VETERANEN. (continued 2)

Och se! Än var ej allt förbi. Ännu Han sparad blef för fosterlandets fana. Jag såg ej honom sen. Kanhända du I lifvet möter honom på din bana: Då hälsa honom än från fordomdags, Från Stål, från bragderna, från Revolaks."

Så talte gamle Stål en gång om dig, Du kämpe från vår äras gyllne tider. Hans hälsning har studenten gömt hos sig, Tills grånad ren han bär den fram omsider, Nu, när ett sekel hunnit halft förgå, Sen för din fosterjord du stridde då.

Tag denna hälsning kärt, det bor i den En hälsning ock ifrån det land, dig födde; Det räknar lederna utaf de män, Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde. De glesnat mycket, desto mera har Det kärlek för de få, det äger kvar.

Det tackar dem för detta trogna mod, Som än vid polens is ej slöt att brinna, Det tackar dem för allt det ädla blod, De för dess framtids räddning låtit rinna, Att genom dem dess lösen kan förbli: "Än kommer dag, än är ej allt förbi."

VON TÖRNE.

Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne Om mannen frän S:t Michel gamle Törne? Bland gråa hjältar nämndes äfven han Och förde Savolaks vargering an.

Von Törne, vet du, var en äkta finne, En gammal, knotig björk med masur inne, Det var ej lätt att öfver honom rå, Det skulle vara hugg, som bet uppå.

Han visste af det själf och trodde gärna, När folket sade, att han hade kärna, Att gamle Törne stod uppå sin kant Båd' som major och öfverstelöjtnant.

Jag kände gubben under freden redan, Då var han rund och trygg som framgent sedan; En främling kunnat tro sig se en stock, Som man klädt sporrar på och krigsmansrock.

Men i den stocken fanns ett hjärta slutet, Ett hjärta, fläckadt ej, ej heller brutet, Med starka pulsar och med eldadt blod, Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt af mod.

Och detta hjärta slog för fosterbygden; Att veta akta den, se det var dygden. Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked, Att den var hans och hans vargerings med.

Jag minns, hur ofta, när han var bland kända, Det var hans lust att orda utan ända Om detta land, "det bästa rakt, som fanns", Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".

Han stod då gärna bredbent midt i ringen, Det var hans sturska vana, efter ingen I vida världen, liten eller stor, Förneka djärfts, att han var finsk major.

Som denna ära höll han ingen annan, Med den i hugen lyfte stolt han pannan Och var beredd att gå fast mot en värld Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.

Ibland likväl, när han var rätt i taget, Beskref han finnens enfald för gelaget, Hur ärlig mången var, men dum också. Han log hvar gång, ett jättelöje då.

Men kom en annan och försökte klandra— Pass! Det gick an för gubben, ej för andra. Långt förrn berättarn hunnit än till slut, Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!

Jag frågar er, som är så stolt i orden, Hvar ni sett en nation på vida jorden, Sett eller läst om en i skrift, i bok. Mer än den finska ädel, käck och klok.

Försök att stå med den på tjänstens vägnar Dar kulan hviner och där blod det regnar, Och svara, sen ni pröfvat själf och sett, Om finnen saknar eld och ej har vett!"

Som han i freden var, var han i striden. Jag var furir vid gubbens trupp den tiden Och kunde nämna många andra drag, Men vill blott tala nu om Lappos dag.

Vi voro sända då att rensa skogen, Vi ville fram, hvar man var redobogen, Men gamle herrn fick lust att göra halt, "Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".

"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd af träden Och mejen skocken, som man mejar säden; Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek, Det här blir en fördärfvadt rolig lek."

Han kände hvarje man i bataljonen Till namnet icke blott, men till personen, Gaf akt, så långt han såg, på en och hvar Och hade ord för alla som en far:

"Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet, Nu puffar aldrig mera den, som fått'et. Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol! Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!

Nå, det var synd med stackars gossen käcka, Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka." Så var hans språk, så förde han befäl, En finsk major till botten af sin själ.

Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera! Framåt med bataljonen, skydna mera!" Von Törne hörde ganska lugnt därpå. Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!"

Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan, Stod stolt och rund och bredbent efter vanan, Som om han ärnat stå till världens slut Och ment åt själfva kulan: "Stopp, vet hut!"

Hvart ville budet med en slik ta vägen? Den unge fänriken var helt förlägen; Han hade sprängt dit öfver sten och stock, Och allt stod gubben kvar mot order dock.

"Ryck framåt, herr major!"—"Tyst, herre, bara! Ni kan ju se det, här är ingen fara." "Men generaln befallt."—"Ja, lefve han! Karl Adlercreutz, han är en ärans man."

Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen Fick sig en sats af splittrad bark mot skallen: "Åhå, jag kunde vänta sådant här, Det är en karl att sikta bra, den där.

Det var så när, att han mig träffat hade; Nu får jag säga, som Hans Klinga sade, När kulan strök förbi hans ögonbryn: 'Den djäfvuln aktar ju ej ens folks syn'."

De orden hade ständigt gjort hans nöje, Nu log han ock på nytt sitt stora löje Och ställde sig helt trygg, som nyss förut, Med hand i sidan och med benen ut.

Gud vet, hur länge än han dröjt med slaget, Men bäst han stod där midt i själfva taget, Paff, kom en kula, åter och flög hän Rakt genom porten mellan gubbens knän.

Den gamle märkte fladdret i syrtuten, Såg ned, såg på den, den var genomskjuten, Höll upp ett skört, det andra likaså,— Fördömdt, det syntes hål i båda två.

Nu blef han misslynt, tog sig vid sitt öra: "Här får Matts skräddare ett vackert göra! Men skynda, gosse, kära Janne, kom Och se, om det står bättre till bakom."

Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: "Ack. herre, Nu gick det tokigt, här är sjufaldt värre, Där framtill finns helst skörtet i behåll, Men här en trasa bara utan fåll."

Då blef von Törne vred: "Nej, si en tocken, Som tar och skjuter platt fördärfvad rocken, Som jag i dag bär på mig andra dan! Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan."

DEN FEMTE JULI.

"Nu lyser julisolen klart, Mitt sinne stäms så underbart I denna morgonstunden; Kom, yngling, om du vill som jag, Kom, låt oss andas några drag Af sommarluft i lunden; Det är i dag en högtidsdag."

Den gamle knekten talte så, Sköt nätet bort, stod upp att gå Och tog mig tyst vid handen; Och genom byn vi följdes åt Och öfver ängens blomsterstråt Till blåa sjön och stranden, I pärlor klädd af daggens gråt.

O, hvilken himmel, hvilken jord! Den gamle talte ej ett ord, Han tycktes blott betrakta. En tår föll å hans kind ibland Omsider tryckte han min hand Och log och sporde sakta: "Så kan man dö för detta land?"

Jag teg. En blick ur hjärtat var Mitt enda, lättförstådda svar, Han sökte ej ett annat. Och tystnad rådde en minut, Han såg kring nejden som förut Från kullen, där vi stannat; Då tog han ord, då brast han ut:

"Ja, yngling, här från denna strand Du ser ett stycke af det land Som fosterland du kallar: Skönt som vid Virdois sjöar här Är det kring Saimens tusen skär Där Vuoksens bölja svallar, Där Imatra i skum sig klär.

Och stod du nu längst upp i nord, Du såg en lika härlig jord Ifrån dess fjällar höga; Och om den flacka kust du såg, Som sköljs af Bottenhafvets våg, Låg Finland för ditt öga Och tände kärlek i din håg.

Men vet du, hvad jag syftar på Kan du den tysta tår förstå, Som i mitt öga sitter? Och denna dag, säg, anar du, Hur den kan vara mig så ljuf Och likafullt så bitter? Det är den femte juli nu.

En dag gryr opp, en dag förgår; Hur mången lämnar ens ett spår, När den från oss är tagen? Den femte juli, ack, den drog Ej spårlöst bort, jag minns den nog Sen sjutton år den dagen. Det var den dag, då Duncker dog.

Här fanns ett folk i Suomis land, Det finns ännu: vid sorgens hand Det lärt att bära öden, Det känner intet offer svårt, Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt, Dess trohet trotsar döden, Det är det folk, vi kallar vårt.

Du ser det i dess hvila, du, Det härjas ej, det störs ej nu, Dock kan för det du flamma; Jag såg det i dess pröfningstid, I frost, i svält, i storm, i strid, Jag såg det då detsamma; Hvad, tror du, kände jag därvid?

Jag såg det blöda dag från dag, Jag segrar såg och nederlag, Men ingen såg jag svika; I bygder, där ej sol gick opp, Stod kämpen än med ishöljd kropp Och nekade att vika, Fast utan hem och utan hopp.

Hvad tålamod, hvad mannamod, Hvad kraft i hug, hvad eld i blod, Hvad lugn i skiften alla, Hvad bragder kräfdes ej af den, Som detta folk, som dessa män Sin hjälte skulle kalla Och dyrka efter döden än?

Men fråga, om du träffar på En veteran från kriget då, En af de tappras skara, Spörj, om han kände dock en man, Som priset öfver alla vann Och trofast skall han svara: 'Ja, herre, Duncker hette han.'

Och utan höga anors lån Kom denne man, en hyddans son, Från obemärkta trakter Och vann en storbet, knappast drömd, Blef landets stolthet, blef berömd Som starkast bland dess vakter Och blir i Finlands tid ej glömd.

Och denna äras rena glans, Hans kärlek gjorde den till hans, Hans varma hjärtas låga. Sin fosterjord han trohet svor, För den som för en brud, en mor Sitt allt han ville våga, Med denna kärlek blef han stor.

Han föll; och dock, hvad härlig lott Att dö som han, sen så man fått Sitt lif med ära hölja! Det är att trotsa glömskans sjö, Att lyftas som en grönklädd ö Ur djupet af dess bölja; Det är att dö, och dock ej dö.

Nu stråla blomsterprydt, o land, Höj öfverallt en löfrik strand Ur sommarvarma vågen, Låt rodna dina fjällars topp, Låt skimra dina strömmars lopp Och slå mot himlabågen I glans ditt Saima-öga opp!

Att minnet, när på denna dag Det nämner Dunckers namn som jag, Kan stolt till dig sig vända Och säga: 'Se, så härligt log Det land, som hjältens kärlek tog; Säg, kan det hjärtan tända? Det var för denna brud, han dog'."

MUNTER.

Vackert var det att betrakta Hjälten Adlercreutz, genralen, Hur han kom så tyst och sakta Till soldatens graf i dalen, Hur han stannade vid randen Och, med hatten sänkt i handen, Såg den enkla bädd fullbordas, Där Hans Munter skulle jordas.

Stor var eljest icke hopen, Honom följde i det sista: Två soldater gräfde gropen, Fyra stodo vid hans kista; Men till heders sen för resten, Utom generaln och prästen, Tre korpraler, pengar värde, Och furiren, jag,—den fjärde.

Annan ståt fanns ej att skåda. Klädd i slitna krigarkläder Låg han, Munter, i sin låda Hopklämd mellan fyra bräder, Trygg och nöjd att se i döden, Som han var i alla öden, Samma kämpe som i lifvet, Mindre färm blott, det är gifvet.

Nu, när skild från strid och skiften Sitt kvarter han fått, soldaten, Framsteg korpral Buss på griften Och höll) tal om stridskamraten. Hur han var till börd och minnen, Hjärta, språk och kraft och sinnen Som en slant till krigsman slagen,— Allt drog gubben Buss i dagen.

Det var konstlöst, men man rördes, Stod där kvar i tyst förbidan, Log, när Munters kärnspråk hördes, Strök mustascherna åt sidan.— Vill du lyssna till hans saga? Den är enkel och alldaga, Kan väl mödan knappt betala; Hör dock! Gamle Buss må tala.

"Krigsmän! Nu är Munter borta. Känd och käck långt mer än mången, Har han kommit nu till korta Och åt döden gett sig fången. Efter marscher, stormar, strider Har han nu gjort halt ömsider, Lagt sig här till rast i backen Och vändt lugnt i vädret klacken.

Fråga oss, som närmst i elden Fått med honom kulor smaka. Om han höll sig, där man ställde'n, Eller ryggade tillbaka, Om i striderna och slagen Han fick hvitt i anletsdragen, Eller såg mot dödsminuten Mörkbrun, som af koppar gjuten.

Till armén från vilda skogen Kom han, styf till skick och later, Sina tappra fäder trogen, Allt från hedenhös soldater, Svarte kort och talte föga, Log med skalken i sitt öga Högst tre ord, sen stum som siken, Men på hufvet slog han spiken.

Liksom han, så hela raden Af hans släkt gått fram i världen, Blödt och dött i lägsta graden, Hållit truten, talt med svärden. En gång som ett troll omsider Steg i Karl den tolftes tider Ända till furir en Munter; Sen dock bar på nytt herunter.

Mången, ej i tjänsten öfvad, Släpper sent sitt hem ur minnet, Hänger näbb och går bedröfvad, Innan tiden stålsatt sinnet. Sådan var ej Munters vana, Nej, till tredje Gustafs fana Kom han, rakt från första dagen Som en slant till krigsman slagen;

Drack af fröjd, blef vild om kvällen Och slog buckla på geväret; Nästa morgon fick sig sällen Litet fuktel för besväret. Väbeln sade: 'Tag ej illa, Så är tjänsten, gubbe lilla! Har du mjuknat nu till början?' 'Jo,' sad' Munter, 'tack för smörjan!'

Nykter var han ock alltsedan, Hurtig, nöjd och oförtruten, Fick i första dusten redan Vänstra skuldran genomskjuten. Döbeln stod då bland de sina, Hörde samma kula hvina: 'Den gick nära, barn, hvem fick'en?' 'Munter svarte: 'Jag var pricken.'

Knappast läkt på nytt den gången, Fick han åter lyckan pröfva, Fick, i en kosackhop fången, Sina breda fötter öfva; Tvangs att följa halfva milen Stäppens fåle, snabb som ilen, Tills af några djärfva kunder Han blef frälst som af ett under.

Svetten svällde i hans panna, Hjärtat slog och barmen häfdes, När han ändtligt kom att stanna;— Dock god min behölls och kräfdes. 'Fick du trafva?' ljödo ropen Skämtsamt ur den ystra hopen, 'Hur gick färden, hur var stigen?' Munter svarte: 'Tämmeligen.'

Kort därpå blef Armfelt slagen; Munter, blodbestänkt, ja, färgad, Stod sin fana närmst den dagen, Genom honom blef hon bärgad. Nu, vasserra, ändtligt fick han På den fasta, gråa brickan Svärdsmedaljens hederstecken; Munter sade lugnt: Å näcken!'

Som han var i dessa strider, Lika nöjd och oförfärad Var han allt till sista tider, Endast mer bemärkt och ärad, Var nu grå i skägget vorden, Kanske än mer karg på orden, Men i eld och rök och flamma In i döden än densamma.

Sent på ett besök i våras Kom hans mor till bivuaken; Då fick Munter lof att tåras, När han såg den gamla draken; Satt ock sedan långt på natten, Teg och log och såg på skatten. Detta möte var det sista, Nu lär gummans hjärta brista.

Aldrig nej, hvadhelst hon sade; Till hvart ord från modrens tunga Endast ja och ja han hade, Tills hon ändtligt hördes sjunga: 'Käre son, var ej förvägen! Håll dig saktligt, gå ur vägen, Bättre fly än illa fäkta!' Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'

Dock, hans kula, den var gjuten, Här var gränsen, här fanns döden, Sen han käck och oförtruten Följt armén i alla öden. Än i går dock blef han funnen, Hurtig med tobak i munnen, Som piket hos generalen, Där ett krigsråd hölls i salen.

Nyss på orderna vi läste, Hur, liksom att föra ordet, En granat kom in och fräste Mellan herrarne kring bordet. Munter, van att röra bränder, Spottade i styfva händer Och fick gynnarn öfver nacken, Flink att skynda ut på backen.

Dörren hann han, klippte sedan Genom farstun ut i rycken, Stod så när på trappan redan, När granaten sprang i stycken. Det var Munters bragd den dagen. Nu så låg den tappre slagen, Dock, till modet än behållen, Sad' han endast: 'Fan tog bollen.'

Än i dag, när morgon grydde, Höll han kvar af lif en gnista; Ingen klagan, hållning prydde Veteranen i det sista. 'Stackars gubbe, ena armen, Den är borta, hela barmen Full med skärfvor af granaten Munter sad': 'Han sprack, den saten.'

Sådan slöt han, sådan var han, Karl i början, karl i slutet, Trög i ord, men kvick i faran, Med om saken oafbrutet. Van att handla, ej att pråla, Van att sakna, van att tåla, Var han man att allt fördraga, Allt, ja, utom ett—att klaga.

Kunde världen oss betala Våra bistra dar och nätter, Ägde de ett språk att tala, Finlands genomblödda slätter, Kunde härens fanor säga, Hvad en Munters likar väga, Mången med galon på rocken Fick då buga för en tocken.

Ja, min gamla barm känns höja När jag honom minns i ledet; Skulle dödens fåror plöjas, Vänner, det var häst i redet; Aldrig ängslig och förlägen, Bara hejsan och ur vägen, Gången jämn och efter trumman, Framåt, det var hufvudsumman.

Och hur var han dock ej boren, Vänfast, trofast, lugn och stilla Som ett barn, fast grå till håren, Ville han knappt ovän illa. Fienden var för hans händer. Hvad tobaken för hans tänder; Bägge sleto press och våda, Dock som kära plantor båda.

Heder öfver honom, heder Öfver krigarn, där han gömmes! Mannamod och mannaseder Akte, att hans namn ej glömmes. Inga slafvar trampe kullen, Där den tappre bor i mullen, Nej, en ätt af gamla stammen Skydde ständigt grafven. Amen!"

När korpralen slutat hade Och steg ned från vigda sanden, Tog genralen själf en spade I den segervana handen. Det var han, som sist af alla Sakta lät på grafven falla Litet stoft af fosterjorden; Men han talte.—Glöm ej orden!

Hvad han sade, föll i tycket, Väckte tankar mångahanda, Fast det ej var grant och mycket, Endast talt i Munters anda; Nog det var att vittne bära Om vår trohet, om vår ära, Nog också till krigarns minne;— Orden lydde: "Han var finne."

VON ESSEN.

Han stod på sin farstutrappa Med mössa af krigarsnitt, Med sporrar och ryttarkappa; Han ärnade göra sin ridt.

Han stod där sjuttiårig, En kämpe till min och blick, Smärt, högrest, silfverhårig; Där har du hans yttre skick.

Men hvad vållar hos gubben vreden? Han stampar helt vildt af harm. Vi lefva ju midt i freden, Hur gör han sådant alarm?

Betrakta blott lugnt processen, Så farligt är ej därmed; Du ser den gamle von Essen, Du ser hans vanliga sed.

Nu ropar han. Lyss till orden, Nu ger han reson och skäl: "Matts kusk, du mitt straff på jorden, Dig borde jag rakt slå ihjäl.

Hur länge skall här jag bida Allt för din sömnighets skull? Du känner, när jag vill rida, Du vet, när timmen är full."

Och kusken, han kom ur stallet Med skymmeln stolt att se; Att han sofvit, det var ej fallet, Han vaknat för fort kanske.

Med hufvudet högt uppburet Framledde han hingsten stum. Blixt, dunder! Det ädla djuret Stod skälfvande, höljdt af skum.

Han steg från sin farstutrappa, Genraln, i sitt bästa skick, Med sporrar och ryttarkappa; Då föll på skymmeln hans blick.

Han stod som af åskan slagen, Han trodde sitt öga ej: "Säg, skurk, är min syn bedragen, Är detta ditt verk? Säg nej!

Men dukar du opp en fabel Och ljuger mig full här nu, Så går jag och tar min sabel Och klyfver ditt hufvud itu."

Det var Matts kusk, soldaten, Han blef ej så lätt försagd; Väl hade han gjort mandaten, Men svarade själf för sin bragd.

"Hur? Ljuga här?" stolt han sade, "En skam är att misstros så. Väl svårare skuld jag hade Och ljög ej, herre, ändå.

Här kom en kosack på vägen, Han skröt med sin flinka rapp. Hvad? Skulle jag bli förlägen? Jag red med honom i kapp."

Von Essen, sjuttiårig, Med flammande eld i barm, Smärt, högrest, silfverhårig, Han hoppade högt af harm.

"Bort", skrek han, "du fräcka sälle, Till stallet igen och minns Att hämta i skymmelns ställe Den gröfsta piske, där finns!"

Han var en man, soldaten, Som stått för kulor och död, Som tagit sin kost af staten; Nu åt han von Essens bröd

Han gick helt stum och sluten, Men hans öga, det brann i glans; Han gick och kom på minuten, Med den gröfsta piske, som fanns.

Han räckte den åt sin herre: "Jag är man i mitt led också, Och sköts det, sköt jag än värre. Och stacks det, stack jag som två.

Skall nu som en häst jag smaka Er snärt, då jag gjort som bäst, Så sparkar jag upp tillbaka, Och sparkar ock som en häst!"

Genralen, han hörde hotet, Helt rak tillbaka han steg, Han tycktes ej ha emot'et, Han såg på mannen och teg.

Och allt som han såg, så höjde Han högre sin resliga kropp. Och allt som han teg och dröjde, Så klarnade anletet opp.

"Och hör du", skrek han omsider, "Hvar fick du ett sådant mod? Det där är från forna tider, Det där har vuxit i blod.

Jag ser det ej första gången I dag, jag har känt det förut. Jag såg det hos mången, mången I själfva hans dödsminut.

Jag sett det, där Finlands fana Gladt fläktat på segrens fält, Jag sett det på nödens bana, I slagnas isade tält.

Och skulle, när du dig skickar Så manligt som nu, min son, Och skulle, när så du blickar, Jag ge dig åt piskens hån;

Vid himmelens Gud och Fader, Då vore jag aldrig värd Att nämna de tappra rader, Bland hvilka jag höjde mitt svärd.

Gå, sök dig en vän här nära, En duktig och stursk kamrat, Och drick ett glas for vår ära, Här har du en blank dukat!

Och tack för det vackra minne, Du väckt i mitt hjärta, du, Och tack för ditt arga sinne,— Och drag åt helvete nu!"

Han strök sig om ögonbrynen, Det tycktes, hans blick var skum, Han svängde sig, barsk i synen, Och gick tillbaks i sitt rum.

Det var densamme bjässen, Jag minnes sen fordomdags, Det var densamme von Essen, Som stridde i Savolaks.

Färm var han, aldrig dåsig, Nu bar det ändå till fjälls. För kölden han dragit på sig Storstoflor och vargskinnspäls.

När så han gick mot faran, Som vanligt i främsta led, Och sjönk i den brustna skaran, Hvar gång han sin fot stack ned,

Då svettades gubbens panna, Då kände han tung sin plikt, Då måste han stundom stanna Inunder sin gräsliga vikt.

Men "Framåt!" skrek han åt hären Med samma eld ändå, "Och bären mig, gossar, bären, Ifall jag ej orkar gå!"

Tre ting i lust och smärta, Dem ägde han, käck och god: Stolt själ och lättrördt hjärta Och brinnande hetsigt blod.

TROSSKUSKEN.

Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej! Han var kusk vid trossen, högre var han ej, Hade som hans likar måst i glömska falla, Om han ej fått namn som latast bland dem alla.

Pengar värd var gubben ock att se uppå, Han och hästen, som han körde, likaså. Höll den ena sina steg med två ben dyra, Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.

Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans, Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans. Grålle bar från eget stall sitt damm i världen Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.

Där de syntes så alltjämt i trängen sist, Är det säkert, att på skratt var ingen brist; Hästen gick i sömnen, gubben sof på kärran Hur den gamla hölls på lasset, vete Herran.

Sakta bar likväl det framåt, småningom, Högre, högre upp mot nordens bygd man kom; Halfva Österbotten snart han genomfarit, Var dock allt densamma, han i Nyland varit.

Och på lika sätt gick äfven färden till, Samma skratt, hvar han for fram, hvar han höll still, Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret, Än på gubbens rygg och än på kreaturet.

Ingen ändring dock i skick och lugn och fart, Spelt, han var ohjälplig, det var uppenbart; Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder, Och i tjänsten bar ock Grålle barkadt läder.

Så omsider nåddes Siikajokis strand, Blott en frusen flik fanns kvar af fädrens land, Äfven denna skulle snart till byte lämnas; Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.

Före kväll var vunnet härens första slag, Flyktens dag förvandlad till en segerdag, Återsvalla skulle en gång jagad bölja, Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.

Snart också från man till man en maning lopp: "Nästa morgon allt i skick att bryta opp! Här och tross skall innan natt i ordning lagas, Och med fröjd mot söder sen så snart det dagas."

Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred; Endast unge fänrik Blume sof ej med. Eld och ifver brände i hans tappra sinne, Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne.

Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt, Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt, Blott i öster, mellan skogens toppar dragen, Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.

Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott, Utan förspann, vända norr ut, som de stått: Allt var, som det varit, intet annorlunda; Samma färd som hittills tycktes åter stunda.

Samma färd?—Nej, något olikt fanns ändå, Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå: Just den sista kärra, som åkt upp i ledet, Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.

Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt, Blume trodde ej sitt öga,—det var Spelt; Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit, Var ett hufvud högre nu, än förr han varit,

Rak som trots en yngling bar han sina år, Djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår, Anletet, med kinden slät och näsan tvagen, Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.

Unge Blume visste knappt att fatta sig: "Hvilket under, gubbe, har forvandlat dig? Du, mer lat och sotig förr än likar andra, Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.

Hvem har tvått ditt anlet rent från sot och damm, Hvem har pressat i din gråa lugg en kam, Hvem har fått dig väckt, det är dock hufvudsaken, Du, som knappt på själfva dagen förr hölls vaken?"

"Unge herre", hördes lugnt den gamles svar, "Långsamt far man, när från eget land man far. När man ser sitt folk med skam fly unnan bara, Då lär bättre sofva än att vaken vara.

Hvarför skulle jag mitt gamla anlet två? Mera öppen hade blygseln synts därpå. Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa; Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.

Nu är allt förändradt, finska hären stridt, Finland ligger för oss öppet himmelsvidt, Ingen fläck skall mer på landets ära stanna; Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.

Kalla folket upp, låt röra trumman snart, Natten är förliden, dagen lyser klart! Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta; Adle, unge herre, nu är tid att hasta!"

VILHELM VON SCHWERIN.

Och öfverstelöjtnant Drufva han stod Bekymrad nu: "Här dugde ej att ha sprucket mod, Det brast itu. Nu ser jag fienden rycka an, Mångdubbelt starkare kommer han, Och order har jag att stanna Och slåss till min sista man.

Och hade jag helst vid kanonerna där En veteran, En man, som vant sig att bruka gevär, En krutsprängd fan; Men nej, en yngling, spenslig och fin, En femtonåring, en gref Schwerin Skall svara för batteriet, Hvad håller en sådan för min?"

Han red till ynglingen hän med hast, Sin hand han bjöd: "Min vän, snart spelas här höga kast Om lif, om död, Död, säker död, om ni står er slätt, Men lif kanske, om ni siktar rätt. Dö, lefva, det får ni, herre, Men vika, nej, pass för det!

Jag ser er stå här så späd och vek, I storm ett rör; Ni har ej pröfvat en sådan lek, Min sorg det gör. Den leken leks ej till tidsfördrif, Så känn på hjärtat och svar mig gif: Skall ni våga i dag, om det gäller, Blankt offra ert unga lif?"

"Herr öfverstlöjtnant, ni drar ert svärd Med årbräckt hand Och vågar dock bjuda ert lif som gärd För kung och land; Jag har ett lif i sin styrkas vår, Det bott i mitt hjärta blott femton år, Säg, skall jag ej våga det bjuda? Jag vill se, hvem min gärd försmår!"

Den gamle Drufva, han spände sin blick: "Det där klang stål! De orden, herre, de slogo ej klick, De råkte mål. Så må jag kalla er vek ej mer, Men tacka Gud, att han gett mig er, Ty hjärtat är det, ej armen, Till slut dock, som kraften ger."

Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred Sin första strid. Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred, Han själf höll vid. Hans batteri var hans härd, hans hem, Han skötte dess eld, han tjänte för fem. Där kom en skara kosacker, Han svedde skägget på dem.

Han fick ett ögonblick rast, han sprang Hän till sitt folk, Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang, En vredens tolk. En stund blott än, och sig allt förbytt, I strid var åter hans trupp, som flytt, Han själf vid den älskade härden Och elden i fart på nytt.

Och Drufva, han såg med förundran uppå, Fast långt ifrån: "Ett mästerstycke jag kalla må Slikt, lärospån. Vinns sådan ära med första språng, Hvad hinner han ej, om hans tid blir lång? Gud skydde den ädle gossen, Han för arméer en gång."

Men dagen slöts, och dess kamp bröts af, Då kom Schwerin; Han stått mot svallet af stridens haf, Fast späd och fin. Då han kom med kanonerna åter i hamn, Då ropade grånade kämpar hans namn, Och vid högt hurra slöt Drufva Den tappre i faderlig famn.

Den unge hjälten! Hans namn gick opp Med tidig glans. Ej sågs en bana mer ljus af hopp, Mer skön än hans. Hur blef den banan ej kort ändå! Ett månhvarf hunnit ej halft förgå, När till närmaste grifthvalf vägen Var måttet på den också.

Dock än ett minne åt sägn och sång Han hunnit ge, En strid han kämpat ännu en gång, Den skönaste, Förrn döden nådde hans unga barm, Förrn pulsen stelnat, som slog så varm, Förrn, fåfängt vinkad af bragden, Låg vissnad hans domnade arm.

Det var, när Oravais blodiga dag Till sorg gick opp, När segern själf blef ett nederlag, Som bröt vårt hopp. Då, säger man, strålade klarast hans mod, Då träffade säkrast hans vingade lod, Då eldades varmast kanonen, När han stänkte den röd med sitt blod.

Då, säger man, hade han dignat ned Till sist vid den, Men kringränd rest sig mot fiendens led Med svärdet än Och ropat sin skara och ilat förut Och brutit sig bana och huggit sig ut Och fallit först, när de sina Kringjublad han nått till slut.

Han hade sitt sextonde år ej nått, På bår ren lagd. Långt var det lif dock, han lefva fått, Om lif är bragd. Ack, mången grånat i ärans glans, Som fäst med glädje sin strålande krans På den femtonåriges hjässa, Om i byte han vunnit hans.

Han hade sitt sextonde år ej nått, Ja, ung han dog; Dock sörjde en blödande här hans lott, Själf pröfvad nog; Dock stod kring hans läger i tyst förbund Af krigets ädlaste kämpar en rund, Och hvad för de tappre han varit, Det syntes i denna stund:

Ej veklig klagan, blott saknad tung, Blott sorg var spord. Till hjältens ära, som dog så ung, Ej föllo ord; Men Vegesack prisade lifvets vår, Och Adlercreutz smekte den bleknades bår, Och ur Drufva såg man pressas Rart vin,—en stor, klar tår.

N:O FEMTON STOLT.

Den sköna dagen på Lappos fält Var ändad, och segerglad Red Döbeln fram, där hans här sig ställt, Längs hela dess stolta rad.

Han tackade vänligt hvar trupp därvid Med en krigares enkla ord För trofast heder, för manlig strid Och för kärlek till fosterjord.

Han nådde sin yttersta flygel till slut Vid aftonens sista glans; Han tackade skaran där, som förut; Den fördes af kapten Schantz.

Den glesnat mycket, han såg det väl, Fått luckor i hvarje led; Snart fäste dock annat genralens själ, Och nu ryckte han fram därmed.

Man märkt vid talet från stund till stund, Hur han blickat åt sidan ren På en tiggarskepnad, en trasig kund, Som stod där tyst och allen.

Nu gaf han mannen en vink: "Du, du Där borta, kom hit, tag mod! Du var oss närmare dock än nu I dag, där det gällde blod.

Säg, har du glömt, hur du tog dig gevär Ur en fallen krigares hand Och skyndade efter min tappra här I stridens hetaste brand?

Då vi döko i åkern, hann du oss opp Och dök som de öfrige med, Då den syntes ånyo, min segrande tropp, Då slogs du i främsta led.

Då man stormade byn mot kanonerna än Och jag kastade blicken dit, Då såg jag din trasiga jacka igen Först uppe på batterit.

Det där var hurtigt: ett slikt försök Kan bäras i ryktets famn; Så gala öppet, min käcka gök, Låt höra till först ditt namn?"

"Hvad namn i världen jag fått af präst, Har ingen sig fästat vid; Men fähund har man mig kallat mest I hela lefnads tid."

"Bra! Kasta namnet tillbaks på dem, Som gett det, och tröstad var. Men säg mig blott, hvar du har ditt hem Och hvar du har ditt försvar!"

Han viste på vägen vid kullens rand: "Mitt hem på denna jag har;" Han viste sin knutna, väldiga hand: "Och här, här har jag försvar."

"Ditt hem går an, ditt försvar är godt; Ditt yrke, det är dock, säg, Att stjäla kyrkor, att snatta smått Eller röfva på allmän väg?"

"Och hade jag stulit stort eller smått, Visst ägde ett öre jag dock; Och hade jag plundrat en tiggare blott, Visst bar jag en helare rock."

Då strålade Döbeln af välbehag: "Von Schantz, herr kapten, hör hit! Hvem var den tappraste man i dag, Som föll här i kompanit?

Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt. Hans plit och gevär också: Hans ädla namn och hans krigarskatt, Den här skall i arf dem få."

Man kom med vapen och dräkt i hast, De burits af femton, Stolt. Von Döbeln log med ett ögonkast På sin skyddlings trasiga kolt.

"Stolts rock är blodig, det fordras mod Att dra det plagget uppå; Men Fähund, ser jag, har tjockt af blod På egna klutar också.

Så byt och kläd dig i uniform För fronten här uppenbart! Du gick framför den vid dagens storm, Jag vill se dig inom den snart."

Han bytte dräkt, och hans kind, den brann, Sen han vapen och rustning fått; Och tyst kom Döbeln och ställde sin man I luckan, där Femton stått.

"Och nu så är du en ung soldat Af äktaste skrot och hålt, Och nu så är du vår krigskamrat Och numero femton, Stolt.

Så var till mod och till hjärtelag Densamma du var förut, Men nämns du fähund från denna dag, Så drag din plit och säg: "Hut!"

Den nye krigarn, till denna stund Hans bröst höjts lugnt som ett hvalf; Vid dessa ord från genralens mund Man såg dock, att djupt det skall.

Han hade smakat ej ens som stöld En fröjd i sin lefnads dar; Hans tårar, frusna i lifvets köld, Ej runnit, sen barn han var.

Nu sken på hans hjärta för första gång En strimma af sol och vår, Och ur smultna källor med hejdlöst språng Framströmmade tår på tår.

"Och får jag vara i lust och nöd Soldat, bland de tappre en, Så säg, när gäller det kamp och död? Gud gifve i morgon ren!"

BRÖDERNA.

Du nämner mörk en Wadenstjernas namn? Jag vet, du syftar på en dyster sägen: Hur, sökande mot lifvets storm en hamn, Hans broder kom, men stöttes från hans famn I natt och dimmor åter ut på vägen.

Till Svansföns nejd nå'n gång din kosa ställ; Där syns en gård, som höga björkar värna. Vid solljus middag eller kolsvart kväll Träd in i detta gästfritt öppna tjäll, Där bor den gamle, Johan Wadenstjerna.

En enkel hjärtlighet, en flärdlös tro Från första stund skall du hos honom röja Och känna dig så väl, så full af ro, Som skulle i ditt eget hem du bo Och vid din egen faders sida dröja.

Nämn endast ej ett namn, ett namn, som må Om ock för evigt plånas, ur vårt minne, Säg allt, och lugn han höra skall därpå, Men nämn ej ordet Sveaborg, ty då Är friden bruten och i storm hans sinne.

Allt hvad hans hjärta fordom tjustes af, Hans folk, hans land, dess trohet, kraft och heder, Allt, allt, hvad förr hans ande vingar gaf, För honom sänkts i denna klippas graf, Förkastadt, skändadt, härjadt, trampadt neder.

Och därför skakas han sen många år Af grafvens namn, hvar gång han det måst höra, Och därför bränner i hans själ dess sår, Och därför reser sig af harm hans hår, När ljudet Sveaborg blott når hans öra.

Det var en vinterafton, mörk och sen. Den gamle, utan minnens skuld och utan En framtids fruktan, satt vid brasans sken Och hörde lugn, hur stormen ute hven Och dref i bistra skurar snö mot rutan.

Han satt allena nu. Sin hand han räckt Nyss till god natt och lämnat sina kära, När plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt, Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräkt En vandrare hans bonings skygd begära.

Han såg och såg. En rysning genomfor Hans hjärtas djup, när han den komne kände. Det var en främling ej, det var hans bror, Af samma fader född och samma mor, Den man, som till hans tjäll i natten lände.

Det var den broder, som i forna dar, Då i sin faders hem de växte båda, Af syskonskaran honom kärast var, Det var den ende, som han ägde kvar Och ej på nitton år fått återskåda.

Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt Så lågt vid dörren, som den komne dröjde, Och ingen okänd gäst så stum sig böjt, Så tveksam bidat, sådan bäfvan röjt, Som den en broder nu för broder röjde.

Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut Liksom för döda komma fick och vandra; Tills som i bön så stilla dock till slut Den bror, som kommit, syntes breda ut På afstånd sina armar mot den andra.

Ett ögonblick var hjärtats språk förstådt Och tycktes Johan Wadenstjerna skaka, Det var en kort sekund; när den förgått, Han vände stel sig bort, med handen blott Den bjudna famnen visande tillbaka.

Då ljöd omsider den förskjutnes röst, Djup, hemsk och dyster som en suck ur grafven: "Låt isen smälta, broder, i ditt bröst, Gif ej förakt åt den, som söker tröst, Och bryt ej öfver en förkrossad stafven.

Ja, jag har felat. Mig ock ödet födt Att bära nesans börda af den dagen, Då finska krigarn gaf sig, förrn han blödt, Då Sveas stolta borg, förrn kula stött Mot dess granitvall, fegt blef skänkt och tagen.

Men var jag man att spränga pliktens damm Och rycka till mig händelsernas roder, Var jag den starke, som bort träda fram? Dock, att jag det ej gjorde, är min skam; Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!"

Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog Uti en ström af tårar, bittra, strida. Han hade talat till en broder nog, Och nu med öppen famn ett steg han tog Och tycktes af hans famn ett möte bida.

Då höjdes våldsamt gamle Johans barm, En storm var lös däri af harm och smärta; Men stum från väggen ofvan stolens karm Han ryckte ned och höll med säker arm Till svar en spänd pistol mot brodress hjärta.

Så är den hemska sagan om de två, Mer mörk kanske, än jag förmått den skildra; Har du, som hört med fasa nu därpå, För strängt den stränge dömt, så hör också Ett ord af frid, som må din dom förmildra.

Det sägs, sen brodren tröstlös vandrat, att Den hårde brodren sina ögon täckte Och utan sömn och utan hvila satt Och grät om kvällen, grät den långa natt Och grät än som ett barn, när morgon bräckte.

LANDSHÖFDINGEN.

Gror bragdens ära blott på stridens mark, Där tappre krigarn fuktar den med blod, Kan ej den vapenlöse hälsas stark Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortgömd fanns en man, En fridens man alltfrån sin ungdom hän; I fridens värf ren grånad, styrde han Som höfding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, af anors glans Omstråladt ej, men vördnadsvärdt ändå, Ty namnets ära var, att det var hans, Hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid Af lugna mödor; den fanns mer ej kvar. Nu var hans fosterland i kamp och strid, Och gammal själf han var.

Af härar omhvärfd, sliten som ett rof Emellan vän och ovän växelvis, Fick han hvar stund för segrarens behof Ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, förmedla bördors last Han som en helig plikt sig föresatt, Och därför var hans dag ock utan rast Och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum, Blott han med två hans sekreterare; Han syntes bruten nu, hans läpp var stum, Och tyste voro de.

Han önskat hvila, hvila en sekund; Det var för mycket. Salens dörr slogs opp, Han såg en krigare i samma stund, Följd af en väpnad tropp.

Den ryska härens öfvergeneral Var krigarn, ingen ringare person; Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal Med hot i min och ton:

"Herr höfding, Finlands kamp har nått sitt slut, Oss tillhör landet nu med vapnens rätt; Dock kämpa landets söner som förut I Sveriges här för det.

Välan, här är er penna, sätt er, skrif Ett kraftigt bud, en maning nu till dem: Att den skall tryggad bli till gods och lif, Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid Att strida mot sin herre och monark, Hans släkt skall jagas utan nåd och frid Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord, Så skrif!" Han slöt med trotsigt välbehag. Då stod Wibelius vid sitt domarbord, Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm, Hans blick, på boken fästad, lyste klar: "Herr general, här ser ni ett beskärm För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än, Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd; Er härskare har lofvat vörda den, Den vädjar till hans stöd.

I den sen sekler ren det stadgadt stått: Att, bryter en; all skuld är endast hans, Att mannen böter ej för hustruns brott, Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land, Hvartill hvart ädelt hjärta svarar nej, Så utkräf straff af män med svärd i hand, Af barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag, Jag är beredd, gör med mig hvad ni vill! Men lag skall öfverlefva mig, som jag Långt efter den blef till."

Han talte så. En bäfvan genomlopp De båda unga männerna i saln, Och nu han slog sitt klara öga opp Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft, Var borta, varmt han mötte gubbens blick; Han tog hans hand och tryckte den med kraft Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön, Sjönk höfdingen i domarsätet ned; Han kämpat ut, han njöt sin segerlön, En öfverjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar, De nämnde ofta sen med eldad håg Om en förklaring, stilla, underbar, Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom Fanns blott en enda tanke hos de två; Men hvarifrån det vackra ljuset kom, Blef olikt tydt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån Af dagens sol, som lyste mild och klar; Den andra sade: "Det kom inifrån Hans samvetes det var."

ADLERCREUTZ.

Hvem är den höge mannen där på älfvens strand, Som skådar öfver fjärdarna och fälten? Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand, Allt ger en bild af krigaren och hjälten. Han står allena, ingen har han när, Minutligt blott man komma ser och vandra En ung soldat, som bud till honom bär; Men framför honom och bakom står här mot här, Med blod och dödar hotande hvarandra.

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd Så vinterödslig som ett lik på båren, Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd Och ryska härens jubelhån i spåren. Däraf det mörker, på hans panna bor, Den skugga, som de ädla anletsdragen Har öfverhöljt som med ett sorgens flor: Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor, Ett offer bli, på söners mod bedragen.

Den man, som detta skådar, skådar allt förödt, Att svika pliktens bud var ej hans vana; Han är en man så trofast, något land har födt, En man, som pröfvat faror, kämpat, segrat, blödt Som yngling redan under ärans fana. Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts Af lust, af nöd, af låga eller höga, Du ser en ande, som i stormar höjts, Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz.— Han har de bilderna för själ och öga.

Och dock så är det han, just han, som nyss befallt Det dystra sorgespelet börjas åter, En hopplös färd, en vandring utan rast och halt, En mistning steg för steg af hemland, ära, allt; Hvad blott ett brustet hjärta ej begråter. Ett verktyg för en annan viljas lag, Ej strid, men flykt han nödgats anhefalla. Sin trogna här han ordnat ren till slag, Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag. Som den har gjort en dag förut och alla.

Han ser dess slutna skaror lösas åter opp, I spillror söndras ordningen för striden. Han känner detta folk i hvar brigad, hvar tropp, Han lefvat deras lif, han hoppats deras hopp Ej blott i dag, men långt förut i tiden. Han vet, att denna här ej liknöjd går De nesans steg; hans bud har föreskrifvit, Att bitter harm förtynger hvarje spår, Han vet, att i hvart bröst bor frätande ett sår, Mer kvalfullt, än om dödens hand det gifvit.

O denna här! Han pröfvat har dess kraft, dess mod I bättre dagar, längesen förflutna, Han minns, hur glad för tredje Gustafs blick den stod Och gick i striden fram och tecknade med blod Sin bana mellan leder genombrutna. Ja, det är samma här, han nu för an, Föryngrad i en ätt, men ej en annan, Och därför vet han, hvad den vill och kan, Och därför, när han ser den rygga, mörknar han Och sänker som af blygd den stolta pannan.

Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga af, Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga, Och Gripenberg har sänkt sin segervana glaf. Hvar stund är dyr. Med storm går öfver istäckt haf I massor fienden att vägen stänga. Orörlig dock står Adlercreutz än kvar, Ännu ett värf har han att öfvervaka: På älfvens is en bataljon han har; Den får han ej i gång, den står vid sitt standar Och viker ej ett enda steg tillbaka.

Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam Ett slagfält ständigt byta mot ett annat, Hans återtåg är gjordt, och tyst och allvarsam Står för sin front han nu, besluten att gå fram, Om ej, så bli på platsen, där han stannat. Ej vill han stelna bort i polens snö, Ej, hellre stupa, värmd af stridens flamma, Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö, Nej, känna som en man och sedan manligt dö; Och truppen, som han för, den vill detsamma.

Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den Och vill ej öfverge sitt folk i nöden: Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män, Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än, De trotsa honom, som de trotsa döden. Hvad under! Brusar han ej upp af harm Vid detta trots? O nej, han står betagen, Klar blir hans panna, blicken ljus och varm; Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm, Och återskenet syns i anletsdragen.

Ett ögonblick, och se, hans eld har bredt sig ut, Så långt ditt öga hinner, skönjes branden. Hans ilbud flyga, nya sändas hvar minut, Och skaror svänga om som skyndat bort förut, Och Hertzens bataljon har stormat stranden. Sprängdt är hvart hinder för dess segerlopp, En mäktig här i hjärtat genombruten, Och Åbos kämpar skynda mot den opp, Och Gripenberg för fram sin tavasthuska tropp Med högt hurra, i täta leder sluten.

Se dessa män! Von Essen djärf, vid svärdet van, Med Heideman och Ramsay vid sin sida, Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan! Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan Och tusen än, säg, om de lärt att strida? Nu ändtligt lösta ur ett hopplöst tvång, Se de med tjusning ärans kransar viras, Lång var förnedringen de burit, lång; Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång, Och med en bragd för sekler skall den firas.

Förgäfves tapper gör sitt motstånd än en här, Som själf till denna stund ej motstånd pröfvat. Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär, Så skönt, så fruktadt nyss, är dömdt att slockna här, Sin trollmakt afklädt och sin glans beröfvadt. Dock än en strid. Hans rader fly, men snart Med nya massor ses han spetsen bjuda, Och Finlands kämpar hejda ren sin fart; Då hörs i fjärran än, men hvar sekund mer klart, Den stolta Björneborgska marschen ljuda.

Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud, I sträcktåg har han hunnit framom tiden. Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud; Nu syns han.—Adlercreutz, som eldad af en gud; För vid hans sida hans kohort i striden. En stund blott flammar kampens låga än; I nästa stund då är den ren förbrunnen, Och Siikajokis fält är vår igen, Och flyktens nesa vådd med blod från tappre män, Och deras första, stora seger vunnen.

Han, som en gång på våra kala drifvor stod Och kunde för sitt land dock kärlek bära, Han, som för detta land göt gladt sitt varma blod, Han, som, då allt gafs bort än, ägde kraft och mod Att träda fram och rädda Finlands ära, Han hvilar nu. Den starke har fått frid, I Sveas trygga jord hans aska gömmes, Och äfven där han kämpat skönt en strid, Och ingen skådar än en gryning af den tid, Då han af Sveas stolta folk förglömmes.

Men om i hjältars land, i sena framtids år, Hans bragder blekna bortför större minnen, Om vid hans namn ej mer ett hjärta eldadt slår Och enslig, obesökt, med nötta runor står Den graf, hvari han göms, den trogne finnen; Då har hans lof, hans ära än ej dött, Då skall hans ande ila öfver hafven Med stolthet till det land, som honom födt: Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blödt, Här skall han lefva, om ock där begrafven.