XI.

Karin Maria hoppade lätt ur schäsen — rakt i armarna på den artige Nils Olof Stjerne, medan majoren, på samma gång som han sittande bockade sig för gamla friherrinnan, kastade tömmarna till stalldrängen och makligt beredde sig att stiga ur.

Överst på trappan neg Karin Maria ceremoniöst för sin »nådiga tant», som flickorna Skytte, i avvaktan på närmare släktskap, hade lov att kalla gumman Malvina. Majoren blev uppehållen nere hos hästen, vars bakben han varmt försvarade gentemot Figge Wallqvist, som oförsiktigt dristade sig till att kritisera det ena.

Gamla friherrinnan, rak och styv som vanligt i sin urringade, snäva empirekostym — efter 1810 hade moderna spårlöst gått förbi henne — betraktade ogenerat Karin Maria genom lornjetten, medan hon, utan att egentligen direkt vända sig till någon, talade rakt över hennes huvud med Nils Olof.

— Vad hon har vuxit till sig sedan jag såg henne i vintras! … Eller är det kanske paryren?

Karin Maria hade en ny sommarsamojed av svart siden, suffletthatt med rosor under brättet, och höll sin lilla gröna parasoll graciöst hängande över ena handleden. Hon såg — som alltid — både bra och ståtlig ut och rodnade icke en gång över gumman Malvinas ogenerade kritik.

— Hon har ju blivit en riktigt präktig och reputerlig människa, ma chère, denna gång vände friherrinnan sig till den unga flickan själv. Och kan föra sig! Hon höll henne ut ifrån sig. Pas mal — pas mal du tout …

Karin Maria smålog, sneglade litet generad bort till Nils Olof och sade något om att hennes nådiga tant var alltför god.

— Om jag kunde begripa, var Nils Olof har haft sina ögon! fortsatte friherrinnan lika högljutt sina reflexioner. Han går här och surar i månadtal och ställer till ett helvetes spektakel för den där andra lilla näbbgäddan, som förgapat sig i den galne kusinen, här gjorde Nils Olof ett förtvivlat men fullständigt hopplöst försök att avbryta sin moder, i stället för att ta reson och ha ögonen med sig och veta att vända dem åt det rätta hållet.

— Fröken Karin Maria kan vara stolt över att till den grad ha slagit an på mamma, inföll nu den stackars baronen med ett generat försök att skämta. Hon brukar annars vara rätt difficil mot unga damer.

Friherrinnan, hos vilken den gamla Eva momentant vaknade, nöp emellertid kritiskt i samojeden och därpå i den nya Walter Scottsrutiga bomullsklänningen.

— Jaså — det är modernt nu! … Nå ja, inte illa — allting kommer ju an på, hur man bär upp en sak, och den här lilla har air — verkligen air … Sådan vidd ni ha i klänningarna nu för tiden, hon vände Karin Maria om, som om denna varit en docka. Vem syr åt henne?

— Det göra vi själva, svarade Karin Maria blygsamt. Det vill säga mamsell Fiken brukar hjälpa oss.

— Såå? … Vad tar hon? fortsatte den nyfikna och ytterst ekonomiska friherrinnan sin examen.

— Åtta skilling om dagen, svarade Karin Maria sanningsenligt.

— Åtta skilling! ropade friherrinnan Malvina och slog ihop händerna. Sex borde då vara nog, tycker jag, när hon också får födan.

Karin Maria undvek att vidare diskutera avlöningsfrågan med friherrinnan Malvina, som sedan kriget var så rädd om reda pengar, att hon alltid betalade sitt tjänstfolk in natura och blott var Michaelsmässa gav dem en tvåa banko »att gömma i lädikan».

Majoren, vilken äntligen lyckats övertyga gubben Figge angående bakbenet, steg nu, svettig och röd av sommarvärmen, uppför trappan, och Nils Olof bjöd herrskapet stiga in i salongen och »svalka sig med en kopp kaffe».

— Nå, sade friherrinnan, i det hon ett ögonblick såg upp från sin eviga parfilage. Kaffet var nu drucket, och herrarna diskuterade om höet borta i andra ändan av rummet. Nå, har hon nu tagit sitt förnuft till fånga — syster Agneta?

— Jag tror aldrig, att syster Agneta »tar sitt förnuft till fånga» på det viset som min nådiga tant menar, svarade Karin Maria vördnadsfullt men bestämt.

— Tjurhuvad som alla Skyttar! reflekterade den gamla damen. Bara hardiesse — ingen habileté! Och hon själv, lilla kusin! Vi ha inga hjärteaffärer, vi?

Karin Maria bekände skrattande, att hon inte hade några hjärteaffärer alls.

— Hon ser för få karlar, naturligtvis, sade friherrinnan välvilligt. Det är skada — verkligen stor skada! Och vi är väl nästan tjugufem år, eller hur?

— Tjugutre, rättade Karin Maria litet vasst.

Friherrinnan öppnade betänksamt sin snusdosa och tog sig långsamt en pris, medan hon hela tiden höll ögonen på Karin Maria. — Tjugutre, upprepade hon. Ack ja! Då var jag både hustru och mor — och änka också. Hon vet inte vad livet vill säga ännu, ma chère!

Karin Maria, som aldrig hört friherrinnan begagna denna ton förut, satt och såg ned på sina fingrar och visste inte, vad hon skulle svara.

— Men hon ser ut, som om hon vore livet vuxen, kusin Karin Maria, fortfor friherrinnan Malvina, vilken alltid haft »en viss faible», som hon sade, »för Skyttens äldsta flicka». Hennes skuldror tyckas vara carrées, och hon ser folk rakt i synen, när hon talar. Jag tycker bättre om henne än om Agneta. Men, hon mätte henne med sin obarmhärtigt klara och kyliga blick, Agneta är grannare, det kan inte förnekas!

Karin Maria rodnade nu. Hon blev inte lätt generad, men friherrinnan på Marieholm hade en märkvärdig förmåga att alltid bringa folk ur koncepterna.

— Det kan hon för resten vara glad åt, ma petite, tröstade friherrinnan henne. Hon ser ju bra ut tillräckligt … Skönhet är en farlig gåva. Hon satte den smala, beniga handen under kinden och såg ut framför sig — långt förbi Karin Marias ansikte. Mycket farlig.

Karin Maria tittade förstulet upp på friherrinnan. Nu när hon var av med den militäraktiga empirehatten med panachen och anständigt om än gammalmodigt klädd, kunde man se, att Malvina Stjerne en gång — om än för länge sedan — varit en stor skönhet. Ovillkorligt såg hon upp på den lilla miniatyren från 1780-talet, som hängde över soffan: en skär, fin och långlagd blondin — skälmsk, med stora, klara ögon och gropiga kinder under den höga, pudrade frisyren. Sådan hade fröken Lejonklo sett ut, då hon vid sjutton års ålder blev gamle baron Stjernes hustru. Den gamla damen vände sig om — hennes blick följde samma riktning som Karin Marias, och ett leende, halvt ironiskt, halvt vemodigt, gled över hennes läppar.

— Hon där, hon nickade till porträttet, hon var inte livet vuxen, min söta, då hon började bataljen. Och, tillade hon med något hånfullt cyniskt i stämman, som kom Karin Maria, vilken hört många gamla skvallerhistorier, att rodna, heller inte männen! Men hon blev det — hon blev det, ma chère!

— Men en sådan hustru, friherrinnan reste sig litet burdus upp och kastade parfilagen åt sidan, skulle inte duga åt min Nils Olof. I synnerhet då Corydonen inte är längre borta än på Munkeboda. Och han — den unge Skytten — han ser mig inte ut att ge tappt för en äkta man!

— Min bästa tant! ropade Karin Maria chockerad. Dessa ord om hennes syster och Joachim drev blodet upp till hennes kinder.

Friherrinnan såg ironiskt på henne, men ändå med en viss välvilja.

— Ja, ja min söta — gott ord igen! Jag känner världen, må hon tro, lilla Karin Maria, och männen och kvinnorna också. Man skall hålla sitt duvslag låst, eller också — och det är det klokaste — skall man låta bli att hålla duvor!

Hon teg litet. Därpå böjde hon sig fram och lade plötsligt sina händer på Karin Marias skuldror:

— Vad säger hon, min söta — kunde hon inte själv ha lust att bli friherrinna på Marieholm?

— Men tant Stjerne — bästa tant! utbrast Karin Maria alldeles perplex.

— Tänk på det, min tös — jag menar vad jag säger. Hon kunde passa åt Nils Olof. Han behöver ett kvinnfolk, som förstår att sköta ett par tömmar och emellanåt hålla dem litet strama. Hon är inte romantisk och inte doucereuse — hon har skinn på näsan, det har jag alltid sagt. Tänk över det! Den som kommer efter mig, får både i säck och i påse det kan jag försäkra henne, lilla vän — det är inte som då jag i världen kom till Marieholm.

— Men nådigaste tant, försökte Karin Maria halvt olycklig, halvt skrattande att värja sig. Baron Stjerne har aldrig så mycket som sett åt mig.

— Åjo, nickade friherrinnan. Karlarna se minsann mera än vi tro, och mera än de själva ens veta om. Han är inte så galen, min Nils Olof, när man bara tar honom på det rätta sättet. Och det blir hennes sak, lilla vän. Om jag inte tar fel, så börjar han redan begripa, att det är en medioker lycka att föra en brud i huset, när älskaren står parat att hoppa in genom sängkammarfönstret. Ja, ja, friherrinnan smålog cyniskt och överlägset lugnande åt Karin Marias indignerade protest, hennes syster är väl inte bättre än andra! Hon har Skyttarnas heta blod, och vad tror hon tro och loven gäller i kärlek? Den lilla Agneta har ett par satans ögon. När hon har gråtit ett år eller ett halvt, så låter hon nog Joachim Skytte kyssa bort tårarna, så gjorde … Nå, det är detsamma! Det ha så många gjort före henne. Friherrinnan teg litet. Karin Maria visste inte alls mera, vad hon skulle säga.

— Men hon är en förnuftig och rangerad människa, kusin Karin Maria som tar världen som den är, sans façon, cavalièrement — som den skall tagas. Och jag tycker om henne. Ska vi slå vad om, att det är hon, som blir fru på Marieholm efter mig?

Nu måste Karin Maria trots sin förargelse storskratta. Hur det nu var — denna den gamla damens envist återkommande proposition och nyktra tvärsäkerhet började i alla fall göra ett visst intryck på henne.

Nils Olof Stjerne hörde skrattet — det var så länge sedan en ung flicka skrattat i salen på Marieholm. Han vände sig om och kom fram till de båda damerna.

— Får man fråga vad fröken har så roligt åt? sade han på sitt formella sätt men med det vänliga, litet osäkra leende, som tyvärr alltför sällan visade sig på hans läppar.

Karin Maria rodnade häftigt ända upp till hårfästet och kastade hastigt en bedjande blick på den gamla friherrinnan, som raskt svarade:

— Jag spår kusin Karin Maria hennes framtid — och hon tycks finna sig däri. Nu skulle du för resten visa henne litet omkring på gården, Nils Olof, fortfor hon i en annan ton. Det är så sällan hon gör oss den äran, och hon ser mig ut till att ha intresse för både lador och stall. Och när herrskapet kommer in igen, skall supén stå på bordet. Kusin Karin Maria skall se, vad huset förmår.

Och då baronen litet osäkert frågande såg på sin moder — han var inte van vid denna fryntliga ton gentemot främmande — tillade hon med lägre stämma:

— Passa på, att här går ordentligt till. I kväll vill jag inte se Figge full.