SMÄRRE EPISKA DIKTER.

GRAFVEN I PERHO.[2]

I.

Hvar är grafven, som i Perhos vildmark Snart ett sekel har förgäten grönskat, Icke värd att glömmas och förgätas? Hvar är grafven? Fråga ej, o främling! Där den långa skogssjön smalast buktar In mot tallmons dal, är stället. Björkar Skaka gröna kronor ren däröfver. Hvar inunder deras rötter grafven En gång blef igenfylld, känner ingen.

Du, hvars minne mer än mänskans vårdar, Höga Sångmö, Finlands dotter, svara: Göms en väldig konung där i grafven, Eller göms en konungs vederlike?— Ej en konung, ej hans vederlike; Gamle bonden Hane göms i grafven, Och med honom sex hans stora söner. Sitt vid brädden af den höga stranden; Jag vill tälja deras sköna öde, Medan daggen än på ljungen glimmar Och af brantens furar solen skymmes.

Hane, född af finska fäder, fyllde Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman. Gammal själf, han ägde unga söner, Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton Och det yngsta femton vårar gammalt. Sköna, kraftiga de voro alla, Lika bäckar, som af vårregn svälla; Var dock någon framför andra härlig, Var det visst den unga Tomas Hane, Äldre brodern i det andra paret.

Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han Skön som stjärnan mellan rifna skyar, Och hvadhelst i världen han bedrifvit, Hade ingen velat hata honom. Honom tycktes dock hans fader hata, Ej blott honom, men hans bröder äfven. Ej som barn bemöttes de af honom, Ej som tröstare på ålderns dagar, Men som drängar, hårdare än drängar, Såsom väsen utan själ och frihet.

Så de lefvat från sin barndom alla, Och den dag kom, då de yngsta båda Skulle fylla femton år tillika. Klar stod morgonrodnan bakom skogen, Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet, Från sin stråbädd stego brödraparen, Glade som den dag, som var bebådad. Men med bäfvan till sin far de gingo, Där i stugan han allena dvaldes, Och de yngsta stego fram med vördnad Och, hans händer fattande, begynte: "Fader, gif oss denna dagen ledig, Denna dag blott, att med våra bröder Öfver fyllda femton år oss glädja!"

Sträng som vintern, hörde gubben talet, Sammandrog de hvita ögonbrynen Och tog ordet: "Hvad i dag försummas Lämnar ett försummadt kvar i morgon. Åkern ligger oplöjd, gån att plöja." Tyste gingo de till åkern alla, Och till ledet kommen, talte Tomas: "Såg jag rätt vår faders öga, bröder, Är vår arm värd guld i dag; af svetten Kan hvar droppe för ett granbarr säljas. Nu i dag det gäller att arbeta, Ty i afton kommer svårt att granskas."

Tomas detta. Vid hans maning sänktes Hvarje plogbill ned i jorden genast. Så från solens uppgång till dess nedgång Utan mat och utan hvila framgick Hvar och en vid sin bestämda fåra. Men då aftonskuggan höljde fältet, Fanns en enda teg af åkern oplöjd.

Då kom äfven dit den gamle fadren, Ropade tillsammans sina söner Och begynte: "Väl har verket skridit, Men med bättre flit det skridit bättre. Alla kan jag ej på en gång straffa, En har äfven mer än andra felat, Han skall straffas för sig själf och andra. I den trånga källarn i min stuga, Under golfvets tjocka, tiljor gräfven, Skall förbrytarn sitta innesluten. Trenne dars och trenne nätters växling Skall hans skumma öga icke skåda, Trenne dars och trenne nätters näring Skall hans torra tunga icke smaka." Så han sade och gick bort förgrymmad, I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat, Om de stora tårar ej bedrogo, Som, då han sig vände, sköljde kinden.

Ren låg jorden tyst i nattens armar. I sin stuga sof den gamle fadren, Bröderna i pörtet på sin stråbädd. Ingen sof, så sant han tycktes sofva, Men han väntade de andras sömn blott. Först, när hvar och en han somnad trodde, Steg den yngste, Jakob, upp från bädden Och begaf sig till sin far i stugan. "Fader, jag är den, som har förbrutit; På min födslodag sprang jag i glädje Obetänksamt kring och glömde plöja. Straffa mig, som bröt, och ingen annan." Honom svarade den gamle fadren: "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon." Jakob gick och lade sig till hvila.

Åter, när enhvar han somnad trodde, Steg från bädden tvillingsbrodern Gustaf Och begaf sig till sin far i stugan: "Fader, mig allena drabbe straffet, Såsom jag allena det förtjänar. På min födslodag sprang jag kring renen, Att för mina bröder plocka hallon. Mitt är felet, och de andras icke." Honom svarade den gamle fadren: "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon." Gustaf gick och lade sig till hvila.

Åter, när enhvar han somnad trodde, Steg från bädden tredje brodren, Erik, Och begaf sig till sin far i stugan: "Fader, om du ärnar straffa någon, Så är skulden min och ingen annans. Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar Att med stenar jaga unga änder; Min är tegen, som blef lämnad oplöjd." Honom svarade den gamle fadren: "Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon." Erik gick och lade sig till hvila.

Så i ordning gick enhvar till fadren, Kom med samma svar från honom åter, Tills af alla Tomas blott var öfrig. Denne, då han märkte brödrens vandring, Gissade till deras uppsåt genast Och betänkte sig, tills alla somnat, Och gick in i stugan till sin fader. "Fader, hör en sällsam sak, i sanning! När jag låg där nyss och tycktes sofva, Satte sig hvar broder upp i bädden, Och då ensam jag låg kvar på halmen, Talade de sakta med hvarandra: 'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas Ensam vållat allt det straff, oss hotar, Likså väl som att han allt bekänner. Men han har för oss så ofta lidit, Att vi en gång bort för honom lida.' Sen, när alla tycktes somnat åter, Har jag sett än en och än en annan Smyga ut och komma in tillbaka. Har jag gissat deras afsikt, fader? Hvad de sagt, har deras kärlek diktat, Ty den felande är jag, i sanning." Fadren svarade med bruten stämma: "Gå, och straffet hinner dig i morgon."

Ren med gyllne vingar morgonrodnan Flugit opp ur sjön och satt i skogen, När den gamle sina söner ropte. Hög och sträng i sina hvita lockar, Satt han redan helgdagsklädd vid bordet, Och en penning, fosterlandets gåfva, Hängde vid hans blåa rock på bröstet. "Hvem af eder", frågte han allvarlig, "Står här nu med brottet på sin skuldra?" "Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.

Då brast dammen, som för barnens ögon Stängt i sjutton år hans tårars flöden, Och han grät med sammanknäppta händer: "Pris ske Herran", sade han, "den store; Fylldt är löftet, och mitt fadershjärta Har vid mina söners hat ej brustit. Barn, från nu ej mer som slafvar hållna, Men som söner, älskelige söner, Hören hvad er gamle fader talar: Där som ung i närmsta by jag tjänte, Fanns en far med åtta raska söner, Men så hätsk är ovän ej mot ovän, Som en bror bland dem var mot sin broder; Möttes de, var knifven deras tunga, Gingo de förbi hvarandra, stenen. Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna All den fröjd, en älskad maka skänker, Än att lefva år från år i fruktan Att med slika odjur fylla jorden; Och med tanken var beslutet fattadt. Redan tyngde femti år min hjässa; Men ej åren, icke krigets mödor Kufvat mina friska lemmars styrka. Sådan satt jag sent en natt vid milan, Då en man stod hastigt vid min sida Och vid eldens matta skimmer talte: 'Känn i mig de onda brödrens fader; Låt den kraft, som göms i dina leder, Ej för maskar i din graf besparas. Tag en maka, föd åt landet söner, Och hvad mina ej af medgång lärde, Låt gemensam nöd de dina lära!' Mannen så. Ett vindkast ökte lågan, Och han var försvunnen, som han kommit. Han gaf rådet, Gud förlänte framgång. Nu vid samma Gud, o söner, svärjen, Att, som hittills I tillsammans hållit, Framgent ingen trygghet, ingen fara, Ingen lust och ingen nöd på jorden Skall den enas bli och ej den andras, Allt, såvidt er lif och krafter skänkas; Och den sorg, som mig min hårdhet kostat, Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven."

Då steg Tomas Hane fram och talte: "Fader, ingen ed är ljuf som denna, Liksom ingen är så lätt att fylla. Se, som trälar, ej som söner hållne, Hvarför gingo vi ej bort från gården Och hos andra sökte tjänst och lycka? Hvarför, om ej för att icke skiljas? Ingen ville öfverge den andra. Skola vi kring vida världen spridas, Såsom tjäderungarna i skogen, Dem den mordbetänkta skytten jagar? Sådant var vårt tal, då nöden gällde, Sådant skall det bli i lyckans stunder."

Och vid Gud begick hvar brodereden, Att, som hittills de tillsammans hållit, Framgent ingen trygghet, ingen fara, Ingen lust och ingen nöd på jorden Skulle enas bli och ej den andras, Allt, såvidt dem lif och krafter skänktes. Så de svuro; men den gamle fadren Gömde eden glad uti sitt hjärta.

II.

Ren försvunnen var den gyllne friden, Mord och härjning fyllde Finlands bygder, Männer stupade och kvinnor flydde. Upp från Lintulaks och Saarijärvi Kommo budskap, sorgeliga budskap, Ned från Storkyros och Lappos slätter Kommo icke gladare till Perho.

Vid det långa bordet i sin stuga Satt en dag den ålderstegne Hane, Middag ätande med sina söner, När en flykting, när en tolfårs gosse Hann med bruten andedräkt hans stuga Och, igenom dörren kommen, talte: "Signe Gud er, gamle fader Hane! Tjugu ryttare med långa pikar Hafva bränt vår gård i natt. De rasta Nu i kyrkobyn på vägen hitåt; Innan kvällen skola här de vara."

Vred steg gamle Hane opp och talte: "Väl har Gud sex söner mig förlänat, Seniga och axelbreda gossar, Men om tolf jag hade, gick väl någon Glad för fosterland och hem i döden?" Så han sade och från väggens trädknapp Nedtog lugn det rostade geväret.

Tomas log och uppsteg stolt och talte: "Vapen passa ej för gamla händer, Liksom feghet ej för unga hjärtan; Häng geväret opp igen, o fader, Och låt mig och mina bröder pröfva."

Gubben gladdes åt hans ord och lydde. Men i blinken gick hvar bror med stolthet Till sin säkra, skinnbeklädda bössa, Slängde den på axeln och i handen Fattade sitt trygga, korta björnspjut. Så beväpnade, de gingo alla, Tigande, men i sin själ betänkta Att, hvarhelst de mötte ovänsskaran, Slå den neder eller falla själfve.

Som de nu en knapp halffjärndel framåt På den smala socknevägen hunnit, Talade till sina bröder Tomas: "Tågen nu, som vägen leder, bröder, Tills i hinnen träskets bukt mot dalen; Där på tallmon ofvanför bland träden, Där är stället att vår ovän bida. Innan kvällen kommer han väl icke, Om han först skall härja vägen framåt; Mellertid vill jag en stund fördröja I det gråa torpet här vid vägen, Där min flicka ren min ankomst väntar." Så han sade och gick upp till torpet.

Bröderna i långsam vandring hunno Det bestämda stället, där vid träsket Tallmon öfver dalens väg sig höjde, Och, af skogens snår försåtligt dolda, Riktade enhvar sin blick långs vägen.

Knappt så länge, som från första gryning Jägarn i sitt skjul af granar väntar, När på orrlek han om våren vandrat, Innan spelarn flyger ned och modigt Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller, Bidde brödren, när i hast på afstånd Fiendernas bistra skara syntes, Sprängande med höjda lansar framåt. Ingen såg dem förr likväl än Adolf, Tomas Hanes kära tvillingsbroder: "Nu", han sade, "nu det gäller, bröder; Lossen hölstren snart af edra bössor, Och så fort på andra sidan dalen Fienderna backens sluttning hunnit, Då gif eld, hvem som i bössan lod har."

Så han sade; i detsamma hunno Fienderna backens höjd i trafvet, Och vid första sats, de gjorde utför, Smällde brödrens skott. I fyra pannor Kyldes loden, två i en och samma; Fyra hästar lupo lösa framåt, Sexton hejdades af häpna männer.

"Ladden, bröder", ropte högrest Adolf, Trädande med trotsig blick ur gömman, Och som orden föllo, var lik ilen Fiendernas vilda tropp i anlopp. Den, som snabbast var af brödraskaran, Hann som knappast kasta krut i bössan, Mycket mindre skjuta kulan efter, Innan, oppför backen hunna redan, Fienderna, med ett språng på marken, Trängde fram med fällda pikar genast; Men med spjut, af fasta händer förda, Trädde brödren dem till mötes modigt. Striden börjades med rop och buller, Ingen vek och ingen vann ett framsteg. Först för ett pistolskott nedföll Erik, Och hans baneman för Gustafs björnspjut. Striden växte, styng med styng blef växladt, Sex af fienderna lågo döde, Och af brödraskaran blödde alla. Sist bland dem var Adolf ensam öfrig. Sårad genom ben och skuldra redan, Slog han kring sig med en röfvad sabel, Tills, igenom bröstet dödligt stungen, Än i döden sårande, han nedföll. Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste Skarans höfding på den hvassa piken Och red flämtande med troppen dädan. Sex, af tjugu komna, redo dädan, Och af dem bar en ett sår från striden.

Men på spången i den djupa skogen Kom de slagnes ålderstegne fader. Ej han trifdes, sen hans söner vandrat, I sin stuga; obeväpnad kom han För att bringa säkra råd i striden. Dädan såg han ryttarskarans framfärd, Där den sprängde fram på vägen fjärran, Och på piken såg han Adolfs hufvud. Darrande i sina gamla leder, Skyndade han fort sin färd på spången Och kom fram till stället, där hans söners Sköna rad bland fienderna stupat. Från de gråa ögonhåren ref han Tåren bort och, blickande med stolthet, Räknade de slagna, vän och ovän. Alla söner fann han, Tomas icke. "Hvar är Tomas? Lefver han allena Och är icke här bland sina bröder?"

Så han sade. Långt ifrån i torpet Satt den ädle Tomas hos sin flicka. Men han drog just nu sin hand ur hennes. "Hvad är detta?" sade han förvånad, "Ser mitt öga, eller ser min nacke? Ögat borde skåda dig blott, flicka, Och min nacke endast svarta väggen. Hvilket sinne ser då detta gyckel, Mina bröder blodiga och slagna, Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?" Så han sade, och sitt spjut, sin bössa Grep han hastigt, skyndande ur stugan. Hela vägen framåt såg han blodstänkt, Och till stället, som var aftaldt, kommen, Såg han sina bröders lik bland träden Och emellan dem sin gamle fader.

Ej ett steg han vågade mot skogen, Men han stod där stum och såg och hörde, Hörde hur hans gamle fader ropte: "Ve mitt gråa hufvud! Hvar är Tomas? Hvar är Tomas? Han har flyktat ensam, Han, af mina söner fordom kärast, Han har flytt och svikit sina bröder. Ve förrädarn, ve den fege bofven! Må han irra, rädd som Kain, i skogen, Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver, Skrämd af järpen, som den spång, han nalkas, Bäfvande med dånfull vinge lämnar.— Gud, om rättvis du i höjden lefver, Hata honom, som jag älskat honom, Och, hvarhelst han vaknar opp i döden, Gif ej fosterland, ej bror åt honom."

Stel af fasa hörde Tomas orden, Och han vände bort sin blick från fadren. Hunden lik, som retad följer björnen, Vädrande hans stig i skog och vildmark, Gick han stum, som vägens blodspår ledde, Stum, men mordlust ropte i hans hjärta. När han kom förbi sin faders boning, Bröt där eld och rök ur taket redan; Men han såg ej, hörde ej, hans öga Var orörligt endast fäst på vägen.

Ren var solen bakom skogen sjunken, När en öfvergifven by han nådde. Nära vägen ur en skyl på åkern Tittade en gosse fram och, varsamt Vinkande med handen, ropte sakta; "Gå ej ditåt, ty du är förlorad; Fienderna rasta där i gården. Sex de voro, förde långa pikar, Och den grymmaste och största ryttarn Bar ett blodigt hufvud fäst på piken."

Endast snabbare gick Tomas framåt. Men på dörren till den främsta stugan Såg han brodrens kära hufvud spikadt. Rytande han slängde unnan bössan Och bröt in. Den första, honom mötte, Fick hans spjut till korset sänkt i barmen. Sen försmående i raseriet Värn och vapen, flög han fram lik örnen Och med blottad hand spred död och fasa. Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände. Än den ena, än den andra mötte Och med rifven strupe slogs till golfvet.

Sist var öfrig endast skarans höfding. Honom grep till slut kring lifvet Tomas, Krossade hans bröst och rygg tillika, Att han dubbelviken föll på stället, Skar från kroppen sen den fallnes hufvud, Tog sin broders, sörjande, från dörren Och begaf sig, sårad, matt och blodig, Men med lättadt hjärta slutligt hemåt.

Midnatt låg ren öfver jorden utbredd, När förblödd han hann sin faders boning. Rök och aska mötte där hans öga; Blott en lada stod på gården obränd, Dit han gick att söka tak och hvila. Som han nu, till dörren kommen, stannat, Hörde han sin faders röst där inne: "Hvem kan svara mig, har Tomas svikit? Kanske, kanske har han icke svikit. Gif, o Herre, att han skuldlös vore! Skicka honom hit med mannens hufvud, Hans, som bar min sons på piken fästadt, Att min blick må skåda honom trogen; Och din hämnd, som jag på honom kallat, Må du sända på mitt gamla hufvud. Och på askan af min gård, som brunnit, Och på mina söners lik, som fallit, Skall jag prisa dig, att än jag lefver!"

In steg Tomas, då han hörde detta: "Frid med dina gråa lockar, fader! I den stund, jag står framför dig, andas Dina söners banemän ej mera." Så han sade och för fadrens fötter Kastade hans oväns bistra hufvud.

Opp från golfvet sprang den gamle fadren Och kring sonen slog sin famn,—men redan Döende mot golfvet nedsjönk denne; Och i fallet följde fadren äfven. Af förblödda sår dog Tomas Hane, Och hans gamle fader dog i glädje.

ZIGENAREN.

(Efter en tradition.)

Bland zigenare, i Finland sedde, Störst och käckast var den mörke Adolf. Inga tavastländska moar födde Bommar, starka nog att honom stänga; Häkten genombröt han såsom skogssnår, Männer slog han såsom harfven kokor. Men hans lif var som en björns i skogen; Hvad den väldige behöfde, tog han, Hvad han ej behöfde, lät han vara.

Nu från tinget, där sitt straff han utstått, Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes Öfver Kangasalas ås tillbaka. Midt på vägen, där som smalast åsen, Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer, Slog han ögat opp och såg omkring sig, Såg och talte stilla till sin fångvakt: "Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar, Stränder, skogar, lunder, berg och ängar, Mäktiga att trolla kvar zigenarn. Om vid slutet af den långa bergbron, Där, hvar mellan dunkelt gröna granar Strandens glesa, gula björkar svaja, Om jag där min hustru skulle möta, Ville jag till henne säga: 'Kvinna, Dröj och föd ditt foster här till dagen, Att mitt barn må se i födslostunden, Hur vår Herres värld är glad och härlig, Fast att dröja är oss tungt som döden'." Så han sade: utan akt på talet Åkte förarn fram i lugn sin kärra.

Stranden hann i sakta rullning kärran, Och ett stycke framför den på vägen Gick en ensam kvinna långsamt framåt. Djupt på hennes randigt väfda klädning Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran Och på den i svarta bucklor håret. Förarn åkte fram och upphann henne.

Men med ena handen på ett spenbarn, Med den andra emot barmen hållet, Viste hon och talte så till förarn: "Låt mig följa på ditt lass ett stycke: Jag är trött af bördan vid mitt hjärta." Och han tog den bedjande på lasset, Och hon satte sig bakom med fången.

Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger, Sen hans grenkamrat för kulan fallit, Åkte förarn aningslös och säker, När en dolk, i dukens veck förborgad, Leende zigenarkvinnan framdrog Och, mot mannen lutad, talte sakta: "Passa på, min man, när hugget faller, Skuffa förarn ned från kärran genast!" Sade, och med all sin styrka samlad Slog hon i sin oväns skuldra knifven.

Genom jackan, gjord af vallman, trängde Stynget mellan nyckelben och nacke, Och ur förarns hand föll töm och piske. Men i blinken, stött af Adolfs axel, Sjönk han sanslös mellan hjulen neder. Glad till marken sprang zigenarns maka, Tog ifrån den slagne alla nycklar Och befriade sin man och herre. Lätt från hand och medja löstes järnen; Fötterna allena löstes icke. Fempunds-tunga bultar, icke lästa, Utan smidda fast med eld och hammar, Tyngde dem och lydde inga nycklar.

Och han stod likväl, zigenarn Adolf, Glad på marken ren och eftertänkte, Hvart sin färd han skulle styra dädan, När, ur dödens slummer vaknad, förarn Öppnade sin blick och mötte röfvarns. Genast sprang emot sin ovän Adolf Och, med knifven höjd i luften, sade: "Aldrig skall du mera återvända För att säga, hvart zigenarns maka, Hvart zigenarn Adolf tagit vägen."

Sade; men den fallne bad och svarte: "Håll med hugget opp och skänk mig lifvet; Aldrig vänder jag ändå tillbaka, Aldrig går jag att med spö och bojor Plikta för mitt oförstånd och hädas. Hellre lämnar jag mitt rika hemman, Dragande med er i ödemarker, Om mig Gud vill därtill unna styrka."

Så han bad,—och öfvertald zigenarn Höll med hugget opp och skänkte lifvet. "Om vid Gud du lofvar brödratrohet, Skall ett hår ej på din hjässa krökas, Ej så länge röfvarn Adolf andas Och med dessa båda ögon ser dig."

Så han sade: för ett slag flög hästen, Skenande den långa milen framåt; Men han själf tog af till skogs från vägen, Bärande, fast sjuk, sin slagne broder Och i spåren af sin maka åtföljd. Tvenne solar ren från hvalfvet stupat, Tvenne nätter hade klarnat redan, Från den stund, de veko af till skogen; Men vid kvällen af den tredje dagen Valde de till hviloplats en lada, Fjärran från ett mänskligt hem belägen. När de där på höet satt sig neder, Började zigenarn Adolf tala: "Nå, i sanning, mina trogna vänner, Många hårda dar jag genomlefvat, Aldrig har jag svultit dock så länge. Vore jag till mina fötter ledig, Mat jag hade skaffat längesedan; Nu i ödemarken kring vi irrat, Glade, om ett bär, en droppe vatten För vår värsta törst och hunger funnits. Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka, Ej för din skull, ej för min jag sörjer Så som för vår gode, sjuke broder!"

Så han sade; och hans maka svarte: "Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla; Vill du dröja här i natt, o herre, Skall mitt bröst vår sjuke broder nära." Talte så, och efter lämnadt bifall, Mot den hungertärde svage lutad, Bjöd hon moderligt den bruna barmen.

Och när äfven denna natt förlidit Och på topparna af skog och fjällar Höstens sol sin första rodnad spridde, Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda, Steg ifrån sin stråbädd opp och sade: "Nu, min vän och gode broder Adolf, Vill jag gå och söka mänskor åter, Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar. Om jag följer spången genom skogen, Hinner jag till middan väl ett hemman Och är här med mat i kväll tillbaka. Ingen, om han här i nejden ser mig, Skall åt förarn Anton neka bistånd."

Prisande hans mening, svarte Adolf: "Väl, så långt, som mina krafter tåla, Skall jag villigt bära dig på spången; Sedan gå, och före Gud dig åter!"

Och de gåfvo sig på färden båda, Ena tågande, den andra buren, Tills vid början af en bättre skogsväg De i vänlig brodersämja skildes. Till sin lada gick tillbaka Adolf; Förarn gick, fast svag, att hämta föda. Men med ständigt växlad gång och hylla Hann han innan middan till ett hemman, Gick där in och tog sig plats på bänken. Honom kände värden strax och talte: "Nå förunderligt, min gamla granne, Hvadan så till fots och så förbleknad?"

Djupa suckar drog af trötthet förarn Och med ryggen stödd mot väggen svarte: "Granne, underlig har färden varit, Underligt jag kommer till ditt hemman; Ensam, så till fots och så förbleknad; Men låt först mig stilla törst och hunger, Sedan hör, hvad skett och hvad bör göras." Så han sade, i sitt hjärta redan Stämplande försåt emot zigenarn, Mot zigenarn Adolf och hans maka.

Mat och dricka hämtades på stunden, Syradt kalja i ett stop af furu, Mujkor, kött och bröd och smör och brännvin, Och han sträckte glad sin hand till maten. Men när törst och hunger han tillfredsställt, Sträckte han sig hvilande på bänken Och till värden med en vink begynte: "Skicka, granne, bud till fogden genast, Att med folk och vapen han må komma Och zigenarkungen Adolf gripa. Se, emellan nyckelben och nacke Bär jag knifstyng, af hans maka hugget; Nödgad sedan för det kära lifvet Att dem följa genom ödemarken, Har jag lefvat trenne dygn i skogen, På det fjärde kommit hit omsider. Men i natt, då månan sjunkit, smygen Till den lilla ladan mellan bergen, Där mot skogssjön Mättäkoski krökes; Där är stället, där skall röfvarn finnas, Hvilande i natt bredvid sin maka, Där skall jag ock finnas, käck till bistånd." Sagdt, och värden åter: "Ingalunda, Gamla granne, får du gå tillbaka; Låt de friska styra och blif hemma."

Honom svarte förarn Anton åter: "Om ej jag dem mat och brännvin bringar, Om ej jag, som lofvadt, återkommer, Fåfängt skall man söka dem i ladan. Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt." Så han sade, lastade sin påse Och, fast trött, begynte återfärden.

Men i samma stund satt röfvarn Adolf I den glesa ladan med sin maka. På sitt späda barn, till barmen slutet, Höll sin blick orörligt fästad kvinnan; Mannen såg mot spången oupphörligt, Längtande att där sin broder varsna. Ej ett ord blef taladt; endast syrsan Skrek i höet, och i skogssjön anden, Och nå'n gång i modersfamnen barnet.

Så gick dagen småningom till ända. Men när solen sjunkit bakom bergen, Satt zigenarn Adolf, där han sutit, Ej som förr med filen sänkt på bojan, Men med ögat fäst på spången ständigt. Och han såg omsider förarn komma. Opp han sprang, och stora tårar sköljde Rullande hans väderbitna kinder; Men i glädje brast han ut och sade: "Ingen nöd, mitt dyra barn och maka, Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen." Strax den kommande till mötes gick han, Nådde honom och på starka skuldror Bar den trötte fram till ladan åter.

Men när förarn framtog maten sedan, Brast zigenarkvinnan ut i tårar, Och zigenarn Adolf satt och talte: "Äten nu, men jag vill fila bojan, Sen, hvad öfrigt lämnas, vill jag äta." Men när hungern alla stillat hade, Sökte de med fröjd i höet hvila.

Ren med mörker hade natten kommit, Långsamt vandrande sin stilla bana; Vaken låg likväl zigenarn Adolf, Vaken låg också hans trogna maka, Tysta båda dock, tills kvinnan sade: "Hvad kan nu i vida världen handlas, Efter syrsan sjunger så beständigt?"

Henne svarade zigenarn åter: "Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt, Gläds åt värmen i den fulla ladan, Gläds åt människornas goda sällskap; Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad, Jag åt friheten, förvärfvad åter, Mest dock, att vi fått en trogen broder."

Åter talade zigenarkvinnan: "Bed, att stjärnan ej i molnet skrider, Att ej friheten i boja lägges, Bed, att brödratrohet ej må svika!"

Knappast var det sista ordet taladt, När af sorl den glesa ladan omgafs Och en röst i dörrens mörker ropte: "Finnas mänskor här, och hvilka? Svaren!" Ingen svarte, och det roptes åter: "Sätten eld inunder ladan, vänner, Ty zigenarkungen har sin tron här!"

Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren Och med dolken höjd i handen sade: "Här är mannen; ingen född af kvinna Skall ohämnad tränga fram till tronen, Innan ett beting han gett och svurit. Svärjen lejd och vård åt förarn Anton; Då med barn och maka är jag fången." Men igenom dörren smugen redan, Talte förarn, där han stod bland männen: "Sörj för dig, zigenare! Ditt bistånd Tarfvar icke förarn Anton mera."

Ändtligt genomskådande försåtet, Med en blick, som gnistrade i natten, Med en mund i fradga, ropte Adolf: "Nå, vid Gud, har jag ej skådat bofvar, Röfvare, som plundrat sina bröder, Mördare, som ryckt ur spenbarn hjärtan; Ingen har dock gjort hvad förarn Anton." Så han sade, och till förarns hjärta Trängde med hans ord den slängda knifven.

JENNY.

Så berättade en gång min moder: I din barndom bodde här en flicka, Hennes namn var Jenny. Sextonårig Satt hon i sitt lilla rum och sydde, Sydde flitigt, dar och nätter ofta, För sin egen och sin moders bärgning. Med allt detta var det dock ett under, Att den unga flickans hy och hälsa Icke led dess mera. Vacker var hon, Skön i mångas tycke, fin och fyllig, Med en färg på kinden, icke rosens, Icke liljans heller, men en blandning Dock af bådas, liljans, om hon finge Låna blott en droppe blod af rosen. Sådan var hon, när hon teg och sydde; Såg hon åter opp ibland och talte, Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt, Hennes anlet öfver, som då blomman, Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt Lyses upp, och daggbegjuten kalken Leende tusen pärlor tindrar. Det var då, i stunder såsom dessa, Man förgaf att se, att hon var vacker, Och på ängeln såg, som nu i skimmer Log, där hennes anlet nyss sågs blomma.

En gång kom från ett besök i staden Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade, "Håll dig nu beredd att få visiter Af vår granna värld. Den unga grefven, Han, vår stolta baronessas släkting, Kom i går; man säger, att hon väntar För sin äldsta dotter nu hans anbud. Men i morgon gifva stadens alla Unga herrar bal af tacksam aktning Så för baronessans hus som grefven.— Du, min goda dotter, får, då andra Glädjas, sitta ensam här och tråka, Ordna andras dräkt och glömma egen. Vore än vår lott som fordom, finge Äfven du en bjudning, arma flicka, Kunde glänsa som en ann' i dansen; Men vår tid är all."

Hon hann ej mera; Dörren uppgick, en betjänt i gala Trädde in och räckte i den sköna Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer, Tändt af glädje, flög kring hennes panna, När hon såg sitt namn på bjudningskortet, Men ett skimmer blott, det var försvunnet Nästa ögonblick. "Min goda moder", Sade hon med stilla allvar, "tiden Är mig dock för mycket dyrbar, balen Måste lämnas nu. En söm för andra Dessa tvenne dagar gör mig lättnad För en vecka, ja, för flere sedan."

Så hon sade. Hvad som taltes mera Mellan mor och dotter, nämndes icke. Dock, en timme eller två därefter Höll en vagn på gården. Baronessan Med sin fröken och den stolta, vackra, Unga grefven stego högljudt muntra Ned och syntes nästa stund i kammarn, Växlande ett skämt ännu i dörren.

Men till flickan, som från sömmen ödmjukt Stigit opp och bugat, gick i blidhet Hennes nåd och täcktes med sitt finger Röra lätt dess skära rosenkinder. "Nu, min vän", hon sade, "lämna genast, Hvad ni haft för händer; jag vill ensam Äga er för dessa tvenne dagar." Och tillika, med en blick på grefven, Föll hon in och log: "Bekänn det bara, Var det mödan värdt att lämna vagnen? Icke sant, en täck blondin, min grefve?" Det berättas endast, att ett löje, Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt, Spelat kring den smärta herrns mustascher, Då han tigande till bifall nickat.

Men den unga flickan, utan minsta Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud För den nådiga och talte stilla: "Dessa tvenne dagar är jag hindrad Af min egen söm. Min mor har velat, Att i morgon jag går opp på balen."

Med en min af spotsk förundran vände Baronessan sig till flickans moder "Kors", hon sade, "det är mer än artigt Att försmå sin fördel för att kunna Skänka oss er vackra dotters sällskap. Är det verkligt allvar, eller kunde Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"

När den gamla, enkla kvinnan fattat Dessa lätta ords förmätna mening, Steg hon sårad fram ett steg och talte "Baronessa, tvenne år har redan Detta barn med sina svaga händer Skaffat sig och mor och syskon bärgning. Räkna kan man snart de korta stunder, Hon på denna tid åt hvilan unnat. Äfven nu—det är dock första gången Hon, är bjuden—har jag nödgats bedja, Öfvertala, banna, ja, befalla, Innan hon förmåtts att börja tänka På sin egen dräkt och lämna andras. Det har kostat strid, men nå'n gång måste Äfven hon som andra ha en glädje."

Så hon sade. Med en axelhöjning Nickade den nådiga till afsked, Och besöket var förbi, man skildes. Det är anmärkt dock, att något olikt Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa, Då han kom och gick, att nu hans bugning Synts som mera verklig, mera menad, Att hans anlet och hans hållning visat Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit Än en gång med varmt behag på Jenny.

Dagen gick till ända, morgondagen Likaså; man samlades till balen. Allt, hvad staden ägde af förnämhet, Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste I förening nu, och polonäsen Gaf ett förspel snart af dansens glädje. Skön till undran, elegant, behaglig Mer än nånsin, sågs den unga grefven Föra baronessan först och sedan Hennes fröknar några hvarf kring salen. Med allt detta låg dock ögonblickligt Stundom i hans drag ett tankspridt tycke, Rättadt ständigt åter med en vändning Till hans dam och ett förnyadt samtal.

Promenaden slöts. Musiken anslog Några takter åter, och kadriljen Skulle börjas. Det var sed den tiden, Att en kavaljer tog plats på förhand, Där han fällt sin handske, och med klappning Kallade sin dam till ronden sedan.

Högst i salen stod den unga grefven Redan färdig, allt var ordnadt, alla Väntade ett tecken blott af honom. Och han gaf det. Kring det stora rummet Ljöd en klappning nu, musiken inföll, Damer sväfvade från alla sidor Fram till sina riddare, kadriljen Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

Då bemärktes först längst ned i salen, Blyg, förlägen, dröjande, en flicka. Mellan parens rad och dem, som suto, Sökte hon sig först en väg, men måste På det ljusa golfvet fram omsider. Enkel, med en krans af späda, hvita Blommor på sitt lockigt täcka hufvud, Skred hon, nu ett mål för allas blickar, I sin bäfvan framåt, längre, längre, Tills hon stannade vid grefvens sida. Det var Jenny. Hennes kinder glödde Djupare än rosens, och det milda, Sänkta ögat tycktes sky att röjas. Men den stolta, ädla grefven räckte, Utan minsta akt på någon annan, Glad och leende sin hand åt flickan, Och i samma stund begyntes dansen.

Det är sagdt, att samma afton syntes Samma par på nytt i kotiljongen, Att från början då till slutet grefvens Varma blick liksom ett solsken hvilat Oafbrutet öfver Jenny ensam.

Mången nämnde äfven sen med tjusning Om den blyga flickan, hur hon stundom Vågat skåda opp mot grefvens öga; Hur en klarhet, leende och himmelsk, Strålat då hvar gång i hennes anlet Och ett nytt behag kring purpurläppen Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

Hvad som taltes, hörde eljest ingen. Men det vissa är, att innan hösten Sågs den stolta grefven här som brudgum, Dröjde några dagar blott och reste, Ung och lycklig, till sitt landtgods åter Med sin unga lyckliga grefvinna, Med den sköna sömmerskan, med Jenny.

JULKVÄLLEN.

Den bleka månen sken på mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll. Det var en kulen julekväll.

Han skyndade sin trötta gång På stigen, öfveryrd och lång, Af barn och maka väntad hem; Han bar ett högtidsbröd åt dem, På herregåln i byn begärdt. De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer, Då han en ensam gosse ser, Som sitter stum på drifvans rand Och andas i sin kalla hand; Vid kvällens än ej släckta sken Han tycktes halft förstelnad ren.

"Hvart leder, arma barn, din stig? Kom hem till oss att värma dig!" Så sagdt, han tog den frusna med Och hann omsider gårdens led Och trädde in till stugans fest Med brödet och sin späda gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst Med yngsta barnet vid sitt bröst: "Du dröjt så länge på din färd, Kom hit och sätt dig vid vår härd Och du också!"—Så öm, så lugn Hon ledde gossen närmre ugn.

Och snart vid hennes vård man fann, Hur brasan mera lifligt brann. Hon tycktes glömma bort sin nöd, Hon tog så gladt sin makes bröd Och bar det fram till aftonvard Med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd, Till festens måltid, sparsamt redd, De muntra barnen redan gått; Vid muren kvar blef gästen blott. Hon tog den arma med sig då Och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut, Hon tog sitt bröd och delte ut. "Välsignad är den godes skänk", Så talte gossen på sin bänk, Och tåren i hans öga log, När han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt; I hennes hand var brödet helt. Förvånad hon sitt öga fäst På främlingen, sin späda gäst; Hon undrar och hon ser och ser; Han syntes ej densamma mer.

Hans öga brann som stjärnan klart, Hans panna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans dräkt Som dimmorna för vindens fläkt Och hastigt står en ängel där, Så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp, Hvart hjärta slog af fröjd och hopp, Det var en oförgätlig kväll Uti det goda folkets tjäll; Och skönare var ingen fest, Ty ängeln blef hos dem som gäst.

* * *

Sen mången vinter gjort sitt tåg, Jag kom en julkväll dit och såg. De godas hydda fanns där än Och deras soneson i den; Han hade börjat gråna ren Och satt till bords vid brasans sken.

Det var så ljust, det var så gladt Hans maka vid hans sida satt, Och barnaskaran rask och skön; Det var, som om de slutat bön, Det var, som om de hade trott, Att i en helgedom de bott.

Men högst vid bordet brann ett ljus, Det enda i de frommas hus; Dit ställdes mjölk och hvetebröd, Men ingen njöt dess öfverflöd! Jag frågte, hvems den platsen var "Den gode ängelns", gafs till svar.