ANDRA AKTEN.

(Samma landskap som i föregående akt.)

FÖRSTA SCENEN. LEIOKRITOS. RHAISTES.

LEIOKRITOS. Jag ser ett altar, tillredt nyss, och nytänd eld Och offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt stå, Blott offrarn saknas. Var det här, du lämnade, Leontes och den obekanta kvinnan nyss?

RHAISTES. Här, ädle konung.

LEIOKRITOS. Utan tvifvel är det han, Som åter ärnat ägna åt en gudamakt Sin hyllningsgärd. Besynnerlig, för mycket from, Ja, grubblande sen någon tid han visat sig, Af hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott, Att mer än annat detta mitt bekymmer gör. Men nu, hvar kan han vara?

RHAISTES. Kanske såg han oss.

LEIOKRITOS. Det kunde väl ej hindra oss att honom se.

RHAISTES. Han väntade kanhända förebråelse; Och smög sig bort i tysthet för att undgå dem.

LEIOKRITOS. Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt, Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag.

RHAISTES. Min mening var allenast, att han denna gång Bort för ditt möte frukta.

LEIOKRITOS. Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här Och vänta honom, säkert finns i nejden han.

RHAISTES. Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn Bland lundens oleastrar här han träffas snart.

ANDRA SCENEN.

LEIOKRITOS (ensam). Du fega, låga, lömska bof, har ditt förstånd Så skefva ögon, att de se blott dig, då allt Du så beräknar efter egen uselhet? Han skulle frukta, han, Leontes gömma sig! För hvem, för mig, sin fader? Denne yngling, van Att gå sin bana öppet såsom Helios Och trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej; Han skulle rädas för en handling, smyga sig Föraktligt undan, då jag nalkas! Stod jag ej Vid mången åtgärd tveksam själf af fruktan för Hans ädla, oförvillade och ljusa blick? Men så är härskarns öde. Tåla måste han Till skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest, Och synas obelåten med det käraste. Skall ej en dag jag skåda, när på Salamis Jag håller trygg min spira och kan säga åt Den jag föraktar: "Bort, föraktlige!" Skall ej Den fröjd mig unnas efter långa år af strid Att, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad mot Hvart anspråk af en ändtligt slocknad härskarätt, Få styra mer med hjärtat än beräkningen? Ännu likväl, så länge en medtäflare Kanhända lefver, färdig att på första vink Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar. Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup. Men se, Leontes nalkas.

TREDJE SCENEN. LEIOKRITOS. LEONTES. HYLLOS.

LEONTES. Hyllos, räck mig nu Det helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot, Där bäcken klarast störtar utför hällarna, Du hämtat vatten.

LEIOKRITOS. Yngling, du vill offra här?

LEONTES. Så är min afsikt, fader.

LEIOKRITOS. Säkert denna gång Åt Dike åter. Ensamt henne tyckes du Din dyrkan ständigt ägna.

LEONTES. Ensamt henne ej. Dock är det sant, att främst ibland de himmelska Hon träder för min tanke, när den höjs till dem.

LEIOKRITOS. Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne?

LEONTES. Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den, Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest.

LEIOKRITOS. Ditt läge, yngling, är att vara född till kung. Att en gång hälsas folkens herde blir din lott, Ditt kall att styra stark och vis din ädla hjord. Hvem bland Olympens makter bör som sådan du Väl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärd Än honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus, Den väldige, hvars spira når till världens gräns Och mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp? Han skänker styrkan, visheten förlänar han Och ser och känner kungars sorg, en konung själf. Tro ej, att härskarn handlar rätt, om ständigt han Blott på det närmast rätta ser och glömmer allt För dettas skull allenast. Annan regel har Den vise, den, som önskar nå ett ändamål. Han väjer varsamt undan hindren, styr förbi Och krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blott Att raka kosan skulle leda öfver den. Han väljer medel, läkarn lik, som icke ser På blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört, Som doftar balsam, och tar opp den giftiga. Se dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser? Ej rätt, men skick, en ordning högre, ädlare Än blott det kala rätta. Stode detta högst, Då kunde stigens myra, som du trampar på, Anklaga dig och yrka på förnärmad rätt. Men sådan är den höge ordnarns mening ej. Det mindre måste vika för det större, allt Har denna lag. Betrakta offerdjuret där! Det sköflar nu den buske, där det bundet står, Och är bestämdt att falla själft för ditt behof. Så näres styrkan af det svaga, så sin skatt Tar af det mindre ädla städs det ädlare Och lefver, glädes, växer opp till kraft blott så. Leontes, när ej längesen på denna, strand Vårt folk för Teukros pilar flydde eller föll, Då stod du fram mot kämpen, bröt hans öfvermod Och tvang den segervan att besegrad fly. Skall du, så rikt af gudar gynnad, född med kraft Att ordna, styra, skydda folk och fosterland, Din lott förspilla och för myriaders väl Ej våga trampa ned en myras rättighet? Nej, yngling, var min glädje som i annat allt Så i den stora konsten att se allt i stort.

LEONTES. Ej var, o fader, efter ett försvar en gång Jag nödgas våga mot din förebråelse, Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks. Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock, Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud. Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs Mot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far, Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång, Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs Vid markens späda blomma, som med kvällen dör; En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg, Orubblig, helig, stor i litet som i stort. Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig Ej krossande på jorden ned, af jordens törst Ej sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök Ej jorden opp; men vid den strand, där vågen steg Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg. Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt På rätt blott, aktning äfven för den svages rätt. Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande Står vid hans sida närmast bland de himmelska Hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick. Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf, Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus; Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han Och krossar folk och städer, allt på höjd, i djup, Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor. Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål Och aktar ringa, hvad som möts på banan dit? Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg, Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand, Om ej ett jordras hämmats genom denna blott? Låt vara, att hon menat blott det ädlaste Och äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till; Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm, Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp Att famna morgonrodnan, som en dimma var? Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål, Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks, Vill mänskan trampa orättrådighetens stig Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram!

LEIOKRITOS. Du grubblar, yngling!

LEONTES. Fader, ej för dyrt betald Är sanningen, om den med grubbel finnas kan.

LEIOKRITOS. Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig, Men ej till härskare.

LEONTES. Så är min mening ock, Om härskarn måste kunna anbefalla allt Och kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.

LEIOKRITOS. Man måste härska för att kunna vara kung.

LEONTES. Du härskat redan länge, var en konung nu!

LEIOKRITOS. Hvad, yngling, vågar du tillrättavisa mig Och gömma klander i de råd, jag ej begär?

LEONTES. O, låt mig tala öppet, neka dig ej själf Den fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej, Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti! Hvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott. Att se din vilja lydas är det ändamål, Du kallar stort och sträfvar till, betraktande Hvar väg, som säkrast leder dit, berättigad. Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl, Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig: Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld, Din natt är utan hvila. På din panna, förr Så ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm; Är det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett De ädlaste förtrampas, trohet, redlighet För ljuset döljas såsom strafförfallna brott Och pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våld Omättligt sluka byten och begära fler. Är folkets väl ej annat? Eller väntar du En bättre tid kanhända, när du, tryggad själf, Ej mer beror af fala vänners köpta hjälp? När skall den komma? Skall ej samma fruktan städs Ditt lif förbittra, tvinga dig att styra så, Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän Af våra forna kungars ätt, utrotas all Tillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg. Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup, Den vilda björnens gömslen kan du spana ut; Men huru spåra kärleken, där osedd han I mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms? Ej båtar den lakonska stöfvarns fina lukt Vid sådan jakt, och skötte du i sekler den, Du kunde dock ej sluta sist och säga trygg: "Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!"

LEIOKRITOS. Hvad dårskap!

LEONTES. Akta, att du icke alltför sent Må finna vishet i hvad nu du dårskap nämnt.

LEIOKRITOS. Hvad vill du, hvad begär du? Skall jag kasta bort Den scepter, hvars besittning varit mig så dyr, Att allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraft Förmått att åstadkomma, själfva lyckan af En lefnad utan sorger jag betalt för den? Skall jag bland hopen kasta den, att gripas af Den första hand, som sträcks däråt, och lyda sen, Där jag befalla kunnat? Vore detta klokt?

LEONTES. Ej så, ett ondt är sceptern ej, Zeus själf bär sin Och hyllas äfven därför främst bland gudarna. Med vakor, vedermödor gäldas ej för dyrt Den sköna lott att vara folkens värn och stöd Och länders glädje. Endast offret af hvad rätt För gudar är och mänskor kallar jag för stort, Om ock det för allfaders egen spira gafs. Behåll då din, om du den så behålla kan, Att du ej nödgas rubba Dikes helga bud; Om ej, så sky den, som en giftig orm du skyr. Låt makten fara, högheten gå opp i rök Och rädda, hvad som mer än kungavälde är, En fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ!

LEIOKRITOS. Lätt är för den, som inga högre syften har, Att akta andras minsta rätt; åskådarn lik Vid rännarbanan, utanför en sådan står Och vet att hofsamt väja allt, hvad grannen stör. Men den, som vill det stora, den, som ljungat ut Med fyrspannsvagnen bland de täflande och vill Eröfra segerkransen, har en annan lag. Ej får han skygga, om hans gissel, svängdt till hugg, En strimma randar på medtäflarns kinder, om Hans vagn, i vändningspunktens trängsel jagad in, En annan splittrar eller öfverända slår. Men sådant, vet jag, yrkar fåfängt jag för dig, Ty oåtkomlig, mer än om i hafvets djup Jag till dig talte, är för hvarje tanke du, Som ej uti ditt eget hufvud vuxit opp. Ett fordrar jag, ett måste du förstå likväl, Att ej i mina domar blanda dina in Och föra in en annan styrelse än jag.

LEONTES. O fader, fader, huru bitter är din lott, Om äfven mig du måste frukta!

LEIOKRITOS. Tänker du Det verkligt, så bespara då mig denna sorg! Leontes, länge varar ej, så hoppas jag, Det läge, som oss söndrar.

LEONTES. När förändras allt?

LEIOKRITOS. När ingen Ajas-ättling mer att frukta finns.

FJÄRDE SCENEN.

DE FÖRRA. RHAISTES.

RHAISTES. Är det ditt bud, o konung, som förs ut?

LEIOKRITOS, Hvad sker, Hvad förehafves?

RHAISTES. Hör mig! Sen jag fåfängt sökt Leontes genom oleasterlunden, går Jag upp på Xuthosberget för att spana än. Här, konung, djupt i dalen märks af stormen nu Blott brutna ilar, men där oppe rasar den Ohämmad, bryter pinier ned och jagar vildt Mot strandens hällar hvita vågor söder från. Jag blickar ut mot hafvets vidd och varseblir Två skepp i kamp med böljorna; det ena, kändt, Bär hit från Sparta dina sändebud och når, Af vinden gynnadt, hamnen vid din kungaborg. Det andra, okändt, tycks, från öster kommande, Mot Pelops halfö styra. Kreitons bankar ren Det lyckligt väjt och söker ligga opp förbi Galastors klippgrund; då, då brister seglet, slits Af stormens il i stycken, och mot hällarna Vräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås. I samma stund ser jag den djärfve fiskarns son I spetsen för en skara landtmän skynda ned Och hinna stranden. Ren bland båtar, dragna upp På sanden där, en åttaroddig välja de Och börja skjuta den i sjön. Då kommer jag Och i ditt namn förbjuder dem att bringa hjälp. De andra lyda knotande. Blott Hyllos, han Uppmanar, beder, hotar. Sist, när bön och hot Han ser sig spilla fåfängt, fattar rasande En julle han, kullstöter mig, som hindra vill, Och far allena.

LEONTES. Fräcke, och du vågar så Inför din konung tala om ditt nidingsdåd!

LEIOKRITOS. Jag kan ej klandra Rhaistes. Han har följt mitt bud.

LEONTES. Säg om ditt ord, o fader, jag förstod dig ej!

LEIOKRITOS. Jag vill ej se en okänd främling landa här På denna ö. Från hafvet, så en siare Mig förespått, min ofärd en gång komma skall. Om därför, nådd af vreda gudars hämnd, nån gång En främling strandar vid vår ö, har jag befallt, Att ingen må i deras domar gripa in. Vill någon blidkad gudom, de förtörnade Till trots, åt den i nöden stadde bistånd ge, Kan räddning finnas äfven utan mänsklig hjälp. Så har jag tänkt.

LEONTES. Förtörnas, höga Dike, ej, Att jag din helga altarflamma släcker ut! På denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet, Bland dina bud de första, djärft förtrampas, här Är själfva marken oskär, luften pestbemängd Och hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse.

LEIOKRITOS. Du går?

LEONTES. Jag går.

LEIOKRITOS. Hvart?

LEONTES. Dit, där ädelmod och nöd Min hjälp behöfva.

FEMTE SCENEN.

LEIOKRITOS. RHAISTES.

LEIOKRITOS. Rhaistes, lämna ynglingen Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut Om någon våda hotar. Var försiktig dock Att ej i otid reta honom. Spännas får För högt ej bågen. På hans kärlek bygger jag Dock ytterst all min trygghet. Var åskådare, Ej annat; fordras handling, lämna den åt mig! Gå, jag vill möta mina sändebud.

RHAISTES. Var lugn Och lita på min klokhet! (Går.)

SJÄTTE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena). Zeus, allhärskare! Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill Och hvad man måste, detta köldomhärjade, Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar, Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör: Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt, Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt, Är det att vara konung? Hvarför lärde jag Så sent ditt värde känna, höga mausolé På askan af min sällhet, dig, o kungamakt? Dock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet Så mycket ens, att aska kunde återstå, Då den förbrändes? Ha, det väsenlösaste Är sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer: En dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft, En glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln, Som lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer? Jag är en konung.

SJUNDE SCENEN.

LEIOKRITOS. EN BUDBÄRARE.

BUDBÄRAREN. Konung!

LEIOKRITOS. Hör, det ljuder dock! Säg mig, hvad vill du?

BUDBÄRAREN. Konung, dina sändebud, Nyss återkomna, skickat mig i förväg hit. Om här du vill dem vänta, äro redan de På vandring hit och skola snart dig träffa här. Om du bestämmer annan ort till mötesplats, Skall med ditt bud jag skynda till dem åter.

LEIOKRITOS. Man, Du har då sett dem?

BUDBÄRAREN. Jag har talt med dem, o kung!

LEIOKRITOS. Hvad sade de?

BUDBÄRAREN. Blott hvad jag själf dig sade nyss.

LEIOKRITOS. Du sett dem. Säg mig, när du ser en människa, Förstår du, om hon gömmer glädje eller sorg?

BUDBÄRAREN. Dag har den glades anlet, men den sorgsnes natt:

LEIOKRITOS. Hvad hade deras?

BUDBÄRAREN. Dag.

LEIOKRITOS. Med glada bud alltså De återkommit. Svara, att jag väntar här. Men du, hvad gör din glädje, efter äfven du Har i ditt öppna anlet dag? Helt säkert fick Du nyss en önskan uppfylld?

BUDBÄRAREN. Hvad jag önskar, fylls Af goda gudar ständigt.

LEIOKRITOS. Mäktig är du då Långt mer än jag, din konung. Säg, hvad är ditt värf?

BUDBÄRAREN. Jag vallar dina getter.

LEIOKRITOS. Och de önskningar, Dem gudar städse fylla, hvilka äro de?

BUDBÄRAREN. En dryck ur källan, föda af min hjord och sen, Då solen bränner, skygd af ett bland lundens träd.

LEIOKRITOS. Behöfs så litet för att ge ett anlet dag?

BUDBÄRAREN. Behöfves mer, o konung, så behöfves allt.

LEIOKRITOS. Gå, akta dig att pröfva själf, om sant du talt.

ÅTTONDE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena). Så är den stund då kommen, när mitt öde skall Mig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den Välkommen, om min ofärd ock den med sig för. Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är, Kan så mitt inre sönderslita, skaka så Min kraft, som denna sviktning, städse kastande Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn. Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung? Jag var en undersåte, kan det blifva än. Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag För min skull, för Leontes skull dock allra mest. Att en gång lämna honom spiran obestridd I tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål! Han skall den kunna äga utan brott, han skall Af makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna. För honom vill jag kämpa, för hans framtids glans Och bära bördan, lönen bäre sedan han. Dock se, de nalkas redan, mina sändebud.

NIONDE SCENEN.

LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON.

LEIOKRITOS. Var hälsad Adamastor, du, och du, o son Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I, Med godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu Förloppet af er sändning, hvarken minskande Af skonsamhet det onda eller ökande, Af önskan att mig gläds, hvad I skatten godt.

ADAMASTOR. Nog glädje, konung, skall den nakna sanningen Dig skänka, öfverflödigt är att smycka den.

LEIOKRITOS. Haf tack för dessa glada förebud i ord Och yppa snart den lycka, som bekräftar dem!

ADAMASTOR. Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring, Rör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här. Från Menelaos, Spartas konung, kommer jag, Från Delfoi denne Medon. Skilda vägar så På din befallning gingo vi och råkades Till slut vid skeppet åter, som oss väntade. Nu tag emot Atridens broderhälsning först. Din härskarrätt på Salamis erkänner han Och ingår villigt det förbund, du föreslår. Gladt var att höra dessa ord af honom själf Liksom att skåda honom, drotten, krigaren, Den mångberömden hämnaren af Hellas skymf.

LEIOKRITOS. Han tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed?

ADAMASTOR. Så var vårt möte. Kommen fördes genast jag Ur husets förrum in i salen, där han satt Ibland förtrogna, efter långa irringar Omsider sorglös spisande vid eget bord. Straxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram En stol för mig invid hans sida, där jag sen Med rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin. Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt, Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?" När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik, Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot. Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut. Att jag var sänd af dig, den nye härskaren På denna ö, jag sade; att gemensamt hat Mot Ajas ätt er borde närma till hvarann Och att du vänskap honom bjöd och bad om hans. Då blef han åter ljusare att skåda, bort Flög hotets mörka skugga från hans ögonbryn Och vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss.

LEIOKRITOS. Han mörknade vid svaret, att från Salamis Du kom; säg, lefver någon, som han fruktar än?

ADAMASTOR. Hör vidare, o konung! När till mildhet så Han återvändt, då länkade försiktigt jag Mitt tal och kom till frågan om Eurysakes. Blott lätt berörande din oro, att ännu Ditt välde kunde hotas, din medtäflare Vid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos, Om dennes öde vore konungen bekant. Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han, "Så säker för min hätske oväns son, som jag Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin. Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock, Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt.

LEIOKRITOS. Och detta sade Menelaos, Spartas kung?

ADAMASTOR. Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.

LEIOKRITOS. Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt, Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där! Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott Hans höga tempeltjänarinna bådar mig; Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord, Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand Den stund, det med den andra mättar dödens hugg.

ADAMASTOR. Så händer. Dock för denna gång ej rädes jag, Att gudasvaret skall för sådan dubbelhet Anklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu.

LEIOKRITOS. Jag lyssnar.

MEDON. Konung, hvad jag vid min sändning sport, Vill, som det förefallit, jag förtälja dig, Viss att din önskan aldrig bättre fyllas kan. Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag Prästinnan fann, det doldas genomskåderska. Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt, Med handen under lockomflutna pannans snö. Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot Jag lade ned och föredrog ditt ärende, Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp Från stället stod hon. "Svage, blinde, dödlige", Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut, När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?"

LEIOKRITOS. Var hon förtörnad eller ofärd bådande?

MEDON. Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska, Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande. Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad Och åt det för att motta gudens anda; sist Hon på hans trefot öfver hålan satte sig. Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild Den helga yrseln svindlade i hennes blick. Det var, som om ur jordens tysta innersta En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott I dagen stigit och prästinnan genomträngt. Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom; Så se och lär och vet och känn och hör och döm: Trygg härskarn är på Salamis, så länge än Leontes icke fallit för sin faders svärd!"

LEIOKRITOS. Så, säger du, så lydde Delfoi-gudens svar?

MEDON. Af hans prästinna gafs det med de ord, du hört.

LEIOKRITOS. Rätt sade, Adamastor, du, att lyckosam Er sändning var, och glädjefullt det blir för mig Att med en kunglig gåfva vedergälla er. Dock nu en plikt mig trycker främst. På hafvet nyss Invid vår ö, så har man sagt, ett skepp förgåtts; Hjälp kräfves, räddas måste allt, hvad räddas kan. Till stranden skynden under Xuthosbergets fot Med min befallning. Bjuden folket lägga ut Med alla båtar, bedjen, manen, tvingen dem! Om några af de arma, förolyckade I land man lyckas bringa, så, om lifvet än Hos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt Att dem från döden rädda, vederkvicka dem.

(De gå.)

TIONDE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena). I denna lycka, större än min djärfvaste Förhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr Än djupt ur hjärtat tacka er, odödlige, Som i ert råd bestämmen mänskors ve och väl? O villkor, lätt att fylla! Trygg jag vara kan, Blott ej Leontes faller för mitt svärd. För mitt? Min son Leontes, han? Jag härskar trygg, blott ej Min hand dens lefnad släcker, som jag lifvet gaf. Kan större lycka köpas för ett bättre pris? Om på hans fall min säkerhet berott, om mig Det förelagts att döda honom eller själf Min ofärd skapa,—lycka, spira, kungamakt, Ja, lif jag gärna velat offra för hans lif. Och nu, nu unnas mig behålla detta allt Med det beting blott, att jag honom spara vill. För hvem har jag då trotsat dessa mödor, all Den strid, mig kungamakten kostat, o, för hvem? För honom, ja, för honom blott. Jag själf skall snart Till Hades skuggor vandra, åren bjuda så. Men han är ung, i honom skall jag lefva upp Och härska åter, genom honom skall mitt verk, Min ära gå till sena ättlingar i arf. Och emot honom skulle riktas detta svärd? För mig är döden ej ett slut, blott han finns till, Men utan honom upphör ren i lifvet jag. Ja, tagen mot min tacksamhet också därför, Att jag får vara konung nu, ej härska blott, Att, hvad mitt inre bjuder, nu jag följa får. Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig Och viker undan. Ha, så har det varit förr, Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit! Eubulos kom, din konung kallar dig.

ELFTE SCENEN. LEIOKRITOS. EUBULOS.

EUBULOS. Hvad är Din vilja?

LEIOKRITOS. Säg mig, kommer du från stranden, där Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof?

EUBULOS. Ja.

LEIOKRITOS. Och hvad budskap kan du bringa därifrån?

EUBULOS. Ett, som för dig ej torde vara angenämt.

LEIOKRITOS. Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp?

EUBULOS. En ringa, dock en större, än du önskat den.

LEIOKRITOS. Hvad har man kunnat rädda?

EUBULOS. En, en yngling fanns I hafvets bränning af min son och togs i land.

LEIOKRITOS. Hvem säger han sig vara och från hvilket hem?

EUBULOS. Hans mund är sluten, och hans blick är likaså, Och endast svagt han röjer än en skymt af lif.

LEIOKRITOS. Och allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg?

EUBULOS. Blott några spillror simma än på vågens rygg.

LEIOKRITOS. O hårda öde, hvarför visste jag ej förr, Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är. Säg, hvem tar vård om ynglingen? Försöker man Hos honom väcka lifvets gnista opp på nytt?

EUBULOS. Leontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs.

LEIOKRITOS. Då är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få.

EUBULOS. En fråga, konung, ville jag dig göra nu, Om det mig unnas.

LEIOKRITOS. Fråga, det förmenas ej.

EUBULOS. Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram, Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd?

LEIOKRITOS. Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt! Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer.

EUBULOS. Hvad?

LEIOKRITOS. Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få. Den tid har varit redan, då på strandens fjäll, I armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott, Ur stormupprörda böljor, vilda måsen lik, Med trägen möda hämtande en sparsam kost. Den tid har varit, gamle, är ej mer och skall Ej heller komma; så kan allt förändras.

EUBULOS. Ve.

LEIOKRITOS. Den mark, du ägt, skall åter en gång blifva din; Med eget spann du plöja skall din egen teg Och egna skördar bärga.

EUBULOS. Ve, o konung, ve!

LEIOKRITOS. Du hatar Rhaistes, fruktar, att hans öfvermod På nytt skall från dig rycka, hvad du fått på nytt; Var trygg, du är från denna stund i mitt beskärm, Och större är din konungs makt likväl än hans.

EUBULOS. Ve, ve, hvad moln af mörka sorger skocka sig!

LEIOKRITOS. Jag vet det, mer än eget väl bekymrar dig Dens öde, som hos dig sökt skydd. Du fruktar, hvad Tekmessas lott skall blifva; slå din oro bort! I mig hon finna skall, hvad hon förlorat har. Har Ajas fallit, sörjer hon Eurysakes, Är äfven jag en konung, kan och vill och skall Med outtröttlig omsorg henne hägnad ge Och hennes öde lindra.

EUBULOS. Jag har sett dem, sett En skymt af dina sändebud, som kommo nyss Ifrån ditt möte. O mitt hopp, farväl, farväl!

LEIOKRITOS. Ditt tal är fåvitskt, gamle, jag förstår dig ej. Du brister ut i klagan, ropar ve, o ve För hvarje glad förändring, jag bebådar dig. Säg, är det väl en ofärd, jag dig hotar med? Är det ett ondt att, länge fattig, blifva rik, Att, sen förtryckt man varit, få sin konungs hägn Och se, hvad kärt man skattar, blomstra upp i fröjd? Hvad, eller tror kanhända du, att svek blott bor I mina stolta löften, att din värnlöshet Jag gäcka vill med falska förespeglingar? Vid Zeus, ej föddes jag att söka glädje i Den svages förödmjukelse. Om hård förut Jag synts dig, var jag sådan ej af lust, men tvång. Förstå mig blott!

EUBULOS. För mycket ren jag dig förstått. Just att du menat verkligt, hvad du talat nu, Det gör min sorg, det pressar mina verop fram, Det visar, konung, att du icke fruktar mer.

LEIOKRITOS. Missunnar du mig lyckan då att vara trygg? I slutna gåtor älskar du att gömma dig.

EUBULOS. Så hör en fråga, som för dig dem öppna skall: Finns han ej mer, Eurysakes, är allt förbi?

LEIOKRITOS. Han finns ej, därför byt för hoppet ankargrund, Ty fåfängt fäste söker du hos Ajas son.

EUBULOS. O nidingsdåd, o skändlighet, skall gudars straff Ej ån gång krossa dessa lömska mördare Af allt, hvad ädlast mina fäders land har födt? Finns ingen makt, som länkar blinda ödens gång? Jag lefver, jag, och Telamon är död, och död Är Ajas äfven, fallen är Eurysakes. Jag, jag den arme, krälar än i dagens ljus, Och dessa gömmer natten! Ha, du lofte nyss Min välfärd främja, gör det, drag ditt svärd och stöt Det djupt i detta hjärta! Denna gärning blir Den enda gunst, för hvilken jag vill tacka dig. Hvad, skall jag lefva för att se dig härska här Och höra om Atridens seger ryktets röst, När ingen kärlek gör mig ögonblicket ljuft Och ingen framtid mer mig lofvar hämndens fröjd? Nej, töm min blod för dina fötter! Kunde den Lik Nessos etter stänka allt sitt hat på dig Och dig förbränna!

LEIOKRITOS. Du är bitter, gamle man; Men sorgen själf är bitter, den förbittrar lätt. Om rättvist eller orättvist du hatar mig, Det döme Zeus, mig tillhör att förlåta blott. Ty alltför litet vore jag min lycka värd, Om jag ej kände, att dess bästa gåfva är Den, att jag nu fördraga får, får vara mild. Du hatar mig, må vara! Mer än fjällets is, Af vintern ammad, varar hatet evigt ej; Det smälter opp, när godhet, vårens värma lik, Ej tröttnar att däröfver hvila dag från dag. Så skall den tid väl komma, när du finna skall, Att Ajas ätt ej ensam är din kärlek värd Och ensam ej den äger. Nu, till dess, ställ fritt Mot mig din is, mot dig mitt solljus ställer jag.

(Eubulos aflägsnar sig.)

TOLFTE SCENEN.

LEIOKRITOS (allena). Han vandrar bort, han unnar mig ej svar en gång; Dock kan jag icke vredgas. Gudar, när skall jag, När skall min ätt med sådan trohet fattas om? Fanns på min ö ett sinne, där så ädel grodd Sin växt, sin trefnad funne, o, som frön därtill Jag ville stycken af mitt eget hjärta så Och med min blod dem vattna. Kärlek! Trohet! Dock, Jag, äfven jag skall finna er, jag vilja har, Har ingen, som jag fruktar mer, och jag är kung.