IDYLL OCH EPIGRAM.

DE FÅNGNA.

På den röda älfvens botten Fiskade en gosse pärlor, Fann en pärla, blå som himlen, Och som himlens stjärna rundad. Men en flicka låg i pärlan, Och hon bad en bön och sade: "Offra upp din pärla, gosse, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam blick i stället Vill jag för min frihet skänka."

"Nej, vid Gud, min goda flicka, Pärlan är för mycket dyrbar; Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre." Flickan bräckte sakta skalet; Morgonrodnan lik i fägring, Sköt hon upp vid gossens sida; Gyllne lockar skylde pannan, Rosens hy på kinden glödde.— Stum, i hennes skönhet fången, Stod i trenne timmar gossen. När den tredje timman slagit, Bad han tyst en bön och sade: "Offra upp din skönhet, flicka, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam tår i stället Vill jag för min frihet skänka."

"Nej, vid Gud, du goda gosse, Pärlan är för mycket dyrbar. Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre."

DEN TIDIGA SORGEN.

Rosen bröt du för din glada syster, Vallmon höll du själf. Rosen, flicka, tyder lif och kärlek, Vallmon köld och död. Anar du ej hjärtats fröjder,—eller, Bleka ängel, säg, Äger du vid femton år ett öde Att beteckna ren?

FLICKANS ÅRSTIDER.

Flickan gick en vintermorgon I den rimbeströdda lunden, Såg en vissnad ros och talte: "Sörj ej, sörj ej, arma blomma, Att din sköna tid förflutit! Du har lefvat, du har njutit, Du har ägt din vår och glädje, Innan vinterns köld dig nådde. Värre öde har mitt hjärta, Har på en gång vår och vinter: Gossens öga är dess vårdag, Och min moders är dess vinter."

LIKHET.

Hur många vågor bo på fjärden, Hur många tankar i mitt hjärta? De tyckas fly—och dröja kvar dock, De tyckas dö—och födas åter, Så skilda, och ändå så lika, Så många, och ändå desamma!— Ur samma sjö, af samma vindar De höjas alla, Ur samma bröst de höjas alla Af samma kärlek.

FÅGELN.

Öppet är min flickas fönster; Vore jag en okänd fågel, In till henne strax jag flöge. Mig i bur hon skulle sätta, Fylla glaset där med vatten, Fylla lådan där med hampfrö. Men jag ville säga henne: "Flicka, bort med frö och vatten! Vet, din lilla muntra fågel Dricker endast ömma tårar, Lefver blott af smek och kyssar."

DEN FÖRSTA KYSSEN.

På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan, Från lundens skymning frågte henne tärnan: "Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes, När första kyssen åt en älskling skänkes?" Och himlens blyga dotter hördes svara: "På jorden blickar ljusets änglaskara Och ser sin egen sällhet speglad åter; Blott döden vänder ögat bort—och gråter."

FLYG EJ UNNAN.

Vill du veta, skälmska flicka, Hur om hösten vakor fångas? Jag skall vara fågelfängarn, Du skall låtsa vara vaka.

Märk; hur fågelfängarn talar: "Flyg ej unnan, sköna vaka, Sitt på klasen trygg och stilla, Snaran gör dig ingen skada,

Snaran vill din hals blott smeka." Ha, din skalk, du lät dig fånga; Kyss mig nu, så skall du slippa!

KYSSENS HOPP.

Där jag satt i drömmar vid en källa, Hörde jag en kyss, på mina läppar Sakta tala till en annan detta: "Se, hon kommer, se, den blyga flickan Kommer redan; inom några stunder Sitter jag på hennes rosenläppar, Och hon bär mig troget hela dagen, Nänns ej smaka på ett enda smultron, Att ej blanda mig med smultronsaften, Nänns ej dricka ur den klara källan, Att ej krossa mig mot glasets bräddar, Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek, Att ej fläkta mig från rosenläppen."

KÄRLEKEN.

Bannande sin dotter, talte modren: "Flicka, jag för kärleken dig varnat, Och jag finner, att jag varnat fåfängt" Dottren sade: "Var ej oblid, moder! Stängde jag mig in, att undfly honom, Flög han med hvart solgrand in i rummet; Gick jag åter ut och rymde unnan, Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt; Slöt jag både ögon till och öron, Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."

SKILLNADEN.

Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen, Såg en munter sparf från fönsterkarmen, Pickade på rutan lätt och sad': "Gosse, hvarför sörja där, var glad! Med ett frö, som våren röjt på vallen, Med en droppe regn, ur drifvan fallen, Och en ton af kärlek från min brud Är jag rik och nöjd och säll som Gud!" "Arma sparf, men har jag vingar, svara, Att som du från jord till himmel fara? Har som du jag för min kärlek ljud, Och, af allt det värsta,—har jag brud?"

DRÖMMEN.

Tröttad lade jag mig ned på bädden, Att i sömnen glömma sorg och saknad; Men en dröm sig smög till hufvudgärden, Hviskande uti mitt öra detta: "Vakna, hon är här, den sköna flickan; Blicka opp, att hennes kyss emotta!"

Och jag slår med glädje opp mitt öga; Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen. Hvar är flickan? Bortom land och sjöar. Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan!

DEN FÖRSMÅDDA.

Ax vid ax på åkern vagga, Korn vid korn i axen gömmas; Så hvart flyktigt ord, du fällde, Växer i mitt trogna hjärta. Grymma, otacksamma gosse, Odlarn går att bärga tegen, Men du sår blott, du, och skörden Lämnar du åt himlens fåglar, Lämnar du åt snö och vindar.

BLOMSTERHANDLAREN.

Fyraårig satt vid stranden Med sin äldsta syster gossen, Skar af flarn ett skepp med segel, Lastade med blommor skeppet, Värfde myror till besättning Och till myrkaptenen sade: "Segla nu, du käcka sjöman, Segla nu och kom tillbaka! Sälj min last på andra stranden Än för guld och än för pärlor, Än för andra granna lekverk!"

Systern strök hans ljusa lockar, Drog en suck och talte detta: "Fyraårig nu, du säljer Strandens menlöst täcka blommor. En gång tjugufyraårig, Tör du sälja trogna hjärtan Än för guld och än för pärlor, Än för andra granna lekverk."

SORG OCH GLÄDJE.

Sorg och glädje båda Bodde i mitt hjärta, Sorg i ena kammarn, Glädje i den andra. Oförsonligt skilda, Rådde än den ena,

Än den andra ensam. Sen den enda kom dit, Lär hon öppnat dörren Och förenat båda, Ty min sorg är sällhet Och min glädje vemod.

FJÄRILPOSTEN.

I det öppna lusthusfönstret Satt en sommarmorgon flickan; Men från blommorna i nejden Kom en guldbevingad fjäril Och på flickans lock sig satte. Genast slöt hon fönstret, fasttog Och försökte tämja fjäriln: "Flyg ej bort, du sköna fånge, Gläds åt kyssen; njut af smeket Och blif stilla kvar på handen!" Fåfängt! Hvarje gång han släptes Flög han fladdrande på rutan. Ändtligt, rörd af fjärilns oro, Öppnade den sköna fönstret: "Flyg då, otacksamma, flyg Med ett bud till dina likar: Bjud dem ej så gärna komma, Då de aldrig dröja gärna."

GRUMLA ICKE FLICKANS SJÄL!

Flickan satt vid bäckens strand, Tvådde sina fötter där; Sjöng en fågel ofvanför: "Flicka, grumla bäcken ej, Himlen syns ej mer i den!" Flickan slog sitt öga opp, Talade med tårad blick: "Sörj ej öfver bäcken, du, Bäcken klarnar snart igen. När du såg mig stå en gång Vid en ynglings sida här, Du till honom tala bort: Grumla icke flickans själ, Aldrig skall den klarna sen, Aldrig spegla himlen mer!"

SOMMARNATTEN.

På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten Och för böljans tropp ur båten Slängde tanklös ut försåten. Men en talltrast sjöng på stranden, Att han kunnat mista anden, Tills jag halft förtörnad sade: "Bättre, om din näbb du lade Under vingen och till dagen Sparde tonerna och slagen." Men den djärfve hördes svara: "Gosse, låt ditt metspö vara. Såg du opp kring land och vatten, Kanske sjöng du själf om natten." Och jag lyfte opp mitt öga, Ljus var jorden, ljust det höga, Och från himlen, stranden, vågen Kom min flicka mig i hågen, Och som fågeln spått i lunden, Sjöng jag denna sång på stunden.

FRIDEN.

Ofta säger mig min moder: "Barn, du äger två klenoder, Göm dem för den onda tiden, Vårda oskulden och friden!" Moder, friden är försvunnen; Skall den blifva återfunnen, Bjud ej, att jag honom glömmer, Som den tagit, som den gömmer; Blott med honom, som hans maka, Kan jag få min frid tillbaka.

DEN FÖRÄNDRADE.

Fordom fick jag bannor hela dagen; Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen, Än var håret fästadt opp mot regeln, Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln. Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig, Flicka, då du aldrig vill bli färdig? Hur du städar dig! Det är förskräckligt! Har du än ej speglat dig tillräckligt?" Är mitt arma sinne då förtrolladt? Hvem kan väl en sådan växling vållat? "Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen, Om ej ynglingen, kanske, och ringen."

DEN LÅNGA DAGEN.

Förr, när min vän var här, Var mig en vårdag kort; Nu, då han borta är, Är mig en höstdag lång. "Ack, hvad den dagen flyr!"

Säga de andra nu. Jag: "Hvad den långsamma är! O, att den ville fly! Kommer ej kvällen snart, Kommer ej nattens ro?"

BEHAGEN.

Jag blickar på tärnornas skara, Jag spanar och spanar beständigt; Den skönaste ville jag välja Och sviktar dock ständigt i valet. Den ena har klarare ögon, Den andra har friskare kinder,

Den tredje har fullare läppar, Den fjärde har varmare hjärta.— Så finns ej en enda, som saknar Ett något, som fängslar mitt sinne. Jag kan ej en enda förskjuta; O, finge jag kyssa dem alla!

AMOR.

Ej han sårade mitt hjärta, Ej, som döda böcker lära, Smög han fram med pil och båge. All hans list var blott hans oskuld, Skönhet var hans enda vapen. "Söta gosse, vill du komma, Är mitt hjärta varmt och öppet." Och han lydde strax,—och sedan Lika mån, som han att dröja, Är jag själf att äga honom.

DEN LÄTTBÖJDE.

Där jag band på åkern gyllne kärfvar, Stod den unge Adolf vid min sida, Skäran höll han i sin hand, på renen Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa. Men i träsket, nedanför beläget, Skrek i vassen nära stranden artan.

Stram till bössan sprang den käcke gossen; Men jag fattade hans arm och sade: "Låt den stackars artan vara, Adolf, Låt för min skull den få vara ostörd!" Genast ställde han sin bössa unnan Och tog gladt som nyss till skäran åter.

Men jag tänker ofta i mitt sinne: "Underlig är dock den vackra Adolf; För ett vänligt ord från mina läppar Lämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat; För en hjärtlig blick af mina ögon Gör han gärna, hvad hän skytt tillförne; För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntag Tror jag att han kunde gå i elden."

DEN ENA STUNDEN.

Allena var jag, Han kom allena; Förbi min bana Hans bana ledde, Pan dröjde icke, Men tänkte dröja, Han talte icke, Men ögat talte.— Du obekante, Du välbekante! En dag försvinner, Ett år förflyter, Det ena minnet Det andra jagar; Den korta stunden Blef hos mig evigt, Den bittra stunden, Den ljufva stunden.

TÖRNET.

Törne, du min syskonplanta, Svept i vinterns is, försmås du, Höljd af taggar, hatas du. Men jag tänker: "Kommer våren, Slår du ut i blad och rosor, Och en växt finns ej på jorden, Ljuf och älskad såsom du.

O, hur mången törnestängel Står ej naken i naturen, Som behöfde kärlek blott, Blott en solblick af ett hjärta, För att kläda sig i rosor Och hvart väsens glädje bli."

TRE OCH TRE.

Från det höga tornet sågo Trenne flickor ut mot hafvet; Trenne segel syntes nalkas, Och den äldsta systern talar: "Systrar, sen vår faders fartyg Kommande från fjärran länder! Trenne systrar här vi äro, Tre kaptener styra skeppen; Den, som först i hamnen hinner, Han skall få min krans af rosor, Om han är med den belåten." Och den andra systern talar: "Den, som styr därnäst i hamnen, Vill min blombukett jag skänka, Om han är med den belåten." Och den tredje systern talar: "Den, som kommer sist i hamnen, Han skall få mitt glada famntag, Om han är den vackre August."

MORDEN.

Löfven de falla, Sjöarna frysa.— Flyttande svanor, Seglen, o seglen Sorgsna till södern, Söken dess nödspis, Längtande åter, Plöjen dess sjöar, Saknande våra!

Då skall ett öga Se er från palmens Skugga och tala: "Tynande svanor, Hvilken förtrollning Hvilar på norden? Den, som från södern Längtar, hans längtan Söker en himmel."

DEN SÄLLSYNTA FÅGELN.

När om kvällen han i stugan inkom, Bannade sin son den gamla modren: "Son, du går hvar dag till dina snaror, Och hvar dag du kommer tomhändt åter: Vårdslös är du eller oförståndig, Efter andra få och du blir utan."

Henne svarade den yra gossen: "Hvad, om än ej lyckan är densamma, Då vi ej för samma fåglar gillra. Bortom mon där, vid det lilla torpet, Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel; Under hösten har på den jag lurat,

Under vintern har jag nu den fångat, Men till våren vill jag föra hem den. Underlig är fågeln där; den äger Icke vingar, men en famn i stället, Icke dun, men silkeslena lockar, Icke näbb, men tvenne runda läppar."

VILL DU BYTA ÖDE?

Vuxen upp på stranden Af en bäck, som svallar, Sköljd af hvarje hvirfvel, Hvilket lif af oro Lefver du, o blomma!

Blomman hördes svara: "Om mig strömmen skonar, Om mig strömmen härjar, Är dock all min oro Blott en flyktig sommars. Vill du byta öde, Flicka, sköljd af strömmen I en ynglings hjärta?"

HENNES BUDSKAP.

Kom, du sorgsna nordan! Hvarje gång, du kommer, Bär du bud från henne. Kommer du i fläkten, Bär du hennes suckar; Kommer du i ilen, Bär du hennes klagan; Kommer du i stormen, Bär du hennes verop: "Ve mig, edsförgätna, Ve mig, ensam blefna! Ur den gamles armar, Från hans kalla kyssar, O, hvem för mig åter Till min varma yngling, Till min första kärlek!"

SIPPAN.

Sippa, vårens första blomma, Om jag bröt dig, om jag gaf dig Åt den älskade, den kalla! Bröt jag dig, jag skulle ge dig, Gaf jag dig, jag skulle säga: "Nära drifvans kant, o flicka, Växte vårens första blomma, Som vid isen af ditt hjärta Blommar opp min trogna kärlek, Bäfvande för vinterkylan, Men ej kväfd af den, ej skördad."

MÖTET.

Flickan satt en sommarafton, Speglande sig själf i källan: "Gode Gud, hvad jag är vacker! Men hvad båtar mig min färing, Då den yngling, som jag älskar, Icke ser mig, icke hör mig? Ros, som blommar vid min sida, Tag du mina läppars rodnad! Purpurstänkta moln i luften, Tag du mina kinders purpur! Bleka stjärna ofvan molnet, Tag du mina ögons klarhet! Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"

Detta har den skälmska gossen Lyssnat till i närmsta buske, Och han springer fram till henne, Just den sökte, just den funne. Men han kysste hennes läppar: "Nu tog rosen läppens rodnad!" Och han smög sin kind till hennes: "Nu tog molnet kindens purpur!" Och han såg i hennes öga: "Nu tog stjärnan ögats klarhet!" Och han slog sin famn kring henne: "Nu tog grafven, hvad som lämnats; Ty, o flicka, det är grafven, Hvarur ingen mera slipper."

LÖJET.

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den höges mund: "Får jag min boning här?" "Stoltheten bor här ren!"

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den lärdes mund: "Får jag min boning här?" "Allvaret bor här ren!"

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till min flickas mund: "Får jag min boning här?" "Kärleken bor här ren, Kyssen är kommen nyss, Dig har man saknat blott."

TÅRARNA.

Ren öfver skogens toppar solen stigit Och spridt sin glöd i dalens dagg, där flickan Med glädjetårad blick sin älskling mottog. Han såg i hennes öga, log och talte: "Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer Och ser dig gråta åter, goda flicka, Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!" "En lika skillnad", sade sakta flickan, "Som mellan kvällens dagg och morgondaggen, Den ena lyser solen opp och skingrar, Den andra kvarblir mulen hela natten."

EROS' FÖRVANDLING.

"Eros, stygga gosse", sade Pallas, "För din lust att alla hjärtan såra Borde du förvandlas till ett rofdjur, Till en gam med krökta klor och vingar, Att förgäfves jaga fågelskaran." Eros log och sade blott: "Försök det! Sen till gam du Amor har förvandlat, Vilja alla fåglar sönderrifvas."