XVI.

På morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade sockerärter i köksträdgården. De stodo på var sin sida av den smala sängen, där de gängliga, gulgröna ärtrevorna klängde sig högt uppåt riset och vävde sig så tätt in i varandra, att Beata, när hon skulle tala med Karin Maria, inte kunde se annat än hennes vita kråka. Vad Karin Maria angick, så var samtalet av en sådan natur, att hon för sin del inte alls hade någon lust att se på systern.

Beata stod nämligen och »undrade» — som hon nu gjort i en månads tid — över vad Nils Olof Stjerne då ville så ofta på Munkeboda. Senast i går kväll hade han varit där igen, och då de efter kvällsmaten allesammans hade följt honom ett stycke på väg, gick han själv med hästens tygel om armen och Karin Maria bredvid sig långt bakom alla de andra. Vad i all världen hade de då talat om? Här stack Beata sin näsa så långt in mellan ärtriset som den kunde komma, men liksom förut såg hon bara den nedböjda kråkan och Karin Marias händer i halvvantarna, vilka stilla avplockade de tunna, gröna skidorna.

— Man skulle nästan tro, han vore kär i dig! utbrast slutligen Beata efter en kort paus, indignerad.

Denna gång svarade Karin Maria. Hon sade spakt men ändå med värdighet:

— Vore det så underligt? Jag är ju den enda, som alltid har varit hygglig emot honom.

— Alltid? kunde Beata trots sin häpnad över detta otvetydiga medgivande inte låta bli att ironiskt fråga.

— Ja, menade Karin Maria oförskräckt — hon insåg att nu var tiden inne att bekänna färg. I grund och botten har jag alltid haft både estime och sympati för Stjerne.

— Du gode Gud, Karin Maria, Beata nästan sjönk ned mellan ärterna, så oerhört föreföll henne detta förräderi. Du menar väl aldrig, att du också är kär i honom?

Karin Maria hade nu tagit det första svåra steget och kände sig mer och mer som herre över situationen.

— Kär, sade hon och drog litet på ordet, det … det har jag nu så litet anlag för att bli … Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon rodnade under kråkan. Men jag måste ärligt tillstå, att jag under denna tid, då vi träffats så ofta, börjat att … att … tycka mycket bra om Nils Olof.

Karin Maria kunde alltid säga en sak så, att den lät plausibel — Joachim påstod, att hon hade en förmåga, som var alldeles ovärderlig, att tysta munnen på folk, bara hon öppnade sin. Det lyckades också denna gång. Beata kom sig på flera sekunder icke för att säga något.

— Han har kanske redan friat till dig? frågade hon äntligen med ett spakt försök att ännu vara sarkastisk. Hon började nämligen redan känna den respekt för saken, som envar förståndig människa instinktivt alltid har för en fait accompli.

— Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han lät undfalla sig några ord i går, som … som … jag tror mig ha rättighet att uppfatta på det viset.

Här kände Beata ovillkorligt nästan beundran för sin äldre syster. En prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes frieri med större på en gång blygsamhet och aplomb.

— Vad svarade du? frågade Beata mer och mer imponerad, nu utan ringaste spår av sarkasm i rösten.

— Jag bad honom vända sig till pappa och mamma — naturligtvis.

— Men då vill du ju ha honom? … utbrast Beata med en sista rest av klentrogenhet.

— Jag är väl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta? sade Karin Maria litet högdraget och en smula vasst. Tror du till exempel, att jag vill ha kusin Joachim?

Beata kunde inte få fram flera invändningar. Hon medgav för sig själv, att Karin Maria övergick hennes förstånd.

Det var ett ögonblick alldeles tyst emellan de båda flickorna. Bina surrade sömnigt i solskenet över sängarna, och från klöverängen intill köksträdgården hörde de det svagt vinande ljudet av Truls’ lie, då han slog grönfoder till vagnshästarna. Karin Maria, som nu hade hela sin korg full, gick runt omkring ärtsängen och satte sig tyst mitt på den smala gången vid sidan av sin syster.

— Kära Beata, sade hon som den naturligaste sak i världen, nu kunna vi få Agneta hem till mammas födelsedag.

Beata såg upp — mötte systerns ögon, och plötsligt slog hon, alldeles försonad med »friaren» och hela tillställningen, bägge armarna om hennes hals.

Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera känsla, än hon brukade ägna åt Beatas »anfall».

Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nåds, fru Charlotte Susanna Skyttes, födelsedag och tillika namnsdag, därför firades denna dag av hela familjen såsom den — näst julafton — största högtidsdagen på hela året. Härskarinnan på Munkeboda var ju annars, som Gud och var man visste, ingen vän av »hams», men denna dag fann hon — trogen 1700-talets traditioner — det passande att låta sig »surprenera». Därför tvang hon sig till att ligga ett par timmar längre i sängen än vanligt och hade alltid, när hon visade sig, ett välvilligt leende för flickornas och mamsell Fikens »syrpriser». Dessa inleddes gärna med en utklädning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, när vädret tillät, serverades i trädgården — den obligatoriska vardagsölosten kom naturligtvis inte i fråga på denna högtidsdag. Därefter kom var och en fram med sina presenter och lyckönskningar, vilka alla blevo nådigt mottagna och berömda, och efter middagen kommo grannarna på minst tre mils omkrets till gratulationskaffe och supé. »Syrprisen» förringades aldrig i minsta mån av, att majorskan åtminstone en vecka innan Susannadagen själv vänt upp och ned på hela huset med skurning, storbak, polering av silver och koppar samt äntligen de allra sista dagarna med slakt av lamm och höns, bakning av alnshöga spettkakor, tillredandet av efterrätter och bålar. Trots dessa storartade förberedelser, vilka naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrågades fjorton dar i förväg, om man skulle ha gäddan med pepparrot eller ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildänder till kvällen), var det ingen, som någonsin ens drog på munnen, då hennes nåd klockan nio precis avbröt dansen och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås och vad man annars »tillfälligtvis hade i huset».

Denna 11:e augusti hade emellertid icke hägrat på långt när så festlig för flickorna som de föregående. Beata, som annars var den ivrigaste, när det gällde att fira familjehögtider, hade inte ens kunnat förmå sig till att rådslå med mamsell Fiken om så mycket som en liten tarvlig utklädning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerärterna tycktes emellertid allting oförmodat klarna upp, och under middagen satt hon redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttablå med de älskande paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, såsom hon sett på en gammal teckning av en fest på Drottningholm, där Hedvig Elisabeth Charlotta varit hjältinnan. Hon vaknade upp nästan som ur en dröm, då Bengta kom in och andfådd anmälde, att hon utifrån kökstrappan hade sett baron Stjernes schäs med vallacken uppe på backen.

Beata blev röd som blod och fick strax en förfärlig hjärtklappning. Medan de alla i hast reste sig från filbunken, såg hon med nästan brottsligt skuldmedvetande över bordet på Karin Maria, som höll sig tappert men också rodnade.

— I dag igen! utbrast gubben Niklas förargad, i det han kastade servetten. Snart slår han sannerligen upp sina bopålar på Munkeboda! Han kom ta mig fan inte hälften så ofta den gången han gick på friarefötter!

— Pappa, sade Karin Maria mycket nervöst — Joachim och Beata togo icke ögonen ifrån henne. Jag tror … jag är nästan säker på … att baron Stjerne har ett särskilt ärende till pappa och mamma i dag …

Hon fick inte tid att säga mera — Nils Olof trädde bugande, litet rödare än vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast förd in i förmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin far, att han skulle följa efter, och litet förbryllad gick gubben dit in.

Karin Maria hade nu blivit alldeles blek — hon stod kapprak borta vid sin bordsända och lade mekaniskt ihop servetterna. Då hon såg upp, stod kusin Joachim bredvid henne.

— Karin Maria? … sade han bara och lade sin hand frågande över hennes.

— Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och såg förfärligt brottslig ut. Beata var så uppskakad, att hon kunde ha krupit under bordet bara för att inte vara med om vad som förestod.

Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje Karin Maria om livet och lyfte hennes haka i vädret.

— Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet, det här ställer ju allt till rätta!

— Du tror kanske, att det är för din skull jag gör det? mumlade Karin Maria halvt skrattande, halvt förtretad.

Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin ära, att så inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin förtjusning en dyr ed på, att Nils Olof Stjerne var den präktigaste och hederligaste karl i världen — om han än naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin Maria Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty åtföljande lyckönskningskyssen tog emot med klädsam modesti.

Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning, medan hon väntade på att mamma skulle öppna dörren och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna ceremoni förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon ännu varit med om näst utsikten att sedermera själv bli inkallad och mitt på golvet få stå och niga och lyckönska den nye svågern, som kanske till och med skulle anse för sin plikt att omfamna henne.

— Nu! viskade Beata nästan hysteriskt och drog häftigt in andedräkten, då hon inifrån förmaket hörde någon lägga handen på låset.

Karin Maria rätade krampaktigt på sig och trädde in. Ett ögonblick stodo Joachim och Beata orörligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att höra någonting.

— Kan du begripa, utbrast Joachim plötsligt tvärs över rummet i ett slags hög viskning, att hon vill ha honom?

Men nu blev Beata på en gång förnärmad på systerns vägnar. Hon hade redan under dessa timmar, sedan samtalet i förmiddags, lärt att betrakta Stjerne med helt andra ögon — nu, då han, så att säga, tillhörde familjen — och det var ingen ände på alla de förträffliga egenskaper, hon tillade Karin Marias fästman. Men plötsligt — vid ett buller i rummet näst intill — avbröt hon sig tvärt.

— Kusin Joachim, hon tittade bönfallande upp på honom och drog sig hastigt baklänges ett par steg mot köksdörren. Säg till de andra, om de skulle fråga efter mig, att jag … att jag gått upp till mamsell Fiken ett ögonblick. Jag … hon slog nästan tragiskt ut med handen, jag kan inte uthärda längre!