V.

Klockan sex på eftermiddagen — just då Joachim mitt på gårdsplatsen i en lång lina motionerade unghingsten Ajax, som, instängd hela dagen, vild av friska luften och yr av att oupphörligt blott springa i cirkel, nästan höll på att falla i sken — körde krigsrådet Fagerhjelms gamla gullackerade heltäckare in genom grindarna. Joachim hade så tillräckligt nog att göra med att lugna Ajax, som — med näsborrarna nedåt, stramt hållen tillbaka — stod och skrapade med frambenen och frustade, att han var tvungen att överlåta åt farbror Niklas att hjälpa damerna ur ekipaget. Först när de efter mycket högröstat tal på trappan och i förstugan och många ursäkter, för att de »så här utan krus mitt på blanka vardan kommo och hemsökte herrskapet», väl blivit installerade i det nu äntligen uppvärmda förmaket, vågade Joachim sig uppför trappan till sitt rum, där han — med tanke på de tolv beundrande gradpasserarna — gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bästa kläder och en soupçon välluktande pomada i tupén.

När han äntligen var färdig och gick igenom salen, höll Beata, biträdd av Agneta och mamsell Fiken, redan på att duka fram supén på de nu inventiöst sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam kökspråsa på skänken. Tapetdörren till köket stod på vid gavel, och en aptitlig lukt av den halvdränkta kalkonen slog emot honom jämte det förvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och på, samt mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades med järnfilspån. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig, skygg, liksom ironiskt fientlig blick på hans omsorgsfulla toalett, i det han gick förbi. Beata hade också ögonen med sig och kunde inte hindra sig från att med en menande blick knuffa systern i sidan.

Inne i förmaket, högtidligt halvmörkt under de fyra tända glaslampetterna — två på var långvägg — underhöll faster Charlotte borta i soffan två magra fruar i höga hårklädslar med många konstgjorda blommor och löslockar nedåt kinderna. En ung — eller åtminstone yngre — flicka i urringad, ljusblå bombasinsklänning och spetsnäsduk mellan två fingrar »talade hemligheter» med Karin Maria i hörnkanapéen, medan unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen »låg» i Lund, under mycket skämt försökte att lura ut, vad de sade. Inifrån majorens kontor hördes redan brickorna slamra mot brädspelsbordet.

Med vederbörlig högtidlighet blev löjtnant Skytte föreställd för krigsrådinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck — yngre och något fylligare än den andra — samt fick äntligen efter åtskilliga bildade fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vända sig till fröken Susen.

Joachim svor strax på, att hon var — ta mig tusan — inte så illa, fröken Susen! Hon var mager, det hörde ögonskenligen till familjen, men hon hade humör. Hon skulle strax »hälsa löjtnanten så ofantligt» från en massa gemensamma bekanta i Småland och brukade därunder sina stora blå ögon så väl, att Joachim, plötsligt uppspelt och i gott humör, gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som därtill var så »entreprenant». När Agneta efter en stund, med en menande blick på sin moder, kom in och neg för att anmäla supén, fann hon redan kusin Joachim i en sentimental position lutad över fröken Susens kanapé, där han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan att vara en främling och därför oförstådd, medan Karin Maria, indignerad över denna opassande, brådstörtade kurtis, broderade som för livet vid sin stramaljbåge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken modlös satt bredvid och tuggade på sina naglar.

Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås. Man fick genom hennes sökt anspråkslösa ton intrycket av, att det hon bjöd på icke kunde uppvägas med guld. Majoren och krigsrådet, bägge litet rödare i ansiktet än vanligt, kommo ut ifrån kontoret och Joachim blev på nytt presenterad.

— Vid min ära och min förmögenhet! Krigsrådet sköt ut magen och klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i västfickan, medan han i en rund båge beundrande förde Agneta ut ifrån sig. Du kan, min själ, vara stolt över yngsta stumpan, min hedersbror!

Agneta rodnade, med huvudet hjälplöst på sned och kramade förläget med den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklänning. Hon kände, att alla sågo på henne.

— Är vi för stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den bedagade kavaljeren galant högröstat. Och utan att vänta på svar, slog han armen om livet på den unga flickan och kysste henne.

Joachim hade liksom de andra vid krigsrådets komplimang vänt sig om och sett på Agneta — hon var förtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken lätt böjd, bländvit under ljusskenet. Han hade plötsligt alldeles glömt bort fröken Susen, och när den »gamle libertinen» — som han hädanefter för sig själv kallade det galanta krigsrådet — utan vidare kysste henne, rynkade han ovillkorligt pannan, upprörd och harmsen över att hon — Agneta — verkligen kunde finna sig i en sådan oförskämdhet.

— Om min nådiga kusin tillåter, krigsrådet bugade sig för majorskan, som värdigt nedlåtande lade två fingrar på hans arm, medan farbror Niklas välvilligt rundade sina armar för de bägge magra systrarna i soffan, och Susen, då löjtnanten icke tycktes vilja göra min av att eskortera henne, smeksamt lade armen om livet på den ännu trumpna Karin Maria.

Där bugades och krusades, medan den husliga Beata, röd och varm, bjöd tallrikar till smörgåsbordet och majorskan persvaderade. Agneta — med en obestämd motvilja för att vara tillsammans med de andra — gjorde sig ärende att stanna i förmaket genom att lägga divansmattan till rätta och flytta på stolarna, som kommit i oordning.

— Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.

Det var något i hans stämma, på en gång fordrande och ödmjukt bedjande, som plötsligt gjorde henne rebellisk.

— Kusin Joachim! spratt hon till förvånad, liksom om hon förut alldeles icke märkt honom i rummet. Men … hon såg sig om, var har du gjort av Susen?

— Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt på honom.

— Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen — hon är så perfektionerad …

— Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill sig i ett fast tag. Du … han såg ned och harklade sig. Om du ännu en gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om halsen på honom!

Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:

— Men Joachim … en sådan rar gammal farbror! …

Men hennes ögon hade varit alltför oskyldiga — de narrade honom icke! Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter, halvt frågande — liksom han ville, men icke tordes be om mera — förde han handen sakta upp till sina läppar.

— Lilla Agneta, mumlade han.

Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut» en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa hennes händer — vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket drog till sig igen — som gjorde honom både kall och varm, där han satt mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att det klädde henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.

Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen — hon var outtröttlig i att finna på rim.

läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt bestått till detta nöje.

Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest äventyrliga tydningsförslag — ingen kunde gissa charaden.

— Men mon Dieu! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med papperet — den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av er komma underfund med det? … Det är naturligtvis min man! Eke-bäck. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?

Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.

Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde begripa moster Netten.

— Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om äkta hälften.

— Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata, ännu indignerad.

— Nej … Fritz betänkte sig litet och såg ut, som om han just icke tyckte, att det var något så stort företräde hos majorskan. Men tant Skytte är ju också så ovanligt seriös!

Det drog ut på kvällen, men ingen ville gå och lägga sig: det var så sällan man såg någon ungdom på Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim att hämta ned harpan ifrån gavelrummet och sjöng ett par bitar av Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade »Hulda Rosa» och »Blommorna».

De sutto alla högtidliga, nästan andäktiga längs väggarna och hörde på, plötsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte flyttade sig högre upp i sitt soffhörn och såg sig myndigt omkring, stolt över äldsta dottern. Dörren till »kontoret» öppnades ljudlöst, och genom röken från långpiporna, vilken som en bölja slog in i förmaket, skymtades två framsträckta röda ansikten.

Joachim hade omärkligt ömsat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att tänka på det hade han lagt handen över ryggstödet på hennes stol, och plötsligt kände han, hur hennes nacke omedvetet sjönk ned däremot. Han rörde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke förtroendefullt, han tyckte nästan smeksamt, fortfor att vila mot hans hand.

Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det blå möbelöverdraget ännu vitare — hade det varit fröken Susen eller en annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att trycka sina läppar däremot: det hade blott varit ett gängse tillfällighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig — när det var Agneta, så nändes han icke. Kanske mest av fruktan för att någon kunde se det och komma med en eller annan skämtsam eller ekivok anmärkning, vilken — det kände han plötsligt med stor bestämdhet — i detta ögonblick skulle vara honom i hög grad emot. Den enda smekning — om det ens kunde kallas så — han tillät sig gentemot sin kusin var att, i det han lutade sig över henne, lätt trycka sin kind mot hennes mjuka hår.

— Lilla Agneta, mumlade han ännu en gång. Detta fattiga och enkla smekord var det enda, som nu föll honom in — han, som annars brukade ha så många uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap för det täcka könet.

Agneta hörde det och, plötsligt medveten om hans närhet, reste hon hastigt upp det bakåtlutade huvudet och satt under den övriga sången rak som ett ljus, blott en liten smula framåtböjd under hans blick, som hon kände.

Karin Maria slutade med ett par långa, dallrande ackord. Joachim reste sig upp bakom Agnetas stol och sade — med en röst som hon icke riktigt kände igen — hastigt, energiskt, snubblande över orden:

— Nu ska vi dansa!

Ingen kom sig för att göra någon invändning. Kaptenskan Ekebeck satte sig genast, oombedd, liksom på kommando, till klaveret. Utan att bjuda upp, tog Joachim i den allmänna förvirringen, medan de andra röjde undan bord och stolar från golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var den från Tyskland importerade valsen, som nu på senare tider blivit högst modern, även här i landsbygden.

Agneta dansade viljelöst efter musiken, som liksom vaggade henne fram. Hennes strålande bruna ögon vilade leende i kusin Joachims varma blå. Så länge de dansade, kände de sig liksom allena med varandra — det var icke längre frågan om tvång, blygsel, fruktan eller förställning emellan dem.

Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som plötsligt vacklade till, närmare intill sig och bemödade sig själv att stå stadigt på fötterna. Han kände sig plötsligt så yr i huvudet, som om han ensam tömt en hel flaska champagne.

— Tack! Tack! mumlade han och klämde häftigt hennes händer i sina utan att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.

Fröken Susen var stött. Hon kunde inte begripa, varför den ende kavaljeren — naturligtvis räknade hon inte unge Fritz för något — plötsligt hade hittat på att dansa med »den ungen», i stället för att, som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne. Hon satt stram med armbågarna tryckta intill sidorna och näsduken förnämt mellan två fingrar, medan unge Fritz litet tölpigt bjöd upp Karin Maria och Beata godlynt lät svänga sig av farbror Fagerhjelm, som lade huvudet på sned, när han dansade och gjorde många konstiga och överflödiga krumbukter med benen. I salsdörren stod mamsell Fiken i sin nya svarta bombasinsklänning och vaggade fram och tillbaka med händerna på höfterna i takt efter musiken, medan majoren från dörren mitt emot gjorde fåfänga försök att kryssa över golvet, som, hur det nu var, alltid var fullt av de dansande, i det han oupphörligt vänligt nickade till henne och alltemellanåt uppmuntrande ropade: — Nu ska vi, mamsell Fiken — nu är det vi, som ska till …

I detsamma de stannade, hade Agneta uppfångat sin moders kyligt förvånade och förtörnade blick — hon förstod strax, vad som var i vägen och blev dödligt rädd. — Susen! … viskade hon, ännu kippande efter andan, och såg bönfallande upp på Joachim. Susen sitter!

Joachim var så glad, att han kunde ha skrattat högt. Han tryckte Agnetas händer, som ännu hjälplösa vilade i hans, och gick artigt fram till fröken Susen.

— Det är då inte för min skull, som löjtnant Skytte så hastigt lämnar sin dam, pikade fröken Susen sötsurt.

— Men fröken! Joachim gjorde sina ögon så förebrående han möjligtvis kunde och lade handen känslofullt på hjärtat. Naturligtvis är jag förberedd på att fröken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min kusin och jag, tillade han resolut, så högt, att damerna i soffan också kunde höra honom.

Fröken Susen var icke svår att försona; hon föreslog ämabelt, att löjtnanten och hon skulle lära flickorna att dansa polka: — Det är det enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, förklarade hon överlägset.

Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade vidare och de började alla — också mamsell Fiken — att »lära stegen», vilka fröken Susen med den ljusblå kjolen graciöst upplyft framtill — så högt, att de broderade strumpebanden skymtades — välvilligt med stor energi förevisade.

Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i förstugan och satte sig i halvmörkret på loftstrappan utan att märka kölden.

Joachim hade sett henne försvinna, och anande orsaken, plötsligt nervös, behärskad av otålig längtan att se henne igen, gick han — då alla som bäst voro upptagna av polkan — efter henne.

— Agneta! viskade han dämpat. Han kunde icke strax få syn på henne i det svaga, flämtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan på förstugubordet.

Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stödd mot ledstången.

I nästa ögonblick var han vid hennes sida, och plötsligt — ingen av dem kunde någonsin säga, hur det egentligen gick till — låg hon i hans armar, tätt, varmt med kinden mot hans bröst.

— Agneta, min egen, min käraste, viskade han lycklig innerligt ned emot henne.

Hon svarade icke, men i halvmörkret såg hon upp på honom, ömt, en smula skyggt och liksom nyfiket. Han förstod, att lilla Agneta på denna enda dag, i den plötsliga strålvärmen av en häftig och äntligen fullt medveten kärlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nästan brutala passion, som förut i dansen gjort honom blind för allt, som försiggick omkring dem, okänslig för allt annat utom för henne, smälte — här ute i tystnaden och ensamheten — en sekund i blid ömhet och ängsligt skälvande innerlighet.

Det var blott ett ögonblick. En dörr gick upp där inne — bullret av dansen och rösterna hördes. — Agneta ryckte sig darrande ur hans famn och flög ljudlöst uppför loftstrappan.