XIV.

Karin Maria var så besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt på och anmärkte det. Men Beata var — efter det hon indignerat kommenterat, att Karin Maria kunde »göra till den grad affär av friaren» — så upptagen med att göra en gammal sommarhatt, som hon funnit på handkammaren, och som var minst tio år gammal, »precis som ny», att hon icke hade ögon eller öron för annat. Joachim gick på sista tiden omkring som en drömmare och tumlade om med alla möjliga planer i sin hjärna — dunkla och himmelsstormande — han varken hörde eller såg. Majorskan inventerade linneskåpen och förberedde sig på midsommarsbyken — hon hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta dussin, och hade icke en tanke över för något annat.

I kvällningen beslöt Karin Maria att gå bort och tala med mamsell Fiken, hon var alltid flickornas tröst, när något stod på. De hade allesammans en förnimmelse av, att ingen i världen egentligen kände dem bättre än mamsell Fiken, som — långt innan mamma fann det »nödvändigt» — för sina egna fattiga styvrar köpt deras första dockor på Röinge marknad, vakat över dem i mässlingen, tåligt hört dem i Lafontaines fabler och katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat deras första brydsamma gratulationsbrev till släktingar, vilka alltid oundvikligen slutade med: »Med estime och affection framhärdar», berättat dem förbjudna spökhistorier och trakterat dem med likaledes förbjuden sirapsmat. De gnatade ofta på mamsell Fiken och gjorde narr av henne sinsemellan, men när något tog emot eller var i olag, var det likväl alltid till »den låga hyddan», de togo sin tillflykt. Ty visserligen var mamsell Fiken ett »pjåk», som mamma kategoriskt brukade beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av många skilda människors nyckfulla välvilja, hennes prekära ställning på gränsen mellan »bättre» och »sämre» folk, själva hennes hårdnackade kamp för »den låga hyddans» existens — allt hade hos henne utvecklat en egendomligt skarpsinnig människokännedom, en viss slughet och snarfyndighet, som till och med hennes nåd majorskan, med all sin stora självklokhet och erkända praktiskhet, ofta inte höll sig för god att anlita. Flickorna gjorde det — som sagt — alltid, icke minst Karin Maria, som annars var så »stor på sig».

Karin Maria behövde icke gå långt. Från trädgården såg hon strax mamsell Fiken, vilken, med sin stärkta kråka djupt ned över ögonen, spatserade nere i ängen och — i det hon böjde sig för vart steg — plockade blommor och gräs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla förgätmigej, hjärtgräs och andra växter, som hon sedan med stor konst pressade och klistrade upp omkring silhuetter och födelsedagsverser. Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar, skattades under namn av »minnesblad» högt av de finare bondflickorna, och inbragte mamsell Fiken mången välbehövlig tolvskilling eller plåtsedel.

Karin Maria hälsade på henne och gav sig också till att plocka förgätmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt kallprat angående vädret, höet, den förestående halvårsbyken o. s. v., o. s. v. Då de samlat tillräckligt många blommor, satte de sig bredvid varandra på den förfallna träbron över bäcken med fötterna dinglande ut över vattnet.

Borta på vägen ett stycke ifrån dem hörde de Joachim och ett par av drängarna komma med hästarna, som skulle ned till vattningsstället, innan de fördes i stall för natten. Ridande barbacka med en à två löshästar vardera veko de av in på en sandig, nedtrampad sidoväg och redo långt ut mellan stenarna i det grunda åvattnet. Joachim såg de bägge fruntimren och hälsade småleende, medan han muntert fortfor att prata med drängarna, som plötsligt på hans uppmaning började stämma upp en sång. Mitt emot gick solen, som en stor röd skiva, ned bakom Marieholms skogar.

— Det är eget vad »lajtnangten» tycks trivas här uppe bland göingarna, sade mamsell Fiken med sin lågmälda, en smula släpande stämma och högst egendomliga uttal, i det hon med huvudet på sned ordnade en krans av smultronblad omkring den färdiga buketten.

— Å, det är ju helt naturligt, han är ju själv göing och kommer väl att ha sitt hem här alltid.

— Men när man har varit i Stockholm och varit på hovet som löjtnanten …

— Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet! skrattade den rättframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han saknar det.

— Nej, det kommer väl an på, var man har sitt hjärta, suckade mamsell Fiken menande.

Karin Maria välsignade mamsell Fiken för det hon strax så behändigt kom in på just det ämnet, hon ville tala om. Hon sade plötsligt allvarligt, men utan att taga sina ögon från hjärtgräset, som hon höll på att sortera:

— Söta mamsell Fiken — jag har just fått veta något — något om Agneta — som gör, att jag är i så stort beråd … Hon stannade obeslutsam.

— Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nästan darrade av intresse och nyfikenhet. Vad i all världen! … Låt mig då äntligen få veta det …

— Jo, Karin Maria betänkte sig icke längre. Baron Stjerne har ju varit här i eftermiddag …

— Ja, jag såg … Jag såg, att herrskapet spatserade nere i trädgården …

— Det var just då, sade Karin Maria rodnande. Hon kunde egentligen inte begripa, varför i all världen hon satt där och rodnade, ty Gud skulle veta, att hon då sannerligen icke hade någon som helst anledning till det! Han lät mig förstå — jag fattade det åtminstone på det sättet — som om … som om … han efter moget övervägande äntligen uppgav sina anspråk på Agneta. Men jag vet inte, jag kan inte avgöra, om jag har någon rätt att låta Agneta själv eller någon av de andra veta det. Han har ju inte givit mig något uppdrag …

Hon såg frågande, osäkert på mamsell Fiken och fortsatte ännu mera tvekande:

— Jag är naturligtvis inte rädd för att säga det till mamma, det kan mamsell Fiken nog förstå … Hon kunde kanske uppfatta det som en förolämpning — mot vår familj, menar jag — att det är han, som bryter. Och då jag vet, att baron Stjerne sätter mycket värde på både pappa och mamma, så … Karin Maria teg förvirrad. Jag vet verkligen inte, hur jag skall göra, slutade hon rådvill.

— Jag tror inte, att Karin Maria skall säga det till mamma strax, sade mamsell Fiken försiktigt. Det enda sättet, på vilket det kommer riktigt naturligt är genom löjtnanten … Han skulle tala med baron Stjerne.

— Men då är jag rädd, att baron Stjerne, som av ren generositet, av bara godhet, så att säga, ger Agneta fri, skulle uppfatta det som ett slags övermod från Joachims sida, ett försök till tvång, om han …

— Inte om löjtnanten bär sig klokt åt! Och när han får höra detta, blir han ju så glad, att vi nog kunna få honom till att böja den styva nacken en smula.

Karin Maria såg tillitsfullt, nästan beundrande upp på mamsell Fiken. — Då skulle jag alltså först tala med kusin Joachim?

— Om jag törs råda Karin Maria, mamsell Fiken blev mer och mer ödmjuk, ju säkrare hon kände fast mark under fötterna, skulle Karin Maria göra det strax, innan hennes nåd får nys om saken. Vi kunna ju kalla på honom …

— Å ja, det vore visst bäst, utbrast Karin Maria lättad. Så kunde mamsell Fiken också vara med om det …

Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora förkläde och gav sig till att på det ivrigaste vifta till den unge Skytte.

— Vill ni mig något? ropade han över ängen ifrån hästryggen.

— Ja! skrek Karin Maria gällt, med stor bestämdhet. Kan inte Truls taga dina hästar?

Joachim skakade på huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som barbent, med fingrarna i munnen, hela vägen hade traskat efter de tillbedda krakarna, och gjorde honom själaglad först genom att anförtro honom en häst och därnäst genom att kasta till honom en sexstyver för besväret. Därpå sprang han hastigt tvärs över ängen, och med ett litet likgiltigt: — Vad i Herrans namn står på, kusin? kastade han sig raklång på magen i det höga gräset nedanför bron. Karin Maria och mamsell Fiken drogo strax blygsamt fötterna upp under sig.

— Å, mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole d’honneur, om jag ser annat än sulorna!

— Kusin Joachim! sade Karin Maria strängt och ordnade kjolen rigoröst omkring sig. Om du visste, vad det är för allvarliga saker, vi ha att tala med dig om …

Joachim reste sig hastigt upp på armbågen. — Har du hört något från Agneta? frågade han oroligt.

Karin Maria gjorde en avvärjande rörelse och berättade honom det huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefär på samma sätt, som hon förut berättat det för mamsell Fiken.

Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanför bron, lätt stödd mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmärksamt sin kusin.

— Men … men jag förstår inte! … Han, som brukar vara tjurhuvud som bara fan … Något måste ha influerat på honom …

Joachim stod och tänkte på sitt nattliga besök i Kristianstad för en veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta förebrått sig att genom sin obetänksamhet ha satt sin älskades rykte i fara och fruktade nu strax, att någon möjligen sett honom och Agneta tillsammans och utlagt det på ett sätt, som … Han blev både kall och varm vid tanken på, att Nils Olof kanske från ett eller annat håll fått nys om saken.

— Influerat på honom! upprepade Karin Maria och rodnade häftigt. Ja … det är möjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid ända från början varit emot partiet, som du vet …

— Så kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet förr, tycker jag, mumlade Joachim.

— Men, Joachim, är det verkligen möjligt, att du rakt inte förstår att värdera en sådan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria förargad.

— Jag måste väl först veta, vad som ligger under, svarade Joachim, ovanligt misstänksam — ännu med tanken på sitt möte med Agneta spökande i huvudet, och på sitt sista stormiga samtal med »friaren». Det tycks mig så onaturligt, att någon så där, mir nichts, dir nichts, kan avstå från Agneta. Det stämmer rakt inte med vad han annars har låtit mig förstå.

Joachim var icke nog psykolog för att kunna inse, att hos en person med ett sådant temperament som Stjernes — lymfatiskt och melankoliskt — ger ofta den första uppbrusningen, det första kraftfulla motståndet vika för en slö och trist modlöshet, en tungsint olust att vidare göra någon ansträngning, vilken man dock icke längre hoppas skola krönas med något som helst resultat. Joachim eggades av motstånd, Stjerne slappades — det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade över utan att kunna fatta.

Mamsell Fiken med sin vidsträckta, om än något dunkla och osammanhängande människokännedom förstod det — hon visste blott icke, hur hon skulle uttrycka det. Hon såg tvekande på Joachim, och sade på sitt lågmälda, välvilliga sätt:

— Jag tycker likväl löjtnanten skulle tala med herr baronen ännu en gång. Det kan ju hända, att herrarna då komma bättre överens. Och när han själv har sagt till Karin Maria, att han vore hågad att träda tillbaka …

— Det skall vara med courtoisie man träder tillbaka för mig, om jag skall kunna taga emot det med honnör! utbrast Joachim med sin ömtåliga hederskänsla häftigt.

— Käre kusin, Karin Maria samlade försiktigt ihop sina kjolar och reste sig upp. Du kan väl inte begära, att Nils Olof Stjerne skall presentera dig Agneta på en silverbricka och be dig vara så god och taga henne … Du får vara nöjd, när han löser pappa från hans löfte och bara går ur vägen för dig …

Joachim skrattade — plötsligt i gott humör igen, medan han galant i sina armar tog emot kusinen och mamsell Fiken, då de från bron hoppade ned på ängen för att gå genvägen hem genom trädgården. Han sade godmodigt:

— Du har rätt, kusin Karin Maria. Jag stod bara och tänkte på något, som … Han avbröt sig hastigt. Gud give du finge rätt!

— Det får jag alltid, svarade Karin Maria tvärsäkert.