PSALMER.

N:o 2.

Herrans bud.

Hvad säger nu vår Herre Gud, Hvad har han lärt och skrifvit Om dessa helga tio bud, Dem han oss hafver gifvit? Det må enhvar begrunda väl Och akta så sin dyra själ, Att han från dem ej viker.

Det säger Gud: Jag Herren är En hämnare för alla. Betänkom, hvad det innebär: Till doms skall han oss kalla. En faders är hans hjärtelag, Dock har till synd han ej behag, Han låter sig ej gäckas.

Förskräckelig är Herrans harm, Ho kan dess botten mäta? Han säger: Mäktig är min arm Att nå dem mig förgäta, Att kräfva straff, då jag är vred, Af barnen intill fjärde led För fädernas missgärning.

Hvem vågar trotsa honom mot, Hvem är så stark som Herran? All världen mörknar för hans hot Och skälfver när och fjärran; Och slår han med sin vredes hand, Då lossna jordens fasta band, Och himlars fästen ramla.

Men nåd och frid han lofvar dem, Som dessa buden hålla; Dem vill han taga till sig hem Och idel godt förvålla; Dem vill han ock på jorden ge Tröst, hugnad och välsignelse, Så länge lifvet varar.

Så må vi akta grant uppå, När Herrans bud vi höra, Och gärna på hans vägar gå Och gladt hans vilja göra. Förläna oss där nåder till, O Gud, som ingens ofärd vill; På dig vi oss förtröste.

N:o 3.

Guds helga bud förnimmer jag, De äro för mig dag för dag; Men ser jag, hur jag fyllt dem opp, Då brista mig båd mod och hopp.

I synd jag född och aflad är, Till synden står ock mitt begär; Hvar dag föröks mitt syndamått, I mig bor intet, som är godt.

Jag vaknar mången gång förskräckt, Utaf Guds Helga Anda väckt, Och ville gråta blod därvid, Att Gud ej kan mig vara blid.

Men skall jag ändra hjärtelag, Är kraft och håg hos mig för svag; Jag suckar, när mig ångren slår, Men är i dag dock som i går.

Hvem skall mig bistå i min nöd, Hvar skall jag söka tröst och stöd, Att jag ännu kan hålla ut Och kämpa till ett saligt slut?

O Jesu, du min frälserman, Allena du mig hjälpa kan, Ja, låg all världens skuld mig på, Du kunde hjälpa mig ändå.

Säg, att på dig jag lägga får Den blodsdom, som emot mig står, Så vet jag, hvar jag finner fred, Då bäfvan vill mig trycka ned.

Sen sänd din Anda, som ej mer Mig skrämmer då, men glädje ger, Upplyser, hvad som mörkt mig är, Och, då jag sviktar, kraft beskär.

Du skrifvit med din blod så röd, Att du ej vill den fallnas död; Den skriften låt mig ställa mot Nöd, ängslan, skuld och lagens hot.

N:o 10.

Herrans bön.

Fader öfver fäder alla, Fader, som i himlen är, Hör oss, när vi dig åkalla, Såsom barn en fader kär; Du all världens tröst och hamn, Helgadt varde, Gud, ditt namn!

Konung, stor och utan like, Låt af din barmhärtighet Till oss komma här ditt rike, Som förblir i evighet. Heligt lif och salig frid Härska låt för synd och strid!

Gif, att vi vår lust ej skilja Från din lust och glädje mer, Ske på jorden, Gud, din vilja, Såsom den i himlen sker; Kärare från dag till dag Blifve oss ditt välbehag.

Du, som kan, när dig behagar, Sända rikdom eller nöd, Gif i dag som andra dagar Oss vårt dageliga bröd, Bröd, att kroppen lefva må, Bröd för själen likaså.

Gif, att vi i frid få vandra Denna korta lefnadsstråt; Såsom vi förlåta andra, Våra skulder oss förlåt! Nåd låt gälla fullt förut, Innan ytterst rätt kräfs ut.

Världen söker oss bedraga Med sin sötma, konst och sed; Oss, så bräckliga och svaga, Ej i frestelse inled; I all glädje med oss blif, I all sorg förtröstan gif!

Mycken är vår brist, dess värre! Ingens ofärd dock du vill: Fräls oss ifrån ondo, Herre, Kom med nåd och hjälp oss till, När oss trycker timlig nöd, När oss hotar evig död.

Ditt är riket; evigheten Skall ditt väldes slut ej se: Makten, äran, härligheten, Ensam dig tillhöra de. Lof och ära vare dig, Gud, vår Gud, evinnerlig!

Amen, ja, det skall så hända. Himmel kan förgås och jord, Men din nåd skall ej sig ända; Evigt är ditt löftes ord. Herre, oss din nåd bete; Amen, ja, det skall så ske!

N:o 12.

Döpelsen.

Låt barnen komma hit till mig, Förmener dem det icke: Du sagt det, Jesu, och till dig Vi tröstligt barnen skicke. Med tro på löftet af din mund, Som aldrig kan bedraga, Vi döpa dem till ditt förbund, Att du dem må upptaga Och från all synd rentvaga.

Här är den rätta lifsens saft, Den ingen du förmenat, Ett vatten, med din Andas kraft Uti ditt ord förenadt, Ett bad, däri din dyra blod Osynligt sig nedsänker, En nådens, icke vredens flod. Som gamla mänskan dränker, Men lif den nya skänker.

O Jesu, till ditt helga dop Låt samlas folken vida, Föröka dina trognas hop, Lär dem ditt namn utsprida, Att snart på hela jorden här Din seger måtte vinnas, Ett fårahus, en herde kär I helig endräkt finnas Och saligheten vinnas.

Konung Davids psalmer.

(Originaler och bearbetningar.)

N:o 27.

Den 8 kon. Dav. ps.

Här är ditt namn, o Gud, ej stort, Och härligt öfver alla, Ehvar det blifver nämndt och spordt Af dem, som dig åkalla! Ej talas ord, ej stämmes ljud, Som klingar, som ditt namn, o Gud, På fromma läppar ljuder.

Där världens makt slår ned med hot På den, som det förkunnar, Upprättar du en makt emot Af barns och spenbarns munnar; Du låter stenar ropa det Och luftens flock ej blifva mätt På lust att det besjunga.

Jag ser mot jorden, och du är Tillstäds, hvart jag mig vänder. Jag ser mot himlarne, och där Gå verk af dina händer. Din ära, Herre, är ej skymd, Den strålar klar från stjärnors rymd, Som den ur stoftet lyser.

O, hvad är mänskan, att så mån Du vill om henne vara? O, hvad är människones son Att så din nåd erfara? En tid förskjuten, snart på nytt, Har han sin kamp i seger bytt, Af dig med ära krönter.

Du gifver allt uti hans makt, Gör honom stor allena; Han ser för sina fötter lagdt Ditt verk att honom tjäna. Du honom till en herre gör Utöfver allt, hvad dig tillhör, Fast han i svaghet föddes.

Så må väl prisas högt din nåd, Din mildhet aldrig glömmas, Din vishets djup och dina råd I evighet berömmas. Gud, ljufligt är ditt namn, o må Det äradt och välsignadt gå Från släkte och till släkte.

N:o 37.

Den 19 kon. Dav. ps.

I himlars rymd sin konung ärar, Himlars härar Prisa den, dem väsen gett; Fästet skaparns namn förkunnar, Stjärnemunnar Sjunga utan hvila det.

Dagen spegla vill för dagen Anletsdragen Af den sol, som evig är; Natt, som var, åt natt, som blifver, Budskap gifver, Att den Högste spiran bär.

Hvar ett språk förnims och höres, Tunga röres, Hvar ett ord kan talas här, Hvar en suck, ett ljud kan höjas, Stämma böjas, Allt om Herran vittne bär.

Allting skapadt lyder Herran, När och fjärran, I hans vilja röres allt. Skåda dagens konungs bana, Se och spana, Går han ej, som Gud befallt?

Som en brudgum fram han träder, Ler och gläder, Tröttnar och till hvila går; Nästa dag han syns med samma Väg och flamma Som för tusen, tusen år.

Vill du lifvets visdom finna, Vill du vinna För ditt hjärta frid och tröst, Lyft mot Herran i det höga Upp ditt öga, Se hans verk och hör hans röst!

Herrans lagar rubbas icke; Hvart vi blicke, Se vi, hur de faste stå, Herrans vittnesbörd ock lika Kan ej svika; Vis är den, som tror därpå.

Herrans bud, de äro klara, Uppenbara Och upplysa ögonen; Herrans fruktan hjärtan renar, Ädelstenar Smycka mänskan ej som den.

Herre, se dock oss, de svaga! Lustar jaga, Synden för oss på sin stråt. Ho förstår, hur tidt han bryter, Håg förbyter? Fräls oss, Herre, och förlåt!

Ära vare Gud i höjden, Friden, fröjden, Saligheten vare hans! Han skall oket sönderkrossa, Oss förlossa, Som om ingen synd mer fanns.

N:o 39.

Den 22 kon. Dav. ps.

Ljud, psalm, om hinden, som förskräckt På öde stigar jagas, När morgon nyss i dalen bräckt Och det på bergen dagas. Den fromma, som ej ondt har gjort, Kan ej en fristad finna, Men flyktar ifrån ort till ort, Att undan pilen hinna, Och måste sist Dock skuldlös dö för våld och list.

Min hjälpare, hvar dröjer nu Din hand, har trött den blifvit? Min Gud, min Gud, hvi hafver du Så helt mig öfvergifvit? Om dagen ropar jag till dig, Men du vill icke svara; I nattens stund jag jämrar mig, Men måste fridlös vara. Dock du, du bor I ära, helig, stark och stor.

Du varit våra fäders hopp, Din godhet de beprisat, Till dig i nöd de blickat opp, Och du har nåd dem visat; Men jag är som en mask för dem, Som till min ofärd trakta. Ser jag mot dig uti ditt hem, Att dädan skygd afvakta, Då sägs med hån: Gud väntar han sin hjälp ifrån!

Men du, fördölj ej mer din tröst, Ty ångest är hart nära; Du halp mig vid min moders bröst, Kom än att hjälp beskära! Ty ingen finns förutan dig, Som våldets skaror hämmar; Du ser, hur de omhvärfva mig, De stungit mina lemmar, Mitt lif förrådt Och om min klädnad dragit lott.

Men var ej fjärran, Herre god, Min starkhet, var tillstädes, Gif ödmjukhet och tålamod, Då jag förföljs och hädes! Din ära vill i världen all För folken jag upphöja, Att släkte efter släkte skall Inför din tron knäböja Och prisa dig, Som är vår Gud evinnerlig.

N:o 49.

Den 37 kon. Dav. ps.

Haf ej din lust till jordens skänker, Så att du glömmer Herren bort, Den skatt, som för ditt öga blänker, Du äger den så ganska kort; Tags den ock aldrig här från dig, Du tags från den dock visserlig.

Det ringa, en rättfärdig äger, Som vet, att Gud är honom huld, Till frid och fröjd långt mera väger Än allt en orättfärdigs guld. Förgänglig vinst är armod lik, Men Guds välsignelse gör rik.

Gud mäter af de frommas dagar, Att icke nöd dem drabba får. Han ger dem mer, när han behagar, Men nog också i hårda år. När mången rik mans hus är tömdt, Har fattig kvar, hvad from har gömt.

Den ej med Herren står, måst falla Och som en rök försvinna hän, Om han ock stode högst bland alla, En ceder lik bland unga trän; Han står ej lyckans vindar mot, Han har i Gud ej växt och rot.

Men den, som sig på Gud förlåter, Hans gång är trygg i lust och nöd; Han stappla kan, men uppstår åter Vid Herrans hand, som är hans stöd. Välsignad själf, han ser sin ätt Välsignas ock på lika sätt.

Jag varit ung, är gammal vorden, Har mycket sett och skådar än, Men aldrig såg jag dock på jorden Rättfärdig man gå utan vän; Ej heller såg hans barn jag gå Ohulpne och sitt bröd ej få.

Pris vare Gud, han öfvergifver Ej den, till honom sätter tro; Allt skiftar här, men fast förblifver Den frommes stilla fröjd och ro, Han bäfvar ej i lifvets strid, Han vet, hvem han sig tryggar vid.

N:o 52.

Den 41 kon. Dav. ps.

Säll är den man, som håller kär Den fattiga och arma. Om honom, då i nöd han är, Skall Herren sig förbarma, Skall låta allt gå honom väl, Bevara så hans lif och själ, Att ingen till hans våda Skall öfver honom råda.

Om han i syndens värld också I krankhet måste falla, Skall Herren vid hans sida stå Och hälsan återkalla; Ty Gud är mot de milda mild, Från de barmhärtige ej skild Och vill med nåd dem pröfva, Som själfve kärlek öfva.

Jag vet, att mången står mig mot Med vrångt och afvigt sinne; Dock vill jag undfly kif och hot Och ej ha ondt i minne. På Herren jag förtrösta vill, Ty honom hörer hämnden till; Mig skall det vissast båta Att tåla och förlåta.

Dem, som i hjärtat hata mig Och akta skada göra, Dem vill jag lämna, Gud, åt dig, Du må till doms dem föra: Jag själf är full af skuld som de, Så vill jag deras skuld ej se, Ej dem med stränghet döma Och egna brister glömma.

Om de, som jag har älskat mest, Mig fly och mig försaka, Är Herren den, som allra bäst Kan föra dem tillbaka. Jag vet, det är ett gammalt rön, Att otack blott är världens lön; Men hjälpa oförtrutet Gör seger dock till slutet.

O Gud, det vill jag akta på, Hur mild du städse varit, Och fara med min broder så, Som du med mig har farit; Förläna mig din nåd, att jag I ditt behag har mitt behag Och aldrig skådar öfver Den hjälp och tröst behöfver.

Dig vare pris i evighet För nådd förutan ända; Ho är som du, att så han vet Att hjälpa de elända? Dock rör vårt hjärta, att det vill För ingen bön sig sluta till, Och tänd uti detsamma Din kärleks rätta flamma!

N:o 57.

Den 46 kon. Dav. ps.

Gud är vår starkhet och vårt stöd, Ljuft är att Gud åkalla; Med honom stå vi utan nöd, Fast skälfde världar alla, Fast höjder skulle störta ned Och hafven bäfva utan fred Och bergen sammanfalla.

Guds kyrka, helig, fast och ren, Skall utan fall förblifva Och åt de trogna, kvar och en, Beskärm och trygghet gifva; Ty ho är väl så stark och stor, Att från det hus, där Herren bor, Han honom vill fördrifva?

Si, folken skola nederslås Och välden sönderskakas Och jorden som en suck förgås Den stund, då allt rannsakas; Men Guds församling skall ändå Med Herran Zebaoth bestå Och af hans hand bevakas.

Så kommen då och gifven akt På Herrans verk och under Och böjen er för den, hvars makt Kan lossa jordens grunder. Med frid och fröjd är han tillreds, Men sönderbryter lans och spets Uti sin vredes stunder.

Han säger: Låren känna mig, Att I mån trygge vara. För mig skall dock ödmjuka sig All hedningarnes skara: Jag själf för eder kämpa skall, Att ingen komma må på fall, Trots all er nöd och fara.

Med oss är Herren Zebaoth, För oss vill själf han strida, Vi akte, ingen vådas hot, Då Gud är på vår sida. Gud Fader, Son och Helge And, Välsignad du i alla land; Din nåd och hjälp vi bida.

N:o 102.

Den 137 kon. Day. ps.

Vid älfverna i Babylon Hur tungt de dagar flöto! Vi mindes Zion fjärran från Och bittra tårar göto. I pilträn jämte strömmars lopp Vi hängde våra harpor opp, De strängaspelen klara; Hvem ville spela mer i band, Hvem sjunga i vår träldoms land, Hvem kunde glader vara?

Den goda tid var allt förbi, De fröjdens år förgångna; Bland hednahopar suto vi Som främlingar och fångna. De bjödo oss med spe och tvång: Upp, spelen, sjungen glädjens sång Som förr i Zions skara! Hvem ville spela mer i band, Hvem sjunga i vår träldoms land, Hvem kunde glader vara?

Jerusalem, din helgedom, Om jag den kan förgäta, Må tungan låda vid min gom Och glöd mitt hjärta fräta. Till dig, mitt hem af frid och ljus, Min konungs borg, min faders hus, Jag längta vill och fara; Där får jag spela utan band, Där sjunga i min frihets land, Där kan jag glader vara.

N:o 103.

Den 139 kon. Dav, ps.

Du, Herre, utrannsakar mig, Mig dina ögon följa, Hvarhelst jag är, är jag för dig Och kan mig ej fördölja. Hvad jag i dag i hågen har Och i mitt hjärta gömmer, Hvad där jag haft i förra dar Och minnes eller glömmer, Allt ser du, Gud, och dömer.

Uppå min tunga finns ej ord, Det du ej vet och väger; Min mening är af dig förspord Långt förr, än jag den säger; Min gärning all, den vare skedd I mörkret eller dagen, Är klar för dig, är känd och sedd, I dina händer tagen, Inför din blick uppslagen.

Hvart vill jag fly, där jag kan dold För dinom Anda blifva? Ifrån din åsyn, ur ditt våld Hvart kan jag mig begifva? Far jag än upp till himlars rymd, Så måst jag där dig finna; Far jag till afgrund, att bli skymd Och undan dig försvinna, Skall du ock där mig hinna.

Om jag mer snabb än fågeln vor, Som upp mot skyn sig svingar, Om bortom hafsens gräns jag for På morgonrodnans vingar, Dig undfly kan jag ej ändå, Hur långt min flykt jag sträcker; Förbi de vägar, stjärnor gå, Din hand, o Herre, räcker, Beskärmar och förskräcker.

Jag sade: Natt ju skyler mig, Men den vardt ljuset klara; Ty natten har ej makt för dig Att natt och mörker vara; Hur svart den sig i skyar klär, I regn och stormar sjuder, Den måste bli som dagen skär, När som din stämma ljuder, När du det vill och bjuder.

O Gud, hur outgrundelig Är du i alla stunder! Ehvart mitt öga vänder sig, Det möts af dina under; De träda fram förutan tal, Så fjärran från som nära, Från himlens spets, från djupsta dal Om dig de vittne bära, Förkunnande din ära.

Bepröfva mig, o Gud, och se, Hvad mina tankar mena! Din djuphet mäta icke de, Den mäter du allena. Men om på orätt väg jag går, Så låt mig det förfara Och hjälp mig, förrn jag komma får I evig nöd och fara Med de fördömdas skara.

Så vill jag prisa dina råd, Så länge lifvet varar, Och tala om din makt och nåd, Dem städs du sammanparar. Berömma vill jag, Gud, ditt namn För jordens släkter alla, Att de ock måga i din famn Med god förtröstan falla, Dig lofva och åkalla.

N:o 131.

Julpsalm.

(Bearbetning.)

Hell morgonstjärna, mild och ren, Guds nåds och sannings klara sken, För oss är du uppgången: Hell Davids son af Jakobs släkt! Mot dig, mot dig min famn är sträckt, Min brudgum, tag mig fången! Ljuflig, ljuflig, Hög och härlig, Blid och kärlig, Full af nåde, Herre, till din brud du skåde!

Min pärla du i snöhvit skrud, Marias son, dock sanner Gud, Min frälsare och konung! Kom, tag uti mitt hjärta rum! Ditt helga evangelium Är mig mer ljuft än honung. Eja, eja, Hosianna! Himmelskt manna Är mig ordet, Uti dig fullkomnadt vordet.

Uti mitt hjärta lys och skin, Du klara jaspis och rubin, Med all din kärlek blida; Ja, låt mig känna, att jag är En lem i din församling kär, Ett refben i din sida. Till dig, till dig Står min längtan; All min trängtan Är den ena: Att tillhöra dig allena.

O Gud, förrn världen skapad var, Du mig till arfving korat har I dinom Son den höga; Så låt fullbordas snart mitt hopp Att bli med honom tagen opp I himlen för ditt öga. Salig, salig Blifver fröjden, När i höjden Bland din skara Jag vid Jesu bröst får vara.

Högt skall då klinga cittrors ljud, Och toners offer skönt till Gud Från harposträngar stiga, Och jag få till min frälserman, Min tröst, min fröjd, min brudgum sann, Mig hålla innerliga, Sjunga, sjunga, Jubilera, Triumfera, Honom prisa, Som mig vill allt godt bevisa.

Aftorkas skola då i frid Lycksaligt och till evig tid De många kristnas tårar, När Gud vill själf sig låta se Och ymnig bot och läkdom ge De hjärtan, världen sårar. Kristus, Kristus, Så han kallas, Som är allas Bot och hugnad. Där han finns, är sorgen lugnad.

I det har jag en hjärtans ro, Att den, jag gifvit har min tro, Sin kärlek ej bortvänder, Att Herren, sig till lof och pris, Mig föra vill i paradis; Ty klappar jag med händer. Amen, amen, Adla krona, Mig förskona Till det sista Från att nånsin dig bortmista!

N:o 134.

Nyårspsalm.

Ett år har gått till ända, Ett år af nådens tid; O Gud, till dig vi vända Vår tanke, var oss blid! Se an oss nådefull Och låt det, som blef brutet, I glömska varda slutet För Jesu Kristi skull.

Ty, Gud, om hämnd du hvälfver, Ho blifver skuldlös kvar? Ho är, som vet det själfver, Hur tidt han syndat har? Ett veta vi allen, Att en oss vill försona Och du åt honom skona Oss arma, hvar och en.

Vi tacka dig, o Herre, För tusenfaldig nåd; Det bättre som det värre Var allt ditt visa råd. Om vi vår vilja fått, Om du oss hade gifvit Allt, hvad som önskadt blifvit, Ack, hur då illa gått!

Hvad är, som oss behagar? Jo, att i lustar gå. Men du gaf klara dagar Och mulna likaså. Där modet blef för stort, Där lät du sorgen komma; När sorgen gjort oss fromma, Kom trösten lika fort.

De sår, din tuktan slagit, Låt dem tillsamman gro, Låt, hvad du gett och tagit, Befrämja hopp och tro, Och gör det nya år För oss välsignadt, Herre, Att det med synder färre En gång ifrån oss går.

O Gud, vår lefnad skrider Emot sitt mål hvar dag; När till sitt slut den lider, Oss då till dig upptag, Där år ej täljas mer Och inga skiften hända, Men glädje utan ända Du åt de trogna ger.

N:o 146.

Trettondedagspsalm.

O Jesu Krist, att nalkas dig Och dig i tro tillbedja, Det endast kan på sorgens stig Rätt innerlig Vårt arma hjärta glädja.

Med himmelsk ro, med salig fröjd Vi oss i dag påminna, Hur, konung, du af himlars höjd, På jorden röjd, Lät som ett barn dig finna.

Vi stanna vid en krubbas brädd, Där, Jesu, är ditt läger; I herdatjäll af strå beredd Är dig din bädd, Det är, hvad här du äger.

Och med så torftig vård ändå Och i så ringa ära Du växa skall och krafter få, Därmed du må All världens skulder bära.

Din barm som vår vid hjärtats slag Vi höjas se och sänkas; Hvad ondt gör du, att den en dag För mänskolag Skall med ditt hjärtblod stänkas?

Vi se din panna klar och blid, Kring den skall törne vridas; Och händren, sänkta nu i frid, Snart blir den tid, Då de vid korset smidas.

Det är den lön, du finner här I denna världen vrånga För det, att du dess börda bär Och redo är För den i döden gånga.

Och hade allt sitt gods och guld Dig jordens släkter gifvit, Din kamp och död för mänskors skuld, Din kärlek huld, Hur fattigt lönt den blifvit!

O Jesu, ve, att äfven vi För godt så ondt dig göra, Att, för hvar synd, vi falla i, Vi stå dem bi, Som dig till korset föra!

Vi veta ingen annan bot, Så syndiga och arma, Än falla, Jesu, för din fot: Tag oss emot, O Herre, dig förbarma!

Passionspsalmer.

N:o 147.

Människones son.

Han på korset, han allena Är min fröjd och salighet; Ingen kan så väl mig mena, Ingen så mitt bästa vet, Ingen är som han mig god, Ingen har så tålamod: Sökte jag kring jorderike, Aldrig funne jag hans like.

Jordisk vän kan lindra nöden För en vän, som hjälp begär, Jordisk kärlek går i döden, När med kärlek lönt den är; Men hvar se vi här en man, Som så tåligt älska kan, Att han allt för dem vill bära, Som blott hat mot honom nära?

Han på korset, han allena, Annan är ej funnen än, Han Guds lamm, det fromma, rena, Dör för ovän som för vän; Han, den ende, gör ej val, Räknar ej de sinas tal: "Kommer alle!" så han talar, Kämpar, blöder och hugsvalar.

Solen, som från fästet lyser Öfver ond som öfver god, Blott en ringa droppe hyser Af hans djupa kärleksflod; Månen, som från himlens hus Ger åt själfva natten ljus, Månd en skugga endast vara Af hans kärlekseld, den klara.

Honom vill jag glad tillhöra, Hvad mig än blir förelagdt; Kristus kan mig saliggöra, Ingen världens gunst och makt. Vanskligt är ju annat allt, Som ett töcken tomt och kallt; Men den jag vill efterfråga, Evig är hans hjärtas låga.

Han på korset, han allena Allt mitt hopp och goda är; Ingen må mig det förmena, Att jag hafver honom kär. Hvar har jag en vän här sport, Som mig gjort, hvad han har gjort? Han kan mig med Gud förena, Han på korset, han allena.

N:o 148.

Suckar vid korset.

Hvad skall mitt offer blifva, O Jesu kär, åt dig, Hvad kan jag återgifva För hvad du gifvit mig? Gods, lif jag gärna bjuda vill, Ja, hjärtat ur mig rifva Och lägga det därtill.

Jag tänkte: Om jag hade Allt vida världens guld Och för din fot det lade, Visst såg du därtill huld. Ack, snart jag fann, hur falskt jag tänkt, Ty hvem har, så jag sade, Sitt lif för skatter skänkt?

Då mente jag: Med lifvet Görs hvarje skuld dock kvitt, Ditt lif för mig blef gifvet, Dig vill jag gifva mitt. Mitt lif! Ack, usel skänk det är; En död ju är det blifvet; Du ensam lif beskär.

Sist ville jag dig lofva Själft hjärtat ur min barm; Jag tänkte: Denna håfva Är kanske mindre arm. Mitt hjärta, fullt af synd och nöd! Ack, just för denna gåfva Du lidit korsets död.

Så hvad jag har att skänka, Det är platt intet värdt; Men, Jesu, lär mig tänka, Att intet du begärt. Jag ser dig mild på korsets stam Din blick i döden sänka; Din död, den bär jag fram.

Jag sjunker för dig neder Och säger röstelig: Det offer, jag dig reder, Är lif igenom dig; Jag själf är arm, o Jesu Krist, Men dig ske pris och heder, Du fyller all min brist!

N:o 149.

Jesu ord på korset.

Vår Herre Kristus talat har, Då han på korset fästad var, Sju ord för oss på jorden; Behållom väl i minnet kvar De helga, dyra orden!

Hans första ord, det var att be En fridsens bön för syndare, En bön så ljuf att höra: "Förlåt dem, Fader, det, ty de Ej veta, hvad de göra."

Hans andra ord, o lof och pris! Var tröstens ord på lika vis. Han hördes röfvarn svara: "I denna dag i paradis Skall du ock med mig vara."

Hans tredje ord af kärlek är Till lärjunge och moder kär En maning blid och goder: "O kvinna, se, din son är där, O son, se där din moder!"

"Mig törstar", var hans fjärde ord; Ack, otack svår, ack, fallna jord! Er skuld, o mänskor, fatten: Den, som er rågat nådens bord, Får ej en droppe vatten.

Hans femte ord oss lära kan, Hur han af både Gud och man För vår skuld lämnad blifvit: "O Gud, min Gud, hvi", ropar han, "Har du mig öfvergifvit?"

Hans sjätte ord, det innebar, Att nu den seger vunnen var, Hvarom all skriften ordat; Ej lif, ej död en lösen har, Som hans: "Det är fullbordadt".

Hans sjunde ord, så fullt af frid, Hjälp, Gud, oss i vår sista strid Det i vår suckan blanda: "I dina händer, Fader blid, Befaller jag min anda."

N:o 161.

Kristus i grafven.

Kom tyst, kom tyst, han hvilar nu, Stör ej hans ro, hans sömn är ljuf På mycken vedermöda; För kamp på jorden fann han frid I grafven hos de döda.

En dagakarl har trälat ut, En bördans man har här till slut Den från sin skuldra tagit; I världen finns en like ej, Som dragit, hvad han dragit.

Och vill du veta, hvad det var, Som han i döden tålig bar? Det var vår kamp och fruktan, Vår brist, vår skuld, vår synd och död Och all Guds hämnd och tuktan.

Dem har han nu dock kastat af, De ligga gömde i hans graf, Att oss ej mer förskräcka; Men börjadt är ett nådens lif, Som ingen makt skall släcka.

Kom tyst och se Guds offerlamm! Det blödde nyss på korsets stam, Nu har det allt fullbordat; I ringa skepnad, mildt och fromt, Det ligger gömdt och jordadt.

Men söker du det nya lif, Som ej är skuggors tidsfördrif Och ej af döden hinnes, Så lämna världens prål och kom, I denna graf det finnes.

O fröjd, nu är en hvilostad Min graf ock vorden, där jag glad Kan lämna vandringsstafven; Till sömns blott läggs jag i min graf, Sen Kristus helgat grafven.

Med tröst vill jag mot döden se, Jag vet, att min förlossare Han lefver och skall lefva; Han skall mig lifvet återge, Hvi skulle jag väl bäfva?

N:o 167.

Påskpsalm.

Ho vill mer för döden bäfva Som för en allsvåldig makt? Kristus lefver och skall lefva, Han har döden nederlagt. Döden är ej fruktansvärd, Frukta mer för synd och värld! Öfver härjaren med grafven Hafver Kristus brutit stafven.

Visst försöktes dödens tänder, Hur de kunde bita bäst, När han en gång fått i händer Den, han fruktat allra mest; Men det var, som ville natt Taga själfva dagen fatt, Stoftet himlens sol betäcka Eller mörkret stjärnan släcka.

Detta är vår påskaglädje: Jesus lefver, fast han dött, Till hans död från vår vi vädje, I hans lif vårt lif är födt; Jesu, hjälp oss hvarje stund Dö från synd och värld i grund! Då först få vi rätt förfara, Hur du månd uppstånden vara.

När vi dagligt oss bemöda Att med Jesu Kristi nåd Gamla mänskan i oss döda Med dess lustar, verk och råd, Se vi, att en ny uppstår, Som allt större krafter får; Det är oss till tecken gifvet Af uppståndelsen och lifvet.

Pingstpsalmer.

N:o 178.

Vi lofva dig, du Helge And, Guds kärleks eld, Guds godhetshand; Till allt, som är, du sträcker dig, På gåfvor outtömmelig.

Ack, fattigdom och kamp och nöd, I början gråt, i slutet död, Det är, hvad jorden oss beskär; All himmelsk del din gåfva är.

När sorgen vill oss tynga ned Och hjärtat bäfvar utan fred, Är du oss närmst med råd och tröst Och lyftar bördan af vårt bröst.

Och blåser lyckans vind oss god, Att medgång föder fåvitskt mod, Då skaffar du oss nöd för nåd Och späker så vårt öfverdåd.

Men trampas vi i stoft och mull För Guds och för hans sannings skull, Och ställer världen vakter ut, Att göra på vår tro ett slut;

Då blir du i vår barm en eld, Som genombryter våld och väld, Och styrker oss med mod och hopp Och för oss sist till himlen opp.

Vi bedja i vår fåvitskhet, Ty ho är den, sitt bästa vet, Vi bedja om allt jordiskt väl Och glömma bort vår arma själ;

Men du, du finner råd och bot: Du beder ock, men oss emot; Och när vår bön oss vägras då, Är det hvad bäst vi kunnat få.

Ej finns så gömdt ett rum på jord, Att ej din godhet där är spord, Så öfvergifven ingen är, Att du ej vård om honom bär.

All vishet, tro och kärlek sann, Allt mod, som mod rätt kallas kan, All endräkt, frid och glädje ljuf, O Helge Ande, verkar du.

Vi bedja dig i denna stund: Behåll oss städs i ditt förbund Och för oss sist till evig fröjd Med dig uti din himmels höjd!

N:o 179.

Träd in i detta hjärta, Guds Ande ren och skär, Fast jag med bitter smärta Vet, hur det syndigt är; Ack, jag det borde rena, Men det kan du allena, Så kom och blif mig när!

Kom in i detta sinne; Åt dig helt anbefalldt, Fast mörker är där inne Och det är tomt och kallt. Det kan sig själft ej lysa; Ack, finge det dig hysa, Hur olikt blef då allt!

Jag ser, hur jorden prålar Med örter utan tal; Ej dröjde solens strålar, Fast vinter låg i dal; De skyndade att komma, Och straxt sågs marken blomma, Som nyss var tom och sval.

Dock kan ej solen hinna, O Ande, dit du når, Dock kan ej solen brinna Så varmt, som du förmår; Hvi skall jag då ej våga Dig bedja, att din låga Min vinter gör till vår.

Hur kan jag själf förtaga All syndens styggelse, Hur mörkret från mig jaga Och ljus och tröst mig ge? Att tömma hafvets vatten, Från fästet sopa natten Mig vore lättare.

Till dig jag tillflykt tager, Kom, Ande, hos mig in, Tänd upp din helga dager Uti mitt skumma sinn, Att mörkret måste vika Med all dess här tillika Och jag får blifva din.

N:o 185.

Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port, Hvi far du så i synder fort Från stund till stund, från dag till dag, Ja, till ditt sista andedrag?

Är då så kär för dig din natt, Är evig död så härlig skatt, Att du försmår att akta på Hur ljus och lif du finna må?

Om jorden all dig hörde till Och du dock gick i mörkret vill Och föll till sist i öppnad graf, Hvad glädje hade du däraf?

Du ser din nöd, men tvekar än, Du suckar: Ack, hvar finnes den, Som visa kan en syndig själ, Hvar han skall finna evigt väl?

Ack, tvekan råder ingen bot, Förtviflan står ej fall emot, Men fast beslut ger hopp i nöd, Och hopp ger tro, och tro ger stöd.

Tag mod och bed, så kommer han, Som väg och stig dig visa kan, Guds Helga Ande full af nåd, All ängslans tröst, all tvekans råd.

Till honom är dig vägen kort, Han viker aldrig fjärran bort, Han står vid hjärtat utanför Och minsta suck där inne hör.

Så låt ditt hjärta öppna sig För Andans nåd, som söker dig, Låt honom bli och bo dig när, Och räds ej, fast du syndig är!

Han skall nog rena själf sitt hus, Sin boning göra glad och ljus, Han, som oss tvär i dopets flod Och helgar genom Jesu blod.

N:o 199.

Läroämbetet.

(Bearbetning.)

Nu fröjde sig den vida jord Af Herrans nåd och helga ord, Förspordt i hans apostlars röst Och kungjordt oss till evig tröst.

När Kristus här fullbordat allt, Som Fadren honom anbefallt, Han sände efter Guds beslut Kring världen sina vittnen ut.

För världen ringa voro de, Dagkarlar, arma fiskare, Men hvad de vittnat, hvad de sagt, Har öfver jord och himmel makt.

Det var Guds löfte, fast och visst, De lade ut båd först och sist, Det var, hur nåd med Kristus kom, Som hans apostlar talte om.

Och hvar det ord predikadt vardt, Där tändes hjärtan underbart; Guds Helga Ande var däri, Att som en eld det kunde bli.

Välsignade de helga män, Som lärt oss söka himmelen Och visat oss, hvar vägen går Igenom Jesu Kristi sår.

Gif oss, o Gud, din Andas nåd, Att vi må följa deras råd Och alle med dem prisa dig Och lefva så evinnerlig!

Psalmer öfver söndagsevangelier.

N:o 201.

Joh. 2: 1-11.

Säll den, hvars hopp till Jesum står, Ehvad här ock må hända, Säll den i nöd och lust, som får Till sådan vän sig vända; Det är en vän att lita till, Som hjälpa kan och hjälpa vill Så fröjd som sorger bära.

Han skyr ej ort, där plåga bor, Ej rum, där hälsan glädes: Hvarhelst en själ på honom tror, Är han med fröjd tillstädes; Till sorgehus, till bröllopsfest Han kommer mildt, den ädla gäst, Där blott han bjuds och kallas.

Så blid och hjärtelig han är, Så snar att med oss vara, Behöfver för den, hjälp begär, Ej sina håfvor spara; En konung öfver himmelrik, Gör han sig själf den minste lik Och är oss som en broder.

O himlafröjd att tänka på, Att den, Guds spira äger, Ej vill den ringaste försmå, Men endast hjärtat väger, Att den, så högt sin tron har satt, Vill blifva allas del och skatt, Som honom efterlängta!

Kom, Jesu, kom och blif mig när, Kom i mitt tjäll, det ringa, Jag bjuder dig, fast arm jag är Och mina håfvor inga; Min boning är på glädje tom, Men kom, så kommer rikedom Och glädje utan like.

Blif här vår gäst, o Jesu god, Och nådigt med oss handla! Du kan för oss vår tåreflod I glädjedryck förvandla; Och när vår graf har öppnat sig, Tag oss som gäster upp till dig I höga bröllopssalen!

N:o 202.

Matt. 20: 1-16.

Hvad vilja vi på världens torg, Då där vi stå så länge. En stolt af fröjd, en spak af sorg, Men alle, ack, fåfänge? Finns då ej den, oss kallar här Att i hans tjänst arbeta, Är icke vingårdsmannen när, Som månde Jesus heta?

Hans börda är dock aldrig svår, Hans ok är ljuft att draga; Han nöjs med hvad enhvar förmår Och bryter ej den svaga; Hans öga efter tron blott ser, Ej på vårt verk tillika; Själf är han den, oss krafter ger, När våra krafter svika.

O Jesu, du vår vingårdsman, Hvi öppnas ej vårt öra, Då du så mildt oss ropar an Och i din gård vill föra? Hvar finna vi en lust så stor; Den världen kan förläna, Som den att vara, där du bor, Dig höra, se och tjäna!

Bort, tanke, att det är för sent, Att ren vår dag är liden! Så har ej nådens Herre ment, Som oss har unnat tiden; Se, porten stänges ej igen, Fast dagen hän ses draga, I sena elfte stunden än Vill Herren mot oss taga.

Jag kommit sent, jag vet det väl, Till Jesum, jag som mången; Vid flärden fästad var min själ, Och tröghet höll mig fången; Jag kallades, men köttet stred Mot viljan, som sig röjde; Jag såg och såg, hur dagen led, Men tvekade och dröjde.

Dock gläds jag, att jag funnit den, Som vill min brist förgäta Och lön ej efter gärningen, Men efter nåd mig mäta. Nu, Jesu, håg och vilja stärk, Att jag mig ej må spara, Men glad arbeta i ditt verk Och from och trägen vara!

N:o 204.

Luk. 16: 19-31.

Bort, värld, med all din ståt och prakt, Som själars ro förtager, Bort, rikdom, ära, gunst och makt, Som mången man bedrager, Bort, vällust all och yppighet, Som gör, att lätt vi vike Från kärlek och barmhärtighet Och skiljas; från Guds rike!

Hur mången lefver icke här, Som vore honom lifvet Till idel lek för hans begär, Till glädje endast gifvet! I rus och yra spiller han Det goda, här han äger, Och stormar lik den rike man, Hvarom oss skriften säger.

Där håfvor slösas utan skam, Där är han gärna inne, Men vågar armod träda fram, Förbittrar sig hans sinne; Den fattige får hårda ord, Får vid hans dörrar ligga Och för sin hunger af hans bord Förgäfves smulor tigga.

En tid, en tid det räcker så: Då bli hvarannan like Den, här till andras bröd måst gå, Och den omätligt rike; Hvad olikt varit har förut, Det jämnas allt i grafven; Där klädes purpurn af till slut, Där fälls ock tiggarstafven.

Hvem har, när slut är jordiskt väl, När världslig ära ramlat, Hvem har då skatter åt sin själ För evigheten samlat? Den ensam är sannskyldigt rik Och värd att lycklig skattas; All annan lycka, bubblan lik, Knappt ägs, förrn den oss fattas.

Ve sådan fröjd, som drar oss bort Från glädjen utan ände, Ve sådan lust, som är så kort Och slutas med elände, Ve sådan glans och rikedom, Som, när oss döden nalkas, Oss lämnar kvar med törstig gom Att evigt aldrig svalkas.

Nej, Jesu, gif mig kamp och nöd Långt hellre här i världen Än helvete och afgrunds glöd Uppå den sista färden; Men får jag gods och guld, så gör Mig snar att mig förbarma, Och nådigt städs mitt hjärta rör Till hjälp för dina arma.

N:o 208.

Luk. 16: 1-9.

Hur ofta spörjs ej flit och id, För vansklig tid, Hos dem till jorden, höra! De hvila ej, de vaka gladt, Så dag som natt, Att här sig skatter göra: De sätta all förmåga ut, Att få till slut Ett jordiskt välstånd äga, Och för en lön, som flyktig är, Som rost förtär, De inga mödor väga.

Ack, att de i sin sak sig te Långt visare Än bland Guds barn så mången, Som, fast hans nådetid är kort, Den slösar bort, I sömn och tröghet fången. Ack, hvarför vakar icke han, Som vaka kan Och kallad är att vaka? Hans sånings stund till ända går; Om han ej sår, Hvad skördar han tillbaka?

Det är dock en helt annan skatt För honom satt Att hoppas, se och kräfva, En skatt, som här en mammons slaf Ej känner af, Ej vet att eftersträfva. Det är en annan skörd också, Han väntar få, Än den, som jorden gifver; Det är en annan salighet Än den, han vet Att här oss unnad blifver.

Det är en skatt, som evig är, Som väntar, när Vår tid gått här till ända, En skatt, som ej, likt jordiskt gull, Är stoft och mull Och snart skall återvända; Det är en skörd af frid och fröjd I himlars höjd, Som aldrig mer skall sluta; Det är en salighet hos Gud, Den Kristi brud Skall där osägligt njuta.

Så må vi gifva, väl till mods, Allt timligt gods, Ja, lifvet, om det gäller, För det, som oförgängligt är, Som vårt begär För alltid tillfredsställer. Så må vi sträfva utan rast Och hålla fast Det eviga och ena. Var du vår hjälp, o Jesu god, Stärk kraft och mod, Du all vår kraft allena!

N:o 209.

Luk. 10: 23-37.

Hvem kallar du din nästa här, Den du på all din bana Skall hålla som dig själf så kär, Som Herrans ord dig mana? Hvem är den man, Hvar finnes han? På denna strand, I fjärran land, Hvar skall man honom spana?

Är det en skyld, den samma blod Har närmst med dig förenat, En moder ljuf, en fader god, Den Herrans bud har menat? En vän kanske? Ja, fjärmare: Den fromma hop, Som Kristi dop Har tvagit, styrkt och renat?

O, bortom länder, haf och berg, Hvarhelst sig lif kan fästa, Där syns, fast skild till tal och färg, Guds håfvor mänskan gästa. På snöhöljdt fjäll, I solvarmt tjäll, Där blomstring bor, Där ört ej gror, Där ser du ock din nästa.

Du ser en människa, som du Vid fröjd och sorger bunden, Du ser ett lif, som lefves nu Och som förgår med stunden; Du ser den lott, Du själf har fått Af lust och nöd, Af lif och död, Så lika allt i grunden.

Det är din nästa, som du ser; Så följ då ordets lära Och skynda, där han ligger ner, Att honom hjälp beskära. Till bistånd var Beredd och snar Med tröst och råd, Med verk och dåd, Till Jesu fröjd och ära.

Ja, Jesu, du som lidit har För vän och ovän lika, Din kärlek läre oss enhvar Att ej vår nästa svika; Om känd han är, Om främling här, Går nöd uppå, Vi hjälpa må Och ej från honom vika.

Sannfärdigt är Guds dyra ord, Att kärlek är det bästa; I allt, i himmel och på jord, Gör kärleken det mesta; Men ensam går Och utan spår Och utan vän Försvinner den, Sig själf blott har till nästa.

N:o 210.

Luk. 17: 11-19.

För dig min nöd jag klagar, O Jesu, hör min röst! Jag suckar alla dagar Till dig med ängsladt bröst; På världens lust bedragen, Med sår af synden slagen, Jag ropar: Gif mig tröst!

Det gör dig ingen möda Att mig helbrägda få, Till lif på nytt mig föda Och ren från smittan två; Hvi skulle jag ej våga Uti min sorg och plåga Din hjälp att kalla på?

Ja, gif en vink allena, Så är min räddning gjord, Ett ord ju kan mig rena, Så säg det nådens ord! Du ensam kan mig frälsa, O du, som är all hälsa I himmel och på jord.

Jag är, för dig, o Herre, En arm samaritan, Som vandrat, ack, dess värre, På världens breda ban; Nu kraft och lif mig fela, Men du är stark att hela Och att förlåta van.

Af synden kvald jag gråter, Hjälp, Herre, nådelig, Att jag får komma åter Och botad visa mig! Ack, vill du tröst mig gifva, Skall jag ej uteblifva, Men städse följa dig.

N:o 212.

Matt. 18: 23-35.

Hvad skall då bli, hur skall då gå, Hur måste jag ej bäfva, När Gud en gång mig kallar på Och räkenskap vill kräfva, När ordet ljuder från hans mund: "Kom, tjänare, att svara För tio sinom tusen pund, Som du har bort förvara!"

Ack, mer mig gafs än detta allt, Och nu dock allt mig brister; Till detta tal går tusenfaldt, Ja mer, mitt skuldregister. Jag slösat allt, jag vet det väl, Som ur otömlig källa, Och nu, så arm till kropp och själ, Skall allt jag återställa.

För nådens håfvor, dem jag fått Att vårda och förvalta, Jag äger nu, ack, synder blott Och ångrens tårar salta; Och Herren kommer med sin dom, Han vill den ej förhala; Hur skall jag, blottad, bar och tom, Min svåra skuld betala?

O Gud, af din barmhärtighet Gif till, hvad mig kan fela! För den, som själf af brist ej vet, Men allas brist vill hela, För Jesu nåd mig nådig var, Att du min skuld förglömmer! Ej annan tillförsikt jag har Än fly till den, mig dömer.

Min domare, min fader blid, Du Herre öfver alla, Förlåt mig, hjälp mig, gif mig tid Och låt din stränghet falla, Så vill jag börja om på nytt, Ej mer ditt lån förstöra, Men lära af en tid, som flytt, Ett annat lif att föra.

Ett, Herre, lofvar jag ännu Och skall det troget hålla, Att gärna tillge såsom du Dem, som mig ondt förvålla. Hur är ej deras skuld till mig Att som ett intet skattas, Om jag, som brast i allt för dig, Med miskund dock omfattas!

Jag varit färdig, lätt och snar Min nästas fel att räkna, Men trög, när själf jag felat har, Att det i minnet teckna. O Gud, förlåt mig det och lär Mig ändra håg och sinne, Att glömsk vid andras fel jag är, Men egna har i minne!

Om Guds ord och församling..

N:o 223.

Gudstjänsten.

Hur ljuft det är att komma Till Herrans tempelgård, Där trogna själar blomma Som liljor i hans vård!

Man ser de skära kalkar För Gud där öppna stå, Och himmelsk dagg dem svalkar, Att lif och kraft de få.

Hur kärt, i Andans enhet Att dem tillsammans se I trohet och i renhet Åt Herran offer ge.

När de Guds lof upphöja På denna fridens ort, Hvem vill då ute dröja Och stanna vid dess port?

Träd in att se och smaka, Hur ljuflig Herren är, Att bedja och att vaka Med hans utvalda där!

Där ute lefver flärden, Så glädjelös och tom, Ack, ringa fröjd ger världen Emot Guds helgedom.

Ej vill jag vandra fjärran Till mörker bort från dag; Mitt ljus, det är af Herran, Min sol uppsöker jag.

Inför hans anlet klara Vill i hans hus jag bo, Där är mig godt att vara, Där har mitt hjärta ro.

N:o 225.

Guds ord.

En dyr klenod, en klar och ren, Oss unnats här att äga, Den pärlor, guld och ädelsten På långt när ej uppväga; En skatt, den yppersta på jord, Få vi vår egen kalla: Den skatten är Guds helga ord, Som hörer till oss alla.

När annat, som vi akta värdt Att äga här och spara, Af rost och mal och tid förtärdt, Hör upp vår fröjd att vara, När dagens verk förgås med hast, Ja, förrän afton stundat, Står än Guds ord så nytt och fast, Som när det först vardt grundadt.

Det bräcks af ålder ej och tid, Om den ock evigt räckte, Det går med samma kraft och frid Från släkte och till släkte, Det varar lugnt och oförryckt, När annat allt har farit, Det har ej annan ändalykt Än Gud, som början varit.

Det kära ord, det enkla ord, Som mänskor dock förgäta, Hvar är en mänsklig visdom spord, Som sig därmed kan mäta? Hvar visar världen oss en grund, Så fast att därpå bygga, Som ordet af Guds egen mund, Det eviga och trygga?

Har du det ordet sökt till stöd, När andra stöd dig svikit, Från världens haf, dess storm och nöd In i den hamnen vikit, Då vet du, hvad du tryggas vid, Hvar du kan fasthet finna, Då känner du en ort af frid, Dit inga sorger hinna.

Som vattenfågeln dyker ned I fjärdens klara bölja, Att minsta fläck af stoft därmed Från sina vingar skölja, Så tvär sig anden ren och skär I ordets djup det klara Och känner, att hans hem det är, Där han i fröjd kan vara.

Välsignadt vare, Gud, ditt namn Och utan ände prisadt, Att du till säker tröst och hamn Oss alla vägen visat! Hvem är nu fattig, hvem är rik, När ej ditt ord oss fattas? Den ena har, den andra lik, Ju det, som mest må skattas.

N:o 226.

Guds hus.

Hell Herrans tempel, där hans folk Församlas för hans öga Och sången höjs och ordets tolk Kungör Guds sanning höga! Där firas rätt en glädjefest; Mot den hvad jorden äger bäst Ger glädje ganska föga.

En himmelsk ro, en salig frid Uti Guds hus vi finne, Vi komme undan kamp och strid Som till en hamn där inne; För världens storm, som blåser vild, Oss fläktar kring Guds Anda mild, Då vi den hamnen hinne.

Du sorgsna själ, du kvalda bröst, Du har det känt och pröfvat, Du vet, hvar hjärtat finner tröst, När det är värst bedröfvadt. Du lämnar världens stoj och brus Och vandrar till Guds stilla hus; Där möts den oförtöfvadt.

Hvad tungt dig förr på sinnet låg, Där hjälper Gud att bära; Hvad mörker var i själ och håg, Blir ljust af ljusets lära; Hvad vissnadt var och utan hopp, Välsignas, väckes, blomstrar opp, Där lifvets sol är nära.

O fröjderum, o hälsoort, Där sorgen själf sig gläder, O allom öppna himlaport, Där inför Gud man träder, Guds kyrka! Fast bestånde du, Dig helge våra barn ännu, Som vi med våra fäder.

N:o 236.

En kristens stridspsalm.

Till strids, o kristen, rusta dig, Låt sömn och dvala fara! Nu gäller gå i Herrans krig Och lif för Gud ej spara; Statt upp och se Guds fiende; Han hotar stark och vaken; Så gå med lust Till kamp och dust, Ty Herrans Guds är saken.

Var stark, om du vill kämpa tryggt Mot satan och hans skara; Ej gagnar suck, ej båtar flykt, Ej hjälper ängslig vara. Han ger ej fred, Han trampar ned Hvemhelst han vinner öfver; Var stark alltså, Tag mod uppå, Ty segra du behöfver.

Träd fram med Kristus, blif ej blek, Var djärf, fast ej förveten! Här gäller ej en vansklig lek, Här gäller evigheten; Förgås du här, Förgås du där, Där evigt, här i tiden; Men får du vinst, Får döden minst: Så är med denna striden.

Tänk ej, att dig allena rör, Hvad här du gör och lider! Guds egendom du strider för, När för din själ du strider; För den stå bi, Håll stadigt i, Att Gud den får tillbaka; Gör du blott ditt, Gör han, nog sitt Och skall sin del bevaka.

Var stark, men var än mera vis Och vaka alla stunder; Den, som vardt orm i paradis, Han sparar inga funder; Där våld ej rår, Till list han går, Blir hal att se och höra, Ja, klär sig käckt I helgondräkt, Att så din själ förföra.

Han skapar sig till fint förgift, Att så dig fälla neder, Han smyger sig i tal och skrift, I blickar, skick och seder. Haf ögat opp! Sitt bästa hopp Uppå din sömn han bygger; Håll vård och vakt! Med Herrans makt Är du som vaken trygger.

Ja, Gud, vår starkhet, blif oss när I dessa strider svåra! De äro dina, så du lär, Så sant de äro våra; Beskärma du Ditt folk ännu Mot ondskans våld och makter, Och sist till lön Med seger krön Själf dina trogna vakter!

N:o 237.

Ljusets seger.

Hur skola vi dig prisa, O Gud, för all din nåd, Hur skola vi bevisa Vår tack i verk och råd? Ej hjärta mäktar skatta, Hvad godt af dig vi sport, Ej tanke se och fatta, Hvad oss din kärlek gjort.

De äro nu förgångne Också de sorgeår, Då fädren suto fångne I mörkrets boja svår, Då den, dig vedersakar, O Gud, med våld och makt, Din sannings ljusastakar Inunder skäppa lagt.

Ditt ord fick ingen hysa, Som därtill vigd ej var, Din kärlek fick ej lysa För allom uppenbar; Man måste djupt sig kröka Till usla brunnar då, Man måste mänskor söka, För att dig söka få.

Du, som din sanning skrifvit Mer klar än sol och dag, Du, som vår broder blifvit Och fyllt för oss din lag, Till dig fick man ej skåda Med klar och öppen blick, Hos dig i nöd och våda Ej tröst man söka fick.

O hvilka svåra dagar, O hvilken sorgens tid! Då hördes världens lagar Mer än Guds stämma blid; Hans löftes fasta grunder Fick man ej bygga på; En samling mänskofunder, Ack, den var bibel då.

Välsignad vare Herran, Han frälsat har sin hjord; Nu nära liksom fjärran Bor rikeligt hans ord. Den natt är nu försvunnen, Som kom med våld och hot, Den makt är svag befunnen, Som stod Guds ära mot.

Du måste de oss unna, Hvad Gud oss gifvit har: Den helga skatten kunna Vi äga nu enhvar; I slott och koja lika Finns lifvets bästa tröst, Och fattiga och rika Förnimma Herrans röst.

Kom nu och sök att taga Från oss vår helgedom, Kom nu med mänsklig saga Och säg, den är Guds dom! Den tid är icke mera, När sådant våld gick an; Nej, nu vill Gud regera Sitt folk, allena han.

Ja, styre du och råde, Gud, Fader, Son och And! Din starkhets arm i nåde Beskärme stad och land! Ditt ljus, som natten bräckte, Förblifve oskymdt här, Att släkte efter släkte Må se dig, som du är!

Om ett kristeligt lefverne.

N:o 269.

Världens fåfänglighet.

O lif i denna jämmerdal, Hvad är du? Ack, ett ringa tal Af sorgeår, af fröjdeår, En längtan, som ej målet når, En rök till vindars tidsfördrif, En skugga af hvad rätt är lif. I dag gror plantan fager opp, I morgon bär hon vissnad knopp; I dag förnimmes glädjens röst, I morgon suckas utan tröst; I dag syns mänskan frisk och röd, i morgon är hon blek och död.

Fåfänglighet, förgänglighet, Ho är, som dig rätt fatta vet? Du pryder dig för hvar och en, Du tänder opp ditt falska sken, Och ung och gammal innan kort Du villar så i tomhet bort.

Här, där vi börja först med gråt, Med tårar fukta sen vår stråt, Här, hvar vårt lif, när bäst det är, Är idel möda och besvär, Här, där ej stund är annan lik, Här vill man se sitt himmelrik.

Här glömmer man i syndens band Sitt goda hem och fosterland, Går som en främling och en gäst Och tror sig dock för evigt fäst, Vill lefva trygg från år till år, Där allt liksom en suck förgår.

Gud, öppna våra ögon snart, Att vi må skåda uppenbart, Hur vanskligt allt på jorden är Hur ringa lust det med sig bär, Hur stadig fröjd och saligt hopp Hos dig vi måste söka opp.

Ja, led oss i din sanning, Gud, Gif kraft att följa dina bud, Var med oss i allt verk och råd Och lär oss fly till Jesu nåd! Då må hvad jordiskt är förgå, Vårt rätta lif i dig vi få.

N:o 275.

Emot dryckenskap.

Ack, mänskan är ett härligt verk Af Guds, den Högstes, händer; I minsta lem hans vishet märk, Hur allt till gagn dig länder! Din fot från ort till ort dig bär, Fast den dig tycks så ringa, Och med din hand, så svag den är, Kan hårda berg du tvinga.

Hvad rikedom af kraft och ljus, Af under i hvart sinne! Ditt öga är ett litet hus, Hvad ryms dock ej där inne? Ditt öra, fast orörligt, gör Till sitt hvart ljud, som röres, Och intet når dig utanför, Som till din själ ej föres.

All fägring i Guds rika värld Är satt för dig att fatta, Guds fatabur är dig beskärd Att öppna och beskatta; Från minsta sandkorn vid din fot Till rymdens världar store, Allt skönjer du, allt tar du mot, Allt är, som ditt det vore.

Dock mer, ja, utan likhet mer, Än jordiskt sinne känner, Än öra hör, än öga ser, Förnimma här Guds vänner; Med andans syn Guds helga råd, Hans löften och hans lagar, Hans kärlek, vishet, makt och nåd De skåda alla dagar.

O jämmer, att så mycket godt Så många här förspilla, Som framgent gå den väg, de gått, I lustar, rus och villa! Hvad söka de, hvad vinna de Uti sin syndayra? Ack, timligt kval och evigt ve Mot Herrans gåfvor dyra.

Förnuft och vilja, kraft och mod, Allt, hvad till lif oss ämnas, Förkväfva de i vinets flod, Tills intet öfrigt lämnas, Tills syn ej ser, ej öra hör, Ej lem har känsla inne Och själen ändtligt döden dör Som hvarje kroppens sinne.

Gud, upprätthåll ditt ädla verk, Att det ej så får falla, Beskärma, Herre, stöd och stärk Mot frestelsen oss alla! Lär oss de gåfvor bruka väl, Dem du oss täckts förära, Till fröjd och båtnad för vår själ Och dig till pris och ära!

N:O 277.

Emot okyskhet.

Vi böra städs oss reda Till strids mot värld och kött, Som pläga oss förleda, Det onda göra sött; Vi böra stundligt vaka, Ty frestelsen är när, Och världens lust försaka, Som Herrans lust ej är.

Ty världens lust är börja Med fröjd och välbehag; Den slutas med att sörja, Den varder natt af dag; Men Herrans lust är lida I början tvång och strid Och saligt slut förbida, Som är en evig frid.

Ack, att i oss vi finne Så mycken skröplighet! Till hjärta, håg och sinne okyskhet. Sin väg vår ovän vet: Hvar god och härlig gåfva Till ondt han vända kan, Och där vi säkre sofva, Där sofver icke han.

Upp då ur sömn och dvala! Ej finnes annat råd. Upp att med Herran tala Om bistånd, hjälp och nåd! Han skall vårt hopp ej svika, Om det af hjärtat är, Men tvinga den att vika, Som städs vårt fall begär.

O kom, Guds lamm, du rena, Kom, Herre Jesu Krist, Att dig med oss förena, Så helas all vår brist; Vårt kött skall oss ej fälla, Där du vill stå oss bi; Vår blod, vår syndakälla, Gör du från smitta fri.

Ja, vike från oss fjärran Hvar köttslig lustas makt! Rent hjärta älskar Herran, Så har han själf oss sagt; Säll den, för honom träder I tukt och menlöshet, Han bär rätt bröllopskläder, Han ser Guds härlighet.

N:o 282.

Korset.

Hvi känns mig tungt det kors, jag bär, Hvi klagar jag så ängsligt här, Där allt förgängligt är, Där sorg som glädje rast ej har Och knappt har kommit, förrn den far?

Mitt lätta ok jag tröttnar vid, Jag suckar öfver kamp och strid I denna korta tid; Hvi mäktar jag ej härda ut Den nöd, som dock så snart tar slut?

Ej har en fiende mig sändt Den tår, som på min kind har bränt, Det kval, mitt hjärta känt. Det är ju Gud, min fader god, Som pröfvat så mitt tålamod.

Han sändt min sorg, jag städs det fann, Och den, han agar, älskar han, Därpå jag trösta kan. Af Gud till oförgängligt godt Ett lätt och timligt ondt jag fått.

Så vill jag bära det förnöjd Och bida, under korset böjd, Att sorgen byts i fröjd. Ack, snart ju slutas här mitt lopp, På Herran bygger jag mitt hopp.

Pris vare Gud, hans vilja ske! I allt, hvad han mig täckes ge, Skall jag hans kärlek se; Han är mig hopp och tröst och stöd, Så är jag trygg i lif och död.

N:O 296.

Bönepsalm.

Ho är den, som dristar säga, Att han gett sig det han har, Att ej allt, hvad han får äga, Är Guds gåfva uppenbar? Själ och kropp, ja, själfva lifvet Är ju allt af Herran gifvet.

Herrans håfvor här vi gästa, Allt är hans och intet vårt; Herren sörjer för vårt bästa, Oss det blefve ganska svårt. Intet kunna vi förtjäna; Döden, den är vår allena.

Dock förhäfver sig här mången Öfver hvad ett lån blott är; Arm för Gud, i synder fången, Han af mänskor pris begär, Vill berömd och firad vandra, Fast allt sitt han fått som andra.

Tänkte den, som Gud har gifvit Här af håfvor större mått, Att hans skuld ock större blifvit, Att han större ansvar fått, Långt ifrån att sig förhäfva, Skulle han i hjärtat bäfva.

Ödmjukt sinne gif oss, Herre, Redlig håg och vilja god, Så mot större som mot smärre Frimod, saktmod, tålamod! Dig allt lof må vi hembära, Dig allena vare åra!

Böner i landsplågor.

N:o 308.

(Öfversättning.)

Stäck din vrede, Herre, och oss benåda, Låt ej mer ditt blodiga gissel råda, Väg ej mot de skulder, som oss anklaga, Fader, din aga!

Om, som vi förskyllat, du straffet toge, Ho är den bland oss, som ditt slag fördroge, När en värld förginges i kval och fruktan Under din tuktan?

Men var mild, barmhärtige, skona, skona! Låt din nåd din eviga rätt försona, Du, som har till eget att dig förbarma Öfver oss arma!

O, hur kunna jordiska maskar ringa Dig, som skapat världen, till vrede bringa? Stoft och rök och flyktande skuggor bara Ser du oss vara.

Ärfda brister sig i vårt väsen blanda, Köttets lustar locka vår svaga anda; Låt ett sådant öde ditt hjärta röra, Värdes oss höra!

Låt en bön, en död och en blodskamp gälla, Minns att törnekronan och korset ställa, När din hand till hämnden vi lyftad skåda, Mellan oss båda.

Stöd det verk, du låtit din Son fullända, Hvad han lidit, låt det till gagn oss lända, Gälde blodet, som ur hans hjärta flutit, Hvad vi förbrutit!

Så, o så, allsmäktige, låt det blifva! Fräls oss, Herre, kom att förlossning gifva, Du, som en treenigt skall evigt vara, Spara oss, spara!

N:o 309.

Nu spörjes gråt och klagoljud, För Israel är nu, o Gud, Den hårda dagen inne; Den tid, som är, är nödens tid, Med rop och gråt, med kamp och strid, Med bäfvan i hvart sinne.

Din tuktan, Herre, drabbar svårt, Din band är tung, ditt gissel hårdt, Din vrede oss förskräcker; Vårt folk förgås, vårt land är dömdt, Vi finna ej ett rum så gömdt, Dit ej din hämnd sig sträcker.

Och dock vi måste, Herre vred, För dina fötter falla ned Och dig i straffet vörda; Att det, fast upp till randen fylldt, Är mindre dock, än vi förskyllt, Det lägger sten på börda.

Omkring oss se vi kval och nöd, Ett bittert lif, en hopplös död, Allt jämmer, ängslan, fara; Och se vi i vårt eget bröst, Då skönjas där, för frid och tröst, Dödssynder uppenbara.

Ho löser våra skulders band, Ho böjer af din starkhets hand Och stäcker, Gud, din aga, Där, nådens konung, själf ej du Till mildhet vänder om ännu Och vill ditt straff förtaga?

Du bär en faders ljufva namn, Du öppnat oss en broders famn I Jesu famn och sköte; Full är all världen af din nåd, Att allt förlåta har du råd, Fast jord och himlar bröte.

Hvad äro vi, hvad mäkta vi, Om du din rätt vill hålla i Och låta nåd ej gälla? Ack, skuggor, dem i dag man ser, I morgon icke finner mer; Ett vindkast kan oss fälla.

Men dina barn, o Fader, spar, Barmhärtige, barmhärtig var, Du rike, hjälp oss arma! Vår skuld låt dö i Kristi död, Låt vara nog af kamp och nöd, O Herre, dig förbarma!

N:o 311.

Bön om frid.

Frid är fröjd; där frid ej råder, Ingen glädje hemma är, Fridens stilla hälsoåder Lif och lust och krafter när; Frid är lycka, tröst och hägn, Frid liksom ett sommarregn Kommer mildt från höjden neder Och välsignelse utbreder.

Frid vill Herren i det höga, Bjuder, skyddar, älskar den; Fridfull ligger för hans öga Utan gränser himmelen; Frid och kärlek är den ton, Änglar sjunga kring hans tron; Frid af fromhet, nåd, försoning, Det är lifvet i Guds boning.

Frid på jorden, skall den komma, Innan jordens dag är all? När slår stunden, då den fromma Utan strid här lefva skall? Gud, i denna pröfningstid Styrk oss med din himlafrid, Gif oss hopp att den få skåda, Där du bjöd den evigt råda!

N:o 312.

Jordens fruktbarhet.

Hur skön är än ej jorden, Fast syndens dom hon bär, Igenom mänskan vorden Förtappad, som hon är!

Hon öppnar sina håfvor För oss från år till år Och bjuder lust och gåfvor, Så fullt hon det förmår.

För oss ännu hon blommar, Fast ren och skär ej mer; Höst, vinter, vår och sommar Sitt goda hon oss ger.

Välsignelse af nåder, O Gud, åt henne gif, Att hon den ock förråder Mot allt, som här fått lif.

Gjut saft i blad och knoppar, Gif blomstring, färg och fröjd, Låt regn i blida droppar Uppfriska dal och höjd!

Låt mogna växt och kärna Utöfver allt vårt land, Och äng och åker värna För hagel, frost och brand!

O Gud, låt allt sig froda, Korn, gröda, mod och hopp, Krön året med ditt goda För både själ och kropp!

Välsigna hvarje ställe, Där lif kan dröja kvar, Med hvad till uppehälle Du oss förordnat har;

Att vi för kroppslig plåga, För hunger, brist och nöd Ej dig förgäta måga, Vår hjälp i lif och död!

Gör jorden till din boning, O Gud, som först hon var, Låt gälla den försoning, Din Son oss vunnit har!

Då skall hon bättre blomma Och bättre frukter ge, Då skall ock här den fromma Ej mer blott jämmer se.

N:o 314.

Sommaren.

Din klara sol, o Fader vår, Vidt öfver ond och god uppgår, Gör luften mild och dagen ljus Och klär i fägring jordens grus.

Nu vakna upp på höjd, i dal, Löf, gräs och örter utan tal; Hvar fläck blir grön, hvar tufva rik Af växter, en ej annan lik.

Liksom till högtid kläds hvar äng, Hvar linda är en blomstersäng, Och härlig vaggas åkerns skörd, Af himlens varma vindar rörd.

Ja, ute se vi sommartid, Med jorden grön och himlen blid; Hur är det i vår egen själ, Är sommartid i den jämväl?

Har otrons kalla vinter flytt, Har hjärtat lifvats upp på nytt Utaf den klara nådesol, Som skiner från Guds kungastol?

Ack, fattigt blommar dock vår jord, Hur härlig än dess prakt är spord, Mot mänskans själ i tro och hopp, När lifvets sol för den gått opp.

Den solen blid, den solen klar, Som varit förr, än världen var, Hur är det, har vår själ fått se En strimma af dess ljus sig te?

O Gud, som låter sommar nu Utom oss stråla lugn och ljuf, Låt ock inom oss, i vårt bröst, Ej råda mörker, storm och höst!

Då först är rätt din sommar här, När ute sol och blomstring är Och i vårt hjärta lyser klart Den sol, som icke skapad vardt.

N:o 318.

I hungersnöd.

Uti din boning, Herre kär, Ditt folk i sorg församladt är Och dig om hjälp åkallar, Ty mänskomakt ej hjälper här, Och nöden öfversvallar.

Vi sett det korn, man jorden gaf, I jorden bli som i en graf Och ej i dagen komma, Vi sett allt växtligt falla af Förutan kraft och blomma.

Vi tänka i vår brist och nöd På förra dagars öfverflöd, Det gör oss sorgen värre; Hvi ger du stenar nu för bröd Åt dina barn, o Herre?

Har du ditt fadershjärta mist, Är ej ditt löfte fast och visst: "Åkalla mig i nöden, Så skall jag hjälpa dig till sist I lifvet och i döden"?

O Gud, det är ett tröstligt ord, I hungerns tid ett rågadt bord, Som mod och krafter gifver, Att himmel kan förgås och jord, Men du densamme blifver.

Du ändrar ej din fadersart, Fast annat allt förändradt vardt, Din mildhet varar lika; Ditt råd kan synas underbart, Din nåd kan aldrig svika.

Låt då din nåd förklarad bli, Låt straffets tider gå förbi, Se mildt till vårt elände, Och var vår fader, såsom vi Som barn oss till dig vände.

Gif bröd åt den, som hungrig är, Gif tröst åt den, som sorg förtär, Och tillgift åt oss alla! Låt än oss få, o Herre kär, Vår hjälpare dig kalla!

N:o 321.

Fosterlandet.

Bevara, Gud, vårt fosterland, Håll öfver det din starkhets hand Och var dess hägn i strid som frid, I sorgens som i glädjens tid.

Här se vi, hvad oss mest är värdt, Allt, hvad vi skatta dyrt och kärt; Ej fjärran finns en bygd, ej när, Som är för oss, hvad denna är.

Här hafva våra fäder bott, Arbetat, kämpat, hoppats, trott; Här äfven vi vår boning fått Med samma lif och samma lott.

Här skola våra barn också En gång på våra stigar gå. Ha det vi haft, se det vi sett Och be till Herren, som vi bedt.

Gud, skydda detta kära land, Från sjö till sjö, från strand till strand, Sänk öfver det din milda vård Som sommardagg på rosengård!

Välsigna hvarje trofast själ, Som önskar det af hjärtat väl, Men slå hvart ondskans uppsåt ned, Som vill dess fall och stör dess fred!

Låt det få bli och vara ditt, Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt, På kärlek bördigt som på råd Och uppfylldt af din Andas nåd!

Du hulpit det ur mörker opp Liksom en blomma ur sin knopp; Så låt det ock till tidens slut Uti ditt ljus få vecklas ut!

Det ljuset är ditt helga ord, En sol för himmel och för jord; Gif, att det klart här lysa må Och aldrig mer ifrån oss gå!

Bröllopspsalmer.

N:o 326.

Gud, se i nåd till dessa två, Som här inför ditt anlet stå Med löfte att för lif och död Förente dela lust och nöd.

Det är ett heligt fridsförbund, De slutit nu i denna stund; Så värdes, Gud, därtill dem ge Din hägnad och välsignelse.

Här lefs ej städs i rosengård, Och mången pröfning kan bli hård: Behåll dem då, o Herre god, I kärlek, som ger tröst och mod!

Din Ande blid ledsage dem Och blifve gäst i deras hem, Att stilla fröjd och ljuflig ro Med honom där må bli och bo.

O Gud, vi böja oss för dig, Som är vår Gud evinnerlig, Vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd; Välsigna oss och gif oss nåd!

N:o 328.

Ej finns en glädje på jorden vid, Som kunde den fröjd uppväga, Ett hjärta känner, som all sin tid Ett annat hjärta får äga. När tvenne hälfter, att blifva ett, I kärlek smälta tillsamman, Rent, oförfalskadt, på guldets sätt, Som smälter i klara flamman, Si, då är glädje och gamman.

Gud själf han skådar med väl behag En sådan frid och förening; Han bjuder den i sin helga lag, Den är hans vilja och mening; Och därför låter han ock ur den En rik välsignelse flöda För jorden släkter, som blomstra än, När vi gått bort till de döda, För himlen en brodd och gröda.

Välsigna, Herre, all kärlek ren, Som du den gärna tillstäder: Af Kristi kärlek ett återsken, Den värmer, lyser och gläder. O Gud, för dig är en syndig brand

All jordisk kärlek allena; Så sänd af nåde din Helga And, Som våra hjärtan kan rena Och i din kärlek förena.

N:o 329.

För barn.

Jag lyfter ögat mot himmelen Och knäpper hop mina händer; Till dig, o Gud, som är barnens vän, Min håg och tanke jag vänder.

Gladt är att prisa och tacka dig, Och gärna vill jag det göra; Jag vet det visst, att du ser mig Och ej försmår att mig höra.

Tack för allt godt, du mig ständigt ger Att känna, älska och äga; Tack, gode Fader, för mycket mer, Än jag kan nämna och säga.

Jag är en planta uti din gård, För evigheten uppdragen, Jag var knappt till, när i fadersvård Af dig jag redan var tagen.

Så håll utöfver mig än din hand, O Fader förutan like, Och låt mig växa för lifvets land, Som är ditt himmelska rike!

N:o 335.

På resa.

En vandringsman är mänskan här, På vandring stadd, hvar dag som är, Till långt aflägsna länder; Hur hon ock här tycks hemma fäst, Är hon beständigt blott en gäst, Som hemåt återvänder.

Hon får i all sin lefnadstid Ej minsta stund, då hon i frid Kan lämna vandringsstafven; På hvarje stig, på hvarje ort Går hon mot evighetens port, Och porten heter grafven.

Om jag då sitter vid min härd, Om jag i Herrans vida värld Från land till land måst fara. Så är mig samma mål dock satt, Mot det jag skyndar dag och natt, Jag får ej stilla vara.

Dock hvar jag är och hvart jag far, Så vet jag, att min Gud jag har Beständigt lika nära; Han följer mig på all min stig, Han är en Fader ock för mig, Hvad kan mig då förfära?

Så bottenlöst är intet haf, Att ej hans hand i djupets graf Kan mig sitt bistånd räcka; Så bränd ej någon öken är, Att ej hans godhet växer där Och kan mig vederkvecka.

Om han högt öfver sjö och land Flyttfågeln för från fjärran strand Till kära hemmet åter, Hvi skulle jag väl bäfva skyggt? Den Gud, som leder fågelns flykt, Han mig ej villas låter.

Far jag än vida, följer han, Som i all nöd mig hjälpa kan Och akta från att falla; Där jag är rådlös, har han råd, Där jag har brister, har han nåd: Välsignad han för alla!

Gud, jag är syndig, arm och svag, Men för mig efter ditt behag, Det är, hvad sist jag beder. Hvarhelst min väg du stakar ut, Så styr den så, att den till slut Upp till din himmel leder!

Måltidspsalmer.

N:o 341.

Herre, hela världen tröster Till din mildhets öfverflöd; Tusen sinom tusen röster Bedja dig hvar dag om bröd; Och du låter upp din hand, Mättar allt i allo land.

Dina goda gåfvor flöda Ned till allt, som lif har fått; Kroppen spis och själen föda Skänker du i ymnigt mått; Tack, o Gud och Fader blid, Pris ske dig i evig tid!

N:o 343.

O Gud, din godhet tacka vi I Jesu namn, det kära, Att du vår Fader vill förbli Och om oss omsorg bära, Att allt, som lif och anda har, Du hugnar, när och ger försvar; Dig ske lof, pris och ära!

Som nu du närer här vårt lif Med jordens växt och gröda, Så åt vår själ ditt ord ock gif Att henne understöda; Ty hennes näring så på jord Som ock i himlen är ditt ord, Hon har ej annan föda.

Oss alla här i denna stund Du värdes kärlek gifva Inbördes och af hjärtans grund; Låt intet den bortdrifva! Behåll vår glädje allvarsam Och afvärj öfverdåd och skam, Att du med oss kan blifva.

Lof, pris och tack i allo land Skall dig, Gud Fader, vara, Som oss har löst af syndens band Och framgent vill bevara. Vi tro på din Son, Jesum Krist, Vi äro dine barn förvisst, Dig lofve all vår skara!

Morgon- och aftonpsalmer.

N:o 344.

Kväll eller morgon, hvarje stund Har jag min ro i Guds förbund, Med honom börjar jag min dag, Min natt med honom möter jag; I honom nöjd, Till honom böjd, Har jag min rätta lust och fröjd.

Ännu har under vida skyn Ej något skapadt mött min syn, Så armt, så hjälplöst och försmådt, Att det Guds vård ej röna fått; Den ser jag här, Ehvar jag är, Den ser jag fjärran liksom när.

Hvem kläder blomman på grön äng, Hvem bäddar fågelns bo och säng, Hvem visar genom öknens sand Åt hjorten väg till källans rand? Ar det en ann', Är det ej han, Vår Gud, som allt af kärlek kan?

Bort då all ängslan ur mitt bröst! Att tro på Herran är min tröst; Min Gud är ej en annan Gud Än den, som väfver blommans skrud; Är han så blid, Har han så tid, Hvi vill jag sörja för min frid?

Ej hjälper dock min egen makt, Om han ej håller om mig vakt; Så lägger jag min omsorg gladt På honom både dag och natt. Han sörjer för Att ondt ej rör Den själ, som honom helt tillhör.

N:o 348.

I Herrans hand jag lämnar mig, När mina ögon sluta sig; När jag ur sömnen vaknar opp, Är Gud min glädje och mitt hopp.

Kär kommer nattens stilla ro, När jag mig Herran fått förtro, Och glad ser jag en dag igen, När jag med Gud får börja den.

Min gode hjälpare är han, Som för all nöd mig skydda kan, Min väktare, som hör och ser, När jag ej hör och skådar mer.

Jag vet och är där viss uppå, Att ingen ofärd skall mig nå, Om han ej gifver lof därtill Och mig af kärlek pröfva vill.

Min Gud är stark, min Gud är god, Så är jag nöjd och har godt mod; Gud, Fader, Son och Helge And, Mig lämnar jag uti din hand.

N:o 352.

Morgonpsalm.

I mörker höljs ej jorden mer, Upp går nu solen klara; Ny dag, o Gud, åt oss du ger, Ny nåd ej heller spara!

Ny nåd! Ja, nådens Herre du, Lys nåd uti vårt sinne, Att när det dagas ute nu, Ej mörker rår där inne.

Ty bodde vi i solens hus Och idel strålar såge, Men hade icke dig till ljus, I dunkel natt vi låge.

Kom, du vår rätta sol och dag, Sänd af ditt ljus en strimma, Och synden i vår själ förtag, Som är dess natt och dimma.

Du lifvets sol, i Kristus här Till världens fröjd uppgången! Kom, lys för oss och blif oss när Och tag vår kärlek fången!

Så veta vi, vår dag skall gå I salig ro till ända, Så veta vi, hvar tröst vi få, Ehvad oss här må hända.

N:o 363.

Aftonpsalm.

Till natt det åter lider, Och solen från oss skrider; Jag sluter mina händer Och till min Gud mig vänder.

O Herre, du som varit Min tröst den dag, som farit, Låt mig din nåd förnimma Också i nattens timma!

För Jesu blod, som flutit, Tillgif, hvad jag har brutit, Att ej ditt straff mig gnager Och sömnens frid förtager.

När mina sinnen alla I hvila sammanfalla, Då låt din änglaskara Min vakt och hägnad vara!

Mig själf, och hvad i lifvet Mig kärt af dig är gifvet, Jag ger liksom tillbaka Åt dig att öfvervaka.

O Gud, min bön jag slutar Och mot din nåd mig lutar; O finnes ro i världen Som på den hufvudgärden.

Beredningspsalmer till döden.

N:O 379.

En vilsnad främling är jag här I denna världen vrånga, Mitt lif en fattig fånges är, Som räknar stunder långa; I mörker, fruktan, nöd och band Jag tänker på min Faders land, Dess ljus och fröjder många.

Visst kan ock här man skåda få Af dag en vänlig strimma, Visst kläds vårt fångahus också I blomster mången timma; Men denna fägring, detta ljus, De vore i min Faders hus Som idel död och dimma.

Ej hugnar vansklig prakt min syn, Hur skär den än sig målar; När solen lyser klart i skyn Och jorden gläds och prålar, Då tänker jag: Hur lefs det nu Uti min Faders boning ljuf, Uti hans anlets strålar?

O Faders hem, mot dig jag ser, Fast ej min blick dig hinner; Kort är den sorg, mig jorden ger, Men lång, när längtan brinner, När själen utan frid och ro Vill bort att hos sin Fader bo Och sig i bojor finner.

Kom, sälla stund, kom mildt och fort, Då jag får hädanfara, Kom, död, och öppna mig din port Till lifvets himmel klara, Kom, Jesu, tag af nåd mig mot Och bed för mig vid Fadrens fot, Att jag får hemma vara!

N:o 381.

Det har jag städse funnit, Att jordisk lust är kort; Knappt har den börja hunnit, Förrn den är tagen bort. Kraft, fägring, fröjd och frid, De kommit och försvunnit, Det har jag sett alltid.

Hvad fast man kunde kalla Står ej på jordens grund; Som hafvets vågor svalla, Här svallar stund på stund; Ett haf är tiden här, Den starkaste måst falla, När hans våg kommen är.

En växer, en försvagas, En stiger, en gör fall; Den dag, som är, förjagas Af den, som komma skall; Allt skiftar efter hand, Ja, själfva bergen gnagas Till stoft af tidens tand.

Gå ut i sommarns lundar, Se, hur de fagra stå! Hvar finns, när vintern stundar, All denna fägring då? Ack, växling, oro, kif, När man det rätt begrundar, Är detta arma lif.

Och här på sorgestranden Vill man på glädje tro, Med vandringsstaf i handen Sig sätta ned till ro, Af skuggor taga stöd Och bygga hus i sanden Och tinga år af död.

Nej, Jesu, annorlunda Har du mig vist och lärt; Mitt hopp, det vill jag grunda På det, som mer är värdt, Än all den glädje är, Som varit och kan stunda I vanskligheten här.

Mitt hopp, det vill jag bygga Uppå din kärleks grund, Min frid och glädje trygga Vid löftet af din mund, Och så för världen mer Ej hafva lit, ej skygga, Hvadhelst den gett och ger.

Hos dig, o Jesu, finner Jag glädje utan sorg; I dig, när allt försvinner, Har jag min säkra borg. Så komme snart den dag, Då tron sin seger vinner; På Jesum hoppas jag!

N:o 382.

Jag tager farväl, jag bjuder god natt, Åt världen farväl jag nu säger; Min möda var lång, snart lutar jag matt Mitt hufvud mot plågornas läger Och somnar från sorgen och nöden. Jag bad till min Gud, hvar timma och stund, Om frid för min själ, för ögat en blund; Min Fader mig hört: Hans barn skall få hvila i döden.

Ej är det mig tungt, ej känns det mig svårt Att skiljas från detta elände; Om Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt, Kanske jag det bittrare kände. Och har jag väl lidit allena? Är jorden ej full af jämmer och tvång? Ack, ängslan och kamp de drabba en gång, Om fort eller sent, Den andra såväl som den ena.

Ej var jag den första, som korset här bar, Och blifver ej heller den siste; Jag, syndare! Ack, mitt lättare var Än hans, som af synder ej visste. Dock längtar jag arma att somna. O Jesu, jag följt till Getsemane dig, Men tänker på ro, då du kämpar för mig; Förmår jag då ej Att vaka, fast krafterna domna?

O, räckte min nöd som jorden så vidt Och högre, än skyarna tåga, Och finge jag se ditt anlete blidt Och fram till ditt hjärta mig våga, Hvad vore mig nöden mot nåden? Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden!

Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus. O Jesu, min sol! Du väcker mig, du, och du söfver.

N:o 390.

Suckan i dödsångest.

Mitt öga skyms, min kraft är slut, Jag längtar ro att finna; Min lefnads timglas rinner ut, Snart skall mig döden hinna. O Jesu Krist, uti din hand Befaller jag kropp, själ och and; Min tröst är du allena.

Till dig jag flyr uti min nöd, När allt mig vedersakar. Du pröfvat plågor själf och död, Du vet, hur döden smakar. Du varit människa som jag, Förkrossad, ängslad, trött och svag, Du skall mig ej förskjuta.

Jag kommer ej med makt och guld Och mig därpå förlåter, Min rikdom heter ångst och skuld, Mig står ej annat åter; Men kom jag för att ge, ej få, Jag vore en af dem ej då, För hvilka du led döden.

För syndare med ängsladt bröst, Betungade, som lida, För dem, som ingen hjälp och tröst Af världen mer förbida, För dem göt du din blod så ren, Bland dem, o Jesu, är jag en, Därpå min tröst jag bygger.

Min Frälsare, ditt kors du bar Också för synder mina: Förgät ej den, dig kostat har Så mycken kamp och pina! Ack, ofta fadershjärtat här Ju sorgebarnet närmast är, Förskjuts, men sökes åter.

Uppsök mig, Herre, blif mig när, Låt mig ej mer dig mista, Gör, att ej stunden bitter är, När hjärtat måste brista! Ja, Jesu, gör min plåga kort Och tag från kval och nöd mig bort Till dig i fridens rike!