TREDJE SÅNGEN.

Så har hon andats bönens varma sommarfläkt Emot den älskade, och nu Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, Men med sitt ögas kärlek blott.

Från dal och höjder mänskoskaror strömmat ren. Den ljusa nejdens glada folk I högtidsdräkter vimlade på slottets Och väntade sin furste ren. I tyst förundran kring hans rika vagnars prakt, Hans guldbesmidda tjänare; Sig smögo kvinnor, gubbar, män och ynglingar, Betraktande med häpnad allt.

Miljutin blott, den gamle, silfverhårige, Tog i de andras fröjd ej del: Sitt ögas ljus han saknade, sin ålders hopp, Nadeschda än ej kommen var.

Men nu på skimmerhvita hingstar spränger fram Ur skogens djup ett ryttarpar, Och folket stormar jublande till slottets port, Från hundra läppar ljuda ord: "Hell, hell vår furste! Dag han bringar, dagen lik, Af ljus en fåle tyglar han, En dufva bär han på sin arm, så bäre han Sin mildhet med till trogna barn."

Så yttras högt af hoppfullt glada hjärtan ord, Och ödmjukt mot de kommande, På slottets gård, i portens hvalf och utanför, Sig folket sänkt på böjda knän:

Och fursten kommer, men med mörker kommer han, Hans mund ej ler, hans öga ej, Hans mulna hälsning skrämmer blott hans trogna folk, Och häpna tiga skarorna.

Åt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ: "Min broder", säger han och ler, "Finns lif i dessa mänskor, eller ser jag här Det gamla slottets andar blott? I sanning, så till stumhet vill jag öfva in Mitt eget goda folk en gång, Att, då jag nalkas, ej mitt öra störas må Af någon glädjes jubelsorl."

Han talat, och hans broder har hans ord förstått, Sin häst på stället hejdar han, Ser nära sig Miljutin, vinkar honom fram Och frågar med förborgad harm: "Hvad gör, att mina bönder sakna mod och ljud, Då deras furste hälsar dem, Är han ett himlens straff, ett fruktadt gissel här, Som möts af mörka blickar blott?"

Så sagdt. Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner Den åldrige och ger till svar: "När solen strålar, höge furste, mild och klar, Är jorden strålande också; Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln, Då mulnar jorden ock i sorg." Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser.— Den ädla flickan kommit nyss Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets; Den gamle varsnar henne nu. Sitt svar, sig själf, sin furste, allt förgäter han I häpen harm vid hennes syn Och skyndar fram och vill från hennes lockars prakt Den vilda kransen rycka bort.

Då klappar käckt furst Dmitri sina händer hop Och brister öfverljudt i skratt: "Se, se, o broder, hvilken förespråkerska Den gamle går att söka nu!"

Så talar han. Furst Voldmar ser sig om och ser Den halmomgördlade på nytt, Och dubbelt harmfullt väcks hos honom minnet opp Af hennes bild i skogen nyss: "Hit", ropar han, "du halmnymf, gräsbekransade, Kom hit! En brud jag loft en gång Min slaf, min gäck, min gamle portvakt, min Andrej, Och du skall bli hans sköna val."

Den sköna flickan hör sin furstes bittra ord Och blickar stel af fasa opp. O himmel, detta vreda ögas dunkla glans Och denna mulna pannas hvalf Och detta ädla anlets vår hon sett förut; Sin drömda yngling känner hon. Densamme är han, blott ej ljus, ej mild, som när I drömmen hon hos honom satt Vid bäckens strand och glömde bäckens spegelvåg Och speglade sin själ i hans. Dock flydd är fasans kyla, fasa kan hon ej För honom, för sin himmel ej; Blott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg Och älska, tillbe och förgås.

Och utan fruktan, som om fromt till stilla bön Hon för sin hyddas helgon trädt, Hon nalkas fursten, böjer knä på vägens sand Och sluter händerna och ber: "Nadeschdas herre, skåda din slafvinnas tår Och vredgas på den arma ej! I bättre smycken hon en bättre lycka klädt, Om lifvet unnat henne den. Min krans är dyster, och min gördel gör din harm; O, när jag knöt dem, tänkte jag: Som jag så fattig denna halm ej vuxit har, Ej detta gräs så glädjelöst. Dock gärna, furste, för din vilja ville jag I blommor byta sorgens dräkt Och taga denna skarpa tistel från min barm Och gömma i mitt hjärta den."

Hon talat så, och från sin hjässa lyfter hon Den yppigt vilda kransen bort Och löser halmens gördel från sitt smärta lif Och blickar opp på nytt och ber: "O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu, Ett flyktigt ögonblick, ej mer, Låt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns, Och låt mig tacka dig och dö!"

Så har hon andats bönens varma sommarfläkt Emot den älskade, och nu Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, Men med sitt ögas kärlek blott.

Och se, på detta höjda öga länge ren Orörlig hvilar Voldmars blick, Han tala vill, en suck af tjust beundran är Hans fulla hjärtas enda språk. En sådan skönhet ej vid Volgas strand han sett, I dina salar ej, Moskva; I omotståndlig, blid förtrollning snärjs hans själ, Och vaken tycks han drömma blott.

Då närmar sig furst Dmitri segerleende Och hviskar till sin broder tyst: "För falken, Voldmar, du mig en slafvinna loft, Välan då, denna är mitt val."

Sitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu, Och ur sin dröm han spritter opp, Hans blickar irra länge utan gräns och mål, Och från hans kinder bloden flyr. Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand: "Ditt val du äger", talar han, "Men en slafvinna, broder, blott du välja får, Och denna flicka,—hon är fri. Fri är hon buren; den, som till en ängel föds, Är fri ifrån sin födslostund, Och frihet ger jag henne nu, som gåfva ej, Men endast som bekräftelse."

Och åter till slafvinnan mild han vänder sig: "Stå upp, Nadeschda", säger han, "Din rymd är fläktens rymd, din värld är fågelns värld, Du äger ingen herre mer. Men, arma dufva, tvenne furstefalkar se I mäktig täflan ned på dig; Hvart vill du styra nu din späda vinges flykt, Hvar vill du söka skygd för dem?"

Då står den sköna flickan opp och kysser gladt Furst Voldmars hand och talar så: "Där nyss i skogen den förföljda fann försvar, Där skall jag äfven finna mitt. Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot; Hos dig jag finna skall beskydd, Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig Ifrån din broders falk och din."

En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind, Dock utan svar en vink han ger Sin mulne broder, och i slottets salar snart För skaran fursteparet döljs.

Det sjungs, att under kvälln i fadersborgen sen Från rum till rum furst Dmitri gått, Ibland en blick åt flydda åldrars minnen gett Och stridt sitt hjärtas strider stum. Först då, när sist till aftonbordet furstarne I dyster sämja satt sig ned, Har Dmitri trenne gånger höjt sitt glas och tömt Champagnerdrufvans eld och talt.

Och vid sitt första glas han nämnt furst Voldmar säll, Som fri i egen boning satt, Då själf i hemmet han en moders myndling var, Fast tvilling med sin broder född, Och tömt en skål för den, som utan lyckans gunst Förstår att trotsa hennes nyck Och med en obemantlad viljas spotska mod Kan skapa sina öden själf.

Och vid sitt andra glas sig själf han lycklig nämnt, Att sveklös han besviken var; Och tömt en skål för den, som, då sitt ord han gett, Kan krossas, men ej rygga kan.

Och vid sitt tredje glas han stått från bordet opp Och stött sin broders glas och sagt: "En skål för dig, furst Voldmar, ur hvars röfvarhand Jag min slafvinna röfva skall!"

Men samma natt, så sjungs det, vid Miljutins tjäll En ryttare i vapen höll; Den trognaste ibland furst Voldmars tjänare Den vapenklädde ryttarn var. Och vid den låga hyddans dörr sin häst han band Och såg sig om och trädde in Och kom om några korta stunder ut igen Och följdes af Nadeschda då Och lyfte flickan lätt på sadelknappen opp Och svängde sig i sadeln själf Och lät den ystra fålen pröfva sporrens udd Och flög sin kos som natten tyst.

Förborgad länge var för alla flickans lott, Försvunnen från sin bygd hon var, Och folket teg i häpnad eller sjöng en sång Om furstetjänarns dunkla flykt. Och spordes någon gång Miljutin, skakade Den gamle stum sitt silfverhår Och såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort, Tills blicken skymdes af en tår.