II.

Uppe på det norra gavelrummet gick Joachim Skytte och packade upp sin koffert. Stugpigan Bengta hade hjälpt honom att lägga linnet i byrålådorna och hänga kläderna in i garderoben, men nu hade hon blivit avskedad med tack och tillsägelse, att löjtnanten helst ville sörja för resten själv. Det var då alltid något att taga sig till! I det blandade skenet från den sprakande och flammande björkvedsbrasan samt det enda ensliga talgljuset på byrån hämtade han från bottnen av den solida läderkofferten upp en efter annan av böckerna och placerade dem omsorgsfullt i den hängande bokhyllan på väggen.

Där var »Corinne» och »La nouvelle Héloise», några av Walter Scotts romaner och ett par av Voltaires tragedier vid sidan av »Die Räuber» och Ehrensvärds Italienska resa. Därtill några äldre svenska böcker och av modernare »Frithiofs saga», ett par häften av »Iduna» och »Poetisk Kalender» samt äntligen, flitigt lästa, Victor Hugos första Oder och ballader. Allt i allt en rätt betydlig boksamling för en tjugufemårig artillerilöjtnant, som aldrig gjort sig till med att vara belletrist och aldrig varit utanför landets gränser.

Han genomgick förstrött varje boks titel och strök ofta långsamt med handen över bandet, innan han satte dem på deras plats — på detta tanklöst smekande sätt, varpå den, som verkligen älskar läsning, alltid behandlar böcker. Därpå packade han upp ett gammalmodigt, konstigt inrättat skrivschatull, som förut tillhört en annan Joachim Skytte — det bar på locket initialerna J. S. och årtalet 1788 — öppnade det och ordnade dess innehåll på bordet framför fönstret.

Sedan fanns det, tyvärr, intet mera att göra. Han samlade ihop de få pappersomslagen, som åter sorgfälligt gömdes i kofferten, och gav sig till att spatsera fram och tillbaka i det långa rummet.

Du gode Gud! Här skulle man alltså vara tvungen att stanna hela långa våren och sommaren — vintern också kanske. Och det för en galen nycks, ett övermodigt infalls skull! Vad hade han med överstens käraste att göra? Flickslinkor fanns där nog av i Stockholm, och »röda Lotta» var i hans ögon icke en bit bättre än de andra. Men hon hade nu förgapat sig i honom. — Löjtnant Skytte log ovillkorligt vid minnet av det dråpliga dryckeslaget ute på Stallmästaregården, där han trots överste Stålkulas svartsjuka närvaro vunnit den röda Lottas tillfälliga och rätt passionerade bevågenhet. Och så hade han naturligtvis icke kunnat motstå den övermodiga lusten att spela gubben ett spratt. Yr i huvudet av vin och stulna kyssar, hade han burit tösen i släden, kört ifrån de andra inåt landet, stannat på första bästa gästgivaregård … stannat där två hela dagar, ända tills översten, rasande som en retad tjur, hade uppsökt dem. Därpå hade så den beryktade duellen utan vittnen följt — ett simpelt slagsmål, vilket han från början gjort allt för att undvika, men som den andre genom att hota med ridpiskan slutligen tvungit honom till. Joachim rynkade pannan i ensamheten, när han tänkte tillbaka därpå — det var förstås motbjudande att behöva prygla en gammal man, men stå och taga emot stryk som en skolpojke kunde han ju heller icke finna sig i. Och om han så ändå bara hade kunnat tiga, så hade Stålkula nog för sin egen skull låtit historien tystas ned, men arg och förbittrad på gubben, som han var, hade han icke kunnat motstå lusten att skryta för kamraterna med, hur han i dubbel måtto planterat ett »horn» i sin överordnades panna. Därpå hade kronprinsen och vederbörande fått nys om saken. Av hänsyn till gubben Stålkula, som ju heller inga lagrar skördat på affären, aktade man sig att draga historien inför krigsrätt, men för exemplets och disciplinens skull ansågs det nödvändigt, då saken inom officerskretsar var alltför bekant, att löjtnant Skytte tills vidare blev suspenderad.

Han undrade, om flickorna visste, varför i all världen kusin Joachim, som först nyligen från artilleriet i Kristianstad fått transport till Stockholm, så plötsligt måst lämna huvudstaden, och inte hade någon annan resurs än att taga sin tillflykt till släktens gamla stamgods Munkeboda. Naturligtvis visste de det! Inte hade väl faster Charlotte kunnat tiga med en så intressant historia, och Karin Maria, som ju korresponderade med flickbekanta i Stockholm, hade säkert fått det rapporterat alltsammans. Med tummarna i västfickorna blev han stående mitt på golvet och stirrade under sammandragna ögonbryn rakt in i ljuset — orolig, förargad, förödmjukad, rasande på sig själv och andra. Ända tills han på en gång kom till att småle: han hade plötsligt sett framför sig lilla Agnetas bruna ögon, stora, vidöppna, barnsligt förfärade över kusin Joachims förskräckliga mandater …

Nästa morgon vaknade han sent, utsövd efter resan och i bättre humör. Medan han klädde sig och ordnade det lockiga håret framför den lilla smala, fuktfläckiga spegeln på byrån, såg han icke längre så mörkt på tillvaron, och när han vid en blick ut genom fönstret fick syn på Karin Maria, som rak och ståtlig i sin rödrutiga värkensklänning, med schal över skuldrorna, barhuvad trots kölden, matade hönsen nedanför kökstrappan, började han efter hand känna sig mer och mer försonligt stämd gentemot utsikten att tillbringa sin tid på Munkeboda.

Han drog ett sista tag i fadermördarna, planterade en guldnål i den höga halsduken, fick fatt i sin brokiga sidennäsduk, som fallit bakom spegeln, och sprang raskt nedför trapporna.

Inne i salen satt faster Charlotte som vanligt vid mittfönstret mellan hyacinterna. Frukostbordet stod dukat — demonstrativt tomt med blott ett kuvert. Då Joachim bugade sig och, något generad, började ursäkta sig för sin sjusovaresömn, reste majorskan sig och ropade ut i köksdörren:

— Boel, värm ölosten och tag in maten. Nu är löjtnanten nere.

Därpå fördjupade hon sig åter i att taga upp maskor — Joachim tyckte, att han åter blev tio år under hennes ogillande, förebrående tystnad.

Då Boel, röd i ansiktet under hätteklädet, kom in med ölost, spickesill och stuvad potatis på en bricka, sade fastern, utan att lyfta ögonen från maskorna:

— Du får ursäkta, käre brorson, våra lantliga seder. Hos oss står frukosten på bordet klockan sju precis.

— Min goda faster Charlotte kan vara säker på, att klockan sju precis skall jag också infinna mig hädanefter.

Majorskan mildrades en smula genom hans artiga undfallenhet. Hon frågade honom nådigt, hur han sovit, och började tala om, hur ledsamt det var att det skulle vara råttor i den blå kammaren, fastän hon sannerligen hade stoppat både kungsljus och gröt med arsenik i hålen …

Efter frukosten drev Joachim tämligen ensam omkring på gården, som tycktes ligga alldeles utdöd i solskenet. Drängarna voro åt skogen och hämtade hem ved och bakris — man måste skynda att begagna tiden, medan de frusna kärren ännu voro farbara — och i köket gjorde pigorna i ordning till middagen, som för hela hushållet, folket såväl som herrskapet, skulle stå färdig precis klockan halv tolv. Den enda, som ägnade den främmande någon uppmärksamhet, var hans gamla bekanta, stugpigan Bengta, vilken borta vid köksfönstret satt och malde senap med en kanonkula i en träskål, som hon höll fast mellan knäna under det hon regelmässigt vaggade fram och tillbaka med kroppen. Ända ut på gården hörde han, i det han gick förbi, hennes långsläpiga stämma sjunga visan om jungfrun, som mötte

medan hon samtidigt i sin besvärliga ställning höll på att vrida huvudet ur led för att se efter honom.

Något uppmuntrad av denna uppmärksamhet — den enda han hittills rönt — fortsatte han sitt tysta men energiska letande efter flickorna, vilka tycktes sjunkna i jorden, och fick äntligen, då han på vinst och förlust ämnade träda in i brygghuset, syn på Beata, vilken från fönstret vid sidan av den tvärdelade brygghusdörren lutade sig fram ur vävstolen och vänligt nickade till honom.

Inne i det mörka brygghuset fann han efter något letande klinkan till vävkammardörren och trädde in.

Torvelden glödde friskt i den breda, nästan fyrkantiga järnugnen med en hemsk, något obestämd bataljrelief på framsidan. Solen sken in genom det grönaktiga, smårutiga fönstret, vid vilket Beata satt och nu reste sig från sin väv för att hälsa på kusinen.

— Vad här är trevligt, kunde Joachim, som under den sista halvtimmen känt sig fullkomligt husvill, icke låta bli att säga. Har kusin något emot, att jag slår mig ner en stund?

Beata röjde välvilligt undan spolar och skyttlar från den enda trästolen och bad honom artigt taga plats.

Samtalet gick till att börja med rätt trögt. Dels var Beata litet blyg, och dels var hon rädd för att mamma skulle komma och se, hur lat hon var. Ty inte passade det sig, att hon hela tiden satt och slamrade med väven, då hon skulle underhålla kusin Joachim. Inte förrän han tillfälligtvis kommit att nämna, att han sett faster Charlotte övervaka utläggandet av vävräckorna på blekplatsen — den goda vårsolen skulle nyttjas — kom det riktigt liv i samtalet.

De talade om trakten, som Joachim knappt sett sedan sin barndom, och han frågade efter vilket umgänge det egentligen fanns på orten.

Beata nämnde pliktskyldigast prostens och lagmannens, »men det var så långt borta», hon suckade. — Och så, det kom litet dröjande, liksom tvekande, baron Stjerne på Marieholm.

— Nils Olof Stjerne? frågade Joachim intresserad. Det hade funnits liksom ett slags hemligt förbehåll i hennes röst, vilket tydligen lovade mera och väckte intresse.

— Ja … Beata satt och gungade med foten på tramporna och vägde skytteln i handen med nedslagna ögon.

— Nå? … forskade Joachim uppmuntrande. Det var ju klart, att hon hade något att säga, som hon hellre än gärna ville ut med.

— Han kommer hit ofta, fortfor hon i samma ton.

— Såå? … Kusin Joachims ögon blevo mer och mer avvaktande och frågande.

Beata böjde sig en smula fram i vävstolen och sade med litet lägre stämma, nästan viskande:

— Han är så gott som förlovad med Agneta.

— Nej! utbrast Joachim, icke precis misstrogen, men förbluffad.

Beata nickade blott tvärsäkert bekräftande, i det hon hastigt sköt skottspolen igenom varpen, trampade till och slog i.

Joachim reste sig upp och stödde sig mot vävstolen.

— Men hon är ju endast ett barn, sade han ogillande, mot honom.

— Mamma vill det, fortsatte Beata sina förtroenden, glad över att ha någon att prata med. Men hon hade ändå hellre önskat, att det blivit Karin Maria.

— För det att hon är äldre?

— Ja, naturligtvis … Och så är hon förståndigare. Mamma är så rädd för, att Agneta inte skall kunna ta gamla friherrinnan på rätta sättet.

Joachim Skytte teg. Han stod och tänkte sig lilla kusin Agneta som den tjocke fyrtioårige Nils Olof Stjernes friherrinna. Omedvetet drog ett uttryck nästan av vedervilja över hans ansikte.

— Men, Beatas stämma sjönk igen, det tjänar i alla fall inte till något, vad mamma vill, för hon får nu aldrig i världen syster Agneta till det.

— Inte? Joachims intresse var åter väckt. Varför inte, kusin Beata? Sitta som friherrinna på Marieholm, tycker jag just skulle vara något för lilla Agneta — som ser ut som en prinsessa, tillade han långsammare, nästan för sig själv.

Beata svarade icke. Hon satte en ny spole i skytteln och knep ihop läpparna med ett uttryck, som vältaligare än alla ord sade, att hon nog visste mera, men att ingen makt i världen skulle förmå henne att säga det.

— Berätta! envisades Joachim, mer och mer nyfiken.

Beatas fasta beslut vacklade genast.

— Om kusin lovar, att inte säga det — inte för någon! Hon såg allvarligt upp.

— Inte för en levande själ. Så sant mig Gud hjälpe, bedyrade han högtidligt.

Beata var nu icke längre i stånd att hålla på hemligheten längre. Hon böjde sig fram och viskade hastigt:

— Jo, för jag tror alldeles bestämt, att Agneta är kär i en annan.

— I vem? inföll Joachim energiskt. Vet inte kusin vem det är?

— Ja, se, det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, och jag kan omöjligt räkna ut det. Men någon måste det vara, ty allt sedan vi dansade tjugondedagen hos faster Brita på Råsnäs, är hon inte densamma mot Stjerne och tål inte att se honom.

En skugga föll över Beatas vita väv. Det knackade muntert på rutan, och Agnetas söta ansikte inramat av ylleschalen, som hon höll ihop under hakan, tittade in.

— Säg ingenting, kusin Joachim — för Guds skull, viskade Beata. Flickorna skulle aldrig förlåta mig …

Agneta slog upp dörren på vid gavel. Hon ryckte schalen från huvud och skuldror och förde bägge händerna upp till håret utan att strax ge akt på Joachim, som stod i skuggan, lutad mot vävstolen.

— Kusin Joachim! ropade hon förvånad, i det hon plötsligt fick ögonen på honom. God morgon, hon neg för honom. Är kusin här?

— Ja, vi ha suttit och filosoferat litet på morgonkvisten, kusin Beata och jag, sade Joachim ogenerat och hälsade.

— Över vad? undrade Agneta nyfiket med sina klara, bruna ögon i hans utan att ännu sänka armarna från koaffyren, som hotade att ramla ned.

— Å … över giftermål och kvinnor och kärlek och sådant där. Inte sant, kusin Beata? retades han med kusinen, som satt och rynkade ögonbrynen och gjorde hotande hemlighetsfulla miner med ryggen åt Agneta.

— Över kärlek … återtog Agneta långsamt, liksom ovillkorligt. Jag undrar …

Hon sade icke mer, rodnade till under Joachims frågande och oroade blick. Så satte hon sig hastigt ned vid rocken mitt i rummet och började spola den halvspunna spolen färdig. Beatas ögon mötte mystiskt menande, nästan triumferande Joachims.

— Det är ingenting att undra på, sade Joachim långsamt efter en paus, med ett uttryck, som flickorna, ifall de känt till ordet och förstått det, skulle kallat cyniskt. Nu kallade de det bara överlägset och tyckte till och med, att det klädde honom. Det får nog kusin lära alltsammans i sinom tid — när kusin blir gift.

Agneta såg blygt upp från sin spole. Vad han då såg präktig ut i den bruna klädesrocken, som satt så väl, den höga, brokiga västen och det fina linnet över sidenhalsduken! Hennes blick sjönk ned på de åtsittande eleganta benkläderna och de nätta, blanka stövlarna.

Gud vet, undrade hon ovillkorligt, om han alltid ämnar gå så fin i vardagslag!

Joachim mötte hennes blick, hennes öppna, oförställda beundran smickrade hans fåfänga och satte honom strax i gott humör.

— När man blir gift, upprepade Beata skeptiskt, med djupt föraktlig betoning. Nej, lär man det inte förr, så lär man det minsann inte då!

Joachim brast ut i skratt. Han kunde förstå, att de åsikter, hans kusin av sin moder bibringats angående äktenskapet, icke voro särdeles romantiska. — Man kan ju tänka sig, sade han muntert, välvilligt docerande, att en flicka kan bli gift med en man, hon älskar. Han talade till Beata, men såg på Agneta, som ännu djupare sänkte huvudet över det surrande spinnrockshjulet.

Beata fnyste föraktligt till. — Det händer aldrig, knappt ens i romanböcker.

Den ovilja och cyniska stämning, som nyss, då han hörde det projekterade giftermålet mellan baron Stjerne och lilla Agneta, gripit den unge Skytte, slog på en gång plötsligt om. Han kände sig med ens, gentemot kusin Beatas principiella tvivel, åter besjälad av denna svärmiskt-romantiska tro på den verkliga, äkta, sanna kärlekens allmakt, vilken han funnit uttryckt hos de flesta av sina älsklingsdiktare, och som vid de ungdomliga kamratgillena lärt honom att i så varma och inspirerade ord tolka det intryck, kvinnan, kvinnligheten, »das ewig weibliche», så långt han kunde minnas tillbaka, gjort på hans lättrörliga hjärta. Lutad mot vävstolen, med ena armen bakom nacken och huvudet böjt en smula tillbaka, började han ivrigt och allvarligt utveckla sina teorier, prisa kärlekens lycka och allena saliggörande inflytande på livet. De mörkblå ögonen strålade under den ungdomligt släta, vita pannan, över vilken det bruna håret oredigt föll fram, och den djupa klyftan i hans runda skägglösa haka blev liksom djupare — rörlig och uttrycksfull under hans entusiastiska tal. Beata hade för länge sedan upphört att väva. Hon satt och fingrade på skytteln, med det lilla huvudet tankfullt på sned mot muslinsschaletten, utan att riktigt våga se upp på kusinen, medan Agneta med handen på spinnrockshjulet, lätt framåtböjd, med halvöppen mun och vitt uppspärrade ögon följde var rörelse i hans ansikte. Det hade ursprungligen varit Joachims mening att bevisa Beata, att kärlekens lycka också vore tillgänglig i äktenskapet — ja, egentligen hörde hemma där — men efter hand som han talade, kom han, hänförd av sina egna ord, helt och hållet bort från ämnet och talade blott om kärleken i allmänhet, om mannens kärlek till kvinnan, oberoende av band och lagar. Och de namn han nämnde: Julies och S:t Preux’ namn, Frithiofs och Ingeborgs namn, hans citat av Eigils jublande utrop hos Oehlenschläger:

Jeg har min Helga! Hörer det, I Sale …

allt detta bevisade ju i själva verket ingenting om lyckan i äktenskapet, men flickorna märkte det icke; liksom han själv hade de för länge sedan fullständigt glömt utgångspunkten. Han talade ju som en bok, en dikt, och han talade om kärlek — det var dem nog.

Detta passionerade föredrag om hjärtats rätt hade fullständigt brutit isen, de kände sig nu som gamla bekanta och kallade varandra helt oceremoniöst och förtroligt för »du» och vid namn alldeles som syskon. Med anknytning till den älskade Frithiof, kommo de in på litteraturen — de voro allesammans livligt intresserade av den nya nationella diktningen, men av utländska böcker kände flickorna icke till stort mer än sina gamla franska skolböcker. De »contes» och franska tragedier mamma hade, voro i regeln inlåsta och lästes blott högt för språkets skull, i urval och under kontroll. Joachim berättade för dem om de tyska romantikerna och deklamerade stycken av »Don Carlos» och »Die Räuber» — mer för sitt eget nöje än kusinernas, som blott ofullständigt förstodo tyska. Det hade icke brukats på mammas tid; franska hade de däremot, som nästan alla »bättre folks barn» lärt ungefär samtidigt med modersmålet. Då Joachim såg, att de trots all god vilja omöjligt kunde dela hans beundran för Carl Moor och markis Posa, avbröt han sig plötsligt och ropade med livlig entusiasm:

— Men så finns det en fransos, som heter Victor Hugo. Han är helt ung, knappt äldre än jag. Ni kan tro, han kan skriva.

Och i den gamla vävstugan på Munkeboda, där så många tusentals alnar av linne- och blångarnslärft vid ljudet av psalmer och sävliga folkvisor mödosamt knogats ihop av fruar och fröknar och pigor, började nu den unge Skytte för sina kusiner deklamera modern europeisk romantisk poesi.

ljöd det klangfullt och patetiskt ända ut i brygghuset till majorskan, som häpen stannade ett ögonblick, innan hon kom sig för att lyfta upp klinkan. Och då hon öppnade dörren, såg hon bägge sina yngsta flickor sitta med händerna i kors på blanka vardagsförmiddagen, röda om kinderna och med tårar i ögonen, medan kusin Joachim mitt på golvet stod med rynkade ögonbryn och handen tragiskt utsträckt emot henne.

Sannerligen, en ny tid hade runnit upp på Munkeboda! Också där hade seklets tredje årtionde begynt!