TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Det hade spökat i klostret. Vid första vårningen, när solen stigit och värmde, hade man från övre rummen hört ett tramp och ett snurrande som liknade en symaskins, men var starkare. Undersökningen var lätt att verkställa, och det fanns ingen maskin däruppe. Revisorn, som trodde på ett vanligt akustiskt fenomen, gjorde upp några försöksteorier. Det kunde vara en maskin på stora varvet som framkallade dessa ljud, vilka endast voro hörbara i fokus som befann sig i övre våningen. Han jämförde denna företeelse med ekot på en given lokalitet; innanför fokus hördes det icke, men i själva brännpunkten kunde det förnimmas: alltså det hördes på ett avlägsnare avstånd men icke på ett närmare; ett beaktansvärt undantag från den fysiska lagen. Men förklaringen var endast grundad på hypotesen om befintligheten av en maskin någonstädes.

Han gick vidare, och observerade att spökrummet var klätt med en på duk spänd tapet, vilkens spänning ökades eller minskades med den olika temperaturen.

— Nåväl, demonstrerade han, där ha vi fonografens membran. Antagom att kakelugnsmakarns drejskiva arbetat häruppe, och att tapeten = membranen uppsamlat ljuden, vilket är sannolikt; kan då icke under vissa givna temperatur- eller fuktighetsförhållanden tapeten ge ifrån sig dessa oartikulerade ljud?

— I sanning, det synes vara påtagligt.

— Men då skulle en trumma som har en verklig membran kunna trumma av sig själv ibland?

— Jaa, är du säker hon inte gör det? Har du inte hört talas om »falskt alarm» hälst om natten, då vakten sprungit ut troende sig höra trumman? Jag vet att på järnvägsstationer det icke är ovanligt, att inspektorn hört tåg, om natten, och sprungit ut. Här kunde ju skenorna ha tjänat som membran.

— Varför icke? svarade Kilo. Men om vi nu gå vidare, på det fysiska planet, så vet jag en stationsinspektor som sprang ut om natten och fick se ett tåg rusa förbi. Han telegraferade till stationen nedanför och ovanför, men där var intet tåg passerat.

— Alltså en hallucination!

— Låtom oss reda i det gamla begreppet hallucination? Kanske det är lika ihåligt som en hop andra begrepp. — Att hallucineras betyder vanligen att man ser en bild av något som icke motsvaras av en verklighet. Om vi nu skulle jämka något och säga så här: en hallucination är en bild av något som icke har full verklighet …

— Säg »en overklig bild»!

— Nej, ty alla bilder äro verkliga, emedan de kunna uppfattas antingen av synsinnet eller av fantasien … I din mening skulle ju föremålet självt intränga i ögat, men det är ju dess bild som fattas av ögat, och denna bild kan du icke ta i, men vågar ej förneka dess verklighet.

— Väl! Vidare!

— Nu voro vi ense om att ljud kunna magasineras och åter utsläppas; att ljus kan fixeras det vet vi genom fotografien. Att en ljudvåg kan fortplantas på en ljusvåg känna vi av radiofonen, veta vi då säkert att icke en kombination av ljudvågor kunna transformeras i ljusbilder? Edison tror på möjligheten, därför att han har fått övertygelse om naturkrafternas enhet, och har därför sökt fortskaffa en bild per telefon. Kan alltså ett obefintligt lokomotiv höras, så finns en möjlighet att det även kan synas, och då har min inspektor sett bilden av en verklighet som icke mer var närvarande. Detta på det fysiska planet. Stiga vi upp på det psykiska, så ha vi större möjligheter, ty själens outredda krafter äro vida mäktigare än vi vågat antaga. Spökerier iakttagas ju ofta i hus där mord blivit begångna, och det behöver icke ha något med den oskyldiga men så illa anskrivna fantasien att göra, ty personer som icke veta om mordet, kunna få obehagliga hörsel- eller synförnimmelser i ett mördarhus. Och man tänker sig de oerhörda psykiska energier (och fysiska) som beledsaga en människas våldsamma död; mördarens övervinnande av betänkligheterna, den mördades förtvivlan, tron I som bekännen energins oförstörbarhet att icke några ansamlingar av kraft stanna i rummet?

— Men varför få icke alla människor förnimmelserna?

— Därför att icke alla äga den känsliga mottagningsapparaten.

— Antaget att spökerier existera, och kunna förklaras på naturligt sätt, tror du på spöken då?

— Eftersom jag är övertygad om spökeriers tillvaro, jämför krukmakarskivan häruppe, så är jag väl skyldig tro på spöken också. Men vi skola först definiera spöken! Säg själv vad folket menar med spöken.

— Levande eller avlidna personers skenbilder.

— Är då skioptikonbilden av en avliden ett spöke?

— Ja, om du så vill, på visst sätt. Den avlidnes fotografi är ju en bild, och skioptikons projicierade bild är en bild av bilden …

— En lins kan ju ge verkliga bilder av ett föremål och virtuella bilder. Vad menas med en virtuell bild?

— I plana speglar, säger fysiken, är bilden virtuell eller skenbild …

— Si där! en skenbild, som icke kan uppfångas på en skärm. Men denna skenbild kan uppfångas av ditt öga och uppfattas eller ses; man kan således se skenbilder?

— Ja, jag måste erkänna det.

— Nu definierade du spöket med att vara en skenbild av en levande eller en avliden person, alltså har du i ett slag erkänt att man kan se …

— Nej stopp! där gör du ett felslut!

— Kanske! — Det är svårt att tänka! — Skenbilder kunna ses, spöken äro skenbilder …

— Pass! Spöken anses av folket …

— Mycket rätt! Hjälp mig vidare; jag är trött!

— Om skenbilder av levande eller döda existera, så kunna de ses!

— Alldeles rätt! — Nu skola vi söka bevisa att sådana bilder existera. Inför lagen gälla två trovärdiga personers samstämmande utsago. Gillar du den bevisningen?

— Nej, jag vill se själv!

— Då är du subjektiv, och om du själv såg ett spöke, så kunde du aldrig bibringa andra din subjektiva övertygelse. Vill du icke erkänna att mina två trovärdiga män, som äro två »själv», kunna åvägabringa lika god bevisning som ditt ensamma »själv»?

— Icke för mig; jag vill se själv.

— Har du sett Amerika?

— Nej!

— Tror du det finns?

— Ja! Men Amerika är icke något spöke.

— Alldeles rätt. Nu skall jag emellertid säga dig, att jag sett Jennys skenbild när hon nyss var död. Alltså existerar spöken för mig. Antag att du hade sett henne, så hade spöken existerat för dig? — Nu existera spöken för mig, alltså existera de.

— Fallax!

— Jag kan inte inse! — Allt vetande är ju subjektivt, emedan det måste falla inom ett subjekts erfarenhetssfär; när det faller inom mångas nämnes det objektivt; hur mångas är icke angivet, och hur pass klokas är icke heller angivet. Nog av, jag vet att det finns spöken, i vår angivna mening, därför är jag nödsakad tro på spöken, ty tron subsumeras under vetandet. — Jag skall emellertid för din skull återvända till fysikal-planet. — Tror du att den bild som i fotografkameran visar sig på visirskivan endast finnes där eller om den ej potentiellt, osynlig, finnes hela vägen mellan föremålet och kameran?

— Sannolikt det senare.

— Och bilden är reflekterat ljus från föremålet.

Föremålet ger således något ifrån sig som på visst avstånd är osynligt, på annat avstånd synligt. Bilden på visirskivan är således en emanation av föremålet. Tror du alla föremål kunna emanera sådana bilder, som än äro osynliga, än äro synliga?

— Jag känner icke alla föremål, men jag antar det vara sannolikt.

— Från en levande eller död kropp kan således emanera en stundom osynlig, stundom synlig bild, och det är denna senare vi kalla spöket.

— Ja, men när föremålet är belyst …

— Väl, belyst antingen av ljusa strålar, eller mörka strålar, du känner ju mörka strålar, Röntgenstrålarne?

— Tack ska du ha; då tror du väl också att man kan göra sig osynlig?

— Vänta lite! Göras osynlig, är icke omöjligt, ty jag behöver bara släcka lampan, så äro vi osynliggjorda, båda två. Men att bli osynlig i belysning, skulle kunna inträffa, dock endast under ovanliga omständigheter. Antingen så, att de från mig emanerade strålarne absorberas genom en omedveten viljeakt, eller så att strålarne brytas till totalreflexion, eller så att de ljusa strålarne ompolariseras i mörka; eller ock kan fenomenet betraktas som ett interferensfenomen där de reflekterade strålarne släcka varandra. Att man kan bli osynlig, det vet jag; om man genom upptäckande av orsakerna, kan göra sig osynlig, det vet jag inte, men det är kanske möjligt, längre fram och efter övning.

— Det är gott i alla fall att tanken sås ut, den behöver så lång tid att gro. Nu skall jag börja samla iakttagelser, och om tio år kanske jag har din mening.

*

Filosoferna vandrade i allén:

— Vi ha icke alls några profetpretentioner; vi räddade oss bara på Ararat i vår ark.

— Det talas om gudarnes återkomst; ha de varit borta någonsin? Kommo icke armisterna 1878 och fingo massorna att klä sig i säck och aska? Började icke templarne 1879 sitt arbete, och fredsvännerna med 1880?

— Luther var ju den första frikyrkliga i norden, och nu står hans frikyrka som de frikyrkliges värsta fiende. Hedningarne älska den ruttna statskyrkan, ty de älska allt ruttet, och de frisinnade hata de frisinnade läsarne, det är en bizarr situation. För att utnämnas till frisinnad skall man vara så pass liberal att man mottager ordnar med eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olika tänkande. För att få heta frisinnad skall man vara pederast, teoretiskt åtminstone, gynolater och arbeta för kvinnan såsom privilegierat stånd …

— Och så skall man tro på Dreyfus’ oskuld, fastän Dreyfusministären Waldeck-Rousseau blev överbevisad om hans skuld i Rennes. Labori måtte också ha blivit omvänd, ty först bröt han och Picquart med Dreyfus, som efter benådningen avbröstade sig som arméns och generalens vän. Labori hade också efter fiaskot i Humbertprocessen ett uttalande, däri han förklarar att i Dreyfusaffären »fanns hederligt folk på bägge sidorna och vilka trodde sig strida för ett ideal» och »han hade sett personer dekoreras i deras förmenta egenskap av Dreyfusarder, vilka vänt honom (Labori) ryggen i fem år.» — Vilken babylonisk röra! Dreyfus nationalist och generalvän! Labori erkännande något gott hos fienden. Waldeck-Rousseau förklarande i Toulouse 1900, »att Dreyfussaken blivit anförtrodd åt oberoende domare, vilkas utslag blivit respekterat och på samma gång hade humanitetens fordringar genom en benådning blivit tillgodosedda.»

— Vad säga våra Dreyfusarder om det?

— De gå på i ullstrumporna som om de arbetade för betalning, och Zolas J’accuse står redan i läroböckerna, fastän hela anklagelsen var falsk.

— Falsk?

— Javisst, han anklagade generalerna, för bedrägeri, och de voro alla oförvitliga. (Henry var nämligen icke general.) Dreyfus försvarade själv generalerna och trodde att de arbetade för honom.

— Hur skall man förklara alla dessa falska dokument?

— Ibland har jag trott dem vara snaror tillverkade av Dreyfus’ vänner och inlagda i Dossiern … Picquart, den hederlige, gjorde ju eget spioneri med falska dokument!

— Därmed må nu vara, men att se våra nationalister stå som en man mot Frankrikes, som kämpa för samma sak, det är barockt. Hemma är man patriot, men ute är man världsmedborgare! Det är billigt vara det på andras vägnar.

*

— Där ha vi Nordiska museet med torn och spiror. Vad skall man gömma där? Nationalmuseum, vetenskapsakademien och riksbiblioteket, där vår ära ligger?

— Inte alls det! Men general Hazelius’ chiffonier och tobakspipor, onkel Adams glasögon, Fredrika Bremers snusdosa, Kristina Nilssons fiol … vidare selpinnar, lökträn, supaskålar och bondkläder …

— I fjor utvandrade hundra man om dagen. I år sätter man inte ut i almanackan den stora siffran, utan bara procenten. Att dölja sanningen kan vara farligt nog.

— Vet ni att rovdjurens antal ökas i Sverige? Och komma vargar och björnar fram, så fly människorna ändå ivrigare. Slutet: att landet blir utarrenderat som jaktmark åt rika engelsmän!

*

— Sista underrättelsen från Zachris. Han har flyttat till Örebro och jagar på Falkenströms revier. Denne hade nämligen koloniserat där, och upparbetat en vänkrets som Zachris nu vampyriserar. Det är tionde gången han schakaliserar efter Falkenström, och tidningen berättar i dag att han hyrt på samma gata (alltid något!).

— Sedan Zachris börjat trycka Falkenströms brev, skrivna under intrycket av de inbillade tjänster Zachris gjort honom, har Falkenström i sin sista bok förklarat att han inför samtid och eftervärld återtar allt gott han yttrat om Zachris, eftersom han var förd bakom ljuset.

— Ja, vi behöver bara minnas siffrorna vid försäljningen som Zachris förmedlade: Falkenström fick tre tusen, men Zachris tog fyra tusen!