SJUNDE SÅNGEN.

Och tystnad rådde länge mellan båda, På ottomanen satte sig Potemkin Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand; Den unge fursten väntade och teg.

"Genralmajor Kutusoff, då han kommer, Förs in till mig, hit in i kabinettet, De öfrige, Markoff, kosacken Platoff, Furst Voldmar Paulovitsch och andra vänta." Så talte, vårdslöst kastande sig ned På ottomanens purpurbädd, Potemkin, Och adjutanten mottog med en bugning Den stolte Krimbetvingarns vink och gick.

På furstens panna sågs en skugga hvila, Och oro, ledsnad, trötthet talte ögat; Blott stundom till ett nyss serveradt glas Med roslikör sin vackra hand han sträckte Och förde mot sin läpp dess dofter blott.

Så flöto långsamt några få minuter, Och dörren uppläts åter, och Kutusoff Steg in.—Sin ställning bytte fursten ej, Blott förde handen öfver ögat, såg En stund med skärpta blickar mot den komne Och med en knappt förnimbar nick begynte: "Jag låtit kalla er, min general, Hvarför, det vet ni själf. Med synbar ledsnad Betraktade vår höga kejsarinna Paraden nyss; en brist på hållning, takt, Långt lättare att märka än förklara, En håglöshet, en—med ett ord—ett själfsvåld Förstörde ordningen i våra leder; Hvad skall jag tänka om er disciplin?"

Han teg, den unge generalen teg, Men i hans kinder steg den blod, hvars färg Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder, Och fursten såg det och tog vid på nytt: "Ni tycks ej gilla detta milda klander, Ej själf ens funnit några fel kanhända? Välan! Hvad tecken gaf en grenadier På eder flygel sin kamrat i ledet? Säg, gjordes svängningarna utan rämnor, Befälets blickar, lågo de på chefen, Hur slöts karrén, hvem såg sig om, och hvems Var benet, som det sjunde regementet Drog efter sig ännu, sen det gjort halt? Otaligt kunde nämnas utom detta. Nu svara, säg mig, general Kutusoff, Hvad tror ni vålla detta oskick?"—

Stolt Såg fursten opp, den unge krigarn böjde Sitt hufvud vördnadsfullt och gaf sitt svar: "Ers durchlaucht", så han sade, "största delen Af dessa troppar lämnat nyss Turkiet, Rekryter äro andra, tagna in I deras ställe, som af kriget skördats. De yngre äga än blott ringa vana, De äldre glömt bland strider, mödor, marscher Den stränga exercisens takt kanske."

Han talat, men den ädle fursten stod Med ifver opp: "Nämn mig ej dessa skäl, Ivan Ilarianovitsch, ej dessa! Nej, djupare är grunden gömd; en anda Af egenmyndighet vill gripa folket; Hvar den är hemfödd, vet man ganska väl. Fantastiskt vilda läror från Geneve Förtrollat ren Europas andra länder, Och äfven hit de spridt sitt gift. Alltmer Förljummas känslan för en högre ordning, Den ringes lust att smälta i det stora. Man lär sig tala om ett mänskovärde, Som är ett annat än en mänsklig lydnad För maktens bud.— Enhvar vill se sig som en medelpunkt, Kring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves. Bekänn det, ni är ung och general"—

Här flög kring furstens läpp ett mildradt löje— "Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång Er stor, odödligt stor, har drömt kanske Om intet mindre än att se en dag På edra skuldror Rysslands öde hvila. Hvad kan det ringa, en parad som nu, Ett stycke lumpen exercis betyda För den, som drömmer så om stora segrar!"

Han slöt. Den unge hjälten, sårad djupt, Ej höll sin harm tillbaka mer, men talte: "Min furste, mer än storheten jag skattat Den lott att för ett fosterland få strida; Den blifvit min, jag ingen bättre sökt. Bland mina drömmar—jag har drömt också— Var skönast den att få åt Ryssland offra Hvad det mig skänkt, mitt trogna hjärta"—

Mer Fick han ej tala; med sitt höjda finger Bjöd fursten tystnad och begynte själf: "Ni manövrerar alla dagar nu, Tills edra veteraner glömt Turkiet Och alla yngre lärt sin exercis. Kutusoff, edra tjänster glömmas icke, Men stränghet, regel, disciplin bör finnas; Man älskar ej att se en soldatesk, Som minnes annat än sin plikt för stunden. Farväl, min general, en sak af vikt, En obehaglig sak, i nära samband Med tidens andra tecken, kallar mig."

Han hade talat. Generalen gick, Och i sitt förmak trädde nu Potemkin. Församlade vid dörren stodo där I hopp och fruktan officerare Af skilda vapen, grader, uniformer; Och fursten såg dem, styrde stolt sin gång Emot dem, stannade och öfverfor En stund med blicken under tystnad skaran Och höjde snart sin röst till stränga ord:

"Man sett i dag er, herrar öfverstar Af fjärde, femte, sjunde regementet, Er subalterner äfvenså af linjen Och, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla Förverka edra värjor.—Inga svar, Alldeles inga ord till ursäkt, inga! Det är vår kejsarinnas höga namnsdag, Som nu gör nåd.— I hvilka tider lefva vi? Soldaten Betraktas som kantrat af ett befäl, Som gjort ett par kampanjer vid hans sida; Han smeks, han skonas, man förbiser allt, Blott ej hans ärr, och samma skonsamhet Begär man för sig själf. Markoff, se på er! Är det af reglementet ni befalls Att suspendera en af edra knappar? Och denna orden, Platoff, kring er hals,— Säg, fruktar ni att skiljas alltför mycket Från hopen, om den blottas litet mer? Hvad skick! Soldatbulvaner vore bättre Än krigare, som ingen lydnad känna.— Ni ler?—Jag ber er, ingen min! Och ni, Ni med den rusigt nöjda blicken, Kulneff, Hvad gör er fröjd? Att er piket kanske Så väl höll folket nyss ifrån paraden?— O Ryssland, Ryssland, själen i din styrka Var ordningen, var själfförsakelsen Hos dina söner; slockna får den ej.— Furst Voldmar Paulovitsch, ni dröjer kvar, Ni följer mig. Ännu en gång, er andra Benådar kejsarinnans namnsdag."

Sagdt. Till kabinettet gick Potemkin åter, Den unge fursten följde tyst hans steg.

Och tystnad rådde länge mellan båda, På ottomanen satte sig Potemkin Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand; Den unge fursten väntade och teg. När så en stund förflutit och en annan, Tog Krimbetvingarn ordet, höjde sig Och fäste skarpt sin örnblick på furst Voldmar: "Man talt om uppror", sade han, "om trots Emot en ordning, på hvars fasta grundval Personers väl, familjers, staters, hvilar, Jag menar uppror mot föräldramakt, Och sådant i vårt fosterland, i Ryssland; Är denna händelse er obekant?"

Den unge fursten teg, den äldre fortfor: "En yngling, en af våra främsta släkter, Förvillad troligtvis af tidens gift, Ett svärmeri om mänskojämlikheten, Har, glömmande sig själf, sin plikt som son, Sin aktning för en följd af stora anor, Sig sänkt i en mesallians, hvars blygd Till lycka här ännu ej ägt sin like; Ni vet kanhända denne ynglings namn?"

Han talte så; ej bidande ett svar, Begynte han med dämpad stämma åter: "En furste; lysande föräldrars hopp, Emottar vid sin faders död i arf Den ena af hans stora egendomar. Han kommer till sitt landtgods, fäster där Sitt unga öga på en ung slafvinna; En vacker kind, en fyllig barm,—hvad skatt Att öfverväga alla andra värden! Alltnog, han väljer henne för sitt nöje, Fördöljer henne, hvar,—man vet det ej, Och offrar tvenne år åt sin förtjusning. Man väntat, att på detta rus af sällhet En mättnad skulle följa och excessen Få lämnas åt förlåtelsen och glömskan; Men nej! En dag sitt höga slott igen Besöker fursten, som emellertid Förvärfvat grader här bland våra leder, En maka för han med sig, en gemål, Men hvem?—O fräckhet utan gräns!—Slafvinnan. Ännu får saken dock ej allmängöras, Familjbetänkligheter hindra detta, Blott några få förtrogna känna den. Så flykta åter år, och medan fursten På ärans fält sig nya lagrar skär, Befolkas fursteborgen med bastarder. Till slut kan nesan icke döljas mer, Den röjs, och ryktet hinner furstens mor, Hvars hjärta nära brister af förtviflan.— Nu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig, Kompositionen väcker ens förvåning; Ni målat själf, är den natursann, säg?" En vink han gaf, ett tecken, att han nu Besvaras ville, och i liknöjdt lugn Mot handen sänkte han sitt hufvud åter.

Att ge sin återhållna vrede ord Behöfde ej den stolte Voldmar manas: "Jag känt en furste", sade han, "i arf Ett slott han fick, med slottet en slafvinna; Slafvinna,—ja, hon var det, tills hans öga I hennes såg, då var hon det ej mer. Ej rodnaden på hennes kinder dock, Ej hennes yppigt höjda barm—som ni, Min furste, sagt—gaf friheten åt henne; Hon fick den af ett hjärta för ett hjärta, Och mer hon fick än frihet, fick beskydd Hos en af Rysslands ädlaste furstinnor. När, dyrkad i en krets af änglar där, Hon vecklat ut sin rika blomnings skatter, Blef hon sin forna herres maka:—han Står här och väntar, furste, nu sin dom."

Han slöt. Den mäktige Potemkin tog Med oförändradt lugn till ordet åter: "Vår milda kejsarinna, själf en moder, Har ömmat för er ädla moders smärta, Har velat skona henne för den blygd Att som sin dotter hälsa en slafvinna; Dess höga vishet insett, att ett rike Af Rysslands vidd behöfver sammanhållas Af fasta band, att hvar atom, som störs, Ger fart till rubbning i det stora hela; Hon tolkar nu sin vilja genom mig: Furst Voldmar Paulovitsch, er tjänst behöfs I Tomsk, behöfs där ögonblickligt nu; Er egendom förvaltas under tiden Med kejsarinnans bifall af er mor. Er resa—därom har man dragit omsorg, Ett ekipage är tillreds. I Tomsk Har ni att vänta edra instruktioner. Farväl!"

Från Voldmars kinder bloden flytt, Förisad stod han en minut och såg Med ofrånvända blickar på Potemkin. "Er tillhör makten", sade han till slut, "Men jag är man och får ej fly till böner. En finns, som kunde be för mig, för sig, Men hon skall stötas bort, där hon ej höres. Ja, utom henne, furste, finnas två, Som kanske finge bedja; o, men de Förmå ännu knappt nämna fadersnamnet. En fråga dock, den sista: Förs jag bort Att lefvande begrafvas, eller får På jorden än jag återse de mina?"

Då stod den ädle furst Potemkin opp Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch, Jag känt er far, han stod vid denna sida I stridens larm; för hans skull ville jag Den spotska sonens hårda öde mildra. Jag vet en gammal regel: lyd och vänta! Jag ger er den, jag kan ej mer; farväl!"