TREDJE SÅNGEN.

O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg, Fast ej min tjusning tändes som andras. En flickas varma, bäfvande hjärta slår Här under min snö af längtan också.

Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal? Från tusen ekos darrande dörrar Kom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss; Nu slumrar det trött på skymningens bädd.

Där Cronas dunkelt speglande bölja kröks Kring ekomhvärfda, mossiga hällen, Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm, Oihonna, de svala vågornas mö.

På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt Den fina, bruna, spensliga stöfvarn, Där trött han står och slickar kring pilen än Den kallnande hjortens blodiga barm.

Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand, Af sångens Gylnandyne hon följdes. Den bleka flickan nalkas med långsam gång, Och leende ser Oihonna sin vän.

"Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flykt Har kullens gäst, den bäfvande, slutat. Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt Kring skuldrorna ren min fladdrande lock.

En sång mig sjung, tills månen i österns port Står mild och lyser hedarnas stigar. Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist. Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"

Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng, Mot höjden lyftes tårade ögat; Där sam i luftens blånande, dunkla haf Allena en sky, hon följde dess ban.

"Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd, Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe? Gå fram till silfverranden och blicka ned, Här andas din fröjd, Oihonna är här.

I flydda dar, o Le, i din faders borg, Mot Gylnandyne lyste ditt öga, I hennes spår du följde till Morven, blef En gäst i de klara harpornas land.

På dessa kullar syntes du ofta då, När vidt kring kvällens soliga riken Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd. Här mötte din blick Oihonna också.

Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt, Hvad sällast förr i lifvet han anat? Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott; Jag vissnade, du, säg, blommade du?

Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind Blef molnet lik, en dimma af tårar, En blodlös skugga gick du i dagens glans, En irrande fläkt på nattliga mon.

Så kom en morgon ensam du åter, stal I ovan lek ur skimrande kogret, Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil; Den gömde du blodig djupt i din barm.

Ej äger segrens harpa för dig en ton, Ej lyfter minnets vinge din ära, I förtid dog från bragden din arm, o Le, En flicka det är, som sjunger ditt fall.

O, hennes toner äro ej bardens, ej Vid dem du ljusnar, skugga på molnen! O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är Oihonnas ju ej, din älskades ej.

Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik, Af ingen spord, besvarad af ingen, För ljuft min suck att somna i nattens famn! Som sucken en gång jag somnar, ock jag."

Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton Till afsked sände flyende sången, Och ensam nu bland klippor i fjärran stred Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström.

Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus Oihonna opp sitt strålande öga, Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand. Så talte de svala vågornas mö:

"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt, Med dalens blommor leker Oihonna; En våg hon är, som skimrar mot vårens sol, Eld talar dess blick, is gömmer dess barm.

O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg, Fast ej min tjusning tändes som andras. En flickas varma, bäfvande hjärta slår Här under min snö af längtan också.

Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk Af hjältar, like flyktade tiders? För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt Rör Ossians sträng en trånande skald.

Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog Jag kostat Morvens smäktande söner; För deras kärlek ägde jag kärlek ej, Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.

När skall mitt åskmoln komma i storm en gång, När skall jag se dig, drömmarnas yngling, I stridens dån, med glimmande svärdets blixt Förklara den eld, jag tändt i ditt bröst?

Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång, Hvad ljud Oihonna älskar i sången! Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vind Från nordliga fjällar brusar i den.

Så talar sagan: Fjärran i Lochlin satt I fridsällt rike härskande Fjalar, Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar, Kring länder och haf han glömmes ej än.

Nu var han gammal vorden och trött vid strid, Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar, Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd, Och nakna på stranden lågo hans skepp.

En dag för honom trädde en yngling fram, Hans son det var, han ägde ej flere; Med lifvets ljusa vår i sin blick han såg Den åldrige an, han talade så:

'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut! Din ungdoms banor locka mitt sinne. Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort Jag längtar ur hemmets kvalmiga dal.'

Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son: 'Fyll mig min bön, o fader', han sade, 'Jag kan ej längre dväljas här oberömd, Ej höra blott dig i skaldernas sång.

Lätt är mig ren din sköld, och, en telning lik, Af dessa händer böjes din båge. Den värld, där du har segrat, är öppen än, Rum har den för Hjalmars segrar också.'

Men sträng tog Fjalar konung till ordet då, 'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna. Min dag var stormig; glad i en lugnad värld Skall stråla min lefnads sjunkande sol.

Från brända hyddor, härjade fält, i blod Ser kriget opp med mörker om pannan. Jag älskar frid, gå, yngling, betrakta den! Dess anlete bär mitt leende land.'

Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår I glöd föll ned på lågande kinden; En stund han teg, då klarnade blickens glans, Och brusande göts hans smärta i ord:

'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung, Åt glömskans natt, åt tystnadens öde? Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.

Tungt är att dö förgäten och utan namn, Dock tyngre, fader, är det att lefva. Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej, Men lyda jag kan; jag lyder och dör.'

Den gamla kungen teg med förborgad harm. En isköld låg i lugnet af orden: 'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand Det stått sen min första vikingafärd.

Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp, Och dagen strålar genom dess sidor. Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn Bland främmande ljud, förgäten af mig!'

Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård, Där sköttes tomma, barnsliga lekar; Af mannahänder, knutna kring svärden förr, Nu slungades klot, nu fångades boll.

'Hvem finns, som älskar minnet af strider än', Så ljöd till kämpaskaran hans maning, 'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf, Att leka en lek med sköldar och stål?

Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp, Och dagen strålar genom dess sidor; Men seger vinns af folk, och af kölar ej, Och tryggaste väg är segrarens väg.'

Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn, När öfver dofva, kvalmiga dagen I nattsvart moln den blixtrande åker fram Och väcker ur blytung dvala en värld.

En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö, I glada böljor höjdes den åter; En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft Ur fängelset bröt en jublande flod.

'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!' Från man till man så skallade ropen, Och snart från halfsänkt skepp på en trotsad våg Såg skaran sitt hems försvinnande kust.

Det kom ett bud för kungen: 'Din son far bort, Långt ut på hafvet skymtar hans drake. Ditt land är utan värn, af dess kämpar för De bästa han med på vikingafärd.

Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg, Han slog sin sköld i ljudande salen: 'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag Är kränkt, och förbrytarn andas ännu.'

Men Sjolf, hans vapenbroder från forna dar, Gråhårig, böjd, tog ordet och sade: 'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd, Och jaga med svalor örnarna ej!

Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill Med vissnad hand den väldige böja; Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd, Ej löna din vanmakts dåd med förakt?'

Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick Till stranden, följd af väpnade skaran. Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg; Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.

Tre dar på spårlös bana han irrat ren, På fjärde dagen såg han ett segel; Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls, Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt.

'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk Med åsklik stämma ropte dess höfding, 'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp, Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!'

I samma stund, bland stormande kämpar främst, På kungaskeppet svängde han svärdet, Och hård blef striden, like mot like stred, Dock glesnade Fjalars sviktande tropp.

Omsider stod kring kungen en sköldborg blott Af trogna vapenbröder från fordom, Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred Orubblig för glansen blott af sitt fall.

Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr, Sköt fram ett skepp på kufvade vågen; Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk, Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.

Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt, Och snart kring Fjalar lifvades åter Af nya, sälla, eldade gästers tropp De blodiga svärdens lyktande fest.

Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk, Då föll af bjarmerskaran den siste, Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod Med blottade stålet än i sin hand.

'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu Den gamles djupa, darrande stämma, 'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här Den djärfvaste stå okufvad ännu.

Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte; Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud Och gjorde min svurna ed till en lek.

Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd Blott svagt med tungans gissel jag agar, Ett annat språk jag önskar att tala nu, Med skarpare egg det biter kanske.

Träd fram, din fader kallar dig nu till strid, Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom; Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä Och dö med försonad skuld vid hans fot.

Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft, Dog långsamt bort bland kämparnes skara, Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod Än kvar i sin väntan Gauthiods kung.

Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld På blodadt skeppsdäck tigande neder Och trädde vapenlös för sin fader fram Och böjde i vördnad knä vid hans fot.

Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol, Mot sonens hjässa styrde han hugget; Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm; Men ynglingen stod orörlig ännu.

'Min tid är liden', började Fjalar kung, 'Ej så jag högg i flyktade dagar. Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son, För svag är min arm att klyfva en hjälm.'

Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud; Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn Än anletets öppna, leende lugn.

Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd, Till dödshugg lyftadt, drabbade offret Så matt, som om till hvila det lagt sig ned På lockarnas gula, svällande bädd.

Från denna stund far ynglingen, djärf och fri, Från strand till stran på främmande vågor, Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.

När kvällen kommer stundom och kungens borg Af gäster fylls, och fradgande hornet Går laget kring, och grånade skalden rör Den väldiga harpans darrande sträng,

Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris, Den unges nya segrar allenast, Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt, Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,

Då smakar mjödet kungen, då höjer han Föryngrad åter lutade pannan, Då sänder han vid tonernas lek ibland Med strålande blickar sångaren tack."

Hon slöt. På marken glimmade daggen ren, Och månan såg från blånande höjder Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn, Där tyst i sin gång skred sommarens natt.

Då sågs på heden nalkas en man, han kom. "Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade, "Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar! Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren."

"Du man af ord, som ila", var flickans svar, "Hvad gör, att så den gamle mig kallar? Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört, Säg, ärnar han gå till andarnas hem?"

Den komne talte: "Klang jag af vapen hört Från borgens salar. Drotten i tornet Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp Hörs ropet om strid; jag känner ej mer."

Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man, Ditt värf har här du slutat", hon sade, "Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung; Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."

FJÄRDE SÅNGEN.

Hvi dröjer han, Fjalars son? Har Innishonna i lundars natt Hans stridshåg lockat till hvila, Förgäter Hjalmar sitt ord?

Det dagas på Morvens strand, I dunklet grånar på klippans höjd Morannals torn, och där under I dimmor suckar ett haf.

Oihonna, du syns ej än, Hafburna flicka, hvar drömmer du? Stå upp, dig väntar Morannal, Den gamle saknar sitt ljus.

Ej ser han, att natten flytt, En ändlös natt i hans öga bor, Ej jordens brudliga anlet Han ser vid morgonens kyss.

Dock vaknade fläktars lek Från tornets fönster förnimmer han Och lyss till börjande ljuden Af vattenfåglarnes flykt.

Och växande vågors brus Han hör och kallar, Oihonna, dig: "Upp, dotter, skynda dig; dagen Är här, hans stämma jag hör."

Då kommer hon, våges mö, Den svala strålen på Morvens fjäll; Hon nalkas lyssnande kungen: "Morannal, fader, o hell!

På heden vid Cronas ström Jag stod, när solen sig sänkte sist; Där såg med lockande ögon Den tysta natten mig än.

Sent kommer Oihonna nu, Djupt sof din dotter, af jakten trött. I drömmars riken, o fader, Förgat för länge hon dig.

Dock glimmar Dunhormods topp Ej än; matt rodnar blott höjdens fur. Hvi bjöd din vilja mig vara Långt förr än morgonen här?"

Fram räckte den gamle mildt Till dottrens möte en vissnad hand: "Kom", så han sade, "du strimma I Shelmas dimmiga natt.

Kom, låna en dag blott än Den blinde gubben ditt ögas ljus; Hans blick skall klarna mot kvällen, Hans mörker fly som en dröm.

När aftonens moln du ser Förbleknadt segla i stjärnklar rymd, Då vandrar drotten af Shelma Med dagad blick på dess rand

Och skådar på nytt sitt land, Som långt, långt borta han minns det än, När månen göt på dess kullar Sin ström af darrande ljus.

O dotter, det stundar strid! Från Innishonna ett budskap spörjs: Dit kom han, sagornas Hjalmar, Med Lochlins kämpar i går.

Dän sände sin hälsning han, Den unge örnen från dimmors land: 'Upp, drott af frejdade Morven, Till vapen kalla ditt folk!

Frisk blåser en vind från nord; När vattnen dagas i morgon, kung, Ett åskmoln för den af segel Emot din bäfvande strand'."

Den åldrige slöt. Ett sken Af rodnad syntes på flickans kind. "Hvi hotar", sporde hon sakta, "Oihonnas hjälte ditt land?"

Då talte Morannal än: "En skatt jag äger, han fordrar den; I bardens toner den klingat Och lockat ynglingens håg.

O dotter, förnim hans ord! Så bjöd han säga: 'Jag for våg Till solens leende länder, Till vinterns isiga hem;

Men hvart jag ock kom, där ljöd I sång, i saga din dotters namn, Där hördes älskares klagan, Försmådda veklingars kval.

Då svor jag i harm att själf Den spotska flickan till brud mig ta. Gif akt att skydda din dotter, Ty Hjalmar friar med svärd.'

Så hotar han. Grydde nu Den dag, som såg mig på Cronas hed, När Trenmors skara där blödde Och Erin höljdes af sorg!

Då funne på sandens bädd Snart Lochlins kämpe sin graf också, Lik hafvets bölja, som störtar På stranden opp och förgås.

Men flydd är Morannals tid, Hans arm är vissnad, hans blick är släckt, Hans strider blekna i fjärran Som vinterns nattliga sken.

Skall Morven i glans stå fram, Dess kämpar blöda med fröjd i dag? Finns blixt, o Gall, på din båge, Bor död i Clesamors spjut?

Och Rurmar, min tredje son, Som slår din harpa i Finjals sal, Förstår du tvinga med svärdet En ton ur hjälmar, också?

Mig tyckes, att ljud jag hör, Kring Loras stränder en klang af stål. Se ut, hvad ser du,—o dotter, Gå Shelmas härar till strid?"

Hon blickade ut, hon såg Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd, Och mot dess speglande anlet Bröts dagens rosiga sken.

"O fader, en här jag ser, Från bergen tågar den långsamt ned, Som molnet tågar mot dalen Och gömmer åskor och storm.

Men lugnt är det vida haf, I glans slår solen sitt öga opp, Och djupen skälfva af lågor, Och fästet spränges af ljus."

Det sågs i den gamles drag En skymt af leende sorg; dock snart Stod hög han upp, och hans ande Bröt fram i glödande ord:

"Hell", talte han, "himlars drott, Du stjärnekonung, jag hälsar dig, Du sol, som vandrar i ungdom Högt öfver vissningens jord!

Min glädje i fordomtid, Mitt ljus, som hägrar i minnet än, Fast natt betäcker mitt öga, Fast mörker bor i min barm!

Behöf i din stolthet ej Ditt anlet gömma i dag af harm Att se en son af Morannal, Som skyr en fiendes spjut!

Och barn af er faders kraft, Gall, jaktens furste, och Clesamor, Du yngling, pröfvad af svärden, Och Rurmar, sångernas vän,

Gån glade på hjältars ban, I spår, som trampats af Finjals ätt Allt här försvinner, evärdlig Är bragdens ära allen.

Säll den, som af år ej bryts, Som ung får falla i hjältars rund, Som blixten ler i sin tjusning Och ljungar, krossar och dör.

Ack, tynande flamman lik Är ålderdomen. På hemmets härd Den flämtar matt och förbrinner Och höljs af aska och glöms.

Hvi dröjer han, Fjalars son? Har Innishonna i lundars natt Hans stridshåg lockat till hvila, Förgäter Hjalmar sitt ord?

Mig tycks dock, att vågors svall Jag hör och nordliga fläktars sus, Som fly med starkare vingar Hvar stund mitt öra förbi."

"O fader, vid nordens rand Går natt ånyo på fästet opp. Rädd bäfvar strålen af dagen Och flyr på böljornas topp.

Det mulnar, i mörker sveps Allt längre hafvet, och stålgrå höjs Garmallas klippa och skakar Från hjässan bränningens skum.

Och hvitare vågor slå Mot stranden redan, och halfbränd står På branten furan och sviktar För stormens växande il.

Dock syns ej ett segel än; Mot svarta molnet i fjärran blott Bryts stundom flyktigt en ljusning, Af måsens vinge en blixt."

Hon tystnade, stormen röt Med fullväxt stämma i rymden ren, Och tungt ur djupet i gensvar Ljöd böljans flämtande suck.

Och molnet af eldar klöfs, Och genom ödsliga höjders vidd, Doft öfverröstande stormen, For himlens mäktiga dån.

Då talade Morvens kung: "En dag, lik denna, jag såg en gång, Det var den dagen på hafvet, När dig, o flicka, jag fann.

Darg hette en man. Hans namn Må sång ej nämna. I biltog färd, Förskjuten, hatad och hemlös, Kring vattnen sökte han rof.

Jag följde med harm hans skepp, Som vågat närma sig Morvens strand; Och röfvarn skydde att bida, Vid mörkrets bragder blott van.

Ren nalkades kväll, och långt På hafvet syntes hans segel än, Och fåfäng glödde min vrede; Då bröt ur molnen en storm.

Af dånande åskor följd, Som nu fördubblad i kraft hvar stund, Min drakes vingar den lyfte, Men slet Dargs segel från topp.

Dock skulle en nidings blod Mitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt Ur svartnad sky, och en flamma Steg klar ur röfvarens skepp.

Jag nalkades branden. Eld Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod I dyster tystnad vid rodret, Mot flamman täckt af sin sköld.

Ett barn på sin arm han höll, Han tycktes vänta mitt segel nu, Han såg tillbaka beständigt Med längtans dröjande blick.

Mig rörde hans nöd. Jag höll Allt närmre, tills på ett pilskotts håll Mitt skepp jag svängde mot vinden, Att undgå flammorna själf.

Då kastade röfvarn vildt Sin sköld i lågan. Ett språng han tog Och sjönk med famnade barnet I böljans gapande graf.

Bort flög med orkanens il Hans skepp. Själf kämpande sågs han än Sin börda lyfta ur vågen Och räddning kräfva af mig.

Jag märkte hans vink. Jag tog Ombord den brutne. Då såg min blick För första gången Oihonna, Då fick af hafvet jag dig.

Späd var du, men oskadd dock Af våg och flamma. I gråt du låg Vid röfvarns bröst, och i bäfvan Ditt anlet gömde vid hans.

Men dyster, i trotsigt lugn, Med svedda lockar, med halfbränd dräkt, Satt, blek som skyarnas vålnad, På däcket döende Darg.

'Kung', talte han, 'nöjd jag går Till önskad hvila i glömskans famn; En bön dock ber jag för henne, Som ensam sörjer mitt fall.

Ej är det min blod, du ser I hennes kinder. Sin lefnads skuld Den fågelfrie förstörarn Åt ingen lämnat i arf.

Hon gafs mig af natthöljd sjö En stormig jul, då i vådligt skygd Af Vidars klippa jag ankrat, Vid Fjalars konungaborg.

Blif henne ej oblid du, Hvars mildhet aldrig af rykte glöms; Hon var den enda på jorden, Som fått en glädje af mig!'"

Ljuf föll på Oihonnas kind En tår vid åldrige kungens ord, Men snart till ändrade syner Flög klarnad åter dess blick.

Vid stranden ett härskri ljöd, Med stormens brusning, med åskans dån Förmäldes klangen af sköldar Och kämpars jublande rop.

Han syntes på svartnad våg, Han kom ren, örnen från dimmornas land, Sjökungen, Hjalmar af hafven flög Morvens härar emot.

Och stolt på sitt hemlands strand Stod Shelmas skara i sluten tropp, En klippvall, trotsande böljan, Som skyrest måttar sitt slag.

Den drabbade. Stridens stund Var kommen, vågen mot klippan bröts, Här föll mot här, och på stranden En bränning stänktes af blod.

Men stum i sin tjusning stod Oihonna. Flickan från hafvet såg Sin hjälte, mötte i dagen Sitt ljus från drömmarnas värld.

Hon följde med eldad blick Hans ban, hon såg, hur med svärdets blixt Han bröt sig vägar i molnet Af korvens skockade här.

Ren segrade Lochlins folk, Ren Shelmas skara i sviktning stod; Då såg hon striderna stanna, I lugn böts slaktningens storm.

"Oihonna, din läpp är stum, Gif svar", så talte Morannal nu, "Hvi glesnar klangen af svärden? Finns Morvens ära ej mer?"

Han sade. I bäfvan gaf Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds! Snart, snart är sagornas Hjalmar En blodlös skugga på skyn.

Han sviktar, hans hjälm är bräckt, Han mött tre söner af dig, o kung, Han kämpar ensam. I häpnad Står allt vid drottarnes strid.

Djärf drabbar med spjutet Gall, Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand, Och blodigt synes mig svärdet, Som höjs af Clesamors arm."

Då mörknade Morvens kung, Han slog i vrede sin ungdoms sköld, Han hof sin stämma, och stillhet Han bjöd kring drabbningens rymd.

"Hvad", ropte han, "höljs med blygd Morannals hvitnade hjässa? Kränks Af er, o söner, hans ära, Som trotsat skiften och år?

Skall sången om Finjals ätt Med fruktan flyga min kväll förbi, Att ej er nesa må röra Dess vingars strålande glans,

Och sagan i Lochlins land Förtälja Hjalmars, den ädles, fall, Och hånfullt nämna, att ensam För er, för trenne han föll?

Upp, Gall, du är kungason Som han, förstfödde bland bröder, du, Gå, strid allena och stupa, Om segern sviker ditt svärd!"

Allena, med framsträckt sköld, Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall. Ej svag var fursten af Shelma, Dock snart drack stoftet hans blod.

Han stred i sin ungdoms glans, Han föll med ära från styrkans höjd, Som vågen sväller i dagen Och strålhöljs än i sitt fall.

Fram trädde på blodad sand Nu Rurmar, buren för strider ej, Blott van vid drömmen och harpan Och hjärtats tidiga sorg.

Hans kamp som en facklas var Mot nattens stormar. För Hjalmars slag Han sjönk, och evigt för sången Var kallnad ynglingens barm.

Den tredje var Clesamor, Till år den yngste, men tidigt sedd Bland män af Morven på dödars Af järn omblixtrade fält.

Han kämpade vredens kamp, Hans blickar sprutade flammors hot, På blod af bleknade bröder Sitt svärd han förde till hämnd.

Och drabbande stålet klang, Och Morven hörde med tjusning än Ett sent, halft döende eko Af ljud från Ossians dar.

Då hejdade Hjalmar rörd Sin hand, som måttade dödens hugg: "Håll, yngling", talte han, "spara Jag vill åt sagan ditt lif.

Mig gläder din morgons glans, Din dag skall stråla af sol en gång; Kom, räck mig handen försonad Och lef för bragdernas fröjd!"

Föraktligt till svar ett slag Gaf Shelmas kämpe med afvigt svärd; Och ny blef striden, och slocknad I blod slöts Clesamors blick.

Du flicka från vågors haf, Ditt blåa öga af tårar skyms. Ej föll din hjälte, Oihonna, Hvi gråter vågornas mö?

Hon fattat den gamles hand: "Sörj, fader", talte hon, "ensam, böjd, Med mig och mörkret du lämnats, Att vänta segrarens bud.

Ej andas en son af dig På Morvens klippiga stränder mer; De följt hvarandra i döden, De sofva grafvarnas sömn."

Hon slöt. Men i klarhet sken Morannals panna på nytt. Hvart moln Af oro lämnade stilla Hans anlets bleknade dag.

"Nu", talade Morvens kung, "Kan utan fruktan Morannal gå Att möta fädernas andar I stjärnors blånande sal.

Ej följs han af minnens blygd, Ej skall han gömma i molnets natt För söners nesa sin vålnad, Då Finjal nalkas på skyn.

Du dotter, en graf mig red, Där Shelmas furstar på sandens bädd Nu hvila. Skänk oss gemensam En vård i harpornas land!

Sen följ på hans bragders ban Den ädle främlingen säll, och göm Morannals minne och lyssna, Då sången höjer hans lof!"

Hans hvitnade hjässa sjönk Mot skuldran sakta, hans öga slöts, Och drottens ljusnande ande Flög glad till skyarnas hem.