NITTONDE KAPITLET.

Revisorn demonstrerade i laboratoriet: — Fysikalisk kemi? Har kemien någonsin arbetat utan de fysiska krafterna? Har kemi någonsin övats utan tillämpning av lagarne för rörelse, attraktion, i fasta kroppar, vätskor och gaser; har man gjort en kemisk analys utan värme och elektricitet? Har icke kemien alltid rört sig om specifik vikt, kokpunkt, smältpunkt, gasers spänstighet? Kan man tänka sig kemin utan fysiken? Detta tanklösa tal, detta nonsens applåderades av vetenskapsakademien och alla lärda samfund, magistrarne sade efter, och nu säges samma absurditet från alla folkskolors katedrar. Det visar ju ett förfall i tankeverksamheten, men som troligen existerat i alla tider av dekadans.

Och den store pristagaren, vet ni vad han har gjort? Ingenting! Ty den som gör gjord gärning han har gjort ingenting. Han har med elektrolys bestämt kända ämnens kända sammansättning. Hade han däremot följt mästaren Crookes’ anvisningar, och till exempel givit oss en analys av silvret i dess i vatten lösliga form, då hade hela rådande kemien störtat, ett Amerika varit upptäckt och han hälsats som Columbus! Ty i samma stund silvrets sammansättning var bevisad, kunde man göra silver, och följaktligen guld. Nu återvänder jag till guldet!

Ur alla svavelkiser kan man få guld; men guldet kan icke påvisas i svaveljärnet såsom guld; det kan icke ses i mikroskop, icke avskiljas på mekanisk väg. Men kommer reaktionsmedel till, sedan svavlet avlägsnats, då framträder guldet. Har man då icke rättighet sluta att guldextraktionen är en syntes, eller att man alltid gjort guld? Ett par siffror giva stöd åt antagandet. Kungsvattnet som begagnas att »lösa» guldet har till molekularvikt 196, som är guldets atomvikt. Järnvitriolen, som begagnas att fälla guldet, har samma ovanliga tal till molekularvikt eller 196 enligt Berzelius. Men även järnkloruren, som ju skall bildas när järnsvavelmalmen löses i kungsvatten har talet 196. Synes icke härav kunna framgå att en metall kan frambringas av dess lösningsmedel och dess fällningsmedel, om dessa båda nämligen äga metallens molekular-(atom-)vikt. Kopparn med dess atomvikt 63 löses bäst i salpetersyra av vikt 63 …

Nu kom jag inte längre i dag, men nästa gång skall jag längre … jag skall gräva mig fram, spränga mig fram … Nu går vi in till »mänsklighetens representanter» och höra på Kilos nyare forskningar i Swedenborg.

*

Petrus portvakt satt i sin kammare och skrev i hushållsboken, då det ringde. Han öppnade luckan, lät pincenez’n falla medelst en knyck på näsan:

— Vem är där?

Ett visitkort lades fram, pincenez’n kom på igen, och där lästes:

— Bruno Zachrisson, Stud.

Pincenez’n kom av igen, och med ett allvar som liknade ett rysligt skämt frågade dörravårdaren:

— När blev du student?

— Jag är studerande.

— Hmhm! I vilken folkskola studerar du?

— Det hör inte hit, jag vill tala med greve Max.

— Vill du? Tror du att du får det?

— Låt mig bara komma in, ska jag nog klara det där.

— Om du torkar av fötterna, min gosse, och snyter dig om näsan, så ska du få komma hit in i förstugan … Men snyt dig riktigt …

Bruno fick komma in.

— Du är svartklädd, har du sorg?

— Ja, morsan är dö.

— Vem sa du var dö?

— Min mor!

— Då beklagar jag dig djupt!

— Äh vars, det är ju ingenting att tala om.

Gubben kastade en fruktansvärd blick över pincenez’n och grep om den lilla käppen.

— Hör du min gosse, voro hennes sista stunder svåra?

— Nä! Hon snarkade bara, så fönsterna skakade, och så låg hon så här med tassarne som en hund simmar …

Gubben reste sig, och som en åskstråle föll han över pojken som fick ett slag av käppen tvärs över halsröstet, så att huvudet skakade en liten stund. När ynglingen återfått målet, sluddrade han:

— Nej nu går det för långt, va i h—e menar han för slag?

Nu följde ett åskregn av käpprapp, med påföljd att pojken försvann utom dörrn.

Pincenez’n kom av, och Petrus gick att rapportera.

— Sannolikt kom han att kalla till begravningen.

*

Två dagar senare gingo klostermännen på bergsplatån, där de inrättat en filosofallé under tallarne.

Det var en blid vinterdag som luktar vår; och marken var bar, man tittade nästan efter blåsippor. Och nu filosoferades.

— Mänskorna tro sig tänka, när de bara reminiscera eller säga efter. För hundra år sen eller tusen upptäckte ett dumhuvud att kvinnan behärskade världen. I går läste jag i vår tidning samma upptäckt serverad som ny.

Tänken er nu: Vem behärskar världen? Försynen, den allsmäktige, alltså kvinnan icke. I förrgår åter läste jag att penningen eller kapitalet behärskar världen; alltså kvinnan icke. I förra veckan läste jag att tidningspressen behärskar världen: alltså kvinnan icke. Förra månaden läste jag att England härskar på jordens hav: alltså kvinnan icke. Samtidigt läste jag att huset Rotschild behärskade börserna: alltså kvinnan icke. Om vi nu tänker oss pågående japanska krig. Nog är det väl de regerande monarkerna, parlamenten och generalerna som avgöra de stridförande nationernas öden, och icke sjuksköterskorna? Vilkas tankar äro nu de härskande i världen? Darwins, Hartmanns, Nietzsches, alltså ingen kvinnas. Vilka regera litteraturen i världen? Peladan, Mæterlinck, Kipling, Gorki! alltså ingen kvinna. Men Björnson fortsätter pratet om kvinnan som behärskar världen, därför att han behärskas av sin sköterska. Mänskorna prata i stället för att tänka, och pratet har blivit en last.

Nu stannade vandrarne vid ett tecken av greve Max, som upptäckt något rörligt nere på sjön. Där kom en ångbåt på fjärden, med flaggor på halv stång, klädd med granris. På fördäck stod en likkista av ek, beströdd med kransar och blommor; akterdäcket myllrade av svartklädda:

— Vet ni vem som kommer där?

— Nej! Låt oss se!

— Det är Jenny!

— Zachris gör bäst teater utanför scenen!

— Zachris tror att hans hustru behärskade litteraturen, och han ser i henne ett tidevarv som går i graven.

— Och han har efter hennes död hängt upp hennes röda toffel ovanför sin säng.

— Har Zachris blivit symbolist?

— Och så har han rest ett minnets tempel åt den stackars obetydliga Jenny, det vill säga åt sin egenkärlek, ty glömmen ej: det var hans hustru! Hans!

Vad säger Kilo?

— Det vackra som fanns hos Jenny, utplånade han. Såg ni ej hur hon blev lik honom?

— Lika rå!

— Aldrig var hon så mot mig.

— Kilo säger artigheter åt sig själv.

— Det var visst icke min avsikt, jag ville endast lägga en blomma … på hennes svepning, som en gång var min brud …

— Som Zachris stal. Allt vad han ägde hade han stulit; han stal människor och tankar, ord och uttryck, han kunde stjäla utseendet av en person han beundrade; han kunde stjäla en annans ryktbarhet och talang, substituera sig i en annans liv …

— Tyst! Tyst! Tyst! Falkenström!

— Ja, om den döda kvinnan skall jag tiga, men om Zachris skall jag tala.

— Skriv i stället!

— Det förtjänar han icke! — — — I tjugo år flydde jag denna varelse, men han förföljde mig, och begagnade Jenny som limspö. Ni vet ju själva hur han åt ut mig ur mitt hem, och lockade min hustru utan att själv få henne; ni vet hur han stal mina vänner, i vilkas krets jag infört honom, och så, att när jag kom hem ifrån utlandet satt han med mina vänner, mina förläggare, mina teaterdirektörer. Jag utrotade honom ur mitt minne, men han gjorde sig påmind. När mitt namn förekom i en tidning, stod alltid hans namn invid, hälst förut; trycktes ett upprop, alltid Zachris först och jag efter. Detta erfor jag som ett obehag, ett orenande sökande, och jag trodde mig ibland vara förföljd av honom som en man kan vara förföljd av en kvinna, och med samma äckel mottog jag hans påtrugade vänskap. Ibland tyckte jag mig i hans blickar läsa en olovlig böjelse, så att jag rodnade inom mig och skämdes över mina misstankar, men när jag slutligen fick halv bevisning, så flydde jag. Det förefaller mig nu som om denna sterila själ ville suga mannakraft ur mig; och var gång jag avbröt kontakten med honom, så sinade han. Men hans instinkt ledde honom som en blind mullvad att gräva sig fram till mina fiender, och allt det hat jag lyckats väcka, ompolariserades och blev till sympati för honom. Ni vet ju hur han alltid bekämpade och förstörde mina idéer, samtidigt med att han uppträdde som min vän och lärare; sade jag rött, så sade han blått, när blått var modefärgen, men när det knep, gjorde han mig till ansvarig för den blå färgen. När jag i »Sömngångarne» bestred ap-teologien, ty det blev teologi, så reste han på turné med apan — och positivet, men när han då fick på skallen, så förfalskade han situationen och gjorde mig till ap-kungen, som han straxt därpå avsatte från den tron jag aldrig sutit på.

— Förlåt honom!

— Att förlåta är att taga till baks, och jag förlåter honom därför aldrig. Varje gång jag dödades, så kröp denna likmask fram; och jag stryker honom ur mitt sinne och minne som representanten för den perversa tid som kallade sig nydaningens, därför att den var förfallets, nämnde sig sanningens, därför att den var lögnens, det vederhäftigas, efter den var humbugens, de falska profeternas, reklamens och de stulna reputationernas. Skriva om honom? Det har Hoffmann gjort så bra i sin Zacherle eller Cinnober, denna djupsinniga saga som Zachris aldrig förstod, förrän han fick sin Cinnober i der Kleinpaul, vilken för närvarande sitter som en trämask i Zachris’ ruttna stubbe och äter honom invärtes så att han snart ligger som lite maskmjöl i mossan.

Ångbåten hade kommit under bergsbranten, och stenkolsröken hade stigit upp driven framför av medvinden.

— Fyfan vad det luktar vätesvavla! sade revisorn, och tog fram sin kikare: Där står de allihop, och Zachris håller riddarvakt vid kistan …

— Säg inte så hårda ord, bad Kilo.

— Och där står din f. d. Tekla med sin prins.

— Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister! sade Falkenström, som utanför klostermurarne återföll i sina vilda tag glömmande all andlig gymnastik.

— Frid över dem! sade revisorn.

— Frid över alla! Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra är förgånget!

— Det förra har luktat i tio år och hotar förgifta det kommande växande! Vi äro främlingar i vårt eget land, men vi voro nog födda främlingar här i gropen.

— Vi voro en gång barn av vår tid, men den tiden är förbi, och vi äro blivna den nya tidens barn.

— Vi äro vordna män, och det höves icke män skrika på gatorna, fastän det kan kläda pojkar.

— Det förra är förgånget! Frid över det!