X.

Kristianstad den 20 maj 1830.

Kära systrar!

Genom pappa ha ni väl redan hört tillräckligt om resan, och till mamma skrev jag ju om, hur riktigt vänligt och aimabelt både moster Fagerhjelm och Susen, ävensom farbror själv togo emot mig i Kristianstad. Jag glömde bara att säga, att när vi ätit middag i Röinge, så glömde jag mammas sidenhalsduk, som hon lånade mig (ni vet, den smutsiga, gula, som mamsell Fiken färgade i vintras och som smiter). Men gästgiverskan har nog tagit vara på den, ifall någon hör efter den. Det var meningen, att jag skulle bott inne i Susens rum, men det upptäcktes, att det blev alltför trångt, och därför ligger jag i stället i det lilla gavelrummet. Där kan jag också se trädgården, som redan är alldeles grön. Var dag går jag till moster Netten och spelar för henne, och nu spelar jag riktigt svåra études och andra stycken. Om kvällarna läsa vi nästan alltid högt i professor Geijers böcker, som moster tycker äro så gedigna. Men vi sitta längre uppe än hemma, så att ibland är jag mycket sömnig.

Jag har varit på två supéer och en bal, sedan jag kom hit, och Susen säger, att det är riktig tur, då det är ovanligt, att någon ställer till något så sent på saisonen. På balen hos Rhenfelts hade jag min nya bobinettsklänning och jag blev mycket uppbjuden (till och med anglaisen, fastän jag i början inte kände många). Där var en ung kornett från Stockholm, som kände faster Anne-Ulla och många andra av vår släkt; han gjorde allt för att underhålla mig, men jag var mycket fière och retirée. I det hela bryr jag mig inte stort om att höra på Kristianstadsherrarnas doux-propos som moster Netten säger, men naturligtvis är det roligt, att alla människor äro så snälla och artiga emot mig.

Här är riktig sommar nu, och det vore bra, om mamma kunde skicka mig min gamla sommarhatt att ha till vardags, den nya med blommorna är så ömtålig. Om mamsell Fiken är snäll och hjälper Beata med att tvätta banden, kan den bli riktigt snygg, och det är nog någon av bönderna, som snart far in till staden.

Ha pingstliljorna på min rabatt blommat ännu? Ack, mitt kära, kära Munkeboda! Jag skulle aldrig bry mig om att bo på något annat ställe i hela världen! Jag tycker inte, ni skriva om allting. Jag vill veta allting. Jag vet ju, att ni alla, pappa och mamma och ni allesammans läsa mitt brev, därför ber jag inte hälsa någon särskilt, men jag tänker på er alla och på Munkeboda dag och natt. Varen förvissade om detta.

Eder innerligt älskande syster Agneta Eliana Skytte.

Faster Charlotte hade beslutat att alltid egenhändigt bryta alla brev från sin yngsta dotter — trots den goda kristliga uppfostran, hon visste med sig att hon givit henne, var hon dock inte riktigt säker på, om det icke möjligen kunnat insmyga sig en eller annan förbjuden hälsning till »en viss person». I de få brev, som hittills kommit, hade hon emellertid icke upptäckt det allra ringaste av den sorten, och hon gladde sig redan över att Agneta började »ta sitt förnuft till fånga», samt gick så långt i sin godmodighet, att hon icke ens låtsade märka, att Joachim lika så väl som familjens övriga medlemmar med egna ögon läste breven från Kristianstad.

Det var nu bort emot slutet av maj. Karin Maria och Beata på var sin sida om marmorbordet läste skiftesvis igenom Agnetas sista brev, innan de med var sitt papper framför sig och ett trasigt bläckhorn mellan sig skulle till att besvara det. Kusin Joachim gick med händerna i fickorna otåligt fram och tillbaka på golvet.

— Hon talar inte om annat än sina gamla klänningar och hattar och kavaljerer och kornetter och skräp och bjäfs! Han stannade bakom Beatas stol och sträckte sig ännu en gång efter det ofta lästa brevet på bordet. Inte en enda gång nämner hon mig — inte med ett ord! Icke ens mitt namn! Han slog vredgat med avigsidan av handen mot papperet. Att nu icke tala om, att hon aldrig skriver en rad till mig eller svarar på brevet, som hon fick med sig, och som hon måste ha funnit. Ja, för du har ju packat ned det i kofferten, som du lovade? Han vände sig plötsligt misstänksamt, fientligt mot Beata.

— Jag försäkrar dig, sade den stackars Beata gråtfärdig, hon hade redan hundrade gånger hört denna beskyllning. Jag lade det så ordentligt ned mellan två av hennes nya linntyg …

Karin Maria satt och bet i gåspennan. Hon sade fundersamt:

— Jag undrar, om inte Agneta har menat dig med sina understrykningar av »alla» och »någon» och … allt sådant där … Låt mig se brevet igen!

Joachim räckte henne det — litet mera hövligt, än han tagit det. — Hon kunde då ha skrivit mitt namn åtminstone: »Hälsa kusin Joachim» — det hade inte varit kriminellt, och det hade visat att … Enfin, att … att hon åtminstone inte rent av hade glömt mig för sina förbannade kornetter, som kanske till på köpet tuta henne öronen fulla med sina dumheter! Han började åter nervöst spatsera upp och ned i rummet.

— Nämna dig, sade Karin Maria indignerad, varför skulle hon det? När hon vet, att det blott skulle ha irriterat mamma — och det till rakt ingen nytta. Och du kan då väl aldrig begära, att hon skall skriva till dig själv?

— Varför inte? ropade Joachim häftigt. När hon vet, att jag går här och pinas ihjäl av oro, så som sakerna nu stå. Hon kunde göra det under mamsell Fikens adress, stiliserat till Beata … Det vore den enklaste sak i världen — så lätt som fot i håsa!

— Något så fantastiskt, något så … Karin Maria letade indignerad efter ord, romanaktigt, kunde gudskelov aldrig falla Agneta in.

— Nej, jag borde ha sagt henne det i mitt brev, mumlade Joachim upproriskt. Nu måste jag försöka att skriva till henne igen. Men det blir en fan så konstig historia, ty det kan väl inte ske på annat sätt, än att jag stjäl nyckeln till postväskan eller själv i hemlighet rider med brevet till Kristianstad. Ty här finns inte i hela trakten en människa — åtminstone ingen, som har med posten att göra — på vars välvilja eller diskretion jag kan lita, när det gäller mig och Agneta.

— Var nu inte galen, Joachim! avbröt Karin Maria strängt. Jag är säker på, att vi kunna hitta på råd.

— Så säger du alltid, kusin; Joachim vände uppretad sitt vackra, mörka ansikte mot Karin Maria. Det har snart inte sens commun längre. Här går jag och kan ingenting besluta, ingenting taga mig till, förrän jag hört ifrån henne. Jag har inte sett henne på nära en månad, inte ens fått en hälsning ifrån henne, jag vet inte ens om … Joachim höll på att säga: »om hon har förlåtit mig», men han hejdade sig. Varken han eller Agneta själv hade med ett ord berättat flickorna, vad som den sista eftermiddagen förefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim hoppades, att Agneta lika bittert ångrade sin häftighet som han, men han hade icke fått den minsta bekräftelse därpå. Nästa morgon hade majoren själv fört sin dotter till Kristianstad med ett brev från majorskan till hennes släkting, krigsrådinnan Fagerhjelm. Detta våldsamma och förbittrade »nej» var alltså det sista ord, Joachim hört från Agnetas läppar, innan hon tidigt på morgonen — blek, med nedslagna ögon — i hela familjens närvaro formellt räckte honom sin hand till avsked. Natten hade han emellertid tillbragt med att skriva ett ytterst förtvivlat, ytterst romantiskt och ytterst osammanhängande brev, vilket han på morgonen fått den sympatiserande Beata att praktisera ned i Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det minsta tecken på, att hon funnit och läst denna epistel.

Flickorna fortforo att skriva, ganska oberörda. De voro nu tämligen vana vid Joachims »Roquairoller», som Beata med en ytterligt begreppsförvirrad och sorgligt ogrammatikalisk häntydning på Jean Pauls berömda »Titan» kallade kusinens ofta återkommande anfall av otålighet och oro över att intet höra från den flicka han så varmt, så häftigt och uppriktigt älskade.

Ett ögonblick blev han obeslutsamt stående och betraktade halvt vredgat, halvt ironiskt de bägge fredligt sänkta huvudena och händerna, som sirligt och betänksamt präntade bokstav efter bokstav på papperet. Därpå tog han raskt i dörrklinkan, nickade otåligt och inte synnerligen hövligt till kusinerna och gick hastigt sin väg.

— Men kunde jag ändå inte … Beata såg vädjande upp på systern, kunde jag ändå inte på något fint sätt infläta något om Joachim — om hur bedrövad och villrådig han är? Vad tror du, Karin Maria?

Karin Maria skakade på huvudet. — Mamma upptäcker det strax och tycker, att det är dumheter av dig. Slutet på historien blir bara, att du inte får skicka i väg brevet.

Beata satt och stirrade ut framför sig med pennan i handen — hon hade i alla fall tagit sitt parti.

Den skeptiska Karin Maria märkte det icke, och utan att vidare meddela sig med varandra, fortforo de båda flickorna att skriva flitigt, oroliga för att matklockan skulle ringa och avbryta dem.

— Nu skall du höra, vad jag har satt ihop! Efter att noga ha genomsökt sitt verk och utplanterat en massa komma, punkter och utropstecken, strödde Beata rikligt med sand över det hela och viftade ännu ytterligare med det i luften för att få det torrt, innan hon med en viss författarestolthet började:

— Kära syster Agneta!

— Det kan du då hoppa över! avbröt Karin Maria otåligt.

— Herregud, de två orden! sade Beata stött och något avkyld. Ja — så har jag naturligtvis börjat med att berätta om allt möjligt här hemma, och att mamsell Fiken i går fått sex iglar för sin tandvärk av Lövsjö-Anna, och att jag nu vävt trettio alnar på det skotskrutiga bomullstyget och om prostinnans födelsedag …

— Det har jag också skrivit om! avbröt Karin Maria igen med en blick ned i sitt manuskript.

— Naturligtvis, svarade Beata med stort sinneslugn. Hon kan väl begripa, att vi inte ha så många fêter att berätta om. Har du också nämnt, att komministern nu äntligen tycks ha beslutat sig för Ottilie?

— Ja visst. Det var ju det allra intressantaste …

— Så får hon veta det från två håll då, det kan inte hjälpas! Beata ögnade resignerat igenom sin skrivelse och satte ännu ett par skiljetecken, medan hon talade. Hör nu efter vad jag vidare har sagt:

»Alla hos prostens frågade oändligen vänligt efter dig och bådo att bli ihågkomna, när vi skrevo. Baron Stjerne och herr Wallqvist voro också med, men de spelade för det mesta kort. Alla i hela trakten, icke blott ståndspersoner — hör nu väl efter! — äro så intresserade av dig och vilja så gärna tala om dig och din Kristianstadséjour. Lille Hans Larsson, du vet Lars Hanssons äldste, som vi fått till vaktepåg …»

— Det heter vallgosse, rättade Karin Maria.

— Det har jag aldrig i mitt liv sagt utom i poesi, invände Beata missnöjd över de oupphörliga avbrotten. Och det passar ju för resten inte alls på en sådan liten byting i värkensbyxor och träskor!

»— — — Och en, som han är lik, fortfor hon därpå med mystiskt eftertryck, gör aldrig annat än talar och tänker på Agneta.» Hon såg triumferande upp på systern.

— Men vad i all världen är detta för galenskaper! utbrast Karin Maria förvånad och utan att förstå.

Nu blev Beata verkligen förnärmad. — Galenskaper! Det är ett mycket fint sätt — och dessutom det enda möjliga — att skicka Agneta en hälsning från stackars kusin Joachim, så att mamma icke upptäcker det. Minns du inte, att vi i början alltid brukade säga, att Joachim över pannan och ögonen hade ett sådant tycke med lille Hans? … Agneta själv anmärkte det så ofta. Om jag tordes skulle jag stryka under »en» — då måste hon förstå det, så vida hon inte är idiot.

— Låt mig se … Karin Maria genomläste med mera aktning de sista raderna. Ja, du har rätt, det är ganska fiffigt ihopkommet, när man bara kan gissa det. Du kan mycket väl stryka under — det gör du ändå så ofta, att mamma alldeles inte fäster sig vid det.

Uppmuntrad av sin kritikers gillande, fortfor nu Beata i en mera dramatiskt deklamerande och känslofull ton än hon förut vågat använda.

»Ack, älskade Agneta! Du skulle bara veta, hur vi här uppe på loftet tala om och tänka på dig. När vi se de ljuva liljorna, som nu blomstra på din rabatt och höra de glada sångfåglarna, som …»

— Det går aldrig an, Beata — mamma tror att du är tokig!

— Hon kan väl förstå, att våren inspirerar en till litet poesi … Mamsell Fiken och prostens Ottilie tala ofta mycket grannare i bara vardagslag. Men naturligtvis kan du nog förstå, att det är hans känslor jag vill uttrycka och inte mina egna. Det begriper naturligtvis Agneta strax.

— Där är kusin Joachim på loftet. Karin Maria reste sig hastigt. Du måste nödvändigt låta honom höra det först, innan du skickar det i väg.

Karin Maria öppnade försiktigt dörren och vinkade på kusinen, innan han ännu hunnit försvinna i trappan. Beata läste ännu en gång upp sitt opus — med något lägre stämma och inte så stor aplomb. Joachim gapskrattade, plötsligt i gott humör, men förklarade nådigt, att »det var bättre än intet».

— För resten skall du inte göra dig så mycket besvär, min snut, han behandlade Beata på ett helt annat familjärt sätt, än han någonsin vågade använda emot Karin Maria. Nu har jag fattat mitt beslut, och vid första lägenhet — man måste ju alltid vänta på »lägenhet» i detta förbannade land — sätter jag det i verket!

— Det är då väl aldrig någon ny obetänksamhet, kusin? förmanade Karin Maria ängsligt, medan hon lade ihop sitt eget och systerns brev för att senare sändas inuti föräldrarnas.

— Jag vet inte, vad kusin vill kalla det, sade Joachim muntert, skälmaktigt retsamt. Själv tycker jag, att det är det enda förnuftiga, jag för ögonblicket kan göra. Och jag är förvånad över, att jag behövt nära på en hel odräglig månad för att komma till det resultatet.

— Jag hoppas, att du — vad du än gör — alltid tar hänsyn till pappa och mamma, fortfor Karin Maria i samma ton.

— I detta fall, kusin Karin Maria, svarade Joachim med mera allvar än förut, tar jag nu och alltid blott hänsyn till mig själv och Agneta. Jag skulle skämmas för mig själv, om jag gjorde annat.

Beata såg med en viss beundran upp på sin vackre kusin. Hon önskade i detta ögonblick, att någon ville tala om henne på samma sätt. Karin Maria teg.

— Hör på, kusin Beata! Joachim stod redan med handen på låset. Det är inte värt, att du deklamerar det där för andra — mamsell Fiken t. ex. — det där om likheten, menar jag. Folk räknar så förbannat dåligt, när det gäller att lägga ihop fakta. Han skrattade självsvåldigt, i det han stängde dörren efter sig.

Beata blev röd som blod ända ned under halsringningen. Hon sade indignerad till Karin Maria:

— Han menar, att folk kunde hitta på att säga, att lille Hans var hans — hans pojke!

— Naturligtvis menar han det, svarade Karin Maria torrt. Du får akta dig för vad du säger, kära Beata. Andra människor ha nästan lika mycken fantasi som du själv.

— Du godaste! … var det enda Beata kom sig för att säga.