XII.

På gavelrummet med utsikt över den lilla småstadsträdgården där pingstliljor och aurikler, innanför låga häckar av lavendel och salvia, kantade jordgubbslandet och de små sängarna med morötter och persilja, satt Agneta och tänkte på dem där hemma.

Det var en av de allra första aftnarna i juni, en mild och fuktig afton med dimma och svagt månsken. Doften från den stora fläderbusken invid muren trängde stark och dövande in genom det öppna fönstret, där Agneta satt uppkrupen i själva den låga karmen och kammade sitt hår för natten. Fingrarna gledo mekaniskt smekande ned genom det långa, glänsande håret, som över skuldran hängde ned på bröstet, medan hon tankfullt flätade och flätade och — utan att hon ens visste av det — stilla gnolade halvt ohörbara ord till en gammal, långsläpig melodi.

Det prasslade vid den låga muren, som skilde krigsrådets trädgård från den oansenliga, halvt utdöda bakgatan utanför. Agneta vände hastigt på huvudet — i den milda sommarnattsskymningen kunde hon urskilja allting omkring sig. Hon tog fast i en gren av fläderbusken och böjde sig fram för att se efter: nej — det var ingenting! Eller också hindrade den stora busken henne från att se riktigt. Och obekymrad, föga lättskrämd som hon var, fortsatte hon ogenerat sin halvhöga, dämpade sång.

Då hörde hon åter — denna gång alldeles tydligt — någon försöka att tränga sig emellan fläderbusken och muren bredvid hennes fönster. Hon reste sig upp från sin plats i fönstret — och plötsligt kom hon att tänka på att det naturligtvis bara var Stina, som varit ute på dans med artilleristerna.

— Är det du, Stina? frågade hon sakta för att icke väcka någon i huset och bringa pigan i förlägenhet.

— Nej, Agneta, viskade en stämma, som hon alltför väl kände igen, oaktat den nu var mer än halvkvävd av undertryckt skratt. Du borde då kunna gissa, att det är jag!

Och löjtnant Skytte — triumferande, själaglad över att nu äntligen ha besegrat det sista hindret — trängde sig småleende fram bakom den täta, styva fläderbusken.

Hade han vid ljusan dag ångerfull och högtidlig presenterat sig i krigsrådets salong, skulle Agneta säkert — med tanke på deras sista stormiga möte i mamsell Fikens kammare — både varit en smula generad och därtill, som hon själv brukade säga, »fière och retirée». Men nu i afton, då han som en annan landstrykare, på en gång djärv och ödmjuk, skälmaktig och känslofull, sans façon klev över muren och smutsig, sönderriven och utan mössa plötsligt stod mitt för henne i månskenet under hennes fönster, då … ja, då kunde verkligen inte Agneta ett ögonblick längre behålla sin överlägsna värdighet. Utan tanke på sin en smula bristfälliga toalett och sitt orediga, halvupplösta hår, sträckte hon okonstlat, längtansfullt bägge sina händer emot honom och viskade jublande:

— Kusin Joachim!

Det var icke tal om försoning eller förlåtelse — ingen av dem kom ens i ögonblicket ihåg, att något sådant kunde komma i fråga. Han lade blott bägge sina armar om henne, där hon ännu satt i fönsterkarmen, och då hon varmt, utan minsta motstånd, lutade sig ned emot honom, kysste han ömt och eldigt hennes ljuva läppar.

— Å, kusin, oskyldig och ändå lidelsefull, lade Agneta bägge sina bara armar om hans hals och tryckte ännu en gång självmant sina läppar mot hans. Å, kusin Joachim, så jag har längtat …

Hans hår var fuktigt liksom sammetskragen på hans rock — hon strök sakta över den med handen.

— Men, hon såg plötsligt blygt på honom, hur har du kommit hit? Hur hittade du på …?

— Fråga hellre, hur det kommer sig, att jag inte hittade på det förr! viskade han igen. Nu tycks det mig alldeles otroligt att jag dröjt så länge. Men dag ut och dag in gick jag ju och väntade på att få höra ett ord ifrån dig — få en hälsning eller ett brev. Och så gick jag där ödmjuk som en straffånge och from som ett lamm hemma på Munkeboda — oskyldigt misstänkt och bevakad av faster Charlotte och hela trakten. Jag tordes knappt röra mig, han såg skrattande upp på henne, av bara nit för att visa mig väluppfostrad och dig värdig. Men då ingen senterade det, så …

De smålogo mot varandra i halvmörkret — han höll ännu armarna om hennes liv — och deras ögon möttes förtroligt, utan spår av osäkerhet eller skygghet.

— Du fryser väl icke, Joachim? frågade Agneta plötsligt oroligt.

— Fryser? … Inte det minsta! svarade han förstrött.

— Ja, för jag törs ju omöjligt be dig komma in, mumlade hon halvt klagande, halvt blygt urskuldande.

— Min häst har jag satt in hos en bonde tio minuters väg från staden … Jag hade naturligtvis litet bråk att komma in genom tullen någorlunda obemärkt, men det gick i alla fall. Nu skall jag för resten strax gå … Jag ville bara se dig …

Hans röst var inte längre riktigt naturlig — liksom så underligt förströdd och frånvarande — medan han icke ett ögonblick släppte henne ur sina armar. Agneta såg icke längre på honom, hon höll ögonen nedslagna under hans blick, och handen, som ännu mekaniskt strök hans rockuppslag, skälvde litet.

— Du himmelens Gud, Agneta! mumlade han plötsligt, en smula svävande på målet, och lutade i detsamma pannan hårt mot hennes svala skuldra. Varför är jag nu icke din man?

Agneta blev på en gång så besynnerligt varm i hans armar — hjärtat klappade fortare, och hon kände, att hon rodnade ända ned på halsen, en rodnad, som brände … Och utan att våga slå upp ögonen, mumlade hon förlägen och halvt olycklig:

— Det är så sent, kusin Joachim … Hon försökte göra sig fri och draga sig innanför fönstret. Det går visst inte an, att du stannar här längre …

— Blott ett ord! Trots hennes motstånd tryckte han henne ännu fastare intill sig. Jag kan inte gå här en evighet och hänga med huvudet och vänta. Antingen lovar du mig, att du tillsammans med mig vill göra allt för att vi så fort som möjligt skola få varandra, eller också, han såg stadigt, allvarligt på henne, tar jag mitt parti och går med första lägenhet till Frankrike. Brevet till krigsministeriet ligger här i min ficka. Du skall avgöra — och det nu! — om det skall skickas i väg eller icke.

— Och om det nu inte hjälper, vad jag än gör, viskade hon ångestfull. Om mamma är obeveklig?

— Herregud, Agneta — så rymma vi vår väg! utbrast han plötsligt helt desperat. Det ha andra gjort före oss. Men om vi bara hålla ihop, så skall du se att trots giftomannarätt och omyndighet och syskonbarnskap och Gud och hela världen, så … Gråter du, Agneta? …

— Nej! snyftade Agneta med huvudet mot hans skuldra. Jag kan bara inte uthärda att höra dig tala på det sättet …

— Lovar du mig då, min duva, fortfor han igen obarmhärtigt, men icke fullt så häftigt, att du vill vara mera modig och mera säker i din sak nu än för en månad sedan?

— Ja, viskade hon passionerat, storgråtande. Jag lovar dig allting — jag skall göra allt vad du vill … om du bara inte reser ur landet!

— Om du bara blir min, skall jag gärna stanna hela mitt liv på Munkeboda, viskade han tröstande. Se så, älskade ängel …

När hon väl lugnat sig, skämdes Agneta en smula över sin oförställda, lidelsefulla ångest. Hon torkade sina ögon med avigsidan av båda händerna och mumlade nästan otåligt, liksom förnärmad:

— Du säger inte ett ord om hur det står till med dem där hemma …

Joachim började plötsligt skratta. Han var själaglad över att äntligen med en dristig kupp ha övervunnit sin rebelliska kusins betänkligheter och motstånd och det föreföll honom nu på en gång så oemotståndligt komiskt att här, på natten, utanför den älskades fönster, helt beskedligt ge sig till att konversera om familjens befinnande.

— Har du ingenting mera att fråga mig om, söta Agneta? frågade han muntert. Om hur det går med stackars mamsell Fikens eviga tandvärk eller faster Charlottes vävnad eller lille-Hans’ katekes, som Beata troget förhör honom uti var dag, eller Karin Marias syrener, som inte på villkor vilja blomma i år eller …

Joachim tystnade tvärt, förvånad över att Agneta plötsligt, nästan förtvivlat, åter kastade sig i hans armar. Han hade icke tänkt sig, att hans ord kunde ha någon som helst verkan, men detta hans skämtsamma, hastiga uppräknande av händelser och förhållanden i hemmet, hade på ett eller annat mystiskt sätt plötsligt väckt hela Agnetas slumrande hemsjuka.

— Å, Joachim! … Så jag längtar hem till Munkeboda! … Jag kan inte uthärda att stanna här! Nej, jag kan det inte …

Agneta visste icke själv att den häftiga, passionerade längtan efter hemmet, som nu till den grad överväldigade henne, i verkligheten mest var en förklädd längtan efter honom — hans kärlek, hans älskade närhet. Hon tryckte sig hejdlöst gråtande intill honom.

Joachim satte raskt foten på en utskjutande sten i muren och svingade sig vigt upp, så att han nu också kom att sitta i fönsterkarmen, men med benen hängande utanför. Över Agnetas skuldra kastade han hastigt en blick in i det halvskumma rummet — såg klaffbordet med den ljusa duken, spegeln på väggen och i alkoven hennes vita, orörda säng.

— Min lilla Agneta, sade han ömt, nästan broderligt. Tro mig — jag skall snart komma och hämta dig.

Dimman hade nu nästan skingrat sig. Det var alldeles stilla — icke ett blad rörde sig i trädgården — och månen stod blek, men stor och strålande, rakt över den styva, mörka fläderbusken. Natten var så ljudlöst tyst — Joachim kunde höra sitt eget hjärta slå mot Agnetas.

— Jag måste gå, Agneta … Och då hon, halvt omedvetet, höll honom kvar: Älskade, jag törs inte stanna längre …

Agneta såg upp — som väckt ur en dröm — och tog långsamt, förvirrad, ett steg tillbaka.

Men Joachim blev likväl sittande orörlig, med ryggen mot fönsterposten — hans blick vilade som bunden på Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han sett henne så förtjusande, som hon nu stod där mitt i månskenet: blek med sina stora, ömma och skygga ögon och det silverljusa håret madonnalikt över skuldror och hals, ända ned till den smala, mjuka midjan. I detta ögonblick kände han som aldrig förr mannens eviga, svärmiskt tillbedjande dyrkan för det oberörda hos kvinnan, för jungfruligheten, den unga flickan. Hon var hans — han älskade henne av hela sin själ, han åtrådde henne med var blodsdroppe, var nerv i hela sin starka, unga kropp, natten och ensamheten förenade dem, och likväl … Han sträckte icke ut sin hand efter henne, drog henne icke intill sig — hon, som blott var en handsbredd borta ifrån honom — sjönk icke till hennes fötter och bestormade henne med böner, som hon i detta ögonblick, det visste han, icke hade kunnat motstå. Kanske var det just denna saliga visshet, detta jublande segermedvetande av att vara så älskad, som gjorde den hetlevrade och obetänksamme löjtnant Skytte mera hänsynsfull och ridderlig än andra män med samma känslor möjligen skulle varit i hans ställe. Han hade så lätt som ingenting från sin plats i fönsterkarmen kunnat svinga sig in i rummet — han besegrade denna frestelse. I det han beredde sig att gå, tog han Agnetas hand, som slappt hängde utmed hennes sida och förde den en sista gång dröjande till sina läppar. Men han sade icke ett ord — han visste, att han icke längre kunde lita på sin stämma.

Först när han åter stod utanför hennes fönster och kände den våta jorden under sina fötter, viskade han — så sakta, att Agneta knappt kunde höra honom:

— Gud vet, om du någonsin skall kunna begripa, hur mycket jag nu älskar dig …

Han lutade sig in med armbågarna på fönsterkarmen och — han tyckte, att han såg Agneta småle i halvmörkret. Men hon höll ögonen orörligt nedslagna, stilla som en madonna, under sitt benade, nedfallande hår.

Joachim grubblade ännu länge över detta svävande, hemlighetsfulla småleende, medan han — plötsligt i det svartaste lynne — förtvivlad, ohyggligt missnöjd med sig själv, red hemåt i den fuktiga natten.

Men när han gått, stod Agneta ännu länge i det öppna fönstret, mitt i månskenet. En gång lyfte hon vänstra handen och såg på den — den hand, Joachim sist kysst — och förde den stilla, långsamt till sina läppar.