FJÄRDE SÅNGEN.

Otaligt har jag frågat, En fråga för hvar timme, Som vinter ägt och sommar, Sen jag ditt öga skådat.

Till Kamas tysta nejder Frän hofvets glans och flärden En fursteänka flyttat, Af lyckans gunst förlåten; Vid flodens brädd en boning Hon valt i lindars skugga; Tre unga döttrars skönhet Var hennes modersglädje.

Mot denna lugna boning Log månen klar en afton, Och i dess parker lekte Med skuggor vårens vindar, Förföljde och förföljdes.

Då satt bland dessa skuggor, I dessa vindars värma, I dessa gömda parker, En yngling och en flicka; De språkat tyst i kvällen.

De talte mellan kyssar Ännu ett ord och många: Som lätta skyar födas; På blåa sommarhimlen, Än purpuröfvergjutna, Än skära, silfverhvita, Än dunkelbleka, mulna, Så föddes i en himmel Af deras kärlek orden.

Och ynglingen, han talte: "Otaligt har jag frågat, En fråga för hvar timme, Som vinter ägt och sommar, Sen jag ditt öga skådat; Och ren högt öfver kullen På fästet månen stigit, Och kvällens stunder ila, Och än jag ville fråga."

Och flickan log och sade: "Otaligt har jag svarat, Ett svar för hvarje glädje, Min furstes nåd beredt mig. Hur säll i denna boning Jag lefvat, gömd och skyddad, En syster ibland systrar, En dotter hos en moder, Allt, allt jag sagt och svarat, Och än jag ville svara."

Den unge fursten talte: "I denna lugna boning, En dyr väninnas fristad, Af veka händer vårdad, Sin blomstersjäl min blomma Har vecklat ut i fägring, Hon lärt att känna mycket, Att lösa mången fråga; Ett vet likväl hon icke, Hvaraf min sällhet kommer, Då hennes kyss jag möter."

Den sköna flickan talte: "En seglare på hafvet Är nu min unge furste, Han varsnar icke stranden, Men möts dock af dess dofter; Då undrar han och söker Och tror, att själf han gömmer, Hos sig en skatt af blommor. O furste, denna sällhet, Som vid min kyss du känner, Den är min sällhet endast, Som doftar dig till mötes."

Men fursten log: "O flicka, Säll dubbelt du, som äger Din sällhet som din egen. När jag, den arme seglarn, Är från min blomstrand borta, Då skimrar för mitt öga Ej någon glädje mera; Ett ödsligt haf är världen, I höjd och djup är tomhet, I hjärtat sorg och saknad. Sant har Nadeschda talat, Ett lån är blott min glädje, Den finns hos henne ensam."

Sin flickas hand han fattat, Han log ett vårligt löje: "Min glädje nu jag känner, Hvad gör Nadeschdas glädje?"

"Min kärlek gör min glädje, Så är den oförgänglig Och flyktar ej som furstens."

"Din kärlek gör din glädje; Så svara, hvad är kärlek?"

Hon log ett vårligt löje: "Min furste", så hon sade, "Han vet det ej, han frågar; O, att jag själf det visste! Ett vet jag, att mitt sinne I forna barndomsdagar Var som en snö på bergen Emellan jord och himmel, Så lugnt det var, så fredadt, Så hvitt, men ock så kyligt. När solen kom däröfver, Ett ögas varma strålar, Då smälte det i floder Af känslor och af tankar, Blef fritt och mätte rymder, Tillförne obekanta, Blef varmt och blef en spegel Att fatta blåa himlen Och jordens blomsterfägring Och i sitt djup förvara Det blida ögat ständigt."

"Och hvems, o flicka, säg mig, Var detta blida öga?"

Hon svarte ej, hon sänkte Sitt strålomgjutna hufvud Mot furstens skuldra sakta. Då kom en fläkt och flydde I lek emellan löfven. De skälfde, skuggan skälfde, Och månens skimmer, gjutet På flickans svarta lockar, Bröts ljuft i stilla darrning.

En stund förflöt i tystnad, Då höjde lätt sitt hufvud Den sköna flickan åter: "Otaligt", så hon sade, "Har nu min furste frågat, En enda fråga ville Nadeschda få besvarad: Två gånger ren mitt öga Sett dessa lunder löfvas Och löfven åter falla, Och endast tvenne gånger Min furste har besökt oss. Han sagt dock, att hans glädje Finns här, ja, här allenast, Hvi kommer han så sällan?"

En skugga, löfvens skugga, Kanhända hjärtats äfven, Föll nu på furstens anlet, Men så till svar han talte: "Nadeschda, kejsarstaden Och krigarärans tjusning Och hofvets prakt och nöjen, De hålla Voldmar fången."

Den sköna flickan sade: "Två gånger blott mitt öga Sett dessa heder löfvas Och löfven åter falla, Och redan tvenne gånger Har fursten här besökt oss. När så af kejsarstaden Och hofvets prakt han fängslas, Hvi kommer han så ofta?"

Han log, den unge fursten, En suck dock var hans löje: "O flicka", så han sade, "Hur säll jag ville dröja Hos dig i dessa lunder, Med dig en boning söka Långt bort från kejsarstaden, Som fågelparet söker Ett bo blott för sin kärlek. Men, ack, hos dig en timme Får ägas ej, blott stjälas. Två mörka makter hota Min sällhet oupphörligt, Den ena är min broder, Min moder är den andra."

"Sin broder fursten nämnde, Stör han en broders lycka?"

"Du minns en stund, o flicka, Du minns den första gången, Då våra blickar möttes, Ditt hjärta och mitt hjärta. Då var min broder nära, Han såg dig, och din anblick Spred i hans barm en låga, Vild, dunkel, outsläcklig. Sen denna stund en vålnad Från nejd till nejd han irrar, Ett mål blott har hans irring, Han söker dig allena. Nadeschda, från din furste, Från alla jordens makter, Från himmel och från afgrund Hans våld dig rycka skulle, Om han din fristad visste."

"Min furste nämnt sin moder, Har hon ej modershjärta?"

"Nadeschda", så han sade, "Kall, dunkel, obeveklig Och stolt är denna moder, Natalia Feodorovna. Ej lifvets späda fröjder, Ej hjärtats rätt hon aktar, Monarkers nåd allenast Och höga anors skimmer Och slafvars mängd och stjärnor, På bragdens bana vunna. O flicka, ej din skönhet Hos dig hon skåda skulle, Ej dina ögons himlar, Ej denna själ, som spelar Med dagrar och med skuggor I dragen af ditt anlet; Slafvinnan, blott slafvinnan I dig hon skulle skåda, Och visste hon min kärlek, Hon slet dig från min sida, Om stycken än dig följde Af mitt förblödda hjärta."

Sin arm liksom i bäfvan Kring flickans lif han slutit, Men, mot hans skuldra lutad, Hon hördes sucka sakta: "O mina barndomsminnen, O ljufva fröjder alla, Du sol i blåa rymden Med dina ljusa dagar, Du jord med gräs och blommor, O källor, floder, sjöar, Förtrogna, dyra vänner, Om jag er aldrig skådat! O, att i praktens salar En fånge lik jag vuxit, Blott skådat lampors skimmer Och vandrat stel i glansen Af guld och af juveler!— Då ägde jag kanhända Som Voldmar stora anor, Då vore jag furstinna, Fick älska den, jag älskar, Och älskas ock tillbaka."

Hon talte, ljuden dogo På hennes rosenläppar, Och fursten teg.—I himlen Af deras kärlek föddes Ej ordens skyar mera, Och tyst och klar var kvällen.