.

Då flickorna vid tvåtiden på eftermiddagen kommo dit, satt Joachim redan där. Mamsellen hade rest sig från drällsväven och höll beskäftigt på att breda ut prover för »lajtnangten» på mönster och färger till de redan vederbörligen beställda hängslena, som hon smickrad lovade skulle bli ett par mästerverk. Då hon såg flickorna komma in — Agneta tyst, med kråkan djupt neddragen över ögonen och bägge händerna under schalen, Beata forcerat obekymrad och alltför oskyldigt förvånad med sitt: — Nej, se kusin Joachim! visste ju nog mamsell Fiken, vilken vind, som hade blåst herrskapet till hennes »låga hydda». Bengta hade naturligtvis icke kunnat hålla tand för tunga med vad hon sett i folkstugan — mamsell Fiken själv hade ju också haft sina aningar, och då hon i förmiddags sett baronen köra ifrån Munkeboda efter blott en knapp timmes besök, kombinerade hon med lätthet, hur sakerna hängde ihop. Och »fastän man var en stackars gammal mamsell», som hon sedan sade till Beata, och fick nöja sig med en inferiör plats här i världen, så var man dock kommen av bättre folk och hade gudskelov ett hjärta — här lade mamsell Fiken handen på bröstet — ett hjärta, vari Amor också en gång hade haft sin boning! Och nu fick Beata under många tårar höra den ofta hörda historien om studenten, som sedan blev vice pastor i Bunkeflo, »men då hade glömt sitt ungdomsstycke». Detta var så att säga den första verkliga kärlekshistoria, flickorna på Munkeboda hört — den hade spelat en roll i deras spädaste flickfantasier och stod alltid senare för dem som ett slags schematiskt mönster för en »riktig roman».

Flickorna hälsade — något tvunget — på mamsell Fiken, och satte sig, efter litet krus, bredvid varandra i den halta kanapén under den ovala spegeln, som inte ens Karin Maria någonsin kunde minnas ha haft något glas. Den förgyllda ramen inneslöt i stället en pappskiva, vilken den uppfinningsrika mamsell Fiken fått målare Andersson i byn att övermåla med ett slags skyigt himmelsblått, som skulle föreställa ett spegelglas’ skiftningar. Väggarna voro strukna med gulockra, och allt detta blå och gula tog sig, som mamsell Fiken sade, så »svenskt» ut vid sidan av de små litografierna av Gustav Adolf och drottning Fredrika, mellan vilka hängde ett genomstunget hjärta, omgivet av pressade blommor, och därunder en födelsedagsvers på två rader, skriven av den trolöse pastorn i Bunkeflo — alltsammans satt inom glas och ram. Allra nederst — målad av en av Paris’ första miniatyrister och infattad i den finaste och mest smakfulla Louis XVI-ram — fanns en förtjusande pastell av Gustav Mauritz Armfelt, vilket porträtt i sin tid ägts av en faster till mamsell Fiken. Denna hade en gång varit berömd för sin skönhet och som korist tillhört Gustav III:s opera, tills hon, efter ett något äventyrligt liv i huvudstaden, lungsiktig och övergiven av sina glada vänner kommit hem igen till Skåne för att dö i »den låga hyddan». Hennes harpa, pietetsfullt bekransad med dammiga eterneller, stod ännu i ett hörn av rummet.

Ända sedan sin första barndom hade flickorna med aldrig svikande intresse betraktat dessa hyddans romantiska minnen, och till och med nu — trots alla bekymmer — kunde Agneta icke låta bli att vända sina ögon mot den stumma harpan i vrån, över vars brustna strängar de vita fingrar lekt, som Sveriges Alkibiades och hans muntra kamrater en gång älskat att kyssa.

Mamsell Fiken, som var långt mera erfaren än den oskyldiga Beata, förstod naturligtvis strax, att hon icke kunde göra sin gunstling »lajtnangten» en större tjänst än låta honom få vara ensam med den älskade. Sedan hon fått sina gäster till att taga plats, ställde hon sig själv mitt för dem med de ömkylda händerna i kors under bomullsförklädet och funderade välvilligt på en förevändning att — utan att tyckas ohövlig — avlägsna sig tillsammans med Beata, som nu också började finna situationen tryckande. Om hon ändå hade haft litet kaffebönor i huset! — Men med de sista hade hon tyvärr måst traktera moran på Bofors i går eftermiddag.

— Vill lilla Beata kanske se på den värkensklänningen jag syr till klockarens Sissa? fann hon äntligen lyckligt på att säga. Den blir fasligt magnifik med en hel rad exkyser runt omkring kjolen — så här! Hon tecknade med pekfingret beskrivande en rand mitt över sina knän.

Beata drog icke ens på munnen — det var en känd sak, att i mamsell Fikens ordbok betydde »exkyser» volanger, och uttrycket hade genom mångårigt bruk nästan vunnit hävd i hela socknen. Hon reste sig ivrigt upp.

— Ack ja, söta mamsell Fiken, det vill jag så rysligt gärna!

Agneta nämndes icke med ett ord, men skenet ansågs i alla fall räddat, och mamsell Fiken förde strax, triumferande över sin diplomatiska skicklighet, Beata ut i köket, där denna utan att mottaga vidare förklaringar kröp upp på klaffbordet och trakterades med sin barndoms älsklingsrätt: sirap på grovt bröd med torkade äppleskivor, medan hon av hjärtans lust tillsammans med den romantiska och sympatiserande mamsell Fiken dryftade systerns olyckliga kärlekshistoria.

Men inne i kammaren satt Agneta ännu orörlig på soffan med händerna under schalen och såg ned på sina korsbandsskor.

— Agneta! viskade Joachim i detsamma mamsell Fiken äntligen stängde dörren efter sig. Se på mig — tala med mig … Jag vet ju inte, vad jag skall tro. Har du verkligen förlåtit mig eller … eller … är du i ditt hjärta missnöjd med mig? … Agneta?

Hon skakade matt på huvudet utan att vilja möta hans bedjande blick. Han föll på knä vid den rankiga soffan och lade ömt bägge armarna om hennes liv — då först såg han, att de sänkta ögonen stodo fulla av stora tårar.

— Herregud, Agneta — låt mig nu få förklara dig det alltsammans, bad han sakta.

Agneta skakade ännu en gång på huvudet — litet mera energiskt. Det behövs inte, Joachim, mumlade hon utan att vilja se på honom, det lönar icke mödan … Jag kan ju i alla fall icke gifta mig med dig.

— För den skull? frågade han misstrogen, halvt förödmjukad och halvt förvånad. För det … du vet … som faster Charlotte ville säga dig. Min älskade flicka — du begriper det nu inte riktigt, men tror du verkligen någonsin, att du får en man, som inte har en sådan synd på sitt samvete?

— Jag vet inte, storgrät Agneta plötsligt hysteriskt. Det är ju inte bara det! Det är naturligtvis stor skam av dig, det kan jag nog begripa, men — men … jag har ju aldrig sett den där människan och Stockholm är ju så långt borta! Nej, Joachim, hon såg plötsligt upp på honom med sina stora, sorgset förebrående ögon, det är inte bara det. Fastän … hon drog sig indignerad tillbaka mot väggen. Hur kunde du?

Men då Joachim ångerfull tryckte sitt ansikte ned mot hennes händer, böjde hon sig också fram över honom och viskade förtvivlad:

— Jag har aldrig tänkt på det förr — jag tror inte ens, att jag har vetat det … Mamma har nu förklarat för mig, att det är förbjudet i lagen, att det rent av anses för synd — att gifta sig med sin köttsliga kusin.

— Inte annat än det! ropade Joachim lättad. Vi gå naturligtvis till kungs. Det göra så många.

Agneta skakade bedrövad på huvudet. — Det sade Karin Maria också, men mamma sade, att du kunde inte vänta, att kungen beviljade dig någon slags nåd, så som du burit dig åt i Stockholm — och mot en regementschef!

— Och så kunde väl omöjligen faster Charlotte hålla sig längre från att detaljerat berätta dig, vad det var, som var så illa gjort? frågade Joachim ironiskt, förödmjukad och förbittrad.

— Jag hade ju redan gissat det, mumlade Agneta lågt. Jag vet inte, hur det kom sig, men strax då jag såg ditt ansikte inne på kontoret, då mamma började tala om det, så förstod jag … Jag ville bara slippa att höra det. Det är ju alltid detsamma, hon såg envist ned på sina fötter, och rösten blev litet lägre. Jag menar … Hon tvärstannade och utbrast därpå häftigt:

— Det är ju själva saken, det kommer an på — vem människan är, är mig alldeles likgiltigt.

— Men det kan inte vara dig likgiltigt, att jag i ett ögonblicks förbannat övermod, för en tös, som jag bryr mig mindre om, än jag bryr mig om Bengta stugpiga, har förstört hela min karriär, ropade Joachim bittert och ångerfullt. Törs du — törs du verkligen … när du nu vet, hur eländigt nyckfull och lättsinnig jag kan vara?

Agneta lade bägge händerna på hans skuldror. — Å, Joachim — jag är rädd för, att jag inte är riktigt dygdig, inte som mamma … men … men … när jag nu har dig här hos mig — det liksom rör mig inte, allt annat, det är så långt borta, så dimmigt och overkligt … Nej, jag kan inte säga, vad jag menar, och det är ju också detsamma — nu, när lagen ändå skiljer oss åt, slutade hon modlöst.

— Naturligtvis nekar kungen inte, ropade Joachim otåligt. Till och med om både han och kronprinsen och alla de andra höga herrarna där uppe äro aldrig så missnöjda med mig. Det nekas nästan aldrig — det är en ren formsak.

— Mamma säger, att det också för din skull vore ytterst oklokt att nu ingiva någon ansökan — det skulle blott tjäna till att riva upp skandalen på nytt, svarade Agneta sorgset men bestämt avvärjande. Hon säger, att alla människor på det högsta skulle tadla, att pappa så snart efter … Och hon säger, Agneta viskade nu, plågsamt förvirrad, att folk ovillkorligen måste tro, att jag … förstår du … att jag är en bra underlig och lättsinnig flicka, som — som — är så angelägen om att … nu då alla tala om dig … Hon tystnade och sade därpå beslutsamt, med fastare stämma:

— Jag kan så väl begripa, att hon har rätt, att det naturligtvis måste se illa ut, att vi … efter det du nu har bott här i huset så länge … Hon tvang sig till att se på honom och böjde sig därpå fram, med bägge händerna för ansiktet. Å, det är som om jag skulle sjunka i jorden av skam, när jag bara tänker på, hur nedrigt … hur folk kunna lägga ut allting!

Joachim hade hela tiden betraktat hennes ansikte, medan hon talade avbrutet och ansträngt. Han reste sig upp, vit ända till läpparna av vrede och ovilja.

— Du har rätt, sade han. Och förrän hela Skåne skall tala om Agneta Skytte, som om hon vore en förförd tjänstetös, som blir tvungen att gifta sig med den förste bäste don Juan — det var ju så din mor kallade mig? — så …

Agneta teg. Hon var lika blek som han och slöt — liksom krampaktigt — en sekund hårt igen ögonen, medan han talade. Han hade förstått och omsatte nu hänsynslöst majorskans varsammare antydningar i rena ord.

De voro bägge tysta ett par minuter. Joachim gick ett par steg fram och tillbaka i rummet och sade tvärt, hårt:

— Jag visste inte, att jag hade så dåligt rykte.

Och då hon ännu ingenting svarade:

— Du är lätt att skrämma, min duva.

Agneta rätade på sig, hennes bruna ögon sågo trotsigt, förebrående in i hans.

— Ännu har ingen skrämt mig ifrån att göra vad jag vill.

Han vände sig hastigt emot henne.

— Och likväl säger du, att du icke vill veta om mig mera?

— Jo, svarade Agneta modigt och rodnade litet, men inte nu. Jag vill, att vi åtminstone skola vänta, tills stormen har lagt sig och folk hunnit glömma.

— Och under tiden skall jag gå här på Munkeboda, misstrodd av hela trakten, utspionerad och illa sedd av din moder, som kanske till och med hittar på att högt eklatera din förlovning med Stjerne. Du tycks ju inte göra synnerligt motstånd …

— Joachim! ropade Agneta och stampade med foten. Du vet, att nu ljuger du …

Men Joachim var utom sig och hörde inte på vad hon sade.

— Det är alltså din mening, fortfor han oresonligt, att jag som en annan mes skall gå här — kanske i åratal — och inte våga tala till dig, inte våga röra vid dig … Agneta! Han tvärstannade mitt för henne. Jag säger dig, jag blir tokig av det.

— Men jag blir inte hemma, mumlade hon och såg upp med tårar i ögonen. Mamma vill skicka bort mig …

— Såå? … Han mötte hennes blick och tillade hastigt, beslutsamt:

— Du kan hälsa faster Charlotte, att det behövs inte. Inte för min skull. Jag reser i stället.

Han började återigen gå fram och tillbaka i den trånga kammaren — uppretad, otålig, med tummarna i västfickorna, medan han häftigt fortfor:

— Att taga avsked från armén hade jag alltid tänkt — för mig finns det ändå ingen karriär längre på den banan. Och sanningen att säga är jag inte vidare ledsen över det! Sedan jag kom hit, känner jag tydligt, att jag egentligen duger bättre till att hjälpa farbror Niklas att plöja och bryta sten än till det enformiga och overksamma kasernlivet. Och kärleken till landet, till Munkeboda — till själva jorden här — den ligger i blodet på mig, som hos alla Skyttar. Men nu … han slog ut med handen. Gudskelov, att fransmännen tyckas få fullt upp att göra i Afrika, annars såge det mörkt ut att finna en plats här i världen!

— Du menar då inte? … Agneta sprang upp. Du kan inte slåss sida vid sida med fransmän! ropade hon i det hon i sin ångest med plötslig sinnesnärvaro grep till närmast liggande invändning. Kom ihåg, att din far föll för en fransk kula!

Joachim blev stående mitt för henne — deras ögon möttes.

— Du tar fel. För det första stupade min far i kamp med ett av kejsarens tyska regementen, och för det andra tror jag inte det duger att ställa dem, som nu äro herrar i Paris, till ansvar för vad som skedde vid Leipzig anno 13. De skulle visst i hög grad betacka sig! Nej! tillade han egensinnigt, i det han vände sig om på klacken och åter började sin vandring fram och tillbaka mellan fönstren och dörren, i morgon dag vänder jag mig till chefen för det franska krigsministeriet. Han såg flyktigt upp på henne i förbifarten, och då hon inte svarade, tillade han litet exalterat:

— Grekland hade jag naturligtvis hellre offrat mitt blod, men det behöver mig icke längre. Å — hade det bara varit för femton år sedan! Då hade man överallt i Europa bruk för en förtvivlad karl och en ärlig värja.

— Joachim! Agneta tog ett steg fram, och schalen föll från hennes skuldror, i det hon lade handen på hans arm. Jag uthärdar inte att höra dig tala på det här sättet — jag förbjuder dig att resa.

Han stannade, och utan att taga händerna ur västfickorna, såg han henne rakt in i ansiktet, som nu var helt nära hans eget. De voro i detta ögonblick så lika varandra som bror och syster.

— Får jag fråga dig, vad annat som är för mig att göra?

Hon slog plötsligt bägge armarna om hans hals och böjde huvudet tillbaka. — Vänta, säger jag dig! Vänta!

Han drog henne häftigt intill sig.

— Men jag vill inte vänta, du — jag kan inte vänta. Jag vill, att du i detta ögonblick, då det gäller att hålla ihop — modigt, utan alla förbehåll och utan allt betänkande skall säga ditt ja eller nej. Begriper du mig?

Agneta var så ond över hans okloka hänsynslöshet, som hon insåg blott skulle förstöra alla deras utsikter och inte föra dem ett steg vidare, att hon — i det hon gjorde en rörelse som för att rycka sig ur hans armar — häftigt svarade:

— Du vill alltså sätta mig kniven på strupen — du tror du kan tvinga mig? … Men om du så hotar mig med vad som helst, så får du mig ändå inte till att låta bli att göra det som jag vet vara klokt och rätt … det enda förnuftiga …

— Du är ändå faster Charlottes äkta dotter, märker jag, sade han hånande, utom sig av vrede över hennes sega och oväntade motstånd. »Klok» — »förnuftig» — framför allt!

Agneta höjde stolt huvudet: — Om du säger ett ord till om mamma, som, vad hon än gör, alltid vill mig väl — går jag. Med schalen på armen gick hon rak, med högburet huvud, mot dörren.

Han lade hastigt armen om hennes liv, och i det han — brutalt — böjde hennes huvud tillbaka, höll han henne fast som i ett skruvstäd.

— Du går inte, utbrast han nu alldeles desperat, inte förrän du en gång för alla sagt ditt ja eller nej, om du i detta vill göra gemensam sak med mig, som jag har rätt att fordra.

Agnetas ansikte var alldeles inunder hans — med handen tvang han hennes nacke mot sin skuldra — hennes bruna ögon gnistrade in i hans.

— Nej! sade hon kort, hest och slet sig med en kraftansträngning ifrån honom.