FÖRSTA AKTEN.

(Hafsstrand. På något afstånd en hydda på en utskjutande klippudde; långt borta stranden af fasta landet.)

FÖRSTA SCENEN.

EUBULOS. HYLLOS.

HYLLOS. Hell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell!

EUBULOS. Tyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst!

HYLLOS. Skall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag!

EUBULOS. Den kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring.

HYLLOS. Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt Har skickat roförstörarn hit i denna stund?

EUBULOS. Du skådar mannen, gå att sköta båten, du! Jag dröjer.

ANDRA SCENEN.

RHAISTES. DE FÖRRE.

RHAISTES. Man, hvad smög du undan i din barm?

EUBULOS. Se, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt: En stor murena och sardeller, skönare Än salaminska böljan plägat hysa förr. Välj ut de största, efter du som rättighet Har fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst, Och skynda hem och sänd en slaf att hämta dem.

RHAISTES. Rätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag.

EUBULOS. Jag önskar ej, att solens brand fördärfvar den.

RHAISTES. En annan orsak gömmer du i mantelns veck.

EUBULOS. I sanning, ja: min hunger, som beveker mig Att söka snart min boning där på uddens häll.

RHAISTES (gripande häftigt inåt hans barm). Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu? Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan.

EUBULOS. Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var! Släpp af, slit ej min klädnad sönder!

RHAISTES. Se; o se! Vid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord! Den vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konst Du skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu, Och dessa feta stycken, dem du bränner städs Med sakta bön om Ajas-ättens återkomst; Hur dem du hittar på din klippa, märker jag. Men vet: en annan härskar nu på Salamis, En konung, som förstår att skilja fiender Från vänner åt och ge åt hvar och en den lott, Han genom trohet eller otrohet förtjänt. Ej lär han länge tåla, att en man som du, Hans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drar Och, undanträngd på kala klippan, tallen lik, Blott mera yppigt höjs och frodas dag från dag. Jag säger detta, att du ej en annan gång Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig Att svekfullt undandraga mig min egendom; Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare Du tålas kan ännu på dina fäders ö.

EUBULOS. Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand?

RHAISTES. Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför.

EUBULOS. O den förtrycktes öde! Höge gudar, när Skall öfvermodet, svällande som vinterns flod, Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej, Hur ondskan yfves och det goda trampas ned? Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare Än mina, denna klagan gått; högborna män, Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck. Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs Till mig om trohet tala och om otrohet, Hvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet lik På vindomsusad bölja, byter härskare, Du, eller jag, som delar Backosplantans lott Att lyftas och att falla ned med samma stam? Ej är den tid förgäten, när för Telamon, Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son, Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig; Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik. Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du Kring Xuthosberget vallar, voro mina då, Och min var ock den boning, nu du kallar din. Hur har det så förändrats?

RHAISTES. Hvad? Du frågar det, Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick, Som gudar stadga, då de störta kungar ned Och höja andra bättre.

EUBULOS. Jo, förgången var I troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd, Och Telamon af år och sorger bruten ned, Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son, Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord, Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot, Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland. Sen bor på kala hällen jag, i lunden du. Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt, Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm? I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken, Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag I ett föraktadt yrke för en ringa lön; Du lutar dig vid källan i olivens skygd, Af varma vindars balsamdofter fläktad kring, Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln. Är jag den afundsvärde, du missunna bör? Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm, En omängd droppe vin jag mäktar lösa in, Skall från min udde altarflamman nå din syn. Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer Jag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af, I brist af annat offer, denna svaga hand Och lägga den som gåfva ned på gudars härd, För hans skull blott, för mina bättre dagars kung, Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag Och se hans ätt i blomning än på Salamis. Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.

HYLLOS. Det skall ej ske.

RHAISTES. Hvad, äfven du?

HYLLOS. Gif snäckan hit!

RHAISTES. Förmätne, vill du slita ur min egen hand Min egendom?

HYLLOS. Den tillhör oss och icke dig.

RHAISTES. Vik bort!

HYLLOS. Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.

RHAISTES. Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod Att öfva mot din härskares förtrogne våld Och fruktar ej det stränga straff, som krossande Dig drabba skall.

EUBULOS. Gif efter, gosse, bättre är Att vika än att trotsa nu.

HYLLOS. O fader, ej För dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är Att allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst. För henne blott jag vågar allt, den sörjande, Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van, Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd. Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi Förmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt Hon burit fordom, som hon nödgas bära nu. Att hennes lott förbättra gåfvo gudarne Sin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den I röfvarns händer lämna?

RHAISTES. Vänta! Folk, hitåt! Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få.

TREDJE SCENEN.

DE FÖRRE. MÄN AF FOLKET.

FOLKET. Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.

RHAISTES. Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hit Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld.

FOLKET. Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?

RHAISTES. Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft Sin åra lik, till ofog den begagnas nu.

FOLKET. Har han förmäten vågat bära hand på dig?

RHAISTES. Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se! Den har med våld han från mig röfvat.

FOLKET; Alltför djärf Du föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far.

HYLLOS. Vår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till.

RHAISTES. Nu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af er Vet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är; Hur från den dag, Leiokritos, vår härskare, På ön fick välde, denne stått hans makt emot Och jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros kom Med skepp från Cypern, han, den gamle Telamons Förskjutne son, och kungaspiran efterstod, Smög, som man känner, denne bud till fienden, Men jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här. För slika dåd har ära jag, men han sin skymf, Har jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll. Jag frågar nu, om orättvist, om oförtjänt Jag äger, hvad han ägde?

FOLKET. Lämnom denna dom Åt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt, Som du förtäljt det, veta vi.

RHAISTES. Så hören än! Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren Ser jag den gamle gömma snäckan i sin barm, I akt att mig bedraga, själf med detta dåd Bevisande, att han den ansåg vara min. Och hvem skall den väl höra till, om icke mig? Är stranden min, är böljan min också och mitt, Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var. Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen, Inblandar skägglös sig i männers sak och tar Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt. Skall sådan sed få råda nu på Salamis, Att söner trotsa fädrens bud; att armens kraft Allena afgör, hvad man har och icke har, Då är för oss, som redan börjat gråna, bäst Att fly till andra länder eller söka djupt Bland Hades skuggor våra forna lagars helgd. Nu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män, Tillhör att helgad ordning upprätthålla här.

EUBULOS. O, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ord Med kopparskodda pilars kraft att genomgå Ditt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list? När har till landets fiender jag smugit bud? Var Teukros, han, vår forne konungs ädle son, En fiende? Som vän han kom till Salamis Med några få kamrater och ett enda skepp Att härskarspiran vårda åt sin broders son, Tills denne kunde hinna sina fäders ö. Då bad jag, ja, i sanning, honom varnande, Ej träda utan aktsamhet på hemmets jord, Emedan du, emedan den, du kallar kung, Med legda skaror eftertraktade hans lif. Men sådant veta desse lika väl som jag. Tro ej, att deras tystnad är ett bifall till De dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem, Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar. De veta äfven, med hvad rätt du har min jord Och mina ägodelar, med hvad billighet Jag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott. Och du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nu Din rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbud Min son den från dig tagit, nedrigt kastande På ynglingen ohörsamhetens svåra skuld. Hvad du med våld ifrån mig tog, tog han från dig Med våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag, Om ock mer varsamt varit att ej bruka våld. Hör detta nu och hämnas, hur du vill och kan, Bespara blott din glatta tungas hala ord!

FOLKET. När gudars vrede drabbar arma mänskobarn, Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem, Att brist i rikedomens boning tränger in Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af; Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig För ödets stormar, vet att mot den starkare Ej gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots. Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ord Förtörnat ovist denne man, hvars vrede du Ej ens i lyckans dagar mäktat stå emot. Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus, Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott, Den mänska är, som glömma och förlåta kan. Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunst Af lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dock En ringa råga endast på din rikedom; För honom är den allt. Med den kan han sin nöd För långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne Ej hylla hand, som äger, utan hand, som ger.

RHAISTES. Är det ditt råd?

FOLKET. Vi kunna ej ett bättre ge.

RHAISTES. Så ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själf Och nyss förnam af den förryckte fiskarns ord, Att gissel vida skarpare behöfvas här, Förrän vår nye konung tämt sitt styfva folk. Ej må han lita på den hala ödmjukhet, Han ser i allas uppsyn, hör i allas tal; Bakom den lura gamla minnen oftast dock, Blott väntande en läglig stund för trolös bragd. Men väl är, att jag närmare lärt känna er Och vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs, Ty dubbelt farlig är en okänd fiende.

FOLKET. Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne I mildhet likna gifvas ej af fiendskap.

RHAISTES. Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän, Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?

FOLKET. En bön vi ville ställa till ditt hjärta först.

RHAISTES. Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!

FOLKET. Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår. Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd På stranden mötte Teukros nyss och segerrikt Tvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm, Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han Förmår ett väldigare bistånd ge än vi Och lär förstå betala din tillgifvenhet.

FJÄRDE SCENEN.

DE FÖRRE. LEONTES.

RHAISTES. Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son, Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll: Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand, Och främst af allt att skåda dig i denna stund. Ja, lycklig må din ankomst skattas så för mig Som ock för dig, ty visa kan du, furste, nu, Att du förstår att skydda vänner och att så Förvärfva nya och behålla dem, du vann, En ovärderlig gåfva hos en härskare. Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom, Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor Är frågan dock, om våld skall onäpst råda få. Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö, Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är.

LEONTES. Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?

HYLLOS. Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.

LEONTES. Feg är den man, som mot det rätta bryta djärfs.

HYLLOS. Jag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst.

LEONTES. Hör upp att spetsa dina ord och svara klart, Om snäckan hörde denne till och du den tog.

HYLLOS. Jag tog den, men den var min faders egendom.

LEONTES. På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du!

EUBULOS. Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist, Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut.

LEONTES. Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså?

RHAISTES. Här. Du har hört hans egen munds bekännelse.

LEONTES. Är det för första gången nu, han med sitt nät Din sjö beskattat, eller sågs förut han här?

RHAISTES. Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strand Är rikare, än stranden vid hans boning är.

LEONTES. Förunderligt då syns mig, att den gamle så Inunder dina egna ögon, dag från dag, Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt, Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.

RHAISTES. Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting Emellan oss.

LEONTES. Och hvilket?

RHAISTES. Att hvad störst befanns Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt, Det öfriga för mödan höra honom till.

LEONTES. Och enligt detta villkor fordrar snäckan du?

RHAISTES. Betrakta den! En större lär väl föga ges.

LEONTES. Jag ser ej flere än den ena, kan alltså Ej mot en annan mäta henne.

RHAISTES. Just därför Är hon den största, och som sådan är hon min.

LEONTES. Javäl, men som den enda är hon minst också, Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.

RHAISTES. Om så du menar, unna då oss dela den: Jag tar den större lotten, och den mindre han.

LEONTES. Må vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag Befinnes störst. Men större är det rymmande Än det, som ryms; och därför tag det större nu! Din lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans.

RHAISTES. Betänker du, hvem jag är och hvem denne är?

LEONTES. Du är min vän, jag vet det, han min fiende.

RHAISTES. För dig då tycks ej kärlek väga mer än hat.

LEONTES. Väl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej.

RHAISTES. Om så du dömer vänner, som du dömde nyss, Befarar jag, att mången väljer fiendskap.

LEONTES. Rätt har jag för en fiende, som rätt begär; Men för en vän, som hotar, har jag detta svärd.

RHAISTES. Jag går. En annan finnes här att klaga för.

LEONTES. Du hindras ej. Din fot är som din tunga fri.

FEMTE SCENEN.

DE FÖRRE, utom RHAISTES.

FOLKET. Hell, vis och ädel, unge furste, var din dom.

EUBULOS. O att en gren du vore af en annan stam, En ättling af de gudaburne konungar, Som öfver mig och mina fäder härskat förr, Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå Så stolt, så stark, så högrest för mitt öga här Och ser, hur i din unga själ hvar härskardygd, Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor. Dock, fast jag önskar åt en annan hand än din Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt Ditt ädelmod och gläds att tacka dig därför. Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt mig Att här för någon dödlig känna tacksamhet.

LEONTES. Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelag Mig välbekant. Att mot min fader och mot mig Du hyste hat, jag kände detta lika visst, Som att din tro mot Ajas ätt orubblig var. För sådant, vet det, gäldar jag dock icke hat Åt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jag Och ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång, Må unna mig ett folk också, som liknar dig. Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej, Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd, Jag ger dig så för eget bästa som för ditt. Var ej beständigt färdig att med bittra ord Min faders välde klandra. Ej så afundsvärd, Som du kanhända menar, är dock härskarns lott, Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten. Så blir det lätt för falska vänners hviskningar Att i hans sinne blåsa vredens flammor opp, Tills han förmås att öka än ditt olycksmått, Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig. Bevaka därför dina sorgsna minnen väl, Att ej de få med bittra ord förmäla sig Och föda af sig sorgligare minnen än. Nu gå att sköta dina värf; och äfven du, O folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, syns Den blinda kvinnan med sin ledsven närma sig; Jag ville möta henne utan vittnen här.

FOLKET. Vi gå, men ensam blir du med den blinda ej, Ty Rhaistes synes redan återvända hit.

SJÄTTE SCENEN. LEONTES. RHAISTES.

RHAISTES. Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef Den obekanta blinda kvinnan, önskande Att här få träffa henne, ty det hem, hon valt, Det gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt. Emellertid har af din höge fader jag Befallning fått att spana ut den hemlighet, Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon är Och hvem; i hvilket ärende hon kommit hit, Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt. Det sports, att med en vördnad, vida djupare, Än hennes dräkt och yttre synas kalla på, Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall. Förmoda kan man därför, att ej främmande Hon är för honom och hans forna härskarätt Och att upplysningar af vikt hon kunde ge. Allt sådant är jag anbefalld att spana ut. Dock, om dig så behagar, furste, tiger jag Och lämnar villigt detta svåra värf åt dig.

LEONTES. Då af din kung bemyndigad du träder fram, Är det ej jag, som äger ordet här, men du.

SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN. TEKMESSA. Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu, Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu, Var van att bringa Ares sina offers gärd; Där ofta, när, för sunnanvinden skummande, Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog, Han stod i stormen leende och striden såg Och lärde sig af klipporna på hemmets strand Att stå en gång mot Trojas här, en klippa själf. Är icke Krantors kulle nära, syns ej ren Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund, Och mellan stammarna i fjärran Attika? O ställen, mig bekanta och förtroliga! Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er! Som nektar, som ambrosia för gudarne, För mänskans tunga ljufva äro kära namn.

LEDSVENNEN. Tyst, akta, tyst!

RHAISTES. Hvem är du, som så främmande Tycks vara och så hemmastadd likväl hos oss?

TEKMESSA. Hvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hot I dina ord väl icke, men bakom dem dock.

RHAISTES. Jag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar.

TEKMESSA. Det vägras ej. En värnlös kvinna skådar du.

RHAISTES. Det ser jag utan dina läppars vittnesbörd.

TEKMESSA. Din stränghet lät mig icke tro, att du det såg.

RHAISTES. Jag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock.

TEKMESSA. Om du mig känner redan, hvarför frågar du?

RHAISTES. För att till svaret lämpa mitt bemötande.

TEKMESSA. Så gör det då, var mild mot den olyckliga!

RHAISTES. Olyckan ensam aktar jag ej mildhet värd; Den måste äfven följas af sannfärdighet.

TEKMESSA. Att sant jag talat, har du redan funnit själf, I annat fall behöfde jag din mildhet ej.

RHAISTES. Helt annat, märk det, är likväl uppriktighet Än att en sak bekänna, som ej döljas kan.

TEKMESSA. Jag svarat på din fråga. Hvad begär du mer?

RHAISTES. En öppen redogörelse för hvem du är Och hvem du varit, hvarifrån du kommit hit Och i hvad afsikt okänd här du dröja vill. När du till detta svarat utan förbehåll, Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har.

TEKMESSA. En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande Jag är, en ensam kvinna, som i denna stund Med bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord. En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott, Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö Än böjas af en kulen fläkt, än af en varm. Men hvarför här jag dröjer okänd, frågar du. Så hör det: därför att den mark, jag trampar här, Känns mjukare för mina fötter, att den luft, Jag andas här, är ljufvare än annorstäds Och därför att det skönaste bland tungomål, Hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.

RHAISTES. Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svar Och har, fast synberöfvad, lärt försiktighet; Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande, I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in Och lära sig att villigt lyda hvarje vink. Så skall ock du omsider finna, att din konst Ej båtar mycket, när mot mig du öfvar den.

TEKMESSA. O, låt mig gå!

RHAISTES. Ja, sen för dig du redogjort.

TEKMESSA. För mig tillbaka, gosse!

RHAISTES. Håll, du kommer ej Från detta ställe, innan allt om dig jag vet.

TEKMESSA. Hvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder dig Att i min väg dig ställa? Med hvad myndighet Begär du, grymme, denna redogörelse? Du äger dina ögons ljus, men jag är blind; Du ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig. Om en af oss skall fråga, hvem den andra är, Visst icke dig det tillhör först att göra det.

RHAISTES. Om så du menar, äger jag ej skäl som du Att dölja mig och yppar villigt, hvem jag är. Framför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes, Sköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son.

TEKMESSA. Du?

RHAISTES. Jag.

TEKMESSA. Du?

RHAISTES. Jag.

TEKMESSA. Ve dina falska läppars lögn!

RHAISTES. Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt Igenom gråa dimman ur ditt ögonpar, Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg: Hur vet du, att jag talat lögn?

TEKMESSA. Emedan jag, Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan, På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes.

RHAISTES. Så är du den, jag anat.

TEKMESSA. Du har anat rätt, Om för din konungs moder du mig hållit har.

RHAISTES. Välan alltså, min konungs moder, efter du Mitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jag Ej heller dölja, hvarför jag dig forskat ut. Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land Eurysakes i denna stund befinner sig.

TEKMESSA. Väl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränkt Din skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss, När jag af harm förleddes att mig röja själf; Dock ville jag förgäta allt, förlåta allt, För dina fötter falla ned på böjda knän Och rörd och tacksam föra mot min läpp din hand, Om svar du visste på din fråga, om åt mig Du kunde säga, hvar han finns, Eurysakes.

RHAISTES. Helt nyss du skilt dig från din son och kommit hit Och skulle icke veta, hvar han döljer sig! Nej, hit han sändt dig endast som ett förebud, Att tubba folkets sinnen och att spana ut Det rätta ögonblicket för hans landning här. Bekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge.

TEKMESSA. I sanning, vist han handlat för sitt ändamål, Om till kunskaparinna, han sig valt en blind.

RHAISTES. Just däri syns beräkningen. En blind som du,— Så har han ment,—hur kunde väl en sådan här Bli ansedd farlig eller väcka varsamhet? Men att, fast synberöfvad, du förstår och ser Långt mer än mången seende, det märker jag. Förstå fördenskull äfven, att du träffat nu En öfverman, som genomskådar dig och som Med våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.

TEKMESSA. O, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång!

RHAISTES. Du vill då ej bekänna, hvar han finns, din son?

TEKMESSA. Jag ville lida allt blott för att veta det.

RHAISTES. Då äger jag ett medel, kvinna, verksamt mer Ån någon läkarkonstens varsamt mängda dryck, Att återge förlorad kunskap, väcka opp Erinringar, hur djupt de tyckas slumra än. Hitåt blott, hit med handen! Jag vill föra dig Ett stycke till min boning, där kan profvet ske.

TEKMESSA. O, höge gudar, sänden mig en räddare!

LEONTES. Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.

RHAISTES. För andra gången, unge furste, träder du Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu, Men ock din höge faders.

LEONTES. Hvad han dig befallt, Det har du utfört redan.

LEONTES. Du gjort det ock. Att mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ej Min fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej.

RHAISTES. Hvem mäter ut hvad härskarn får och icke får?

LEONTES. Det rätta, som behärskar äfven konungar.

RHAISTES. Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud Jag utfört halft, är skulden din och icke min.

LEONTES. En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRE, utom RHAISTES.

TEKMESSA. Han tycktes gå.

LEONTES. Han gått.

TEKMESSA. Hur skall jag tacka dig, Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft För i mitt minne åter min Eurysakes? Har du också en moder att ge glädje åt, En bättre lottad än den olycksburna här, Hvars största glädje blifvit hennes största sorg?

LEONTES. Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?

TEKMESSA. Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?

LEONTES. Så säg mig då och tala utan fruktan: finns I lifvets eller dödens land Eurysakes?

TEKMESSA. Den hätska tvisten om Akilles vapenskrud Emellan Ajas och Odysseus känner du, Och hur af väld tillbakasatt den ädlaste Bland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd. Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen såg Den ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd Och nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej Ett ord af knot utöfver mina läppar kom. Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram, Då på sin fallna oväns son, på hans gemål Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott. Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar, Som stått den store Ajas närmre, därför blott För härens öfverdrottar; och kanhända låg I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock. Ty glömd var ej den salaminska hjälten än Af dessa skaror, som hans alla segrar sett, Och sakta växte härens knot mot kungarna, Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön. En dag från stranden kom jag med Eurysakes, Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade Tillbaka nu från dagens strider segerrik. Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg, Hur mången blick på gossen vid min sida föll. Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!" Så ropte han; och gossen satt i samma stund På kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn. Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt! Hitåt, till oss med honom!" Så från man till man Sågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne, Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick. Emellertid blef detta för Atriderne En sporre blott att hastigare föra ut Det dåd, som kanske länge ren de öfverlagt. Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg, En svärm af deras trogna, som med dolkars hot Mig tvang att ljudlöst följa.

LEONTES. Till Atriden, säg?

TEKMESSA. Nej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombord Vi stego, seglande i långa dagar sen På hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej. Omsider nåddes målet. Jag blef förd i land; Men hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö, Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot, Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skörd Af vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal, En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren. Där blef vårt hemvist.

LEONTES. Höge gudar, fanns hos män, Af hvilkas ära världen återljuder nu, Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?

TEKMESSA. En början blott du hörde, mycket återstår, På detta olycksställe, furste, lefde vi; Af långa dagar fylldes långa månader, Af månaderna blefvo år, som flydde ock. Ej var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst: Jag ägde än Eurysakes, jag kunde se Ännu hans faders anletsdrag i hans och se, Hur skönt till yngling småningom han växte opp. Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst, Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod. Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt, Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif. O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var, Fått så i lugn förflyta!

LEONTES. Om förändring kom, Var den af ödets vilja vållad eller er?

TEKMESSA. Ren nio år förflutit, utan att en skymt Af människor vi skådat, då en dag ett skepp Till stranden lade. Ädle furste, om en blixt Af solen nu mitt ögas natt förjagade Och jord och haf och himmel än jag återsåg, Ej vore denna anblick mer än skeppets ljuf. Jag ropade Eurysakes; vi skyndade Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål Vårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand, Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä Och bad om räddning för mig själf och för min son. Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen På akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn. Att mig emotta;—då, i detta ögonblick, Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut Och flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes Förgäfves rasa öfvermannad, rasade Förgäfves själf, med böner och med klagorop Bestormande än gudars nåd, än människors. Snart var det enda föremål, som fäste än Min blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand. När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt. Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag, Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock Min själ blef klar och min besinning återkom, Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus, Och på mitt anrop svarte bergets eko blott.

LEONTES. Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?

TEKMESSA. Förrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif, Bjöds räddning af fajaker, som besökte ön.

LEONTES. Förunderligt! I nödens stund just kommo de, Dit ingen kommit under nio år förut.

TEKMESSA. På hafvet, så de sade, mellan Paros sund Och Hellesponten de ett segel mött, som höll Mot söder kosan. Under förbiseglingen De hört en röst från skeppet ropa dessa ord: "Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!"

LEONTES. Helt visst var det Eurysakes, som bad därom.

TEKMESSA. Hans sista, dyra hälsning var mig denna bön.

LEONTES. Och dessa voro fromma nog att vörda den?

TEKMESSA. Den hördes af de frommaste bland människor.

LEONTES. Sen sporde du ej mera om din son och vet Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort?

TEKMESSA. Väl icke visst; men sviker mig min aning ej, Var Menelaos upphofsman till detta dåd.

LEONTES. Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill?

TEKMESSA. Af fruktan att på öde ön i fjärran haf En hämnare af Ajas sorger växte opp.

LEONTES. Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns, Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son.

TEKMESSA. O son, din moders bittra sorg, Eurysakes, O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu Ett lik på hafvets böljor eller multnade, För lifvets plågor stel, på någon okänd strand! En graf jag ville reda då på denna ö Och kalla moderligt din skugga dit till ro. Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt, Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske, Ett mål för hätska fienders begabbelser Och suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus, Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott.

LEONTES. Tekmessa, många sorgsna minnen gömmer du I natten af ditt väsen; dock en större sorg Än den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund, Här till ditt bröst du åter slöt Eurysakes.

TEKMESSA. Ve, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig?

LEONTES. Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne Med modershjärtats outtröttligt trägna flit Om räddning för din son och om hans återkomst; Det tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall. Om du blir bönhörd, återfår af ödets gunst I lifvet än Eurysakes, välan, var glad, Var lycklig du och lämna sorgerna åt mig. Nu gå! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand; En storm är nära.

TEKMESSA. Gosse, skyndom åter hem!

NIONDE SCENEN.

LEONTES (allena). Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses? Det är en fråga, sällsam nog kanske af den, Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så. Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej För henne olyckspilar i sitt koger mer; Hon botten nått af lifvets bitterhet och kan Ej sjunka mer, blott höjas. Jag—nåväl, hvarför I förtid ängslas? Än är ej Eurysakes På Salamis och kommer väl ej nånsin hit, Om verkligt i Atridens våld han råkat har. Dock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stel Vid tanken blott att se min faders härskarrätt I strid med hans och välja mellan plikt och plikt. O du, hvars helga altar jag så mången gång Mitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu, Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll, Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg. Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om, Men evigt oföränderligt det rätta är.