HÄMNDEN.

Skönt i loppet strålar bäcken, Än af silfver, än af guld, Och i sommarhettan häcken Står med matta rosor full.

Bäckens svala bölja lockat Alla nejdens flickor dit, Och där häckens löf sig skockat, Ler en gosse, gömd med flit.

Intet öga märker faran, Ingen tunga binds af den, Och åt löjet skattar skaran Tusen yra offer än.

"Tänk, om någon skulle höra Våra lekar och vårt glam!" "Tänk, om häcken hade öra", Svarar gossen och står fram.

"Han skall fångas, han skall jagas!" Och han jagas, förrn han rymt. "Han skall bindas, han skall agas." Och han binds och agas, grymt.

Gissa, hvaraf bojan gjordes! Bojan gjord af blommor var. Gissa, hvari straffet spordes! I en kyss af en och hvar.

BLOMMANS LOTT.

Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid. Med purprad kind i knoppens famn hon låg Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

"Du sköna blomma, vakna, blicka opp Och lär att lifvets bästa lott förstå!" Så sade, fladdrande kring blad och knopp, Den yra, guldbestänkta fjäriln då.

"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus, Och utan njutning slår ditt hjärta där; Här lefver glädjen, glöder dagens ljus, Och kärleken och kyssen väntar här."

Af talet rördes lilla blommans själ; Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort, Och fjäriln kysste, hviskade farväl Och flög till nya rosenknoppar bort.

HVEM STYRDE HIT DIN VÄG?

Långt bortom fjärdens våg, Långt bortom fjällets topp Du ensam dagen såg Och växte ensam opp.

Jag saknade ej dig, Jag sökte ej din stråt, Jag visste ej en stig, Som skulle ledt ditåt.

Jag kände ej din far, Jag kände ej din mor, Jag såg ej, hvar du var, Jag såg ej, hvart du for.

Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där;

Två plantor, mellan dem En äng i blomning står, Två fåglar, som fått hem I skilda lunders snår.

O, andra nejders son! Hvi flög du dädan, säg? O, fågel långt ifrån! Hvem styrde hit din väg?

Till hjärtat, som var kallt, Säg, hur du lågor bar?— Hur kunde du bli allt För den, du intet var?

BRUDEN.

Om jag såg dig, om jag såg dig redan Styra framom uddens björkar där, Såg ett segel först och kände sedan Purpurduken, som din flagga är!

Och du kom med några glada rader, Af din syster skrifna, när du for, Och du kom med "ja" ifrån din fader Och en moderskyss ifrån din mor!

Hvarför skjuta opp vår lycka? Åren Hinna väl med guld och håfvor än. Kärleken har blommans art, och våren, Endast våren är en tid för den.

Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen, Där, som fågelns sällhet, vår kan gro. Fast i toppen af den brända alen Skulle jag med dig lycksalig bo.

SAKNADEN.

I skogen finns ej mer en gren, Som löf och fägring bär. Förbi är sommarn längesen Och endast vinter här.

Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå.

Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar.

O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer.

Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig. Jag har blott saknan kvar som min, Det andra for med dig.

Mitt bästa är att tyst vid hälln Få minnas flydda dar, Då brasan brinner ned och kvälln Ej flere slöjder har.

VÅRVISA.

De komma, de komma, De vingade skaror, som flytt, Till lunder, som blomma, Till sjöar, som ljummas på nytt.

Där stormarna ilat, Hörs sången melodisk och ljuf, Där drifvan har hvilat, Bor glädjen och skönheten nu.

Blott kärleken fäster En flykting från skyarnas rand, Och himmelens gäster Besöka blott leende land.

Mitt hjärta skall blomma, Min känsla skall ljummas på nytt; Kanhända de komma, De vingade änglar, som flytt.