KLAGOSÅNG.

ÖFVER HASSAN AGAS ÄDLA MAKA.

(En servisk folksång.)

Säg, hvad hvitt syns där i djupa skogen? Ser man snö där, eller ser man svanor? Vore snö där, hade den väl smultit; Vore svanor, hade ren de flugit. Icke snö och icke heller svanor; Nej, blott Hassan Agas tält där glänsa; Själf i ett af dem han ligger sårad.

Han besökes af sin mor och syster; Blygsamt dröjer hans gemål att komma.

När hans sår omsider börjat läkas, Lät han säga till sin trogna maka: "Vänta mig ej mera i palatset, I palatset och ibland de mina!"

När hans maka hört de hårda orden, Stod den trogna krossad under smärtan, Hörde hästar stampa invid porten, Trodde Hassan, hennes make, komma Och till tornet sprang, att ned sig störta. Henne följa tvenne hulda döttrar, Ropa ängsligt, badande i tårar: "Ej det är vår fader Hassans hästar, Blott din broder Pintorovitsch kommit."

Hassans maka vänder då tillbaka, Slår med klagan kring sin broder famnen: "Se, o broder, här din systers nesa! Jag, en mor till dessa fem, förskjutas."

Brodren svarar intet, ur sin ficka Drar han skiljobrefvet, redan färdigt, I en duk af högrödt siden veckladt: "Hon må fara till sin moders boning, Ledig att sig skänka åt en annan." Modren, då hon såg det bittra brefvet, Kysste sina båda söners pannor, Kysste sina båda döttrars kinder; Ack, men från sitt späda barn i vaggan Kan hon sig i smärtans stund ej slita. Brodren rycker henne bort, den hårde, Sätter henne på den käcka hästen Och far bort med den försagda kvinnan, Rakt till deras faders höga boning.

Kort var tiden, än ej åtta dagar, Ganska kort, förrn ren den hulda kvinnan, Ren den hulda under änkesorgen Blef begärd af flere stora herrar; Och den största var Imoskis Kadi. Och hon bad i tårar till sin broder: "Ack, jag ber dig vid ditt lif, min broder, Gif mig ingen annan mer till maka, Att mitt hjärta ej må krossas sedan Af de dyra, arma barnens anblick."

Brodren, ej bevekt af hennes böner, Fäster henne vid Imoskis Kadi. Men hon beder honom oupphörligt: "Skicka helst en liten lapp, o broder, Med de orden till Imoskis Kadi: 'Vänligt hälsar dig den unga änkan, Låter ödmjukt be dig härigenom, Att, om svater en gång hit dig följa, Du må hämta mig en rymlig slöja, Att vid Hassans hus jag mig må hölja Och ej skåda mina arma barn där'."

Knappt fick Kadi detta bref om händer, När han samlar alla sina svater Och bereder sig till färd till bruden Och tar med sig den begärda slöjan. Lyckligt hunno de furstinnans boning, Lyckligt följde hon dem ut från denna; Men när Hassans hus de nådde, sågo Barnen uppifrån sin mor och ropte: "Kom, ack, kom till dina barn tillbaka, Ät med oss ditt bröd i egna salar!"

Hassans maka hörde sorgsen detta, Vände sig till svaternas förnämste: "Låt, o broder, svater här och hästar Stanna litet vid den kära porten, Medan mina små en skänk jag bringar."

Och de höllo vid den kära porten, Och hon gaf de arma barnen skänker: Guldbesydda skor åt sina gossar, Sina flickor långa, rika dräkter, Åt sitt spenbarn i förlåtna vaggan Gaf hon för en framtids dar en tröja.

Gömd såg fadren, Hassan Aga, detta, Ropte sorgligt till de dyra barnen: "Dyra, arma barn, till mig er vänden, Ty er moders barm är järnhård vorden, Är förspärrad nu och kan ej röras."

När som Hassans maka hörde detta, Föll förbleknad hon på stället neder; Lifvet flög ur det beklämda hjärtat, När af egna barn hon såg sig undflys.

RADOSLAUS.

(En servisk folksång).

Knappt ännu på himlen morgonrodnan, Knappt på himlen morgonstjärnan lyste, När för konung Radoslaus i sömnen Sjöng en svala. Så för honom sjöng hon:

"Upp, o konung! Oblidt var ditt öde, Då du här dig lade ned att sofva. Och du slumrar trygg till morgonväkten? Se, från dig har Lika ren gjort affall Jämte Korbau och det flacka Kotar, Från Cettines stränder allt till hafvet."

Knappt förnummit hade Radoslaus Denna stämma, när sin son han ropte: "Upp, min käre son, och låt oss båda Snabbt från alla sidor samla härar! Se, från oss har Lika ren gjort affall Jämte Korbau och det flacka Kotar, Från Cettines stränder allt till hafvet."

Knappt förnummit hade Ciaslaus Denna fadrens maning, när han skyndsamt Samlar stora härar, hurtigt fotfolk, Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.

Men ett ädelt råd gaf fadren honom: "Ciaslaus, medtag härens kärna Och gå modigt mot Kroatiens söner! Är dig himmelen och lyckan gynnsam, Så att banen Selimir blir slagen, Bränn då inga städer, inga byar, Och försälj ej dina fångna slafvar! Tämj allenast Korbau, du, och Lika, Detta land, din ädla moders hemland; Jag vill draga mot det flacka Kotar, Från Cettines stränder allt till hafvet, Vill det kufva blott och ej föröda."

Så de båda konungsliga hjältar Skiljas åt, och deras båda härar Tåga muntra af med sång i täflan, Skämta gladt och dricka under ridten.

Länge var det ej, förrn banens krigshär, Selimirs, liksom en vind förspriddes; Men, med glömska af sin fars förmaning, Nederbrände Ciaslaus städer, Tog med plundring rika slott, lät grufligt Stor och liten öfver klingan springa Och som skänker delte åt sin krigshär fångna slavar.

Konung Radoslaus Snart och villigt fått det flacka Kotar Under spiran åter; men, o öde! Nu mot honom resa sig hans härar, Därför att ej han som Ciaslaus Gett dem lof att rika slott föröda, Öda altaren och kyrkor, icke Gett dem lof att skända Kotars döttrar Och de arma slafvarna försälja. Vrede taga de från honom kronan Och till konung Ciaslaus välja. Och han är knappt konung, när han hastigt Lät från solens uppgång till dess nedgång, Från dess nedgång till dess uppgång, ropa: "Den, som hämtar mig min fader fången Eller mig hans gråa hufvud hämtar, Skall den andra varda i mitt rike."

Milutin, en slaf, har knappt förnummit Dessa ord, när han tolf kämpar samlar Och kring Kotars flacka nejder söker Konung Radoslaus, att honom fången Eller ock hans gråa hufvud hämta.

Men en ädel klippgudinna höjer, Bebi höjer från den höga toppen Så sin stämma: "Akta, Radoslaus! Oblidt är det öde, som dig hitfört; Nära stå tolf knektar att dig fånga, Slafven Milutin för dem i spetsen. Gamle fader, ack, ett oblidt öde Hvälfde stunden, då din son du födde, Som ditt gråa hufvud eftertraktar."

Full af smärta lyssnar Radoslaus Till beskyddarinnans ord och flyktar Strax från slätten, flyktar bort mot hafvet, Att sig rädda bland dess blåa vågor. Och han störtar sig i böljans sköte, Hinner ändtligt till en kulen klippa, Klättrar upp, och, himmel! utan fasa Hvem förmått den gamles straffdom höra Midt i hafvet, på den kulna klippan:

"Ciaslaus, o min son, min älskling, Som så länge jag af himlen tiggde Och som, ändtligt mig af himlen unnad, Grymt din faders hufvud eftertraktar, O, vik från mig, o, vik fjärran från mig! Du, min son, min innerligen käre! Gå, att hafvets djup dig sluka måtte, Som det mig i detta nu skall sluka Från den kulna klippan. Mörkne, mörkne Öfver dig den ljusa solen! Öppne Himlen sig med vredens blixt och dunder, Och förbittrad gifve jorden åter Dina gömda ben! En son, en sonson Efterlämne aldrig du! Må lyckan Svika dig i krigets kamp, din maka Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära, Och din svärfar ensam efterlefva! Må Dalmatien sin röda drufva Och sitt hvita korn dig aldrig gifva, Dig, gudlöse son, som kan din gamle Faders, Radoslaus', död begära!"

Medan så ännu den kvalde klagar Och med tårar tvår den kulna klippan, Kom ett litet skepp med fulla segel, Fördt af Latiens ädla söner. Tårad Ropar dem den gamle an och ber dem, Ber vid himlen, månens ljus och solens, Taga honom opp ombord och bringa Fram till Latiens strand. Och Latiens söner Buro i sin barm ett ädelt hjärta, Ädelt hjärta och för himlen fruktan. Upp de togo kungen på sitt fartyg, Bragte honom till sitt land. Den gamle Radoslaus for till Rom och upptogs Vänligt där och hade gift ånyo, Sen en son, som Petrimir sig nämnde Och, med ädelt romerskt blod förenad, Födde Paulimir, Slavoniens konung.

DEN VACKRA TOLKEN.

(Servisk folksång).

Upp mot Gravo drog han, paschan Mustaj, Och omkring den höga muren föllo Många af hans kämpar. Nu om kvällen, När i härskarns öfver Gravo boning, I Nikolos, turkar höllo måltid, Bådo de om vatten. Ingen annan Än Nikolos dotter kände språket; Men den sköna ropte till sin moder: "Skynda, goda moder, opp på föttren; Dessa turkar vilja hafva vatten."

Modren uppsteg straxt och kom med vatten. Alla drucko; blott den unga Muza Drack ej, utan bad en bön till modren: "Ädla fru, med er må himlen vara, Men förunna mig er sköna dotter Till en trogen maka!" "Skämta icke, Paschans krigare", hörs modren svara, "Längesedan är min dotter lofvad Zekulo, den stolte Jankos släkting. Henne skänkte han af högrödt siden Trenne öfvermåttan granna dräkter, Tre agraffer utaf guld och trenne Diamanter af en sådan klarhet, Att vid skenet man kan spisa kvällsvard, Kan vid midnatt, som om middag vore, Tio hästar sko. Fördenskull, kämpe, Kan åt dig ej flickan ges till maka."

Sorgsen satt vid hennes vägran gossen, Talte ej ett ord och slöt om natten Ej sitt öga; men vid dagens ankomst Sprang han opp på sina käcka fötter, Gick till paschans tält och talte detta: "Höge pascha, ibland alla sköna, Som ditt vida rike åt dig skattar, Finns af himmelsk skönhet här en flicka, Kunnig i vårt språk, Nikolos dotter, Hans, som kallas herre öfver Gravo."

Paschan låter kalla grefven. Vänligt Talar han till honom: "Är det sanning, Som af ryktet säges, att din dotter Vore öfvermåttan skön och älskvärd? Vill du gifva henne mig till maka?"

Oförändrad svarar åter fadren: "Skön och huld och älskvärd är min dotter, Men för länge sen som brud förlofvad. Zekulo, den stolte Jankos släkting, Skänkte henne trenne sidendräkter, Tre agraffer utaf guld och trenne Diamanter."

Vänligt talar paschan: "Om så är, välan, min vän, Nikolo! Låt den sköna flickan med sin brudgum Komma till mig, att hon må förklara, Hvem af båda hon vill välja."

Smärta Intog grefven, då han hörde detta. Kommen hem, ett bref han sänder genast Till Zekulo, till voivodens släkting. "Zekulo, din sköna brud vill paschan Söka röfva från dig; därför skynda, Kom blott till min boning, och vi tåga Bägge sen till paschans tält. I morgon Måste flickan säga, hvem hon väljer."

Ynglingen har knappast läsit brefvet, När sin häst, den snabbaste, han sadlar, Med sig tar tre hundrade vasaller Och om kvällen sent till grefven kommer. Knappt förlidna voro natt och gryning, När till paschan brud och brudgum tåga. Och de nalkas honom, och med ljufva Ord begynner turken: "Sköna flicka, Välj och säg, med hvem du önskar följa, Följa med Zekulo, eller maka Åt en pascha bli?"

Och flickan åter (Så af modren var hon undervisad) Svarar hastigt: På det gröna gräset Vill jag hellre stå med dig, o herre, Än med Zekulo på högrödt siden."

Vredgad höjer Zekulo sin stämma: "Är då detta nu din tro och kärlek, Som åt mig du vid din Gud har svurit? Fort, du falska, gif mig blott tillbaka Mina skänker, följ sen, hvem du lyster. Räck blott ut din hand!" Bedragen räckte Hon den ut att återge hans skänker; Men en giftig huggorm bet den genast. Zekulo drog ut sin hvassa sabel, Afhögg hennes högra hand, den fala, Och till paschan sade: "Gläd dig, herre! Denna högra hand var min besittning, Tag hvad öfrigt är, och sitt ha båda!"

Harmfull ropar paschan: "Djärfva yngling, Och du vågar sådant i min divan? Är du modig såsom dristig, yngling, Upp, och ut till tvekamp då!" Zekulo Tog med glädje upp hans maning. Båda Redo med sitt sällskap ut på fältet. Lyckan var likväl mot paschan oblid, Och Zekulo med sin hvassa klinga Klyfver man och sadel. Så bekom dig Ditt förräderi, bedragna flicka!

FLICKANS KLAGAN.

(En finsk runa).[19]

Aldrig gå de ur mitt sinne, Ur mitt minne plånas aldrig Dessa hulda, ljufva dagar, Då jag sjöng, ett barn till ålder, Kvittrade som liten flicka Med den muntra fågelns glädje, Lärkans glädje, som med vingen Nära molnens barm i höjden Fri och lätt och sorglös leker.

Hjärtat fritt ifrån bekymmer, Flög jag förr, som vinden flyger, Fördes, som en gnista föres, For, som löfvet far i lunden, Såsom fjäriln öfver lindan, Drack mig mätt af ljufva safter Från den gyllne blommans kalkar, Som af silfver öfverstänktes.

Främmande för alla sorger, Satt jag, glädjens bild, på fältet, Satt med honings-håg på tufvan, Satt, en blomma lik, på lindan, Lekande, förtroligt sluten Till den muntra syskonringen, Sakta smekt af vädrets ande, När han kom med blomsterdofter Från det honingsrika landet.

Hvilans afbild, sen på bädden Sof jag, lik en liten fågel, Och det blida lugnet redde Vid min sida sig ett läger, Störde ej min sömn med hotet Om en nytänd dags bekymmer, Om de sorger, hvilka plåga Nu mitt sakta tärda hjärta.

Hvarken vet jag eller kan jag Rätt och tydligt uppenbara, Hvad som rann uti mitt sinne, Hvad som drabbade mitt hufvud, Denna underliga tanke, Som uti mitt bjärta tändes, Som, förut ej känd, mig nådde, Efter det min moder sagt mig, Sen hon sagt: "Min lilla dotter, Snart du redan femton vårar Lämnat efter dig i spåren."— Jämte mina bröst, som stego, Steg en okänd eld i hjärtat, Jämte mina bröst, som svällde, Svällde oron under duken 1 den ovant höjda barmen.

Ledsamt är det nu i stugan. Tungt är sinnet nu på fältet, Lugn finns icke mer i lunden, Trefnad icke mer i skuggan Under trädens mörka grenar. Oron tvingar mig till hvilan, Oron stör mig under sömnen, Oron väcker mig till ljuset, Till den nya dagens möte. Nu det brinner i mitt hjärta, I den skymda gömman brinner Hoppets eld, den oförstådda, Den besynnerliga elden, Hvilken jag ej vet att släcka, Icke hjärta har att kväfva.— Dit de ila skyndsamt alla, Alla ord ifrån min tunga, När jag ej af någon höres; Dit min hjärnas alla tankar, Dit mitt hjärtas lugn och hvila, Dit till hoppets dunkla vägar, Aningarnas trånga vägar, Sorgefulla för mitt hjärta, Glädjefulla för mitt hjärta. Af de önskningar, jag hyser, Är blott en beständigt viktig, Bland behofver, dem jag känner, Känner hjärtat ett allena; Sorgefullt det är för hjärtat, Glädjefullt det är för hjärtat.

DEN BLODIGA SONEN.[20]

Hvadan kommer, hvadan kommer Du, min käcke son?" "Ned från stranden, ned från stranden, O min moder kär!"

"Säg, hvad har du gjort vid stranden, Du, min käcke son?" "Mina hästar där jag vattnat, O min moder kär!"

"Hvem har mullbestänkt din tröja, Du, min käcke son?" "Hästens hofvar, hästens hofvar, O min moder kär!"

"Hvaraf är ditt svärd så blodigt, Du, min käcke son?" "Bloden är min enda broders, O min moder kär!"

"Säg, hvart ärnar nu du färdas, Du, min käcke son?" "Långt, långt hän till andra länder, O min moder kär!"

"Lämnar du din gamle fader, Du, mils käcke son?" "Må han hugga ved i skogen, Aldrig önska se mig åter, O min moder kär!"

"Lämnar du din gamla moder, Du, min käcke son?" "Må hon sitta gömd och spinna, Aldrig önska se mig åter, O min moder kär!"

"Lämnar du din unga maka Du, min käcke son?" "Må hon pryda sig för andra, Aldrig önska se mig åter, O min moder kär!"

"Lämnar du din son, den späde, Du, min käcke son?" "Må han gå till skol'n att agas, O min moder kär!"

"Lämnar du din späda dotter, Du, min käcke son?" "Må hon söka bär i skogen, Aldrig önska se mig åter, O min moder kär!"

"Säg, när kommer du tillbaka, Du, min käcke son?" "När i norr sig dagen tänder, O min moder kär!"

"När kan dag i norr sig tända, Du, min käcke son?" "När som sten på vågen sväfvar, O min moder kär!"

"När kan sten på vågen sväfva, Du, min käcke son?" "När som dun till botten sjunker, O min moder kär!"

"När kan dun till botten sjunka, Du, min käcke son?" "När till doms vi samlas alla, O min moder kär!"

FINSKA RUNOR.

I.

Såsom barn jag gick att valla, Späd ännu, att drifva fåren, Hög som fadrens knä till växten, Lång såsom min moders slända. Guld jag fäste på min tinning, Blåa trådar kring mitt anlet, Kring mitt hufvud silfverbindeln. Kom en röfvare från skogen, En fientlig man från snåret; Guldet tog han från min tinning, Blåa garnet från mitt anlet, Från mitt hufvud silfverbindeln. Tårögd kom jag hem tillbaka, Och min far mig såg från fönstret. "Torka tåren bort, min flicka, Kom i boden utan smycken; Där finns kista uppå kista, Fäst på dig af allt det bästa. Mången fästman frågar sedan: 'Hvems är flickan, hvems är jungfrun, Hvems den undersköna bruden? O, att jag den sköna finge! När hon framgick, blänkte klacken, Stod hon stilla, lyste väggen, Satt hon, spratt af glädje jorden'."

II.

Gök, min älskling, låt dig höra, Vidga strupen, brun som sanden, Höj ditt bröst, som bönan brokigt, Ljufva gäst från södern, svara: Går en vecka jag i lockar, Utan hufva huru länge? Månne ett år, månne tvenne, Månne hela lifvet genom Eller knappt ett år kanhända?

VID IKORN-SKYTTE.

Skogens blomma, markens fägnad, Som på grenen har din boning Och på kvisten har din gunga, Gnaga trädet, bit på kotten, Medan jag min båge spänner Och iordningställer pilen.

BÖRJAN AF KALEVALA.

Nu mig göres lust i hågen, I mitt hufvud bor en tanke, Lust jag har att börja runor, Laga mig tillreds att sjunga.

Du, min vän, min gode broder, Ädle språk-kamrat, ej ofta Händer, att vi här förenas, Börja samtal med hvarandra, Här i dessa öde trakter, Dessa sorgsna nordanländer. Lägg då hand i hand och foga Hake i den andra haken För att sjunga goda kväden, Sköna ord tillhopa sätta, Att de ädle dem må höra, Sångens vänner dem förnimma Bland den ungdom, nu här uppgår, Bland den skara, som här växer, Dessa ord, som gåfva fångna, Dessa ljufva sånger, tagna Från den gamle Väinös bälte, Under Ilmarinens ässja, Ned från Kaukomielis svärdsudd, Joukahainens båges bana, Från det innersta af Pohja Och från Kalevalas moar.

Dessa sjöng min fader fordom, Då till yxan skaft han täljde, Dessa lärde mig min moder, Under det hon vred sin slända, Bringade sin ten i rullning. Ännu andra ord det finnes, Dem jag fångat, dem jag lärt mig, Plockat opp vid vägens sidor, Dem jag brutit har från ljungen, Rifvit lös från skogens ruskor, Från de späda skotten dragit, Under det jag gick att valla, Gick som barn att vakta hjorden, Efter Muurikki, den svarta, Den med fläckar märkta Kimmo.

Hundra ord jag hämtat dädan, Tusen ämnen för att sjunga; Sångerna uti ett nystan, I en bunt jag sammanhvälfde, Lade nystanet på kälken, Bunten i min lilla släde. Länge har min sång i kölden, Länge i det dolda varit; Nu jag vill ur kylan sången, Visorna ur kölden hämta Hit till hörnet af vår järnbänk, Ändan af den fasta plankan, Under dessa sköna sparrar, Denna vidtberömda takås, Lossande mitt nystans ända, Knuten lösande af bunten.

Så en vacker sång jag sjunger, Låter väl en härlig ljuda, Sen jag rågens kärna njutit Och med kornet mig förfriskat. Om ej öl för handen finnes, Om ej spisöl mer är öfrigt, Sjunger jag med torra läppar, Drillar vid en droppe vatten, Att den sköna kvällen ända, Aftonskymningen förjaga, Kanske nästa morgon möta, Nästa gryning än förljufva.

SICILIANSK SÅNG.[21]

Säg mig, späda bi, o säg mig, Hvart du skyndar nu så tidigt. Än på ingen bergspets gjuter Morgonrodnaden sin stråle.

Öfverallt på ängens örter Dallrar daggen än från natten; Akta dig, att den ej skadar Dina gullbestänkta vingar.

Ser du, alla blommor slumra Än i sina gröna knoppar, Luta än i drömmar hufvut Tätt mot sina veka bäddar.

Men du lyfter käck din vinge, Mäter utan rast din bana: Säg mig, späda bi, o säg mig, Hvart du syftar, hvart så tidigt.

Vill du honing? Icke annat! Hvila då din lätta vinge; Jag vill visa dig ett ställe, Där du ständigt finner honing.

Känner du min hulda Nice, Nice med de sköna ögon? Hennes läppar andas sötma, Outtömlig sötma, ständigt.

På dess sköna rosenläppar, På min trogna flickas läppar, Där finns honing, ljuflig honing, Skynda dit och suga, suga!

DEN TROGNA FLICKAN.

(Skottländsk visa).

Falskt eller rätt, man säger lätt: "En kvinnas tro är fal; Hon snart bedrar och lämnar kvar Åt kärlek endast kval." Det säges så. Nu lyssnen på Hvad om en flicka här, Som ej för lek sin trohet svek, Till att förtäljas är.

Till hennes tjäll en mulen kväll Dess älskling smög på tå. "Låt dörren opp, låt skyndsamt opp, Förrn någon vakna må." Och dörrn gick opp, gick skyndsamt opp: "Jag snart ifrån dig drar, Till döden fälld af dom och väld, Jag nu blott afsked tar.

Jag måste hän, bland skogens trän Kan jag en fristad få." "O nej, o nej, allena ej, Men jag vill med dig gå. Hvad är all fröjd, i lifvet Som bubblan den förgått. O älskling, nej, allena ej, Oss skiljer döden blott."

"Nej, stanna kvar, där förr var, Du kan ej följa mig! Hur skall det bli att lefva i En öde skog för dig? Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid; Nej, hulda, nej, du följer ej. Blif kvar och lef i frid!"

"Nej, gode, nej, gå ensam ej, Jag dig med tårar ber. Förlåten, o, hvar får jag ro, Hvad är mig lifvet mer? Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid, Här vid ditt bröst jag har min tröst, Min värma och min frid."

"Ack, hulda, nej, du får det ej, Blif här, ej mera min! Hvar sorg, så vild, gör tiden mild; Han mildrar äfven din. Hvad skall vår stad, dess tungor hvad Ej hvässa skarpt som svärd, Att hugga ned ditt rykte med, Sen man försport din färd?"

"Nej, gode, nej, säg sådant ej; Mig tröstar ingen tid; Med hvarje dag, blott mera svag, Skall jag bestå min strid. Hvad rör vår stad, dess tungor hvad Min smälek eller dygd? Kom, gode, hän till skogens trän, Och där vi finna skygd."

"Se skogen, den är hemsk, min vän, Och farlig likaså; Ser du min hand på bågens band, Skall du ej bäfva då? Och gripes jag, fast vek och svag, Min lott du dela får. På år af nöd blir slutet död; Nej, dröj, jag ensam går!"

"Nej, gode, nej! Ger kärlek ej I farans stund oss mod? Af kvinna kan den göra man, Af svaghet hjältemod. Ser jag din hand på bågens band, Skall jag ditt öga bli, Och så mot nöd och så mot död Förente kämpa vi."

"Se, skogens famn är blott en hamn För vilddjur och för brott; På ditt gemak blir molnet tak, Och skyl ge löfven blott. Din kammar där en håla är, Din bädd blir snö och is, Till vin du får en vattentår Och hunger blott till spis."

"Nej, skogens famn skall bli en hamn För friheten och dig; I ditt förvar mitt tak jag har, Och hydda är du mig. Din starka hand skall lägga band På röfvare och djur, Och hvad vi mer behöfva, ger En kärleksrik natur."

"O nej, o nej, du får det ej! Din kind skall blekna där, Din lätta dräkt mot storm och fläkt Ej något värn beskär. Ej moders röst, ej systrars tröst Skall finna dina spår.— En kvinnas barm blir kall som varm; Farväl! Jag ensam går."

"Farväl, min mor! Din dotter for Med den, hon trohet svor. Farväl! Ej mer, o systrar, er I hemmets sal jag ser.— Se dagens sken! Det ljusnar ren: Upp, älskling, låt oss fly; Hvad rör mig värld, hvad mod och flärd, Hvad rör mig kind och hy!"

"Välan, så stå, hur fast du må; Men hör ett ord ännu: I skogen där en flicka är, Som bättre är än du. Den gamlas lag föraktar jag, Den nya är mig kär. Jag söker frid, ej kvinnostrid, Du kan ej vara där."

"Låt vara så, en flicka må I gröna skogen bo: Ock henne vill jag höra till Med ömhet och med tro, Vill älska dig och öfva mig I tålamod och fog Och tjäna den, du tar till vän, Om hundrade du tog."

"Mitt enda väl, du trogna själ, Hvem finner fläck hos dig? Ej såg jag en som du så ren, Så kär var ingen mig. Var lugn och glad; hvad nyss jag sad', Var blott en dikt, ej mer; Ett grefligt namn, en skuldfri famn Jag åt din kärlek ger."

"Hvemhelst du är, den du har kär, Är som en drottning spord. Hvad är så halt, så lätt, så falt Som falska männers ord? Din tro består. I känslans vår Min kärlek nu du har, Och samma vän i hösten än Skall du i mig ha kvar."

CHEVY-JAKTEN.

(Efter Herders tyska bearbetning af det engelska originalet.)

I.

Lord Percy från Northumberland, En ed han svurit har: På Chiviats berg att jaga I trenne runda dar, Till trots för riddar Douglas Och hvem med honom var.

"De bästa hjortar på Chiviat Skall jag fälla och föra bort." "Vid Gud!" sad' riddar Douglas, "Hans väg skall blifva kort."

Och Percy ifrån Bambrow kom Med en skara, stolt att se; Väl femton hundrade skyttar Från landamären tre.

Med måndags morgon börjar han På Chiviats berg sin jakt. Hvart spenbarn känner den med sorg, Det blef en blodig jakt.

Och kopplen drefvo skogen kring, Och villebrådet sprang, Och skyttar hukade sig ned Vid breda bågars klang.

Och hjortar ströko genom skog, Nu där, nu åter här, Och hundar sökte i ris och snår Att finna rofvet där.

Med måndags morgon Percys män På Chiviats berg sig ställt. En timme efter middag ren De hundra hjortar fällt.

De blåste död kring fältet nu Och drogo djuren hop. Till nederlaget Percy kom Och såg de slagnas hop.

Han sade: "Douglas lofte så Att tala med mig i dag; Dock, att han ej komma skulle, Vid Gud, det visste väl jag."

En squire ifrån Northumberland, Han ser till slut dock där: Fram tågar riddar Douglas, Med honom en väldig här,

Med hillebårder, spjut och svärd, Att skådas vidt och bredt; Ej bättre män till bröst och arm Har kristenheten sett.

Två tusen spjutbeväpnade Af obefläckad frejd, Långs Twide burna alla I Tiwedalens nejd.

"Låt af från djuren", Percy sad', "Enhvar sin båge tag; Ej mer han haft den nödig Alltfrån sin födslodag."

Till häst den starke Douglas drog, Framför sin krigshär han; Hans rustning blänkte såsom glöd, Ej fanns hans öfverman.

"Säg", sade han, "hvad folk är ni, Och hvem är den, er för? Hvem gaf er lof att jaga I park, som mig tillhör?"

Den första man, som gaf ett svar, Lord Percy själf var den: "Hvad folk, det säga icke vi, Ej heller hvilkens män; Men vi jaga här i parken; Vill du det hindra än?

De bästa hjortar i Chiviat Vi skjutit och föra bort." "Vid Gud", sad' riddar Douglas, "Er väg skall blifva kort."

Den ädle Douglas talade Till Percy åter så: "Att döda män förutan skuld, Det vore synd ändå;

Men, Percy, du är lord af land, Och jag af stånd som du; Vi låta folket stå bredvid Och slåss, vi båda, nu?"

"Väl, straffe Gud", så Percy sad', "Hvem som det neka vill. Det skall du, käcke Douglas, Min själ, ej vittna till.

I England, Skottland, Frankerik Har ingen kvinna födt Den, jag med Gud och lycka Ej gladt i striden mött."

En squire ifrån Northumberland, Withrington, trädde fram: "Skall slikt i England täljas för Kung Henrik, till vår skam?

I ären rike lorder två, En fattig squire är jag, Och skulle se de ädle slåss Och icke dela slag? Nej, tryta mig ej vapen blott, Ej tryter hjärtelag."

En dag, en dag, en fasans dag, En blodig dag blef den. Min första sång är slutad. Jag sjunger mera än.

CHEVY-JAKTEN.

II.

Nu Englands söner bågen spänt Med hjärta och med mod. Den första svärm, de sköto af, Göt fjorton skottars blod.

Gref Douglas själf för skottarna I spetsen tappert stred; Vid Gud, det vistes öfverallt, Där han sår och jämmer spred.

Gref Douglas som en båld genral Tredelte nu sin här. Från trenne sidor bröt den in. Med väldiga gevär.

Och många djupa sår det gafs Åt våra skyttars hop, Och mången ädel hjälte föll, Visst ej med glädjerop.

Hvar engelsman lät bågen bli Och drog sitt svärd alltren; En fasans syn det var att se På hjälmarna dess sken.

Ej pansar hård, ej präktig hjälm, Mot våra glafvar höll; Och mången, som var käck och stor, Till de våras fötter föll.

Till slut med Douglas Percy kom Att pröfva svärdens bett. De höggo friskt med Marylands-stål, För bägge blef det hett.

Som blixt på blixt de gåvo slag, De båda män af mod, Tills blod ur deras hjälmar sprang, Som om det regnat blod.

"Håll upp, o Percy", Douglas sad', "Mitt fasta löfte hör: Till konung James i Skottland Jag dig som grefve för.

Din lösen skall du hafva fri, Så tag min lofven nu; Förty af alla, som jag slog, Den tappraste är du."

"Nej", sade grefve Percy, nej! Mitt första ord det var, Att jag för ingen viker, Som kvinna burit har."

Och se, då kom med fart en pil, Sänd af en väldig arm; Gref Douglas har den träffat I djupet af hans barm.

I lefver och i lunga in Den skarpa pilen skar. Ej många ord han talte sen I sina lefnadsdar: "Gå på, gå på, mitt tappra folk! Med mig det varit har."

Gref Percy, stödd emot sitt svärd, Såg Douglas blekna då; Han tog den dödes hand och sad': "Ve, att jag ser dig så.

Att rädda dig, jag delte gladt På trenne år mitt land; Ty bättre arm och hjärta har Ej hela nordens land."

Det såg en skottländsk riddare, Montgomri hette han; Han såg gref Douglas falla Och lade spjutet an.

Han jagar fram på en korsar Emellan hundra skott, Han stannar ej, han dröjer ej, Han söker Percy blott.

Han mättar emot Percy lord En stöt, som drabbar svår. Hans säkra järn, hans starka spjut Igenom Percy går.

På motsatt sida lansens udd, En aln i längd, man ser: Två män som de, som föllo här, Har icke jorden mer.

En bågskytt från Northumberland Såg Percy falla blek, Han bar en båge i sin hand, Som honom aldrig svek.

En pil han tog; en aln i längd, Och hvässte uddens stål, Ett skott han mot Montgomri sköt, Visst ej på lek hans mål.

Den pil, han mot Montgomri sändt, I målet snart den stod. Dess svanspennor dränkte sig Allt i hans hjärteblod.

Ej fanns där en, som ville fly, Enhvar blott strida kan. Med sönderhuggna svärd ännu De drabba mot hvarann.

En timme före vesper bröt På Chiviat striden ut; När klockan ljöd till aftonbön, Var fjärran än dess slut.

De räckte först hvarandra hand Vid månens dröjda sken; De hjälpte upp hvarann, men stå Förmådde få allen!

Till England kommo femtitvå, Af femton hundra, hem; Till Skottland, af två tusende, De kommo femtifem.

De andra lågo döde där Eller kunde ej stå opp. Hvart spenbarn känner än med sorg Det blodiga förlopp.

Död låg där med lord Percy själf Johan af Aggerston, Den snabbe Roger Hartley, Vilhelm, den djärfve Heron.

Georg, den tappre Lovli, En riddare af namn, Och Raff, den rike Rugbi, De lågo där famn vid famn.

Om Withrington det gör mig ondt, Han var så käck och djärf; När fötterna han mist, på knä Han spridde än fördärf.

Där låg med grefve Douglas död Hew af Montgomri, sir; Den tappre David Lewdal, Hans systerson, låg där.

Med honom Karl af Murrey, Som ingen fotbredd vek, Hew Maxwel, ock en lord af land, Med Douglas låg där blek.

Vid gryningen man bar dem bort På björk och hasselträn, Och mången änka kom med sorg Och bar sin make dän.

O Tiwedal, du klaga må, Northumberland, ej le! Två män som de, som föllo här, Skall mer er gräns ej se.

Det kom ett bud till Edinburgh, Där Skottlands konung satt: "Din grefve Douglas slagen är Och död vid Chiviat."

Af sorg han sina händer vred Och ropte: "Ve, o ve! En sådan man skall jag ej mer I hela Skottland se."

Det kom ett bud till London ock, Där konung Henrik satt: "Din grefve Percy slagen är, Och död vid Chiviat."

"Gud vare med hans själ i nåd!" Föll konung Henrik i, "Väl hundrade hans likar I landet äga vi. Men, Percy, lefver jag, så sant, Skall du ock hämnad bli."

Och som vår ädle konung svor Och kungaeden bjöd; Så stridde han vid Humbledown, Att hämnas Percys död.

Där, ädle skottar trettisex, På samma dag enhvar, Vid Glendal under vapenbrak På fältet blefvo kvar.

Allt sådan var nu Chevy jakt, Ett sådant slut tog den. Vid Otterborn, hvar slaget stod, De gamle visa än.

SANKT GEORGS RIDDARE.

Romans of Uhland.

I.

Gällt trumpetens toner skalla Vid Sankt Stefan af Gormaz, Där den tappre gref Fernandez Af Kastilien läger har. Och de morers kung, Almansor, Rycker med en härsmakt an, Från Kordova har han tågat Att bestorma denna stad. Ren Kastiliens riddarskara Sig till häst beväpnad satt, Och den tappre grefven rider Mönstrande från rad till rad: "Paskal Vivas, Paskal Vivas, Du vår riddaräras glans, Hvarje kämpe ren sig väpnat; Du blott finns ej på din plats! Du, till häst den främsta fordom, Fordom främst i hvarje slag, Hör du nu mitt härbud icke, Icke krigstrumpetens klang? Skall man i den kristna hären Sakna dig på stridens dag, Skall din ära nu förblekna Och din lager falla af?"

Paskal Vivas hör ej orden, Djupt i skogen vistas han, Där på toppen af en kulle Ett kapell Sankt Georg har. Bunden står hans häst vid porten, Med hans vapenskrud och lans, Och vid altaret det helga Själf den tappre knäböjt har. I sin andakt djupt försjunken, Hör han icke stridens larm, Som blott doft, likt vinden, susar Genom skog och ödemark, Hör ej hästens muntra gnäggning, Icke vapnens dofva klang. Men hans skyddsgud vakar trogen, Men Sankt Georg skådar allt: Ur sin sky han stiger neder Och hans vapenrustning tar, Kastar sig på riddarns fåle Och till striden styr sin fart. Ingen såsom himlens hjälte, Blixtens broder, storma kan, Morerna på flykt han jagar Och Almansors fana tar.

Ren vid altaret sin andakt Paskal Vivas slutat har, Träder ur kapellet åter, Finner vapenskrud och lans, Rider tankfull hän mot lägret, Vet ej, hvaraf komma kan, Att trumpeter honom hälsa Under segersångens klang: "Paskal Vivas, Paskal Vivas, Du vår riddaräras glans, Hell dig, höge segerhjälte, Som Almansors fana vann! Hvilka blodbestänkta vapen, Splittrade af styng och slag! Hur med sår betäckt din fåle, Som i striden djärf dig bar!"

Paskal Vivas söker fåfängt Deras jubel böja af; Ödmjukt sänker han sitt hufvud, Stum mot himlen pekar han.

II.

I sin trädgårds aftonskymning Gick grefvinnan Julia. Fatiman, Almansors ättling, Där den sköna fångat har, Flyktar med sitt ljufva byte Genom skogar natt och dag, Tio vapenklädda morer Följa honom åt som vakt. Vid den tredje morgonrodnan Hinner han den tysta park, Där på toppen af en kulle Sitt kapell Sankt Georg har. Ren på afstånd ser grefvinnan Upp mot helgonbildens drag, Som, i marmor huggen, tronar Öfver kyrkoportens hvalf, Sådan han i drakens strupe Stöter segrande sin lans, Medan, vid en klippa bunden, Konungsdottren ser hans kamp, Gråtande, af sorg förkrossad, Ber grefvinnan Julia: "O, Sankt Georg, helga kämpe, Fräls mig du ur drakens makt!"

Se, hvem skyndar från kapellet, På en snöhvit fåle fram? Gyllne locken fladdrar, vinden Bär den röda mantelns svall. Mäktigt har sitt spjut han svingat; Träffad, röfvarn Fatiman Sjunker dignande till jorden Såsom draken fordomdags. Och hans tio morer fattas Af en vild förfäran snart, Kasta sköld och lans och flykta Öfver berg och slätt och dal. Men på knä grefvinnan sjunkit, Bländad af den höges glans, "O, Sankt Georg, helga kämpe, Tusen gånger haf min tack!" När hon åter höjer ögat, Hjälten ren försvunnit har, Och blott dunkelt går en sägen; Att det Paskal Vivas var.

VAGGVISA.

Från tyskan.

Sof, du min lilla, min älskling är du; Göm dina ögons små pärlor ännu! Allt är så tyst, som i grafven det är; Sof, och hvar fluga bortflåktar jag här.

Ännu, mitt barn, är din gyllene tid; Sedan, ack, gryr den väl aldrig så blid. När kring ditt läger bekymren sig ställt, Slumrar du lilla ej mera så sällt.

Änglar från himmelen, täcka som du, Sväfva kring vaggan och le mot dig nu. O, de besöka dig sedan också, Men för att aftorka tårar blott då.

Sof, du min lilla; och mörknar det än, Tröttnar ej mamma att vagga sin vän. Sent eller tidigt,—i moderlig barm Vakar dock kärleken trogen och varm.

SERENADEN.

Af Uhland.

Hvad milda toner väcka mig Ur hvilans korta blund? O moder, hvadan komma de I denna sena stund?

"Jag varsnar intet. Somna tyst, O, blifve slumren ljuf! Mitt arma, sjuka barn, dig ges Ej serenader nu."

Från jorden komma ej de ljud, Som hälsa mig så gladt; Nej, det är änglaskarans sång,— Min moder, o god natt!

DEN HELIGA AGNES.[22]

Blott tretton år den ädla Agnes hunnit, när Hon döden undgick och det sanna lifvet vann. Skön till sitt yttre var hon; hennes like fanns Bland hufvudstadens döttrar ej; dock skönare Var hennes själ, af himmelsk kärlek genomträngd. Högboren, adlad redan af sitt sinnelag, Till kroppen vek, till själen stark hon var, ett barn Till år, men som en mogen kvinna klok.

Och tretton år den ädla flickan hunnit blott Och gick i skola än, när Titus Lucius, Den yppersta af hufvudstadens ynglingar, Prokonsulns son, för henne ren af kärlek brann. Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld, Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd; Men stilla talte flickan blott till ynglingen; "Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din, En annan tillhör jag och är förlofvad ren."

I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung, Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren? Hvem ville oförväget våga täfla här Med mig, en son af landets högste styresman, Hvem är förmäten nog att vilja mäta sig Med mig i skönhet, adel, makt och rikedom?"

Men Agnes log och utbrast i sin älsklings lof: "Skön är min älskling mer än alla sköna här, Hans glans beundra solen, månen, stjärnorna; En fläkt blott af hans andedräkt ger sjuka lif, Ett löje på hans läppar väcker döda opp. Af adel är min älskling mer än ädla här; Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har, Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man, Och därför lyda honom villigt andarne. Och mäktig mer än jordens store är min vän, Blott stoft mot honom äro folkens härskare. Han rullar himlen som en klädnad hop, han slår Mot bergen, och de spruta rök och lågor fram, Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned, Han näpser stormen, och orkanen blir en suck. Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik; Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans, Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup, Och alla Orientens ädla stenar hans. Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän; Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig, Och för sin älskarinna har han offrat allt, Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords, Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf, I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud."

Så talte jungfrun, och med högre glöd ännu Berömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen: "O se! Mig har min älskling fäst med gyllne ring, Har klädt mig rikt, att ingen konungsdotter bär En bröllopsdräkt som min, så himmelskt strålande. Med pärlor har han prydt min hals; juveler stänkt På mina armars smycken och omkring mitt hår En brudkrans virat, härlig, oförvissnelig. Har kinden glöd, är det hans kyss, som tänder den, Har ögat eld, är det min kärleks låga blott. Berusad af din skönhet, o min älskade, Försmäktar jag, min trånads flamma bränner mig. Kom, saknade, den sjuka bruden väntar ren; Kom, låt mig hvila vid din barm och långsamt där Min själ dig offra i en säll, fast kvalfull kyss!"

Så prisade den ädla nu sin älskare. Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kval Hans hälsa tärdes, och hans ungdomsfärg försvann. Bekymrad lät hans fader kalla läkare, Och af den sjukes vilda puls, hans tysta tår, Hans kväfda suck förråddes snart hans hemlighet.

Då stod den sorgsne fadren upp. I skyndsam färd Till Agnes gick han, af förtrogna vänner följd, Och bad för sonens kärlek om förbarmande. Men stilla svarade den ädla flickan så: "Tilltro mig ej en känsla, som ej höfves mig, Som med en annan längesen förlofvad är."

Och Lucius Verus vände sig till vännerna: "Så ung, så späd, och ren en annans!" sade han. "Hvem är han, hvar att finna, att med hotelser, Med löften eller kval jag honom tvinga kan Att den beundransvärda flickan öfverge?"

När ingen nu förmådde nämna älskarns namn, Framstod Rutilius, prokonsulns skrifvare, De kristnas hätske ovän, och begynte spotskt: "Ej första gången hör jag ord som hennes nu, Jag hört dem hvarje gång, jag öfver kristna dömt. Vid Herkules, hon är af denna blinda sekt, Som mänskor hata, som de sälla gudar sky. Och vilseförd af Galileens svärmare, Har den på korset döde hon till älskling valt."

När nu prokonsuln sådant hörde, träder han Förgrymmad till sin domarstol, befallande Liktorerna för honom föra jungfrun fram. Och Agnes följer de med bilor väpnade Och stannar oförfärad inför domaren. Med knappt förborgad vrede börjar denne då: "En evig oskuld, hör jag, svor din älskling du, Vet, evig oskuld är hos oss vestalens ed. Beslut dig då att till din lefnads sista stund På Vestas altar vårda hennes helga eld. Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste här Du föras skall, för folkets afskum där ett rof, Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust."

Med ädelt saktmod svarar honom jungfrun då: "Gud tjänar jag och Kristus, den han skickat har, Och bringar väsenlösa gudar ingen gärd, Räds heller ej att träda in i lastens rum, Ty äfven där är Herrans ängel nära mig Och aktar kvinnan, att hon ej oskärad blir." Nu bjöd prokonsuln rycka hennes kläder af Och ställa henne blottad fram för mängdens blick. Då föll från hennes hjässa till sandalerna En flod af ljusa lockar ned och höljde rikt Den ädlas lemmar i en fotsid dräkt af guld. Nu bjöd han henne föras till ett glädjehus Till nesligt offer för den sämstes vilda lust; Men se, oändlig klarhet fyllde syndens hem, Och strålande af himmelsk glans stod jungfrun där, I snöhvit dräkt af lätta änglahänder klädd. Bestörta flydde lustans andar, synden vek, Ett kyskhets tempel var det rum, där lasten bott.—

Men till sin son gick Lucius Verus, nämnde om Hvar Agnes var och manade den sjuke gladt Att skynda och i hennes famn sitt kval förströ. Och upp stod ynglingen och gick, af vänner följd, Till otuktshemmet, att sin låga släcka där. Han fann det fullt af klarhet, såg en himmelsk glans Omsluta jungfrun, där hon stod i snöhvit skrud, Af skönhet strålande, förklarad, helgonhög. Dock sökte han att egga sina vänners flock Att nalkas skenet och att störa jungfruns frid. "De nalkades, de stannade. En snabb minut, Och gripna af demonisk fasa, flydde de.

Men Lucius Titus, eggad af begärets makt, Af jungfruns skönhet, tadlar deras feghet spotskt, Går fram och ärnar våga helgerånet själf Och faller såsom död vid flickans fötter ned.

Då kom hans fader, skrämd af dystra budskap, dit Och såg och böjde knä vid skenets rand och bad: "Förbarma dig, du heliga, förbarma dig, Och återgif af nåd åt mig min enda son!" Och Agnes, lätt försonad, bad till Gud om nåd För ynglingen, och han stod upp och lofsjöng Gud. Bevekt häraf, beslöt den rörde fadren då Att häfva domens kraft och gifva flickan lös; Då stormade, af hednapräster eggadt, dit I vilda skaror folket, och man hörde rop: "Bort, bort med denna, bort med gudahäderskan, Som kränkt det heliga och fräck med trolldomskonst Förbländat våra söner, bort, att gudarne I vrede ej förgöra oss och våra barn!" Förgäfves sökte Verus att mot folkets våld Den dyre sonens räddarinna ge beskydd. Med kejsarns vrede hotad, vek han sorgsen bort, Och i hans ställe lofvade Rutilius Med flickans marterdöd försona gudarne.

Så börjades den helga Agnes' lidande. En ugn blef eldad; djupt ur härdens vida svalg Bröt flamman hväsande med röda tungor ut. Dit i den vilda brandens afgrundslågor bjöd Tyrannen sina bödlar kasta flickan in. Hon kastades i lågan; lågan slocknade, I ugnens glöd befann den ädla flickan sig Så väl som i en skuggrik löfsals svala hägn.

En vagga, smidd af järn, blef glödgad hvit i eld, Och på dess bädd, af smältande metall beredd, Befallte då tyrannen flickan lägga sig. Hon lydde, prisade sin Gud och talte glad: "Så får jag åter blifva, hvad jag fordom var, Ett barn, och barn ju hörer himmelriket till." Så sade hon och sträckte sig på bädden ut Och föll, af änglar svalkad, i en stilla sömn.

Då bjöd tyrannen, att hon skulle väckas opp Och djupt begrafvas i en glöd af röda kol; Men ej på kol, på rosor sågs hon hvila nu.

Ur stånd att genom eld betvinga jungfruns makt, Befallte härskarn, att från klippans höga spets I hvirfveln af en ström hon skulle störtas ned. Hon störtades; men fridsamt förde vågorna Den ädla flickan hän till grönklädd strand igen. Då lät tyrannen hetsa tigrar, panterdjur Och hungertärda lejon mot den heliga; Men se, som spaka hundar smögo kufvade De vilda djuren sig till hennes fötter då. Då talte Afer, en af landets domare: "Med svärd förgör den stolta; endast svärdets kraft Kan kufva kristne, hvad ej eld, ej bölja kan!" Och så blef stadgadt, att hon skulle dö för svärd.

Men Agnes, anande att stunden kommen var, Såg opp, såg himlens portar öppnas, såg i ljus Sin älskling sittande på Fadrens högra hand. Med palmer och med segerkronor vinkad upp Af himlens skaror, full af längtan, brudligt säll, Hon böjde knä och blottade sin hvita hals, Och lätt, liksom en blommas, hennes hufvud föll.

Så blef i blod fullkomnad nu försonarns brud; Blod helgar, endast blod beseglar kärleken.

STENARNAS AMEN.

Fast blind af ålderdom, for Beda fort Att lifvets evangelium förkunna. Från stad till stad, från by till by han gick, Den fromme gubben, vid ledsagarns hand, Predikande med ynglingsvärma ordet. Så af sin gosse leddes han en gång Ned till en dal, med stenar öfversådd. Och yr, långt mer än elak, talte gossen: "Hör, fromme fader, många människor Sig samlat här och vänta på predikan."

Den blinde gubben stiger genast opp, Tar text, förklarar den, tillämpar den, Förmanar, varnar, tröstar och bestraffar Så varmt, att på hans silfvergråa skägg I flöden milda tårar föllo neder. När sen till ett beslut, som öfligt var, Sitt "Fader vår" han bad och talte ut: "Ditt riket är och makten, härligheten, Från evighet till evighet",—då ljöd I dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."

Förskräckt och slagen böjer gossen knä Och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit: Om mänskor tiga, skola stenar tala? Lek icke mer, o son, med Herrans ord! Skarpt är det, lefvande, det biter djupt, Mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än En mänskas hjärta, trotsande, förstenas, Skall det i stenar väcka mänskohjärtan."

DEN HELIGE HILARII SÄTE.

Den sig förnedrar, han skall upphöjd bli, Och den sig själf upphöjer, skall förnedras.

Den fromme biskopen Hilarius Drog hän till Rom till ett konsilium, Okallad, blott att kätteri bekämpa. Församlade han fann där alla fäder. Roms biskop, Leo, satt på tronen hög, På stolar rundtomkring de andra suto: För främlingen fanns intet säte öfrigt, Och ingen ville afstå honom sitt. Då talte mildt den gamle: "Öfverallt Är jorden Herrans", och han satte sig Uppå den låga, bara marken neder. Dock hastigt höjdes jorden under honom, Och högre satt den gudakorade Än biskop Leo själf och alla andra.

Den sig förnedrar, han skall upphöjd bli, Och den sig själf upphöjer, skall förnedras.

KUNIGUNDAS HANDSKE.

Kejsar Henriks maka inför världen, Syster inför himlen, Kunigunda, Brukte, när hon efter läsen text För att offra trädde till altaret, Vördnadsfullt sin handske draga af. En gång, när hon nalkades altaret, Fanns af tärnor ingen nära till För att motta handsken. Dock furstinnan Kastade den sorglöst från sig blott. Plötsligt bröt en stråle då af solen Genom murens rämna in och höll Sväfvande den ädla kvinnans handske, Tills sitt fromma offer hon fullbordat.

Villigt tjäna elementerna Ej blott Herren, men hans helgon äfven.

SANKT JODOCOS.

Sin tjänares uppriktighet att pröfva, Kom Herren en gång i en torftig skepnad För Sankt Jodocos' dörr och bad om bröd.

"Gif honom, gode munskänk!" sad' Jodocos. Men denne sade: "Blott ett bröd är öfrigt För dig, för mig och för vår trogna hund."

"Gif!" sade priorn, "Gud skall oss ej glömma." Då tog hans munskänk knifven, mätte ut Med noggrann flit och skar sitt ena bröd 1 fyra lika delar. En han räckte Åt tiggaren och talte mulen så: "För dig, för mig, för priorn och för hunden." Jodocos log, och tiggarn gick sin väg.

En stund, och till sitt skick än mera torftig Kom Herren åter och begärde bröd. "Gif", sad' Jodocos, "gif min del åt honom, Råd finner Herren nog." Och tjänarn gaf.

En stund, och Herren kom för tredje gången, Än mer förhungrad, och begärde bröd. "Gif", sad' Jodocos, gif din del åt honom, Råd finner Herren nog." Och tjänarn gaf.

En stund, och blind, lam, naken syntes Herren För fjärde gången än och tiggde bröd. "Gif", sad' Jodocos, honom hundens del; Råd finner Herren, han, som korpar mättar." Och tjänarn gaf, och tiggarn gick sin väg. Och se, en röst blef spord: "Stor är din tro, Du ädle son utaf din mästare, Och som du tror, så skall dig vederfaras."

Till fönstret trädde tjänaren, och se, Då hamnade i nejden fyra skepp, Med frukter lastade och bröd och olja. Glad skyndade till stranden tjänarn då, Fann inga människor på skeppen, såg En snöhvit flagga blott för vinden fladdra Och dessa ord på den i guldskrift: "Jag, Som korpar mättar, sänder fyra skepp Åt priorn, som i dag mig fyrfaldt mättat, Ett honom, ett hans munskänk, ett hans hund, Det fjärde ärnar sändarn sina arma."