ADERTONDE KAPITLET.

Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i redaktionen. Att han liksom fått avsked kom honom ej att glömma smärtan och skammen, som främlingens uppträdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta barnet på sina armar, slösat sina första känslor som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. Ett förfalskningsbrott som gick ner genom generationer och icke var straffbart.

Nå, detta var ohjälpligt, men han måste rädda sitt namn; att rädda ynglingen från den grop han gått ner i, det var omöjligt, ty i detta fallet syntes en fatalitet råda som icke kunde bekämpas. Han hade haft kamrater som i ungdomen visat konträra drifter, senare gift sig, men återfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra, att i en av sina skrifter söka förklara denna abnormitet, och förklaringen antog formen av en ursäkt, kanske ett försvar för deras otillräknelighet. Men då hade han fått båda lägren över sig.

— Han försvarar lasten! skreko de oförvitliga. Och de försvarade läto förstå att de icke behövde något försvar. De stodo över allt det där småborgerliga betraktelsesättet.

Alltså: där hade han intet att få; återstod blott att rädda namnet. Han gick därför till sin advokat och framlade ärendet.

— Du får icke förneka faderskapet, men du kan muta honom att ändra namn.

— Då blir jag utsatt för beständiga penningutpressningar, ty var gång han vill ha penningar, så anlägger han namnet igen.

— Sannolikt!

— Alltså ingenting att göra?

— Ingenting! — Ni skulle se er för ni män som gifter er! Att avträda frihet, liv, ära och gods åt den förstkommande kvinna, det är lättsinnigt.

— Vem skall man välja, när alla äro lika! Halva nationen bär falsk ursprungsbeteckning.

— Göra? Låt barnen bära modrens namn: vi se redan hur barn instinktivt upptaga modrens namn bredvid fadrens. Det är övergången!

— Men det är matriarkatet tillbaka; det är vildarnes samhälle!

— Tja! Är det icke bättre så, än att mannen går i ständig fara bli vanärad.

— Skall han ärva mig också?

— Javisst! Där har du oäkta barns arvsrätt, som du strävat för!

— Då går stat och samhälle åt h—e!

— Jaa! Men det var ju vårt mål. Rasera, och låta växa nytt!

Det var trösten: dö för din lära.

Zachris gick ut i staden på krogarne för att få prata, men han tittade i dörrn först, och han såg alltid någon osympatisk person, som han icke kunde vara i rummet med. Sålunda irrade han omkring lik en främling i staden, denna stad som han förr kallat sin, och som nu hade vänt honom ryggen.

Av vana, och smak för allt osunt, gick han in i polisen för att söka kommissarien.

Denne var inne och syntes överraskad av besöket, men hade eljest anlagt en galghumor.

— Jo, ni är fina pojkar, började han.

— Hur så?

— Tidningsbolaget … vet du inte det? … är fallfärdigt, och man fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital skulle utgöra högst 200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt något, utan när bristen skulle betäckas, inlockades små stackare till ny aktieteckning.

— Vad rör det mig?

— Du var ju med och lockade Falkenström, Kilo och flera onämnda.

— Det var på god tro!

— Du är alltid oskyldig, det är din stora hemlighet, men den här gången ryker du in.

— Vet hut! fräste Zachris.

— Vad f—n säger du för slag! Dina kort har jag läst uti för länge sen; din pojke hade vi uppe här i går och den kunde tala om …

— Vilken pojke?

— Ja, inte dina vanliga Långholmare, utan halvbrodern eller vad han skall kallas; han sa helt enkelt att du håller på att mörda din hustru.

— Va gjorde han här?

— Vi hade en liten affär tillsammans, för han hör till en viss liga …

— Det är lögn!

Det var Zachris’ sista resurs.

— Hör du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, när du går ut genom denna dörr, så tänk på mig; tänk att jag går osynlig bakom och bevakar alla dina steg. Ännu är ingen häktad av er, men ni står under uppsikt! Ser du, det finns andra brott än aktieskoj, och … du vet vad jag menar: människors ära och frid, stulna reputationer, falska lagrar, störtade storheter, penningutpressningar … vi ha nyss undersökt en viss medarbetares korrespondens till en dam … köpta knivstygn bakifrån, juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du förstår att min ringa ställning icke tillåter mig ha så fina bekantskaper, därför säger jag upp, i tid; jag säger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber honom lämna detta rum, fort, som en pil, ut!

Zachris fann sig utanför dörren i farstun. Det hade gått så fort att han icke hunnit vakna. Men nu började han ute på gatan.

Denne man, kommissarien, hade han hängt sig på, kallat »min snälla vän», ätit med och druckit med. Vännen hade från början hyst motvilja, men genom vanan övervunnit den, eller dolt den åtminstone, och tyckte intressant blicka in i den delen av världen. Zachris, liksom hans flesta medmänniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om också tyckte om honom. Så hade år gått. När nu avslöjningen skedde, så verkade den lik en avrättning. Det var åratals hopade falskheter som på en gång skakades ner över honom. Scener, situationer han haft vid glaset med denne vän döko upp, och ändrade kulör; ord som stungo, blickar som förgiftade. Ofta återkommande förevändningar för att få gå, förstod han som så: vännen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen med sitt sällskap. Allt ramlade ihop; och på ruinerna satt hela sällskapet av hans inbillade vänner, han som förr prisats som den vänsälle, bland annat.

Han blev rädd för livet och mänskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet som varit reträtten från krogen, där han kunnat sova ruset av sig i så många ostörda timmar han ville; där han alltid fann någon som ville höra åtminstone. Han längtade till henne, som, trots allt …

Men tåget var han rädd för, och därför tog han ångbåten. På den behövde man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i ögonen.

Han kom ombord på vinterbåten, men tyckte inte om människornas blickar. Han var ju du med kapten, förstås, men vågade icke upp till honom, ehuruväl han annars stod bredvid på kommandobryggan och gav råd vid manövern. Nu först föll det honom in att kaptenen kanske också bara tolererat honom, men visat artighet för affärens skull och av fruktan för tidningen. Han tyckte sig till och med märka att denne talade om honom med styrmannen och med spefulla blickar. När de foro om Blockhustullen, såg han uppe på Siklaöns ås det vita huset, klostret, där varenda ruta var eklärerad av den nedgående solens strålar. Taket gav byggnaden en likhet med arken som stannat på berget efter syndafloden. Zachris längtade icke dit, men han önskade det borta. Det tryckte och skymde, oroade och generade. Där hade några människor räddat sig från förtvivlan, försakat världen, efterskänkt sina fordringar och föredragit lida i stället för att hämnas. Han hatade dem som han hatat det sköna och goda; han hade förföljt dem med sitt förtal och sina anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rådde han icke på!

*

När Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och sökte liksom skydd, men han mötte som vanligt endast en rygg.

— Hur är det med dig, lilla vän?

Jenny som låg i halvslummer tycktes yra och svarade halvsjungande:

— Snart är det bra med mig.

Därpå fortsatte hon liksom vaken och redig men utan att vara det.

— Vet du jag har en telefon här, så att jag hör allt vad jag vill. De sitter på operakafét och talar om oss. De kallar dig för cinnober och mig för litteraturludret, vad är det för slag? Och nu säger de att polisen ska komma; varför säger de cinnober? Är det Zachris? Gudda på dig! Är du fylax som vanligt?

Därpå halvsjungande:

— Som du sår får du skörda! Nu ska du höra: Dina pojkar springa efter jäntor; och skolrådet har gjort anmärkning på att de slå dank. De är inte mer sjuka än jag, det var bara ditt påhitt för att dölja deras lättja och dumhet. Skicka dom i smedlära, eller till Gålön, annars kommer de på Långholmen. Fyfan ett sånt liv vi har fört; och pojkarne har du förstört själv. Brunte, fjorton år, kom i dag och berättade att frun bredvid fått en liten och att de måste ta ut den med en tång. Pirre kom hem och kräktes, för han hade druckit för mycket punsch i stan; de går på krogen redan! Sätt dem på Gålön!

Hon slumrade till; men vaknade straxt:

— Jag talte vid Kilo nyss! Det är en annan värld han lever i, och han har givit mig hemlängtan dit. Vi skriver inte, så du behöver icke spana efter brev; vi talar bara, i tankarne! — Du har allt många brott du på dig; när du stal hans fästmö, och lockade Falkenströms hustru ifrån honom — Max’ Esther kopplade du med löjtnanten … Bakom alla Lögnroths och Smartmans brott stod du såsom den osynlige som inspirerade … de talade så mycket om hypnotism och suggestion för tio år sedan, men nu när det är tyst, förefaller det så mycket farligare: du är en hypnotisör, men Kilo säger att du är en larv, vad är det? Du kan spöka också, och hur jag kommit i dina händer det fattar jag inte. En så kroppsligen och andligen avskyvärd människa som du! Men Kilo har väckt mig nu! Gå din väg! Rör mig inte med händerna! Du Satan, jag känner din onda vilja, men … Gud hjälp mig! Jesus Kristus hjälp mig! Vad gör du med mig? Jag ropar, om du inte går. Mördare! det kallas du redan härute! Och pojken på fönsterrutan … hu! Allt gammalt ruttet dyker opp! Jesus fräls mig!

Hon slumrade igen.

Zachris smög ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vågat säga honom så hur han såg ut ini. Detta besvärliga vittne som läst alla hans tankar måste snart gå bort, och långt kunde det icke vara kvar efter som hon yrade. Detta önskade han så livligt att han trodde det. Och nedsjunkande på sin schäslong började han utarbeta motivet. — Skulle han sälja stugan straxt eller sitta kvar änkeåret? Vad kostar en grav? Måste han föra henne till staden eller kunde hon ligga här på landet? Och så vidare.

Därpå erinrade han sig att hon nyss däruppe sagt några »bra saker» med pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet för att anteckna dem till sin roman. Hon fick döende ligga modell och diktera till protokollet. Att en mor kunde se på sina egna barn med så oförvillade blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro hans barn, ett bevis åtminstone att de voro hans. Alltid något! Men de hade även kommit till utan hennes vilja, alltså frukterna av en våldtäkt. Födda i bedrägeri, löftesbrott och hat, kunde de icke vara annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omöjligt, följaktligen måste de ut i livet! De började nämligen utöva en besvärlig kritik på föräldrarne, och inga hemligheter funnos för dem. Men det där med polisen var otrevligt; dock, där bevis saknades vore ingenting att göra. Lögnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar …

Det ringde! Zachris gick själv och öppnade, och han stod ansikte mot ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lögnroth och Harald, landsprofeten. Smartman såg yrande och glad ut, och själva Lögnroth sken, mot sin vana.

— Få vi komma in, vi ska gå så tyst, efter du har sjukt! började Smartman. Vi ville bara tala om att vi äro såverade!

— Tidningen är såld, fördelaktigt! viskade Lögnroth. Du ska bara skriva ditt namn!

Zachris andades först, sedan skrattade han med magen och gomseglet.

— Gå tyst! sade han. Till vänster in i matsalen, så hörs vi inte!

På tå tassade sällskapet in i matsalen, där glas och buteljer genast kommo fram.

Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som låtit lura sig. Bolagets böcker hade blivit företedda; prenumeranternas antal hade konstaterats …

— Hade vi så många prenumeranter i landsorten? frågade Zachris naivt.

— Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag svära på’t, svarade Smartman.

— Det var din missionsresa alltså? invände Zachris. Riktigt fint är det ju inte …

— Men när konkurrenterna göra detsamma …

— Skriv bara, och prata inte! avklippte Lögnroth, som ville bevara den yttre anständigheten …

Det skrevs och det pratades, först viskande sedan med crescendo.

Brunte hade kommit in. För att lätta lite på stämningen frågade Zachris:

— Hur är det nu med mamma?

— Jo vars, det är ingenting; hon är oppe och har klätt sig.

Pojken hade själv varit skolsjuk halva sin ungdom, så han trodde inte på sjukdomar.

Zachris trodde allt som var angenämt och fördelaktigt, därför trodde han straxt att de skulle kunna supera här hemma. Det var så länge sen det var några vänner här; Jenny skulle ta sin morfin just vid den här tiden och sen sov hon som en död.

Supén beställdes från hotellet och en festin i den gamla stora stilen tog sin början. Allting skulle då ske medelst mat och dryck, och så skedde även nu.

Samtalet rörde sig om bolagsidén och dess revolutionerande inflytande på handel och industri. Man erkände villigt att lagstiftningen var bristfällig, då den icke erbjöd garantier för att kapitalet var inbetalt i reda pängar.

— Men det är lagstiftningens fel, och icke vårt!

— Naturligtvis, vad kan vi göra åt lagstiftningen?

— Bolagets kapital skall utgöra så och så mycket, står det i sanktionen. Det skulle naturligtvis stå: Bolagets kapital utgör så och så mycket och hava vi — Kungliga Majestät — godkänt valutorna.

— Så skulle det stå! Men hast du mir gesehen? Bolaget är bildat, och därmed öppnas krediten, växlarne gå, aktierna noteras och cirkulera som enskilda bankernas sedlar nästan …

— Det är ju inte riktigt fint, men vilka affärer äro fina?

— Säg det!

Sedan man rentvått sig på Kungl. Majestät, och samvetena lättat sig på lagstiftningen, stodo ostron och champagne på bordet, och man kastade sig in på lättare samtalsämnen. Det taltes mest om andras fruar, om teatrar och varietéer. Zachris berättade anekdoter om sina vänner och deras fruar; om berömda män som han sett och vilkas namn kastade glans över honom. Han presiderade åter vid ett bord som var hans, och han betraktade gästerna som publik. Han växte ut och svällde. Rösterna höjdes, minnena grävdes opp, det var som i forna dar och man hade glömt vem som sov däroppe.

Då öppnades dörren till tamburen. Jenny trädde in, soaréklädd med en blomma i håret. Hon såg ut som vaken, men hade ett underligt beslöjat uttryck över blickarne likt en sömngångares. Första intrycket var fasans, ty vännerna hade icke sett henne på mycket länge, och transfigurationen från den unga smidiga kvinnan till den feta röda matronan hade undgått dem. Men i ett ögonblick, liksom bleknade hon vid åsynen av deras fasa, föll hennes uppblåsta ansikte ihop, och blev till det från fordom. Föryngrad och leende tilltalade hon det gamla gardet:

— Har ni champis, gossar, och bjuder inte mig!

Förtrollningen hade skett, alla reste sig, välkomnade, fägnade, lämnade plats och drucko Jennys skål! Hurra!

Jenny levde opp, blev yster, slog över och talade oavbrutet.

— Kom och sitt i knä hos mig, Smartman, du var alltid min favorit, för du hade så stiligt hår!

Harald slog sig lös ur sin frossarhypnos, och när tonen var given, tog han upp.

— Har ni hört att Smartmans fru har blivit prostituerad av polisen?

Det skallade en skrattsalva och man såg tandrader och gap öppna ända till tungspenen.

— Ja, svarade Jenny, men jag har hört att Smarten själv hetsat polisen på henne. Och i samma veva skulle Ada ha blivit huggen av misstag och förd på besiktningen.

Zachris grät av skratt, då han hörde att en av hans fiender blivit malträterad.

— Ada — besiktigad?

Harald måste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han icke måtte kikna bort av skratthostan.

— Nå, var äro dina pojkdjävlar i kväll? frågade Smartman för att hämnas.

Jenny mörknade:

— Fy! att säga så … Nu ska jag sjunga för er. Lögnroth ackompagnerar!

— Nej, då dansar vi i stället!

— Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i går jag dansade!

Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tömde ett glas och talade. Men nu var hon förvandlad igen. Ögonen sågo, men blickarne voro borta.

— Tyst, jag har en telefon! Det är han!

Nu föll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person syntes upplöst, och hon blev som ett medium besatt av andra, främmande, frånvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.

— Ni, här, nej jag vill inte sitta till bords med er!

Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett skämtsamt bravo!

— Jag ser er, fastän mina ögon icke se. Ni äro så långt borta och så små som dockor i ett butikfönster; ni äro blåa i ansiktet som döda människor; men det är därför att ni äro döda; ni har begått självmord — säger han — och en av er har mördat! Där sitter han! — Om jag skall få leva länge … såvida detta kan kallas att leva … nej, jag är död … om tre dagar bli ni bjudna på min begravning … och då ska ni komma med blommor, jag skall ha min blåa klädning på mig, och då ska ni sörja Jenny, såsom jag sörjt henne, hennes ungdom och hennes förgångna skönhet.

Hennes ansikte förvandlades återigen och blev en lång oval med dödens blekhet:

— Nu säger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet störa, när jag väl har somnat in! God natt; förtvivlade människor!

Hon hade dragit sig mot dörren, och med en sista återstod av behagsjuka, skred hon baklänges ut för att icke visa ryggen som var en gummas!

Gästerna som trott det var en scen, hade omväxlande lett, och nu efter sortien, utbröto de i en applåd.

Men Zachris ensam hade förstått.

— Hon är sjuk! sade han, förlåt att jag gör uppbrottet.

Och man bröt upp, men i misstämning, ty man visste icke var man var hemma, och förstod icke vad man sett och hört.