FEMTONDE KAPITLET.

Revisorn, eller den »Mördade revisorn» som han kallades, hade börjat i gamla bergskollegium efter slutad bergskola. Han var kemist, men kunde för övrigt alla naturvetenskaperna såsom hans samtida, innan specialisering och materialsamling blev huvudsak. Han var lärjunge av Linné, Berzelius, Bernardin de Saint-Pierre, Elias Fries. När darwinismen kom till världen, skulle ju utvecklingsläran tillämpas på kemien, och enligt Hæckels monism eller teorien materiens enhet, borde ju kemiens 64(?) enkla ämnen falla, liksom en gång alkemisternas 4 element. Mendeljeff försökte ställa opp ett naturligt system, vilket åtminstone väckte tanken på orimligheten av enkla ämnen. Crookes uttalade som sin grundade åsikt i Genesis of the Elements, att alla enkla ämnen voro ett och samma urstoff, antingen nu detta hette väte eller protyl. Därmed väcktes frågan om ämnenas övergång i varandra, och när man bejakat detta, måste man godkänna korollariet: guld kan göras av oädla metaller. Guldmakeriet kom upp, rykten lupo om lyckade försök i gulds framställande ur koppar och silver. Flera enkla ämnen analyserades. Svavlet befanns vara ett fossilt harz, bestående av kol, väte och syre; joden var en manganklorur; fosforn ett vax som kunde transmuteras till arsenik; metallerna voro kolväten o. s. v. Läroböckerna började uppställa den oorganiska kemien i analogi med den organiska; metallerna voro alkoholradikaler (kolväten), oxidhydraterna voro alkoholer, oxiderna voro enkla etrar och salterna voro sammansatta etrar.

Guldmakeriet vid sekelslutet var således utsprunget ur evolutionsläran och monismen, men med darwinisternas vanliga tröghet, stannade de stirrande framför sina egna konsekvenser som de kallade medeltid, vidskepelse och alkemi. De trodde nämligen att allt som låg före 1857 var vidskepelse och att med dem det enda sanna ljuset kommit i världen.

Revisorn hade aldrig läst alkemi, utan hade genom observation på mineralens förekomst i naturen utspekulerat deras uppkomst ur varandra, och genom läsningen av Berzelii ungdomsskrifter fått en fast övertygelse om metalltransmutationernas möjlighet. Berzelius hade nämligen sett att växter som odlats med rent vatten i kiselsyra, efter förbränning företett i askan alla de metaller som växter odlade i jord innehöllo. Därav slöt han riktigt, att elementen kunde övergå i varandra.

Därpå hade revisorn skridit till experimenten, och i klostrets laboratorium haft ostört tillfälle att pröva sina beräkningar. Där glömde han sin vanära, där renade han sig vid eld och vatten från all den uselhet han genom hustrun iråkat, då han dragits in i en krets av förfallna människor, vilkas dåliga inflytande han av böjelse för hustrun ej kunnat undgå.

*

Emellertid, en vacker vintereftermiddag sutto vännerna i biblioteket hållande tankeövningar. Det var revisorns tur att debutera, och under djup uppmärksamhet åhördes följande dialog om tvenne så alldagliga bekantskaper som kornknarren och göken.

*

— Hur gammal är du nu?

— Jag är bortåt sjuttifyra år, så där.

— Och har varit liten jordbrukare hela ditt liv?

— Hela mitt liv. Jag har sen jag var pojke gått vid plogen och lien …

— På åker och äng?

— På åker och äng, morgon, middag och kväll, natten med ibland.

— Det är alldeles som jag, fastän jag har fyllt åtti år. Nåå du, du känner väl en liten fågel som kallas kornknarren?

— Hm! Måtte väl det. Hur så?

— Har du sett den fågeln?

— Sett? Ge mej si! — Näh, det har jag inte! Har du?

— Näh! — Har någon av dina anhöriga eller bekanta sett den?

— Näh, inte vad jag vet.

— Ingen av mina släktingar heller, och ingen av mina bekanta; och jag har ändå frågat dem allihop. Jag har kastat sten efter den fågeln, när jag hörde honom bredvid mig; jag har lossat skott efter honom, jag har hetsat jakthundar in i säden efter honom, men jag har aldrig fått fatt i honom. Det är en konstig fågel.

— Jo, tyst, jag har sett honom i Riksmuseum uppstoppad.

— Det är sant, det har jag gjort med. Men hur kan man vara säker att det är samma fågel som säger arp snarp i åker och äng?

— Det skall väl de lärda veta.

— Lärd eller olärd, men om jag hör det snarpar i rågen, lägger till med ett skott ditåt, och sedan apporterar en död fågel, så har jag icke full bevisning att det var den fågel som snarpade. Och ser du, i samma stund haglen ha dödat så har fågeln upphört att snarpa.

— Det är påtagligt!

— Det givs sålunda en möjlighet att museifågeln Gallinula Crex som räknas till sumphönsen skulle kunna vara en annan än kornknarren? Även därför att sumphönsen leva i sumpar, men kornknarren på åkrar och ängar som i allmänhet äro torra, då vi veta att rördikningen är en fiende till alla vadarefåglar, till den grad att storkarne minskat sedan dikningen blivit mera allmän.

— Nå, vart vill du komma?

— Vänta lite! — Tror du att kornknarren kan flyga?

— Näh det kan han väl inte, för då skulle han lyfta när jag kommer skramlande med slåttermaskinen. Jag har haft fågeln framför mig på en klövervall, sutit på maskinen högt upp på bocken; jag har skalat av ängen, men någon fågel fick jag inte se, varken löpande eller flygande.

— Ja, nu säger de lärda att han är en dålig flygare …

— Kan de lärda veta det bättre än vi?

— Antag att de kunna veta det, menar du att en dålig flygare skulle kunna flyga över Öresund eller Engelska kanalen?

— Nej, det kan icke en dålig flygare, och de årsfödda ungarne till en dålig flygare måste väl öva sig innan de ge sig av ut på sjön.

— Alldeles, ja! Nu säger de lärda att kornknarren tillhör norra Europa och Asien, men att han flyttar om hösten ända ner till mellersta Afrika; det är väl lögn förstås.

— Inte vet jag.

— Men böckerna tillägger att han flyttar mest löpande …

— Han kan väl inte gå på vattnet heller …

— Nej; och kunde han, skulle man väl se honom i Öresund eller Kanalen. Simma kan han inte, för han saknar simhud mellan tårna.

— Det är en konstig fågel.

— Och så allmän ändå! Han finns ju över hela Sverige. Anser du inte man kan säga att det finns en på var hektar?

— Det är väl för mycket; säg en på sju tunnland odlad jord.

— Gott vi säger en på 3½ hektar då. Nu äger Sverige 3½ millioner hektar odlad jord; alltså äger Sverige 1 million knarrande kornknarrar; men du vet att vadare leva i par och att vi således få två millioner för en. Dock för att vara frikostiga, så tar vi 50% missräkning och säger en million runt. Nu tillägger böckerna att denna fågel lägger från 7 till 12 ägg. Vi såsom blygsamma hålla oss till 7, lämnande de 5 åt rovfåglarne. Detta gör emellertid 8 millioner kornknarrar på hösten, vilka i flyttningstiden måste ge sig av ur landet, eller dö. Hur skall man nu tänka sig denna utvandring?

— Antingen flygande eller gående, tertium non datur, i detta fall.

— Rätt svarat, flygande eller gående. Men nu kunde de inte flyga, eller endast flyga dåligt; alltså måste de gå. Som Sverige (-Norge) blott har landfäste i norr, måste utvandrareströmmen gå över Haparanda och trakten därikring. Men de stora älvarne som skola passeras?

— Det är ju orimligt, och om för övrigt 8 millioner även successivt, tågade från Skåne till Norrbotten, måste man märka dem på landsvägar och järnvägsbankar liksom fjällemlarne; nej det går inte! De måste flyga!

— De måste flyga, fastän de inte kan flyga!

— Ja de måste flyga, ty England har lika många kornknarrar som vi, och England saknar landfäste.

— Men då måste de engelska kornknarrarne antingen få flygförmågan på hösten, men det är orimligt, ty själva storkarne äro nödgade anställa reguliära flygövningar med sina ungar, innan de våga flytta. Jag anser det vara orimligt att kornknarrarne kunna flyga över Engelska kanalen utan föregående övningar; men även om de kunde flyga, skulle sjöfarande se några flockar av de 8 millionerna; och på franska kusten som är bevakad av tullkarlar, vilka bilda en enda jägarkedja, skulle de vilande fåglarne ha observerats.

— I sanning, ja; i synnerhet som deras flykt uppgives vara mycket låg; Kolthoff anser också denna låga flykt vara orsaken att så många kornknarrar falla för telegraftrådarne under höstflyttningen.

— Kornknarren kan alltså flyga?

— Ja, men bara lite. Brehm, den största auktoriteten säger att han flaxar snarare än flyger; och samme författare påstår att han vandrar om nätterna och flyttar sannolikt till fots.

— Återstår alltså oförklarat hur han kommer över Öresund och Engelska kanalen.

— Men Medelhavet återstår, ty han lär vistas i Afrika om vintern. Skulle vi dock stryka Medelhavet, så återstår Alperna. Tror någon att dessa små varelser kunna tåga över Alperna? Åtta millioner svenska kornknarrar tågande årligen över Alperna? — De åtta millionerna från England oberäknade, de sexton millionerna från Tyskland oberäknade. Det går icke!

— Vad tror du då?

— Jag tror att denna vardagliga enkla naturföreteelse är oförklarad; jag tror att naturen har lika många olösta gåtor som förut. Aristoteles och Plinius den yngre grubblade redan de över kornknarren och kallade honom vaktelkungen, emedan de ansågo honom anföra vaktlarnes tåg. Ja det troddes till och med i forntiden att tranorna togo kornknarren på ryggen, så oförklarlig fann man den oflygga fågelns flyttningar.

— Kanske museifågeln är en annan?

— Ja, men Brehm har haft honom i fångenskap.

— Hörde Brehm honom sjunga arp snarp (eller crex crex)?

— Det vet jag inte.

— Återstår icke en möjlighet, att efter höstruggningen härstädes fågeln byter hamn och blir oigenkännlig? Du vet ju att kornknarrens ungar födas med svart ull …

— Jaså, du tror att göken blir hök på hösten?

— Nej, inte det, fastän jag verkligen i september har skjutit en gök, troende det vara en sparvhök … Nu finns det i Himalaya en hökgök som liknar en hök och själv ruvar sina ägg …

— Apropås, har du sett gökägg?

— Ja i samlingar.

— Hur vet du att det var gökägg då?

— Han sa så …

— Hade han sett ägget läggas i boet?

— Nej, men han hade sett en gök flyga kring boet.

— Ja, det är det vanliga; man har sett en gök flyga omkring boet; så tar man boet, men man finner icke ett ägg olikt det andra. Hur vet man då vilket som är gökägget?

— Det vet jag inte.

— Hur kan man förklara att gökens ägg äro olika allt efter boet han lägger i?

— Det kan man inte förklara: då göken väl icke kan måla sina ägg.

— Hur skulle man få full bevisning på eller konstatera ett gökägg?

— Om man såg en gökunge krypa ut ur ägget …

— Har man sett det?

— Inte vad jag vet.

— Vad har man sett då?

— Man har sett en gök flyga kring ett bo eller besöka ett bo.

— Har någon sett den värpa?

— Nej!

— Hur kan man då veta att det är ett gökägg?

— Man önskar så livligt tro det.

— Alldeles rätt! — Är det likt naturens sätt att gå till väga detta: att en så stor fågel lägger ett så litet ägg och att detta ägg kan antaga vilken form och färg som hälst?

— Nej, det är alldeles mot naturens vanliga ordning, där allt sker så regelbundet och stadigt återkommande. Dessutom är den nyfödda gökungen alldeles för stor t. ex. för sädesärlans äggskal.

— Hur skulle man kunna förklara gökens hemlighetsfulla fortplantning? Hur får han sina ungar?

— Jag har hört en jägare mena att göken behåller ägget i de 21 dagarne och att ungen ligger färdig i ägget när det lägges. Det vill säga: han föder levande ungar.

— Har man exempel på sådant från någon annan djurklass?

— Ja, hos ormarne, särskilt hos snoken, som både kan lägga ägg och föda levande ungar.

— Kan man säga då att gökens fortplantning är säkert känd?

— Svårligen!

— Och gökäggen äro samtligen musei-ägg?

— Sannolikt.

— Då så många vardagliga naturföreteelser äro okända, vore icke skäl att forska vidare i all blygsamhet?

— Jo, visserligen! Det är först på de sista åren man kommit underfund med ålens fortplantning, vilken man in på våra dagar trott vara hermafroditisk, emedan man aldrig funnit någon rom i ålen, och romsäckarne saknat utförsgång.

— Vad tror man nu då?

— Man tror sig veta att ålen endast fortplantar sig i havet och ger en larv som är olik föräldrarne; kanske också föder levande ungar som tånglaken!

— I sanning, naturen äger hemligheter!

*

Greve Max tog ordet:

— För visso, naturen äger hemligheter. Flyttfåglarnes tåg är också en gåta. Man ser dem innan de ge sig av, man ser dem när de kommit, men man ser dem icke flytta, och man ser dem icke komma: de ha flyttat, de ha kommit. Men man får noga skilja dessa ifrån strykfåglarne, vilka man ser stryka. Vad tror en teosof om detta, du Kilo?

— Om teosoferna reflekterat över detta, vet jag icke, men Swedenborg talar om okända, högt belägna platser på jorden, där mäktiga väsen bo.

Plato talar om detta i Phaidon, där han säger att vi bo på botten av en skål, där allting är förstört av vatten; men på de höga platserna, däruppe, simma öar av luft på etern. Detta med skålformen är att beakta, ty stiger man i en ballong, ser man den konvexa jorden under sig vara konkav, vilket strider mot fysikens lagar, och ballongfararen lämnar aldrig horisonten, utan den är alltjämt i ballongens nivå. Jag vill nu bekänna att jag tror på tillvaron av de »höga platserna», ty jag har sett dem.

— Vad säger du?

— Jag har i horisonten, flera år i rad, observerat några molnbankar, vilka icke kunde vara moln, ty deras former återkommo: jag tecknade av några, som ni kan få se. Hören nu och observeren själva sedan. De likna dels höga skogbevuxna stränder med vikar och dalgångar; dels Rhentraktens landskap med stalp och borgar … Om det vore moln, skulle de förändras från ena dagen till den andra, men jag har funnit konstanter som jag tecknat …

— Men man känner ju hela jorden utom polerna.

— Är det säkert det?

— Man har ju seglat runt jorden.

— Är det säkert det? Man kan ju segla runt på en yta och komma tillbaka till utgångspunkten. Känner ni de loxodromiska linjerna? Om man seglar beständigt i samma streck, så seglar man upp en spiral, som under ett oändligt antal vindlingar närmar sig polerna utan att nå dem. Kanske det är därför man aldrig når polerna, och kanske kompassen är den som leder vandrarn vilse.

— Men stjärnorna då?

— Vad veta vi om stjärnorna? Ingenting! Om de äro världskroppar eller lysande punkter! Som ljuskällor äro de högst misstänkta, ty de gå rakt emot fysikens lagar. Ju starkare förstoring, dess mindre synas de, tills de slutligen upplösas i intet. Planeterna däremot reduceras ju till runda skivor.

— Ja, men om man fotograferar stjärnorna, så får man också runda skivor.

— Det är tubens runda glas man fotograferar.

— Men spektralanalysen?

— Den skulle vi hälst inte tala om. Newton fick aldrig se de Frauenhoferska sollinjerna, emedan han släppte in ljuset genom ett hål. När kollimatorspringan kom, då såg man först springan reflekterad 8 gånger från A till H. Med starkare förstoring upplöste sig dessa linjer i flera finare, som slutligen räknades till 100,000. Tag två visitkort kant mot kant och håll mot en lamplåga, så ser du alla »sollinjerna». Dessa linjer äro interferenslinjer, och ha således ingenting med solen att göra, efter som de framkallas av en lamplåga också. Döm då om värdet av stjärnornas spektra.

— Ja, den berömda spektralanalysen har nog sett sina bästa dagar, ty den anger icke vad den skall. Om du håller en kall kropp i en vätgaslåga så får du svavlets spektrum. Svavlet finns där icke, alltså är utslaget falskt. Om du däremot bränner fosfor i en vätgaslåga så får du Bariums spektrum, utan att Barium är närvarande, såvida man ej får antaga att Barium bildas av fyra fosforväten vilka ekvivalera Bariums 137; men då äro vi inne på ett nytt kapitel …

— Och det är just det nya kapitlet som vår vän revisorn skall demonstrera för oss imorgon, då vi råkas i hans laboratorium.