VETERANEN.

Han reste sig ansenlig I stugans skymda vrå, Väl var han böjd af åren, Men syntes hög ändå; Förändrad var han mycket I detta ögonblick, En ädel krigarhållning Låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars På sina gamla dar; Från forna tappra strider Han hade ärr blott kvar; Sen utan hem han irrat I många år förut, På Röikö torp han hamnat I Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt, Liksom ur slummer väckt, Begynte kasta af sig Sin slitna hvardagsdräkt, Tog på sin högtidsklädnad, Bespard sen många år, Och strök åt båda sidor Sitt silfverhvita hår.

Så stod soldaten färdig Att ut ur stugan gå, Helt vördnadsvärd att skåda I dräkten, gul och blå, Med mässingsskodda hatten Högt öfver hjässans rand, Och dödens lugn i minen, Och vandringsstaf i hand.

Där ute lyste solen, Ej sedd på många dar, Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Kring fält och sjö for vinden Med lätta andedrag; Hvart ville gamla krigarn På denna sköna dag?

Hvart ärnade han styra Sin vandring denna gång? Blef hemmet honom ödsligt, Hans plats i vrån för trång? Och denna högtidsklädnad, Hvi tog han den uppå? Var det till Herrans tempel, Den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning Från denna helgedom, Och murens port var sluten, Och kyrkan stängd och tom. Hvad skulle man ock göra Uti Guds hus i dag? Den sjuttonde augusti Var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke Hölls gudstjänst denna tid, Och hölls den ej i kyrkan, Så hölls den näst invid; Ty kringom den på höjden, Från mon till insjöns strand, Stred Finlands kämpaskara Just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Och för den forne krigarn En högtidsdag den var. Han gick rakt fram mot kullen, Där Finlands fana höjts, Han ville se Gud tjänas I dag af Adlercreutz.

Han ville höra klangen Af svärden än en gång, Den välbekanta tonen Af fältkanonens sång, För minnet återkalla Sin ungdoms kraft och mod Och se det nya släktet, Hur det höll ut i blod.

Så har man tydt hans mening; Kanske man den förstått. Dock såg man ej hans tankar, Man såg hans vandring blott. Han gick sin bana framåt Helt lugnt, det märkte man, Och hann så kyrkovallen, Där striden hetast brann.

Där tog han plats vid vägen Och satt och såg uppå, Han såg mot finska hären, Mot ryska likaså; Hvarhelst de skarpast möttes, Där sågs hans blick bli kvar, Och ofta som förklaradt Hans hela anlet var.

Och blinda kulor hveno Kring honom hvarje stund, Och dödens ädla skördar, De föllo i hans rund; Han gick dock ej från stället, Hans lugn var lika gladt, Och ingen kula rörde Den gamle, där han satt.

Och i beständig växling, Allt efter lyckans lek, Omslöts han af en skara, Som frambröt eller vek; Men hur ock striden hvälfde, Fick gubben ostörd bli, Och vän och ovän lika Gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: "I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga För denna sköna dag, Ty aldrig har han skådat Ett härligare slag. Gud vare pris och ära, Vårt folk vet segra än, Än lefver fädrens anda, Ännu har landet män."

LÖJTNANT ZIDÉN

Det var den tappre löjtnant Zidén, Han hade sin egen sed, För fronten ville han gå allen: "Framåt, mina vasagossar, Nu gäller att hinna med!"

Främst ville han gå hvar fara emot Hans folk fick trampa hans stråt. Gud nåde den, som var trög på fot, Så snart löjtnanten ropat: "Hurra, mina män, framåt!"

Så lärde han in på eget vis Sin lilla käcka hop, Fördrog ej trassel och exercis: "Tätt efter i fjäten, gossar", Det var hans kommandorop.

Och framåt såg han, han såg sig ej om, Når så mot faran det bar. Hur tätt i spåren hans skara kom, Det brukte han sällan varsna, Förrn midt i striden han var.

Först då, när fiendens hop han nått Och börjat hugga och slå, Då såg han efter, hur flinkt de gått, Hans kära vasagossar, Hur nära de voro uppå.

Och hände då, att han kring sig fann Sin hela kompani, Då var allt präktigt, då ropte han: "Hurra, det var flink manöver, Nu äro vi herrar, vi."

Men gick hans trupp, då han själf sprang fram, Och kom han i strid förrn den "Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen."

Han förde då kriget först bröt ut, En trupp af femtio man; Den hade smultit ihop till slut: Med tjugo vasagossar Stod nu i hären han.

Men om med färre och om med fler, Det gaf han ej akt uppå, Han följde sitt gamla krigsmaner: "Tätt efter i fjäten, bussar, Nu gäller det fart, låt gå!"

Det var i striden vid Virta bro Den sista, där han var med; På ögonblicket sågs allt bero, Fahlander, Malm och Duncker, De broto mot stranden ned.

Där stod Tutschkoff med ett tusen man. Sex hundra blot hade de. "I tre kolonner vi rycka fram", Skrek öfverste Fahlander, "Hvem hinner främst af de tre?"

De orden hörde löjtnant Zidén, Vasserra, det märktes snart. "Framåt", så ropte han, "flinka ben, Hurra, mina vasagossar, Karl den, som i dag tar fart!"

Det var visst icke den första gång, Han ropat till folket så, Men aldrig hade i sådant språng, Så blindt han tillförne rusat Mot fiendens hop som då.

Förrn någon annan till anfall kom, Tre djupa sår han fått. Då bröts hans kraft och han såg sig om, Såg efter, hvad hjälp han hade, Hur tappert hans bussar gått.

Han sjönk till jorden, han såg och såg; Det var som förtrolladt, nej! Hans gamla korpral vid hans sida låg, Hans enda vasagosse, De öfriga såg han ej.

Kolonnen kom, den kom helt när, Han fäste på den sin blick: "Mitt folk skall väl finnas i hopen där?" Förgäfves, häri såg platt ingen, Hans tålamod förgick.

"Nu rycka de andra i seger fram, Och de mina synas ej än. Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen."

Det hörde hans gamla korporal, Slog döende ögat opp: "Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, Ej höfs att om skam här orda, Ni förde en tapper tropp.

Gud gifve, att alla som vi ryckt an, Då vore så mången ej fälld. Nu hafva vi fallit till sista man, Ty den främsta var vasaflocken, Och på oss gaf fienden eld.

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, Sen ni ropat en gång framåt; Men vi hörde er röst, och vi följde er, Och förr blef ingen efter, Än han stupat på ärans stråt."

Då höjde löjtnanten ännu sin arm, Där på blodiga sanden han satt, Hans anlet sken, hans sårade barm Steg högt i dödsminuten, Han svängde sin slitna hatt:

"Och föllo de alla för ädla sår, Förrn någon dem sprang förbi, Och voro de främst i sin löjtnants spår, Hurra, det var flink manöver, Nu dö vi som herrar, vi!"

TORPFLICKAN.

Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen, Ett sken af mattad purpur göts kring bygderna och tjällen, Från dagens mödor glad och trött en skara landtmän kom, De fyllt sitt värf, de vände nu till sina hyddor om.

De fyllt sitt värf, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången, En djärf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången, De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken, När allt i seger ändadt var, då var det afton ren.

Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden, Vid vägen låg ett litet torp, halft öde då för tiden. På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg, Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.

Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte? På kinden rann en högre färg, än aftonrodnan skänkte. Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå, Att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga: Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga En fråga, bäfvande och skygg, en fråga utan röst, Mer tyst än sucken själf, som smög ur hennes fulla bröst.

När hela skaran gått förbi, de första som de sista, Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista; Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand, Och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand.

"Hvad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter, O dotter, hör din moders röst en fåfäng tår du gråter; Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann, Han lefver än, han tänkt på dig, och därför lefver han.

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt mot faran, Det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran. Af tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss, Jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss."

Och flickan såg med bäfvan opp, ur sorgsna drömmar vaknad, Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad. Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann, Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan, I skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning låg där nedan. "Hon dröjer än; o dotter, kom, din oro fåfäng år, I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här."

Och dottren kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder, Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind, Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.

"Red mig en graf, o moder kär, min lefnadsdag är liden; Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden, Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde, Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde; Jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då, Jag velat lefva tusen år att honom sörja få.

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt af dagen, Men ingen af de slagna bar de kära anletsdragen. Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö, Han fanns ej bland de döda där, och därför vill jag dö."

SVEN DUFVA.

Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå, Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då; Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

Om gubben haft förstånd, han själf, att dela med sig af Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf; Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var, Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark, Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?" Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi. Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod.

När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?" Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut: "Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!" "Ja", mente gossen, "här går allt helt afvigt mig i hand; Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår; Och Sven, han tog sin sack på rygg och gick till närmsta kår. Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi, Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.

Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis. Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek, Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann', Han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann; Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axel lärde han, gevär för fot också, Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå; Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett, Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring, Enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting; Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut Och väntade på bättre tid,—och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blef o fråga ställdt, Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält. Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så: "Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han, Fick vara dräng där man höll rast, soldat, där striden brann; Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt, Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på; Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å. Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång, Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott, Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott, Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få, Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant: "Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär! Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där."

"Och, herre", talte han till den, som förde folket an, "Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man! Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned, När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred. Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small; Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall.

Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar. Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar. Då lydde alla, när det ljöd: "Gevär i hand, reträtt!" Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned, Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned. Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis, Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick, Ty bron sågs fylld med fiender i samma ögonblick. De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom, Gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer, än arm förmått, Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott; Dock djärfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs; Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du. Släpp ingen djäfvul öfver bron, håll ut en stund ännu! Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss. Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort, Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort; När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned Och frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut, Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut; Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek, Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt, Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt.

"Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli", Så talte generalen blott, "den visste mer än vi; Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm. Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord, de spriddes sen i hären vidt och bredt, Och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt. "Ty visst var tanken", mente man, "hos Dufva knapp till mått; Ett dåligt hufvud hade han, men hjärtat, det var godt."

VON KONOW OCH HANS KORPORAL.

"Och har jag icke dragit dig upp ur dyn Allt för det mökret där kring ditt ögonbryn, Och har jag icke skaffat dig lön och stat Och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och har du ej fått stå i hvarenda strid Som en kamrat och like mig närmst invid. Och har jag ej berömt dig som färm och rask?" Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

"Nu hörs om dig ej annat än klagomål, Hvar mänska talar om hur du blifvit bål; Soldaten slår du, där han som bäst klär skott, Och går med två tuggbussar af högfärd blott."

Men Brask, han hörde butter majorens tal: "Väl var jag intet förr och är nu korpral, Men hvad jag är, det blef jag för trofast mod Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

Om jag slår till nå'n gång, är ej ont däri, Jag gör som mången annan, jag gör som ni, Och brukte herr majoren här ensam slå, Lät jag de andra smeka och slog också.

Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser, Det gör jag allt för hedern att stå närmst er; Men är det så, att äran er syns för klen, Så tar jag bort den andra och gör med en."

Och Konow spände blicken, som han var van: "Du är en präktig pojke och stursk som fan, Blif, som du var, min närmaste man och kund, En sådan har man gagn af i nödens stund."

Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked Von Konow in i skogen, och Brask var med; Korpraln var mörk att skåda, och hans major, Han hängde nedra läppen och sköt och svor.

I fyra runda timmar han redan trätt, Och allt gick än affären på samma sätt. Han såg för få, som stupat där han gick fram, Och fienden kom unnan från stan till stan.

"Fördömdt", så röt han åter, "det går ej bra, Jag ser, hur barken ryker från tallarna, Men ryssen står bredvid dem; och han går fri, Hvar är ert öga, gossar, hur sikten I"

Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, När för en trumf af Brasken han damp till jord; Det var dock nästan mera än svar på tal, Det hade han ej väntat af sin korpral.

Upp sprang han, drog sin värja, af vrede blek: "Hvad har du understått dig, krabat?" han skrek, "Nu skall dig djäfvuln taga med hull och hår, Då midt i värsta striden, din chef du slår."

Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick. "Håll in er värja, herre, ett ögonblick, Tills jag fått mäta honom hans skäppa full. Som höll på er och sköt, då jag slog er kull."

Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man, Bakom en buske störta till marken ned, Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.

"Och var det den, hvars kula mig pep förbi Det ögonblick, jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag, Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."

Nu lefver Brask hos Konow sen många år, Den ena går alltjämt där den andra går. Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de.

DEN DÖENDE KRIGAREN.

Försvunnen var en blodig dag, Det var på Lemos strand, De slagnas sista andedrag Ren tystnat efter hand; Det mörknade kring land och haf Och lugn var natten som en graf.

Vid brädden af den dunkla våg, Som skådat dagens strid, En gammal krigare man såg, En man från Höglands tid; Hans panna låg mot handen stödd, Hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän, som kunde få Hans sista afskedsord, Ej var den jord, han blödde på, En älskad fosterjord. Hans hembygd Volgas bölja skar; En hatad främling här han var.

Hans öga lyftes opp ibland, Fast slocknande och matt. På samma slätt, på samma sand, Helt nära där han satt, En halft förstelnad yngling låg; Han såg på honom, när han såg.

När kulan hven, när striden brann, När bådas blod rann varm, Med vredens eld de mött hvarann Och pröfvat svärd och arm. Nu sökte ej den unge strid, Nu höll den gamle kämpen frid.

Men natten skrider mer och mer, Man hör ett årslags sus, Och månen går ur moln och ger Den hemska nejden ljus; Då syns en julle tätt vid strand, En ensam flicka ror i land.

En fridlös vålnad lik, hon steg I spår, där döden gått. Hon gick från lik till lik och teg, Hon tycktes gråta blott. Med häpnad hennes tysta tåg Den gamle, väckt ur dvalan, såg.

Dock mera mildt med hvar minut, För hvarje steg, hon tog, Och mera tankfullt än förut Hans sorgsna öga log. En aning grep hans hjärta visst, Han tycktes veta, hvad hon mist.

Han tycktes vänta: och hon kom, Som om ett bud hon hört, Så tyst, så lugnt, så visst, som om En ande henne fört. Hon kom. Vid nattens bleka sken Hon såg den fallne svensken ren.

Hon såg, och ropte högt hans namn, Det kom ej svar igen; Hon sjönk emot hans öppna famn, Men slöts ej mer af den. Hans genomstungna bröst var kallt, Och stumt var allt, förvissnadt allt.

Då, säger sångmön, föll en tår Uppå den gamles kind, Då talte han ett ord, hvars spår Försvann i nattens vind, Då stod han upp, ett steg han tog Och hann till flickans fot och dog.

Hvad sade väl hans sorgsna blick, Hans ord, ej tydda än? Den tår, som ur hans öga gick, Hvad mening låg i den? Och när till flickans fot han hann Och föll och dog, hvad tänkte han?

Var det för hjärtats frid kanske, Han höjde än sin röst? Var det en bön, han ville be Till ett försonligt bröst? Begrät han mänskans hårda lott Att plåga och att plågas blott?

Han kom från ett fientligt land En oväns svärd han bar; Dock fatta, broder, rörd hans hand Och minns ej, hvad han var; O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer.

OTTO VON FIEANDT.

Från Kristina var en man, Otto Fieandt hette han, Föddes äldst bland bröder alla, Däraf lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant, Endast öfverstelöjtnant, Hade med armén fått vandra, Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig, Bar sitt hufvud själf för sig, Kunde under ingen vara, Fick ock därför egen skara.

Nu så hör, hur han såg ut: Klädd han gick i grå syrtut, Den var sydd på hemloft-skullen. Och af egna får var ullen.

Öfverst på hans hjässa satt, Sliten blank, hans faders hatt, Ärfd vid Villmanstrand på näset, Där hans farfar bet i gräset.

Lägg därtill i vintertid Fårskinnspäls, helt kort, men vid Becksömsstofflor sist på foten, Sådan red han framför roten.

Hjälte var han ej just så, Att han nu dugt ses uppå; Andra tider, andra seder, Fieandt bar för djup sin heder.

Bar sitt svärd som bihang blott, Gud vet, om han sköt ett skott Under hela långa kriget; Visst är, att det är förtiget.

Järn och stål och krut och bly Därom fick hans trupp sig bry. Den höll primen, han höll basen, Gubbens vapen var karbasen.

När han gick med den i hand, Klämde till för kung och land, Var han seg som gamla eken, Blef ej gärna trött af leken,

Kunde slåss fast hela dan, Brydde sig om segern fan, Ville blott ge drift åt striden, Därtill var hans kantschuk vriden.

Finnen, visste han helt godt, Är för trygg för att ha brådt, Ville därför hjälpa arten, Icke modet, endast farten.

Pipa skulle dock han ha, Eljest var det aldrig bra; Men med röken frisk i munnen Slogs han gladt, fast öfvervunnen.

Ofta midt bland vapnens brak Tog han därför ny tobak, Lät sin närmsta busse bida Och slå eld, förrn han fick strida.

När han sen i hopen stod, Öfversköljd af svett och blod, Gjorde med sin dagg försöken Och ur bottnets djup sög röken.

Fick sin trupp i ordning ställd, Bajonetten vackert fälld Och bröt in i värsta klämman, Var han som på eget hemman.

Talte finska som en tolk, Skrek som åt sitt arbetsfolk; En fick pris, en ann' en skrapa, Ingen fick stå lat och gapa.

Då, så säga än hans män, Var ej godt för fienden, Då var gubben lik hin onde, Annars var han som en bonde.

Sådan kom han med sin flock, Samma pipa, samma jack, Efter många hårda strider Fram till Karstula omsider.

Hela finska härens hopp Hvilade på denna tropp, Knappt tolf hundra man numera; Vlastoff kom med trefaldt flera.

Hurtig lek det skulle bli, Fieandt stoppade uti, Pröfvade sin dagg mot klacken Och begynte strax attacken.

Sexton timmar höll han ut, Då fick gubben stryk till slut, Måste dra sin trupp ur flamman Och ge djäfvulen alltsamman.

Det förtäljs om honom då, Att han rakt slöt opp att slå, Tryckte djupt sin hatt på pannan Och blef spak som trots en annan.

Så till Möttönen han red, Såg blott styft mot sadeln ned, Höll sin högra hand vid brickan; Pipan, den låg glömd i fickan.

Hvad han satt och tänkte på, Kunde ingen rätt förstå, Med sig själf blott höll han gille, Lät sitt folk gå, som det ville.

När han kom till Lintulaks, Bad han om en halmkärf strax, Sökte sömn på all sin möda, Smakte ej en bit till föda.

Sådan slöt han denna dag; Nästa morgon, tre vid lag, Sen han fått en smula blunda, Var han ren helt annorlunda.

Var mest såsom vanligt förr, Tittade ur stugans dörr, Lika skarp som förr i synen, Och drog valk vid ögonbrynen.

Tog en pärla, förrn han for, Snäste till sin yngre bror, Gaf vid ån en örfil redan, Rökte friskt i Perho sedan.

Gud vet eljest, hur det är. Väl behöfs i fält gevär, Men att såsom Fieandt strida Kan väl också ha sin sida.

Därför säga ock hans män, När det väckes fråga än Om de tusende besvären, Landets fall och hufvudhären:

"Annorlunda kriget gått, Om en general man fått, Som förstått värdera tiden, Och som rökt tobak i striden."

SANDELS.

Sandels, han satt i Pardala by, Åt frukost i allsköns ro. "I dag, ett slaget, blir striden ny, Det skall gälla vid Virta bro.— Herr pastor, jag låtit kalla er hit.— Var god, foreller en bit!

Jag tänkt behålla er hos mig i dag, Det är så min önskan och plikt: Ni känner trakten här bättre än jag Och kan ge mig notiser af vikt. Var trygg, vi skola ej lukta blod.— Ett glas? Maderan är god.

Tutschkoff har sändt mig ett vänligt bud, Att vår vapenhvila är slut. Låt maten smaka er! Sås, min Gud! Då vi ätit, rida vi ut.— Vi måste nöjas med hvad vi få,— Kanske ni befaller margå?"

Det kom ett bud, ett ilbud kom: "Den är bruen, vår konvetion; Brusin har vändt med vår förpost om, Man hinner ej rifva bron. Vårt ur var tolf, och vi följde det, Men den ryska klockan är ett."

Sandels, han satt och smorde sitt krås, Ät friskt, som öm intet händt. "Försök, herr pastor! En dåb på gås? Den äter man excellent. Det är Dolgoruki, som brådskar igen; Ett glas till hans ära, min vän!"

Men budet talte: "Herr general, Får jag bringa tillbaka ett svar?" "Jo, säg Fahlander, att bron är smal Och att batterier han har. Han må hålla ut där en timme, en half.— Herr pastor, kotlett af kalf?"

Ilbudet for, en sekund förlopp, Och en ryttare syntes igen: Som en blixt han sprängde till trappan opp, I ett språng var han nere på den; Hans yttre röjde en ung löjtnant, Det var Sandels' adjutant.

Han skyndade in i salen, han stod För sin chef med lågande blick. "Herr genral, det har flutit strömmar af blod, Blod kostar hvar ögonblick. Vår här har mod, men den hade det mer På en half mil närmare er."

Sandels, han såg på den komne förströdt: "Bevars, ni är varm som en ugn. Ni har säkert ridit er hungrig och trött, Kom, hvila en stund, var lugn. Man måste tänka på hunger och törst, Se här, genever till först?"

Löjtnanten dröjde. "Vår kamp blir hård, Man forcerar med framgång bron, Vår förtrupp sviktar i Kauppila hård, Där den trycks af en hel bataljon, Armén är bestört, allt år på sin hals; Hvad order ges, hvad befalls?"

"Jo, att ni sätter er vackert ned Och får er kuvert i skick; Och sen ni fått den, så ät i fred, Och sen ni ätit, så drick, Och sen ni druckit, så ät än mer, Där har ni order, jag ber."

Harm brann i den unga krigarens själ, Af dess flammor hans öga sken. "General, jag är skyldig er sanning, nåväl, Ni föraktas af hela armén. Hos hvarenda soldat en tanke jag fann, Att ni är vår fegaste man."

Sandels, han fällde sin gaffel, han teg, Brast ändtligt i gapskratt ut. "Hur var det, herre, är Sandels feg, Säger man så? Åh hut! Min häst, låt sadla min ädla Bijou! Herr pastor ni följer ej nu."

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand, Där den Sandelska hären var ställd, I ett rökmoln svepte sig vatten och land, Och ur molnet blixtrade eld, Som af åskor dånade rymdens hvalf, Och den blodiga marken skalf.

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp, Såg trotsigt faran emot; Men från rote till rote en hviskning lopp, Man hörde ett dämpadt knot: "Han är borta, han gömmer sig undan igen, Generalen synes ej än."

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar På redutten han stannade nu, Och hans öga var lugnt och hans panna var klar Och han sken på sin ädla Bijou, Och han satt orörlig med tub i sin hand Och betraktade brygga och strand.

Och han sågs på sin springare långt ifrån, Och som tusendes gällde hans fall, Och fördubbladt hördes kanonernas dån Från fientliga strandens vall, Och det ljöd kring hans hjässa af kulor ett hvin Men han ändrade icke en min.

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer, Till sin chef på redutten han red: "General, man har märkt er, man måttar på er, Det gäller ert lif, rid ned!" "Ned, ned, general, er fara är vår", Skrek stormande hela hans kår.

Sandels, han rörde sig ej från sin ort, Till sin öfverste talte han stolt: "Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjodt? Om det sviktar i dag, är det såldt. Men välan, ett försök! Var beredd till affär, På minuten är fienden här."

Den ringa hop, som vid Kauppila stod, Af tusen fiender tryckt, Den hade kämpat med hjältemod, Men den nalkades nu i flykt. Den hann generalens batteri, Den störtade honom förbi.

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar, Som han sutit, satt han ännu, Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar, Och han sken på sin ädla Bijou, Och han mätte den här, som i segrande lopp Mot hans eldar rusade opp.

Och han såg den komma, den kom helt när, Men på faran ej akt han gaf, Och han söktes af dödar från tusen gevär, Men han tycktes ej veta däraf; Han såg på sitt ur, han bidde sin tid, Han satt som i djupaste frid.

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu Till sin öfverste sprängde han ned: "Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu, Skall det veta att bryta ett led? Jag har låtit de stormande yfvas; välan, Vräk undan dem nu som en man!"

Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer, Det blef fröjd, det blef jublande rop. Sex hundrade krigare stormade ner Mot den trotsande fiendens hop, Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton, Tills den föll nedtrampad vid bron.

Sandels, han kom till sin här i galopp, Där vid stranden den segrande stod. Då hans hvita Bijou bland lederna lopp, I sin snöglans purprad med blod, Och genralen med tjusningens eld i sin själ Gladt hälsade trupp och befäl;

Då spordes ej mer ett smygande knot, En hviskning, bister och dof, Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lof, Och det roptes af röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!"

DE TVÅ DRAGONERNE.

Stål så hette en, den andra Gick i fält med namnet Lod; Båda liknade hvarandra Så i kraft som mod. Samma trakt vid Saimens stränder Hade fostrat dem, Gnabbats hade de som fränder, Bott i samma hem.

Och dragoner hade båda Blifvit sen på samma dag, Delat troget hvarje våda I hvartenda slag, Gnabbats än som stridskamrater, Huggits man mot man, Allt om äran att i dater Öfvergå hvarann.

Snart i rykte framom alla I skvadronen stodo de; Ingen vågade sig kalla Bättre, tapprare. Till korpraler af befälet Gjordes snart de två, Men emellan dem blef grälet Icke slut ändå.

Hvad dem eggat som gemena, Samma täflan fanns än kvar, Ännu var alltjämt den ena, Hvad den andra var. Båda stodo lika nära Ett gemensamt mål: Hvar gång Lod blef nämnd med ära, Nämndes äfven Stål.

Lyckan svängde dock omsider, Att den ena seger vann: Lod gick fri i alla strider, Stål blef sårad, han Dömd till hvila på det sättet, Låg han tyst och led, Låg som sjuk på lasarettet, Då kamraten stred.

Långa månar af elände Hade småningom dock flytt, Och den tappre återvände Till sin trupp på nytt; Men då stod han främst ej mera, Som han fordom stod; För hans likar gällde flera, Och medalj bar Lod.

Stål, han såg kamratens lycka, Hörde, hur hans rykte steg; Hvad hans hjärta kunde tycka, Spordes ej, han teg, Lät ett ord ej det förråda, Ej ett anletsdrag. Nu på ströftåg hade båda Hållit ut en dag.

Gjordt var allt, som borde göras, Det blef tid att vända om. Plötsligt sågs ett stoftmoln röras, En kosackhop kom. Lod tog ordet: "Sväng, ty faran Skall dock gagnlös bli; Broder, fem man stark är skaran, Två blott äro vi."

Stål, han log ett hånfullt löje "Du har talat klokt och rätt; Blöda får du, om vi dröje, Hittills slapp du det. Gå, jag möter ensam skocken, Förrn den hinner oss, Du, som bär medalj på rocken, Är för god att slåss."

Sagdt; sin sabel sågs han skaka, Sprängde af med stolt förakt, Och han såg sig ej tillbaka Sen sitt ord han sagt. På den harm, kamraten röjde, Föga akt han gett'; Om han följde, om han dröjde, Var för honom ett.

Kämpa vill han, icke stanna, Fram till målet bär hans färd; Stäppens son med blodig panna Pröfvar ren hans svärd; Dödsrop gny, pistoler knalla, Vän vill hämnas vän; Midt i skocken, högst bland alla, Syns dragonen än.

Ändtligt tycks dock lyckan svika; Segrarn segrar icke mer, Häst och ryttare tillika Hafva störtat ned. Fåfängt än i stoftet brottas Kämpens starka arm, Fyra blanka pikar måttas Mot den fallnes barm.

Stum och bister hotar döden, En sekund blott öfrig är; Finns ej mera hjälp i nöden? Vänta, Lod är där. Han har kommit, sprängd är ringen, Sluten kring hans vän; På den fallne aktar ingen, Allt är strid igen.

En har stupat af de fyra, Se, då såras äfven Lod; Ögonblicken äro dyra, Strömvis spills hans blod; Styrkan ren hans arm förlåter, Segerns hopp har flytt; Då är Stål på fötter åter Och i kamp på nytt.

Den blef kort, så ryktet säger; Samma rykte nämner om Att till Sandels i hans läger Lod om kvällen kom. Lugnt med sin medalj i näfven Steg dragonen in: "Gif åt Stål en penning äfven, Eller tag ock min!"

GAMLE HURTIG.

Aldrig brusto ord vid bivuaken, Där den gamle Hurtig blott var med; Ofta satt han långt på natten vaken, Talande om krig och fred, Tände jämt sin korta pipa an Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustaf var hans man. "Hvad strider Höll ej han med Rysslands stolta fru? Mina vänner, det var andra tider För soldaten då än nu; Kungen själf stod med i rök och blod Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar blott ej vikit Från hvad plikt och mod och ära bjöd, Hade aldrig segern honom svikit; Nu blef trolöshet hans död; Det är världens tack, och den är tung, Det var synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken Han höll tal, hur mild var ej hans ton? Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken: 'Får jag svansa dit kanon?' 'Nej, min gosse', svarte han helt blid, 'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'"

Så alltjämt med sägner, lika dessa Satt den gamle vid sin vaktelds glöd, Gråa lockar höljde ren hans hjässa, Men ännu var kinden röd; Yngre var han dock i Gustafs dar. Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget, I den vilda skogen höll man hof. Sömn var sällspord öfver hufvud taget, Men den gamle Hurtig sof; Han, som vakat förr till sista man Hade somnat nu förrn någon ann'.

Någon stund likväl af kvälln han sutit Lutad stilla mot en furas stam, Tändt sin pipa och i klagan brutit Om hur kriget gick bakfram Hur han nödgats tänka ut ett sätt Att få slut en gång på sin reträtt.

"Att gå undan", så de fallit, orden, "Har man lärt sig nog och lär sig än. Sprungit har man en gång förr mot norden Och är nu på språng igen. Fly, det är det usla hopp, man har, Och att en gång stanna, Gud vet hvar.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas, Då är tid att börja annan sed. Den, som vill, må härda ut att jagas, Hurtig kan ej mer därmed; Han har sakta börjat blygas ren Att ej hafva tröttnat längesen.

Jagas, bröder, skall ej gubben mera, Han har hunnit råd på gamla dar. Bästa konsten mot att retirera Är helt enkelt att stå kvar; Den, som lärt sig denna konst en gång, Han kan ta farväl af allt sitt språng."

Sen han sagt det, hade lugnt han knutit Sina armar öfver bröstet blott, Och mot trädet, vid hvars stam han sutit, Sänkt sig tyst och somnat godt, Somnat utan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly.

Nästa afton hade Finlands skara Kämpat ut sin sista hårda strid; Slut var kraften att vårt land försvara, Tiden var en sorgens tid; Hären, krossad lik en bruten våg, Hade börjat nu sitt återtåg.

Hvar den syntes, sågs blott dyster smärta, Hördes blott en klagan, djup och dof; Lugn fanns ej i något vaket hjärta, Men den gamle Hurtig sof; Där Kamenski slutligt sprängt hans led, Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Och han sof, som om af Gustafs tider Hvarje minne längesen han mist, Sof mer djupt från marscher, språng och strider Än vid bivuaken sist, Sof förutan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly.

KULNEFF.

Och efter kvällen räcker till Och minnet ger oss glädje än, Om Kulneff jag berätta vill, Säg, har du hört om den? Det var en äkta folkets man, Båd' dö och lefva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördrif; Att falla endast blomman var Utaf en hjältes lif. Hvad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust, Och lika fritt som snabbt hans val: Han kom blott från en blodig dust Och gaf helt färmt en bal; Och sen han lågat natten ut, Tog han sin skönas sko till slut Och fyllde den ur närmsta bål Och drack sin afskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag! Än finns på mången hyddas vägg Bland taflor en af eget slag, En bild af bara skagg; Du träder närmre, och du ser En mund som under skägget ler, En blick, helt öppen, varm och mild, Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van För att ej blekna vid hans chock; Var man det minsta rädd för fan, Var man för honom ock; Det var på håll hans åsyn blott, Som skrämde mer än pik och skott, Och hellre såg man mot hans hugg Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an Med sabeln lyft, i eggadt språng Och sådan var han, säger man, När han höll ro nå'n gång, När, med sin korta päls uppå, Från gård till gård han syntes gå Och dröjde kvar som vän och gäst, Hvarhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om Sin skräck, när utan krus och lof Rakt fram till vaggan Kulneff kom, Där hennes älskling sof. "Men", säger hon, "han kysste blott Mitt barn och log så fint, så godt, Som nu hans bild på väggen där, Om blott man närmre är."

Visst är, att i sitt rätta ljus Var gubben Kulneff god som guld; Man klandrar, att han tog ett rus, Det var hans hjärtas skuld; Och detta hjärta bar han med, Då han höll frid, som då han stred: Han kysste och han slog ihjäl Med samma varma själ.

Det fanns i ryska hären namn, Som på sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen af, Förrn krigets flamma här var tänd; Då kom han såsom storm på haf, Knappt anad förr än känd, Då bröt han fram som blixt ur sky, Så väldig och likväl så ny, Och glömdes ej och kändes nog Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut, Och rysse liksom svensk, var trött. Man trodde glad, att allt var slut Och sof helt lugnt och sött; Men bäst vid drömmens barm man låg Och guld och gröna skogar såg, Så skrek en skyltvakt: "I gevär!" Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport Långt skild från ryska härens stråt, Man åt och drack af bästa sort Och drack på nytt och åt; Men plötsligt, midt i glädjens stund, Kom Kulneff som en obedd kund. Det yrde opp ett moln af damm, Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt då till häst Och gjorde allt med bästa flit, Kom gubben rakad från vår fest Så skäggig han kom dit; Men höll man mindre amper min, Då blef det han som drack vår vin Och bjöd oss kvitta detta lån Vid stränderna af Don.

Och var det varmt och var det kallt, I regn, i snö, om dag, om natt, Allt syntes Kulneff öfveradlt Och gjorde spratt på spratt; Och ställdes här mot här till slag, Visst märkte man, hvar han tog tag, Den fria stäppens käcke son, Kamraten långt ifrån.

Dock hade Finlands hela här Ej kunnat visa en soldat, Som ej höll gamle Kulneff kär Som trots en stridskamrat. Och syntes blott hans kända drag, Då grinade af välbehag Mot björnen från kosackens land Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd Mot ramar, hvilkas tag han rönt, Och bröt han in, var det med fröjd, Som om det mödan lönt. Det var en syn, som dugde se, När Kulneff togs med finnarne; De visste bära opp hvarann, De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen, Han föll i strid med svärd i hand, Hans ära lefver kvar allen', Bestrålande hans land; Och hvar hans namn du nämnas hör, Hör du "den tappre" nämndt framför; Den tappre, hvilket härligt ord Af tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans, Den gaf oss ofta djupa sår, Dock älska äfven vi hans glans, Som om han varit vår; Ty hvad som mer än alla band Af fana och af fosterland På krigets ban förbrödrar oss, Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod! Hans like skall ej hittas lätt; Hvad mer, om än han göt vårt blod, Det var hans krigarrätt. Han var vår fiende, välan, Vi voro fiender som han; Att han högg in med fröjd som vi, Var det ett ondt däri?

Förhatlig är den fege blott. Åt honom ensam hån och skam, Men hell enhvar, som tappert gått Sin krigarbana fram! Ett gladt hurra, ett högt hurra För hvarje man, som kämpat bra, Hvadhelst han blef i lifvet än, Vår ovän eller vän!

KONUNGEN.

Och konung Gustaf Adolf Stod upp uti sin sal, Bröt af sin långa tystnad, Tog ljud och höll ett tal. Åhörare för gången Han hade summa tre:

Fältmarskalk Toll, gref Piper, Carl Lagerbring, blott de. Och konungen tog ordet Och talte allvarsam: "Vår finska här, Gud bättre, Går bakläng's, icke fram. Det hopp, vi byggt på Klingspor, Tycks ej fullbordadt bli, Och Sveaborg har fallit, Det stödet är förbi.

Vi trott allt i det längsta På uppenbarelsen, Men ärkeängeln dröjer, Han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes Allt närmre krigets brak; Det är för oss som konung En högtbetänklig sak.

Och därför ha vi fattat Vårt kungliga beslut. En föresats allvarlig Vi ärnat föra ut; Vi låtit nämmeligen Oss bringa hit i dag Den skrud, vårt svenska lejon Vigt in vid Narvas slag.

Kung Karl den tolftes handskar Vi vilja lägga an; Det är i dubbel mening, Som konung och som man. Vi vilja kring oss gjorda Den store hjältens svärd Och slå som han med häpnad En svag, försoffad värld.

Ni, Piper, skall oss hjälpa Hans ena handske på, Ni, Lagerbring, behandlar Hans andra likaså. Fältmarskalk Toll, er ålder, Er ära gör er värd Att spänna kring vår medja Hans segerkrönta svärd."

Och konung Gustaf Adolf, Högtidlig lik en gud, Stöd snart för allas blickar I Karl den tolftes skrud. Han var för stolt att tala I denna stund, han teg, Han gick ett hvarf i salen Med jättelånga steg.

När detta hvarf han slutat, Var än en syn att se, Han räckte svärd och handskar Tillbaka åt de tre, Såg på dem med en uppsyn, Som ej för skämt var gjord, Och täcktes bryta tystnan På nytt med dessa ord:

"Nu, Lagerbring, besörjer Ni strax till hären bud. Att vi i nåder klädt oss I Karl den tolftes skrud: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Er båda kallar jag Till vittnen af min handling På denna stora dag."

Hurvida finska kriget Ett annat skick han gaf Med denna stolta handling, Vet ej historien af; Men visst slog han med häpna Sin värld där rundtomkring, Den gamle Toll, gref Piper Och äfven Lagerbring.

FÄLTMARSKALKEN.

Gladt i Frantsila ett jubel Ljöd från Cronstedts lägerställen; Bud om Siikajokis seger Hade hunnit dit om kvällen. Och man drack i spridda gillen För sitt fosterland, det kära, För dess första skymt af lycka, För dess ändtligt frälsta ära.

Tvenne tappra veteraner, Öfverstelöjtnanter båda, Gamle Christiernin och Lode, Fick man där tillsamman skåda. Jämlik dem, vid deras sida Höjde Aminoff sin hjässa, Och en ring af yngre kämpar Hade slutit sig kring dessa.

Och man språkade vid glaset, Talte fritt om hvarjehanda; I en sådan krets behöfde Ingen man sin tunga banda: Allt det svaga hos befälet Kunde utan våda klandras, Och bland stolta namn, som nämndes Ljöd marskalkens framför andras.

Aflecht han, som främst i striden Slöt vid Revolaks sin bana, Talte muntert: "Skål för Klingspor! Bröder, han har ändrat vana; Lustigt skall det bli att skåda Hur han lyfter nu sin panna; Sen han trafvat genom landet, Har han ändtligt vågat stanna."

En af Cronstedts adjutanter, Löjtnant Reiher, föll i talet: "Den, som sagt, att Klingspor stannat, Han har talat förbannat galet, Adlercreutz det var och Hertzen, Som slog knut uppå vår nesa; Fältmarskalken var som vanligt, Ren för fan i våld på resa."

Major Furumarck tog ordet: "Det är kungen som har felet; Hvarför har han satt i nåder Denna lumpna trumf i spelet?" Ladau sade: "Du är jäfvig Att marskalkens värde mäta; Du har hjärta, han har mage, Du vet dö, och han blott äta."

Ehrnrooth talte: "Låt oss minnas, Hvar han lyst i sina dagar; Det är ej i magasiner Man blir varm för ärans lagar. Klingspors hjälteben har burit Uppför kommissariatet, Hvem vill undra, om han älskar, Icke striden nu, men fatet?"

Tigerstedt, den finske gossen, Han, som Aflechts öde hade, Bet tillhopa sina tänder Och bröt ut i harm och sade: "Det är sant, han är en främling, Har ej växt i våra dalar, Han förstår ej våra seder, Ej det språk, vår tunga talar;

Men vårt land, det har han skådat, Han har sett dess skär och öar, Sett som vi från våra höjder Dessa tusen, tusen sjöar, Utan Gud och utan hjärta Måste dock den mänska vara, Som ej tjusas in i döden Af att detta land försvara."

Christiernin såg upp mot Lode: "Hör du, broder, på de unga? Klingspor har som vanligt åter Råkat ut för deras tunga. Sälla må vi väl oss prisa, Om vi falle, om vi blöde; Det är annat än att drabbas Af vår arma marskalks öde."

Gamle Lode, barske herren, Hade sutit tyst vid talen; Nu blef gubben röd i synen Och stod högrest upp i salen, Drack sitt fyllda glas i botten, Stötte det med kraft i bordet, Fick sin hatt inunder armen Och tog harmfull så till ordet:

"Jag går bort från detta gille, Andra må här ha sin gamman. Klingspor får man höra klandras Hvar man helst må råka samman. Fältmarskalken, fältmarskalken, Annat finns ej i språklådan; Det är skam, att tappra männer Täckas tala om en sådan."

SVEABORG.

Vi suto efter slutad dag Vid aftonbrasans sken, Den gamle fänrik Stål och jag; Det var vår vana ren. En stund flöt bort vid glam och skämt; Då råkte Sveaborg bli nämndt.

Jag nämnde flyktigt blott dess namn, Men det blef allvar då: "Har du sett ön i hafvets famn Med Ehrnsvärds fästen på, Gibraltars like i vår nord?" Så tog den gamle mörk till ord.

"Den blickar öfver haf och fjärd Med ögon i granit, Den lyfter högt sitt Gustafssvärd Och menar stolt: 'Kom hit!' Det svärdet sänks ej för att slå, Det blixtrar blott och krossar så.

Låt bli att trotsigt nalkas ön, Då kriget gör sin rund, Stör icke drottningen af sjön I hennes vredes stund;" Hon slungar mot dig dödens bud I tusende kanoners ljud.

Tillbakaträngd var Finlands tropp, Vid polens gräns den stod; Dock flammade ännu vårt hopp Dock glödde än vårt mod. Att bota allt ej troddes svårt Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blef i hast hvar mulen blick, När detta namn blott ljöd, Allt knot var slut, all sorg förgick, Det fanns ej köld, ej nöd. Ny fart den finska björnen tog Och skakade sin ram och slog. Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt.

På drifvans bädd hur mången natt Jag hörde detta ord Af gråa kämpen, där han satt, Långt skild från hemmets jord; Det var hans eld, när det var kallt, I fjärran bygd hans hem, hans allt.

Då flög en hviskning oss förbi, Ett rykte söder från: Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott af stolt förakt.

Ej glöms i tiders tid den dag, Då denna sägn blef sann, Då likt ett dystert tordönsslag Det säkra bud oss hann, Att landets sista hopp gått ner Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Har hafvets bottenlösa svall Det i sin afgrund sänkt, Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar sprängt? Fanns ingen man på vallen kvar? Det frågtes blott, det gafs ej svar.

Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt, Och mången blick, på tårar arm, I strida floder flöt; Det hade dött, ens fosterland, Man stod och grät vid grafvens rand.

O lif! Den man, hvars skuld det var, Att denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjälte vann: Den svenska flottans största glans Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en värld Utaf hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift På klippan där med Ehrnsvärds grift.

Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar du; Kanhända sjunger du en gång, Hvad jag förtäljer nu; Då gif hans svarta bragd sin dag, Det i sin afgrund sänkt, dag, Men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Hvälf ej på den hans brott; Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrådt sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm, Man ställt till Finlands stöd, Nämn honom blygd och hån och harm Och skuld och straff och död. Det är blott så, han kallas bör, Det är att skona den, som hör.

Tag allt, hvad mörker finns i graf, Och allt, hvad kval i lif, Och bilda dig ett namn däraf Och det åt honom gif; Det skall dock väcka mindre sorg Ån det, han bar på Sveaborg."

DÖBELN VID JUTAS.

Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, Förtappad är han evigt, om han dör. Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning, Och han, han ligger tyst en stund och hör: Då reser han sig plötsligt upp i sängen: 'Drif ut prelaten', ropar han åt drängen, 'Och akta dig, om han släpps in härnäst!' Är det ett språk af en, som nalkas döden? Dock, han må svara själf för sina öden, Jag har gjort nog som människa och präst."

Så talte vid sitt middagsbord, det rika, Herr pastorn, där han satt i all sin ståt, Han talte så och drog en suck tillika Och skar en bit af steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor, Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, Och feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, På tvenne dygn, de sista, icke hvilat; Själf var han kommen till Nykarleby.

Han led af pulsens brand, men i sitt sinne, En eld, mer tärande än den, han bar; Såg man hans öga, röjde sig där inne En oro djupare, än feberns var, Han räknade hvar stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, Och ofta var hans blick på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till genralen; Och Döbeln talte till sin unga gäst.

"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Hvad ni förordnat, har jag därför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl ni följer konstens lagar: Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i grafven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Där afgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz blir tagen? Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufaldt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!"

Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. "Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder." En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: "Ha! Tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig, ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är äfven jag."

Vid Jutas hade skotten tystnat alla, Sen döden gjort där ren sin första skörd, Den finska truppen, färdig blott att falla. Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; Ett anfall var tillbakakastadt bara, Och Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden, Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar? Af mod, af kraft, af guldren tro och heder Fanns nog, men ordnarn borta var. Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider, Som fört i hundra blodigt sköna strider Sin tappra björneborgska skära an, Han skulle nu ej se dess sista öden, Hans veteraners lugna gång mot döden, Den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes, Du, som så ofta sågs i stridens lek, Du, vid hvars namn det fosterland än glädes, Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek! Men du och dina ädla vänner alla, I kunden kämpa, icke så befalla; Det var hans konst, den sjukes, endast hans. Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man? Hurra, hurra far öfver fält och kullar, Det slukar massor, vidgas, växer, rullar Som en lavin af röster ned mot dala. Ha, han har kommit, han och ingen annan, Den lilla mannen syns med band om pannan, Den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar Till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig, hans hopar, Och det blir skick på nytt från led till led. I täta rader blixtra ren gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen; Den har ej mer blott döden att förbida, Den tänker segra nu, ej endast strida; En annan ande hvilar öfver den.

Men Döbeln reds fronten af sin skara, Sen han den åter stark och tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes öfverfara Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man. Det syntes klart för alla, svensk som finne, Att stora planer hvälfdes i hans sinne, Och slukar han mer, än han var van; Dock var han ovant mild också den dagen, Och ofta ljusnade de bistra dragen Mot någon välkänd, trumpen veteran.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, Standar. Han stod med söndrig sko på ena foten, Den andra foten blödde och var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen på sin panna, Besåg han stum den gråa krigarns skick. "Du var dock med", så talte han omsider, "På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider Är det den lön, du för vår seger fick?"

"Herr general", så svarte veteranen, "Se här är det gevär, ni själf mig gaf. Ännu är pipan utan fel, och hanen Ger eld som fordomdags, det är nog af. Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra; Man är ej sämre, då man är som andra, Och dräkten är ej mannen, vill jag tro. Skodd eller oskodd gör till saken ringa; Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa, Så hjälper nog sig foten utan sko."

Och Döbeln talte icke mer men höjde Af aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde På nytt han nu, han såg trumslagar Nord. Det var en gubbe, känd sen åttiåtta; Nu var han stel i armen utan måtta Och kunde föga mer en hvirfvel slå; Men fast han sällan släpptes till paraden, Stod han, där blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så:

"Kamrat, får du då aldrig nog af slagen? Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått och styfnat hela dagen, Hur vill du röra dina pinnar nu?" Den tappre hörde halft förtrytsam orden: "Herr general, väl är jag gammal vorden, Och att som pojkar drilla blir mig svårt; Men att ha kraft armen, det är summan. Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman!' Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt."

Och Lappos hjälte log och räckte handen Åt mannen från den tappre Armfelts dar. Så red han hän och kom till ån, till stranden Där Gyllenbögels frikår uppställd var. Där stod en yngling, nyss från plogen tagen; Genralen såg de bleka anletsdragen, Höll in sin häst och röt med vredgad ton: "Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden? Har du ej lärt dig än förakta döden, Din kind är hvit som snö, är du pultron?"

Men ynglingen steg fram och höjde armen Och ref sin slitna gråa tröja opp. Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen, Och frisk en ström af blod i dagen lopp. "Det fick jag, herr genral, här nyss i striden. Jag blödt kanske för mycket under tiden, Och därför har min kind ej rodnad mer; Dock kan jag än de tappres antal öka, Jag låg väl fallen, men låt mig försöka, Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: "Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag har sett nog, att tveka båtar föga, Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Spräng af, herr adjutant, vår skörd är mogen; Befall på höjd, på slätt, längs bort i skogen Vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, där borta må vi pröfva svärden: Med dessa trupper kan man trotsa världen, Man väntar ej med dem attack, man gör."

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla: "Framåt, framåt till seger eller död!" En åska var, Standar, din röst för alla, Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd, Och ynglingen med barmen sönderskjuten, Gick fram på slätten, med hans blod begjuten, Och främst red Döbeln själf med draget svärd. Och innan kvällen hann sin skugga sända, Var ryska styrkan kastad öfver ända, Och räddad Adlercreutz och fri hans färd.

Och krigets skaror hade ren försvunnit Ifrån den nejd, där först de mött hvarann; Men på det fält, där striden hetast brunnit, Stod kvar i kvällens sena frid en man. Invid hans sida var hans stridshäst bunden. Han stod där ensam i den hemska runden Bland lik och spillror på en blodstänkt jord. Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden; Den bleka mannen såg med lugn mot höjden, Och från hans läppar ljödo dessa ord:

"En plikt är fylld, de segra, mina leder; Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt, Fritänkare jag nämns, det är min heder; Friboren är jag, och jag tänker fritt. Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit, Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit, Du, i hvars vilja lifvets banor gå. Det är till dig jag blickar mot det höga; Här, där blott döden ser med slocknadt öga, Kan utan vittnen jag dig tacka få.

Du skänkt mig åter fosterland och vänner Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt; Du skådar allt, rannsaka, hvad jag känner, Och se, om jag vet skatta, hvad du skänkt! Må slafven för sin Gud i stoftet ligga; Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga, Jag söker gunst ej och begär ej lön. Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna Med eldadt hjärta och med upprätt panna, Det är min manliga, min fria bön.

Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva I omotståndlig fart från trakt till trakt; Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva, Hvad hade jag förmått af egen makt? Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten, Ser Finlands här en väg till räddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig Dock är det du, blott du, som frälst oss alla, Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, Du segergifvare, jag tackar dig."

Så talte mannen, och hans öga sänktes, Han steg till häst och syntes snart ej mer; Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes På dödens skuggomhöljda skördar ner. O fosterland; hvem spanar dina öden? Förborgadt är, om lyckan eller nöden En gång skall röjas i din framtids drag, Men hur du jublar då, men hur du klagar, Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Senare samlingen.

SOLDATGOSSEN.

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann, Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. Hans hela värld var ärans fält, Där stod han glad, hvar han sig ställt, I eld, i blod, i frost, i svält; Han var min fader, han.

Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut, Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den hvar minut, Hans hatt, hans plym, den bruna hyn Och skuggan från hans ögonbryn: Nej, aldrig går det ur min syn, Hur härlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned, Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred. Så sad's, han fått medalj också, Det spordes snart, att han fått två; Ack, tänkte jag i hjärtat då, Den som fick vara med!

Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår, Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår." Jag tänkte då, jag vet ej hvad, Var stundom ängslig, stundom glad; Men mor, hon grät tre dar å rad, Så blef hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid; Det sägs, det var den första gång, han blekna setts i strid! På Uttis malm, för Gustafs land, Min farfar dög med svärd i hand, Hans fader föll vid Villmanstrand, Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått; Ett härligt lif de lefvat dock, en härlig död de fått. Ack, hvem vill stappla trög och tung? Nej, gå i fält helt, varm och ung Och dö för ära, land och kung, Se, det är annan lott!

Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd, Jag har ej huld, jag har ej hem alltsen min faders död; Men klaga är ej mitt behag, Jag växer högre dag från dag, Jag är en krigargosse, jag, För mig finns ingen nöd.

Och lefver jag, tills jag blir stor och fyller femton år, Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går. Där kulor hvina tätast då, Där skall man finna mig också, Där vill ock jag försöka på I mina fäders spår.

BJÖRNEBORGARENAS MARSCH.

Söner af ett folk, som blödt På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar, Än har Finlands kraft ej dött, Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt! Bort, bort, hvila, rast och fred! En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar; Framåt, framåt led vid led! På tappre män se tappre fäders andar ned. Ädlaste mål Oss lyser på vår bana; Skarpt är vårt stål Och blöda är vår vana. Alla, alla käckt framåt! Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt. Lys högt, du segersälla fana, Sliten af strider sen en grånad forntids dar, Fram, fram, vårt ädla, härjade standar! Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.

Aldrig skall vår fosterjord Af våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas; Aldrig ljuda skall det ord, Att Finlands folk förrådt sin fria bygd i nord. Falla kan den tappre blott, Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas. Falla, sköna krigarlott, Blif vår, sen för en seger än vi kämpa fått! Vapen i hand Och käckt vår ovän nära! Dö för vårt land Är lefva för vår ära. Rastlöst fram från strid till strid, Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid! Glesnade leder vittne bära Härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar. Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar! Omkring dig än din trogna finska vakt du har.

FÄNRIKENS MARKNADSMINNE.

"Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?" Så begyntes sången, yngling; ord för ord jag minns den än; När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den.

Det var marknad; folk och varor mötte ögat, hvart man såg, Folket var ej gladt att skåda, och för köp var ej min håg. Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slut Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut.

Om med afsikt så den hejdats, om af tvång, det vet jag ej; Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej. Men i vagnen satt en herre, vårdslöst mot suffletten stödd, Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd.

Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar. Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och hvar? Jo, vid Lappo, jo, vid Salmis stod han bland de tappres tal Men han var kapten den tiden, nu är han en hög general.

Och förändrad var han mycket, ej likväl af åren blott, Mer af denna stolta prägel, han på lifvets höjder fått. Var det högmod? Kanske icke; i hans min, hans skick, i allt Låg ett drag af lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt.

Gladt det var mig städs att råka en kamrat från krigets tid, Men på denne såg jag bara, hjärtat blef ej varmt därvid. Yfs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också, Mindre stolt, men bättre smyckad var du när du blödde då.

Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här, Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär: "Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?"

Jag var en, som ville lyssna, en af granadörens sort, Och jag vände mig i stillhet från den höge herren bort, Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång.

Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg han satt, Med den vänstra handen höll han öfver knät sin slitna hatt. Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåfva än, Men den högra, den var borta; kriget hade skördat den.

Och han sjöng för menigheten, hvem som ville höra på. Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså. Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag,

Men han sjöng om höga minnen, dar, som strålat längesen, Hjältar, gömda nu i grafven, bragder, halft förgätna ren. Det var Finlands kamp, han sjöng om, fosterlandets sista strid, Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.

"Jag har stått för kulor", sjöng han, "uti sex och tretti slag, Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag; Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är, Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.

Finns här bland ett yngre släkte någon enda, som var med, Då det ljöd: 'Till vapen, männer, det är slut med landets fred!' Då fanns eld i mannasinnen, då var allt på annat vis, Då brann också detta hjärta, som rätt nu är kallt som is.

Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg, När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg! Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött af dagens färd, Men jag sökte nu ej hvila, tänkte ej på tak och härd;

Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång, Där fanns mer än härd och flamma, mer än hvila natten lång, Där fanns Finlands här församlad, ung och modig, stark och fri Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.

Ära öfver gamle Klercker, evig ära kräfver han! Mångbepröfvad, sjuttiårig, var han än soldat och man. Ja, jag minns hans hvita hufvud, där bland rotarne han red Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned.

Med sex tusen söner kring sig, lika stark som fienden, Ville han med fröjd och ära göra front i lifvet än. Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss, Och vi litte på hvarandra, vi på honom, han på oss.

Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet själft, Med två hakor och ett öga och af hjärta knappt en hälft, Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt Och gaf order, han som Klercker, men hans order var reträtt.

Natt, på drifvan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus, Än, sen många år förflutit, står du för mitt sinne ljus, Fast vår trohet blef besviken, fast vårt hopp blef slaget kull, Fast vår seger blef en dröm blott för en hjärtlös veklings skull.

När skall han sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå För de steg, han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod, För de tårar, dem vi göto, då vi bort fä gjuta blod?

Sveko vi vid Siikajoki, när det ändtligt gällde sen, Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben? Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock och andra fler Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer.

Jag har nämnt de stora båda, ära, ära öfver dem! Många deras vederlikar gått som de till fridens hem. Döbeln hvilar, Duneker hvilar; spörjs det nu om deras tid. Får som här till vittne duga en förgäten invalid.

Hvarför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll, Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll, Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var, Under Siikajokis, Salmis, Alavos och Lappos dar.

Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt, Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtviflan bytt, Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort Att på Torneås isar stelna och vid Kalix skänkas bort.

Hårda slut på våra mödor, tunga afsked från vårt land! Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand. Sen jag där med trofast kärlek blödt den svenska sanden röd, Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.

Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen; En soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben. Gud bevare fosterlandet, det är summan af min sång, Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje gång."

Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring, Fick en slant af en och annan, af de fleste ingenting; Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt. Böjde djupt sitt gråa hufvud och stack fram sin slitna hatt.

Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band, Blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand, Såg på honom, såg på folket, såg och inom en minut Låg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut.

Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord: "Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord. Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu Ser du, jag ar stolt däröfver, mycket stoltare än du.

Det är sant, att lyckan svek oss under mången blodig dag, Det är sant, att våra segrar byttes snart till nederlag. Men ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå Och jag bär min hatt på hufvu't, bär du, gubbe, din också!"

Sagdt; ett sken af hög förklaring i hans anlet nu sig spred, Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned; Men han talte—hjärtat brinner än af glädje i mitt bröst, När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst.

"Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, Jag fått glans och rika håfvor, du fått ringhet, du, och nöd; Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd, Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd.

Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här! Gladt vi dela må det mindre, när det större lika är. Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig. Du må ha din sena trefnad och din vackra sång för mig."

Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn; Folket skilde sig med vördnad och gaf plats från hörn till hörn, Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner, Men min blick var skum af tårar, och jag såg den snart ej mer.

LOTTA SVÄRD.

Ännu så händer det mången stund, Då vid kvällens trefliga härd Man träffar från kriget en gammal kund, Att man talar om Lotta Svärd.

Hur trumpen kamraten förut man sett, Får strax han ett blidare drag, Och de grå mustascherna krusas lätt Af leende välbehag.

Han minns, hur ofta från stridens ras, Från segerns blodade fält Han kommit tröttad och tömt sitt glas I Lottas bräckliga tält

Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt.

Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå.

Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår.

Förrn den ädle kungen i Finland stred, Hon blifvit en krigsmans brud; Och då trumman rördes och Svärd drog med, Så följde hon samma ljud.

Då var hon vacker. En läpp, en kind Som hennes så skär knappt fanns, Och mången krigare såg sig blind På de bruna ögonens glans.

Men en vår är flyktig, en blomning kort, Och hennes, den blef ej lång: I trenne växlingar gick den bort, En tredjedel hvarje gång.

En togs af den första vinterns köld, Sent mildrad och tidigt sänd, Den andra blef första sommarens stöld, Den vissnade solförbränd.

En del, den tredje, som återstod, Den höll hon ej mycket värd, Den lät hon drunkna i tårars flod, Sen han stupat i striden, Svärd.

När det sista kriget med storm bröt ut Och hon syntes bland oss på nytt, Då mindes hon knappast sin fägrings slut, Så längesen hade den flytt.

Men vacker än, fast på annat vis, För en krigsmans sinne hon var, Och ofta nämndes hon än med pris Som i blomningens bästa dar,

Fast de forna löjenas högkvarter Nu hyste rynkor en flock Och ögat ensamt var brunt ej mer, Men hela anletet ock.

Hon älskade kriget, hvadhelst det gaf, Mot-, medgång, fröjder, besvär, Och de gråa gossarne höll hon af, Och därför var hon oss kär.

Och om någon med Svärd vid hans fana stått, Var han säker att ej bli glömd; Åt sådana mätte hon fullare mått. Och, fördenskull blef hon berömd.

Så följde hon trogen och käck armén, Hvarthelst på sin marsch den kom Och där skotten smällde och kulan hven, Där var hon ej långt bakom.

Ty de kära gossarnes unga mod, Det tyckte hon om att se, Och mente, hur nära hon striden stod, "Att hon ej var närmre än de."

Och om någon tröttnat i rök och eld Eller fått sig ett ädelt sår, Så ville hon ha sin butik så ställd, Att han nådde en styrketår."

Och den grå butiken, den röjde också, Om akt på dess flikar man gaf, Att den härbärgerat en kula och två, Och de kunderna skröt hon utaf.

Nu lyssna vänligt och hör ett drag, Det sista af henne jag såg. Vi slutat Oravais blodiga dag Och gjorda vårt återtåg.

Med var hon, hade med möda fått Ur striden sin enda skatt, Sitt tält, sin kärra med käril och mått, Och sin grålle, bruten af spatt.

Vi rastade. Lotta skötte sin sak, Höll disk, som hon förr var van, Men gömdt var tältet, hon valt till tak Nu endast en skyrest gran.

Och sorgsen var hon, om än hon bedrog Med ett löje emellanåt; Hon sörjde de tappres sorg, och hon log, Men den bruna kinden var våt.

Då kom till henne, där så hon stod, En sälle, en ung dragon: Hans blickar lyste af öfvermod, Och af spotskhet svällde hans ton:

"Häll i", så skrek han, "för ingen bang, I afton vill jag bestå, Ty silfver har jag, du hör dess klang, Och vänner kan jag mig få!"

Hon sköt på den stolte en vredgad blick: "Det är väl, jag känner dig nu. För en fattig moder i fält du gick, Men hur stridde i dag här du?

I mitt tält där satt du försagd och vek Och kved, att du sårad var. Nu bär du rosor, då var blek, Och såret, hvar finns det, hvar?

Säg ej, att din moder i grafven bor, Att för henne gevär du ej tog; Si! Detta land är din gamla mor, Det är denna mor du bedrog.

Och hade du skatter, din ränsel full, Och ett haf att ösa dem från, Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gaf ej en sådan son."

Hon knöt vid sidan sin näfve blott, Det var så madammens maner Och den rike stormaren fann ej godt Att försöka närma sig mer.

Men ett stycke borta vid vägens rand Där satt en yngling allen, På honom sänkte hon blicken ibland Med den blidaste stjärnas sken.

Det syntes, om närmre hans skick man såg, Där han satt med geväret stödd, Att han följt med möda vårt skyndade tåg Och att rocken var genomblödd.

På honom såg hon från stund till stund Så moderligt varmt och rent, Som om varje glas, hon räckte en kund, Just varit åt honom ment.

Men då ständigt han sjönk blott djupare ner I de sorgsna drömmarnas famn, Då tycktes hon ledsna att vänta mer, Och hon nämnde ynglingens namn.

"Kom", så hon sade med bruten röst, "Än finns här en pärla kvar, Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst, Vi behöfva den nu enhvar.

Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog, Att ej guld i din ränsel du bär; Från ett torp i skogen till strids du drog, Och guld, det skar du ej här.

Men där blod det gällde, där var du ej sämst, Det såg jag på Lappos slätt, Och vid Ruona stod du på bryggan främst, Då det stormades, minns du det?

Sörj därför ej, om ett glas du tar, För betalningsn, den får gå; Ett glas för Lappo till godo du har Och för Ruona fullaste två.

Och stod han, Svärd, vid geväret Med sin tappra, vänliga själ Och hade dig sett, hur i dag igen Du blödde och slogs likväl,

Då stod du hos honom i denna stund Som en son hos sin köttsliga far, Och, så sant jag lefver, på jordens rund Fanns aldrig ett ädlare par."

Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått För den tappre till yttersta rand, Och det feltes ej stort, att till råga han fått Två tårar till däribland.

Det är länge sedan jag henne såg, Men hon bor i mitt minne dock, Och madammen kommer jag gärna ihåg, Och hon kan förtjäna det ock.

GUBBEN LODE.

Ständigt, förrn han gick att strida Och till anfall order gaf, Sågs den gamle Lode bida För sin front med hatten af. From och lugn med silfverhåren, Stod han så och bad en stund; Böner alltfrån barndomsåren Hördes än från gubbens mund.

Hatten af i alla leder! Stilla andakt, helig frid! Kulor kommo, slogo neder Än i truppen, än bredvid, Mången kämpe bet i gräset, Halt dock! Ingen storm förut, Innan "Fader vår" var läset Och välsignelsen till slut.

Först när han sin bön fått ända, Sagt sitt amen högt och gladt, Då var gubben klar att vända, Slog på hjässan ned sin hatt: "Komme nu all afgrunds skara Oss till mötes på vår stråt, Gud är med oss, ingen fara, Hurra gossar, raskt framåt!"

Och så bröt han in i elden Med sin Gud och med sin tropp; Inga makter, inga välden Skakat nu hans modd och hopp. Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram.

Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön."

Blodig lek var bragt till ända, Segern vår väl mången gång; Hären fick till ro sig vända Efter slutad bön och sång. Trötta skaror sökte tälten, Höllo glade rast igen; Lode? Nej, han mätte fälten, Spökade kring nejden än.

Ensam gick han för det mesta, Utan buller, utan ståt; Några män blott, af hans bästa, Fingo följa honom åt. Hvar han varit värst i klämma Under dagen tung och lång, Där, där var hans tanke hemmat Ditåt styrde han sin gång.

Hade han ej nog af striden? Var dess hågkomst honom ljuf? Var, fast kampen var förliden. Han ej mätt på blod ännu? Ville han betrakta döden, Fröjdas åt dess offers tal? Lode?—Nej, han sökte nöden, Ville lindra likars kval.

Hvar af lif en gnista röjdes, Hvar en puls än vaken fanns, Där höll gubben rast, där dröjdes, Där försöktes vård och ans. Ingen fick i omsorg svika, Ingen välja känd och kär, Vän och ovän, allt var lika, Bröder voro alla där.

Mången kämpe, van att akta Lifvet blott som stundens lån, Kunde stå och tyst betrakta Gubbens vandring långt ifrån, Glömma bivuakens nöje Blott för nöjet att en stund Le, men med sitt bästa löje, Åt hans underliga rund.

Och man sade: "Hugg och klappa Var hans rop i stridens ras; Nu så får han gå och lappa Hvad han nyss här slog i kras. Dock,—det var ej gamle Lode, Som bröt leder och högg ned, Det var gubben ej, den gode, Det var pojken, som var vred."

Pojke var han, men med heder, Pojken satt i hjärtat lugnt; Gammal tro med gamla seder Höll det hemmet varmt och ungt. Stilla allvar var hans yta; Såg man i hans blick likväl, Sågs den som i speglar bryta Glädjen i hans barnasjäl.

Enkel skrud och enkel ära Var hans fröjd, kampanjen lång. Det blef fred. Han måste bära Band och stjärnor sen nå'n gång. O, då var det som om ståten All hans vår kylt af till höst, Som om pojken, halft förgråte Klämts och frusit i hans bröst.

Kom han då inför paraden Tvär och tung i högtidsdräkt, Stod hans manskap hela raden Häpet, som ur sömnen väckt, Ingen skyldring gick med gamman, Ingen sväng förtjänte ros, Tills han gaf dem allesamman Kort god dag och red sin kos.

Sådant hände. Dock blott sällan Blott en stor parad till lags. Höll han öfning där emellan, Var han klädd som fordomdags, När han då red fram för skocken Eja, det var sömn ej då; Gamla herrn och gamla rocken Dem förstod man sig uppå.

Lif och kraft i hvar manöver, Lust och fröjd, hvarhelst han kom, Aldrig under, alltid öfver Hvad han trott sin skara om. Gubben fick ej annat göra Än att gå från man till man, Nypa här en kund i öra, Där i skägget gladt en ann'.

Folket sade sen: "Anamma! Än har gubbens vår ej flytt Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tiden på hans hjässa snögat, År och mödor böjt hans kropp, Pojken log dock än ur ögat, Skälmen kröp ur gömman opp."

FRÄMLINGENS SYN.

Hvems är palatset, som jag for förbi I kvällens mörker nyss? Hvem bor däri? Så graflikt hemskt det stannat i mitt minne: Det höjde sig så stolt bland nejdens hus, Men det var mörkt och tomt och dödt där inne, Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus.

Jag stannade en stund och såg. Det var Palatsets stora sal, som lyste klar; Den låg som öppen för mitt skärpta öga. Jag sökte människor i salen, men Min väntan såg sig fylld så ganska föga, Blott två gestalter rörde sig i den.

En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år, Med rika lockar af ett silfverhår, Som föll på skuldran ned, var en af dessa; En svartklädd man, den andra af de två, Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa, Än buren upprätt, sken som snö också.

Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, En tafla fäst på salens vägg, och skild Från den på ringa afstånd fanns en annan. När kvinnan nådde dessa på sin rund, Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan Och såg mot dem liksom i bön en stund.

Hvem var hon? En minut, och allt förgick: Hon hade vandrat. Nästa ögonblick Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända. Hvem var hon, säg? En vålnad utan ro? En enslig bilderdyrkerska kanhända. Från andra länder och af annan tro?

Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid Du skådat,—allt var verklighet och frid. Dock, om i morgon du vid samma timma Vill följa vägen, som till slottet bär, Skall du som nyss se ljus i salen glimma Och se den gamla kvinnan åter där.

Sen långa tider ren, sen måna år Med samma tjänare i samma spår Hon vandrar så hvar gång till natt det stundar: Hon dröjer en minut, sen syns hon gå; I nästa stund hon hvilar ren och blundar, Och det är fridens sömn, hon sofver då.

De båda bilderna, du kunde se, Två ädle bröder Ramsay voro de, I denna boning vuxna med hvaranda. Den ena stupade på Lemos strand, Helt kort därpå vid Lappo föll den andra, Och båda för ett älskadt fosterland.

Om dem vet sägnen tälja många drag, Och Finlands skalder sjunga än i dag, Hur gladt sitt unga hjärteblod de blödde. De fingo segra i sin ålders vår, De fingo falla för det land, dem födde, En tjugoett, den andra nitton år.

Men kvinnan, ädle främling, som du såg Med dyster undran, när i stilla tåg Hon långsamt skred från broder och till broder, Hon lefver nu af sina minnens skatt: Det var de båda tappres gamla moder, Hon tillbad bilder ej,—hon tog god natt.

FÄNRIKENS HÄLSNING.

(Till Gregori Tigerstedt på femtionde årsdagen af striden vid Revolaks).

"Har du på lifvets stigar märkt nå'n gång Ibland de tusende, du där sett vandra, Hur af en okänd makt, ett inre tvång, En människa kan dragas till den andra? Man ser ett anlete, en röst man hör, Och fängslas, glädes, vet ej själf hvarför.

Det fanns vid Cronstedts skara förr en man, Ännu i minnet kär för mig att skåda; Jag var ren veteran, en yngling han, Men samma anda bodde i oss båda. Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej! Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.

Det syntes på hans blick, hans gång, på allt, Att han var född för svärdet, ej för trossen. En högrest krigarbild, en smärt gestalt, Gick han sin bana fram, den raske gossen. Han var mitt ögas fröjd från dag till dag, Han kände icke mig, men honom jag.

Jag minns hans stämma: fostrad högt i nord, Ljöd den som nordan skarp inför plutonen; Till målet bar som kulan hvart hans ord Och trängde in, ty det var krut i tonen; Det låg ett vittne ren i denna röst, Att den var hemma från ett trofast bröst.

Och hvart det bar, hvadhelst han pröfva fick, Vid hopplöst återtåg, af nöd och våda, Brann samma eld i samma öppna blick, Sågs samma lugn i samma anlet råda; Det var, som om man läst i brons däri: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'

Ibland, när farten norr ut blef för stor Och mången kämpe grät af harm och smärta, Då bet han tänderna ihop och svor, Men tåren gömde han uti sitt hjärta; Blott pressadt från hans läppar hörde vi: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'

Och dagen kom, hans festdag, då vår här Med ära kunde veckla ut sin fana. Vid Revolaks ljöd ropet: 'I gevär!' Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana. En blixt af fröjd flög genom männens rund, Det var en stund, en oförgätlig stund.

O hvilken syn! En här med slocknadt hopp Bröt fram att det vid stridens låga tända, En hämmad ström ur sprängda dammar lopp Att mot hvart hinder sina böljor vända, Ett folk, förnedradt till förtviflans rand, Stod upp att värna sina fäders land.

I ljus smalt rodnan bort kring österns berg, Och dagens strålflod kom alltmera nära, Då tog omkring oss drifvan purpurfärg, Där grydde morgonrodnan af vår ära: Allt djupare, ju högre solen stod, Sken denna morgonrodnad,—den var blod.

Men dagens första väkt knappt än förgått, När stridens sista flamma var förbrunnen Och Siikajokis unga seger fått En tvillingsbroder, lika skön befunnen. Ett jubel skallade från led till led, Det var den hälsning, som den mottogs med.

Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt, Där vreden rasat nyss, nu rådde friden: Man stred ej mer, man sof där djupt och tungt, Man sof den sömn, som mer ej störs i tiden; Och fanns en vaken, var det blott en vän, Som hos en vän, som somnat, dröjde än.

Jag hade sökt, jag hade hittat rätt, Jag fått en visshet, lika svår att sakna: Jag hade sökt bland leden Tigerstedt, Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna. I segerns stund, af stridens glädje varm, Han somnat här med genomstungen barm.

Den tappre! Nyss likväl jag honom såg Så ung, så käck, så stark sin stormning våga Och rycka an i omotståndligt tåg Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga; Nu låg han stel, på samma drifva sträckt, Där nyss Bulatoffs eldar djärft han släckt.

Dock än med lifvets färg ifrån hans drag Ej prägeln af hans lugna själ försvunnit, Uti hans bleka anlet kunde jag Än se det trygga mod, jag förr där funnit; Jag måste tänka, när jag såg däri: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'