ÅTTONDE SÅNGEN.

Där han så, af egna känslor sliten Står i osäll tvekan, själf sitt offer, Ser han dagen fly och kvällen sakta Öfver jorden höja purpurvingen.

Hvilket sorl af obekanta röster, Hvilken otämd yras vilda jubel Skallar nu, Moskva, kring dina stränder Från furst Voldmars slott, det förr så tysta? Är det så hans unga maka sörjer Kärlekens och lifvets blomsterdagar, Hjärtats första lycka, flydd med honom? Sky att fråga! Främlingar från Volga Äga slottet, tygelfria slafvar, Af Natalia Feodorovna sända, Af den ädle furstens stolta moder.

Men förjagad, skygdlös, har Nadeschda Sökt sin barndoms låga hydda åter Och af lyckans alla gåfvor bärgat Tvenne späda söner blott.—I blommor Har naturens vår sig klädt, sen vinter Öfver hennes hjärtas vår sig lade; Och hon gömmer nu sin sorg i skuggan Af en löfrik häck vid samma bölja, Där hon femtonårig fordom ofta Speglat sina morgonljusa löjen.

Stum på gräsets matta nära stranden Nu hon sitter, sänker som i drömmar Stundom ned sin marmorhvita panna, Tills på nytt ett gny af vilda fröjder Skallar genom nejdens lugn från slottet Och hon väcks och ser mot skyn och lyssnar.

Dock ej sorg blott talar milda ögat, Äfven oro. Ofta skrämd hon skyggar För en fläkt i lundens löf, för trastens Skarpa drill från topparna i skogen. Fly hon ville, fly långt bort från nejden, Så det tyckes, nänns dock icke störa Slumrarn i sin famn, den späde Igor, Som så långt ifrån och dock så nära Till sin mors bekymmer somnat stilla, Medan yr på stranden än hans broder Jagar sländor, vilsnade från vattnet.

Så hon dröjer; hvadan hennes oro? Budskap kommit: "Du, som lärt att bära Utan klagan sorger, lärt för andras Tröst försaka egen, o furstinna, Som ett helgon kär för våra hyddor, Längre får du ej vår glädje vara: Vilda falkar jaga dufvan, skynda, Han är här, din makes broder, Dmitri." Än en gång har hon blott velat säga Sitt farväl åt ställen, dyra, fulla Af en snabbt försvunnen barndoms minnen.—

Solen sjunker, skuggorna förlängas; O, en skugga, mörkare än alla, Skymtar, rör sig mellan träden, nalkas; Det är Dmitri.—På det späda rofvet Ren hans eldblick fallit; segern vinkar, År af strider, feberyra drömmar, Dystra dagar, nätter utan hvila Skola gäldas nu. En blink, och målet Har han nått.—Dock, under! Se, hans anlet Byter färg; han döljer sig, han tvekar, I den ädla kvinnans anblick fången. Denna bild, hur lik, och dock hur olik Den, som, en gång skådad, outplånlig I hans halft förbrunna öga stannat! Sin slafvinna sökte han, den forna Vårligt ljufva, rosenlika tärnan, Och en mor, en bleknad mor han finner, Tidigt ren i lifvets allvar mognad, Med försakelsens och sorgens adel Kring sin panna. Sakta! Se, han skyggar, Dunkla makter kämpa i hans inre: Skall han dröja, eller skall han framgå?—

Där han så, af egna känslor sliten, Står i osäll tvekan, själf sitt offer, Ser han dagen fly och kvällen sakta Öfver jorden höja purpurvingen; Och emellan sina pulsars svallning Hör han som ur fjärran röster tala, Tysta, svaga, brutna anderöster: "Dmitri, se, naturens hvila stundar, Lugnets, sömnens, glömskans blida välde. Ren med mattad sång i skogen kallar Fågeln hem sin maka, träden hviska Tysta afskedssuckar blott åt vinden, Och ur luftens rymder, trött att irra, Sjunker sval på blomsterbäddar daggen. Dmitri, frid vill jord och himmel äga, Hvarför stormar utan ro ditt hjärta?"

Orden hör han, som emellan vågens Bränning seglarn från den strand, han lämnat, Hör ännu ett vallhorns sista toner, Och han suckar, och hans blickar söka Som af blygsel marken, tills ånyo Stormens andar vakna och hans läppar Ljudlöst tolka deras mörka maning: "Dmitri, svage, skräms du af en aftons Ljusa stillhet, af en värnlös kvinnas Bleka kind? Har under år du kämpat, För att svikta i din segers timme? Upp, en lögn dig gäckar! Hvad är lugnet? Vreda stormars korta slummer endast. Vill du skona, glömma och försonas? Dmitri, frid är himlens lott och grafvens, Men på jorden hatar broder broder."—

När han sagt det, ser han opp, som skulle Nu beslutet mognat. Var det slumpens, Var det oskuldsskyddarns verk, han varsnar? Med ett veck af modrens slöja fläktar Nu, just nu, den vakna brodren sakta Från den söfdas kind en tår och varnar Tyst sin moder att ej gråta flera. Genomilad af en rysning, vänder Broderhatarn bort sitt anlet, stunden Är försvunnen åter, och bemanna Måste han på nytt sitt mod, som sviktar. Bort han smyger, som om här han kände Af försvurna makters spel sig omhvärfd, Vill i skogens djup i frihet andas Några stunder och med stadgad seger Öfver hjärtats uppror återkomma.

Knappt så långt han hunnit, att af bäcken, Från hvars strand han nyss sin vandring börjat, Sorlet mer i kvällens lugn ej hördes, När i ödsligheten oförmodadt Af en syn på nytt han öfverraskas.

På en mossig häll framför hans fötter Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad, Lik en stod, ur gråa klippan huggen. Målet tycktes han ej blott för dagens Färder nått, men för sin lefnads långa Vandring äfven; blott med möda höjde Mot den kommande han än sitt öga. "Främling, granne", så han sade, "broder, Du, hvars blick ej än som min af dödens Skuggor skyms, säg, har i dessa nejder Du en kvinna sett, vår ädle furstes Helgonmilda, olycksfödda maka? Länge här jag henne sökt förgäfves, Och min kraft förgått, min dag är liden; Sågs hon, o, ledsaga då till henne Mig, den brutne, döende, hvars hjärta Klappar fridlöst nu de sista slagen."

Så den gamle, och furst Dmitri känner Vårdarn af hans broders slott, Vladimir; Men med hatten djupt på pannan nedtryckt, Rädd att röjas, börjar han och talar: "Gubbe, säg mig, har ock du en börda På ditt sinne, som förbittrar lifvet Och gör döden tung? Din furstes maka Söker du; för hvilket brott mot henne Vill du tigga nåd vid hennes fötter?"

Än, med lifvets sista styrka samlad, Reste sig minutligt opp den gamle: "Främling", sade han, "i hvilket vilddjurs Är min hamn förbytt, då så du frågar? Dock, en främling är du, såg ej henne, Visste ej, att blott en tigers like Mot en sådan bryta kan.—Dock, brutit Har den gamle, fast mot henne icke. Se, det oerhörda, aldrig sedda, Såg jag, hörde jag; min furstes maka Såg jag från hans eget slott förjagas På hans egen moders bud. O främling, Tigande, med tvenne späda söner, En vid högra, en vid vänstra handen, Gick hon bort från öfverflöd och lycka Till sin fosterfaders öde koja. Ingen såg dock henne gråta, ingen Henne klaga hört; att trösta andra Lefver hon, en ängel själf, som höjes Öfver jordens lust och nöd. Främling, stunden lider. Nalkas kunde Icke hon med bön sin makes moder; Där fanns Dmitri, han, förföljarn, hotfull Väntande sitt rof.—Dock, detta öga Grät för henne, dessa läppar bådo Böner, dem hon själf ej nu fick bedja. Tyngd af år och sorger, tog jag vägen Till min forna herres slott vid Volga, Till Natalia Feodorovnas boning. Stängd var porten för den gamle, trogne Tjänarn nu; i dagar och i nätter Låg jag under himlens tak där ute, Väntande att få furstinnan skåda. Och hon syntes; som ett djur i stoftet Kröp jag till den stoltas fötter, tiggde Om förbarmning för min furstes maka, För hans barn.—Bönhörelsen af fega Slafvars gissel fick jag, tills jag hånfullt Stöttes bort att börja återfärden. När jag så, föraktad, slagen, krossad, Lämnade mitt forna hemvist, tändes I mitt hjärta harmens vilda låga, Och i trakter, fordom fridens, höjde Jag förbannelsens och hämndens verop: 'Ve dig, ve, Natalia Feodorovna, Som mot egen blod af stolthet rasar! Utan kärlek, ensam, må du lefva, Aldrig glädjas af ett barnbarns joller Och, då döden nalkas efterlängtad, Legda händer dina ögon sluta!' Och jag mindes furstens broder, Dmitri, Honom, på hvars hjässa skulden hvilar, Och jag ropte,—främling, rys att höra Hatets ord: 'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri, Du, hvars svarta afund allt förvållat! Vattenblomma utan frukter vare Den välsignelse, jag ofta kallat Öfver dina lockar ned, då fordom I min famn, ett skuldlöst barn, du lekte. Hemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget Hjärtas ormar sliten, må du irra Mot ett mål, som flyr dig och som, hunnet, Stöter dig med bruten kraft tillbaka!' Så jag ropte.—Jag har hatat, broder; Att jag hatat, är den skuld, mig trycker, Jag vill dö med frid."

I häpen stumhet Stod furst Dmitri, men den gamle fortfor: "Du, som än kanske af lifvet pröfvat Blott dess sötma, byts din lott, och fräter Sorgens eller aggets gift ditt sinne, Sök då henne, som jag fåfängt sökte. Mången storm hon stillat, mången smärta Har hon läkt, på hennes lugn ren mången Lagt ett skuldbelastadt hjärtas börda; Alven jag, om hennes fot jag hunnit, Skulle lärt att glömma och förlåta, Skulle somnat lugn."

Han teg. En tystnad, Djup som grafvens, rådde några stunder. Då steg Dmitri fram och tog den gamles Hand i sin: "Kom, följ mig", så han sade, "Jag vill leda dig och visa vägen. När du hunnit den, du söker, bringa Från ledsagarn då till lön en hälsning, Säg: Vid denna bäck, på dessa blommor, Föll för Dmitris hand hans falk, som eggad Ville röfva bort hans broders dufva. När hon ryser då för namnet Dmitri, Säg: O kvinna, Dmitris kraft är bruten, Blott med möda mina steg han stödde, Fridlös själf mig förande till friden."

Sagdt; och till Nadeschdas sida hunnen, Lämnade han tyst den gamle, flydde, Lik en skugga, dyster, bort i fjärran Och försvann i obekanta öden.