TJUGONDE KAPITLET.

När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo hans tankar in i en ny riktning.

Hans ekonomi var genom tidningsköpet bliven god, ty den gamla redaktionen bibehölls med ökade löner; detta gav honom lust att leva, börja om ett nytt friskt liv med en frisk människa. Varför skulle han vara sjukskötare och liksvepare? Jenny var ju slut, det såg han i kväll. Hon hade förlorat all charme för herrarne, och det var dit han ville, ty nu skulle han äntligen få ro. Nu kunde han köpa sig en ny kvinna som skulle vara hans förnöjelse, hans ålderdoms fröjd och varför icke hans sjuksköterska …

Här reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton, antecknade han den …

Därpå fortsatte han framåt. Gossarne skulle genast sättas ut i … ja vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått deltaga i backanalerna var nog icke så klokt; att de utpuffats som snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting, och de här hade icke folkskolebildning …

Nu hördes skrik uppifrån. Zachris sprang upp för trappan … Jenny hade rest sig i sängen och tycktes betrakta något som ingav henne skräck …

— Skaffa en läkare och sköterska, genast, men visa dig icke mer! Jag kan icke se dig!

Zachris var icke heller angelägen om ett närmande, utan mottog med nöje ordern, och gick ner att utföra befallningen …

Och så började dödskampen … Den var icke skön och icke uppbygglig. Gossarne voro absolut känslolösa, anställde observationer och gjorde reflexioner som vivisektörer. De voro födda i våldtäkt, och modren hade förbannat dem i moderlivet redan.

Zachris gick fram och åter på golvet nere i våningen och hörde hela förloppet. Det lät som om man sågade ved däruppe. Ibland grät han av medlidande, när han föreställde sig själv i samma belägenhet; ibland åter, när minnet av allt varmed hon pinat honom, dök opp, erfor han en viss tillfredsställelse: »Känn på du, hur det känns att pinas,» tänkte han. »Det ingen vågat, det vågar han, döden!»

Därpå grät han igen, minnandes några vackra scener ur det fula samlivet.

Ibland läto hennes rop som en barnsängskvinnas, och då erinrade han den första förlossningen. Det var ett stort ögonblick. Och modrens sista kvidande innan barnet kom liknade så ett litet barns, att han trodde detta vara fött. När slutligen den nyfödda skrek till, trodde han återigen det var modren.

Fram på nästa förmiddag blev det tyst. Då kom sköterskan ner och förkunnade slutet.

Därpå blev det kav lugnt utom honom och inom, och han föll i en djup sömn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning av tomhet, förtvivlan, ånger över allt brutet och allt underlåtet, av befrielse, egen och hennes, av något intressant, ovanligt, försonande, som tillsammans kändes som en vällustig smärta.

På andra dygnet njöt han av lugnet som han icke haft på många år. Nu var han oåtkomlig, stark, ty nu kunde de icke plöja med hans kalv, icke styra honom med hennes betsel. På tredje dygnet hade han haft så mycket bestyr med graven att han bara längtade få henne ur huset för att han sedan kunde få möblera om igen, inrätta sig som ungkarl och bestämma om allt utan att hans vilja skulle korsas.

Begravningen gav honom något bekymmer, ty då man numera icke bjuder gäster, så blir den större eller mindre tillströmningen ett plebiscit, ett uttryck av ens notering på fåfängans marknad. Zachris, som noterades lågt för tillfället, ville icke riskera ett fiasko. Han måste personligen anmoda alla ståndspersoner, alla namn och finare märken. Det här var en föreställning, en premiär, och tidningarne skulle referera den. Han beslöt först skicka pojkarne, men när Bruntes ambassad avlopp så olyckligt, beslöt han gå själv. Att yrka eller hota eller locka med byte av tjänster dugde icke mer; han måste fara omkring och tigga.

Han gjorde sig så liten som möjligt, och lyckades krypa genom många nyckelhål, men icke genom alla. De som kände honom riktigt, visste att han skulle begagna deras namn för att kava sig upp — och därmed trampa ner dem.

På begravningsdagen mönstrade han sin trupp och fann den respektabel. Han var åter chef, hade manskap, och kunde operera. Vid graven uppträdde han och talade om sina förtjänster i litteraturen, om den stora revolutionen, om härföraren och lederna, om motståndet och krafterna, men höll på att glömma bort Jenny, som han slutligen gav ett erkännande. Hon var naturligtvis den bästa (eftersom hon var hans) och så vidare.

Det var en triumf; men det skulle slaktas fångar på graven, och Zachris, som aldrig velat höra talas om Jennys beundrare, uppfann nu en serie av »olyckliga tillbedjare», vilka namngåvos i en liten tidning. Alla som varit artiga mot frun i huset förvandlades till älskare, naturligtvis olyckliga, ty hon var den äkta troheten. För att hämnas på Falkenström för hans uteblivande nämndes hans namn först; »han hade av lätt förklarliga skäl icke infunnit sig, men hans krans talade».

För att kunna flagga med andra uteblivnas namn, infördes även dessas ursäkter, vilka ju för anständighetens skull varit inlindade i en artighet.

Doktor Borg pressade man som en matros på följande sätt i referat: »Dr B., den avlidnas speciella vän, skulle ha skött henne under sista sjukdomen … —»

Landshövding O., ett stort märke, stals på ett listigare sätt. »Fru Z., som räknar anor från Närike, härstammade från den ädla släkten O., för vilken ätt vår mest berömda landshövding kanske icke är alldeles främmande.»

Telegram trycktes även; gamla brev offentliggjordes, och Jenny blev en stor succès för Zachris. Hon hade varit ett centrum, en Sokratisk Aspasia i den stora stilen, och hennes inflytande på samtidens litteratur kunde sägas vara omätlig. (Att Zachris’ inflytande varit enormt kunde man sluta därav.)

*

När Zachris kom hem efter begravningen, märkte han att huset såg så rent och sopat ut. Och på aftonen hade han glömt henne och det förflutna; det var bara skönt tyckte han. En stilla frid, som liknade en allvarlig glädje, emellanåt kryddad av triumfen att åter ha samlat alla fiender och avundsmän under sin fana.