NIONDE SÅNGEN.

Hvilken sällhet att till alla kunna hinna, Kunna ordna alla brister Och en liten blomstergärd af frid och lycka Blott med hjärtats vilja skapa!

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina, Hos Natalia Feodorovna I furstinnans höga, hvita slott vid Volga Tagit hvila öfver natten. Det var morgon, härligt lyste sommarsolen Öfver landet, öfver floden, Och den höga monarkinnan stod förklarad I det öppna fönstrets svalka; Vid dess sida, fast på afstånd, stod furstinnan, Och vid närmsta slutna fönster Krimbetvingarn, furst Potemkin, och den gamle Amiralen, gref Bestuscheff.

Tystnad rådde, tills den höga kejsarinnan Lyfte rörd sin hand och talte: "Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig, Dessa sekelgamla lönnar, Mellan gula, skördbetyngda stränder floden, Och på afstånd kullar, lunder! Säkert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor, Som emellan löfven skymta Gladt i våra färger, röda, hvita, blåa, Nästan trängande hvarandra. Tack, Natalia Feodorovna, som en moder Är för mina barn vid Volga!" Så hon sade, och med mildhet åt furstinnan Räckte hon den sänkta handen.

Slottets stolta ägarinna kysste ödmjukt Denna fina hand och sade: "O min dyra kejsarinna, lätt min omsorg Var för dessa bygders trefnad, Var den trogna odlarinnan blott, hvars möda Icke tynger, då i höjden Bor en sol, som, aldrig tröttad, öfver landen Sänder varma sommardagar." Så hon sade. Kejsarinnan log med mildhet Och fann godt begynna åter: "Ofta, ofta har jag skattat deras lycka, Som ett mindre rike styra, Blott en ringa krets, som lätt ett vaksamt öga Mäta kan och öfverskåda. Hvilken sällhet att till alla kunna hinna, Kunna ordna alla brister Och en liten blomstergård af frid och lycka Blott med hjärtats vilja skapa! Säg, Potemkin, ni, som finner råd för mycket, Säg mig, hur skall Katarina Få sitt Ryssland öfverallt som här vid Volgas Vackra stränder ljust och bördigt?"

Så den höga; vid dess fråga furst Potemkin Böjde djupt sitt ädla hufvud Och med ögat åter höjdt mot kejsarinnan Svarte mellan lek och allvar: "Blott ett medel, blott ett enda har jag funnit, Måtte detta bli begagnadt: Att vår dyra kejsarinna lefver länge."—

Så Potemkin; och den höga log åt svaret, Log ett ögonblick allenast; Då till allvar byttes åter milda löjet, Och hon drog en suck och sade: "Jag är kvinna, blott en kvinnas är min styrka; O, en manlig hand behöfdes Att gestalta detta gränslöst vida välde, Till sin glanspunkt lyfta Ryssland. Om med offret af mitt lif jag kunde köpa Dig ur grafven, store Peter! Gref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder, Ädla minne från hans tider, Säkert ville ni mitt sällskap bli i döden För en vinning, stor som denna?"

Så hon sade. I den gamle krigarns ögon Stego tårar, och han svarte: "Kejsarinna, detta vinterhöljda hufvud Kan ej någon lösen vara För en återköpt minut af lif åt Peter; Om det kunde, stod han för er, Sade: 'Dotter, höga dotter, din är spiran, Jag har verkat, jag vill hvila: Mer än du har icke Peter älskat Ryssland, Och hans kärlek var hans styrka'."

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina, Fick en glädjetår i ögat, Men hon sade: "Jag är lycklig denna morgon, Jag vill skåda andras lycka. Furst Potemkin, låt befalla våra vagnar! Jag vill göra promenader Till de ljusa, vackra hyddorna där borta Och betrakta deras inre."

Sagdt. Men häpnad slog furstinnans stolta sinne, Och hon skyndade att svara: "O, min dyra härskarinna, öfver fälten Leda endast smala stigar, Utan våda kan med vagnar man ej komma Till den lilla byn i fjärran. Min är skulden; om jag anat denna önskan, Hade vägen varit banad."

Kejsarinnan log i mildhet blott och sade: "Intet hinder, min Natalia! När som här jag har naturen glad och härlig Öfver, under mig, omkring mig, Går jag gärna, vandrar ofta vida längre Än till byn den korta färden. Kommen, kommen!"

Då sitt knä furstinnan böjde För den höga, bad och talte: "Välj ett annat nöje, milda kejsarinna; Morgondimman knappt sig skingrat, Svala vindar, då er värma öks af gången, Skada lätt er dyra hälsa. Millioner blicka opp med mig och bedja, Låt oss icke bedja fåfängt!"

"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia", Bjöd och talte kejsarinnan, "Denna varma blomdoft, denna blåa himmel Har i Petersburg jag sällan. Upp, mitt sällskap, kavaljerer! Min värdinna Är väl god och visar vägen."

Så hon sade, och i blinken var hon färdig, Henne följde tyst furstinnan, Furst Potemkin och den ädle gref Bestuscheff. Och till byn de styrde färden.

Nära slutet af den långa, smala stigen, Mellan skördbetyngda slätter, Låg en kulle, som för vandrarns öga länge Dolde hyddorna och träden. När dess höjning kejsarinnan nått omsider, Såg den lilla byn hon nära, Icke hyddor, endast målade tapeter, Täcka byggnader på väfvar. Och hon gick att dem beskåda, såg bakom dem, Såg af torf blott låga kojor, Lika iden, unnanskymda, fönsterlösa, Mörka, dystra, mänskotomma.

Med en fin, förborgad skymt af harm på läppen Och en ljungeld i sitt öga Till den bleknande furstinnan hon sig vände, Talte bittra ord och sade: "Hvem har målat dessa hyddor, magnifika, Då på afstånd de betraktas? För min hofteater måste furst Potemkin Söka få artisten anställd. Men, furstinna, hvem bebor då dessa kojor, Som af edra konstverk smyckas? Med förundran har jag saknat glada landtmän Så vid slottet som kring bygden. Är det seden här, att folket drar sig unnan, När en härskarinna nalkas?"

Så hon sade, och furstinnan ville svara, Men den höga kejsarinnan Gaf sin arm åt furst Potemkin i detsamma Och begynte återfärden.

Hastigt skyndade furstinnan fram till busken, Bröt bland rosorna den skönsta, Men den gamle krigarn följde henne långsamt, Bröt förutan val en annan.

Kejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva, Tackade med mildhet båda, Men furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin Och behöll blott gref Bestuscheffs. "Min värdinna", så hon sade, "ni förlåter, Att jag slöser edra skatter, Men jag älskar blommor, ger åt vänner gärna, Som jag äfven tar af vänner, Allt, som äger af sig själft sitt hela värde, Utan flärd och svek på ytan."

Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet; Ur dess portar då med jubel Trädde fram en mänskoskara, festligt smyckad, Så furstinnan det förordnat. Vägens båda sidor fyllde folkets rader, Bleka, tynande gestalter Böjde knä och strödde rika blomsterskatter För de kommande på stigen. Kejsarinnan såg till höger, såg till vänster, Såg på gamla, såg på unga, Och hon stannade omsider majestätlig Mellan skarorna och talte: "Min furstinna, jag vill lämna här ett minne Af min vistelse på slottet; Blif min tolk till edra bönder, fråga folket, Hvad det önskar och behöfver."

Och furstinnan hörde budet, höjde rösten Och förkunnade och sade: "Mina barn, ifall min omsorg för ert bästa Har förbisett några brister, Är det unnadt den att yppa, hvad han önskar, Som vill träda fram och tala." Ingen yppade en önskan, ingen tycktes Vilja träda fram och tala; Tyst och knäböjd dröjde skaran, och den ena Såg med tvekan på den andra.

Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe, Tankfull, dyster, hundraårig, Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel Flöt det silfverhvita skägget; Och han framsteg till furstinnan, och med dödens Lugna allvar gaf han svaret: "Härskarinna, dessa blommor mätta icke, Gif åt folket bröd, det hungrar!"

Stum af häpnad stod furstinnan, men den höga Kejsarinnan tog då ordet: "Denne vördnadsvärde man från Peters tider Blir er skyddling, gref Bestuscheff; Ni, Potemkin, skall förfoga, att hans önskan Blir, som jag bestämt det, uppfylld."

Sagdt; och åter inom slottets port hon trädde. Där på afstånd från de andra Stod en kvinna, skön, fast sorgen lagt sin blekhet På de ädla anletsdragen. Tvenne barn hon höll vid handen, tvenne gossar, Späda, blomsterlika båda, Och i ögat, af ett inre ljus förklaradt, Låg en stilla bön i tåren.

Rysslands moder såg med rörelse den arma, Såg den bedjande med undran, Och hon stannade, en blick på sin värdinna Liksom frågande hon fäste.

Och furstinnan märkte blicken, och hon talte Till den obekanta vänligt: "Säg mig, främling, ty förut jag er ej skådat, Om en bön ert hjärta gömmer? Om behofvet edra vackra kinder bleker, Är vår kejsarinna nådig."

Så hon sade. Med sin stämmas milda bäfvan Gaf till svar den obekanta: "O furstinna, för att gifva, ej begära, Står den arma kvinnan för er: Genom er har lifvet unnat åt slafvinnan Några ljusa år af sällhet; Hvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder Som sin späda vedergällning. O, min makes höga moder, af förbarmning Tag er ädla blod tillbaka, Jag är fattig, jag är värnlös, den förskjutna Kan ej fostra furstesöner."

Så Nadeschda; men med knappt förborgad vrede Tog furstinnan åter ordet: "Tro ej, höga kejsarinna, hennes saga, Låt vår ädla ätt ej skändas! Djärf med panter af en fräck, förbjuden kärlek, En bedragerska, hon kommer."

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina. Hörde hennes ord med saktmod: "Min furstinna", så hon sade, "med förundran Finner jag ert sätt att måla: Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar Klär ni skönt i glans och färger, Och på denna ljusa, rena, ädla kvinna Skuggor, skuggor blott ni hopar."

Sagdt; och stilla på den bedjande hon sänkte Med en stjärnas blick sitt öga, Men hon talte: "Denna gåfva af en moder Skulle alla ej förskjuta; Vill ni skänka kejsarinnan Katarina Edra båda vackra söner?"

Högt i gråt vid denna fråga brast Nadeschda, Tårar kväfde hennes stämma, Men med händren, på de spädas skuldror sänkta, På den enas, på den andras, Sköt hon båda sakta fram mot kejsarinnan, Så besvarande dess fråga.

Rörd, af modren hennes gåfva, själf en moder, Tog den höga monarkinnan, Men hon smekte mildt de spädas ljusa lockar Och till gifvarinnan sade: "Katarina tar ej skänker utan genskänk, Hon är van att återgälda; Därför nämn en billig önskan, goda dotter, Att sin skuld hon får betala."

I Nadeschdas glada öga glödde tåren, Hennes bleka kinder brunno, Och med sammanknäppta händer för den höga Sjönk hon ned på knä och talte: "Om en bön är mig förunnad, om en önskan, Gif då, dyra härskarinna, Åt den arma, snart förgråtna, ensam blefna Hennes söners fader åter!"

Kejsarinnan log med sommarns ljusa dager; "Alltför mycket", så hon sade, "Har ni fordrat, en i ära mognad furste För två späda furstesöner. Min furstinna, om er önskan skall beviljas, Måste ni er lösen öka, Måste ge också er själf åt Katarina Med ert hela varma hjärta." Sagdt; och utan att ett svar förbida räckte Åt den bedjande hon handen.

Slottets stolta ägarinna stod förstummad, Furst Potemkin, gref Bestuscheff Tego båda, blott af folkets skara höjdes Gladt ett sakta sorl vid porten.

Rysslands moder, kejsarinnan Katarina, Till sin adel då sig vände: "Kavaljerer, låten ordna om min resa! Sen min stora svit sig ökat, Får jag längre ej besvära min värdinna, Och till mitt Moskva jag längtar."