VII.

Samma eftermiddag, då krigsrådets äntligen tagit avsked och lyckligt och väl voro på väg till Kristianstad, red Joachim över till Marieholm. Förbittringen från morgonen hade hela dagen hållit sig lika frisk, och han hade ingen ro på sig, förrän han fått tala med Stjerne.

När han red in på den stenlagda, kringbyggda gården med det friherrliga vapnet uthugget i sandsten över stora porten, fängslades hans ögon strax av den besynnerligaste uppenbarelse han tyckte sig någonsin ha sett. Det var ett litet fruntimmer, som stod högst uppe på huvudtrappan mitt emot inkörsporten, stödd mot det solida sandstensräcket. Hon hade över skuldrorna en gammal vadderad sidensalopp, ur vilken bomullstussarna här och var stucko fram, och på huvudet — litet långlagt, med en vass, krokig näsa mellan ett par skarpa ögon — satt en hög, cylinderformig hatt med stor, ytterst illa åtgången panache, vilken måste vara minst femton år gammal. I ena handen höll hon en lång promenadkäpp, sådan man brukat under rokokotiden, och med den andra hade hon samlat kjolarna upp omkring sig, så att fötterna i höga träskostövlar syntes. Joachim hade naturligtvis hört tillräckligt om henne, för att icke ens ett ögonblick vara i tvivel om, att hon var den i hela Göinge härad vitt omtalade friherrinnan Malvina Stjerne.

Hon stod och talade, strängt, tycktes det, till en stackars sate till torpare, som med hatten i hand höll sig nedanför trappan. Då Joachim red fram på gården, tog hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax, juvelbesatt, och höll den framför ögonen.

— Vem är han? frågade hon myndigt.

Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln. — Löjtnant Skytte från Munkeboda, svarade han belevat, till min nådiga friherrinnas tjänst.

— Nå, den unge Skytten … hon mönstrade honom alltjämt lika ogenerat. Inte illa, inte illa, på min ära. Och han känner alltså mig?

Joachim kunde inte låta bli att småle, när han galant svarade:

— Det finns icke en i hela Skåne, som icke känner friherrinnan.

Det for hastigt ett leende över hennes lilla brunhyade fågelansikte under cylindern. — Det gläder mig, nickade hon. Så skall det låta!

Joachim såg genast, att hon mycket väl uppfattat ironien i hans svar men icke alls tog sig den det ringaste när. Det bragte honom en smula ur fattningen.

Med en rörelse av handen befallde nu friherrinnan torparen att taga emot hästen, och Joachim steg långsamt uppför trappan.

— Det är naturligtvis min son löjtnanten söker? frågade hon i mera hövlig ton, än hon förut begagnat.

— Ja … han böjde sig artigt och kysste hennes lilla hand, benig och kall som en fågelklo.

— Han kommer strax, jag såg honom nyss i stallet, då jag gick förbi. Friherrinnan sköt själv upp den tunga ekdörren, medan hon talade, och bjöd sin gäst träda innanför.

I förstugan möttes de av en betjänt, som friherrinnan emellertid ögonblickligen skickade bort att söka efter herr baronen. Hon sparkade sedan med en färdighet, som vittnade om stor övning, de tunga träskostövlarna av fötterna och släppte ned sina kjolar samt började — som Joachim efteråt sade, när han beskrev scenen — »mera se ut som en människa».

Inne i salen, vilken var långsträckt som ett galleri med gamla vita och förgyllda rokokomöbler, bjöd värdinnan sin gäst taga plats och satte sig själv strax ned att parfilera guldtråd: ett arbete som varit modernt i hennes första ungdom, och som illasinnade människor påstodo vara det enda handarbete, hon förstod sig på att göra. Det sades även, och det troddes allmänt, att friherrinnan Malvina Stjerne, född Lejonklo, aldrig hade lärt att läsa eller skriva. Denna okunnighet, som hon emellertid trots sin »rättframhet» gjorde allt för att dölja, tillskrevs dels hennes föräldrars originalitet och förvirrade uppfattning av Rousseaus uppfostringsprinciper, dels hennes egen sjuklighet under uppväxtåldern, vilken gjort denna metod möjlig och försvarlig. Faktiskt var emellertid, att ingen, oaktat hennes vidsträckta och invecklade affärer, kunde berömma sig av att äga ett skrivet ord av hennes hand eller någonsin sett henne läsa i en bok. Men hon var på färd bittida och sent, ridande på sin lilla ryska klippare, från hemman till hemman, från torp till torp, på hela den stora egendomen, som hon vid tjugufyra års ålder efter mannens död mottagit skuldsatt och utsugen, och vilken nu, efter nära fyrtio år under hennes administration, trots krig, statsvälvning och dynastiskifte, finanskriser och extra skatteutskrivningar, bar sig som ingen annan gård i hela Västra Göinge härad. Sonen behandlade hon beständigt som en omyndig. Nu då Joachim såg modern, kunde han mycket väl fatta, hur Nils Olof oaktat sitt verkligen goda förstånd och sina jämförelsevis goda kunskaper blivit sådan han var: slö, melankolisk och osjälvständig. Hon hade, ända sedan han var årsgammal, kuvat hans vilja och bundit hans händer.

— Nå, hur står det till där borta hos Skyttens? Friherrinnan umgicks numera icke med någon och for aldrig bort, men hon var nyfiken som en undantagsgumma och visste allt, som passerade inom många socknars omkrets. Växer hon till sig, min lilla svärdotter?

Joachim såg stadigt på henne. — Menar friherrinnan min kusin, fröken Agneta Skytte?

— Ja, naturligtvis, hon såg upp. Den lilla minsta med de stora bruna ögonen och det vita håret, som son min, draget omkring munnen blev plötsligt bittert, halvt ironiskt, nödvändigt vill göra till fru på Marieholm efter mig.

— Det gör mig ont att säga det, Joachims röst var mycket hövlig, och han fortfor att se friherrinnan stadigt in i ögonen, men jag tror inte, det blir av.

— Inte det? sade friherrinnan kallt och mötte lika stadigt hans blick. Har det kanske kommit någon fnurra på tråden?

— Ja, svarade den unge Skytte lakoniskt. Han var rasande över hennes högdragna behandling av ämnet, och det ordentligt lättade honom att få säga henne sanningen lika kort och insolent som hon själv talade.

— Varför det, om man törs fråga?

— För det jag inte vill, att min kusin Agneta skall gifta sig! utbrast Joachim plötsligt brutalt, retad till det yttersta av hennes oföränderliga, likgiltiga köld.

Friherrinnan släppte sin »parfilage» och slog — plötsligt överväldigad — ihop bägge händerna.

— Nå, du min skapare, har man hört på maken! Och det sitter han här och säger mig — mig, Nils Olofs egen mor, rakt upp i ansiktet.

Joachim hade rest sig upp. — Jag har kommit hit för att tala med Stjerne om det, och det är ju så gott att friherrinnan får veta det med detsamma. Agneta Skytte — det har jag svurit på — gifter sig aldrig i världen med någon annan än mig.

Då Joachim började tala, hördes redan röster och steg i förstugan. Friherrinnan lyfte hastigt handen som för att tysta på honom, men det var för sent. I detsamma han yttrade de sista orden, trädde baronen åtföljd av Figge Wallqvist in i salen.

Nils Olof Stjerne stod mitt i dörren, han hade naturligtvis ögonblickligen fattat, hur alltsammans hängde ihop, vilket ju heller icke var konstigt, så klart och tydligt som Joachim uttryckte sig.

— Vad satan …? Det var det enda, han på stående fot kom sig för att säga.

Det blev ett ögonblicks paus. Därpå gick Stjerne långsamt fram i rummet och vände sig, mörkröd av vrede, direkt till Joachim.

— Vad satan skall detta betyda? frågade han beslutsamt, med en viss värdighet.

Friherrinnan hade rest sig upp, hon samlade ihop sina trådar och lappar.

— Ja, ja, pågar, när friherrinnan Malvina blev upprörd, talade hon med alla samma starkt oförfalskade skånska, som hon annars reserverade för sina drängar och torpare. Slåss nu om tösen, det är det enda reella sätt man kan avgöra sådant på, när det skall vara honnett. Men slå inte ihjäl varandra, det behövs inte.

Nils Olof Stjerne höll dörren öppen för sin moder.

— Mamma kan vara alldeles lugn, mig pryglar Skytten inte.

Figge Wallqvist, som ännu obemärkt höll sig i bakgrunden, utbrast plötsligt vid denna häntydning på den celebra Stockholmsmandaten i ett nervöst fnittrande skratt.

Friherrinnan, som redan var utanför dörren, vände sig myndigt om.

— Wallqvist kan följa med mig, sade hon.

Joachim var rasande — först och främst på sig själv, för det han inte burit sig mera diplomatiskt åt, och därnäst på Stjerne, som återigen vågade kasta honom den dumma historien om överstens Lotta i ansiktet, och det vid detta tillfälle, i förbindelse med Agnetas namn.

Stjerne stängde dörren efter sin moder och gubben Figge samt vände sig därpå till Joachim.

— Vill du vara så god och riktigt göra reda för, vad det här egentligen betyder, sade han kort.

Han var nu helt blek och skälvde en smula på händerna. Liksom mekaniskt gjorde han ett slags tecken till sin gäst, att han skulle taga plats, blott för att själv få anledning att sätta sig ned. Men Joachim Skytte blev stående.

— Det betyder intet annat än det jag redan har sagt: Agneta gifter sig icke med någon annan än mig.

— Såå? sade Nils Olof ironiskt, han var icke för intet uppfostrad av sin moder. Vad säger hennes nåd majorskan om det?

— Hon vet det inte ännu, svarade Joachim kort.

— Är det kanske, för att jag skall förbereda din faster på det här nöjet, som du kommer till mig? frågade baronen alltjämt i samma ton.

— Nej! Joachim kunde knappt behärska sig längre, till den grad retade den andres sätt honom. Jag kommer först till dig, emedan jag ansåg det lämpligast och … och … mest honnett, han höjde plötsligt stolt huvudet, att du, som mest intresserad i saken, först fick veta, hur det stod till.

— Vidare! ropade Stjerne brutalt. Han satt och trummade hårt med fingrarna på bordet; allteftersom Joachim återvann sin självbehärskning, förlorade han sin.

— Det är ingenting vidare, svarade Joachim ytterst saktmodigt. Det är bara det, som du nu har hört tre gånger, att Agneta vill ha mig och inte dig.

Nils Olof Stjerne reste sig upp och slog handen i bordsskivan, så att det rungade.

— Vill hon det? Det skall bli lögn! ropade han utom sig av raseri.

— Sakta i backarna, bror Stjerne! Joachim blev nu också het om huvudet. Uppger du icke dina anspråk med godo, så finner jag väl ett medel att tvinga dig.

— Res med henne till Norrbacka gästgivaregård, liksom du gjorde med den andra slynan. Efter det kan du vara förvissad om, att Nils Olof Stjerne inte skall reklamera skatten!

Joachim höjde ovillkorligt hotande sitt ridspö, som han icke på hela tiden lagt ifrån sig. — Vet hut! ropade han förbittrad, du talar om fröken Skytte!

De tego bägge ett par ögonblick båda två liksom skamsna och avkylda genom Joachims hetsiga påminnelse. Stjerne satte sig åter tungt ned i en stol och bligade tyst men arg som en tjur med sina stora blå ögon på Joachim, vilken stod framför honom, smärt och rak, med hatten i hand och ridspöet under armen, färdig att gå sin väg.

Så reste baronen sig upp. Han sade långsamt och behärskat, med ansträngt lugn:

— Låt oss tala förnuftigt med varandra, bror Joachim — på det här viset komma vi ju ändå aldrig någon vart. Jag vet nog, att Agneta ännu inte, han såg ned och letade efter orden, har någon vidare … känsla för mig. Men jag har hennes föräldrars löfte, och då flickan är mig kär, och jag tror mig om att kunna göra henne lycklig, så har jag inte i sinne att uppge henne till den förste bäste, som behagar få en kapris … Jag står vid mitt ord, tillade han energiskt, liksom jag antar, att gubben majoren, när det gäller, står vid sitt.

— Gott! svarade Joachim lakoniskt. Så veta vi alltså det.

Han beredde sig redan att gå, då Stjerne — med en förvirrad känsla av att, hur sakerna än stodo emellan dem, han i alla fall vore värd och omöjligt kunde tillåta, att någon gick ifrån gården på det sättet, utan att ha fått varken vått eller torrt — halvt burdus välvilligt, halvt tafatt dröjande yttrade:

— Bror blir väl kvar och tar en sup och en smörgås med oss i kväll?

Joachim skakade överlägset, nästan föraktligt på huvudet. Visserligen var han både hungrig och törstig — det skulle gud veta — men att äta en bit bröd eller dricka en tår vatten under detta tak, så länge Stjerne fasthöll vid sina anspråk på Agnetas hand, det ansåg han vara under sin värdighet. Dessutom kunde han inte för sig själv neka till, att han efter detta slut på deras mellanhavande, helst ville undvika att råka gumman Malvina igen.

Det skulle han emellertid ändå inte slippa. Då han vid sidan av Stjerne, som hövligt följde sin gäst ut, stod uppe på stentrappan och väntade på sin häst, kom gamla friherrinnan.

Hon gick ogenerat fram och ställde sig mitt emellan dem, i det hon mycket spotskt på sitt vanliga rättframma sätt frågade:

— Nå, ha herrarna nu blivit eniga om, vem av er, som skall ha den lyckan att föra bruden hem?

Nils Olof Stjerne vände bort huvudet utan att svara sin mor, stött och generad över hennes sätt att ta saken. Joachim däremot tittade liksom nyfiket ned på henne, där hon stod bredvid honom, liten och rak i sin gammaldags snäva, kortlivade klänning, barhalsad, utan tecken till överplagg i den kyliga aprilkvällen. Och då han mötte den godmodigt satiriska, skeptiskt gäckande blicken ur hennes stora, klara ögon, kände han sig plötsligt friare till sinnes och i bättre humör, än han förut varit under hela eftermiddagen. Han böjde sig ned och tryckte galant sina läppar mot hennes magra, kyliga hand.

— Naturligtvis den, som bruden själv väljer, eller rättare: som hon redan har valt, sade han övermodigt och såg leende på henne med sina vackra ögon.

Friherrinnan var, som hon själv sade, »inte insensibel». Hon skakade på huvudet och knep ihop de tunna läpparna, i det hon lätt klappade löjtnant Skytte på kinden med sina smala, knotiga fingrar.

— Inte alltid, inte alltid, mon cher! Hon såg ut framför sig utan att längre möta hans blick. Åtminstone inte i min ungdom.

Och då han icke riktigt visste, vad han skulle svara — hennes röst hade varit så egendomlig — tillade hon, i det hon lade de magra armarna i kors över bröstet på den en gång koketta empiredräkten:

— Då var en flicka förståndig, man tog den, som hade gården och namnet …

— Och den andre stackaren? frågade Joachim skrattande med en blick över skuldran — hästen leddes nu fram — och sprang ned för trappan.

Friherrinnan skrattade också.

— Ibland fick han komma bakefter …

— Mamma! ropade Stjerne plötsligt chokerad över hennes cyniska ton, som han dock borde vara van vid.

— Herregud, Nils Olof, Joachim satt nu på hästen och hälsade leende upp till henne med hatten, litet uppmuntran skall karlen då ha! Hon såg på sonen och tillade torrt:

— För om jag känner flickorna rätt, så tar hon nog dig ändå.