XIII.

Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del — som mamma uttryckte sig — »préoccupée». Beata påstod, att det var alltsedan hon kom hem från Marieholmsfärden, en insinuation, som Karin Maria tillbakavisade med förnäm köld. Och inte blev det bättre med »préoccupationen», då baron Nils Olof två gånger i samma vecka — först på tisdagen för att efter sin mors order låna en finfin vävsked, och sedan på lördagen med en låda asterplantor, en present från gamla friherrinnan till Karin Maria — gjort visit på Munkeboda. Han och Joachim talades inte vid, när de träffades, och bugade blott kallt för varandra, men »sågo gudskelov icke ut till att vilja duellera», som Beata lättad anförtrodde mamsell Fiken. Bägge gångerna hade baronen — om av eget initiativ eller påverkad av modern, det kunde Karin Maria inte komma riktigt underfund med — visat äldsta fröken en deciderad uppmärksamhet.

Emellertid gick nu äldsta fröken hela de långa ljusa sommardagarna igenom — medan hon satte ut de små asterplantorna i rabatterna eller med hjälp av ett spänt rep tillika med Bengta delade köksträdgårdens sängar, mellan vilka lille-Hans i ryktarens stora träskor därefter fick »trö» en gång — och funderade hit och dit på gamla friherrinnans konstiga propositioner. Och sådan makt har ett en gång fritt uttalat, klart och bestämt ord — ett ord, bakom vilket det står en plan och en vilja — att Karin Maria, först med en viss ovillig skygghet, därefter med mer och mer lugn, man kunde nästan säga resignation, märkte, att hon faktiskt började att räkna med gumman Malvinas djärva förslag som med en acceptabel möjlighet, en möjlighet, som kunde bliva bestämmande för hela hennes liv och framtid. Utan att hon visste det, eller ville göra sig reda därför, började hon mer och mer sysselsätta sig med Nils Olof Stjerne, vilken hon sedan sin barndom aldrig tänkt på utom i hans egenskap av oundviklig, äldre granne, och senare, efter det famösa frieriet till Agneta, av pur sympati för systern, okritiskt betraktat med samma ögon som denna själv och Beata. Men Karin Maria fyllde i denna månad tjugufyra år — hon var nästan fem år äldre än Agneta, och hon började se världen med i någon mån andra ögon. Hon visste lika väl som sin moder, att baron Stjerne utan jämförelse var det bästa partiet på många mils omkrets, och att man i hela norra Skåne finge leta efter en sådan egendom som Marieholm. Dessutom hade Karin Maria, trots all den sista tidens fördom mot »friaren», personligen en viss stilla sympati för Stjernes timitt välvilliga och en smula melankoliska väsen: hon mindes ännu, att hon som en liten åtta à tio års flicka, då han redan var en vuxen karl på tjugufem, alltid varit hans förklarade gunstling, fått leksaker och konfekt och blivit kallad »lilla fästmön». Det var märkvärdigt, men allt detta erinrade hon sig nu plötsligt med ett visst nöje. Under sin allra tidigaste ungdom hade hon icke sett mycket till honom på Munkeboda — det hade varit hans »vildaste tid»; utledsen på hemmet och gamla friherrinnans besynnerligheter hade han för det mesta »legat i Kristianstad» och levat om med officerarna, eller flackat land och rike omkring på långvarigt gästande hos vänner och bekanta. Sedan hade Karin Maria själv varit borta ett par år i Stockholm, och när hon kom hem igen, hade hon återfunnit Nils Olof Stjerne ungefär sådan som hon mindes honom sedan sin barndom, blott litet äldre, litet fetare och litet mera melankolisk. Hon hade icke tänkt vidare på honom, förrän han plötsligt blev kär i Agneta och uppträdde som dennas förklarade friare. Då hade hon strax liksom Beata deciderat tagit parti emot honom och på det högsta känt sig upprörd över att modern av världsliga skäl ville tvinga systern in i ett äktenskap som denna fann till den grad motbjudande. Nu, då Agneta var borta och hon åter började betrakta sig själv som förgrundsfigur hemma på Munkeboda kom Karin Maria efter hand att se litet annorlunda på förhållandena. Det var inte för intet som hon var mest lik sin moder av systrarna; hon började förstå, att »världsliga skäl» också äro skäl, och att man kan se en sak från två sidor. Naturligtvis, Nils Olof var varken en beau ténébreux eller en rasande Roland (det hade nu gått så långt med Karin Marias kätterier, att hon med ett inre, lätt överlägset leende tilldelade kusin Joachim dessa epitet), men han var en god, svensk adelsman, som verkligen inte såg så illa ut — i synnerhet när han en och annan gång bekvämade sig till att småle. Han drack mycket — här rynkade Karin Maria litet ovilligt sina vackra ögonbryn — men han tålde också mycket; det fanns få eller ingen, som någonsin sett honom drucken. Och vad sällskapandet med Figge Wallqvist och konsorter anginge, så skulle hon nog sätta p för det, om … om … hon komme i tillfälle till det. Gamla friherrinnan hade sett rätt, när hon inbillade sig, att Karin Maria hade skinn på näsan, och att hon åt ingen med större säkerhet kunde överlämna regeringstömmarna än åt henne: såväl Marieholm som Nils Olof själv voro nu en gång vana att styras av kvinnohänder. Karin Maria var stolt, hederlig och klok, en riktigt bra och präktig flicka, men hon hade icke mycket av Skyttarnas natur: den svärmiskt impressionabla, oroligt entusiastiska, trotsigt upproriska gränsbonaturen — »snapphaneblodet», som gubben Niklas med en viss stolthet kallade det. Hon hade icke deras överflöd på fantasi, hon såg vad hon skulle se, och vad hon ville se, icke mera. Mamma brukade berätta, att hon under sin skoltid på 1780-talet av sin franska guvernant lärt sig »tänka efter linjal». Trots Karin Maria så till vida var ett barn av sin tid att hon både med stor känsla kunde sjunga »Hulda Rosa» och många gånger hade gråtit sina modiga tårar över dikter och romaner, hade hon likväl innerst inne icke så litet av denna det förra seklets bon sens och rätlinighet, vilken ännu karakteriserade hennes moder och bestämde alla dennas handlingar.

Efter beskickningen med astrarna hade baronen ännu en tredje gång besökt Munkeboda. När Beata genom gavelfönstret såg den välbekanta schäsen köra in på gården, sade hon till systern:

— Herregud, där är Stjernen igen! … Vad i all världen tror du han vill här jämt och samt, när han vet, att Agneta är borta?

— Det är inte gott att veta, svarade Karin Maria kort.

Beata satte sig indignerad mitt i soffan med händerna i kors och såg tyst systern taga fram sina nättaste skor, släta sitt hår framför spegeln, fästa en näpen muslinsschalett över halsringningen och slå eau de Portugal på sin näsduk. Karin Maria kände sig förstås en smula generad av denna oförställda förvåning, men hon låtsade inte taga notis om den.

— Skall du inte snygga dig litet, Beata? frågade hon likgiltigt i det hon öppnade dörren till loftet.

— Det kunde aldrig falla mig in att gå ned och hälsa på honom, utan att mamma rent av befaller det, svarade Beata uppstudsigt.

Karin Maria var ond, då hon långsamt gick nedför trappan i sina bästa skor. Hon hade icke haft någon särskild avsikt med sin oskyldiga toalett, men Beatas omisskännliga, föraktliga förvåning gjorde, att hon nu kände sig som en låg ränksmiderska och beräknande kokett.

Inne i salen reste baronen sig strax hon kom in — han hade ögonskenligen väntat på henne.

Hon neg artigt och började genast mycket omständligt höra sig för hur friherrinnan mådde och därefter, lika omständligt, tacka för astrarna, som »tagit sig så utmärkt». Då han ingenting svarade, som kunde hjälpa henne på traven och bidraga att hålla samtalet vid makt, blev hon generad och rodnade. Det klädde i hög grad Karin Maria att bli en smula förlägen — hennes ansikte miste då sitt stela och alltför säkra uttryck.

Majoren satt och nickade över »Post- och Inrikes tidningar». Han hade blivit störd mitt i sin middagslur och önskade Marieholmaren dit pepparn växer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska visiter. Stjerne nekade, av hänsyn till Joachim, regelbundet att stanna till kväll, ja, det var med knapp nöd man kunde förmå honom att dricka en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte tal om, då Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes följa med.

— Vill baronen inte själv se, hur präktigt de stå? frågade slutligen Karin Maria resolut med ett förtvivlat försök att uttänja ämnet om astrarna så långt som möjligt.

Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i solskenet.

I trädgården, som stod under Karin Marias speciella överuppsikt, kände hon sig strax på egen botten och återvann genast all sin vanliga säkerhet och världsvana. Med verkligt intresse och stor älskvärdhet visade hon den tyste men uppmärksamme Nils Olof sina planteringar och arrangemang.

Till slut kommo de in i en liten berså, som Karin Maria särskilt protegerade, och i vilken hon upphängt en eolsharpa, som hon nu ville visa baronen.

Emellertid — hon hade knappt, med pekfingret ivrigt uppräckt mot hängbjörken, börjat med sina förklaringar, förrän han plötsligt böjde sig fram och, i det han lätt lade handen över Karin Marias, avbröt henne.

— Fröken Karin Maria, började han nästan högtidligt — det spända förhållandet mellan honom och flickorna under »frieriet» hade gjort, att de aldrig kommit att lägga bort titlarna — ni är den enda, som jag utan alltför stor olust kan tala med om … om … Han stannade, såg på henne och satte sig plötsligt tungt ned på gräsbänken med ett: tillåter fröken?

Karin Maria böjde artigt på huvudet; hon tog själv plats ett stycke därifrån.

— Jag har, började han åter med någon förlägenhet och utan att se på henne, hela denna månad inte hört något angående Agneta. Icke ett ord, han såg hastigt upp.

— Ja, sade Karin Maria osäkert, jag vet icke …

— Ni vet, under vilka förhållanden vi skildes? … För mig icke särdeles gynnsamma eller hoppfulla … Han såg åter vädjande upp på Karin Maria. För första gången blev hon klart medveten om, att han verkligen hade mycket vackra blå ögon och mycken »känsla» i blicken.

— Herr baron, sade hon plötsligt bestämt, lika formellt som han, men med vänligt och uppriktigt allvar, ni har en gång gjort mig den äran att önska er mig till syster. Tilllåter ni, att jag ett ögonblick talar med er, som om jag verkligen vore det?

— Bästa fröken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes hand, det är ju det jag vågade hoppas, att ni skulle göra.

— Nåväl, Karin Maria drog lätt sin hand tillbaka, jag tror … jag tror … För Guds skull, missförstå mig icke! Men jag tror, att det vore rättast mot er själv och ädelmodigast emot min syster, om ni, rent av, droge er tillbaka, uppgåve era anspråk på hennes hand och löste mina föräldrar från deras löfte.

Baronen såg stadigt på Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag fram och tillbaka i den lilla smala bersån och satte sig ned igen.

— Agneta har varit mig mycket kär, sade han omsider med en viss ansträngning, sakta, nästan tonlöst.

— Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som värme, jag är säker på, att om hon, utan tvånget av den påtänkta förbindelsen, hade riktigt lärt känna er, sådan som ni verkligen är, skulle ingen skattat er ömhet högre än Agneta. Men, som det nu är … Karin Maria stannade och såg vädjande upp till honom. Han böjde blott tyst på huvudet till tecken, att hon skulle fortsätta.

— Ja, som det nu är — Agneta är mycket ung, mycket trotsig och halsstarrig — fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hålla av er som hon bör …

— Å, fröken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar ju så litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att älska henne …

Karin Maria reste sig upp. Hon höll ögonen nedslagna under det stora hattbrättet.

— Men Agneta föredrar Joachim … Och det förekommer mig, hon såg envist ned, att om en kvinna än kanske icke är i stånd att ägna sin man den allra största och varmaste känsla, så … så är det likväl absolut nödvändigt för bäggederas lycka, att hon åtminstone icke sätter någon annan före honom …

De tego bägge ett par sekunder. Så reste Nils Olof sig upp.

— Tack, fröken Karin Maria! Han tog ännu en gång hennes hand. Ni har sagt mig sanningen, eller rättare, visat mig den på ett sätt … som … jag aldrig skall glömma.

— Jag hoppas, sade Karin Maria på en gång med sin ståtligaste air och sitt vackraste uttryck, att ni … att ni icke skall uppfatta det som någon slags malis …

— Malis? Jag! Han böjde sig ned och kysste handen, som ännu vilade i hans, och deras ögon möttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt vemodigt, halvt humoristiskt leende över hans ansikte, vilket Karin Maria förstod och senterade, men det är verkligen första gången som jag med nöje låtit mig ledas av en kvinna.

Karin Maria svarade icke, men hon smålog fint, och hennes hjärta klappade plötsligt fortare. Hon vände sig långsamt om för att lämna bersån, då baronen ännu en gång hejdade henne:

— När nu Agneta kommer hem — jag gissar, att hennes »förvisning», han betonade ordet litet bittert, icke behöver vara längre — tillåter ni mig då, trots allt som varit, han såg menande på Karin Maria, som förstående böjde huvudet, att ännu komma hit?

— Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha något emot, svarade Karin Maria lågt, inte fullt så säker som förut.

— Heller ingen annan? Han såg stadigt på henne.

— Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osäker, så vida inte baron tror, att Joachim …

— Joachim och jag göra upp saken oss emellan! avbröt Nils Olof kort och högdraget.

De gingo långsamt bredvid varandra ut ur bersån och genom hela den långa, raka gången. Karin Maria var nedstämd och missnöjd med sig själv, hon visste icke riktigt varför.

Mitt för rabatten med astrarna stannade Nils Olof.

— Fröken Karin Maria, han såg frågande på henne, halvt bedjande, om jag en annan gång behöver ett råd, som jag icke vill be någon annan om, får jag då komma till er?

Karin Maria nickade. Hon smålog litet, men hon kunde omöjligt i ögonblicket hitta på att säga något annat än ett stelt men ärligt:

— Var så god.