SJÄTTE KAPITLET.

Jenny hade dukat i förmaket för två. Det lilla bordet stod framför brasan, ty det var mycket kallt ute och inne. En vit azalea prydde bordet, och med sina snövita blommor i det mörka lövet stod den som en brud bland ansjovis och ost, portugisisk lök och salt tunga. Brasan fladdrade och kastade ett rörligt rosensken på de vita kalkarne, vilka tycktes dallra i en rysning av de skarpa lukterna från maten.

Jenny gick i morgonrock med en ros vid barmen. Det var hennes födelsedag, men vilken i ordningen visste man ej. Hon ensam visste det, och därför såg hon sig i spegeln då och då. Denna spegel var en stor trymå som visade hela figuren, och i dag var den mer uppriktig än eljes. Höfterna hade lagt ut, det förr så fina livet rann över korsettens bräddar, skuldrorna hade ökat och på ryggsidan bildat en börda som tryckte ner.

De runda kinderna hängde över kragen och antydde i sin fettram var det fordom så lilla ansiktet sutit. När hon kastade huvet bakut, så töjde sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trädde fram, den unga flickan var åter där. Därför övade Jenny denna gest framför spegeln, motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en fällning av ögonlocken, under vilkas betäckning gavs en svag eld. Men en förut omärklig skuggning på överläppen hade ökat, och man såg liksom ritade med bränd kork två små mustascher, vilka hotade fördärva de vackra kurvornas spel kring munnen med införandet av två räta linjer. Pincenezen låg gömd i bordslådan, men måste fram vid pianot, då ryggen likväl vändes mot åskådaren, ännu så länge.

— Tjugonio år! inför världen, trettifyra inför mig själv, och spegeln! tänkte Jenny och rätade på växten för att göra sig smal. Men denna manöver medförde en olägenhet, att barmen trädde för långt fram och att kinderna föllo ner på halsen. Striden mot åldern hade börjat, denna förtvivlade strid, vars utgång var given; säker, oemotståndlig.

Falkenström hördes i tamburen, infördes av trotjänarinnan och stod i salen. Mera lik en död än en levande; nyrakad och nybadad, men som ett lik med släckta ögon och en lätt fross-skälvning över hela kroppen.

Jenny baxnades:

— Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?

— Det kan du väl räkna ut.

— Nej, fy, ett sådant svin.

— Det ska du säga som är gift.

— Är du inte gift?

— Nej, jag är ogift som du vet.

— Skilj dig då!

— Jag håller på. Väntar bara att barnen ska växa från mig, så att smärtan blir mindre å ömse sidor.

— Gratulera mig i alla fall och tack för azalean!

— Vartill skall jag gratulera dig? Till att ha lämnat den rysliga ungdomen bakom dig?

— Å hut!

— Eller till att ha kommit närmare slutet?

— Snarare det!

— Ja, det är ett helvete att leva.

— Stig nu in till brasan där jag dukat för oss två.

— Oss två? Var är Lars Petter då?

— Han är upptagen och ber oss hålla till godo med varandras sällskap.

— N-j-aså? Ja, stor sak i Lars Petter, men det är synd om ditt goda rykte, ja, det är värt något …

— Mitt rykte? Hör på den? Inbillar du dig kanske några saker?

— Inte alls, det vet du; men att tjänarne ska prata, det är verkligen synd.

— Jag har ingen fläck på mitt rykte …

— Det vet jag, och just därför är det synd du skall få det oförtjänt … Ni kallar mig fördomsfull och konservativ, men ni får orätt en gång; ni tycker att allting går an, men det går icke an.

— Du är väl ingen Don Juan heller!

— Nej, det vet du också, men jag är rädd om mitt rykte och vill icke bära hundhuvet. — Jag har aldrig förfört någon, varken fru eller flicka …

— Inte det?

— Nej! — Om en kvinna, gift eller ogift, kommer opp på ens ungkarlsrum och bjuder ut sig, så är det hon som bär skulden. Får hon gå ohörd två gånger, men höres den tredje, så har den fattige ungkarlen uppfyllt hederns lagar.

— Om vi skulle sätta oss nu, i stället för att prata?

De satte sig. Äta gick klent, men dricka gick bättre. Falkenström hindrades icke njuta av värmen, vinet och den livliga konversationen.

— Hur är det hemma? frågade Jenny.

— Rysligt! — Alldeles rysligt! Jag tror jag är i helvetet! Fattigdom, vanära …

— Hon är kvar?

— Väninnan är kvar! Men jag börjar frukta hon kastar sina ögon på min dotter … Tänk dig det!

— Det också? — Och så ska det alltid vara en norska.

— Ja, det kommer spetälska från det svarta nattlandet … »Ja vi elsker detta lannet» som hatar oss, och som skickar sin syffe på oss i alla former! Sen de upphäft prostitutionen i Kristiania, så kommer lues på alla sillskonare till Sveriges hamnar. Vet du varför de upphävde prostitutionen då?

— Näh!

— Därför att de höll på få prostituera alla fruar och familjeflickor.

— Nej fy!

Det tillhörde Jennys egendomliga natur att älska örfilar, ty hon var naturligtvis för prostitutionens upphävande, men att höra den motsatta meningen verkande som ett käpprapp eller en örfil, vilket skakade upp henne ur försoffningen.

Falkenström hade genom andras förvållande råkat ner i dyn, och för att kravla sig upp, måste han ju böka i den. Han led som en fördömd, betraktade sig nästan som en sådan. Drömde alltid om vackra dikter, men fick endast se livets fula sidor. Försökte i flera repriser dikta om verklighetens fasor till något vackert, men föraktades då av sina kolleger och kallades förgyllare. Erkände inför sig att det var ett skälmstycke framställa uselheten i lysande färger.

— Vet du Jenny, man skall vara ett svin för att kunna trivas med livet. Jag sov i natt, kan du tänka dig, i samma våning jag bodde nygift första gången. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! Är det inte bättre att säga människorna det rent ut, så vet de vad de ha att rätta sig efter. — Tänk dig, samma våning, och där är nu bordell. Jag kan inte neka att det var mig ett vilt nöje få spotta ner det där förgångna som jag gick och trodde på, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde själv i dynga utan att veta det; gick sorglös, trogen och enfaldig …

— Hör du Falx, hade du ingen skuld i detta?

— Jo, den bestulne brukar ju få skulden ibland att han var för godtrogen, och då går tjuven fri. Och är man inte godtrogen, kallas man misstänksam; alltså hur man handlar, så är det galet!

Maja hördes rusta i salen utanför. Jenny steg upp och stängde dörrn.

Falkenström reste sig och öppnade dörrn.

— Inte stängda dörrar! sade han kort och bestämt.

Jenny ämnade bli ond, men vålade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av samma skäl underlät hon som oftast att bemöta fientliga meningar, och av denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon föreföll så affabel och upplyst, följaktligen så angenäm att konversera, men utan att vara allt detta.

Falkenström drog en suck så djup som om han ville ge upp anda och själ.

— Du suckar, du, men tänk på mig!

(Man skulle alltid tänka på henne först, när man led.)

— Vad går det för nöd på dig?

— Ser du inte på mig att jag fyllt år?

Falkenström kastade en blick på Jennys person, och i hans ansikte, obevakat och obehärskat, kunde Jenny läsa sanningen. Men hellre förekomma, tänkte hon, och driven av behovet vara över i alla punkter, att vara den intressantaste, bära på det största lidandet, dölja den farligaste hemligheten, beslöt hon begå självmordet. Det var en bravad, ett begär att ådraga sig hela intresset, det stora medlidandet, inför vilket hans sorger skulle blekna.

— Jag är den olyckligaste människa som nu lever! Det tror du inte.

Falkenström såg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty han hade ställt in sig på att själv få utgjuta sina bekymmer.

— Du tror inte! — Vill du ge mig hand på att icke röja min hemlighet? För dig skall jag yppa den, för dig ensam. Ge mig din hand!

Falkenström räckte en hand, gapande för att sluka något så rart som ett fruntimmers hemlighet.

— Jo, du, om fem år är jag gumma.

— Ah, nej!

— Då fyller jag fyrtio år!

— Du är ju bara tjugonio?

— Nej, jag är trettifem! — Om fem år — är jag — gumma!

I ett ögonblick, då hon föll ihop av smärta, såg han verkligen gumman, med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara artig, skulle protestera, men protesten vände sig i munnen och blev ett:

— Stackars Jenny!

Hon hade visserligen äskat medlidande, men inte i den formen, och därför blev hon harmsen, måste bryta ut.

— Ja, och tänka sig att jag skänkt bort min ungdom åt den där uslingen. Och det allra värsta, vet du vad det är? Jo att den skurken har gått och väntat på detta, att han längtat få se mig gammal och ful, för att få slänga mig. Om fem år, tro mig, vill han inte gå med mig på gatan, för att slippa skämmas.

För att trösta henne ville Falkenström dra en parallell med sina sorger, och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke höra talas om hans sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan de utplånade intresset för hennes. Hon återvände alltså hastigt till sin utgångspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, föll hon ner i en något prosaisk fråga, vilken var ämnad uppskrämma honom till det yttersta rörande följderna av hennes farliga hemlighet:

— Är det straff på att gå med falskt prästbetyg?

Falkenström olustig över sin avklippta utgjutelse svarade kort och bittert:

— En man skulle få Långholmen, men ett fruntimmer räknar man inte så noga med; ni är ju otillräkneliga! Själva den finskbrytande Kowalewski gick med falskt prästbetyg, ty hon var född 1850, men skrev 1853.

— Å skäms!

— Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prästbetyg.

— Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. är? Och fru P., och fru R …

Hon måtte ha läst en viss tillfredsställelse i Falkenströms ansikte, och hon måtte även ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul chartreuse, turnerade hon helt hastigt:

— För resten, vad gör det, bara man åldras med grace och kan bära sina år med smak. Va, inte är jag så gammal?

Nu kastade hon huvudet bakut och fällde ögonlocken över de svarta eldarne.

— Bränn inte dina kol för mig, Jenny, det är förgäves. Jag går gärna i ditt hov, men vill inte inregistreras bland dina olyckliga älskare …

— Det är Zachris som inregistrerar er, och inte jag. Han går och skryter med er, han räknar upp alla som brännt fingrarna på hans spis … han är den mest egenkära narr, och han räknar sig till förtjänst att jag är honom trogen, men jag är bara mig själv trogen, mina barn och mitt hem. Kan du drömma, att den lilla strunten går och spelar Don Juan och tror att han gör mig svartsjuk. Han har nyss i en bok skildrat sin passion för aktrisen, du vet, och framställt saken som en förälskelse från hennes sida, under det hon bara drev med honom, och smet för några recensioner.

Nu hördes ljud av en dörr och Jenny reste sig:

— En sån buse, som har stått och lyssnat!

— Är Zachris hemma?

— Måtte vara det.

Zachris uppenbarade sig verkligen i salsdörren med ett ansikte vars uttryck var obeskrivligt.

Mot Jenny vågade han icke bryta ut, och med Falkenström, hans falske vän, kunde han icke, ty den oförklarliga sympati som binder falska vänner kommer aldrig till någon förklaring, och fastän de två avslöjat varandras falskhet i många omgångar, hade de aldrig brutit ut. Falkenström hade ofta längtat efter en explosion, men Zachris hade alltid fallit undan.

Denna gång syntes jordbävningen oundviklig, ty Zachris hade med sin inbjudning menat en öppen frukost vid salsbordet och icke detta tumanhand i förmaket som var hans uppfinning. Det var som att röra vid hans sängkammare. Men när hans laddning var tänd, slog den icke ut rätt fram, utan åt sidan; han blev ond på orätt person och hade lyckligtvis överraskat trotjänarinnan med huvet inne i supskåpet. Och mot den frånvarande bröt det löst. En skur av beskärmelser i vilka Jenny och Falkenström deltogo.

Ämnet ältades och tuggades torrt, spottades ut och togs in igen, varpå det nersköljdes med whisky, på förmiddagen, med sedvanlig verkan.

Vänskapen steg högt. Zachris kände sig som en älskad och ärad äkta man, ögonen gräto av sig själva under det munnen log.

— Mina snälla vänner … (men tjockt äll).

För att bli än mer älskvärd gjorde han sig liten, talte om några fiaskon han haft, underlät att skryta, och nämnde icke ett stort namn, utan bekände öppet att han var ingenting, åtrådde ingen ära eller odödlighet. — »Han visste precis vem han var.»

Allt detta klädde honom så väl att Jenny drog honom i mustaschen och sade att han var en bra pojke i alla fall. Falkenström glömde att Zachris snutit honom på stora pängar. Det var så varmt och gott i rummet, så skönt att sitta så här fri, sysslolös på förmiddagen, under det hela mänskligheten arbetade. Man kände sig som undantagsmänniskor. Och man leddes i sin njutningslystnad av en säker instinkt att undvika farliga samtalsämnen som kunnat störa lugnet. Man var principiellt enig i alla frågor; man utgick ifrån att man var ense i allting, och alldenstund man ägde gemensamma fiender, så slaktades dessa inför brasan, flåddes och brändes levande.

Då vinterdagens skymning började trycka, tog Jenny och släppte ner persiennerna, samt tände elektriska ljusen. Detta blev ett uppsving och gav nya stämningar, utom det att man tog sig bättre ut i den belysningen.

— Så här skulle livet alltid vara! utbrast Jenny. Varför kan det inte få vara så?

Någon osynlig måtte ha hört det naiva utbrottet av denna kvinna som ville att hela livet skulle vara en fest, en fest utan bakrus och huvudvärk, ty i samma stund kom Lovisa in med ett brev till patron.

Zachris steg upp, gick ut i saln och läste brevet som han knycklade ihop, bredde ut igen, skramlade med, och slutligen kastade i papperskorgen. Han visade sig i förmakets dörr med blodsprängda ögon och håren på ända:

— Tänk er, utbröt han, tänk denna rysliga Hanna Paj …

— Säg intet ont om Hanna! avklippte Jenny.

— Det är hon som säger ont! skrek Zachris. Och ont om en död människa! Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev från min nyligen döda bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gång, då han var ond på mig.

— Nåå?

— I det brevet säger han, i tillfälligt vredesmod, förstås, att jag icke är hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i överilning, och det tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den döde, att ställa till fiendskap mellan bröder! Det är nidingsdåd! Inte sant?

Falkenström instämde genast, ty han hatade Hanna Paj och älskade icke den döde, men han skulle även för trevnadens skull just nu, om så erfordrats, hållit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke ett spår.

Jenny däremot kunde icke dölja sin sympati för en Zachris’ fiende, ty hon kände alltid ett säkert stöd där mannen fick en ovän, och hon försökte slå bort det som »missförstånd».

— Vad är det för missförstånd? fräste Zachris.

— Hanna är för snäll för att ha menat illa, invände Jenny.

— Är hon snäll? Hon som ränner i hus med sin retikyl full med lögn och skvaller. Som under förevändning av människokärlek besöker sjuka, dem hon förgiftar, som sprider söndring och tvedräkt i familjerna … Det är en djävel!

— Lugna dig, Lars Petter …

— Ska jag lugna mig, när hon kastar skugga på min döda bror, min bror …

Det var nu Zachris’ kända egenskap att adla sin omgivning, sin släkt framför allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig dödlig eljes, men nu måste han apoteoseras, vilken alltid »hållit på honom», mest därför att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke så rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat förmå sig beundra sin brors illitterära arbeten.

Så fort Zachris kände att Jenny stod på fiendesidan, drog han sig undan. Han gick upp på sitt rum i vinden för att skriva ett dundrande brev till Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vänta in honom.