ANDRA AKTEN.

(Samma rum som i förra akten)

FÖRSTA SCENEN.

JULIA. FRANK.

(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står nära till och ser på.)

JULIA. Du var förstämd helt visst, när nyss du kom; Låt bli att neka det, bekänn det bara.

FRANK. Tyst, Julia, tala icke mer därom!

JULIA. Hur vill jag annars väl förklara Den kalla, obekanta blick, du gaf Till svar på min?

FRANK. Den vet jag ej utaf. Kall kunde den ej gärna vara, Då hjärtat brann—

JULIA. Jo, pytt!

FRANK. Jo, ganska sant. Kanhända bar den sken af obekant; Den måste så ju för den platta skara, Som omgaf oss på hvarje kant.

JULIA. Där ute ja, men sen där inne I farstun? Har det fallit ur ditt minne, Hur onkel gick tillbaka litet grand För att om vagn och hästar ordinera? Då stodo vi vid öfre trappans rand Ett tjog sekunder visst, om icke flera, På tu man hand.

FRANK. Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?

JULIA. Det torde kanske föga intressera, Kanhända skall du till och med bli stött; Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött, Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte.

FRANK. Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte, Om han vändt om och såg oss kyssas,—han Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann.

JULIA. Min Gud! Hur kallar du min onkel?

FRANK. Vådan Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall! Toppridare, så kallar jag en sådan, Som fordrar, att man krypa skall För honom eller hans million i lådan.

JULIA. Har onkel fordrat detta?

FRANK. Han väl ej, Men hvad som är detsamma, hans lakej. Det skedde visst på principalns inrådan. (Kort paus) Men nu, min Julia, är man honom kvitt, Nu höra vi hans steg i trappan redan, Ifall han kommer—

JULIA. Nå, än sedan?

RANK. Nu få vi kyssas fritt. (Ställer bort ramen och stiger upp)

JULIA (afvisande.) Du har ditt arbete, var god och sitt!

FRANK (stött.) Så! Har du hunnit lära dig den tonen Af söta onkel ren och af millionen? Men jag, jag lyder pipan ej— (Omfamnar och vill kyssa henne.)

JULIA (skjutande honom tillbaka.) Nej, pass! Jag tycker ej om kyssar à la glace.

FRANK. Men, Julia, säg, hur vill jag väl förklara En sådan ändring, kan den verklig vara? En kyss?

JULIA. Nej, nu är jag i min tur kall, Fast ej som du det var i alla fall.

FRANK (förtrytsamt). Ha, for jag för att nå en fröjd som denna Till detta vargaland en svag minut, Med äfventyr att surna här till slut! Jag var förgjord, det måste jag bekänna.

JULIA. En vacker början! Surna vid en hand, Som en gång var hos dig så högt i tycket, Och kalla detta land ett vargaland, Ditt eget hemland! Nej, det är för mycket. Vill du ej surna, väl, så sätt dig ned, Arbeta, måla, lämna mig i fred! Du skall få ämnen nog, blott du mig lyder. Se så, palett i hand, att börja med! Begynn, herr målare, gör först etyder. Här har du strax en flicka, som är vred. Jag blir modell.

FRANK (försjunken i sig själf). Farväl då, fröjd och lycka I denna länge, länge drömda hamn! Farväl mitt glada hopp att här få trycka Min största skatt på jorden i min famn! Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn.

JULIA (bevekligt). Men, Axel!

FRANK. När jag for från Sveriges stränder Och kände, hur dess jord mig varit kär, Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer Jag ger dock priset; Julias hem finns där." Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här!

JULIA. Men, Axel, Axel!

FRANK. Ingen man af heder Vill bli behandlad så. Det är nog af. Jag är ej den, som tål att tryckas neder, Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf. Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf.

JULIA. Men, Axel, hör mig då!

FRANK. Man djärfs begära, Att jag skall dyrka den, som pengar har. Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära, Det tänker jag åt judar en och hvar. Jag packar mina penslar hop och far.

JULIA (fattande hans händer). Min goda, goda Axel, men besinna, Att skrämma så din Julia! Att du kan! Jag är ju ej artist, ej målarinna, Ger du modeller, bjud dem åt en ann'! Hvad gagnar mig att se en vredgad man?

FRANK. Att neka mig en kyss!

JULIA (sträckande sin mund mot hans). Se här, tag tvenne.

FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka). Ej nu, en annan gång.

JULIA. Nå, lika godt. Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne. Ett år har hunnit fly, sen jag det fått.

FRANK. Tyst, jag hör steg.

JULIA (lyssnande). Nej, det var vinden blott.

FRANK. Så vill du verkligt än min Julia vara?

JULIA. Hvems då i vida världen, om ej din?

FRANK. Nåväl! (Omfamnar henne.)

JULIA. Tyst, onkel hörs.

FRANK. Å, ingen fara! Det drog i trappan blott; nu är du min.

JULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös). Släpp, dyre, älskade, han kommer in!

ANDRA SCENEN.

v. DANN. FRANK. JULIA.

v. DANN. En vacker dag!

FRANK. För mycket sol, min herre!

v. DANN. Just solen, tycker jag, ger den behag.

FRANK. Ursäkta mig, så tycker icke jag.

v. DANN. Den sortens smak förstår jag ej, dess värre!

FRANK. En sal som denna tål ej mycken dag.

v. DANN. Rätt ledsamt, att den ej är er i lag; De andra rummen äro alla smärre.

FRANK. Då tar jag detta stora helst ändå.

v. DANN. Där träffar ni min smak. Mig tycks, i små Bli alla tankar små, liksom betryckta.

FRANK. Såframt de icke födas ren förryckta, Då svälla de i alla fall.

v. DANN. Får gå!

FRANK. Men dagern här är afskyvärd.

v. DANN. Hur så?

FRANK. Man målar icke gärna i en lykta.

JULIA (tyst till Frank). Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta? Bemöt den goda gubben ej så kort!

FRANK (tyst till Julia). Bemötande mot anspråk, sort mot sort!

v. DANN. Hvad mått och steg står då att taga? Hur önskar ni? Kanhända går det an På något sätt att ljuset här försvaga? Ifall man kunde—

FRANK. Kunde? Jo, man kan Allt, hvad man vill. (För sig.) Tror han, jag tänker klaga?

v. DANN. Det kallar jag att tala som en man. Man kan, om blott man vill, det tror jag äfven.

FRANK (tyst till Julia). Hör, hur han gör sig till, den gamla räfven.

JULIA (tyst till Frank). I himlens namn, var höflig, han är sann! (För sig.) Jag är olycklig, var det det, jag vann? Här har jag tyget, som jag ställde väfven.

v. DANN. Godt mod vid rodret har god hamn för stäfven. Men nu, om nu jag visste, hur man bäst Bör ställa till. Befall blott! Hela huset Står till er tjänst.

FRANK. Nåväl, ett täcke, fäst För hvarje fönster, tempererar ljuset; Det kan min herre minnas till härnäst.

v. DANN. Gå, Julia, genast du och skaffa täcken!

FRANK. Behöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst, Jag vill gå själf och välja dem på fläcken.

v. DANN (tyst till Julia). Blir det ej karl af den, så rider näcken.

FRANK. Han finns där nere ju, er ynkerygg, Han, som mig körde hit?

v. DANN. Hvem, gamle Trygg?

FRANK. Han spelar gärna adjutant åt värden, Han för mig till värdinnan—

JULIA (tyst till Frank). Du ar stygg.

FRANK. Jag känner gunstig herrn sen sista färden.

(Går.)

TREDJE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

v. DANN. Förunderligt! Jag är som skygg För denna arma yngling, jag, den rike. I världen har jag aldrig sett hans like, Så stolt, så fri, så öppen, så bestämd.

JULIA (för sig). Nå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd För hvad jag ställde till.

v. DANN. Ett kungarike Skall säkert icke räkna många slike. Mig har han fångat strax med första blick.

JULIA. Men, bästa onkel, litet mera skick, Det kunde dock ej skada, vill man tycka. Han är för spotsk som främmande ännu.

v. DANN. För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf. För spotsk? Min fröken, ja, så menar du. Jag vet, den, som hos er vill göra lycka, Skall gå på tå, som om han gick med krycka, Skall buga, smila, tala som ur bok.

JULIA (för sig). Ack, visa onkel, hvad du tror på tok!

v. DANN. Men annat är att hufvudet förrycka På snärtor och få bifall af en klok.

JULIA. Min bästa onkel!

v. DANN. Hvad behagas?

JULIA. Jag tror, att ni bedömt oss skeft ändå.

v. DANN. Det vore kärt, dock tviflar jag därpå.

JULIA. Det är en lott, som ständigt var de svagas, Att hållas af de starkare för små, Små, andligt fadda, skapta blott att jagas Af deras nycker, ej att dem förstå. O, det är kvinnans öde, men det dagas En gång, det törs man spå. För öfrigt äro vi just, som vi tagas, Eländiga, om man vill ha oss så, Bedrägliga, ifall man vill bedragas, Men trogna, sanna, hjärtliga också.

v. DANN. Nej, hvilken lära!

JULIA. Vill ni den försmå? Förlåt mig, onkel, läran är vår sagas.

v. DANN. Jag tycker om dig, barn, håll ut, får gå!

JULIA. Jag undrar föga dock, när jag betänker, Hur litet onkel har fått göra rön, Att ni gör kvinnan orätt, att ni skänker Så ringa aktning åt vårt arma kön. Blott kärlek vinner kärlek som sin lön; Ni har ej älskat.—Men förlåt, jag kränker Ert hjärta blott.

v. DANN. Far fort! Det är min bön.

JULIA. Ni sått ert guld och skördat svek och ränker.— Men hvad, i himlens namn? En droppe blänker I onkels öga? O, hvad den är skön!

v. DANN. Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat. Du kikar då på allt, det är förbannadt.

JULIA. Må vara då, ett solstyng ur er själ, Som smälter litet is, jag ser det väl. (Vekt.) Ack, onkel, hvad har ni ej måst försaka Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt Af verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka På dessa år, som ni tillryggalagt! Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka? Jo, guldets glans och rikedomens makt, Bekymmersamma lika att bevaka Som att förvärfva, har ni ofta sagt. Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt Rätt mjukt i er,—ni har ej ägt en maka; Ni lefvat, njutit, lidit blott för er.

v. DANN. Låt bli att titta, flicka, tala mer!

JULIA. Jag frågar, hvem på vida jorderingen Er mött med värma, utan svek? Jo, en, här hemma en, ett barn i lek, En fågelunge, som nyss lyftat vingen, Som fladdrar kring er och med skämt och smek Än retar er till harm, än gör er vek.

v. DANN. Vek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen.— Men är du ensam, du? Än Trygg?

JULIA. En ek, En knotig ek, ett exemplar bland tingen. Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen, En skrumpen varelse, en vidbränd stek På världens glöd af mödor och bekymmer. Att ni ej lärt er af oss två Värdera kvinnan, kan man lätt förstå.— Men jag försäkrar, att det skymmer För edra, ögon nu ändå.

v. DANN. Och om det skymde, hör jag dock. Håll på!

JULIA. Jag sagt ren, hvad jag har att säga, Mer än jag bort kanske; Jag vet, att mina ord ej mycket väga, Men sanna äro de. Jag märkt så nu som härförinnan, Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan, Och därför——

v. DANN. Har du velat ge En liten läxa åt din onkel arma, Som ägt två ögon att ert värde se Och dock ej lärt att älska, endast larma Om er, om allt på jordens rund.

JULIA. Ack, misstyck ej!

v. DANN. Nej, tack af hjärtats grund För dina ord, de öppna, varma! Du är mig dubbelt kär i denna stund. Hur vill jag fordra, att ditt öga, Som sett af lifvet än så föga, Skall genomskåda detta hårda skal, Som är ett gammalt hjärtas stela yta? Men, vet du, skulle hälften af de kval, Som bott där inom, en gång flyta I dina ådror, sågs om några dar Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar.

JULIA. Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat Af andra kval än öfver likars nöd? Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död, Som kallas kärlek?

v. DANN. Jag har spelt och tappat.

JULIA. Och lefver dock!

v. DANN. Om denna matta glöd, Som trettiårig aska fått begrafva, Om denna gnista under stelnad lava Bör kallas lif.

JULIA. O, tala icke så! Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar, Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar, Som ofta, ofta smälter er som vax.

v. DANN. Om du ser spöken, flicka, går jag strax.

JULIA. Men, goda onkel, hvarför neka Till dessa känslor, eldiga och veka, Som väckas dock så lätt uti er barm; Än skapa sällhet vidt omkring, än leka Som barn bland oss i fröjd, i harm; Som aldrig skada någon, endast vålla, Att man blir varm tillbaka, att man kan Så innerligt, så hjärtligt af er hålla?

v. DANN. Nu tyst! Du talar som en liten fjolla. Jag får ej äga känslor, jag, en man; Mig får ej någon makt förtrolla.

JULIA. Men onkel tåras ofta som en ann'.

v. DANN. Man har ett värde dock att upprätthålla. Man är en karaktär, en stel, välan, En mänskohatare, men ingen nolla.

JULIA. Men onkel tåras ofta dock.

v. DANN. Se där! Där är du med ditt tåras åter; Du vet dock, att en man jag är: En man kan mulna blott, en kvinna gråter. J. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN.

JULIA. Men onkel likaså, om ni förlåter.

v. DANN. Du är oslipplig, unge, säg mig, när Du sett en verklig tår uti mitt öga, En tår, som fallit ned? Det tror jag föga. Min blick kan synas skum emellanåt, Den skyms af töcken då, men ej af gråt, Af töcken, som helt lätt däröfver simma.

JULIA. Ack, huru ofta såg jag ej den våt, Så våt, min onkel, att den tycktes glimma.

v. DANN. Du toka, så gör äfven minsta dimma, När solen kastar litet sken ditåt. Men hör mig nu, om du kan spara En half minut ditt sladder, att jag får En smula tid att mig försvara. Ett gammalt hjärta, huru stelt det slår, Har vår nån gång, fast ej den varma, klara; Den mäktar dock utur den is, som år Inom oss hopat, lösa, ej en tår, Nej, töcken, barn, en liten dimma bara. Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår Därför, att den vill helst i ögat vara? Men ögat mulnar, sjukas då,—har vår. Se, så är saken.

JULIA. Onkel, sluta Ej än, säg, när ni är så himmelskt god, Hur var den kvinna skapt, som hade mod Att se er kärlek och att den förskjuta?

v. DANN. Jag var en fattig yngling, och jag stod I världen ensam, utan stöd att luta Min blomning mot. Jag blommade likväl, Ty eld och kärlek bodde i min själ, Och kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka.

JULIA. Hur blef då, ej den älskade er maka?

v. DANN. Jag sagt dig ju, att jag var fattig, jag.

JULIA. Och hon, den arma, var tillräckligt svag Att ej för er ett lumpet guld försaka?

v. DANN. Ej hon, men den, som skref för henne lag: Vi drömde blott om fröjd och lycka båda, Men unga drömma, de, de gamla råda. Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man, Som, förrn jag fick en aning om min våda, Med börd och skatter hennes fader vann.

JULIA. Och ni?

v. DANN Jag?

JULIA. Blef?

v. DANN. Blef, sen mitt lif förbrann, Den torra mumie, du nu kan skåda.

JULIA. Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an.

v. DANN (upprörd). Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden, Fick du i dagen de fördömda orden: "Det går ej an"? Just nu, i denna stund, Hur kommo de, min Julia; i din mund? Ja, det var de, som släckte min förhoppning, Som bröto ned min lycka i dess knoppning, Som jagade mig själf kring världens rund. För dem och "kan ej" har jag gått i grund.

JULIA. I grund? O, att ni talar så! Jag frågar: Är den en mumie, hvars inre lågar Af lif som ert?

v. DANN. Mitt barn, du tycker så, För det jag skälfver för ett ord, som plågar. Lif? Om du sett mig lefva, sett mig då, När hopp och kärlek bodde än här inne! Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg,— Jag blygs att nämna det,—kan minsta minne Från dessa tider bryta upp en våg Ur vinterisen i mitt frusna sinne, Som när jag nyss den unge målarn såg.

JULIA. Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara——

v. DANN. Det var en blick, ett mänskoöga bara, Jag såg, men detta öga, denna blick, Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick Såg jag i vida världen blott hos tvenne, Hos honom, honom, flicka, och—hos henne.

FJÄRDE SCENEN.

v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.

FRU BINGEN (häftigt inträdande). I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann! Kom, hjälp mig att mot målarn strida! Han kommer, båda komma, Trygg och han; Han fått den gamla dåren på sin sida.

v. DANN. Var kort, min fru, så kort ni kan!

FRU BINGEN. Visst kan det smärta en, visst kan det svida Uti ens hjärta, att en okänd man—

v. DANN. Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida. Säg lugnt, hvad saken gäller.

FRU BINGEN. Så, minsann! Jo, målarn, han grasserar efter täcken.

v. DANN. Hå, är det därifrån den kommer, skräcken? Gif honom dem, så slippen I hvarann.

FRU BINGEN. Omöjligt, herre, nej, det måste nekas. Att hänga dem för fönstren ut att blekas! Ack nej, det kan man ej, det går ej an.

v. DANN (utom sig). Ni är den värsta mara, någon fann. Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel, Förgjorda öronrasp och ögongissel! Jag kan ej tåla——

JULIA (trädande emellan med lyftadt finger). Kan ej?

v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan). Jag, en man! Men jag vill visa, att jag kan fördraga. (Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.) Min fru, min goda fru, vill ni ej taga En liten hvila? Sätt er, lugna er! Det gäller ju ett lappri, som ni ser. (Tyst till Julia.) Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga?

JULIA (tyst till v. Dann). Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga, Att ej er styrka såg så tillgjord ut.

v. DANN. Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut. Se efter än! (Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen, när han nalkas.) Min bästa fru, sitt stilla! Ni nämnde täcken nyss, var det ej så? De kunna blekas, kunna fara illa?

FRU BINGEN. Jag sköter ej ert hus för att förspilla, Hvad i min ringa vård jag kunnat få.

v. DANN. Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla Er omsorg så i detta som i allt. Hvad syns, fördrar jag nu?

JULIA (tyst tillbaka). Det är en villa, Ni krusar bara, och ert krus är kallt.

v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till fru Bingen; efter en kort paus, lugnare). Fru Bingen, vi bli båda gamla, Och ålderdomen har just ej behag.

FRU BINGEN. Man kan ej——

v. DANN (uppbrusande åter). Hur?

FRU BINGEN. Förhindra sig att samla År efter år, dag efter dag, Så länge man är till.

v. DANN (lugnare). Det medger jag. Det kan man ej, men eljest kan man mycket, Långt mer än ni och mången annan tror.

FRU BINGEN. Att kunna tåla är dock hufvudstycket.

v. DANN (för sig). Det där var bra. Så sade ock min mor.

FRU BINGEN. I synnerhet, herr Dann, när man beror.

v. DANN. Beror?

FRU BINGEN. Ja, såsom jag och många andra, Som haft vår bättre tid och sett den vandra. Vi lefva sen på nåd.

v. DANN (rörd). Min bästa fru, Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra. Ni lefver här på ingens nåder nu. Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra; Men hur min vrede är, det vet ni ju. Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta, Det är, gunås, som lynnet är. Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär, Förarglig ofta, knarrig, snar att träta. Dock vet jag att ert värde mäta, Vet, hur omistlig ni är här, Hur det stod till i gården er förutan.

JULIA (tyst till v. Dann). Nu ljuder åter rätta ton i lutan.

v. DANN (tyst till Julia). Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt Att visa, hur jag har mitt sinne spakt.

FRU BINGEN. Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan Gör solen mindre skarp.

v. DANN. Hur menar ni?

FRU BINGEN. Jag menar, om jag ger, hvad de begära?

v. DANN. Hvad? Täcken?

FRU BINGEN. Ja, det måste väl så bli.

v. DANN. Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.

FRU BINGEN. Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära Så mången bitter sorg——

v. DANN. Som gått förbi, Jag hoppas det?

FRU BINGEN. Ja, himlen vare ära! Dock undrar jag, att jag så häftig var Emot den unge målarn, fast så nära Jag såg hans båda ögon.

v. DANN. Hur?

FRU BINGEN. Ett par, Hvars likar jag ej sett sen unga dar, Då jag dem såg hos ängeln här, er kära.

v. DANN. Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän Ni måste flytta från vår ort igen Och fick först, sen de slocknat, återvända?

FRU BINGEN. Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända?

v. DANN. Och målarn? Hennes ögon likna hans?

FRU BINGEN. I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans; Det är, som om han ärft dem, så de blända.

JULIA (till v. Dann). Men om han vore hennes son kanhända?

v. DANN. Nej, nej, hans namn är icke hennes mans.

FEMTE SCENEN.

DE FÖRRE. FRANK. TRYGG (med några täcken).

FRANK. Det var ett sökande förutan ända Att finna nycklarna. Se här vårt fynd! Gå nu och städa efter oss, fru Bingen.

FRU BINGEN. O jämmer, de ha hittat nyckelringen!

v. DANN (leende till fru Bingen). Nu är er rätta pröfvotid begynd.

FRU BINGEN. Men hvem kan väl bli ond på honom? Ingen. (I det hon går ut.) Med bästa sidentäcket är dock synd.

SJÄTTE SCENEN.

DE FÖRRE (utom fru Bingen).

FRANK (blickande efter den utgående). Hon var ju mänsklig nu, den gamla maran, Där ute höll hon ett förtvifladt larm.

v. DANN. Ursäkta, herre, endast faran För hennes täcken gjorde henne varm.

FRANK. Varm? Kalla det ej värma, som var harm.

V. FANN. Man måste tåla något af de gamla.

FRANK. Rätt gärna, blott de nöjas med att samla En hop millioner stilla och i fred Och låta bli att pocka, gnata, skramla Och vända hela världen upp och ned.

v. DANN. Det sista, herre, är de ungas sed. Att tala öppet klä, men ej att svamla:

JULIA (tyst till Frank). Det slutas aldrig väl, om han blir vred.

FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann). Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?

v. DANN (med hetta) Jag menar, jag—(Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara! Ni är för god att fråga, jag att svara. Räck mig er hand!

FRANK. Får gå, här är den, tag!

v. DANN. Jag råkar snart i ifver.

FRANK. Också jag.

JULIA (för sig). Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden.

v. DANN (tyst till Julia.) Det blir en sann artist af den med tiden. (Till Frank.) Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig.

FRANK. Jag tror det ock; det feltes ganska föga.

v. DANN. Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.

FRANK. Och jag mot dem, som vilja spela höga.

JULIA (förstulet till Frank). För min skull, Axel, hejda dig.

v. DANN. Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga, Det är en tolk, som talar till min själ Och gör, att jag ej allt så noga väger.

FRANK. Om så är fallet, har jag skäl Att vara nöjd, att detta arf jag äger.

v. DANN. Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?

FRANK. Min bästa herr von Dann, det har Så liten vikt för er att detta höra. Min blicks legend, hvad kan väl den er röra? Jag kom att nämna den ett arf, det var, Emedan förr jag hörde folk så göra Här i mitt hem, i mina barndomsdar.

v. DANN. Jag häpnar.

FRANK. Nu till arbets! Det skall lätta. (Till Trygg.) Se så, min gamle kund, vak upp, var snar, Se efter att ni får er tross till rätta För tre af fönstren, detta, detta, detta; Tag täcket!

TRYGG. Hur skall jag det fästadt få?

FRANK (visande på bordet). Där har ni hammare och nubb, låt gå!

TRYGG. Man kan ej spika genom täcket heller.

FRANK. Vill ni stå här och pruta, när det gäller?

TRYGG. Åhå!

v. DANN. Man kan ej? Fy du! Spika på! (Trygg faster upp täckena.)

FRANK. Vid detta fönster skall staffliet stå. (Flyttar staffliet på sin plats och ställer upp ramen.) Och här, min Jul—(Rättar sig.) min fröken, ställer Jag stol för er, sitt ned!

v. DANN. (tyst till Julia). Den där är skapt att tämja små mamseller.

JULIA (för sig). Blott han ej ville tämja gubbar med.

FRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift och ställer sig framför sin tafla). Se så, tag nu en min, som när ni glädes I djupa hjärtat och till hälften ler.

v. DANN. Herr Frank, kan jag få vara här tillstädes Och se uppå? Säg öppet ut, jag ber.

FRANK. Den talar ständigt öppet, som ej rädes; Blif kvar, tag plats, ifall det roar er. (till Julia.) Ej hitåt! Se åt sidan litet mer!

v. DANN. Ursäkta, att jag frågar än. Är dräkten Som den bör vara? Hon är hvardagsklädd, Kanske för mycket enkelt, är jag rädd?

FRANK. Skall fröken presenteras utom släkten, Kanske på hofvet?

v. DANN. Skämta ej, min vän; Min Julias dräkt, er smak bestämmer den. För min del ser jag helst, om hon får vara Så enkel, som hon rörs kring min person, Ty blott för mig, mig gamle, målas hon.

FRANK. Det gör mig nöje, och jag kan förklara, Att ni i detta tycke träffat ton.

v. DANN. En hufvudsak är likhet, likhet bara. Nås den, så vill jag ej på summor spara.

FRANK. Herr Dann, ni tänker nu på er million; Men vet och hör det utan alla fraser, Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer.

v. DANN (för sig). Man kommer då ej ur en fläck med den.

JULIA (tyst till v. Dann). Håll ut, min onkel, tröttna icke än!

FRANK. Min fröken, passa på, gör ej grimaser! (Till Trygg.) Och ni, ni har ju slutat, gå er väg! Hvem bjuder er stå kvar och gapa?

v. DANN. Gå, Trygg! Är något otaldt än, så säg!

TRYGG. Nej, herre.

FRANK. Marsch! Rör föttren, gamla apa! (Trygg knyter handen och går brummande ut.)

SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRE (utom Trygg).

v. DANN. Min unge vän, om ni har tålamod, Så låt mig tala fritt, det är min vana. Jag känner er ej närmre, men kan ana, Att ni med all talang dock ej är rik.

FRANK (leende). Nej, herre, jag är fattig, mängden lik.

v. DANN. Och det finns törnen på artistens bana.

FRANK (med en blick på Julia). Men också rosor, blott man vet att spana.

v. DANN. Jag tänkte, sen jag nu är en relik, En skugga blott af hvad jag var tillförne, Och måste vänta hvarje dag mitt slut, Få rödja undan för en vän ett törne, Få skapa någon liten fröjd förut. Jag äger skatter, mer än jag behöfver, Kan slösa en million och dock ha öfver; Hvad gör jag väl med detta öfverflöd? I lifvet föga, mindre än som död. Jag har hört noga åt på alla kanter, Men har ej släktingar, ej ens förvanter Att lämna mina rikedomar åt; Jo, en ändå, det lilla stycket, (Pekande på Julia.) Som här ni ser, knappt värd en enda plåt. Hon skall få allt, och det är dock för mycket. Ni finner nu, hvarför jag nyss er gaf Den vink, det anbud, som ni böjde af.

FRANK. Ett är mig dunkelt dock; jag kan ej finna, Hvad jag har gjort för att er ynnest vinna.

v. DANN. Visst ingenting, men allt förklarar sig I dessa ord: ni intresserar mig.

FRANK. Det är långt annat, än jag djärfts förmoda. Men har ni mer än nog för er person, Så bjud åt någon annan af ert goda; För min del var jag ständigt af den tron, Att ingen man får vara nådehjon.

JULIA (för sig). O min beräkning! Ack, den hårda pannan!

v. DANN (tyst till Julia). Blir han ej målare, blir ingen annan.

JULIA (tyst till v. Dann). Min goda onkel, gör ännu försök!

v. DANN (tyst till Julia). Må ske en gång, men det går upp i rök. (Till Frank.) Ni är artist, jag vet, att ni som andra——

FRANK (afbrytande). Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök?

v. DANN. Jag menar, unge vän, att ni tänkt vandra I konstens sköna spår Europa kring; Men utan medel gör man ingenting.

FRANK (visande sitt kolstift). Här är mitt medel.

v. DANN. Bra, rätt bra, men världen Tar penningar för allt, kan ni förstå. Ren själfva resan, herre, blotta färden, Vagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå.

FRANK. Har man ej råd att åka, kan man gå.

v. DANN. Välan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves För tålamod att gå, hur svår och lång Ni måste finna vägen mången gång, Hur värst af allt, att tiden går förgäfves? Men låt oss anta, att ni nått ert mål. Ni tänker dröja där, ni vill studera. Godt, men ni är ej gjord af järn och stål, Ni vill ha husrum, kläder, mat, med mera. Det kostar; ni är utan mynt; säg, kan Ni tänka på att dröja kvar där längre?

FRANK. Jo, jag kan svälta, herre, det går an; Man spänner endast bältet litet trängre.

JULIA (tyst till v. Dann). Han är artist.

v. DANN (tyst till Julia). Långt mer, han är en man.

FRANK. Vill fröken hvila litet, så välan!

v. DANN. Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar Min ringa tjänst?

FRANK. Jag nämnde mina skäl. Jag får ej motta den, men jag betraktar Mig som er godhets gäldenär likväl. Och nu att hämta färg! Ett kort farväl!

(Går.)

ÅTTONDE SCENEN.

v. DANN. JULIA.

v. DANN (betraktande teckningen). I sanning, ja, en likhet, det är gifvet.

JULIA. Ack, onkel, jag är ledsen, jag vill dö.

v. DANN. Hvad nu? Där ute finner du en sjö, Gå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet.

JULIA. Ja, skämta! Jag är allvarsam.

v. DANN. Hvad grubblar fröken på? Säg fram!

JULIA. Jo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet Han bär sig åt mot er i allt.

v. DANN. Den saken, flicka, kan du ta helt kallt.

JULIA. Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner, Hur djupt bekymren på hans sinne tärt. Han är så ensam, har ej släkt och vänner, Han söker inga, aktar det ej värdt.

v. DANN. Då liknar han ju mig, det är mig kärt.

JULIA. Men hvarför vill han ej bespara Sig alla sorger, säg mig det, Då onkel bjuder hjälp?

v. DANN. Jo, jag kan svara: Det sker af stolthet, och han handlar rätt.

JULIA. Och sen hans ton mot er, hans hela sätt—

v. DANN. Det kunde något höfligare vara.

JULIA. Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld, Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta. Ni är så ömsint, ni är god som guld.

v. DANN (täppande sina öron). Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta.

JULIA. Det måste fram, jag säger det med smärta: Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld.

v. DANN. Din skuld? Nej, detta blir för galet! Din skuld? Hvad är din mening med det talet? Hans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig?

JULIA. Hör endast, att jag får förklara mig. Jag hade två förslag och gjorde valet Så dumt som möjligt.

v. DANN. Gåtor allt ännu.

JULIA. Jag kände förr herr Frank, jag sagt det ju. Att han var fattig, visste jag tillika, Men stolt också, ja, mer än många rika. Dock, det var då, när han sin framtid såg I ljus ännu, i glans sin konstnärsbana. Nu var han kommen hit. Jag måste ana, Att han var bruten nu till mod och håg. Jag tyckte, onkel, att hans öde låg I mina händer, tänkte på er vana Att hjälpa alla, hvar ni någon fann, Som trädde modigt fram och vann ert tycke. Då grubblade jag fram mitt mästerstycke——

v. DANN, Och detta blef, ifall min tro är sann, Helt visst för ditt geni ett kostligt smycke.

JULIA. Ack, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann Som en magnat, som en komplett tyrann, Hvars lif det var att kufva, att befalla, Att fordra slafvisk ödmjukhet af alla.

v. DANN (förvånad). Jag borde svära. Hvad i alla dar Var då din afsikt därmed?

JULIA. Jo, att väcka Hos Frank hans stolthet, om den döfvad var.

v. DANN. Och den blef väckt?

JULIA. Ja, om ni fordrar svar, Men ack, för mycket, att det kan förskräcka.

v. DANN. Men nu, min fröken, sen du redogjort För denna plan, den älskliga, den täcka, Säg, tycker du, du handlat, som du bort? Hur har du valt personer, tid och ort? Jag säger: saken är den mest besatta, Jag i min lefnad sport. Att ta min Trygg till hjälp för att förplatta Min karaktär inför en ung artist;—— Hur du har kunnat röja sådan brist På takt och hållning, har jag svårt att fatta.

JULIA. Min goda onkel, det var kvinnolist.

v. DANN. Just rätta ordet. Ja, jag måste skratta. Men märker du, hvad du ställt till, Din kvinnoslughet, hvad af den är blifvet? Jag har den unga mannen kär, jag vill På allt sätt hjälpa honom fram i lifvet; Jag visar vänlighet, gör anbud;—han, Han håller mig för en förklädd tyrann. Ta skänk af mig? Nej; hellre allt försaka! Han tror mig stolt; och han är stolt tillbaka. Hvad står att göras nu? Du har ju haft Hans öde, som du tyckt, i dina händer; Så styr det, visa nu din kraft! Jag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder; Jag vågar ju ej ens förklara mig, Af fruktan att för svårt blottställa dig.

JULIA. Ack, onkel, att ni rör i dessa bränder, Som fräta i mitt hjärta nog förut! Låt mig få hämta mig en kort minut. (Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen) Ja, det går an, ja, på min ära, Rätt träffadt, fast min hjärna rullar kring! Herr Frank bär än i dag en ring, Som jag i Sverige ren såg honom bära. Med denna gör han säkert ingenting. Var vänlig nu, försök begära Att köpa den; bjud mångfaldt värdet sen, Den har också en furstlig ädelsten.

v. DANN. Man må försöka på—— (Lyssnar. Steg höras i trapporna.) Tyst, han är nära!

NIONDE SCENEN.

DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten).

FRANK. Ni önskar dela med er, nå välan, Se här har jag en skråbror, herr von Dann! Han talar ständigt om betryck och knipor; En sten kan röras af hans nöd, Hans sjuka hustru och hans orgelpipor, Som gnälla hela dagen efter bröd. Gif honom något af ert öfverflöd!

v. DANN. Herr Frank! Han var väl nyss här oppe Och fick sig redan då en skärf; Men säkert är det klent med hans förvärf, Och hvad jag gaf, är kanske blott en droppe I hans behof. Nåväl, han skall få mer, Om ej för egen skull, så dock för er. (Till mannen,) Gå nu och måla planket färdigt, herre, Bestäm sen priset, hur ni vill; Tags det för högt i växt, är det ej värre, Än att jag lägger endast hälften till. Se så, stå här ej längre och förspill Er tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde.

SLÄTMÅLAREN. Ack, nådig herre, jag är svårt däran, Jag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan— Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.

v. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet). Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde, Ni kung af hela riket Går-ej-an! (Slätmålaren skyndar ut.)

TIONDE SCENEN.

DE FÖRRE (kvarblefne)

JULIA. Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämma Den arma mannen ständigt? Är det rätt? Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt, Och kan ej ens er hetta hämma. Kan ej—ni själf, ni borde säga det Rätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.

v. DANN (med stor gest). Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma? Jag kan ej se förutan syn, Det vet jag, ej på himlens fästen Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn——

JULIA (afbrytande). Allt detta ej, men mycket till för resten.

v. DANN. Tig, stygga unge! Du är svår som pesten. Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan!

JULIA (vekt, men liftigt). Ni kan ej se en varelse, som lider; Ni kan ej afslå någon mänsklig bön; Är lindring möjlig, när ett hjärta svider, Kan ni ej låta bli att göra rön. Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes, Som vill det ädla, men af tvång fördröjes, Emotstå lusten att befrämja den; Ni kan ej såra ovän eller vän. Ni kan ej hindra blicken eller rösten Att yppa, hvad inom er föregår: Er stämma darrar ofta och får hösten, Ert gamla öga fuktas och har vår. (Slår armarna kring hans hals.) Ack, goda onkel, nu på nytt en tår!

v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver ögonen. Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig). Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva Med knappt ett ord af sanning i sin mund, En riktig fågel, just en äkta dufva, Och henne har jag kring mig här hvar stund!

FRANK (för sig, med synbar rörelse). Den satans Trygg skall få sig bot för snufva. Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!

v. DANN. Här kan ni finna, hvad jag måste tåla Af denna flicka, ja, långt mer därtill; På detta vis är hon i stånd att måla Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill. Det här var ett sätt, vill ni höra flera?

JULIA. Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!

FRANK (till Julia). Men i er färg hvad växelspel! Er kind har nu en glöd, att den kan bränna.

v. DANN. Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel Uppå ert finger; låt mig fritt bekänna, Att lust till diamanter är mitt fel.

FRANK. Hvad sen?

v. DANN. Jag menar, om ni sålde denna? Höj pris, om det på pris beror.

FRANK. Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror, Den löses ej med guldet i er låda; Den är mig kär; näst mina ögon båda Det enda arf, jag äger af min mor. Betrakta den, se, den är skön och stor. (Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)

v. DANN (uppfarande från sin stol.) Ni heter icke Frank, ni söker dölja Ert rätta namn?

FRANK. Hur kan ni mena så?

v. DANN. Jo, denna ring är mig bevis därpå.

FRANK. Min ring?

v. DANN. Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja Jag drifvits vida världen kring, Då sände jag den ring, ni bär, er ring, Till en, en kvinna, som ej fick mig följa, Ej dela mina skatter, men som var Min barndomsvän, min brud i forna dar.

FRANK. Jag häpnar.

v. DANN. Hördes då er mor ej nämna Mitt namn nån gång?

FRANK. Nej, aldrig; endast en, En namnlös, henne kär för länge sen, Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna, Sändt henne denna ring från fjärran hamn. Blott hennes sista suck ljöd som ert namn.

v. DANN. O himmel, hvad du velat ämna Åt mig ännu! Kom, gosse, i min famn, Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära! Men hvarför bytte du ditt namn?

FRANK. Jag fann, Jag tyckte mig för fattig att med ära Mitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.

v. DANN. Då, gosse, kan du ta det åter an; Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.

JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan v. Dann och slår armarna kring Franks hals). Skall jag ej också få min del af famnen?

v. DANN (förvånad). Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju. Hvad tänker du uppå, säg, yrar du? Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka.

JULIA (med låtsad enfald). Ack, aldrig vet jag att mig skicka I onkels tycke, som jag bör. Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.

v. DANN. Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka. Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt! Hon är som litet tokig mellanåt.

FRANK. Nej, nu är tid, att täckelset må falla. (Till v. Dann.) Min far, min far, om jag er så får kalla, Er Julia gör ej första gången så; Vi varit länge ense ren, vi två. I Sverige ren blef aftaldt mellan båda, Fast vi haft skygghet för att det förråda.

v. DANN. O himlens makter, jag välsignar er För det mig unnats denna dag få skåda. Det haglar på mig glädje mer och mer. (Sluter båda i sin famn.)

JULIA. Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda: Jag narrats, att ni är tyrann, och ni, Att jag är tokig,—det kan kvittadt bli.

v. DANN. Du tokas jämt.

JULIA (seende upp mot v. Dann). Men hvad är det för glitter? En tår, vid Gud, som i ert öga sitter Och faller ner och följs af en kamrat; Bekänn det bara, nu är onkel flat.

v. DANN (stryker sig öfver ögonen). En tår? Hvar tror du dig en sådan finna?

JULIA. Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna. Ni är så skön i ålderdomens dag, När hjärtat speglas i hvart anletsdrag, När ögats kyla smälter bort i tåren, När den är sjuk, er blick, när den har våren.

v. DANN. Håll munnen, unge, nu! Jag är en man, En hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan; Men att stå här och se er fröjd och lycka Och allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka, Och kväfva minsta tår af glädje,—nej! Det är omöjligt, barn, det kan jag ej.

Ridån faller.