ÅTTONDE KAPITLET.

Kriget hade brutit ut. Zachris anföll först Hanna Paj med en hel krönika; hon svarade med att locka ut Jenny ur hemmet på sina »föreläsningar», vilka alltid slutade med portvin, så att Jenny kom hem kladdig och vresig. Ibland stannade hon borta hela dan, bjuden på middag hos någon av fruarna. Följden blev att huset förföll och barnen vanvårdades.

Innehållet av dessa föreläsningar var ett mixtum compositum av sista tidskriften, sista boken, och sista pratet på krogen. Men antingen det handlade om Sixtinska madonnan, Japan och Kina eller egnahemsfrågan, så framlyste alltid den stående tendensen, kvinnans befrielse från mannens övervälde eller med klarare ord mannens avsättning och underkastelse under kvinnan. Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårdat henne efter förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren! Huru denna satanist-rörelse kunde få parti? Tiden var pervers och dyrkade lögnen; kvinnans uronda natur som hållits igen, släpptes lös, och man fick se män taga till vapen mot sitt eget kön, förledda mest av sin medfödda vördnad för modren och makan, stundom missledda av en bestämd kvinnas charmerande inflytande, oftast av hämnd mot någon bestämd man. Det var ett billigt sätt att bli riddare utan svärdslag och det var en säker väg till en kvinnas ynnest.

Men kärnpunkten i frågan, vilken dock behandlades som en ordenshemlighet det var läran om den fria kärleken, icke så förstådd, som förhållandet mellan könen skulle vara obundet av lag, utan så att mannen icke ägde rätt att fordra trohet av sin hustru. Mannen skulle endast vara laga skydd för sin kvinnas prostitution, och vigseln skulle rädda kvinnan från polisuppsikten. Mannens egendom och inkomst skulle vara gemensam, men kvinnans egendom och inkomst skulle vara hennes privata. Detta var ju livegenskapens införande i äktenskapet och under kvinnans överherreskap. Att tvivelaktiga barn smugglades in i familjerna och kommo på mannens prästbetyg, det hörde till konsekvenserna. Den man som uppfödde och fostrade en sådan gökunge fick ju hela sitt känsloliv förfalskat, men vad brydde ett sådant urbotabrott den råa kvinnan, vilken saknade alla begrepp om rätt och orätt!

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne. Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes moral — för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en sann och hel människa.

Zachris, som var rädd för farliga frågor, undvek alltid kvinnofrågan, ehuruväl hans bedrövliga föregåenden hade bort ställa honom i fronten mot furierna.

Han hade nämligen varit gift förut med en liten korist vars näsborrar hade fångat honom. I detta äktenskap hade han fått en son, som han älskade till avguderi. Men efter barnets födelse förklarade frun att hon icke ville ha flera barn, och därmed började helt tvärt ett äkta celibat för mannen. Han tyckte ju det var hårt hålla hus och maka men leva ogift; dock för barnets och hustruns skull led han i tålamod, och sonens kärlek ersatte honom det andra.

När barnet var två år, i änglaåldern, inträffade något alldeles oväntat, som vände opp och ner på Zachris’ liv. Frun blev i grossess utan mannens synliga förvållande. Då saken icke kunde bortresonneras begärde han skilsmässa »för oenighet», men anhöll att få behålla barnet hos sig. Då reste modren en armé av mannens fiender för att rycka åt sig barnet. Striden stod skarp och när fadren segrade, fann modren ingen annan utväg än att mörda honom. Hon sade honom helt frankt att gossen icke var hans barn.

Zachris trodde först det var den vanliga manövern, då en kvinna vill mörda en man, men när hon namngav fadren, så bekräftades en del äldre misstankar, och han tyckte sig på en gång läsa de kända anletsdragen.

Därmed skulle saken ha varit slut, när modren drog bort med gossen, men fadrens känslor kunde icke på en gång dödas, utan han gick och sörjde sig sjuk. Hela hans liv stod på huvet; han tvangs att ännu älska det han hatade; hans känsloliv var förgiftat i källan, och han kunde aldrig minnas barnet utan att se henne och honom, den andra, tillsammans. Det var helvetets kval, och han kunde icke beklaga sig, ty då blev han löjlig. Detta, det enda han i livet tagit med heligt allvar, det var löjeväckande; vad skulle det andra vara då? Men när de andra skrattade, så grät han i hemlighet, så att han höll på att bli blind. Men hans inre öga såg alltjämt den rysliga synen, den lilla blonda ängeln med de två mörka djävlarne.

Slutligen torkade hans ögon, och han utgick ur kampen med en världsåskådning så tröstlöst cynisk, att han icke vågade utsäga den, utan lade en godmodig mask för ansiktet. Dock, människorna anade honom, och kände hatet och föraktet bakom den antagna välviljan och tjänstaktigheten.

Så kom Jenny i hans väg, och deras själar råkades just i denna deras syn på liv och människor. Och deras bästa stunder njöto de, hemkomna om natten från en bjudning, då de tillsammans sutto och avklädde sina bekanta. Då firade de häxsabbat, ehuruväl de dagen efter skämdes så att de icke kunde se varann i ögonen. Och det var icke utan att de fruktade och avskydde varann då de sålunda blottat sig. Men efter de träffats i det onda, skulle de avla ett ont och förgöra varandra.

Den trettiåriga kvinnan, revolterad av furien Hanna, började vilja »leva livet» hon kallade, innan det förrann. Hennes självålagda celibat framkallade små svärmerier för studenter, sjökadetter och skolpojkar till och med. Allt ungt var hennes vurm, och hon kunde icke dölja sina känslor, utan var rent av naiv i sina utbrott. Man kunde följa hennes blickar när de i öppet sällskap smögo efter linjerna i en ynglings kropp, och hon hade fått en elak vana att vädra med näsborrarne alldeles som kvinnliga sodomiter.

Men Zachris hade ögonen med sig. Han såg vart det bar, och närde endast ett hopp: att hon skulle fetma och åldras. Han önskade detta så ivrigt, att det nästan lät som han bad böner till mörka okända makter för hennes undergång. När han såg henne i smyg lägga ut kjolarnes linning, då gick han bort i skogen för att gapskratta. Han narrade henne att dricka punsch, och bestod henne vin till maten bara för att få henne fet. Det var som om han »lade på» en kalv till slakt.

Men när hon började ta sig till vara, inställde aftonmaten och drack ättika, då önskade han livet ur henne.

Då fröken Paj mördat broderns minne, tyckte sig Zachris ha förlorat honom för andra gången, och han sörjde honom igen, men på ett annat sätt. Denna bror, vännen som aldrig svek hur illa det bar till, och som han på dödsbädden kysst på munnen, »alldeles som när de voro små», denna steg nu upp ur graven och bröt med honom, förtalande honom, kallande honom ohederlig. Och Zachris kunde icke försvara sig, ty det vore att göra den redan förgudade till lögnare. Han hade brukat den döde som auktoritet, åberopande sig på hans ord i svårare fall, men nu måste han förtiga hans namn, aldrig tala om honom, med ett ord döda honom såsom man dödar en revers när den kommit bort.

Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa nätter i numera ungkarlsrummet, fick detta äventyr en annan belysning. Den döde brodern hade stigit upp ur graven och dömt honom. Det var den döde som brutit med sin broder, brutit staven över honom såsom ohederlig. Då började han reagera liksom under sårfeber när en kula skall värka ut. Alla människor voro ju ohederliga nu för tiden; kampen för tillvaron tvang en välja alla medel; skurken var den starkaste och rådde; de naiva voro de svaga och måste förgås; man tog vad som bjöd sig, och den som inte såg opp …

Likafullt brodern hade talat från andra sidan graven, och han var en auktoritet, emedan Zachris hade gjort honom till auktoritet.

Då blev han stum, och som han icke kunde bli ond på den döde, blev han ond på Hanna Paj, öppnade ett hämndetåg som hon besvarade genom att revoltera Jenny. Denna manöver lyckades en tid, men genom släpet i salonger, på föreläsningar och krogen, började hon tackla av. Hon magrade visserligen något, men åldrades på samma gång, och blev så nervös att hon måste söka läkare. Han ordinerade högre diet, och för nattsömnens återfående måste hon åter införa kvällsmat. När hon nu märkte det sköna lugn som följde på måltiderna, släppte hon hela askesen, alla tankar på ungdom och skönhet, samt drog sig från umgänge och krogar. I hemmet blev hon sittande som i ett snäckskal, åt, drack och sov, mottog endast den lilla kretsen av Kilo, Falkenström och några beundrare till. Ibland, när hon såg hur förfärligt hennes korpulens tilltog, grät hon av ilska, bröt ut mot Zachris, som skövlat hennes ungdom.

— Nu sitter du och njuter över ditt verk, usling! Nu har du mig fången, tror du.

Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vänlighet mot hovherrarne från fordom antog nu en hjärtligare karaktär, som skulle vara systerlig. Hon hälsade dem i Zachris’ närvaro med omfamningar och kyssar, först på kinden, sedan på munnen.

Zachris gick med sin femtonöres i mungipan, händerna i byxfickorna, och njöt verkligen i sitt sinne över segern vunnen genom tålamod. Stundom kunde han ju sörja över skönhetens förgänglighet, men tröstade sig straxt med att nu voro de lika fula, och följaktligen jämnspelta.

Förödelseverket gick hastigt, ty efter ett år var denna fina franska lilla luftiga Jenny en rödbrusig matrona. Icke nog därmed, hela typen var vorden en lägre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty artistdamen såg nu ut att vara som en kvinna av folket, från gränderna, från bolagskrogen. Hennes ögons glans var borta, håret grånade, och hennes vackra röst var nattvakans, språket blev simplare, åtbörderna skamlösa. När hon slutat upp att gråta, blev hon bara cynisk.

Zachris njöt och led. Nu önskade han bara livet ur henne. Liket hade han redan visserligen, men det skulle jordas också, och inte gå omkring och skräpa.

Hovherrarne började nu utebliva från bjudningarne, som efterträdde kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjänstgöring. Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda kärlek falla ner i dyn utan drog sig tillbaka sörjande.

Slutligen sutto de båda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen, måste de hålla till godo med varandras sällskap. Vid whiskyn utgöto de sig över de forna vännernas uselhet. Därpå uppförde de små scener för varandra; smickrande varandra:

— Du är ändå den bästa, du Zachris.

— Älskade! svarade han med ett tonfall från förlovningstiden.

Och så döko de ner i det förflutna, spelade förälskade och hon måste sjunga de sånger för honom som hon sjungit den tiden.

Då tog han upp champagne, tände kandelabrarne, läste gamla dikter till henne; låg på knä och kysste hennes fot.

Dessa spel kunde ju icke ges varje kväll, utan ibland togs kortleken fram; då talades ett annat språk, och stora stormgräl kunde bryta ut, beledsagade av örfilar. Efter sådant gräto de båda, men lämnade icke rummet, utan sutto som i skamvrån på var sin stol.

— Det är synd om oss, kved han en gång efter en sådan cyklon.

Men Zachris hade nu vid deras bokslut glidit över på fordringarnes sida ifrån skuldernas, och han hade ur kärleksrusets sömn vaknat upp. Han hade uppfunnit ett försvarssystem: att kvitta post mot post. När Jenny sålunda drog fram med sin skövlade ungdom, så svarade han, numera:

— Din ungdom, var har du den? Du var ju inte ung, så där var ingenting att skövla, men du har förstört min talang, berövat mig ära och anseende …

Då svarade Jenny, att han ingen talang hade att förstöra, och att han alltid varit ärelös.

I timmar kunde de sitta och spöa varandra, tills de mot morgonen föllo på sängarne, ofta utan att kläda av sig.

Pojkarne, som ofta bevittnade dessa scener, voro så vana vid eländet och så känslolösa av naturen, att de blundade eller hånade. Ibland togo de parti eller mutades; skickades ut på rövartåg i bekanta familjer, där de uppförde sig som gentlemän, vräkte sig i sofforna, skrävlade och framför allt skvallrade om scener ur hemmet, med påföljd att de blevo utkörda. När de kommo hem till modren och berättade vad familjens vänner hade sagt, då fick stackars Jenny genomskåda modersglädjens baksidor. Då erfor hon vad det vill säga att lida för andra. Pojkarne voro uppfostrade till jakthundar, och nu hetsade de sina föräldrar. När fadren var avritad i en skämttidning, så köptes den av pojkarne genast och bars hem för att »äckla gubben»! Fick han en elak kritik så lästes den högt av hans söner. Allt ont de hörde utomhus buro de fram.

När modren tänkte på deras framtid som ingenting ville lära och ingenting ville bli, då fasade hon; och när modet svek henne att gå tillmötes detta hon fruktade mest av allt, då började hon önska sig döden. Hon kunde ju räkna ut hur hennes gossar skulle förfalla, hur hon skulle få se dem, kanske som sjåare eller ändå sämre, dessa sportsnobbar som redan gingo på krogar och snodde efter flickor. Som små hade hon haft dem som smycken att pryda sig med, illustrationer till moderskapets ära; nu skulle de endast bringa vanära. De förmådde icke lära sig en läxa, voro trilskna och högfärdiga, så att de måste byta skola flera gånger. I stället för att avbryta studierna och skicka ut dem i praktiska livet, uppfunnos nödlögner för att rädda högfärden. De föregåvos ha dåligt bröst, och när pojkarne upptäckte denna reträtt, så gjorde de sig skolsjuka hela året om. Då fick Jenny ha dem hemma, och när hon inte stod ut, låste hon in sig på ett vindsrum, där hon drack och sov.

Men om aftonarne när pojkarne gått i säng då ville hon ha fest, och då skulle Zachris komponera orgier.

När han uttömt sina uppfinningar kom en tillfällighet honom till hjälp. Han hade för en tandfistel fått morfin och därmed upptäckt en glädjekälla som gick utanpå vinets gudagåva. Han meddelade upptäckten åt sin kontubernal, och när kvinnan smakat på den frukten blev henne verkligheten omistlig.

Nu gick det utför. Zachris som av naturen var en patologisk lögnare började nu »ljuga som en morfinist», det vill säga att allt som var förmånligt var sant. Han ljög sig till fördelar, ljög sig ifrån obehag, ljög för att hämnas.

Men morfinen medförde även andra rubbningar, i det den upplöste alla hämskor på det naturen utstakat som tillåtligt. Zachris’ förflutna äktenskap, som hittills varit begravet i glömska, började nu grävas upp av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon återkom så ofta till ämnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprörde henne men på ett särskilt sätt. När han då såg vilket intryck detta gjorde på Jenny, fann han nöje i att återkomma till ämnet.

Den vilda sinnlighet som lyste från hennes ansikte eldade upp honom och tog fram djuret.

Men alltjämt återkom Jenny till »den förra», och Zachris hade nu sjunkit så djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som förföljt honom under den första skilsmässotiden …

Makarne voro mest instängda på en vindskammare, sedan de förlorat alla mänskliga intressen och endast levde som apor i bur.