LYRISKA DIKTER.

FÖRSTA DELEN.

TILL FRANZÉN.

Höjde du då ren för sista gången Här en älskad röst, Du, som, lärkan lik, flög bort med sången Undan storm och höst?

Skall det land, som såg din morgons blomma, Såg din middags guld, Icke äfven se din afton komma Solbelyst och huld?

Glömmer du i Sveas blomsterdalar Fosterlandets skog Och vid sångerna af näktergalar, Huru vakan slog?

Sen du for från oss, har redan mången Vinter setts förgå; Men fast våren kom och fågelsången, Kom ej du ändå.

Ack, i dina forna lunder drömde Natten lika ljuf, Och den minsta blommas öga gömde Samma dagg ännu,

Som när fordom säll du gick på stranden, Där din hemälf flöt, Tänkte visor, såg på midnattsbranden Eller blommor bröt.

När kring samma nejd det åter våras Och dess prakt slår ut, Vore det ej ljuft ännu att tåras, Där du sjöng förut?

Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes, Fast du finner blott Sörjande ruiner, där du föddes, Där din boning stått,

Vore ju dock kärt att gå och minnas, Hvar det fordom var, Hyddans ställe och den sångarinnas, Som dess flaggstång bar.

Vinden gnyr i Auras lärosalar; Kom dock dit också! Mången hugkomst där ur askan talar Till ditt bröst ändå!

Kom tillbaka till ett land, som famnar, Ack, så gärna dig! Hvar som helst i våra skär du hamnar, Blombeströs din stig.

Som en saknad vårdag skola tjällen Hälsa dig igen, Och hvart eko i de gråa fjällen Som en barndomsvän.

DEN GAMLES HEMKOMST.

Flyttfågel, lik, som efter vinterns dar besöker Sin insjö och sitt bo, Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och söker Min flydda barndoms ro,

Sen många haf mig skilt ifrån den kära stranden Och många kulna år, Sen mången fröjd jag njutit i de fjärran landen Och gråtit mången tår.

Här är jag nu tillbaka.—Himmel! Där står tjället, Som förr min vagga bar; Där ser jag sundet, fjärden, lunderna och fjället, Min värld i forna dar.

Allt är som förr. I samma gröna skrud stå träden Med samma kronor på, Och luftens rymder skalla än af kända kväden, Och skogens likaså.

Och böljan leker än med Näckens blomsterskara, Som förr så lätt och ljuf, Och från de dunkla holmarna hörs eko svara Ungdomligt gladt ännu.

Allt är som förr, men jag är icke mer densamma, Du glada fosterdal! Min lust har slocknat längesen som kindens flamma, Och pulsen klappar sval.

Jag vet ej mer att skatta allt, hvad skönt du äger, Och allt, hvad skönt du ger. Ack, hvad din bäck mig hviskar, hvad din blomma säger, Förstår jag icke mer.

Dödt är mitt öra för de gudars harposträngar, Som spelte ur din våg; Och älfvorna, som dansade på fält och ängar, Jag mer ej återsåg.

Jag gick likväl så rik, så rik från dig, o hydda, Och så förhoppningsfull! Mig följde känslor, i din helga skugga grydda, Som lofte dar af gull.

Mig följde dina underfulla vårars minne Och dina nejders frid Och dina goda andar, burna i mitt sinne Ifrån min första tid.

Och nu, hvad för jag åter från den vida världen? En hjässa, tung af snö, Ett hjärta, sjukt af lidelserna, mätt af flärden Och längtande att dö.

Jag fordrar då ej mer, hvad jag förlorat, åter Af dig, du hulda mor! En graf du blott mig unne, där din källa gråter Och där din poppel gror.

Så får jag drömma vid din lugna barm och njuta Din trogna hägnad än Och lefva i de blommor, ur min aska skjuta, Ett oskuldslif igen.

DET ÄDLAS SEGER.

För det ädla, bröder, skall min lyra stämmas. Hur det ädla segrar, fast dess framsteg hämmas, Hur det trotsar ondskan, hur det kufvar makter, Läre du världen, min heliga sång!

Den förblödde trösta, om han slutat hoppas, Säg den böjde slafven, att hans frihet knoppas, Och för härjarns härar och för våldets vakter Tolka, att hämnaren nalkas en gång!

Se, med stjärnprydd mantel går den fräcke bofven I en prakt, som föddes af de dolda rofven, Och af häpnad tiger den förskräckta lagen, Trampad i stoft, där den väldige gick.

Men han möter dygden med dess lugna panna, Och han ser dess öga på sitt öga stanna, Och han står besegrad,—och af blygsel slagen, Sjunker till jorden hans skyggande blick.

Se det gamla lejon, som en nejd föröder; Där en hjord förskingras, där ett offer blöder; Är det stolt i känslan af sitt herravälde, Tryggt af sin styrkas omätliga skatt.

Men det märker herden, som till hjälp vill ila, Ser en högre stämpel på hans anlet hvila, Och med kufvad stolthet, sen sitt rof det fällde, Flyr det att gömmas af skogarnas natt.

Men med svärd till spira och med blod till krona Bland förtärda likar ses tyrannen trona; Och hans lag är mörker, hans befallning boja, Död och förfäran hans sändningebud.

Och med bortglömd adel, med förgäten ära Till hans fötter slafvar sina rökverk bära; Och af lejda skaror, som kring borgen stoja, Ropas han jublande ut som en gud.

Såsom kung står brottet, och det goda dväljes, Sanningen förtrampas, mänskligheten säljes, Och den höga tanken blir en dvärgväxt blomma, Dignande under förrädarens hand.

Då naturen suckar, då dess tempel skändtas, Då dess helga dagar till en natt förvändas, Hvar är hämnarn, bröder? När skall hjälpen komma, Bringande frid öfver sköflade land?

Se, af våld ej krossadt och ej skrämdt af glafvar, Hvilar än det Ädla mellan blod och grafvar, Och till gudabarnet stiga änglar neder, Ammande slumrarn med frihet och ljus.

Men hans styrka växer under milda händer, Och hans tankes gnista sig till flamma tänder, Och han öppnar ögat, och han skådar eder, Slafvar, tyranner, ruiner och grus!

Se, då flyr hans dvala, och hans vrede glöder, Och hans hjärta ropar om förtryckta bröder, Och han slår på skölden, och han svär att fira Ljusets triumf med en frälsad natur.

Och med kraft och värma han sin väg beträder Och lik dagens stjärna sig i strålar kläder, Och mot vinternatten kring tyrannens spira Sänder han glödande pilarnas skur.

Och då faller härjarn, då förjagas natten, Och en gryning flammar öfver land och vatten, Och mot morgonglansen af den nya dagen Skallar den heliga frihetens ord.

Men det ädla stiger öfver glädjens vimmel, Och det vidgas stilla till en molnfri himmel, Och, ej skymfad längre, ej i fjättrar slagen, Bor i dess famn en välsignande jord.

Och en tid skall komma, då basunen ropar Och då rymden samlar sina stjärnehopar Och åt vanskligheten och åt kaos gärdar Välden, som fyllde det härliga blå.

Men fast solar ramla från de fasta grunder Och fast jorden flyktar som en suck därunder Och fast askan skingras af förgätna världar, Lefver och segrar det ädla ändå.

LÄRKAN.

Högre uppsteg dagen, Glädjen och behagen Väcktes ur sin långa vinterdvala; Vårens krans blef bunden, Göken gol i lunden, Och kring hyddan flög min kända svala; Luften ljöd och skogen, Minsta fågel trogen Göt i stämmor späda hjärtats brand.

Allas fröjd jag hörde; Djupast dock mig rörde Lärkans ljufva lott i himlarunden. Varmast sågs den ömma Om sin kärlek drömma Och om sällheten af lifssekunden; Hvarje ton, hon sände, Där till skyn hon lände, Tycktes klinga i mitt öra så:

Lycklig den, som inga Hårda bojor tvinga Att den fria eterns rymd försaka, Som, för sången buren, Ständigt ser naturen I gestalterne af vår och maka! Så jag kvädas hörde; Eko återförde Mångfördubblad hennes sång till mig.

Blott med solen följa Öfver land och bölja Än till söderns hem och än till nordens; Kyssas först i dalen, Sen i etersalen Sjunga känslans salighet och jordens; Hvilken lott du njuter, Hvilken fröjd du sluter, Lärka, lärka, i din lilla barm!

MAJSÅNG.

Sköna maj, välkommen Till var bygd igen! Sköna maj, välkommen, Våra lekars vän! Känslans gudaflamma Väcktes vid din ljusning; Jord och skyar stamma Kärlek och förtjusning; Sorgen flyr för våren, Glädje ler ur tåren, Morgonrodnad ur bekymrens moln.

Blomman låg förkolnad Under frost och snö; Höstens bleka vålnad, Gick hon nöjd att dö.— Vintern, härjarns like, Som föröder nejden Och i sköfladt rike Tronar efter fejden, Satt med isad glafven Segrande på grafven, Dyster själf och mörk och kall som den.

Inga strålar sänktes På vår morgon ner, Ingen daggtår skänktes Nordens afton mer, Tills, af svanor dragen, Maj med blomsterhatten Göt sitt guld i dagen, Purpurklädde natten, Vinterns spira bräckte Och ur lossadt häkte kallade den väva Flora fram.

Nu ur lundens sköte Och ur blommans knopp Stiga dig till möte Glada offer opp; Blott ditt lof de susa, Dessa rosenhäckar, Till din ära brusa Våra silfverbäckar, Och med tacksam tunga Tusen fåglar sjunga Liksom vi: Välkommen, skön maj!

FLYTTFÅGLARNE.

I, flyktande gäster på främmande strand, När söken I åter ert fädernesland? När sippan sig döljer I fädernedalen Och bäcken besköljer Den grönskande alen, Då lyfta de vingen, Då komma de små; Väg visar dem ingen I villande blå; De hitta ändå.

De finna så säkert den saknade nord, Där våren dem väntar med hydda och bord, Där källornas spenar De trötta förfriska Och vaggande grenar Om njutningar hviska, Där hjärtat får drömma Vid nattsolens gång Och kärleken glömma Vid lekar och sång, Att vägen var lång.

De lyckliga glada, de bygga i ro Bland mossiga tallar sitt fredliga bo; Och stormarne, krigen, Bekymren och sorgen, De känna ej stigen Till värnlösa borgen, Där glädjen behöfver Blott maj dagens brand Och natten, som söfver Med rosende hand De späda ibland.

Du, flyktande ande på främmande strand, När söker du åter ditt fädernesland? När palmerna mogna I fädernevärlden, Då börjar du, trogna, Den fröjdfulla färden, Då lyfter du vingen Som fåglarna små; Väg visar dig ingen I villande blå; Du hittar ändå.

VALLGOSSEN.

Hur skön bland österns skyar Går dagen opp Och fyller fält och byar Med fröjd och hopp! Ur skog och lundar skalla Blott glädjeljud, Och luftens skaror alla Lofsjunga Gud.

Och molnen purpurranda Sin blåa gräns Och jordens fägring blanda Med himmelens. Men källan står därunder Så ren och ler Och lockar fästets under I skötet ner.—

Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här.

Här, mellan löfvens galler, Är ljuft att se, Hur morgondaggen faller På blommorne. Här är det lätt att höra De sångers tal, Dem milda vindar föra Från dal till dal.

Här är jag van att bida Mitt hjärtas vän; Här sjöng hon vid min sida Om kärleken. O lyssnen, lamm! I kännen Den huldas röst; Snart får jag sluta vännen Mot troget bröst.

När solen börjat blicka Från fjällets höjd, Då ser jag ren min flicka På kullen röjd. Då bär hon ren i handen För mig en krans Af väppling, som vid stranden Den skönsta fanns.

Och som jag hade vingar, Jag skyndar dit, Och snart jag henne bringar Med lammen hit; Här sätta vi oss båda Och kyssas då, Och skogens dufvor skåda Med afund på.

Sen sjunger hon naturen; Och bygden hör Min gälla pipa, skuren Af vikens rör. Och böljans tummel stillas Vid insjöns strand, Och andras hjordar villas Till oss ibland.

Hvad blef ej herden gifvet, Hvar finns ett namn, Som målar oskuldslifvet I dalens famn? Vår rikedom vi äga I stillhet där, Och hjord och blommor säga, Hur stor den är.

Ja, än då nordan ryter På blommans graf, Finns ingen il, som bryter Min glädje af. Jag söker vintertiden Mitt låga bo, Och kärleken och friden Där inne gro.

Vid varma spiselhallen Jag sitter glad, Och hjorden står i stallen Med gräs och blad. Jag sjunger blomstersången I hyddans rund, Fast sommarn är förgången Och blommans stund.

Ty kölden kan väl isa Min dal och höjd, Men ej min enkla visa, Min rena fröjd. Om stormar gny mot tjället, Det intet gör, Blott lugnet bor i stället Där innanför.

Men våren kommer åter, Sen vintern flytt, Och sippans öga gråter Sin dagg på nytt; Då går jag ut och vallar Min hjord igen, Och eko återskallar Min stämma än.

Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här.

MINA DAGAR.

I dalens skygd, där lärkans toner skalla, Jag sitter hänryckt vid min flickas sida. Vid mina fötter källans böljor svalla, Af blommor kyssta och af fläktar blida. Jag aldrig nånsin manats ut att strida Mot dessa töcken, dem vi sorger kalla, Och ingen annan vet min gömda tufva Än vänskapen, min flicka och min drufva.

Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka, Ty inga tomma kval vi skapa själfva. Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka, Och lundens löf vid vår förtjusning skälfva, Och tusen fjärlar blommans kyss försaka, Att öfver oss en blomsterhimmel hvälfva; Ack, sköna värld, hur stämmer ej naturen Med hvarje sällhet, i vårt hjärta buren!

Hvi skulle jag med inre missljud störa Den harmoni, som härskar i det hela? Blott rena toner genom alltet spela, Och rena må mitt eko återföra. Du, ömma flicka, skall min glädje dela, När våra samljud klinga i ditt öra, Och, fastare i mina armar sluten, Till kyss förbyta lifvet och minuten.

TILL EN FÅGEL.

Säg mig, du lilla fågel, Där mellan almens blad, Hur kan du ständigt sjunga Och ständigt vara glad? Jag hör din röst hvar morgon, Jag hör den hvarje kväll, Men lika ren är stämman Och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa, Din boning är så trång, Dock ser du mot din hydda Och sjunger hvarje gång. Du samlar inga skördar, Och inga kan du så; Du vet ej morgondagen Och är så nöjd ändå.

Hur ges det icke mången, Som gods och håfvor fått, Som land och riken äger Och bor i gyllne slott, Men hälsar dock med suckar Och tårbegjuten blick Den sol, hvars uppgångstimma Nu nyss din lofsång fick!

Hur skulle icke mänskan Din ringa lott försmå, Och hon, den otacksamma, Är mindre nöjd ändå. Ditt späda hjärta krossa, Det stode henne fritt; Dock prisar du ditt öde, Och hon förbannar sitt.

Hvi blickar hon mot höjden Så knotande, så kallt? Hvad ägde hon att fordra, Då skaparen gaf allt? Då jordens glädje ligger För hennes fötter ner, Hvi ser hon stolt på slafven Och suckar efter mer?

Nej, sjung du, lilla fågel, Om njutning hvarje gång, Och aldrig skall jag blanda En klagan med din sång. Kom, bygg ditt bo hvar sommar Invid mitt tjäll ännu Och lär mig kväll och morgon Att vara säll som du.

VÅRMORGONEN.

Se, hur härlig solen träder Öfver österns böljor redan Och i guld och purpur kläder Jorden, leende där nedan. Dimman skingras, kölden flyktar, Och naturens dvala lyktar.

Lärkan, nyss på lätta vingar Buren hit från söderns höjder, Sjunger, där hon högt sig svingar, Känslans hopp och vårens fröjder, Medan, sväfvande mot jorden, Svaneflocken hälsar norden.

Fri och yster dansar vågen Mellan trädens dunkla stammar. Ekorn skyndar, glad i hågen Till sin mossbetäckta kammar, Och där långt i djupa skogen Kuttrar dufvan, öm och trogen.

Vaggad blidt af morgontfläkten, Grönskar nu på åkern sådden, Och i hvita vinterdräkten Springer haren öfver brodden Gömd bland buskar under granen, Spänner jägarn sakta hanen.

Sparsamt närd af lundens kyla, Tindrar där en sjunken drifva, Medan ljusa björkar skyla Källans sorl och tufvans vifva, Och den nyss uppväckte Näcken Rör sin silfversträng i bäcken.

Sköna vår, hur länge rullar Ej din vagn kring söderns stränder, Innan till förgätna kullar, Till vår nord du återvänder, Och som vår så tacksam glöder Ingen barm för dig i söder!

Hör du våra hymner skalla, Hör du, hvad han tyder, sången: Att du kommer till oss alla Såsom friheten till fången, Att på polens frusna drifva Finnas hjärtan ock att lifva.

Skynda att åt land och vatten Väfva nya högtidsskrudar, Locka fjärlarne ur natten Och ur stoftet deras brudar, Och ur kärleksfulla sinnen Jaga vinterns kulna minnen!

TILL EN BLOMMA.

Nyss slöt du dvalan;—ögat, ej fängsladt mer, Än med så hjärtlig glädje mot höjden ser, Där morgonrodnan, af lätta skyar buren, I famn af purpur sluter sin brud, naturen.

Allt är så tyst i din rund, så stilla än; Af vällust dö de ilar, som nalkas den. På gyllne vingar fladdrar den dolda flärden;— Säg, lilla blomma, hur skön du finner världen?

Du kan ej ana ännu vid fläktens lek, Vid fjärilns hviskning och morgondaggens smek, Hur snart de yra vännernas hyllning slutas, Hur mången sorgsen tår på din kind skall gjutas.

O, hvarför gaf ej Han med sitt allmakts-blif En evig vår åt din oskulds blomsterlif? Och hvarför får du ej se, så ljuft bedragen, Mot middagssoln som mot gryningen af dagen?

Så le, du lilla, än i din oskuld där! Snart skall du finna, hur svekfull våren är, Och tänka rörd på den lyckliga minuten, Då än du låg och drömde, i knoppen sluten.

FÅGELBOET VID LANDSVÄGEN.

Lilla fågel, hvarför byggde du Vid den stora vägens larm din hydda? Var din djupa skog ej sval och ljuf, Stodo ej dess björkar löfbeprydda? Lyste icke morgonrodnan där Lika blid och tjusande som här?

Bäckens tysta silfverbölja sam I de långt, långt bort belägna dalar; Här med buller åker flärden fram Sina tunga, järnbesmidda salar. Lugn och stillhet var den gömdas lott; Arma fågel, här bor fruktan blott.

Hvarför bytte du mot parkens doft Dammet kring den nötta vägens gränser? Hvarför älska mer ett härjadt stoft Än den färgprakt, som i lunden glänser? Hvarför, för att skåda världens strid, Offra opp din obemärkta frid?

Synes dig ej dagen ofta lång, Innan nattens lugn ditt tjäll besöker? Klappar ej ditt hjärta mången gång, När ett dån sig närmar och föröker? Lyfter du ej ofta nog förskräckt Vingen, öfver dina späda sträckt?

Bodde du i fjärran lund ändå! Ingen oro där ditt hjärta röjde, Ingen fruktan skrämde där de små, Om du äfven nå'n gång borta dröjde; Ty för dem naturens stillhet där Vore, hvad din lätta vinge är.

Fågel, fågel, när de späda snart Börja sina fjädersegel lyfta, Led då utan tvekan deras fart Till en nejd, dit inga stigar syfta! Bygg och lär dem bygga där i ro Nästa sommar hvar sitt lilla bo!

SOMMARNATTEN.

Himmel, hvilken afton, hvilken färd! Ser du holmens lilla blomstervärld? Goda Nana, i dess lunder Sjunga fåglar kvällens under. Hvila rodden, låt oss vagga Dit i land! Solen ler ju än från kullen, Vikens bölja gungar jullen, Aftonvinden för vår flagga Mot dess strand. Hör du de susande alarnes ljud? Ser du de grönskande ängarnes skrud? Njutom fröjden! Snart har tiden Satt för njutningen en gräns; Nana, snart är kärlekens Liksom sommarns stund förliden.

Ren bland löfven blickar torpet fram; Skynden, fläktar, fören dit vår stam! Ser du gubben, goda Nana, Ren i dörrn vår kosa spana, Ser du flickan, hur den täcka Vinkar där? Med sin smultronkorg i handen Står hon leende på stranden, Glad att få åt Nana räcka Sina bär. Hulda, du tåras! Hur helig, hur skön Är ej den hyllande kärlekens lön! Redan här som ängel buren, Njut din afundsvärda lott. O, hur säll är mänskan blott Med sitt hjärta och naturen!

Hvad ej praktens salar fostra opp, Lifvets fulla njutning, lifvets hopp, Växer utan ans och blommar Höst och vinter, vår och sommar I den fria bygdens runder, I dess tjäll. Ser du anden, som för stäfven Flyr med ungarne i säfven, Arm och blottad och därunder Dock så säll? Ej mot palatser, som skyarne nå, Bytte den irrande en af de små. Ej för guld, i råga bräddadt, Ej om tusen slott hon såg, Öfvergåfve hon sin våg Och sitt bo, i vassen bäddadt.

Kvällens blyga älskogsstjärna du, Blicka vänligt på vår landning nu! Jubla, lundens fågelskara! Låt er sång en brudsång vara, Som två trogna hjärtan viger Inför er! Solen sjunker bakom bergen, Västerns himmel mister färgen, Men din färg, o Nana, stiger Mer och mer. Sent må vi vända från färden igen, Morgonens stråle här finne oss än! Lätt är hem och vänner glömma, Flicka, i en älsklings famn. Här i dalens blomsterhamn Låt oss hvila ut och drömma!

SVANEN.

Från molnens purpurstänkta rand Sjönk svanen, lugn och säll, Och satte sig vid älfvens strand Och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång, Hur glad dess himmel är, Hur dagen glömmer, natten lång, Att gå till hvila där;

Hur skuggan där är djup och rik Inunder björk och al, Hur guldbestrålad hvarje vik Och hvarje bölja sval.

Hur ljuft, oändligt ljuft, det är Att äga där en vän, Hur troheten är hemfödd där Och längtar dit igen.

Så ljöd från våg till våg hans röst, Hans enkla lofsång då; Och snart han smög mot makans bröst Och tycktes kväda så:

Hvad mer, om än din lefnads dröm Ej sekler tälja får? Du älskat har på nordens ström Och sjungit i dess vår.

TORPFLICKAN.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Kan ej dödens mulna ängel skona? Skall naturen, att sitt fall försona, Åt en makt, som härjar och föröder, Offra allt det ädlaste, hon föder?

Kan väl grafvens mossbetäckta gömma Glädas åt det sköna, åt det ömma? Älskas Kandals barn af dödens salar Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var så skön, begråtna flicka! Ingen yngling stannar mer att dricka Vid din blåa källa, ty där inne Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, så länge du besökte källan, Glömdes hennes täcka stränder sällan. Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen, Kunde herden där fördrömma dagen.

Trånans suckar, glädjens gälla stämma Voro vid dess bölja då som hemma, Och så långt hon flöt, den spegelklara, Hördes sång och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas gråa hallar! Kandals dotter går ej mer och vallar; Fåfängt sörja edra stumma eko Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt är nu på Vanhais betesmarker; Inga hjordar irra i dess parker; Någon fågel blott, som höken jagar, Flyger där från träd till träd och klagar.

Son af Vanhais, du, som främst bland alla Älskades af detta nu så kalla, Detta fordom, ack, så varma hjärta, Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?

Tystnat har din yxa ren i skogen, Ty en flicka gick ej mer förtrogen Och besvarade din röst från hagen, Då du, lockande, höll opp med slagen.

Högt på stranden ser man nu din julle, Liksom om du aldrig mera skulle Kasta ut för fjärdens skaror näten, Af hvartenda älskadt värf förgäten.

O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar Slog du läger, där din flicka hvilar, Och då dagen släcks och tändes åter, Sitter du vid hennes graf och gråter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

HÖSTAFTONEN.

Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst?

Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö?

Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej. I skogens toppar tonar näktergalen; Dess harmonier, födas de af kvalen Vid stundens flykt?—O nej!

Och fjäriln flög i blomsterringen En sommardag; Om aftonen hans suckar hörde ingen, Fast domnande han sänkte trötta vingen Och lydde ödets lag.

Då eken föll för tidens ilar, Då bergets häll,— Du dåre, vill du undfly dödens pilar? Uppå den graf, där världens forntid hvilar, Fördömer du din kväll?

Hvem nedsteg att din lott behjärta? Hvem löser dig Ifrån förgängelsens och dödens smärta? Din bön är blommans bön, bedragna hjärta: Se hennes stoft och tig!

Och njut den nakna öknens manna, Minutens fröjd, Och vandra framåt med en molnfri panna! Du är en främling här, du får ej stanna Förrn på ditt Kanaans höjd.

Där ofvan stjärnorna du äger Din rätta hamn. O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger, En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger I evighetens famn!

Ej skrämme då den dunkla glafven I ängelns hand! Han krossar bojan blott, men icke slafven. Förklarad skall du blicka ned på grafven Från ljusets fosterland.

TRÖST.

Där förgäten jag satt I min ensliga dal, Såg jag stjärnornas tal, Hur de saliga gå Öfver dimmor och natt, Hur de strålande bo I det eviga blå, Och då flydde min ro, Och då tänkte jag så:

Hur oändlig, o Gud, Är din kraft, och hur rik! Blott ditt härskarebud, O, en vink af dig blott, Och jag, stjärnorna lik, Genom rymderna gått,— Och nu suckar jag här!

Och ditt välde består Med sin eviga lag, Och den krona, du bär, Skall ej hvila en dag Öfver grånande hår. Och du själf är så fri Som ditt härliga ljus, Och en värld är ditt hus, Men du ryms ej däri,— Och ditt barn är en slaf!

Och du rörs ej däraf, Att ej spiror och guld, Att ej seger och ljus Är hans saliga lott, Men bekymmer och sorg, Men blott mörker och grus Är det arf, som han fått Från sin fäderneborg,— Och den är dock så full!

Och ej mejas den säd, Som ur intet du väckt På omätliga fält. Och ej murknar det träd, Som i kaos du ställt, Fast det byter om dräkt. Och din värld är så vid Och så skön och så säll, Och den mäts ej af tid, Och dess strålande dag Skall ej skåda sin kväll, Men en bubbla är jag!

Och förmåga jag fick Att beundra din prakt, Men ej mer, men ej mer, Men att fatta den ej. Och du lockar med makt Mot din himmel min blick, Och jag trängtar och ser,— Men jag hinner den ej!

Så jag tänkte. Då stod Vid min sida en ros I den höstliga vind, Och förspilld var dess blod Och dess fägring sin kos Och förbleknad dess kind.

Men en irrande fläkt Kom från kullen och slog Med sin vinge en gång Den förtynande blott, Och dess stängel blef bräckt, Och hon böjdes och dog. Och jag märkte uppå, Hur hon somnade godt, Fast dess slummer blef lång,— Och då tänkte jag så:

Se, hvi klagar väl jag Öfver våld, öfver väld I den Eviges lag? Som en främling blott, ställd I mitt jordiska frö, Skall jag blomma i tvång, Men det tvång, jag bebor, Är det sällaste tvång, Ty en gång skall det dö,— Och jag hoppas och tror.

KÄRLEKENS FÖRBLINDANDE.

Späd ännu låg kärleksguden I den ömma modrens armar, Lik en stjärna, som om kvällen Du i källans sköte såg. Eterns silfverglans sig sänkte Dagglik ned uppå hans panna, Och en evig färg af rosen I hans kinder gömde sig, Medan läppen log, omfläktad Af Olympens nektarångor, Och de drömda segrars glädje Lekte oskuldsfull på den.

Paphos drottning, fröjdbetagen, Göt en tår i känslans fullhet Och i gossens spegelöga Såg sitt anlete och log. "O", hon suckar, "må beständigt Till ett minne af min sällhet Samma bild i samma öga Genom världen följa dig."

Nu, hvem undrar väl, att Eros Sväfvar ibland oss förblindad, Fast hans blick ej skyms af bindel, Ej af mörkrets skuggor höljs? Äfven ibland öknens törnen Ser han blott Olympens salar Och i trollets armar äfven Endast huldgudinnans bild.

FLICKANS KLAGAN.

Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig! Låge du, oroliga, i min hand här, O, då skulle hastigt min trogna omsorg Bringa dig lugnet!

Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga, Föra, sakta vyssjande, fram och åter, Tills du upphört klaga och nöjd din plåga Glömde i sömnen;

Men nu bor du slutet i barmens fängsel, Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning, Blott för honom blottadt, som oupphörligt Rubbar din hvila.

TILL ORON.

Ja, ljufva oro, längta, o längta än! Af ingen glädje, vore den än så rik, Af ingen bräddad njutning lugnad, Sucka mot sällare fröjder ständigt!

Nyss var din önskan endast en vänlig blick Af tärnans öga;—nu, då hon skänkte den, Stig högre och begär dess först Himmelska kyssar och strid och tråna.

Och när på purpurläppen ej blomstrar mer En enda ros, hvars nektar du icke sög, Så skynda blott att nya skördar Under den svällande slöjan åtrå.

Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft I mina ådror; dikta vid hvarje ny Eröfrad segerkrans en annan, Vinkande ädlare än i fjärran.

Dig må den slappa dåren förbyta mot Ett lik af sällhet, som han benämner frid, Och i sitt skal af lugn och dvala Kräla, en mussla, på ödets stränder.

Jag älskar dig!—Hvem är det, om icke du, Som tvungit mig att söka det öppna haf Och med dess böljor, med dess stormar Jublande kämpa om lifvets fröjder?

Du skall mig följa, saliga ängel, du Skall egga mig att njuta min lefnads dag, Och när den sluts, skall du i grafven Jaga mig opp ur min domning åter.

Och ofvan solens bana och stjärnornas Skall du mig följa,—skall i min himmel än Vid salighetens tömda mjödhorn Lära mig skönare världar drömma.

DEN ÄLSKANDE.

Solen bärgas, skymning nalkas, Nejderna af daggen svalkas, Rosenvingad sväfvar kvällen Till förtrogna dalar ner. Sårad af Cupidos pilar, I sitt öppna fönster hvilar Selma och från trånga cellen Utåt fältet ser.

Intet ljud af älskarn höres, Intet vänligt budskap föres Till den ömma flickans öra Om hans lätta ankomst än.— Ser hon, smäktande och trogen, Bort mot ängen, bort mot skogen, Endast skuggor där sig röra, Flyktande igen.

Tårar skymma hennes blickar, Hjärtat klappar, pulsen pickar, Tysta suckar smyga sakta Från dess läppar då och då. Men förgäfves,—svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå.

Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar,—tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?

Hvar minut ett hopp föröder, Och hon fryser, och hon glöder, Nu ett rof för känslans lågor, Och för nattens vindar nu. Slöjans skygd är öfvergifvet, Ingen gördel fängslar lifvet, Fria svalla barmens vågor; Yngling, hvar är du?

Men han kommer.—Jubla, tärna! Lifligt, som en klarnad stjärna. Bröt han fram ur parkens galler, Och mot dig hans kosa sträcks.— Redan står han säll vid målet, Sakta rasslar nyckelhålet, Fönstret sluts, gardinen faller, Matta lampan släcks.

TILL MIN SPARF.

Dig sköter jag, min lilla sparf, så gärna Och räknar väl ibland Med tårar i mitt öga hvarje kärna, Du plockar ur min hand.

Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja Af ingen fägring ler; Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja Den ton, ditt inre ger.

Din skrud är mörk som natten, och din tunga Är stum och tyst som den. Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga, Du kan blott vara vän.

Dig kallar mången ful och undrar öfver Att jag dig äga vill; Men du är öm och trogen,—hvad behöfver, Hvad fordrar jag väl till?

Då andra gäcka dina enkla kläder, Ser du på mig så huld, Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder För pärlor och för guld.

De prisa siskans driller, de behjärta Kanarierns gälla röst;— Jag sökte blott en varelse, ett hjärta Att värma vid mitt bröst.

Ej kärleken vid ytans glitter dröjer, Ej mättas han däraf; Hans vällust är den tacksamhet, han höjer, Den sällhet, som han gaf.

När du i menlös glädje pickar stilla Den hand, du sitter på, Belönar du ej då min vård, du lilla, Är du ej vacker då?

Förtroligt skall jag söka att besälla Din lefnads snabba vår, Och när du dör, skall på din graf jag fälla En blomma och en tår.

BEGRAFNINGEN.

Tempeltornets dystra klockor hördes, Mot dess port en svartklädd skara rördes, Och en yngling, skördad ifrån våren, Buro de på båren.

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen, Fredligt rundades ånyo kullen, Och ett enkelt kors blef ställdt af sorgen På den trygga borgen.

Nu, när lifvets sista gärd var slutad, Bröt det tysta tåget opp,—men lutad Mot en alm, som sig i nejden höjde, Kvar en flicka dröjde.

Och hon dröjde där, tills allt blef öde; Då till grafven gick hon, till den döde, Och en lilja, som hon bar i handen, Offrade åt sanden.

Och den trogna satt och grät på stället Än, när solen sjunkit bakom fjället Och den bleka, nattomhöljda stjärnan Uppgick öfver tärnan.

Nästa morgon blef hon än där funnen, Men dess tårekälla var förrunnen, Och mot korset, som hon slöt med armen, Slog ej mera barmen.

TILL FRIGGA.

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod! Ej din pärla jag sökt, strålande ocean! Friggas hjärta mig lockar, Röjdt i tårade ögats dagg.

O, hur ringa för mig vore en gränslös värld, Med dess solar af guld, med dess demanters sken, Mot den värld, jag med henne Hänryckt gömmer i sluten famn!

Hvad af stoftet hon länt, hvad hon af himlen har, Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky Hvad blott aftonen målar Eller morgonens blomsterhand?

Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser, Liksom såge jag ned i ett omätligt djup, Tills jag spritter ur dvalan Vid en kyss af dess purpurmund.

Säg, hvar fostrades du, leende ängel; säg, Tills du sänkte dig ned och åt ditt rosentjäll Gaf gestalten af Frigga, Att försköna min vandring här?

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram, Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok, O, hur saligt att ila I den älskades armar då!

Jorden smeker min fot, ljuf som en vårvind där, Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla känns, Och af svallande pulsar Vaggas själen till gudars ro.

UNGDOMEN.

Bland de makter, som på jorden trona, Bär blott vanskligheten säker krona; Döden kan ej störtas, kan ej skona, Och hans lia rostar ej.

Yngling, bäfvar du för härjarns spira, O, så lär att stundens högtid fira! Vet, en evighet af lif kan spira I ett enda ögonblick.

Jord och himmel äges af minuten, Jord och himmel kan i den bli njuten; Hög och rik och gränslös, fast förfluten, Kan den bli hos minnet kvar.

Men ej tanken dock, af lagar bunden, Känslan är den makt, som adlar stunden, Känslan ensam skördar i sekunden Mer än tusen sekler sått.

Jubla, yngling! Gudalånet blommar Än i dina pulsars varma sommar; Än uti ditt hjärtas helgedomar Lefver känslan stark och ung.

Men de flykta, men de domna sakta, Dessa stunder, som din sällhet vakta; Åldern nalkas, yngling, lär att akta Skänkerna af lifvets vår!

Njut, så länge än din majdag varar! Ingen blomma höstens stormil sparar, Ingen blid, förtrolig sol förklarar Vinterns långa, kulna natt.

Hvarför skulle du i fåfäng möda. Glädjens enda, korta dar föröda? Hvarför med ditt friska hjärtblod föda Slumpens och bekymrens nyck?

Kärleken dig manar;—hör du buden Af den späda, segerkrönta guden? Ej blott tärnan famnar du i bruden, Alla världar famnar du.

Rankan svajar, purpurdrufvan blöder, Glädje blott i hennes nejder glöder, Kungasalig vandrar tiggarn, bröder, Under rankans krona böjd.

Älska, yngling!—Hjärtats lågor svalkas; Drick!—En vinter utan drufvor nalkas; Lef och gläds och njut och le och skalkas! Frost och domning följa sen.

DEN VÄNTANDE.

Hur lång ar vägen? Kort för det friska sinnet, Men lång, ack, lång för det sjuka hjärtats väntan. När skall hon komma, när skall den hulda sjunka Säll i min svallande famn?

Hit skall hon nalkas, valde hon än att nöta På skogens sandiga stig den späda foten, Hit, om hon älskat böljan och djärf i jullen Klyfver den spelande våg.

Från uddens häll, i skygd af den krökta tallen, Vill jag en spanande blick i växling sänka På stigen än och än på det spegellugna Sundets bestrålade längd.

Här vill jag lyssna;—tystnen, o sångarinnor I skogens toppar, er sång begär jag icke; Nej, blott ett sakta ljud af ett årslag fjärran Eller den älskades steg.

Förgäfves! Ej ett bud från den hulda stillar Mitt öras längtan; blott finkens driller domna I nejdens lugn, och stundom i ekos sköte Gökens melodiska suck.

Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast Af rädda får, som i damm tillbaka vända; Ser jag längs böljan;—endast en skara måsar Glimmar i aftonens brand.

Men du, hvars ögas strålar på en gång famna Planetens segrande lopp, atomens dvala, Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon? Säg, hvar den älskade är!

Förgäfves! Lik en kung, från din höga bana Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar; Åt mig, som tigger endast ett svar om henne, Skänker du strömmar af guld.

Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan, Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet? Hvad? Eller höken, där han med spända segel Sköter sin luftiga jakt?

Ack, hvarje pulsslag öker mitt kval, min saknad; Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet, Och hoppet åter blåser med falska läppar Låga i kärlekens glöd.

Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen, Ej daggens yppiga skur mitt hjärtas trånad, Ej nattens vind, som, susande kringom klippan, Smeker min kyliga lock.

Till hvila går naturen, alltmer förbreder Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden; I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng; Ensam försmäktar blott jag.

FÄRD FRÅN ÅBO.

Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren. I styret fattar ynglingens säkra hand, Och skön och rodnande i stäfven Sitter vid åran en landtlig tärna.

Ej tyngs den lilla, vaggande båten mer Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå, Och kram och högtidsdräkter gömmas Nu i den städade äppelkorgen.

Men aftonvinden lefver ånyo opp, Och Auras vimplar peka mot fjärden hän, Och seglet fylls, och afsked vinkas Glädtigt åt jullarnas mängd vid stranden.

Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl! Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål, Ej mera höra dina vagnars Dånande larm på de fulla torgen;

Men vandra ostörd kring i en lugn natur Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand, Och lyssna säll till bygdens tungor: Fåglarne, eko och silfverbäcken.

Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn. På afstånd ser jag stranden af Runsala, Där mellan sekelgamla ekar Nymferna vårda Choraei källa.

Frid med din aska, skald från mitt fosterland! Som jag du ofta vaggat på Auras våg Och ofta, ofta längtat åter Hän till din dal och dess gröna vakter.

Men kosan styrs mot öster;—den långa sjön Står som en ändlös spegel för ögat fram, Och hvita såsom svanor klyfva Segel vid segel dess blanka yta.

Men solen sjunker, vindarne tyna af, I skogen somna ljuden af fåglarne; Blott här och där en bygdens tärna Lyfter sin åre och ler och sjunger.

Men lifvets glada dröm vid naturens barm Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval Och hoppets fröjd och minnets vällust Sväfva i tonernas famn kring sunden.

Det mörknar ej, det ljusnar ej,—härligt hvälfs En natt af silfver, bytt mot en dag af guld, Kring jullen, där den sakta nalkas Fjärden, som klyfves af Lemos udde.

Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu, Där du, begråtne yngling, din lager bröt, Där, Ramsay, du kring skyddad fana Samlade flyende kämpar åter.

Med vemod, när jag tänker: du togs så ung Från hoppets sköna värld, från ditt kämpalif; Med fröjd dock, när jag tänker: hjälten Blödde för äran och fosterlandet.

Ännu med vördnad tycker sig skärens son I skumma nätter skåda din vålnad där Och, allt som strandens granar susa, Höra din manande härskarstämma.

Så styrs bland lugna minnen vår glada färd, Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd Och sundet med sitt tempel fjärran Bjuder oss in i sitt trånga sköte.

Där ser jag kullens grönskande björkar ren;— Min sällhets stumma vittnen, jag hälsar er Och dig, o hydda, byggd på stranden, Ärnad åt mig för den korta sommarn.

Mottag mig nu och låt mig en vingad stund Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn! När första morgonstrålen glöder, Väntar mig Frigga på kullen redan.

HVAD JAG ÄR SÄLL!

Hvad jag är säll!—I lifvets morgontimmar Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag, Lik seglaren, som i sin julle stimmar På vikens spegellugn en sommardag; Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver, En blomrik tafla tindrar för hans syn, Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver, Och strålfull ler den under vattnets bryn.

Hvad jag är säll!—Stå icke jordens länder, En gränslös bana, öppen för min gång? Har jag ej skatter nog i mina händer, Min stämda lyra och min glada sång? Har jag ej språk, som talar till en annan, Om än bland söderns nakna barn jag gick: Det friska lugnet på den ljusa pannan Och kärlek i det fria ögats blick?

Hvad jag är säll!—I tusen former dansar Det sköna idealet kring min stig, Och äran står vid vägens slut med kransar Och vinkar leende och kallar mig. Odödlighetens lugna sol förgyller Det mål, jag söker, trånande och varm, Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller Min djärfva, stolta, ungdomsfriska barm.

Hvad jag är säll!—En trogen flicka delar Min ömhet, mina minnen och mitt hopp. Finns någon fröjd, som i min lycka felar, Den söker jag i hennes armar opp. För hennes blickars oskuldsfulla värma Uppblomstrar härligt mina känslors vår, Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma Omkring det eden, i mitt hjärta rår.

Hvad jag är säll!—När lifvets morgon viker, Står mig dock lyrans milda tröst igen. Hvad jag är säll!—När äfven lyran sviker, Har jag kanske ett namn till tröst för den. Men om af ryktets tunga jag förglömmes, Är mig likväl min hulda flicka kvar; Och om ock hon för mina blickar gömmes, Har jag dock minnet än af hvad jag var.

MÖTET.

Hon stod vid hasselhäckens dörr, Den flicka, som jag älskar mest, Och hennes blick, så yster förr, Var nu med stilla vemod fäst På tufvan, där förleden kväll Hon vid min sida satt så säll.

En tårbegjuten ros hon bar, Ett minne, som jag skänkte där. Hon trodde, att jag fjärran var, Och jag var henne dock så när; I närmsta buske gömd jag låg Och tårades och såg och såg.

Där stod en björk från fordomtid Och grönskade och växte fritt; Den bar min flickas namn,—bredvid Bar den i ljusa barken mitt. Tätt till hvarann jag båda skar En afton, då jag ensam var.

Det var så kärt för hennes håg Att se dem vara dag från dag.— Nu stod hon suckande och såg Den flydda vännens kända drag Och skref, en sorgsen vers dit ner Ur Ingborgs klagan af Tegnér.

Och jag blef tyst och gömd ändå Och lät min flicka plåga sig. Det var så ljuft att tänka på De kval, den hulda led för mig; Blott därför var jag otacksam Och skyndade ej genast fram.

Men fjäriln flög till blommans knopp, Och blomman gaf sin purpurmund; Och trasten sjöng i björkens topp, Och hennes make kom på stund; Då nämnde jag min flickas namn, Sprang opp och flög i hennes famn.

TILL EN FLICKA.

Flicka, säg hvad magiskt tvång det är, Som mig ständigt till ditt hjärta jagar? Säg mig, hvarför längtar jag att där, Endast där fördrömma mina dagar?

Hvarför är den sköna helgedom, Där naturen som prästinna dröjer, För min blick så stel, så glädjetom, Om ej dig jag bland dess under röjer?

Såsom jag i stoftets bojor snärd, Såsom jag ett rof för ödets bölja, Är för mig du mera än en värld, Fast den minsta buske kan dig dölja.

Hulda, länge, innan dig, jag såg, Var jag älskad, älskande tillbaka; Ofvan molnen, där mitt hemland låg, Ägde jag förut en dyrkad maka.

Rikare var hennes barm än din, Hennes kyss var mera full att njuta; Vid som himlen var dess famn, och min Var dock ej för trång att henne sluta.

O, hur mönstrar jag ej mången gång Dessa minnen ifrån fadershuset! Hvad jag älskat såsom fri en gång, Älskar jag ännu, fast smidd vid gruset.

Flicka, ej din tjusande gestalt, Färgen ej på dina rosenkinder, Nej, en kärlek till det stora allt Är den makt, som vid din famn mig binder.

Jord och himmel äger jag i dig, Kan i dig blott till mitt hjärta pressa; Undra därför ej, att du för mig Är så dyr, så dyr som båda dessa.

DEN TILLFRISKNANDE.

O, låt mig sitta tyst på din bädd och skåda, Hur våren sakta spirar ur vinterns dvala Och purpursmyckad, blomsterbekransad åter Lofvar mig gladare dar.

Jag satt ej längesen vid din sida, flicka; Din hy var härjad då och ditt öga mulnadt, Och dödens blekhet låg som en dyster drifva Öfver ditt anlete bredd.

Nu har han flyktat. Leende strålar åter Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol, Och på de blida kindernas värma svälla Rosor och liljor igen.

Och alla löjen, alla de små kariter, Som skrämda flögo unnan den kulnes spira, Församlas åter, än kring din ljusa panna, Än kring din yppiga mun.

De täckas lekar vill jag en stund betrakta, Hur, fjärillikt, de hylla hvar nyfödd skönhet, Tills själf med fjärilns mod jag mig lifligt sänker Ned för att leka bland dem.

För hvarje tår, jag göt på din vinter, flicka, Skall då din vår mig skänka en vacker blomma; För hvarje suck, din bleknade läpp mig kostat, Ger mig den friska en kyss.

VAGGSÅNG FÖR MITT HJÄRTA.

Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila!

Hvarför ser du mot dagen än? Säg, hvad väntar du mer af den? För de djupa sår kanhända Någon helande blomma?

Arma hjärta, slut ögat till! Dagens rosor du pröfvat nog; Blott i sömnens dunkla lustgård Gror den stängel, dig läker.

Sof, som liljan, hon slumrar bort, Flyktigt bruten af höstens vind. Sof, som hinden, tyngd af pilar, Somnar in och förblöder.

Hvarför sörja förflutna dar? Hvarför minnas, att sällt du var? En gång måste våren vissna, En gång glädjen, o hjärta!

Äfven du har din majdag sett; Hvad, fast icke den evig blef! Sök blott ej dess milda låga Än bland vintriga skuggor!

Minns du sällhetens stunder än? Lunden grönskade, fågeln sjöng, Och ditt kärleksfulla tempel Var den doftande kullen.

Minns du famnen, som slöt dig där? Minns du hjärtat, som sökte dig? Minns du än den kyssbetäckta Läppens domnande eder?

Då, när öga i öga såg, Känsla speglad i känsla låg, Då var tid att vaka, hjärta, Nu att slumra och glömma.

Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila!

BARNDOMSMINNEN.

Jag minns en tid, jag minns den hvar minut, Då lifvets maj på mina kinder glödde Och i min späda barm en ros slog ut, Hvars fägring inga stormar än förödde.

Hur säll jag lefde i min oskuld då, Lik morgonstundens första fläkt i dalen! Min fröjd var ren som ljuset i det blå, Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.

Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt Och jorden le, liksom af änglar buren, Och vindens susning, bäckens sång och allt Var barn som jag och lekte med naturen.

Men snart du flydde, sköna barndomsvår, Att aldrig värma detta hjärta mera. Ack, lundens fägring knoppas år från år, Men lifvets blomma en gång och ej flera.

Förgäfves, sen dess, purpur tynat af, Du vattnar hennes rot med tårefloder; De bleka bladen söka blott en graf, Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.

O, snart ju ila dessa stunder bort, Som offras här åt sträfvandet och hoppet! Då mänskans bana mättes ut så kort, Hvi skall dess glädje vissna under loppet?

Mot dig jag blickar, tid, som har förgått, Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka; Ack, le och njuta, det var barnets lott, Och ynglingens är strida, och försaka.

Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp, Den palm, hvarom min djärfva aning talar, Emot den hydda, där jag växte opp, Och kransarna uti min barndoms dalar!

Dock klagar icke jag.—Den fröjd, som var, Skall hjärtats dufvobud ej återfinna; Blott, ljufva minne af förflutna dar, Blif du min trogna följeslagarinna.

Kanske ännu vid vägens slut en vän För den af bördor tyngda vandrarn ömmar, Kanske att ålderdomen ger igen Min forna frid och mina barndomsdrömmar.

När, böjd mot stafven i min matta hand, Jag ser det rum, där inga sorger agga, Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand Som fordom mången afton till min vagga.

VID EN VÄNS DÖD.

Förgänglig var då den sälla lott, Mig brydde; Lik vårdagsfläkten den smekte blott Och flydde. Ack, ljuft jag drömde, Jag mig förglömde; Men snart kom den, som min glädje gömde I grafven.

Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig, Du flydda, Du hör mig ej, du ej öppnar mig Din hydda; Min tår ej räcker, Min suck ej väcker Det bröst, som stoftet och natten täcker I grafven.

Dock, ömma vän, fast för ödets slag Jag dignar, Min sorg är ljuf, och min smärta jag Välsignar; Ty du har vunnit Och friden hunnit: Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit I grafven.

Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven!

Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.

Det frö till lif, som i mänskan göms Af ljuset, I mörkrets fjättrar ej evigt glöms I gruset. Hvad döden fäller, Han återställer, Och knoppen blott, hvarur blomman väller, Är grafven.

ÖFVER ETT SOVANDE BARN.

Hur säll i vaggans famn du hvilar än, Hur obekant med villorna och flärden! Din bädd—af modershand bereddes den, Din ro—af syskon från den högre välden.

Som morgonlugnet kring en källas blå, Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver; Ty tidens vinge slog ej än därpå, Och ödet gick ej än med storm däröfver.

Du ler:—o, röjdes dock en gång för mig Den bild, som leker i ditt slutna öga! Det är ej jorden än; som tjusar dig, Det är ett minne från det fjärran höga.

Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott, Med blommans lif att hjärtats lif förena! I dina blickar härske slummern blott Och drömmens ängel i din barm allena!

PÅ ETT BARNS GRAF.

Hvem mätte ut din strid så kort, Säg, späda barn, som slumrat bort Från jordens fröjd och smärta? Dess vår du endast skåda fick, Dock bodde tårar i din blick Och oro i ditt hjärta. Nu är ditt lugn dig återställdt, Nu sofver du så djupt, så sällt, Som under snö och ilar Den fallna blomman hvilar.

Den lott är ljuf, den seger skön, Att ren till dagens fulla lön För morgonväkten fällas. Ack, mången gick i sorgens dal, Som såg det gry, betryckt af kval, Och fridlös såg det kvällas, Men kom ej såsom du likväl Med ren och obefläckad själ Vid Herrens vink ur kvalmen Till skuggan och till palmen.

LIF OCH DÖD.

Lifvets ängel satt på skaparns högra arm, Nedanför låg jorden i sin barndom än; Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm Ren den första synd, som växte opp på den.

Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då, Straffande till jordens skuldbehöljda dal! Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå, Intet väsen fly förgänglighetens kval.

Och Guds sändebud flög ned till syndens land, Svingande sin lia, som hans herre bjöd; Och när stoftets son såg spåren af hans hand, Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln Död.

Och den höge skördarn skonar ej.—Hans glaf Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt. Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf, Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.

Men utaf de offer, som han fäller här, Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem, Skiljer det från grusets smitta blott och bär Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.

TILL DEN ÅLDERSTEGNE.

Sörjer du en tid, som är förfluten, Ädle gamle, där du tyst och sluten Skrider fram i ålderns kulna dal? Tänker du med saknad på de stunder, Då du närde känslans rika under Och den ungdomsvarma pulsen svällde Än af salighet och än af kval?

Ingen vällust spirar på din bana Kärlekens och ärans djärfva fåna Svajar fjärran från din öde stig; Nöjets blida, balsamfyllda fläktar, Flickans rosor och pokalens nektar Lifva sjuklingen och lifva slafven, Ack, men lifva icke mera dig.

Löna dig för mödorna och striden Dessa lemmar, stämplade af tiden, Denna längtan, som sitt mål ej hann? Eller gömmer det förödda tjället Någon njutning, någon skatt i stället För den glädje, som kom in med våren Och som gäckande med den försvann?

Ja, i djupet af ditt inre väcktes För hvar trånad, som af tiden släcktes, Högre nöjen, renare begär. Ack, vi skåda blott din yttre slöja, Blott de fåror, som din panna plöja, Icke fridens ängel i ditt hjärta, Ej det eden, som han skapat där.

Se, när dagens purpurlågor glimma, Tjusar än en guldbestrålad dimma, Än en blomma, i sin knoppning röjd. Först när solens milda flamma bärgas, Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas, Och i oförgänglig skönhet tindrar Då det stjärnbeströdda fästets höjd.

Så, när ålderns långa afton skymmer, Flykta själens jordiska bekymmer, Och dess himmel går förklarad opp. Är det svårt att lifvets dag försaka, Kan du önska dig dess glans tillbaka, Då din kväll är ljus som stjärnerymden Och omätligt såsom den ditt hopp?

Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte, Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte, Står ett bleknadt intet för din syn, Som för vandraren på Alpens höjder Dalens dofter, fjärilar och fröjder, När han fjällets fria hjässa hunnit Och af eter svalkas ofvan skyn.

O, hvad är den sällhet, här vi söke? Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke, Ur sin natt af fantasin befalldt. Trånfull sträckes famnen till dess möte, Jublande vi sjunka i dess sköte, Men som rök omsluter oss fantomet, Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.

Lycklig du, som flärden mer ej dårar; Lögnerna af jordens falska vårar Har du lärt att fatta med förakt. Inga skiften nå ditt trygga läger, Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger, Fostras ej i dödlighetens parker Och förvissnar ej med deras prakt.

Skygd mot villorna och mot passionen Och ett minne, huldt som harpotonen, Och en graf, som vinkar och som ler, Och en röst, som bakom grafven talar, Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar: Där den sällhet, som du eftertraktar Och som åldrens stilla bana ter.

Hell dig! Undan stormarna och åren, Hög och segrande i silfverhåren, Vandrar du mot evighetens rand, Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad, Ser på afstånd oceanen fradgad Och med glädjens hvita vimpel hälsar Stränderna utaf sitt fosterland.

BARDEN.

I dalens famn förflöt hans barndomstid, Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda. Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid, Och ingen oro tog han från den flydda.

Han själf ej drömde om sin framtid än, Och ingen anade hans kall med åren. Hans värld var trång; dock storhet fanns i den, Och skönhet väcktes äfven där af våren.

Och obekant och sluten i sig själf, Men med en jättelik natur förtrogen, Han lärde kraftens språk af bygdens älf Och saknadens af bäckarna och skogen.

Där såg han klippan trygg bland stormar stå, En bild af mannens mod, en bild af hjälten, Där lyste kvinnans själ ur himlens blå, Och kärlek slog i blommor ut på fälten.

Så ammades han opp, hans håg blef stor, Hans barm bekant med fröjderna och kvalen; Han tog farväl af hydda och af mor Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

Och genom världen drog han med sin sång, Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden. Han sjöng,—och slafvar glömde bojans tvång, Och kungapannor klarnade vid ljuden.

Och stod han hög i borgens rund ibland, Förmälande en djärf bedrift med tonen, Då lyste drottens blick som stjärnans brand Och riddarsköldar dånade kring tronen.

Och tärnan satt och hörde på hans röst Med ögon, på den stolta skaran vända, Och hennes kind blef röd, och hennes bröst Bestormades af känslor, förr ej kända.

Så sjöng, så lefde han i lifvets vår, Och så i lifvets sköna sommarstunder, Tills tiden kom med vinter till hans hår Och åldern blekte kindens ros därunder.

Då gick han åter till sitt hem och tog Ännu en gång sin lyra där i handen Och grep en djup ackord på den—och dog Och gaf åt andens fosterbygder anden.

Nu grusas vården öfver bardens graf, I sekler ren hans aska bott där inne; Men sången flyger öfver land och haf, Och hjärtan glöda vid den ädles minne.

TILL TRÅNADEN.

För jordens gudar höjer jag ej sången; Jag bringar offret af min lyras röst Åt trånaden, åt den förgråtne fången, Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.

Där mellan lifvets sorger bor den höga Med dunkla forntidsminnen i sin barm, Och tårar svälla i hans mulna öga, Och tomhet famnas af hans sträckta arm.

O, hvarför kan jag ej hans dar besälla, Ej finna svalka för hans hjärtas brand! Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa Och ger åt främlingen ett fosterland?

Ack! Evighetens håfvor blott försona Den stoltes kvalfullt lågande begär, Och såsom konungen sin stela krona Föraktar ängeln hvarje njutning här.

Och därför ser han, hvar gång östern randas, Med tårar opp mot en förhatad dag, Och därför mäter han hvar stund, jag andas, Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.

Haf, tålamod, du gäst från högre trakter! Din pröfvotid är hård, men icke lång; Det blir en natt, som söfver dina vakter Och för dig sakta ur din bojas tvång.

Snart skall du, själf befriad lyfta vingen Och fly från jorden, en förklarad hamn, Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen Din himmel nå i fosterlandets famn.