XV.

Den, som icke blev synnerligen uppbyggd, då hon hörde talas om baronens »ridderliga tillbakaträdande» var hennes nåd majorskan. Hon blev rent av dödligt förnärmad. Icke endast hade hela trakten nu i ett halvt år på det ivrigaste diskuterat partiet, som lagmanskan med sina fem döttrar höll på att förarga sig grön över, men hon hade också skrivit om det till svägerskan i Stockholm. Och till på köpet hade hon varit tvungen att inviga Fagerhjelms i hela historien, då hon hux flux skickade Agneta till dem. Där satt hon nu med skammen och »tous les frais», som hon häftigt indignerad sade till Karin Maria. Skulle det sluta på det viset, kunde verkligen de hellre för länge sedan brutit för Agnetas räkning — det hade åtminstone sett litet bättre ut, än att hon, stackars barn, skulle bli ratad på det sättet! För den skull hade de ju inte behövt att kasta henne i armarna på den där odågan Joachim. I hela Göinge härad fanns ingen flicka så vacker som Agneta — hon skulle kunnat få vem hon pekat på, innan den där dumma historien kom på! Majorskan satt uppe på loftet under takfönstret, rak som en pinne, och skrev egenhändigt — under dessa och åtskilliga andra parenteser — den stora tvättnotan, under det Beata och Karin Maria, märkvärdigt ödmjuka och betryckta, men hemligt förnöjda bägge två, stodo böjda över kläderna och efter moderns kommando sorterade dem i högar. Att räkna till stortvätt anförtroddes i det Skytteska huset inte åt lejda händer.

Joachim hade dagen förut kommit tillbaka från sin andra visit på Marieholm, där han nu »gjort upp saken» med Nils Olof. Vad som egentligen föregått dem emellan fick ingen så noga reda på — det behövdes icke heller, då resultatet i alla fall förelåg alldeles klart. Det första han stigit av hästen, gick Joachim nämligen rakt in till sin farbror och faster och berättade kort och gott, att han nu hade baron Stjernes ord på att denne efter sin moders råd, och då han insett, att han ingen utsikt hade att någonsin vinna sin tilltänkta bruds hjärta, frivilligt löste Agnetas föräldrar från deras ord och trädde tillbaka från sitt frieri.

Majorskan satt alldeles som förlamad. I synnerhet irriterade detta henne: »Efter sin moders råd»… Hon hade vid Gud i himmelen aldrig tänkt sig, att gumman Malvina kunde vara en sådan gammal lömsk intrigant!

Men ute i den stora förstugan tog Joachim Karin Maria om livet och såg henne länge skälmaktigt in i ögonen. Han frågade, om hon ville, att han skulle upprepa, vad gamla friherrinnan sagt — att yppa det till henne kunde han nog försvara! Karin Maria blev röd som blod och nekade värdigt indignerad att höra på hans »bêtiser». Varpå han gapskrattande viskade henne något i örat och kysste henne häftigt på kinden, innan han rusade uppför loftstrappan till Beata, hos vilken han alltid med säkerhet påräknade att finna en bottenlös fond av sympati.

Karin Maria stod länge och gned sig tankfullt på kinden med förklädessnibben, tills den blev ännu rödare, än den förut varit, och till slut en liten sällsynt grop började visa sig nere vid mungipan. Hon blev enig med sig själv om, att hon nog vid första tillfälle skulle locka ur Nils Olof vad som blivit sagt mellan honom och kusinen. Vad gamla friherrinnan tänkte eller sade, kunde däremot naturligtvis rakt inte intressera henne!

I själva verket hade Joachim alls icke behövt göra någon hemlighet av sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gått mycket formellt till, och då den unge Skytte ända från början uppträtt ovanligt sansat och sobert, hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hört annat än moderns cyniska profetior om »en brud, som för älskaren med i boet» — efter det han med ett par avmätta men långt ifrån känslolösa ord yttrat, att då han nu mindre än någonsin såge någon utsikt att vinna Agneta Skyttes hjärta, ville han åtminstone icke vara orsaken till, att hon för hans skull hölles avlägsnad från hemmet och familjekretsen. Han hade hela tiden funnit för gott att behandla Joachim som ett slags befullmäktigad envoyé från Munkeboda och icke med ett ord berört deras rivalskap. Joachim hade strax förstått detta och heller icke å sin sida vidrört denna ömtåliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof Stjerne, hur Agnetas öde hädanefter formade sig, då han nu upphörde att spela en roll i hennes historia.

Därefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter högre order, låtsade om ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bästa kamratskap. Stjerne var en smula tystare än vanligt och drack inte så litet mera än de andra. Därefter hade friherrinnan bjudit på en tidig kopp te, och Joachim hade från hennes läppar fått den första egentliga förklaringen på »omslaget», vilken i hög grad roade honom.

— Ja, ja, min käre Corydon, den gamla damen klappade honom vänligt men hårdhänt på kinden med sina små beniga fingrar. När vi nu snart få vår Amaryllis i brudsäng, tänka vi då någon gång på gamla Malvina Stjerne, som inte har så liten förtjänst därvid?

— Min nådiga friherrinna kan vara säker på, att det finns ingen, jag oftare skall tänka på, svarade Joachim med handen på hjärtat, uppriktigt tacksam för hennes värdefulla diplomatiska inblandning, om den än egentligen icke skett för hans skull.

— Munväder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade på huvudet. Jag skulle känna världen illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en gammal käring längre än han ser henne. Nej, tänk han bara på sin Amaryllis — entre nous, så är hon värd det! — och sörj för att han har ett par duktiga tvillingar innan nästa midsommar.

Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skämt, men han skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle få stå fadder.

— Jag tar honom på ordet, mon cher! ropade friherrinnan och hötte åt honom med pekfingret. Gud nåde honom, om han narrar mig! Bara nu inte tösen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda … Ja, nu har jag rett ut det värsta av härvan för honom — nu får han göra resten själv. Nils Olof blir jag väl nödd till att taga under armarna ännu en stund.

Därpå hade hon låtit Joachim kyssa sig på handen, bett honom hälsa Karin Maria och i sista ögonblick undersökt sadelgjorden på hans häst, vilken hon strax sett, att stalldrängen spänt alltför vårdslöst på. Friherrinnan hade ett öga på vart finger och fick nu också den triumfen att göra narr åt ungdomen, som »amourn gjort blind».

Joachim var ofantligt nöjd med sin färd, när han äntligen klockan nio på kvällen red in på Munkeboda.

Nu på sommaren, då dagsljuset varade så länge, kunde faster Charlotte omöjligt kontrollera, hur länge de unga voro uppe. Det visade sig nämligen fullkomligt hopplöst att få Joachim och flickorna att gå till sängs på det reglementsenliga klockslaget då solen ännu stod på himlen och inte ens fåglarna ännu gått till vila. Med gitarren i ett band om halsen satt Joachim på den breda gamla stentrappan ut till gården, medan Karin Maria och Beata — oftast mamsell Fiken också — stilla sutto bredvid varandra ett par trappsteg ovanför honom.

Och på sitt okonstlat känslofulla och dramatiskt-patetiska sätt sjöng den unge Skytte till gitarren professor Geijers manliga sånger och emellanåt, utan något som helst ackompanjemang, alla de gamla skånska, ursprungligen danska, folkvisor, vilka han kunnat i sin första barndom och efter hand lärde på nytt av folket omkring Munkeboda. Drängarna och pigorna på gården sutto i en mörk klunga under den stora hängbjörken vid husknuten och hörde lika andäktigt på som flickorna — också, när han sjöng de små franska »chanson’er» från förra seklet, som Joachim en gång lärt av sin glada moder, och som gubben Niklas — vilken stilla rökte sin aftonpipa i det öppna fönstret — regelbundet begärde da capo. Till och med den stränga faster Charlotte kom en och annan gång ut på trappan och stod där överst uppe i dörröppningen med sin höga stärkta mössa och den trånga, malätna pelissen över de kantiga axlarna.

— Kom nu in, flickor, sade hon när visan var slut. Ni borde för länge sedan ha varit i säng!

Men ingen låtsade höra. Upproret låg i luften — det kunde icke längre dämpas. Faster Charlotte måste dagligen medgiva för sig själv, att med Joachim hade en ny tid och en ny anda dragit in på Munkeboda.

Ty »den unge Skytten», arvingen — hade efter hand blivit den, omkring vilken allting rörde sig på gården. Icke blott hade han för Agneta och hennes systrar blivit den viktigaste personen i hemmet, utan också gubben Niklas, som i nära trettio år varit majorskans förste och lydigaste undersåte, gick med var dag mer och mer över till fienden. Det var icke blott den unge mannens muntra bekymmerslöshet och eldiga, djärva manlighet, som tilltalade den gamles sinne, men han återfann med hemlig, vemodig glädje i själva hans svärmiska och lättrörliga temperament en så tydlig släktlikhet med sitt eget, att den mer än försonade honom med brorsonens obetänksamhet och uppstudsighet. Och för Joachims något dunkla och oklara framtidsplaner, hans ärliga och lidelsefulla anslutning till den stora revolutionens odödliga, nu småningom återupplivade principer kände farbrodern en naturlig och varm sympati, som varken hennes nåds förståndiga regemente på det ödsliga Munkeboda eller den heliga alliansens tvungna fred över Europa någonsin hade kunnat kuva. Ty Niklas Skytte hade, då han år 89 ännu var en ung kornett i kung Gustavs här, varit — som han själv sade — »en stor jakobin», och den stolta friheten, det kraftiga personliga initiativet, hade ingen uppriktigare tillbedjare än han. Med ett slags naiv beundran såg han upp till den unge mannen — alltid snarfyndig, alltid oegennyttig, alltid med tusen dristiga projekter i huvudet, vilka han sedan med all övertygelsens värme, en gränslös envishet och en outtömlig vältalighet visste att försvara. Faster Charlotte skakade på huvudet och höll igen, så gott hon kunde, men hennes klokhet kunde icke hindra, att godsets skötsel efter hand mer och mer gick över i Joachims händer. Majoren började känna sig gammal och trött — litet slö också; när hans hustru förebrådde honom, att regeringstömmarna gledo honom ur händerna, ursäktade han det med, att det ju för alla parter var bäst, att Joachim under hans ledning, medan han ännu levde, satte sig in i förhållandena — han skulle ju ändå en gång övertaga det hela! Och folket — detta bråkiga, oberäkneliga, envisa och sluga gränsfolk, som är så svårt att handskas med, och som instinktivt blott respekterar den självmedvetna kraften — hade ju redan tio gånger mera respekt för den unge löjtnanten, vars order, till och med om de voro en smula förhastade och icke alltid de mest välbetänkta, dock alltid voro klara och precisa, och vilken både förstod att ge en örfil vid rätt tillfälle och en plåtsedel till den, som gjorde honom till lags, än för den gamle majoren, som blev arg, gnatade, förlät och tog sig en pris på förargelsen.

Joachim hade redan lagt in om avsked från regementet. Kunde hans faster icke, innan året var slut, bevekas angående hans och Agnetas giftermål, var det hans fasta beslut att, trots alla den älskades invändningar, för en tid gå i utländsk krigstjänst. Att gå här hemma på Munkeboda dag ut och dag in och se på varandra, insåg han skulle i längden överstiga deras krafter. Bättre då att skiljas under några år och se tiden an. De till ytterlighet spända förhållandena i Polen, där man vart ögonblick väntade på att upproret skulle bryta ut, sysselsatte nu alla unga sinnen, och många svenska hjärtan klappade av lust att ila det betryckta folket till hjälp. Ty i Sverige glömde man icke, att Polen en gång varit broderlandet och därefter det rike, vilket de stora Karlarne offrat sina flesta tankar och mest blod; att kämpa för dess frihet emot den moskovitiske arvfienden stod för Joachim Skytte, som för så många andra av hans jämnåriga, såsom ett högst eftersträvansvärt och ädelt dåd. Ofta under dessa långa sommarkvällar talade han med Beata och Karin Maria därom.

Man var nu ett gott stycke in i juli, men ännu nämndes icke ett ord om Agnetas återkomst. Karin Maria, som på sista tiden blivit otroligt djärv — mamma tyckte »egenmäktig» — häntydde väl på det ett par gånger, och majoren lät undfalla sig ett par försiktiga vinkar om att, »då det ändå inte blev av med Marieholmaren, tjänade det ju inte till någonting att tvinga flickebarnet» — men hennes nåd var obeveklig. Hon tänkte förnämligast på, och det gjorde hon ingen hemlighet av, hur »illa det nu skulle se ut», om Agneta, efter det att baron Stjerne »ratat» henne — vid detta ord brukade majorskan stolt knipa ihop läpparna och se den hon talade med rakt in i ögonen — om Agneta nu hux flux giftes bort med Joachim. Man hade pratat nog om Agneta i trakten — nu borde folk få tid att glömma henne.

— Men mamma, kunde då Beata säga, alldeles gråtfärdig, om kusin Joachim då går ut i krig?

— Så får han gå, svarade majorskan trankilt. Det kunde bara göra honom gott. I min ungdom hörde det till, att en karl hade varit med åtminstone om ett fälttåg, innan han slog sig till ro.

— Men mamma, invände Beata blygt, han kunde göra mycket mera nytta här hemma på Munkeboda.

— Menar du det? … Han gjorde klokare, om han läte stenarna ligga på åkern i fred, svarade majorskan kort, och mössbanden skälvde under hakan, då hon tänkte på alla de reformer Joachim föreslagit och delvis redan utverkat farbroderns samtycke till. Där de ligga, kosta de varken krut eller pengar och plats ha vi gudskelov nog av i Göinge härad!

Den enda, som inte gjorde någon direkt ansträngning att beveka faster Charlotte och i det hela på sista tiden tycktes vara komplett likgiltig för om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim själv. Han talade nästan heller icke mera om henne, och hans lynne var det bästa man kunde önska sig — något ojämnt, men i regeln briljant — för gott, tyckte flickorna, stötta på systerns vägnar, och Beata hade aldrig anledning att mera klaga över några »Roquairoller».

Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt på, att kusin Joachim på sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell Fiken, och då hon ihågkom hans ord vid ett föregående tillfälle, slöt hon därav med rätt stor bestämdhet, att han äntligen på ett eller annat sätt vetat sätta sig i förbindelse med den älskade. Men hon meddelade ingen sina misstankar och sökte aldrig få veta något — vad skulle det tjänat till? Det hade ju blott varit att besvära sitt samvete med en ny börda, och Karin Marias samvete var redan icke så fritt, som det brukade vara.

Men med stackars mamsell Fikens samvete var det ännu sämre beställt, ty, som Karin Maria gissade, så förhöll det sig verkligen. Med en djup övertygelse om att i krig och kärlek äro alla medel tillåtna, hade Joachim skickligt förlett den beskedliga mamsell Fiken att vara mellanhand i en högst livlig brevväxling mellan honom och Agneta. Hon hade naturligtvis gjort litet svårigheter och talat både om hennes nåd och om fjärde budet, men då hon dels var mycket romantisk och hade det ömmaste hjärta i världen och dels, i sin halvt omedvetna världsklokhet, räknade ut, att det kanske en gång i framtiden inte kunde vara så dumt att ha gjort den blivande ägaren av Munkeboda en tjänst, gav hon under många tårar efter för »lajtnangtens» bedårande men något sofistiska vältalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann med en outtröttlig, aldrig svikande påhittighet oupphörligt nya utvägar att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta. Avtalet om denna brevväxling hade skett vid ett nytt nattligt besök i krigsrådets trädgård. Dessa hemliga ritter genom natt och mörker för att en halvtimme stå under den älskades fönster, hålla henne i sina armar, höra hennes röst och se in i hennes ömma, bruna ögon tilltalade i allra högsta grad den unge Skyttes sinne för det äventyrliga och romantiska. Emellertid — då han sista gången på ett hår när hållit på att upptäckas av den yrvakna och nyfikna fröken Susen, var han för framtiden hänsynsfull nog att avstå från detta vågsamma och i mer än ett avseende alltför farliga nöje. Med själ och sinnen, med allt som fanns hos honom av trots och fantasi älskade han sedan månader tillbaka Agneta — denna trägna och ömma brevväxling, i vilken hon naivt och hänsynslöst gav honom det innersta av sitt väsen, band honom ännu fastare vid henne. Han kunde timtals ligga ute vid en åkerren eller i den lummiga kalvhagen och läsa om och om igen dessa söta brev — omedvetet trånande, förtrollande, dristiga och lidelsefulla som Agneta själv och därtill så oskyldigt snusförnuftiga och flickaktigt modesta, beständigt i stilen bärande vittne om mamsell Fikens pertentliga: »Med estime och affektion framhärdar …»

Agneta förebrådde sig naturligtvis varenda dag sitt högförräderi mot mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men när hon hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrådets syrenlusthus och genom grenarna kikat ut på gatan efter Susens gradpasserare, medan moster Netten med outtröttlig känslosamhet läste högt M:me Cottins »Mathilde» och förlorade sig i reflexioner över medeltidens »vackra sentiments» — kunde hon om aftonen, om det så gällt hennes liv, inte låta bli att titta inom hos Bak-Ulla och höra efter, om det inte vore »något bud hemifrån»… Breven till välborna och dygdädla fröken Agneta Skytte lades nämligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell Fikens kusin, Ulla, vilken höll ett anspråkslöst konditori i huset näst intill krigsrådets. På det viset undgick Agnetas i hög grad utvidgade korrespondens all uppmärksamhet.

Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varför Agneta ibland på de allra mest rörande ställena i »Mathilde» plötsligt kunde låta arbetet sjunka och sitta och se ut framför sig med stora frånvarande ögon, som hon sedan plötsligt slöt med ett leende — ett leende så ömt och ljust och överlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i sitt liv framkallat ett liknande.

— Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknål i nacken. Vad är det nu igen! …

Men moster Netten Ekebeck såg ett ögonblick upp över de runda glasögonen och vände bladet med sin sticka.

— C’est la chaleur, sade hon förstrött, ännu med franskan från »Mathilde» i öronen. Och därpå — i det hon närmare såg på Agneta, som plötsligt rodnade och åter började brodera för brinnande livet — välvilligt och skalkaktigt förstående:

— La chaleur de la jeunesse! …