TREDJE AKTEN.

(Öppen strand. På afstånd ut till sjöss klippor och hällar. Vid stranden båtar och spillror af ett skepp. På sanden, nära en krökt, lummig pinie, en skeppsbruten, liggande liflös.)

FÖRSTA SCENEN.

LEONTES. HYLLOS.

HYLLOS. Du bjöd dem gå, befallte folket lämna oss.

LEONTES. Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick?

HYLLOS. Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också.

LEONTES. Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det.

HYLLOS. De andra handlat lika, om de vågat blott.

LEONTES. För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg?

HYLLOS. Nej, för din faders vrede, som oss hotade.

LEONTES. Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt Hos denne yngling, om ej böljan ren den släckt. Gå, red i skuggan under pinien här en bädd Af löf och mossa, där han hvila får, till dess En gud kanske ur dvalan väcker honom opp, Ty vi försöka fåfängt.

HYLLOS. Furste, öppet vill Jag tala ut min mening, fast du väja tycks Hvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är Leiokritos på denna ö. Här finnes ej Bland mänskor någon, som af hjärtat vill hans väl, Fast fruktan binder en, en annan vinstbegär. Ej är det kärlek dock till forna konungar, Som väckt vårt hat mot honom, ty de gamle blott Ibland oss minnas Ajas än och Telamon. Nej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott, Hans orättvisa, hårda, grymma härskarbud. Du, äfven du, dem hatar, måste göra det. Men säg ett ord blott, mana, och vi följa dig, Befall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung! Du är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu, Hvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar Oss varit lika många prof af ädelmod. Tag spiran du och härska, plåna ut den skymf, Som inför Hellas fläckar nu ditt fosterland: Att våld här råder, icke rätt, att mänsklig nöd, För alla helig, här förnekas mänsklig hjälp. På dig vi lita.

LEONTES. Yngling, är Eubulos ej Din fader, han, den gamle fiskarn, för hvars sak Du nyss mot öfvermakten trädde kampberedd?

HYLLOS. Hvi denna fråga, furste? Obekant för dig Kan det ej vara, att Eubulos' son jag är.

LEONTES. Jag har en fader, äfven jag, Leiokritos.

HYLLOS. Vi räkna oss som söner till vårt fosterland, Vi unga, så du borde göra, äfven du. Ej finns för oss en större plikt, än den oss ges Af Salamis; och ropar nu dess stämma högt: "Slå ned tyrannen, krossa min förtryckare!" Då tvekar bland oss ingen om hvad göras bör. Men du skall föra oss till målet.

LEONTES. Djärfve, säg, Förstår du mina ord ej, eller aktar du En varning ej, med saktmod gifven, efter så Du dristar detta upprorsskrål förnya än? Vet då, att om du vågar detta språk ännu, Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd Ditt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot. är detta nog, säg, fattar du min mening nu?

HYLLOS. Rätt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig, Dock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet.

LEONTES. Han rörde handen, tyckte jag, den drunknade.

HYLLOS. Jag såg det ej, frånvarande min tanke var.

LEONTES. Finns ingen här, erfarnare i läkedom Än vi? Kanske att örters kraft, att öfvad konst Här kunde bringa räddning.

HYLLOS. Låt mig kalla hit Den blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus, Förstår och vet och ser hon mer än seende.

LEONTES. Gå, hämta henne!

HYLLOS. Furste, hennes ledsven skall Väl finna vägen hit med henne. Kommer hon, Kan jag bli borta.

LEONTES. Hvad? Min fader nalkas själf. Ser jag en dröm, är denne man Leiokritos, Så olik till sin uppsyn nu, så lugn, så ljus, Och nyss så mörk och dyster? Gudamakter, hvad Har denna ändring vållat? Dessa sändebud, Knappt från sin resa återkomna, hafva de Ett budskap medfört, som hans sinne så förbytt? Förvånad hörde jag af dem hans hälsning nyss Att rädda allt, hvad räddas kunde. Dubbel är Min undran nu, då honom själf jag sådan ser.

ANDRA SCENEN.

LEIOKRITOS. LEONTES.

LEIOKRITOS. Hell dig, min son! Leontes hell! Hvad framgång har Ditt ädla värf att räcka mänsklig hjälp?

LEONTES. Du ser Den ende här, som räddats; blott ur hafvets våld Likväl, men ej ur dödens.

LEIOKRITOS. Djup hans dvala syns, Och smärtsamt är att finna, att förhållanden Vår hjälp försenat; mest dock för de andras skull, Dem böljan slukat. Landsmän voro de kanske, Hellener födda. Denne man är blott en slaf, Att döma af hans klädnad, blott en rå barbar, Som byte tagen eller köpt på okänd kust.

LEONTES. Hans dräkt, mer lik ett vilddjurs än en människas, Bekräftar sådan mening; men hans anlete, Betrakta det, o fader, säg, om Hellas födt En bild mer skön än denne bleke yngling här?

LEIOKRITOS. Ha!

LEONTES. Hvilken höghet bor på denna panna ej!

LEIOKRITOS. Hvad syn!

LEONTES. Hur mången ljungeld har ej slocknat ut Med dessa slutna ögon!

LEIOKRITOS. Underbara lek!

LEONTES. Och dessa läppar, trotsande i döden än Och dock så veka! En hellen är denne dock, Han kan ej annat vara, fast hans öde visst I hårda lägen honom kastat.

LEIOKRITOS. Son, du var Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns Du mer sköldbärarn Ajas?

LEONTES. Som en nattlig syn Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp, Som steg ombord, af jubel följd och klagorop. Men af den ädle hjälten, folkets höfding, har Jag intet minne.

LEIOKRITOS. Skåda denne yngling då. En sådan var han, Ajas, något år kanske I ålder framom honom, olik äfvenså Till kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft; Men eljest lik till anlet, bildning och gestalt, Så lik, att jag med häpnad nu din skyddsling ser.

LEONTES. Ve, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört Med denne yngling till vår strand Eurysakes.

LEIOKRITOS. Jag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss Af honom, då han låge död som denne nu.

LEONTES. Död syns han, men han lefver, han skall vakna opp, Om blott en konsterfaren vård han finna kan.

LEIOKRITOS. Finns någon här, som kunde skänka honom den?

LEONTES. Den blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem, Hon är mitt hopp, jag låtit kalla henne hit.

LEIOKRITOS. Men om till lif hon skulle väcka Ajas son?

LEONTES. Hans lycka vore detta, men vår undergång.

LEIOKRITOS. Var lugn och gör för främlingen, hvad göras kan. Hvemhelst han än må vara, är Eurysakes Han ej, ty Ajas ättling sofver djupare, Än att han kunde väckas mer af mänskokonst.

LEONTES. O, budskap, fullt af glädje! Har jag fattat rätt Din mening, fader?

LEIOKRITOS. Flyktad är den mörka tid, Då varsamheten, fruktans dotter, sluten höll Inom min barm hvar ädel drift, en fånge lik. Nu får jag vara konung, får förlika fritt Min handling med min vilja. Ingen skräckbild gör Mitt välde ovisst, min medtäflare är död.

LEONTES. Hvar, hur? Hvem har dig denna glädjetidning bragt?

LEIOKRITOS. Från Menelaos, Spartas konung, bragtes den Af mina sändebud tillbaka. Hvar och hur Eurysakes mött döden, har jag ej försport Och vill ej heller spörja; det är nog, att visst Hans undergång bebådats mig från säkert håll.

LEONTES. O höge gudar, mitt bekymmer är då slut! Den sorg, som klädt min ungdoms glada dag i moln Och lifvets lust förbittrat, finns ej mer. Hur ljuft Att mot min klara framtid blicka nu och se Den långa lefnad, Parcens slända lofvar mig.

LEIOKRITOS. En dubbel glädje skänker mig min spira nu, Då jag i arf den lämna får åt en, som vet Att skatta dess besittning, då jag ser den fröjd, Den ger dig ren i hoppet. Alltför kall förut Du syntes mig, likgiltig för de ädlaste Af lifvets skänker: ära, välde, härskarmakt. Nu är jag lycklig, hvarje önskan uppfylld är, Då äfven du min lycka känner djupt som jag Och vill den dela.

LEONTES. Nu alltså, nu är du kung, Och ingen äger större rättighet än du Att Salamis behärska.

LEIOKRITOS. Teukros ensam finns I lifvet kvar af denna forna kungaätt, Men saknar vänner, har ej makt att hota oss.

LEONTES. Och om han ägde härar än och kom, hvad mer? Mot svärdets anspråk, fader, kan man ställa svärd, Och annat har ej Teukros. Han försköts som son Af Telamon, sin fader, blef från hemmets härd I vrede utstött, jagad bort från Salamis. På vapen endast, ej på rätt han trotsa kan, Hvem ville frukta honom?

LEIOKRITOS. För hans rätt alltså Till spiran var Eurysakes dig fruktansvärd?

LEONTES. En omotståndlig härsmakt fanns i denna rätt.

LEIOKRITOS. Ja, om den mött erkännande, men eljest ej.

LEONTES. Ju mindre erkänd, desto mera fruktansvärd För mig den varit.

LEIOKRITOS. Älskar du att skämta, son?

LEONTES. Jag skämtar ej. Om Ajas ättling här stått fram, Af alla hyllad såsom konung, skulle du Åt honom lämnat makten utan fruktlös strid. Men om han kommit blott med sina anspråks helgd Och ensam utan bundsförvanter sträckt sin hand Emot den scepter, som hans fader ägt, o då—

LEIOKRITOS. Då hade denna klinga dömt emellan oss.

LEONTES. Det var min fruktan, fader, du har nämnt dess grund, Ty mellan oss den hade då måst döma först.

LEIOKRITOS. Hvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son?

LEONTES. Och med mitt svärd hans rättighet; jag följt min plikt.

LEIOKRITOS. O vanvett, bjöd dig plikten draga svärd mot mig, Att mot din fader kämpa för en främmande?

LEONTES. Hör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort, Hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in I möjlighetens vida rike, fatta nu, Hvarför så dystert sluten du mig städse sett. Det var min tanke såsom vaken, var min dröm I sömnens famn, när kvalförskingrarn någon gång Medlidsamt äfven mig i sina armar slöt, Att Ajas son här kunde träda upp mot dig Och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt. I sådant fall jag mellan eder båda stått, Sett här min borna härskare, min fader där, Och nödgats välja.

LEIOKRITOS. Ha, ett alltför brydsamt val!

LEONTES. Om så du vill det nämna; mindre brydsamt dock Än tungt, än sönderslitande för detta bröst, Ty mitt beslut var fattadt.

LEIOKRITOS. Låt mig höra det.

LEONTES. Att bistå dig bjöd kärlek blott, en högre plikt Befallte mig att bistå den, som var min kung. Om han som sådan fordrat till sitt skygd min arm, Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den.

LEIOKRITOS. En filosof, en grubblare, som glömt natur Och verklighet för tomma tankars gyckelspel, Du liknar. Bör jag vredgas, yngling, eller le? Väl dock, att ödet fogat så, att ej till verk Din yrsel mer skall lockas; låt oss glömma den. En annan tid har börjat.

TREDJE SCENEN.

DE FÖRRA. EN BUDBÄRARE.

BUDBÄRAREN. Konung, väl att jag Dig finner här, sen länge fåfängt jag dig sökt.

LEIOKRITOS. I hvilken afsikt?

BUDBÄRAREN. För att skyndsamt kalla dig Tillbaka till din boning.

LEIOKRITOS. Skyndsamt, säger du; Hvad är, som fordrar skyndsamhet?

BUDBÄRAREN. Din välfärd.

LEIOKRITOS. Min? Den är betryggad.

BUDBÄRAREN. Härskare, en skara folk Sig skockat kring palatset. Flere strömma till Hvart ögonblick. Ett sorl förspörjs, att Ajas ätt Har slocknat med Eurysakes. Man fordrar djärft Att höra mer, i hvilket land och genom hvem Han fallit, Ajas ättling. Tvenne flockar stå Fientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar högst På ena sidan, på den andra höjer sig Ej någon enskild stämma öfver mängdens skrål. Men dig, dig nämna alla, dig man kallar på, Af dig begär förklaring en, den andra stöd; Och därför skynda! Stenar flugit ren, och snart Kanhända dragas svärden.

LEONTES. Fader, stanna här! Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall Till saktmod återföra denna upprorstropp.

LEIOKRITOS. Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.

LEONTES. Med hvilket medel ärnar då du tygla dem, De pliktförgätne?

LEIOKRITOS. Lämna denna sorg åt mig.

LEONTES. Kom, låt oss vandra båda.

LEIOKRITOS. Nej, jag går allen. Jag känner dig, du skall i vrede brusa opp, Där lugn behöfves, mildhet säkrast seger ger.

LEONTES. Förundransvärda olikhet! Förhållanden, Dem jag vill skona, trampar du med hårdhet ner Och ser fördragsamt brott, dem jag bestraffa vill. Hvem ger den blinda hopen rätt att kalla dig Till svars för Ajas-sonens död? Alltnog, han dött, Och du är konung.

LEIOKRITOS. Därför kan jag vara mild. Farväl!

LEONTES. Du går allena. Fader, får jag ej Ditt bistånd vara, om i upprorsyran du Min hjälp behöfde?

LEIOKRITOS. Ingen droppe af din blod Finns än på denna klinga, jag är trygg, farväl!

(Går.)

FJÄRDE SCENEN.

LEONTES. DEN SKEPPSBRUTNE (uppvaknande).

DEN SKEPPSBRUTNE. Hvad, vänta, håll!

LEONTES. Han vaknar, det är Hellas språk.

DEN SKEPPSBRUTNE. Ursinnige, dröj, dröj ett ögonblick!

LEONTES. En dröm Tycks gyckla för hans sinnen.

DEN SKEPPSBRUTNE. Man, jag säger dig, Håll fast vid klippan.

LEONTES. Till en olycksbroder visst Han ropar detta.

DEN SKEPPSBRUTNE. Moder, moder, moder, o!

LEONTES. Sin moder hörs han nämna; delar äfven hon Hans våda, eller suckar han sitt afsked blott? Hvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt! O, han är ung; det ljufvaste bland namn har än Ej hårdnat på hans tunga.

DEN SKEPPSBRUTNE. Jag skall rädda dig, Var trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare! Ve!

LEONTES. Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta, Fast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill Tilltala honom. Yngling, faran är förbi, Blott hvila, du är räddad.

DEN SKEPPSBRUTNE. Gudar! Står hon ej På klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör: Förbarmande!

LEONTES. Hvem ropar, hvem är värnlös, säg?

DEN SKEPPSBRUTNE. Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt, Då han den sparar nu i detta ögonblick.

LEONTES. Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se. Af hvilka fasansfulla inre syner väcks Ett raseri som detta?

DEN SKEPPSBRUTNE. Krossa, krossa mig, Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt. Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.

LEONTES. Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp.

DEN SKEPPSBRUTNE. Du konung, du, så prisad bland de dödliga Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång Dig drabba?

LEONTES. Fasa griper mig; är det mot Zeus Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord?

DEN SKEPPSBRUTNE. Du hälsas folkens öfverdrott, du lydes blindt Af fega skaror, lömska som du själf. För dig, För dig alltså har Hellas blödt, föraktlige.

LEONTES. Hvem menar han, mot hvilken mänska eller gud Framljungar han sin vrede?

DEN SKEPPSBRUTNE. Bofvar, lösen mig! Ej blef jag född att bära slafvars bojor, jag, En konungs son.

LEONTES. Förnuftets fackla, märker jag, Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott.

DEN SKEPPSBRUTNE. Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst, Igenomträng med åskans stämma rymderna: Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!

LEONTES. Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss. Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem? Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus! Hvem är du?

DEN SKEPPSBRUTNE. Ha, du är allena, sviker mig Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare? Jag ser blott dig.

LEONTES. Då ser du rätt och gäckas ej.

DEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp). Så dö!

LEONTES. För dig? Vansinnige, är det den tack, Du för ditt lif betalar åt din räddare?

DEN SKEPPSBRUTNE. Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm, Hvart har din styrka vikit?

LEONTES. Straffa ville jag Dig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud Din handling vållat, sen din tankes ljus han släckt.

DEN SKEPPSBRUTNE. Är du en annan, ej af dessa bofvar en? Mitt öga klarnar, minnets fackla tänder sig. Säg, stred jag ej med hafvets vilda vågor nyss? Hvar finnas de, som delte samma öde då? Jag märker ingen.

LEONTES. Böljans skoningslösa svalg Har slukat alla.

DEN SKEPPSBRUTNE. Alla, alla säger du?

LEONTES. Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge.

DEN SKEPPSBRUTNE. Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång Det ljufva ordet: alla.

LEONTES. Hvilken hjärtlöshet! Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall.

DEN SKEPPSBRUTNE. Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet! Nu gläder dagens återsedda ljus min syn, Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone För några stunder värde, tills jag mättat mig Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd.

LEONTES. Förvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande Blir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut Ett öppet ord, hvem är du?

DEN SKEPPSBRUTNE. En, som frågar dig Med en skeppsbruten främlings helga rättighet, På hvilken strand han funnit räddning.

LEONTES. Vida kring Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu. Du skådar här det mångberömda Salamis.

DEN SKEPPSBRUTNE. Jord, dyre jord!

LEONTES. Han faller på sitt anlet ned Och för de bleka läpparna mot markens stoft Till kyssar, mera varma än en älskares. Och hvarje gång, han lyfter upp sitt hufvud, ser Jag nya tårar strömma utför kinderna. Hvad skall jag tänka?

DEN SKEPPSBRUTNE. Jord, o mina fäders jord, Mitt land, mitt hemland, Telamons och Ajas' land! Ser dig mitt öga, rör dig mina läppar nu?

LEONTES. Allt mer och mer förvåna mig hans ord.

DEN SKEPPSBRUTNE. Du mål För mina tankars långa längtan, hamn, dit jag Beständigt hoppets segel styrt, min sällhets hem, Där ensamt jag den finna kunde; ö, hvars namn Samtidigt med min faders, med min moders namn Min tunga nämna lärde! Jag har hunnit dig; Jag ser, jag rör din helga jord, jag breder ut Min famn, en famn, som tar dig i besittning nu; Ty min du är, och ingen skall oss skilja mer.

LEONTES. O, styr förnuft, styr raseri hans tunga nu?

DEN SKEPPSBRUTNE. Du är en son af detta land, du, yngling, ock, Så böj ditt knä och prisa höga gudars nåd, Som fört dig hit, som korat dig till räddare Af detta lif och låtit dig, bland alla främst, Din kung välkomna i hans återvunna land.

LEONTES. Har möjligheten vidgat ut sitt rikes gräns Och tagit väldet bort af det omöjliga, Att hvad som förr ej kunde ske, kan hända nu? Har Hades mist sin spira, få hans skuggor stå I ljuset opp och kläda sig i kött och blod Och lefva efter döden bland de lefvande?

DEN SKEPPSBRUTNE. Förstod du mina ord ej, då så dyster du Försjunker i begrundning blott och ej en skymt Af glädje röjer, fast din kung du återfått?

LEONTES (för sig). Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju. Hans egna ord, då omedveten af sig själf I drömmen han sin moder såg på klippan stå, Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri, Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss. Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes, Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd På en gång söfde oron, öppet straffande Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs? (Högt.) Du är då detta landets konung, säger du, Hvad är ditt namn?

DEN SKEPPSBRUTNE. En främling eller slaf blott här I detta land du måste vara, efter du Ej vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son.

LEONTES. Att du är denne, hvarmed vill du styrka det?

DEN SKEPPSBRUTNE. Mitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej Att på den borne härskarns panna trycka in Sitt härskareinsegel.

LEONTES. Pannans vittnesbörd Kan jäfvas dock; om så ej vore, visste du I denna stund, att äfven jag är kungason. Då är du, hvad jag trodde nyss, en främling här. Och om du talar sanning, om så ädelt blod I dina ådror flyter, hell oss båda då! Den unga örnen, född på klippans spets, förstår Det sinnelag, som styr hans likes djärfva flykt. Så skola vi hvarandras syften fatta, du Mitt bistånd bli, jag ditt. Välan, till verket straxt! Min dräkt har våg och mänskor plundrat, vapenlös Står här jag på mitt rikes strand. Så bör jag ej För Salamis mig visa. Upp då, skynda fort Till fursteborgen, Ajas' forna boning; säg Åt den, som hans palats och skatter har i vård, Att han en vapenskrud mig sänder, väljer den, Som högst i värde smyckade min fader förr. Må ock slafvinnor komma, som mig två och mig Med oljor smörja, att min kropp, som stelnar nu Af hafvets salt, får åter kraft och rörlighet. Sen skall till folkförsamlingen du följa mig Och se, om jag i ord blott eller verklighet Är konung här och Telamoniern Ajas' son. Betrakta dessa gråa kämpar då, som sett En gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej Hvart anlet, strömma icke glädjetårar ned På deras kinder, då har falskt min moder nämnt Min faders namn, då lyftes jag till löje blott Af salaminska hären förr på sköldarna.

LEONTES. Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort! Hon kommer där, den blinda.

DEN SKEPPSBRUTNE. Öfverväger du, Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad, Då har du lärt att handla blott för lofvad lön, Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.

LEONTES. Var lugn och vänta endast några stunder än; Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit.

DEN SKEPPSBRUTNE. Hvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande! Jag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig Bakom en mur af denna pinies täta barr Och så min blick från henne stänga, att den bild, Hon nu på afstånd röjer, icke rubbas må Och flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall Jag nånsin se din verklighet på jorden mer, Som nu jag sett din skugga?

FEMTE SCENEN.

DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN.

LEDSVENNEN. Böj åt detta håll Ditt steg, o drottning, här är stället.

TEKMESSA. Hör mig här Leontes, om mitt hälsningsord jag talar ut?

LEONTES. Han står framför dig.

TEKMESSA. Hell dig, unge furste, då! Hvar är den hjälpbehöfvande?

LEONTES. Hur ädel, hur Försakande du kommer, själf ett rof för kval, Att andras sorger lätta! Säg, hvar lärde du Den största konst i lifvet, att till läkedom För andras sår förvandla eget lidande, Den blomma lik, som, krossad själf, oss balsam ger?

TEKMESSA. Nämn ej min sorg, o furste, jag är lycklig nu Mot hvad jag var, mitt eget öde bär jag blott; Det tynger föga, min Eurysakes är död.

LEONTES. Så går ett rykte, obekräftad är likväl Ännu dess sägen. Men försök att tala själf Till främlingen; han vaknat nyss till lif och vet Kanhända mer än ryktet.

TEKMESSA. O, hvar är han, hvar?

LEONTES. Så långt aflägsen icke, att ditt ord han ej Skall höra, om han ropas.

TEKMESSA. Främling, främling, kom!

DEN SKEPPSBRUTNE. Min moder.

TEKMESSA. Röst!

EURYSAKES. Ja, det är du!

TEKMESSA. Eurysakes!

EURYSAKES. Du lefver än!

TEKMESSA. Ditt hjärta klappar än, o barn! Jag känner fläkten af din varma andedräkt Kring mina kinder.

LEONTES. Det är han. Förundransvärdt Är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu, Då allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt.

TEKMESSA. O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus!

EURYSAKES. Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr; Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig.

TEKMESSA. Jag äger dig, men ser dig ej; min blick är död.

EURYSAKES. O fasa, moder, du är blind, hur blef du så?

TEKMESSA. Min värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer.

EURYSAKES. Hämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej Din sötma njuta, då jag når din verklighet! Gläds, moder, våra sorger skola falla snart Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu Är stunden min, och min är vedergällningen.

TEKMESSA. Barn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig I detta läge.

EURYSAKES. Läge? Är jag icke kung Och har framför mig mina fäders land, det land, De styrt förut och jag skall styra efter dem? Hvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be?

TEKMESSA (till Leontes). Jag sträcker mina bänder ut bönfallande Mot dig, du ädle furste, slut ditt öra till För orden af hans barnsligt öppna öfvermod! Ack, han är son af Ajas, sådan var ock han. Så fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam Gick han sin bana, tills den slöts med undergång. Men du, var du mot sonen ädelmodig mer, Än Hellas drottar voro mot hans fader förr. Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans, Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö, Att äga här för mig, för sig, för andra ej Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss.

LEONTES. Han är min konung; tryggare betror han ej Sitt lif i dina händer än i mina nu, Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens. En helig, oafvislig plikt befaller mig Ej blott att lämna honom ostörd själf, men ock Att skydda honom, vända hvarje våda af, Som kunde hota honom från ett annat håll. Väl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den, Mitt offer blir på Dikes helga altar nu. Men hvad jag ägt och äger och förlora kan, Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud? Och därför, son af Ajas, fast din undergång Min enda räddning vore, vill jag varnande Dig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf. Så vet, du äger fiender på denna ö Långt flere, mera mäktige, förslagnare Än de, som kunna blifva dina vänner här. Det fordras blott en aning, väckt hos en af dem I förtid om ditt ursprung, och förgäfves har Dig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej. Slut därför dina läppar till, att ej ett ord Må obevakadt öfver deras stängsel fly Och dig förråda. Visa dig, som nu du är, Skeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande, Och följ din blinda moder till dess boning tyst. Kanhända gryr en bättre tid, förbida den. Du är en yngling, ålderdomen böjer den, Som nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott, Tills han naturens skuld betalt, kanhända snart; Träd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall Med dig om sceptern strida.

EURYSAKES. Moder, denne man, Som talar så, är han en ovän eller vän?

TEKMESSA. En ovän ger den varning ej, som denne ger. Lär känna honom. Fastän son till den, som nu Din faders spira höjer öfver Salamis, Vill han din ofärd icke, vill han skydda dig. Dock är du den, som fordrar af hans fader nu Hans kungamakt, af honom själf hans framtids glans. Ej äger han i denna stund en fiende Mer fruktansvärd, mer hotande än du; och dig, Dig vill han rädda, aktande hvad rättvist är För gudar och för mänskor mer än eget väl. Så följ hans råd; ej kunde den, som bäfvande Nu räknar hvarje ögonblick, du dröjer här, Ej kunde jag, din moder, dig ett bättre ge. Kom, kom!

EURYSAKES. O gudar, lefver på er vida jord Ett sådant släkte, af er höga vishet styrdt, Att, hvart man förs af ödet, man blott smyga får Och ej med öppen panna gå sin öppna ban? Jag trodde Ilion ensamt äga bördig mark För svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott Och Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd. Välan, jag är beredd till allt, jag har ett mål Att syfta till, att sträfva till, att nå, om jag Som lejonet skall gå min öppna väg, om jag Skall kräla fram i stoftet, etterormen lik. För detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss Mot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall. Dock, moder, moder, i de spår, där Ajas gått Hjälmsmyckad, svärdomgjordad, pansarskyddad, där Skall jag, hans ättling, smyga böjd och vapenlös, I tiggartrasor döljande min kungabörd! Må vara, jag vill bära allt, fördraga allt. Jag har mitt värf att fylla, lefva måste jag. Kom, moder!

TEKMESSA. Gosse, för oss åter till mitt hem Och akta dig, så kärt du har vårt lif, att ej Din barnatunga yppar, hvad du här har sett!