SJUNDE KAPITLET.

Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde hållas gående.

— Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.

— Med hela den skuldsattes förfärliga hat.

— Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.

Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav hon den sin tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.

— Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.

— Inte kan han stjäla mina idéer …

Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om, därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt samtalsämne hon icke fann.

Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta räddningen: och den kom uppifrån.

Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.

— Nu sover det kräket! utbrast Jenny.

— Sover han?

— Javisst!

— Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var ruskigt! — Men det erinrar mig om — jag var en gång gift med ett fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön … Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet, fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare …

— Var hon galen förut då?

— Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon mördade mig.

— Mördade?

— Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams hemlighet …

Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med tummen gjorde en gest åt taket …

— Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas … Ibland tror jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det där bullret inne i rummet.

— Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?

— Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt svartsjuk på, och därför att han har ont samvete … Han var ju med och klöste sönder ditt första äktenskap …

— Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista också?

— Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.

— Då kan han ha’t som han har’t, svarade Falkenström, liksom om han replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.

Då hördes hundskall ute på gården.

— Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars spjälor hon gläntade. Kan du gissa?

— Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar fienden hans vapen och lite till.

— Det var verkligen höjden …

— Sorgklädd som vanligt … hon sörjer över mänskligheten som icke förstår henne … röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir — jag menar en respirator —

— Vi ska drilla henne …

— Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin … Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker hon … Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra, dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten upplöser tungbandet som slappnar … ett slags lös mage vilken sitter i huvut som på kräftan …

— Du är ryslig …

Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om förlåtelse för att hon trängde in.

Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade skönhetssinne.

— Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam, jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig lilla snälla Jenny — si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god dag på dig — jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två, lika mycket, ser du — ja du ska tro vad jag säger — Anders livsgärning var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans uppträdande i kvinnofrågan storslaget — jaa, det var stor — slaget — men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag — inte illa — men min lilla vän, man får icke överskatta — för, det finns intet så farligt som att operera med falska värden … jag tror jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt — o—ch, Lars Petter har en benägenhet, han har en benägenhet … vad har du givit för metern? — hos K. M. förstås … I—mellertid … Lars Petter ska inte vara ond på mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat tillsammans, och ibland ha vi stridit också — nu tror jag vi talar om något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? — Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så — där — ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat, skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en väckelse, vara med på mina föreläsningar.

— Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om … bröt Jenny slutligen sin nödtvungna tystnad. Nej, tack!

— Vänta litet nu, du skall icke försumma ditt hus, visst inte, men du skall tänka på din själ också …

— Har Hanna blitt läserska?

— Du skall icke svara mig, för då kan jag inte tala, jag har icke blitt läserska, jag har ingen annan religion än mänskligheten, jag dyrkar endast — mänskligheten …

— Det var också något att dyrka! avbröt slutligen Falkenström. Vi vet väl vilka suggor vi äro!

Nu slapp det i fröken Pajs spärrhake, och med ett flin som spräckte båda kinderna, lät hon undfalla sig:

— Ja, du kan ha rätt, vi äro ena gris—ar …

Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep ihop munnen om det gillande flinet och återvände till mänskligheten.

— Det må nu vara, min kära Karl Gustav, men jag tar det som en plikt att arbeta för mänskligheten, hör på, vet ni att lilla fru T. har måst söka en anstalt för sina nerver?

— Se så för tusan, hon också.

— Varför tar du så vid dig för det?

— Jo, därför att ni alltid gör en frus nervositet till en anklagelse mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det är icke det. Vill du höra detta resonnemang och erkänna dess riktighet! Att ta emot är ju en förmåga som är obegränsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som hälst, men förmågan att ge är begränsad, förstår du det?

Fröken Paj gäspade och syntes läsa över nästa anförande, ty hon svarade aldrig på tal.

— Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess för att icke vara nervös, men det vill hon inte, och läkarn skulle ordinera henne ett litet barn i stället för sanatorium och skilsmässa.

— Hör nu, fortsatte fröken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa unga kvinnor som gå i hus i egenskap av fruns hjälpreda, ha för litet betalt, skulle man inte ta itu med det?

— Inte alls! Man tar dem av barmhärtighet, därför att de tigga sig till platsen. »De ska gå för bara maten, bara de får sysselsättning» säger de. Och så inskränker man sig, avstår en sängplats, och tar dem fastän man icke behöver dem. Va klagar de då? Och är inte mat och husrum betalning? Du är ett fä Hanna! Alla människor ha det svårt och följaktligen kvinnorna också; där har du nötens kärna.

— Hör nu, uppriktigt sagt, jag tror att nå’n snarkar däruppe, är det Lars Petter, det är så han kallar arbeta; vet ni att jag får lov att gå nu, och det är visst Jennys födelsedag i dag, och jag skulle haft en blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du fått av Karl Gustav, han är alltid artig mot fruntimmerna … ja små vänner, lycka till, mycket nöje; medan mjölnarn sover … Ajö lilla Jenny, farväl Karl Gustav, ska jag stänga dörrn, inte? Nå, må så gott!

Hon gick med ett illamenande fyllflin.

— Kopplerska; sade Falkenström.

— Å, tyst du!

Nu hördes ett knakande ovanifrån, och en elak hosta.

— Zachris har vaknat; nu är han trevlig.

— Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse …

— Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?

— Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan … Hela hans umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring — — — för övrigt vet du att det är för din skull man kommer …

Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.

När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam, tände han på ogenerat.

— Va ä de för ett d—a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag icke kunde säga nej, men jag menade i salen. — För resten är du för gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace …

— Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror …

— Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.

— Det var Hanna …

— Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det är vackert.

— Hon sökte dig, men när man inte får väcka dig …

Svarslös slog han som vanligt näven i bordet så att glasen hoppade …

— Buse! svarade Jenny då hon satte sig ner med det fasta beslutet att söka Hanna Paj, anteckna sig till hennes föreläsningar, och så småningom vinna friheten.

I dag hade hon känt att ungdomstiden var ute, men hon ville återvinna den, hålla den kvar.

— Tänk att för en sån där har jag offrat min ungdom … började hon.

— Jag eller någon annan, någon skulle göra’t, och efter som du valde mig …

— Det gjorde jag icke, men det är inte för sent att välja om. Jag ser nog du tänker få mig med barn igen för att hålla mig fast, men det skall du lura dig på!

— Ämnar du gå från dina barn också?

— Dina lymlar, som du narrat på mig; jag hatar dem, det vet du, därför att de äro födda med lögn och bedrägeri … Det är ju odågor, ligapojkar som du uppfostrat till fängelsefrön. — Jag förbannar de stunder jag födde dem och jag råkade dig på min väg.

Här föll hon i gråt, och Zachris, vars vrede återhållit smärtan, upplöstes han också. Och nu sutto de i var sitt hörn av rummet, förtvivlade och utan att kunna trösta varann.