TJUGUANDRA KAPITLET.

Hanna Paj hade varit framme igen och lockat Smartmans hustru, i harmen över en oartighet. Men Smartman hade genast hämnats. Först hade han låtit överraska hustrun och älskaren i badhusets dubblett, och sedan hade han organiserat en chikan medelst polisen.

Efter första tillfredsställelsen och sedan han begärt skilsmässa, syntes han en tid vara sluten och grubblande, och han förekom ensam på avlägsna kaféer drickande omåttligt, men alltid allena, och stundom talande för sig själv. Slutligen en dag hade han fallit från stolen och var död.

Han hade emellertid emotsett sitt slut, ty man fann i rockfickan ett brev till hans son, vilket var förseglat och därför lästes på redaktionen, kopierades och överlämnades till adressaten. Detta brev hade följande lydelse:

Till min son!

Om du kommer att läsa detta brev, är mycket tvivelaktigt, då jag vet att du ogärna läser orekommenderade brev. Att du icke följer mina råd, det är jag viss på, ty jag ger dig inga, och jag har själv varit ung. Jag skriver mest för att reda ut mitt eget innan jag går hädan.

Barn av min tid såg jag livet framför mig som ett slagfält, och tillvaron som en kamp om brödet, ställningen och kvinnan. Jag slog mig fram, kännande mig berättigad var gång jag nedlagt en fiende med alla lovliga eller i nödfall olovliga medel. Det var tidsandan man kallar. Livet var sitt eget ändamål; samvetet var en sjuklighet, barmhärtigheten svaghet. Med dessa idéer tyckte jag mig född, ty jag läste aldrig den så kallade osedliga litteraturen. Viljan till makt, som är nedlagd hos alla människor, var särdeles starkt utvecklad hos mig, och jag fann min lust i att styra och ingripa i människors öden. Ofta roade det mig att göra en människa lycklig, men endast för att binda honom och för att jag skulle njuta av känslan att ha varit hans försyn.

Livet stormade fram. Absolut okänslig för mothugg och skymfar, måste jag segra på alla punkter, i synnerhet som jag endast åtrådde det närmaste. När jag slutligen nått mitt mål, och såg hur allt och alla böjde sig, sökande mitt beskydd, hur de höga underkastade sig och de rike buro fram sina kapital, så kom en stund, då jag frågade mig: vad mer? Är detta allt? Intet vidare? — Jag stod framför en bergvägg och kom icke längre; vandringen var slut och jag satte mig ner att reflektera. Tomheten och tystnaden fattade mig, och jag såg tillbaka på livet som på något så fasansfullt, att jag undrade hur jag kunnat leva det igenom. Jag blev förtvivlad och förlorade intresset för livet.

Lik vandraren som med hopp och längtan strövat över slätten för att nå berget, satt jag nu vid bergsroten och stirrade på det nådda målet — en bergsvägg. Finnes det då ingenting där bakom eller däruppe? frågade jag mig. Mitt förstånd svarade att det måste finnas något. Men jag orkade icke med en bergstigning, jag vågade icke riskera att få se på andra sidan en ny slätt och ett nytt berg lika de förra. Jag längtade nog till nya utsikter, men jag blev sittande, modlös, hopplös, tills jag föll och blev liggande.

Det förefaller mig som om min spårvagn släppt kontakten med kablarne däruppe, och därför stannat. Däruppe? Det fanns ju intet uppe och nere, sade de lärda, men likafullt, jag är därnere och kan aldrig komma upp.

Att ångra det förflutna? Önska det ogjort, ja; erkänna att jag gått vilse, ja; men känna skuld, det kan jag inte …

Född i ett kristet samhälle, har jag dock aldrig förnummit mig delaktig av försoningsverket. Kanske jag är av hednasläkt som de många vilka rasat mot kristendomen i våra dagar? Jag vet blott ett: att jag är förtvivlad, utan att dock känna samvetsagg.

Tiden hade till uppgift att rasera gamla former, jag var med och kände mig berättigad. Må nu grundläggare till det nya komma; sedan murare, och bygga nytt. Deras yrke har jag icke lärt på. — — — — —

(Här följde några rader strykningar.)

När tomheten och förtvivlan nått sin höjd, ville jag fylla tomrummet, men jag fann intet innehåll, det nya var icke utjäst och kunde icke tappas; och du vet ju hur nytt vin icke trives i gamla flaskor.

Jag såg alla jordens folk blandas, alla religioner smälta samman, gamla seder och sedelagar upplösas, uråldriga näringskällor sina, nya tagas upp; all forntids visdom grävdes fram. Det var en stor tid, släktet växte ut, men individer förgingos; en av dem var jag!

*

Hur man skall leva livet? frågar du. Vilka åsikter man skall ha, vilket parti man skall tillhöra, hur man skall ha sig, med ett ord? Det drar en lång tid för somliga innan de komma underfund med sig, och jag trodde slutligen mig ha funnit en ledtråd. För sitt land skall man arbeta utan att glömma det man är världsborgare; alltså icke urpatriot och icke smickrare. Den klass i vilken man är född skall man tjäna. Är du underklass passar dig illa att ävlas med aristokraterna, men är du diktare eller artist, skall du leva utanför klasser och stånd, utanför partier, dock bevara dina yrkesbröders intressen, sökande rättvisa, följande din genius. Som diktare har du rätt att leka med tankar, experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig vid något, ty frihet är skaldens livsluft. Därför icke stanna i någon skola eller riktning; ämnet du behandlar skall ge sin form, och de fria konsterna tåla inga lagar, utan äro sina egna lagstiftare …

Är du borgare, så var det grundligt, men glöm icke du är medborgare också. Stanna i din klass och ditt stånd, så blir du något helt, och akta dig för dilettantism. — — —

Om du skall gifta dig eller leva ogift! Gör vad som lyster dig, men tro icke sällheten eller olyckan beror därav. Undvik ej äktenskapet, men stanna icke i det, om det förnedrar dig. Bättre dock ett olyckligt äktenskap än intet. Man går igenom det, och kommer ut, mera erfaren än förut, och erfarenhet är kapital.

Glömskans frid över mitt stoft!