ÖFVERSÄTTNINGAR OCH BEARBETNINGAR.

SERVISKA FOLKSÅNGER.

FÖRORD.

Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska öfversättning af desamma. Det företal, hvarmed han beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:

"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en förtidig död hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde århundradet gick Serviens politiska själfständighet under, och landet erkänner från denna tid turkarnas öfverherrskap. Begripligtvis kunde därföre de lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och deras outtömliga källa. Och just den omständighet, att Servien icke äger någon annan litteratur än sina sånger, ger desamma ett särdeles intresse i historikerns och människoforskarens ögon.

Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna Narodne Srpske piesme för folkpoesiens vänner en rik skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och 1824 i tre delar.

Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor, romanser, små poetiska berättelser och skildringar, bröllopskväden, lekar m.m.), till största delen författade af fruntimmer, och hjältesånger. Till de senare höra i denna samling blott fyra stycken: Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och Slaget på Fågelfältet. De pläga afsjungas af männer, ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.

Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru med en och annan obetydlig förändring."

Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår, har jag, såsom obekant med serviska språket, sökt gå den tyska öfversättaren i spåren, så nära jag kunnat; och då hr von Goetze, som han själf försäkrar, äfven varit mån om att troget följa originalet, kan jag hoppas, att min bearbetning ej heller skall särdeles afvika ifrån detsamma.

Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen till ingen betydligare skada för samlingen. De här upptagna behöfva intet förespråk. Jag är säker om att ganska få skola läsa dem utan att träffas af den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna, som börja samlingen, och hänföras af den rena episka skönhet, som härskar i de fyra större, hvilka sluta densamma.

Helsingfors den 6 december 1830.

TREFALDIG SORG.

Näktergalen lilla Sjunger fröjd åt alla; Blott åt mig, den arme, Trefaldt sorg han sjungit. Och den första sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min moder hittills Mig min brud förvägrat. Och den andra sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min flinka skymmel Under mig ej dansar. Och den tredje sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min trogna flicka Har på mig förtörnats.

Nu en graf mig reden På det flacka fältet, Tvenne spjut till bredden Och till längden fyra. Må en rosenbuske Vid mitt hufvud sättas, Och till mina fötter Må en källa ledas. Yngling eller flicka Sig en blomma plocke, Och den gamle svalke Törstens brand i källan.

ÖFVER KLIPPOR, ÖFVER FLODER FINNER KÄRLEK VÄG.

Månen lyser silfverklar om kvällen, Blickande uppå den gröna ängen, Där två käcka herre-hästar beta: Dem bevaka tvenne ädla herrar, Ban Stefano, kapetan[3] Johannes.

Till Johannes talar Ban Stefano: "Broder, se hur härlig månen lyser! Säll, o broder, säll är den att prisas, Hvilkens flicka ej så fjärran dväljes; Men min älskarinna dväljes fjärran. Bär jag henne drufvor i min bröstduk, Mögla skola de på långa vägen, Eller på min hemfärd saknans tårar Fräta opp min näsduk intill bitar."

Honom svarar kapetan Johannes: "Fjärran dväljs också min älskarinna; Men så snart jag saknar henne, frågar Icke jag: är klar, är mulen natten? Ej min hingst: om vada finns i strömmen; Öfver fält—och ej ett spår oss röjer, Öfver ström—och ej en bölja plaskar."

VINTER I HJÄRTAT.

Snö föll neder på Sankt Görans-dagen; Fågeln genomflöge ej dess flingor. Flickan trampar drifvan, bar om foten, Efter henne bär dess broder skorna. "Kännes ej i dina fötter vintern?" "Ej i mina fötter kännes vintern, Vintern känner jag uti mitt hjärta; Dock från snön är vintern ej där inne, Vintern där är kommen från min moder, Som mig ger åt den, som jag ej älskar."

TILL EN ROS.

O, du min källa sval, O, du min ros så röd, Ros, som så snart slog ut! Hvem skall jag ge dig åt? Månne åt moder min? Har ju ej moder mer. Månne åt syster då? Fjärran hos maken hon. Månne åt broder då? Drog ju i härnad han. Månn' åt min älskling då? O, han är långt från mig, Bakom tre skogars löf, Bakom tre strömmars våg!

ÄLSKARENS HÄST.

Där vi voro öfver natten inne, Höllo vi en kostlig aftonmåltid, Sågo där en flicka skön till undran; Pärltulpaner krönte hennes tinning.

Henne gaf jag då min häst att ledas, Och hon talte sakta så till hästen: "Röda fåle med den gyllne manen, Säg mig, har din herre gift sig redan?" Gnäggande besvarar henne hästen: "Nej, vid Gud, du undersköna flicka! O Ännu har min herre icke gift sig, Utan tänker ta dig, hem mot hösten."

Och till hästen säger flickan detta: "Om jag visste, att du sanning talat, Ville jag slå sönder mina spännen Och dem gärna vid ditt betsel smida, Ville det beslå med idel silfver Och det med min halsked sen förgylla."

HJORTEN OCH VILAN.[4]

Hjorten betar uppå bergets åsar, Betar en dag, sjuknar in den andra Och begynner klaga högt den tredje.

Vila ifrån berget frågar hjorten: "O, du hjort, du djur från bergets skogar, Säg mig, hvilket bittert kval dig plågar, Då du, betande på bergets åsar, Betar en dag, sjuknar in den andra Och begynner klaga högt den tredje?"

Sakta[5] talar hjorten då till Vila: "Goda syster, Vila ifrån berget, Stort i sanning är det kval, mig plågar. Se, till sällskap här en hind jag ägde, Och hon gick att dricka ner för berget, Gick dit ner och har ej återkommit. Om hon sen har irrat sig om vägen? Eller af en jägare är fångad? Eller helt och hållet mig förgätit Och en annan hjort sig valt till älskling?— Om, så sant, hon irrat sig om vägen, Gifve Gud, att hon mig återfunne! Om en jägare har fångat henne, Må han själf en lott lik min få pröfva! Men om mig hon helt och hållet lämnat Och en annan hjort sig valt till älskling, Gifve henne Gud i jägarns händer!"

BROR OCH SYSTER.

Skogen har nyss fått löf, Syster och bror är där. Systern till brodern så: "Hvi ej besöka mig?" "Syster, jag komme väl, Släppte den främmande, Släppte den hulda mig. Sadlar jag fålen, då Sadlar min flicka af; Gjordar jag svärdet om, Löser hon svärdet opp: 'Gode, hvart nu, hvart nu? Vidt är dock fältet sträckt, Djupt är det dystra kärr, Gode, bli här, bli här'!"

DEN OMTÄNKSAMMA.

Täta skurar föllo ned om kvällen, Och mot natten höljde rimfrost fälten. Jag gick ut att söka den, jag älskar, Och så kom jag till den gröna ängen. Men på ängen fann jag då hans mantel, På hans mantel låg hans siden-bröstlapp, På hans bröstlapp silfvertamburinen, Och därunder sen ett gulgrönt äppel.

Allehanda vid mig själf jag tänkte: Om jag dock hans mantel med mig toge? Nej, den gode kunde sig förkyla. Om jag dock hans siden-bröstlapp toge? Nej, jag gaf den själf ju till ett minne. Om jag kanske toge tamburinen? Nej, den skänkte honom mina bröder.

Så i valet föll mig in en tanke: Att uti det gröna äpplet bita, Att blott bita i—ej äta opp det, Att han märka skulle, att hans flicka, Just hans egen flicka honom sökte.

SKILSMÄSSAN.

Kring det hvita fästet Buda[6] Slingrat sig en mjällhvit ranka. Ingen mjällhvit ranka var det, Fästman var det och hans fästmö, Som hvarandra tidigt funnit Och i otid skiljas skulle.

Flickan så vid afskedsstunden: "Gode älskling, när du färdas, Kommer du till stängda gårdar, Där de röda rosor blomma: Bryt dig några rosenstänglar, Lägg dem vid din barm på hjärtat: Såsom dessa rosor vissna, Vissnar ock för dig mitt hjärta."

Gossen så vid afskedsstunden: "Goda, när du återvänder, Kommer du till skogen gröna, Där den svala brunnen väller; Marmorsten vid brunnen ligger, Silfverbägare på stenen Och i bägaren en snöboll; Lägg den vid din barm på hjärtat: Såsom denna snöboll smälter, Smälter ock för dig mitt hjärta."

DEN SERVISKA JUNGFRUN.

Långa hår uppå Militzas ögon Öfverskuggade dess röda kinder, Röda kinder och dess hvita anlet. Ren tre runda år jag sett på henne, Men dock aldrig lyckats se dess öga, Svarta öga och dess hvita anlet.

Och jag samlade en jungfruskara, Och bland skaran Militza, den unga, Att måhända lyckas se dess öga.

Nu, när ringen dansade på fältet, Var det klart, men hastigt blef det mulet, Och från molnen flögo blixtens viggar; Alla flickor sågo upp mot himlen, Militza den unga såg dock icke; Men blott för sig på den gröna marken.

Sakta hviska flickorna till henne: "Militza, du underliga flicka, Är du oklok eller öfverklok här? Ständigt ser du på den gröna marken, Och du blickar ej med oss mot molnen, Där de gyllne blixtrar återstråla." Dem besvarar Militza den unga: "Oklok ej och öfverklok ej heller, Ingen Vila, att jag moln må samla, Flicka är jag,—att jag må se för mig."

VIOLEN.

Väl jag dig bröt, viol, Men åt hvem ger jag dig? Månne åt Ali bej? Ali, den stolte man, Älskar violer ej, Rosor blott, nejlikor.

DU ÄR MIN EGEN.

Du, min flicka, du, mitt hjärta, Ville du min maka blifva?

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre står jag i ett värdshus, Till en blank pokal förvandlad, Än jag dig till make tager."

Och jag blir den unga värden, Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre vill i åkerstubben Jag förbytt till vaktel smyga, Än jag dig till make tager."

Och jag blir den käcka jägarn, Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre vill som silfverfisk jag Ned till hafvets botten dyka, Än jag dig till make tager."

Och som nät jag dykar efter, Och så är du likafullt min. Ila hitåt, ila ditåt, Du är här min, du är där min. Hvart som helst du må ta vägen Hur som helst—du är min egen.

DEN ÄLSKADE OCH DEN FÖRSMÅDDA.

l det friska gräset bette skymmeln, Betar där en stund och därpå hör han, Huru flickan beder till sin moder: "Gif mig ej åt den, jag ej kan älska! Bättre, med sin älskling stiglös irra, Slån förtära och ur löf blott dricka, Kulen sten till hvilokudde äga, Än med denne i palatser vandra, Socker äta och på siden slumra."

FÖRBANNELSEN.

Rosor samlade en flicka Och i slummer föll. Kom en pilt och väckte henne Skakande ur sömn: "Vakna opp, du hulda sköna, Sof ej roligt mer! Se, de friska rosor vissna Vid ditt hjärta ren; Den, för hvilken du den plockar, Har en annan kär."—

"Älskar han en annan,—tillgift Må hans kärlek få. Dock en åskvigg, klara himmel, Mot förrädarn sänd!"

DEN BEKYMRADE.

Hvar, du vida himmel, Är väl nu min älskling? Är han på en resa? Sitter han vid bägarn? Är han på en resa, Må han resa lyckligt; Sitter han vid bägarn, Smake honom vinet; Älskar han en annan, Må det honom tillges; Må af mig det tillges; Gud dock hinne honom.

HVAD VILL JAG?

Säg dock, hvad vill jag? Sömnlös är natten, Oro och smärta, Kval i mitt hjärta,— Dö blott, ja, dö blott Vill jag för dig.

HERTIG STEFANS FÄSTMÖ.

Stjärnan hälsar mön med brodernamnet: "Vandringsstjärna, inför Gud min broder! När, från öster tågande mot väster, Du förbi Herzegovina färdas, Ser du väl som oftast hertig Stefan? Säg mig, stå hans hvita borgar öppna Och på gården sadlade hans hästar, Reder han sig till att hämta fästmön?

Sakta svarar vandringsstjärnan detta: "Väl, från öster tågande mot väster, Färdas jag förbi Herzegovina Och har skådat äfven hertigsborgen. Öppna äro väl hans hvita borgar, Sadlade på gården stå hans hästar, Hämta ärnar han sin älskarinna, Icke dig dock, utan någon annan. Dig förtala tre försmådda fästmän. Ena säger, att din stam är ringa; Huggormsvresig kallar dig den andra, Och den tredje drömsker och försufven."

Då fördömer dem den vreda jungfrun: "Den, som säger, att min stam är ringa, Skåde aldrig frukter af sin egen! Den, mig åter kallar huggormsvresig, Kring hans hjärta må sig ormar linda, Vistas i hans lockar öfver sommarn Och uti hans sköte öfver vintern! Den, mig drömsker kallar och försufven, Skall i nio år, vid sjukbädd bunden, Tynande af ingen sömn förfriskas."

DONAU GRUMLIG.

Donau, Donau, lugna vatten, Hvi så grumlig är din bölja? Skulle någon hjort kanhända Med sitt horn din botten rubbat? Har kanske voivod Mirtschéta Med sitt spjut rört opp din botten?

"Ingen hjort min botten grumlat, Ej voivod Mirtschéta heller, Nej, de ystra flickor bara, Hvilka hvarje morgon komma För att plocka vattenliljor Och att tvätta sina kinder."

ÖRNEN OCH UGGLAN.

Ugglan satt uppå en gren af boken, Men i granen bredevid satt örnen. Sakta talte ugglan då till örnen: "Bort dock, örn! Hvad sneglar du hit öfver? Underligt är nu för tiden folket, Kunde säga: Ugglan älskar örnen." Örnen åter svarar henne detta: "Packa dig, du gråa, plumpa uggla! Ej åt dig bestås en sådan herre."

DEN SKÖNASTE.

Invid hafvet stod en guldcitron och skröt: "Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har ett gulgrönt äpple lyssnat till: "Ringa är ditt pris, du strandens guldcitron, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har oslagna ängen lyssnat till: "Gröna äpple, ringa endast är ditt pris, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har oskurna kornet lyssnat till: "Ringa är ditt pris dock, du oslagna äng, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har okyssta flickan lyssnat till: "Ringa är ditt pris dock, du oskurna korn, Nu är ingen här så skön så skön som jag." Detta har den muntra gossen lyssnat till: "Ringa är, I alla, dock ert pris mot mitt, Nu är ingen här så skön, så skön som jag. Plocka vill jag dig, du strandens guldcitron, Skaka ned från trädet, gröna äpple, dig, Slå och bärga vill jag dig, oslagna äng, Skörda åter vill jag dig, oskurna korn, Sen, okyssta flicka, vill jag kyssa dig."

STUM KÄRLEK.

Flacka fält, hur djupt du mig bedröfvar! O, min älskling skildes här ifrån mig, Och han sade ej: "Gud med dig, dyra!" Tryckte blott sin mössa ned på pannan, Slog till jorden sina svarta ögon Och mot barmen förde högra handen.

Att han tryckte mössan ned på pannan, Därmed sade han: "Gud med dig, dyra!" Att han slog till jorden sina ögon, Därmed mentes: "Mer än ögat dyra!" Att han förde handen mot sitt hjärta, Sade: "Aldrig skall jag dig förgäta."

PRÖFNINGEN.

Säg dock, hvad dån kringskallar i nejden? Ljuda då klockor? Gala då hanar? Klockor ej ljuda, hanar ej gala, Bud till sin broder sänder en syster: "Broder, jag är af turkarna tagen, Köp mig då fri ur turkarnas händer! Summan är ringa, den de begära: Guld blott tre litrar,[7] pärlor två säckar." Henne till svar dock skickade brodren: "Tarfvar mitt guld till tygel åt hästen, Att han må pråla, när jag på ridt far; Pärlor behöfver jag för min flicka, Att hon är skön, när henne jag kysser."

Därpå ett budskap skickade systern: "Är dock alls icke turkisk slafvinna, Nej, jag är sultaninna, min broder."

FÄSTMÖNS DRÖM.

Nära trappan skodde Johan fålen, Och ur fönstret såg därpå hans fästmö, Såg och strödde rosor ned på honom, Strödde rosor ned och talte sakta: "Dyre älskling, gjorda tätt omkring dig, Att en ros ej tappas mellan gördeln, Att en annan ej din fästmö röfvar. Ty jag såg i drömmen stora under: Ensam gick din häst att söka svalka, Och din mössa rullade på marken, Och på vägen ströddes dina pilar."

Sakta talar Johan till sin fästmö: "Älska, älska mig blott du, mitt hjärta, Sen du mig begynte älska,—själfmant Har all lycka kommit mig till mötes, Så på resor som vid köp och byte."

DEN NYGIFTA.

Vatten öser gårdagsbruden, Och, utöfver källan lutad, Talar vid sig själf hon detta: "Ve mig, arma, ve mig, sköna! Bure än jag gröna kransen, Vore jag långt mera vacker; Skulle då en herde älska, Konstantin, den unga herden, Som där tågar framför lammen Såsom månen framför stjärnor."

FLICKAN OCH VILA.

Regn föll neder såsom honingsdagg, Och i hyddan stod bekymrad mön: "Ute blir väl nu min älskling våt; Stolt uti sin körsbärsbruna rock, Under rocken klädd i sammetsdräkt, Med en sidenskjorta under den Och ett ur af guld uti sin barm Sitter han uppå sin sköna häst."

Vila svarar ifrån skogen så: "Unga flicka, obekymrad var! Själf jag slagit opp ett sidentält, Och i tältet slumrar älskarn nu, Öfverskyggad af en sobelpels, Och med hufvu't svept i gyllne tyg."

DEN FÖRSIKTIGA.

Du, min flicka, du, min röda blomma, Aldrig satt ännu och aldrig omsatt, Ej med svala flöden än begjuten, Än ej plockad, än för ingen doftfull, Aldrig kysst ännu och aldrig famnad, Sköna, finge jag en gång dig kyssa!

"Finge det, du gode, efter önskan, Stötte endast till din äng min trädgård: Komma skulle jag att blommor vattna, Du att föra hästarna på bete: Kunde då mig kyssa efter önskan, Borde blott ej bita mig i kinden, Att min mor ej finge skåda märken."

DEN UNGA MAKAN.

Då jag än var hemma hos min moder, Gaf hon mig rätt vackra råd att följa: Första rådet: att rödt vin ej dricka, Andra: att ej bära gröna kransar, Sista: att ej älska någon yngling.

Men jag arma tänker vid mig själf här: "Ges dock utan vin en fyllig kind ej, Utan gröna kransar ingen glädje, Ges dock utan yngling ingen kärlek."

TILL SANKT GÖRAN.

Flickan beder på Sankt Görans-dagen: "O Sankt Göran, när härnäst du kommer, Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig Hos en make eller ock i grafven! Förr dock hos en make än i grafven!"

DOMEN.

Blommor sådde trenne täcka flickor, Kyndel uppå berg, i dalen mynta. Och en yster gosse kommer dristigt Och af blommorna en knippa plockar. Hemligt gillra flickorna dock snaror, Och den yra, käcka gossen fångas.

Ena så: "I lågorna med honom!" Andra så: "Ur landet skall han jagas!" Tredje så: "Nej, nej, han måste hängas!"

Och den ystra gossen talar åter: "Är ej guld, att man mig smälta skulle, Är ej skälm, att ut ur landet jagas, Gosse är jag, och jag måste hängas Vid det olycksträdet—kvinnohalsen."

DEN VALACKISKA FLICKAN.

På den vilda hästen red jag, Och den bar mig till valackskan. Trenne döttrar har valackskan; Men den ena bannar modren:

"Stygga Nera, säg, hvar var du?" "Banna icke, goda moder! Nära Donau har jag varit, Och har sett där unga tyskar.

Åt den ena, som jag såg där, Ville han min svåger blifva, Gåfve jag den finsta skjorta, Att han till sin död den bure.

Åt den andra, som jag såg där, Ville han min brudsven blifva, Gåfve jag ett virkadt gulltyg, Att han till sin död det bure.

Åt den tredje, som jag såg där, Ville han min fästman blifva, Gåfve jag två svarta ögon, Att han till sin död dem kysste."

DEN BÖNHÖRDE.

Ber till Gud den unga gossen: "Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar, Att jag granens bark må borra För att se, hvad finns i granen."

Gaf åt honom Gud ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar; Och han borrar nu i granen, Finner där en vacker flicka, Hvilken lyser skön som solen. Talar då till henne gossen: "Hör mig du, min unga flicka! Friar jag, man ger dig icke; Lockar jag, du följer icke; Ville röfva dig—och kan ej."

Och den unga flickan talar: "Fria ej,—man ger mig icke; Röfva ej,—du är förlorad; Ty jag äger nio bröder, Syskonbarn till lika antal. Svänga de sig opp på hästar, Gjorda om sig skarpa sablar, Sneda sina vargskinnsmössor, Är det fasligt att dem åse, Ännu mera att dem bida. Synd det vore att förloras, Skam det vore att fly undan. Nej, men locka,—månn' jag följer."

FLICKAN I DÖRREN.

På sitt sträckta vingepar Sväfvar högt i skyn en falk, Och hans blick, mot jorden vänd, Hvilar nu uppå en dörr. Men i dörrn en flicka står, Tvår sitt hvita anlete, Slätar sina ögonbryn. Bländande är hennes hals, Såsom snön på bergen är. Nära till en gosse står, Talar så med sakta röst: "O, min sköna flicka, du! Knyt din halsduk bättre till; Jag förblindas af din glans, Och mitt hjärta svider ren."

MANNATROHET.

Minns du, när vi började att älska, Satt du en gång i min famn, du goda, Grät så bittert, snyftade och sade: "Straffe Gud af mina syskontärnor Hvar och en, som tror en ynglings lofven! Ty som himlen först är klar och härlig, Men dock snart af skyar öfverdrages, Så omväxlar gossens trohet äfven. Kysser han,—då skall man bli hans maka; Har han kysst,—då skall till hösten väntas. Kommer hösten en gång,—kommer vintern, Och han friar ren till andra flickor."

FLICKANS ANLETE.

Flickan stod på bergets kulle, Öfver hvilken mildt ett skimmer Spreds från hennes sköna anlet.

Vid sig själf då talte flickan: "Anlet du, som gör min oro! Om jag visste, ljusa anlet, Att åt vissna gubbens kyssar Dig ett oblidt öde ärnat, Ville jag i gröna skogar Strax all bitter malört plocka, I dess bittra saft dig bada, Att den gamles kyss förbittra. Visste jag dock, ljusa anlet, Att åt unga makens kyssar Dig ett härligt öde ärnat, Ville jag i gröna gårdar Alla röda rosor plocka Och i deras ljufva vatten Dig, du ljusa anlet, bada, Att du ljufligt skulle mot den Unga makens kyssar dofta."

FISKEN.

Flickan hon satt på hafvets strand, Talade i sitt sinne så: "O, du min gode Gud, ändå! Finns väl, hvad bredare är än haf? Eller hvad vidare är än fält? Eller hvad snabbare är än häst? Hvad är väl mera än boning sött, Eller hvad öfvergår broderkyss?

Tittar ur vågen en liten fisk: "Fjolliga flicka, hvad tänker du? Himmel långt bredare är än haf, Haf ju långt vidare är än fält, Öga ju snabbare är än häst, Socker öfvergår honing—och Älskarekyssen en broderkyss."

BÄTTRE GAMMALT GULD ÄN NYSMIDT SILFVER.

Skugga sökande, för att sig svalka, Flög en falk utöfver Sarajevo,[8] Såg en fura midt i Sarajevo Och inunder den en kylig källa; Nära källan såg han änkan Nypon Och med henne jungfrun, hvita Rosa.

Falken började att eftersinna, Om han skulle kyssa änkan Nypon, Eller hellre jungfrun, hvita Rosa.

Så i valet kom han till beslutet, Och han talte sakta i sitt sinne: "Bättre guld, om äfven nött det vore, Än som silfver är, ehuru nysmidt;" Och han kysser muntert änkan Nypon.

Men förtörnad ropar jungfru Rosa: "Sarajevo, blomstra utan frukter![9] Är det sed, som nu i dig fått insteg, Det, att unga gossar älska änkor, Gamla gubbar åter unga flickor?"

HÄSTEN VILL EJ DRICKA.

O du flicka, gyllne peruns-blomma! Har du vattnat ren min skymmel?— "Vattnat Har jag väl; men han vill ej från vattnet, Utan skådar mot den strand af Sava, Hvarest flickor binda blomsterkransar Och de gula viner hjältar dricka."

ALI-AGAS MAKA.

Underskön är visst Al-Agas maka. Sådan skönhet finns ej mer i Bosna, Hela Bosna och Herzegovina; Dock, hvad båtar henne denna skönhet, Då på henne Agas blick ej hvilar? Aga älskar Omars hulda flicka, Som i jungfruburen vuxit ensam, Skådat icke sol och icke stjärnor, Aldrig än fått se, hur kornet växer, Kornet växer, och den röda drufvan.

DÄR BASILIKA JAG SÅDDE, SKJUTER MALÖRT OPP.

Flickan återger sin älskling Hans förlofningsring. "Tag den åter! Fader, moder, Som ej hylla dig,— Fader, moder, bror och syster, Alla neka mig. Skona du din arma flickas Oangripna namn! Den förlåtnas öde äger Nog sin tyngd ändå. Där basilika jag sådde, Skjuter malört opp, Malört, denna bittra blomma, Denna kärfva ört. Binden mina bröllopsgästers Smycken därutaf, När de snart mig död ledsaga Till den kulna graf."

SMILJANA.

Blommor plockar utmed ån Smiljana, Samlar flitigt dem i famn och förkläd', Binder sen af dem tre blomsterkransar. Ena kransen för sig själf hon sparar, Åt sin lekvän skänker hon den andra; Men den tredje lägger hon på böljan Och med tysta ord ledsagar denna: "Simma, simma, gröna krans, med vågen, Simma hän till Georgs port och bringa Detta budskap till hans goda moder: 'Vill du, moder, gifta bort din Georg, Gif ej honom åt den unga änkan, Åt den sköna flickan unna honom!'"

ÖNSKNINGARNA.

Ranko sof i poppelskuggan, Kommo dit tre flickor, talte Under färden med hvarandra Om hvad hvarje helst begärde.

Och den första flickan talar: "Helst jag önskar mig en gullring." Och den andra flickan talar: "Helst jag önskar mig en gördel." Och den yngsta flickan talar: "Helst jag ville äga Ranko. Lätt kan dock en ring bli bruten, Lätt en gördel sönderrifvas, Men min Ranko,—han förblir min."

ÖNSKAN.

Om en källa sval jag vore, Väl jag visste, hvar jag vällde; Nere vid min älsklings fönster, Där han af och på sig kläder, Att sin törst han måtte släcka Och sig svalka med min bölja.

FLICKORNAS FÖRBANNELSER.

Konda dog, hans moders enda sällhet, Lämnande sin mor det kval att honom Fjärran från sin boning ge åt jorden. Hon begrof den käre i sin trädgård Under gyllne pomeransträns skugga.

Hvarje morgon går hon sen till grafven: "Konda, Konda! Svara, trycker jorden, Eller trycka dig din kistas bräder?"

Och ur djupet ljuder svaret åter: "Icke jorden trycker mig, o moder! Icke trycka kistans bräder heller, Nej, förbannelser af flickor endast. När de sucka, ges i himlen gensvar, När de banna, skälfver jordens grundval, När de gråta, måste Gud bevekas."

DEN SKÖNA ILIJA.

Sakta på Donau vaggar en julle, Bär på dess våg den sköna Ilija. Falken på högra handen han håller; Sorgsen i hågen, ger han den näring, Gjutande tårar, ger han den dricka.

Lutad till falken, hviskar han detta: "Fågel, min falk! Ej vill jag dig nära, Nära med lika kost som min egen, Vattna med samma dryck, som jag själf har. Sorgsen i hågen, ger jag dig näring, Gjutande tårar, ger jag dig dricka, Men till en jakt ej vill jag dig styrka,— Styrka jag vill dig, att du må flyga, Flyga som budskap hem till min maka, Se, om den hulda lycklig och frisk är, Se, om hon redan födt mig en gosse."

Under hans vinge bindes ett bref sen: "Ila och sänk dig neder vid fönstret, Neder på rosenbusken den röda, Nära till fönstret sitter den hulda, Sitter och stickar där vid sin båge. Hälsa den goda vänligt ifrån mig, Säg: 'Med Ilija var jag i går än, Tömde i går än vin med min herre'."

Snart vid Ilijas boning var falken. Brefvet då löste älskade makan, Och såsom svar hon talte till falken: "Hälsa från mig den sköna Ilija, Bed, att han ej uppskjuter sin hemfärd. Doftande rosor blomma i trädgåln; Ack, men med hvem, med hvem dem plocka? Muntert på gården ropar där falken, Ack, men hvem lockas med mig att jaga?"

DE ÄLSKANDES GRAF.

Tvenne unga älskade hvarandra, Tvådde båda sig i samma vatten, Torkade med samma duk sig båda. Ingen visste därom första året, Men på andra blef det kändt för alla, Kändt också för fader och för moder. Modren hindrar dock de trognas kärlek Och den älskande från älskarn skiljer.

Genom stjärnan sände gossen budskap: "Dö, min älskade, om lördagskvällen, Jag vill dö med söndags-morgonrodnan." Så beslöts det, så det skedde äfven. Lördagskvällen dog den trogna flickan, Hennes älskling dog med morgonrodnan. Man begrof dem båda med hvarandra, Hand i hand i jordens sköte sänkta, Och i händren lades gröna äpplen.[10]

Några månar,—och från gossens läger Reste sig en lummig gran i höjden, Och från flickans sköt en rosenbuske. Men kring granen slingrade sig rosen Som ett sidenband kring eterneller.

FLICKAN VID ZETINJA.

Vid Zetinjas djupa, svala bölja Satt i dryckeslag en skara hjältar, Och en vacker flicka bjöd dem vin där. Men när bägarn hon åt någon räcker, Fattar han, i stället för pokalen, Hennes hvita hand att henne famna. Flickan åter sträfvar mot och talar: "Nå, i sanning, mina tappra hjältar, Allas eder tjänarinna är jag; Men åt en blott kan jag fästmö vara, Blott åt den, som i sin vapenrustning, Med sin divansmantel därutöfver, Från den ena stranden till den andra Genomsimma kan Zetinjas vågor.— Dennes trogna fästmö vill jag blifva."

Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte Tigande emot den svarta marken, Utom en, den käcka Radoitza. Hurtigt opp ifrån sin plats han springer, Gjordar om sig sina blanka vapen, Sveper sig i mångahanda dräkter, Kastar öfver dem sin divansmantel, Och så störtar han sig ned i böljan. Snart från ena stranden till den andra Har den djärfve simmarn redan hunnit; Dock när dädan han sin hemfärd börjar, Dykar han i böljan oförmodadt, Icke så, att krafter honom felats, Men att pröfva älskarinnan endast, Om han skulle få en trogen maka. Hur han sjunker, märker då den kära, Ser det, ilar, kastar sig i strömmen. Hastigt stiger ynglingen ur djupet Och med kraft den dunkla vågen klyfver, Tills han hunnit till sin älskarinna. Och han fattar hennes hvita händer Och den hulda till sin boning leder.

DEN SKRÄMDA.

Maras hår uppflätar modren, Fem- och niodelt i växling, Och hon talar, ömt bekymrad: "Om du färdas ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Må du ej med Tomas dansa; Tomas är en yster sälle, Se, och du en ogift flicka."

Mara lyder ej sin moder, Utan vandrar ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Och hon svänger om med Tomas.

Tomas, dansande med ringen, Ger en vink åt sina svenner, Att de skulle hämta hästar, Hämta dit hans fux och skymmel. Svennerna förstodo genast, Förde fålarna till ringen, Förde dit hans fux och skymmel.

Tomas hoppar opp på fuxen, Lyfter Mara opp på skymmeln, Och de flyga genom lunden, Såsom stjärnor fly på himlen.

Ren var fältet lagdt till rygga, Och till Mara talar Tomas: "Ser du där den murkna lönnen? Märk, i den vill jag dig hänga; Kråkan skall ditt öga hacka, Örnen slå dig med sin vinge."

Mara började att snyfta: "Ve mig, ve mig! Gud förskone! Så det hände hvarje flicka, Som sin moders råd ej följer!" Tomas ler och tröstar henne: "Frukta icke, hulda Mara! Ingen murken lönn där synes, Nej, min hvita gård allenast. Min du är, min boning städar Du från denna stund som maka."

DE SVARTA ÖGONEN.

Modren bannade sin Jovo: "Son, hvar höll du hus i aftse?"

"Bana icke, gamla moder! Hos tre sköna flickor var jag. En var hög och smärt till växten, En var röd och hvit om kinden, En bar ögon, lika natten. Af den höga, af den smärta, Plågas, moder, nu mitt hufvud; Och af den med röda kindren Plågas nu mitt bröst, o moder; Men af den med svarta ögon, Gamla moder, tar jag döden. Lägg mig på en bår och för mig Till den huldas tjäll, att hennes Svarta ögon må mig skåda."

Sagdt; och honom lämnar lifvet. På en bår han läggs af modren Och till flickans boning bringas. Hon med svarta ögon ser det.

Och hon talar till sin moder: "Låt mig dö, min gamla moder! Lägg mig sen på båren, lägg mig Nära till den sörjda döda! Sen en graf oss red och sänk oss Hand i hand i den till hvila.

VÅRA MÖDRAR BÄRA SKULDEN.

Bakom Savas våg på stranden Leder ynglingen sin fåle. Mössan i sin hand han håller Och befuktar den med tårar. Och han bannar hvirfvelvågen: "Måtte Gud dig straffa, Sava! Hvarken kan jag genomvada, Eller kan jag simma öfver För att där min flicka kyssa."

Och den sköna flickan svarar: "Nej, vid Gud, du gode yngling! Vredgas ej på Savaströmmen, Sava är dig ej fientlig; Nej, fientlig är din moder, Din mot dig, som min mot mig är. Din vill, att du ren med våren Hem skall föra den, du älskar, Min står fast däri, att dottren Skall till hösten vara ogift."

SUCK.

Dunkla skogspark, hvad din skugga svalkar! Hjärta, hjärta, hur du är bedröfvadt! Dig så nära ser du den, du älskar, Dig så när—och får ej kyssa honom!

MOR, SYSTER OCH MAKA.

Högt uppå ett vårdtorn vandrar Jovo; Under honom bräcks det murkna timret, Och i fallet bryter Jovo benet. Genast blir en läkarinna kallad, Ifrån bergets täta skog, en Vila.

Mycket fordrar Vila för sin läkdom: Af hans mor den hvita högra handen, Af hans syster hennes lockars fläta, Och ett pärlehalsband af hans maka.

Modren gaf sin högra hand för honom, Systern skänkte sina lockars fläta, Men hans maka ej sitt pärlehalsband. "Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pärlband, Som jag själf ifrån min fader medfört."

Då förgrymmas Vila ifrån berget Och förgiftar dödligt Jovos skada. Jovo dör,—ve, ve dig, arma moder!

Trenne sorgefåglar[12] klaga sedan: Ena klagar utan uppehållan, Sent och tidigt klagar blott den andra, Och den tredje, när det så sig faller.

Den, som klagar utan uppehållan, Är den dödes olycksburna moder; Åter den, som klagar sent och tidigt, Är den dödes sorgebundna syster; Den, som klagar, när det så sig faller, Är den dödes ungdomsfriska maka.

HÄXERIET.

Härligt var att se, hur inpå kvällen Hjälteskaran drack det gula vinet. Med befann sig ock den veka Stojan, Drack ej vin och brännvin icke heller, Utan kaffe blott ur gyllne skålar. Några flickor vandrade långs stranden, Och bland dessa Ivans sköna syster. När den veka Stojan henne märker, Tänds hans bröst af kärlek,—och åt tärnan Kastar han ett äpple och ett kvitten.[13] Men förtrytsam slängde Ivans syster Genast bort från sig hans gula kvitten, Och med foten stötte äpplet unnan. På den gröna marken föll hans kvitten, Äpplet åter i den svala böljan. När den veka Stojan märkte detta, Blef han strax så mörk, så vild till sinnes. Dädan skyndar han med snabba fötter Och sitt hem, sin hvita boning uppnår. Papper tar han genast fram och skriftyg, Att förtrolla Ivans sköna syster. Och han sammansätter fyra trollbref; Skrifver ett och kastar det i elden: "Eld, förbränn, förbränn ej brefvets trollkraft, Tänd blott, tänd blott Angelijas hjärta!" Skrifver än ett,—kastar det i böljan: "Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft, Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!" Skrifver än ett—kastar det i luften: "Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft, Fören, fören Angelijas hjärta!" Ett han gömmer under hufvudkudden: "Hvila icke kraftlöst där, o trollbref; Tills att Angelija med dig hvilar!"

Märk! Och inom några korta stunder Ljuder där ett klappande på porten: "Öppna porten, om du Gud bekänner, Öppna porten, mig förtära lågor!" Stojan tiger och vill än ej svara, Högre klappar åter Ivans syster: "Opp, mig rycka floder med sig hädan, Opp med porten, om du Gud bekänner! Snart till molnen höjes jag af vindar."

Hastigt springer då den veka Stojan, Låter upp den vida buxbomsporten Och ledsagar henne in med glädje.

PRINS MUSTAFAS SJUKDOM.

För att bada går en skara turkar, Och turkinnor komma från att bada, Männerna med Mustapha i spetsen, Kvinnorna med Mehmed paschas maka. Skön är Mustapha, sultanens ättling, Mera skön dock Mehmed paschas maka. Och förtrollerskan är icke skön blott, Men tillika så försåtligt smyckad. Genast sjuknar prinsen in af kärlek, Tänd af Mehmed passhas sköna maka, Går ren plågad till det hvita slottet Och på veka dynor där sig lägger. Alla fruar efter, rang och ordning Komma att prins Mustapha besöka, Borta blir blott Mehmed paschas maka.

Sultaninnan sänder bud till henne: "Ädla fru, gemål till Mehmed pascha, Aktar du dig mer än sultaninnan? Mustapha, min son, på sjukbädd ligger; Alla fruar gjort besök hos honom, Du allena, du försmår att komma." Mehmeds maka mottar denna hälsning, Vecklar sina ärmar opp i blinken Och bereder lätta sjukbädds-rätter: Grädda rosenröd på gyllne tallrik, Ljusgult serde uti silfverskålar, Vårens körsbär, syltade med honing, Persikor med morgondagg bestänkta, Hafsstrandsfikon och mostarska drufvor; Klär sig sen i kosteliga kläder Och beger sig så på färd till slottet. Snart palatsets gångar hon beträder. Oanmäld och hälsande på ingen, Sakta till den sjukes rum hon skrider; Och hon sätter sig vid hufvudgärden, Tar ett virkadt guldtyg fram och fläktar Svalka åt hans feberheta panna. Men, till sultaninnan vänd, hon talar: "Sådan sjukdom som den tappre prinsens Önskar jag att må min broder träffa, Ja, mig själf som Mehmed paschas maka; Ty en kärleksyrsel är ej sjukdom." När prins Mustapha förnummit detta, Står han opp på snabba fötter genast, Riglar alla dörrar och behåller Mehmeds maka kvar tre runda dagar.— Men på morgonstunden af den fjärde Med ett artigt bref uppvaktar paschan: "O sultan, min store, dyre herre! Från min boning har en dufva bortrymt, Till ditt slott hon flugit,—lösgif henne, Lösgif henne, om du Gud bekänner!" Därpå får han från sultan det svaret: "Mehmed, trogna slaf, jag har en falk här, En otämjelig och vildsint fågel, Som ej släpper, hvad han en gång fångat."

SKÖRDEFLICKAN.

Kärfvar, skördade med silfverskära, Samlar hop med gullprydd hand Lepota. Dock, när middagssolen börjat glöda, Sjunger för sig själf hon sakta detta: "Den, som sammanbinder mina kärfvar, Vill jag strax mitt hvita anlet skänka. Den, mig vatten ifrån källan hämtar, Vill jag skänka mina svarta ögon. Den, som bygger mig en skuggrik löfsal, Honom vill jag bli en trogen maka." Sjunger så och tror sig hörd af ingen.

Lyssnat har likväl den unga herden, Och han binder kärfvarna tillsamman, Bygger opp af hassel strax en löfsal, Hämtar vatten från den svala källan, Bjuder det och talar till den sköna: "Nu, Lepota, uppfyll, hvad du lofvat!"

Skalk var skördeflickan dock och löste Sig med några skälmska ord från löftet: "Låt mig bli i frid, du unga herde! Medan du band samman mina kärfvar, Bette dina lamm i åkerstubben. Då du bragte mig från källan vatten, Har du med en dryck dig själf förfriskat; Och i skuggan, som du mig beredde, Har du äfven själf ju funnit svalka."

BRÖLLOPSSÅNGEN.[14]

I.

Skön att skåda under aftonsolen, Satt vid sidan af sin ledsven bruden, Under kransen tittande på älskarn.

Och till flickan talte hennes brudgum: "Hvarför ser du på mig, hulda flicka?" "Jag betraktar dig i väntan endast, Att du ville ge mig några läror, Hur jag vore bäst din mor till nöjes."

"Lätt det blir dig att min mor behaga: Sent till sängs och tidigt opp från bädden, Sopa rummen, skaffa köket vatten, Sedan kamma dina blonda lockar."

II.

Malmkanoner gifva dån från skansen, Gästerna församlas ren hos bruden, Och man ärnar börja bröllopståget. Bruden har i går ren utsått blommor, Blommor på sin hulda makes lycka. Ville lyckan gynna hennes make, Borde blomstren gro om kvällen redan, Sammanböja stänglarna om natten Och om morgonen buketter bilda. Lyckan var den hulda maken gynnsam; Blomstren grodde opp om kvällen redan, Sammanböjde stänglarna om natten, Bildade med morgonen buketter. På sin lott fick hvarje gäst en blomkvast, Brudgummen fick själf den hulda bruden, Hennes ledare fick ensam ingen. Dock, till honom lutad, hviskar bruden: "Vredgas ej, min ledare; en blomkvist Mera skön och rik för dig jag sparar. Gissa hvilken?—Jo, min unga lekvän."

BLODHÄMNDEN.

Hvems är klagoskrit där i Banjani? Månne Vilans? Månn' den onda ormens? Ropte Vila, komme det från berget, Ropte ormen, komme det från klyftan. Vilan ej och ej den onda ormen, Batritch Perovitsch är den, som klagar Under Osmans, Tchorovitschens, händer. Honom han besvär vid brodernamnet: "Släpp mig, Osman Tchorovitsch, min broder, Skona lifvet, du i Gud min broder! Tag i lösen hundrade dukater; Mina bröder sju; sju Perovitscher, Gifva gärna dig sju damaskener; Deras makar skänka dig sju kransar Och min broder Raduls maka, Zvjeta, Sina kransar och sitt öras smycke. Men min moder ger en ung slafvinna, Ger dig många kosteliga kläder, Och min fader, Pero Vutschitschevitsch, Skall förära dig sin egen lifhäst Och däröfver hundrade dukater." Ren vill denna unna honom lifvet, När, af onda makter förd till stället, Panto från Tupan där syns och talar: "Muselman, du Tchoros ättling, Osman! Släpp ej Perovitschen Batritch undan. Bjuder han dig än omätlig lösgäld, Se, af turkarna skall han den pressa. Vill han gifva dig sju damaskener, Skall han äfven dem af turkar röfva. Vill han kransar gifva dig och smycken, Skall han fånga våra bröders makar Och af dessa smycken ta och kransar. Lofvar han åt dig en ung slafvinna, Torde han min egen dotter röfva Och dig henne såsom lösen bjuda. Och den lifhäst, han dig vill förära, Är ju af Banjanis ras till skit dock."

Panto så och svänger sig ur sadeln. Låga blixtrar ur hans studsarmynning, Och han träffas, Perovitschen Batritch, Genom gördeln, och hans mund förstummas. Död han sjunker mot den gröna marken, Och från kroppen skär hans hufvud Osman.

Och det kommer budskap till Saljuto, Till den slagnes ålderstegne fader.

Göken gråa klagar i Saljuto, Ropar midt i vintern ut sin klagan, Som om ingen årstid ägnats honom. Göken grå är icke den, som klagar; Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch, Perovitschen Batritchs gamla fader: "Ve mig, ve mig, ve till domedagen, Ty af söner, som mig efterlefva, Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!"

Honom tröstar Perovitschen Radul: "Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla. Vänta endast till Sankt Görans-dagen, Tills med löf sig berg och kullar kläda Och det flacka fält med gräs och blommor; Då vill jag kamraterne församla Och med dessa till Banjani draga För att hämnas Batritchs mord, min broders." Men ren nalkades Sankt Görans-dagen, Ren med löf bekläddes berg och kullar, Gräs och blommor täckte redan fälten, Och kamraterne tillsamman kommit.

Till Banjani drar med dessa Radul Och tar af till bergets skog vid Utes.

Trenne runda dagar där de bida, Ändlöst spanande mot Gatzkos slätter, Tills på håll en turk till häst sig visar, Just den sökte, Tchorovitschen Osman. Radul så till sina kämpar genast: "Bröder, sen I där den bofven Osman? Huken eder ner mot gröna marken; Men jag själf vill ställa mig i vägen För att vänta Tchorovitschen Osman. Ej för edra damaskenerklingor Skall han falla, den fördömda turken, Om mig Gud den lycka värdes unna Att med mina händer gripa honom! Men om jag ej lyckas honom gripa, Då—lägg an, hvem som af kvinna född är!" Kämparne sig huka ner i gräset; Radul åter ställer sig i vägen. Och när turken nu till stället hunnit, Springer Radul fram att gripa honom, Fattar hästens tygel med sin ena, Turken med sin andra hand i brickan Och till marken rycker honom neder. Käckt till bistånd hans kamrater ila, Och de fånga lefvande Osmanen.

Honom ber vid brodernamnet Osman: "Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder, Skona lifvet, du i Gud min broder! Tag i lösen tusende dukater! Tjugu bröder, tjugu Tchorovitscher, Gifva gärna tjugu damaskener, Och de Tchorovitschers ädla makar Sina lockars kosteliga smycken. Deras gyllne keder jag dig bjuder, Af dukater och af pärlor tunga. Men jag själf vill ge dig min araber, Högrest, att en slik ej finns i Bosna, Hela Bosna och Herzegovina, Med hans töm och silfvertunga sadel, Allt till svansen öfvertäckt med sammet; Hvarje buckla är med loskinn kantad Och med guld och silfver smyckad rikligt." Döf för detta, svarar Perovitschen: "Turk, du Osman Tchorovitsch! En dyrbar Lösegäld bjöd dig min broder äfven, Men förgäfves!—Utan skoning skilde Du hans blonda hufvud ifrån kroppen." Och han drager fram. sin knif ur gördeln Och från kroppen skiljer Osmans hufvud. Tar hans hufvud, tar sin öväns' vapen Och arabern, turkens höga stridshäst, Och beger sig hem med sina vänner.

Men i Montenegro-bergens grannskap, Från den lilla byn där, från Saljuto, Till hans möte går den gamla fadren, Sträcker famnen och hans anlet kysser. Radul kysser gubbens hand och klädfåll Och för honom turkens hufvud kastar. Och då ropar Pero Vutschitschevitsch: "Hell mig nu och intill domedagen, Då mig unnats denna stund att skåda, När min dyre son är hämnad vorden!" Gubben så,—och honom lämnar lifvet. Död han ligger; frid med honom!—Herren Tage honom upp till paradiset Och välsigne hägnande oss alla!

DE BÄGGE JAKSCHITCHERNE.

Månen förebrådde morgonstjärnan: "Morgonstjärna, säg, hvar har du varit, Hvarest jollrat bort den sköna tiden, Då man dig ej sett på trenne dagar?" Honom svarar åter morgonstjärnan: Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden? Ofvan Belgrads hvita fäste stod jag Och betraktade ett sällsamt under: Hur två bröder delte fadersarfvet, Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane. Ren i godo öfverens de kommit, Ren de hade delat fadersarfvet: Dmitar ärfde Valakit och Moldau Och Banatet odelt intill Donau. Bogdan fick det flacka landet Sirmien, Långs åt Savaströmmen alla ängar Och till staden Ushitz hela Servien. Dmitar tog den nedre deln af staden Med ett torn, Neboischa, nära Donau. Bogdan tog den öfre deln af staden Jämte kyrkan Rushitza i midten.

Om en ringa sak blott blef man osams, Om ett intet, knappast värdt att nämnas, Om en falk och om en svartbrun fåle. Dmitar, stödd uppå sin rätt som förstfödd, Fordrar falken utom lott och rappen; Bogdan skänker honom ingendera.

Nästa morgon, när det än knappt dagats, Svingar Dmitar sig på rappen höga Och tar med också den gråa falken För att jaga uti bergets skogar.

Angelija, sin gemål, han ropar: "Angelija, du min trogna maka, Mottag detta gift och ge åt Bogdan! Dock, ifall du ej min önskan fullgör, Vänta mig ej mer i hvita borgen."

När den trogna makan slikt förnummit, Går hon med sig själf till råds bekymrad, Pröfvar, tänker och sig själf tilltalar: "Gråa gök, hvad skall väl blifva af dig? Om min makes broder jag förgifver, Är det mig en synd inför vår Herre, Är det inför mänskor skam och nesa. Stor och liten skulle om mig säga: 'Skåden, skåden där den olycksburna, Som sin egen svåger har förgifvit!' Ger jag åter icke gift åt honom, Får jag mer ej vänta hem min make."

Tänkte så och fattade beslutet: Neder steg hon i den dunkla källarn, Framtog bröllopsbägaren, den vigda, Smidd af idel guld i drifvet arbet Och ett minne af den dyre fadren. Bägaren med gullgult vin till randen Fyller hon och frambär till sin svåger, Kysser honom sen på hand och klädfåll Och, mot jorden böjd för honom, talar: "Dig, min gode svåger, vill jag skänka Denna guldpokal med vin till randen; Skänk mig falken du, och skänk mig rappen!" Och Bogdan, bevekt af hennes böner, Skänkte henne falken strax och rappen.

Dmitar jagar dagen om i skogen, Lyckas dock ej jaga opp ett villbråd, Tills att ödet sent på kvällen honom Till den säfbekrönta skogssjön leder, Där en guldbevingad and byggt näste. Dmitar låter gråa falken stiga, Att på anden skjuta ned i säfven; Se, men knappt berörd utaf hans vinge, Har hon redan öfvervunnit falken Och hans högra vinge sönderkrossat.

Nu, när Jakschitch Dmitar detta märkte, Klädde han sin furstedräkt utaf sig, Sam till ort och ställe hän i säfven Och tog opp därur den gråa falken; Och han frågte så den gråa falken: "Säg, min falk, hur är du nu till sinnes, Hur till sinnes nu förutan vinge?" Falken hämtar andan djupt och säger: "Så till mods är jag förutan vinge, Som en broder är förutan broder."

Då betänkte plötsligt Jakschitch Dmitar, Att hans maka redde gift för brodren, Och han svingar sig på rappen höga Och mot Belgrad spränger fram som ilen, Att sin bror vid lif kanhända hinna. Som han nu var bryggan Tschekmek nära, Sporrar han sin häst att fly däröfver; Men med brak ger bryggans hvälfning efter, Och i fallet bryter hästen benet.

När sig Dmitar ser i denna våda, Löser han af hästen genast sadeln, Fäster den vid fjäderprydda klubban Och beger sig raskt till fots till slottet. Och han kallar strax den trogna makan: "Angelija, du min trogna maka! Kanske har du ej min bror förgiftat?" Och hon svarar gladt sin make detta: "Nej, förgiftat har jag ej din broder; Med din broder har jag dig försonat."

SKADARS GRUNDLÄGGNING.

Trenne bröder grundade ett fäste, Trenne bröder, tre Merljavtschevitscher. Vukaschin var konung och den äldste, Och den andra var voivod Ugljescha, Gojko Merljavtschevitsch var den yngste. Desse bygga vid Bojana Skadar,[15] Bygga ren tre runda år med ifver, Ren tre år, med mästare tre hundra, Och förmå dock ej att lägga grunden, Mycket mindre att uppresa fästet. Hvad om dagen mästaren uppfört, Rycker åter Vila ned om natten.

När det fjärde året ren begynner, Ropar Vila ned från bergets skogar: "Allt förgäfves! Vukaschin, o konung, Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller; Grunden är du ej i stånd att lägga, Mycket mindre att uppresa fästet, Om du ej två namn af lika tonljud, Icke Stojan och Stojana finner, Men de båda dock förtrogna syskon, Att dem mura in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmår du resa borgen."

När kung Vukaschin förnummit detta, Dessimir, sin trogna sven, han kallar: "Dessimir, min son, af hjärtat käre! Du, till denna dag min trogna sven blott, Men från denna som min son värderad! Spänn i blinken hästarne för vagnen, Tag där in sex bördor guld, och såleds Genomtågande den ljusa världen, Sök mig tvenne namn af lika tonljud, Sök, o son, en Stojan och Stojana, Men de båda dock förtrogna syskon. Röfva eller köp dig dem för guldet, Bringa dem till Skadar till Bojana, För att muras in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmå vi resa borgen."

Dessimir förnam sin kungs befallning, Spände genast hästarne för vagnen, Tog där in sex bördor guld, och såleds Genomtågande den ljusa världen, Sökte han två namn af lika tonljud, Öfverallt en Stojan och Stojana. Och han sökte dem tre runda år ren; Fann dock ej de namn af lika tonljud, Ingenstädes Stojan och Stojana. Så tillbaka han till Skadar vänder, Ger åt kungen vagn och hästar åter, Ger åt honom guld, sex bördor, åter: "Konung, här jag hämtar vagn och hästar, Här jag hämtar guld, sex bördor, åter, Ty jag fann ej Stojan och Stojana, Ej de båda namn af lika tonljud."

När kung Vukaschin förnummit detta, Lät han kalla dit byggmästarn Rado, Rado åter murare tre hundra, För att bygga Skadar vid Bojana. Men hvad kungen byggt, föröder Vila; Ej tillstädjer hon att lägga grunden, Mycket mindre att uppresa fästet. Åter ropar Vila ifrån berget: "Håll, kung Vukaschin, förnim min varning! Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller; Grunden är du ej i stånd att lägga, Mycket mindre att uppresa fästet. Dock, förnim mig! Bröder tre I ären, Hvar af er en trogen maka äger; Den, som går i morgon till Bojana Och åt arbetsfolket bringar maten, Henne muren in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmån I resa borgen."

När kung Vukaschin förnummit detta, Lät han kalla sina bägge bröder: "Hören mig, I älskelige bröder! Ifrån bergets skog förkunnar Vila, Att vi fåfängt här vårt gods förspilla, Att oss ej beskärs att lägga grundvaln, Mycket mindre att uppresa fästet. Men från berget talar Vila åter, Att vi tre Merljavtschevitscher äro, Att enhvar sin trogna maka äger; Den, som går i morgon till Bojana Och åt arbetsfolket bringar maten, Henne må vi mura in i grundvaln. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmå vi resa borgen. Men, o bröder, svärjen mig vid Gud, att Ingen yppar detta för sin maka, Utan att vi låta ödet foga, Hvem i morgon gå skall till Bojana." Och vid Gud besvuro brödren löftet Att för makarna ej yppa detta.

Men när dagen nu till nedgång lutar, Vandra de till sina hvita borgar, Där en härlig aftonmåltid hålles; Vandra sedan in i sina sofrum. Se dock! Under är det att berätta; Konung Vukaschin förgäter eden. Han, den förste, säger åt sin maka: "Akta dig, o du, min trogna maka! Gå i morgon icke till Bojana, För ej maten du åt arbetsfolket, Ty beställdt det vore med ditt lif då, In i grundvaln skulle man dig mura."

Eden öfverträdde ock Ugljescha, Och han talte till sin trogna maka: "Låt mig varna dig, min trogna maka! Gå i morgon icke till Bojana, För ej maten du åt arbetsfolket, Ty ditt unga lif, det vore spilldt då, In i grundvaln skulle man dig mura."

Blott den unga Gojko vördar eden Och förtror sin maka ingen varning. Nästa dag vid morgonrodnans bräckning Tåga dessa tre Merljavtschevitscher Till det fasta verket vid Bojana.

Ren var tid att dit förskaffa maten, Och på drottningen föll turn för dagen. Men hon dröjer, går till svågerns maka, Till sin svägerska, Ugljeschas maka: "Hör, du goda svägerska, min önskan! Litet ondt har jag i dag i hufvut; Hell dig, du, som frisk är!—Men jag kan ej; Bringa maten du åt arbetsfolket!" Henne svarar så Ugljeschas maka: "O min svägerska, min ädla drottning! Litet ondt har jag i dag i handen; Blifve du vid hälsa, men jag kan ej. Tala dock med svägerskan den unga!"

Och hon gick till svägerskan den unga: "Svägerska, du Gojkos unga maka! Litet ondt har jag i dag i hufvut; Hell dig, dit, som frisk är!—Men jag kap ej; Bringa maten du åt arbetsfolket!" Henne svarar Gojkos unga maka: "Ädla drottning, du min goda moder! Gladt och gärna ville jag dig lyda; Men mitt barn är ännu icke badadt Och dess hvita linne icke tvättadt." Drottningen till svar åt henne åter: "Goda svägerska, begif dig bara, Bringa maten du åt arbetsfolket! Jag vill själf det hvita linnet tvätta, Själf ditt späda barn, du goda, bada."—

Och hon tiger, Gojkos unga maka, Och åt arbetsfolket bringar maten.

När hon nu var kommen till Bojana, Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch. Djupt af smärta grips den unge hjälten, Djupt af smärta lär hans trogna makas Och hans späda barns skull, i sin vagga Moderlöst och blott en månad gammalt. Tåreströmmar flöda på hans kinder. Och den smärta makan vid hans anblick Nalkas blygsamt sin gemål och herre, Nalkas blyg och frågar honom sakta: "Gode herre, säg, hvad har dig drabbat Nu, då tårar strömma dig på kinden?"

Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch: "Ondt, för mycket ondt, min trogna maka! Ack, ett gyllne äpple,[11] som jag ägde, Föll i dag uti Bojanas bölja; Detta sörjer jag och kan ej tröstas." Och den smärta makan, som ej anar Något värre, svarar så gemålen: "Bed till Gud om hälsa blott,—ett äpple, Mera skönt ännu, kan du dig gjuta." Häftigare blott blef hjältens smärta; Och åt sidan vände han sitt anlet För att icke se sin hulda maka.

Närmre träder svågerparet redan Fram till Gojkos ungdomssköna maka, Fatta henne vid de hvita händren Och till borgens grundval föra henne. Och de vinka dit byggmästarn Rado; Murarena kallar åter Rada Men den unga, smärta kvinnan småler, Aktande det allt som skämt och lek blott.

Och att lägga borgens grundval ila De tre hundra murare till verket Och kring henne ställa sten och bjälkar. Upp till knät ren är hon innesluten; Och den unga, smärta kvinnan småler, Aktande ännu det allt som skämt blott.

Oförtrutet murar framgent skaran Och kring henne hopar sten och bjälkar. Upp till gördeln innesluts hon redan Och betryckes tungt af sten och bjälkar.

Ändtligt märkande, hvad henne ärnas, Kvidande, som ormen krossad hväser,[16] Ber hon sina svågrar om förbarmning: "Tålen ej, om I en Gud bekännen, Att så ung jag muras in i grundvaln!" Detta ropar hon till sina svågrar; Men sitt anlet vända de från henne.

Då med kufvad skam och tadelfruktan Ber hon slutligt till sin egen make:[17] "Tål det ej, min dyre man och herre, Att så ung jag muras in i grundvaln! Låt mig fara till min gamla moder! Guld i öfverflöd min moder äger, Köper nog en slaf och en slafvinna, Att dem mura in i tornets grundval." Så hon beder; men hon ber förgäfves. Och när nu den smärta sköna märker, Att hon slöser fåfängt sina böner, Vänder hon sig till byggmästarn Rado: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna vid min barm ett litet fönster, Låt min hvita barm stå fri och öppen, Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer, Om han kommer, jag må nära honom!" Bifall ger, för brodernamnet, Rado, Lämnar vid dess barm ett litet fönster, Till den hvita barmen öppen tillgång, Att, ifall dess spenbarn Jovo komme, Om han komme, hon må nära honom. Och hon ber ännu, den öfvergifna: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna ock ett fönster vid mitt öga, Att jag måtte se mot hvita borgen, När de föra hit mitt spenbarn Jovo Och när hem de föra honom åter!"

Äfven detta unnar mästarn henne, Lämnar vid dess öga ock ett fönster, Att hon måtte se mot hvita borgen, När de hämta hennes spenbarn Jovo Och när bort de föra honom åter. Och så blir hon murad in i grundvaln. I sin vagga hämtas henne barnet, Och hon ger det näring hela veckan; Då omsider sviker henne målet. Men åt barnet flöder föda ständigt, Och det närs vid barmen hela året.

Än i denna stund sker samma under. Ännu flöder mjölk där och för svaga Mödrars näringstomma spenar läkdom.

SLAGET PÅ FÅGELFÄLTET.[18]

Tsar Lasar satt vid sin aftonmåltid, Vid hans sida Militza, tsarinnan. Till gemålen talar hon, den höge: "Tsar Lasar, du Serviens gyllne-krona! Gryr det, drar du ut till Fågelfältet Och tar med dig svenner och voivoder. Mig blir ingen man i slottet öfrig, Ingen, som till dig till Fågelfältet Bär mitt bref och hämtar svar tillbaka. Också mina dyra bröder alla, Nio Jugovitscher, tar du med dig. Lämna hemma dock en enda broder, En blott, vid hvars lif jag kunde svärja." Henne svarar åter Serviens furste: "Militza, min goda, dyra maka! Nämn mig, hvem det är af dina bröder, Som du allra helst hos dig behölle." "Låt mig Boschko Jugovitsch behålla!" Åter talar Serviens furste detta: "Militza, min goda, dyra maka! När i morgon dagen börjar klarna, Solen träda fram vid horisonten Och när då vårt fästes portar öppnas, Så begif dig fram till fästningsporten, Hvarur härens slutna leder tåga, Alla ryttare med tunga pikar Och i spetsen Jugovitschen Boschko, Bärande för hären korsets fana. Honom min välsignelse och hälsning! Fanan må han ge åt hvem han lyster Och hos dig förblifva kvar i slottet." När den ljusa dagen nu var kommen Och till fästet portarna man öppnat, Ut beger sig Militza, tsarinnan, Och hon stannar väntande vid porten.

Hären bryter opp i slutna leder, Alla ryttare med tunga pikar Och i spetsen Jugovitschen Boschko, Bärande för hären korsets fana. Guldbetäckt är öfverallt hans fåle, Fanan svajar fladdrande kring honom Och betäcker honom ner till sadeln. Men på fanan syns ett gyllne äppel, Utur äpplet gyllne kors sig tränga, Och från korsen sväfva sen i vaggning Gyllne tofsar ned på Boschkos skuldror. Fram hon träder, Militza, tsarinnan, Nalkas honom, fattar hästens tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Talar sen till honom sakta detta: "Boschko Jugovitsch, min gode broder! Mig förunnad är du nu af tsaren, Att du ej må dra till Fågelfältet. Sin välsignelse till dig han sänder. Gif din fana hvem du vill att bäras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne Boschko Jugovitsch till svar dock: "Vandra du till hvita borgen åter! Jag, min syster, må ej dväljas hemma. Fanan ger jag ej ur mina händer, Bjöds mig Kruschevatz till lön af tsaren. Aldrig skola våra kämpar säga: 'Sen den fega Jugovitschen Boschko, Som ej ville dra till Fågelfältet, Icke blöda för det helga korset, Som ej ville dö för kristendomen'." Talar så och spränger ut ur porten. Se, då nalkas gamla Jug Bogdane, Och sju Jugovitscher följa honom. Alla sju hon ropar på i ordning, Men af broderskaran svarar ingen. Framgent står hon väntande vid vägen;— Se, då nalkas Jugovitschen Voino, Leder tsarens praktbeklädda hästar, Öfverallt med idel guld betäckta. Och hon fattar skymmeln vid hans tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Hviskar sen till Voino sakta detta: "Voino Jugovitsch, min gode broder! Mig förunnad är du nu af tsaren; Sin välsignelse till dig han sänder. Gif hans hästar hvem du vill att föras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne svarar Jugovitschen Voino: "Vandra du till hvita borgen åter! Krigarn anstår ej att gå tillbaka Och att öfvergifva tsarens hästar, Visste han sig än bestämd åt döden. Låt mig draga hän till striden, syster! Blöda vill jag för det helga korset, Vill för läran dö med mina bröder." Talar så och spränger ut ur porten.

När tsarinnan nu allt detta utstått, Sjönk hon neder på den kulna hällen, Sjönk,—och lifvet tycktes lämnat henne. Se, då nalkas tsar Lasar, den höge, Och när blek hon ligger för hans öga, Strömma tårar ned uppå hans kinder. Emot höger ser han och mot vänster Och sin tjänare Goluban kallar: "O, min trogne tjänare Goluban! Sväng dig af den svanlikt hvita hästen, Tag furstinnan vid den mjälla handen Och till hvita borgen hemför henne; Men med Gud vill jag dig hafva unnat Att ej draga ut till Fågelfältet, Utan hemma bli i hvita borgen." När den trogne tjänarn afhört detta, Rinna tårar på hans hvita anlet. Men han lyder, hoppar ned af hästen, Tar tsarinnan vid den hvita handen Och den smärta återför till borgen. Men sitt hjärtas tvång kan han ej motstå, Och det drifver honom hän till striden. Hästen når han åter, sitter opp, och Så i sporrstreck hän till Fågelfältet.

När den nästa dagens morgon grydde, Kommo flygande två svarta korpar. Komne från det vida Fågelfältet, Sänkande sig ned på hvita tornet, På den höge tsarens hvita borgtorn, Kraxar ena, och den andra talar: "Är, må tro, det här nu furst Lasars torn, Och är ingen inne där i tornet?" Men där innanföre svarar ingen, Innan Militza, tsarinnan, hör dem. Ur det hvita tornet fram hon träder, Hälsande det svarta paret såleds: "Signe Gud er båda, svarta korpar! Hvarifrån så dags på morgonstunden? Kommen I kanske från Fågelfältet? Sågen I hvar där två starka härar? Kommo kämparna i handgemäng ren? Och af härarna fick seger hvilken?" Henne svarar så det svarta paret: "För din hälsning haf vår tack, tsarinna! Så dags komma vi från Fågelfältet, Och vi sågo där två starka härar, Som i går ren mätt sig med hvarandra. Bägges furstar hafva fallit döde; Få af turkar hafva räddat lifvet, Och af servier hvad än är öfrigt Ligger där med dödssår och förblöder." Medan korparna än tala detta, Kommer tjänarn Milutin till häst dit; I sin vänstra hand den högra bär han, Sjutton sår betäcka kämpens lemmar, Och hans häst är öfversköljd af bloden. Emot honom ropar skrämd tsarinnan: "Ve, hvad har dig drabbat, arme kämpe! Tsaren, säg, blef han förrådd i striden?" Tjänaren till svar åt henne detta: "Härskarinna, hjälp mig ned af hästen, Svalka sen mitt hufvud med friskt vatten Och med vin befukta mina lemmar; Jag är mattad af de djupa såren." Och tsarinnan hjälper honom neder, Svalkar sen hans hufvud med friskt vatten, Och med vin befuktar hon hans lemmar; Och omsider frågar härskarinnan: "Säg, hur aflopp det på Fågelfältet? Huru stupade den höge tsaren? Säg, hur föll den gamle Jug, min fader? Mina bröder, nio Jugovitscher, Och min måg, voivoden Milosch, huru? Än Vuk Brankovitsch, min andra måg, hur? Och hur föll han, Banes son, Strainja?" Då begynner tjänaren berätta: "Alla föllo de i striden döde. Där han stupade, den höge tsaren,— Många kastspjut ligga där i spillror, Turkiska och serviska i blandning; Serviska de flesta där dock äro, Slängda alla, alla att beskydda Vår behärskare, den höge tsaren. Jug den gamle ren i främsta ledet Föll den första, innan striden börjat. Åtta Jugovitscher äro fallna. Broder ville icke lämna broder, Ej så länge lif i någon rördes. Sist var öfrig än din broder Boschko. Öfver fältet fladdrade hans fana, Framför sig han dref af turkar skaror, Såsom falken jagar dufvosvärmar. Vadande till knät i ovänsblodet, Sjönk i döden Banes son, Strainja. Milosch, o furstinna, Milosch stupat: Vid Zetinjas kulna bölja föll han, Där en skara turkar funno döden. Milosch dödade sultanen Murat, Slog med egen hand tolf tusen turkar; Honom hell, och hell den, honom burit! Lefva skall hans namn bland Serviens söner, Evigt lefva uti sång och saga, Tills att värld och Fågelfält gått under. Frågar du också om Vuk den vilde? Honom ve, och ve den, honom burit! Honom ve, och ve hans stam och släkte! Han förrådde tsaren under striden, Han förrådde,—med tolf tusen hästar Öfverlopp till fienderna bofven."