ANDRA DELEN.

TJÄNSTEFLICKAN.

Om ren vid helga klockors ljud Jag stode i min högtidsskrud Och såge natt och dimmor fly Och söndans sköna morgon gry!

Förbi är veckans möda då; Till ottesången får jag gå Och träffa nära kyrkan den, Som saknat veckan ut sin vän.

Han står väl då på förhand ren På kyrkobackens brant allen Och blickar öfver träskets längd På slädornas och folkets mängd.

Och jag är den, som eftersöks, Och tåget nalkas, skaran öks, Och plötsligt syns jag däribland Och räcker honom gladt min hand.

Nu, muntra syrsa, sjung din sång, Tills pärtan brunnit ut en gång Och jag får gå till sängs igen Och drömma om mitt hjärtas vän.

Jag sitter här och spinner nu, Och rullan är ej half ännu; Och Gud vet, när jag spunnit ut Och när den långa kvälln tar slut!

BONDGOSSEN.

Jag huggit, tills min kraft förgått, Och hugger om igen, Och yxans stål är hvasst och godt, Men furan står dock än. Min arm var en gång tung och stark; Nu är den mer ej så, Sen vintern om jag ätit bark Och druckit vatten på.

Ifall min tjänst jag bytte om Och bättre för mig såg, Jag kanske till en herre kom, Som hade bröd af råg. Kanske i närmsta stad jag fann En lön för tro och flit.— Jag tänker ofta så och kan Dock icke längta dit.

Står fjället där med löfprydd topp Och ser i sjön sin bild? Går solen där så härlig opp, Och går den ner så mild?

Finns där en dal, som blomdoft strör, En mo, som tallar bär? Och hon, hvars vallhorn nu jag hör, Skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd, Till vindens tidsfördrif;— Och utan vän och fosterbygd Hvad är ett mänskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst Och lindrar landets nöd; Kanske en bättre skörd i höst Oss ger ett bättre bröd.

RODDAREN.

Sjung, arma gosse, sjung! Din rodd blir annars tung, Din hand vid åran domnar snart, Och hvem skall sen ge båten fart?

En våg ej rör sig mer, Af sol och dag jag ser En strimma blott vid västerns bryn, Och mörk i fjärdens djup är skyn.

Säg, arma gosse, säg: Hvart skyndar du din väg, Allena, sträfvande och trött, Då natten själf har somnat sött?

Är det en fågeltropp, Du skrämt vid stranden opp, Är det en lom, är det en and, Du jagar nu från strand till strand?

Du, som från skog och fjäll Mig frågat mången kväll, Mig frågat förr, mig frågar än Hör, eko, hör mitt svar igen:

Jag ingen fågeltropp Har skrämt vid stranden opp, Det är ej lom, det är ej and, Jag jagar nu från strand till strand;

Min tanke jagar jag: Hvartenda åretag, Hur lätt det är, hur svagt det är, Mig närmre till min tanke bär.

Där röken stiger opp Mot klippans blåa topp, Där hyddan syns vid träskets slut, Dit har min tanke rymt förut.

Där skall jag finna den, Förrn det blir dag igen, När båten hunnit strand och hamn, Och jag min trogna flickas famn.

TALLTRASTEN.

Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal.

Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än! Är dagen eldig och är natten ljuf, Af båda diktens färger lånar du Och målar i en oförgänglig sång Din trohets högtid såsom våren lång.

Du har som jag en vän att tolka för Den fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör. Har jag som du en stämmas välljud fått, Ett språk så innerligt, så lätt förstådt? O, kan jag säga, hur jag älskar nu, Och kan jag en gång älska ömt som du!

Lycksalig den, som vid naturens bröst Från henne hämtar kärlek, ord och röst, Som, irrande, sitt modersmål ej glömt! Han drömmer blott och säger, hvad han drömt, Men medvetslös och utan reglors tvång Han drömmer vishet och han talar sång.

Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn, Tills sista purpurn flytt från aftonskyn Och nattens fackla tändt sitt bleka sken. Vid hyddan möts jag af min flicka sen, Och skall jag tolka, hur jag dig förstått, Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.

JÄGARGOSSEN.

På marken vistas fågeln blott, Och löfven skymma än; Jag har ej gjort ett enda skott, Och det blir kväll igen.

Om vintern komme hit en gång Med drifvor i sitt fjät, Jag såge bättre ripans gång, Och orren hölle trä't.

Om luften ville blifva sval Och löfven falla sen, Jag såg kanske i nästa dal En flock af järpar ren.

Dock snart skall ripans spår sig te, Och järpens skygd förgå; Men den, som helst jag ville se, Skall jag ej se ändå.

Jag blickar här,—hon blickar där, Men ack, vi mötas ej! Jag kunde stå, där blicken är, Och såge henne ej.

Emellan oss är sjö, är fjäll, Är mo med furu på, Emellan oss är dag och kväll Och kanske natt också.

MORGONEN.

Solen några purpurdroppar Ren på österns skyar stänkt, Och på buskar, blad och knoppar Daggens pärleskur sig sänkt.

Skogens alla fåglar svinga Jublande från topp till topp, Tusen glädjeljud förklinga, Tusen stämmas åter opp.

Fjärden krusas, böljan randas, Lunden rörs af fläkt på fläkt, Lif och blomsterdofter blandas I hvarenda andedräkt.

Ängel från det fjärran höga, Hvarje väsens blida vän, Gryning, har ett mulnadt öga Mött din ljusa anblick än?

Skingrad är bekymrens dimma, Tankens dystra moln förgått; Dagen i sin barndomstimma Älskar barndomskänslor blott.

Ingen lider, ingen saknar; Allt är glädje, frid och hopp. Med naturens morgon vaknar Hvarje hjärtas morgon opp.

KYSSEN.

Jag kysser dig och ledsnar ej, Och skall jag nånsin ledsna? Nej! Nu, goda flicka, svara mig, Hvad sällhet kyssen skänker dig!

Du älskar den såväl som jag; Nu säg, hvad utgör dess behag? Jag frågar nu, jag frågte nyss Och får till svar blott kyss på kyss.

Om i min läpp man boning gömt, Du kysste den ej mera ömt; Om galla vore stänkt därpå, Du kysste lika ömt ändå.

Se till, hvad förebär du väl, Om någon frågar efter skäl, Nej! Om någon oblygt kommer nu Och frågar: Hvarför kysses du?

Och folket dömer strängt, min vän, Hvad skall det säga då om den, Som annat ej än kyssa gör Och själf ej en gång vet hvarför?

För min del jag ej hittat på, Hvad godt i kyssen finnas må; Men jag vill dö, om jag en stund Skall stängas från din purpurmund.

DEN ÅNGRANDE.

Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköte De ord, han sade vid vårt sista möte! Hans djärfva bön, hans vrede och hans oro För mig, för tystnaden och dig blott voro.

Ty solen sjunkit redan från det höga, Och ingen stjärna öppnat än sitt öga, Och ingen vaken vind fanns mer i nejden, När om min afskedskyss han tände fejden.

För dig blott kan jag yppa, hvad jag kände, Hur hvarje suck, hvar tår, han göt, mig brände, Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat, Om flickan vågat ge och blygseln kunnat.

Säg honom du, om någon gång han nalkas Att drömma bort en stund hos dig och svalkas, Säg honom då, ifall ett språk du äger, De tysta ord, jag nu med bäfvan säger:

"Glöm, goda gosse, hvad dig kränkt och smärtat! Den köld, hon hycklar, är dock långt från hjärtat. Förtörnas ej, fast henne hård du tycker, Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!"

DET VAR DÅ.

Högre mot sanden Svallar den vreda sjön, Björken på stranden Susar ej mera grön; Marken är stel af snön.

Du, som med våren Flydde från dal och vän, Bragte dig tåren Blott för en stund igen, Ville jag säga än:

"Skåda kring runden, Flicka, en gång ännu! Minns du, hur lunden Fordom var grön och ljuf? Se, hvad den blifvit nu!"

Sen, då hon flydde, Skulle hon säga så: "Skönare grydde Ynglingens kind också; Men det var då,—ja, då!"

SJÖMANSFLICKAN.

Vinden blåser opp i hast, Segel fylla stång och mast, Skeppet styr till fjärran länder, Gud vet, när det återvänder!

Du, som far där, äger du Någon blick för mig ännu? O, jag såg dig än kanhända, Om min gråt blott toge ända.

Vore jag, hvad fågeln är, Vingad, såsom måsen där, Följde jag dig glad på färden Till den obekanta världen!

Kom beständigt, dit du kom, Vände, när du vände om, Spelte med min lätta vinge Och din blick i flykten finge.

Men den arma flickans lott Är att fläkta afsked blott Med en tårfull duk i handen, Vinglös lämnad kvar på stranden

Långt ifrån att följa få, Måste jag tillbaka gå, Innan kvällen komma hunnit, Innan seglet än försvunnit;

Måste jaga ur mitt bröst Saknaden, som är min tröst, Torka väl från kinden tåren, Att min mor ej märker spåren.

HÄLSNINGEN.

Fästet klarnar opp, den dunkla skuren Lämnar rum för aftonsolens sken, Och på fjärden, af en svallsjö buren, Vaggas dagens storm och sofver ren.

Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit.

Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor.

Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg! På dess skuldra sitt och, sedd af ingen, Dessa ord i hennes öra smyg:

Goda flicka, om din vän du saknar, Hör hans trogna hälsning genom mig! Nästa morgon, endast vinden vaknar, Lossar han sin båt och söker dig.

Lång är vägen, och han själf behöfver Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund; Men, hur lugnt det är, som jag däröfver Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.

Några fågelljud i skogen väckta, Blott en källas sus bland strandens fjäll, Blott en myggsvärms lätta vingslag fläkta Den med blixtens snabbhet till ditt tjäll.

AKTA, DÅ ÄR GUDEN NÄRA!

Sköna flicka, yra flicka, Vänta några vårar bara, Och du skall så fritt ej blicka, Och du skall så yr ej vara.

Fjorton år blott glädje amma; Femton år och sexton stunda, Guden kommer med sin flamma, Och det blir helt annorlunda.

Blott en gnista af hans låga Tusen sorgsna tankar föder, Blott en fläkt ifrån hans båga, Och det friska hjärtat blöder.

Flicka, än mot pilens smärta Ingen sorgfull vakt behöfves; Guden nalkas ej ett hjärta, Medan än dess aning söfves.

Men när friden byts i saknad, Saknan i begär, som tära, Akta, då är slumrarn vaknad, Akta, då är guden nära!

Lugnet störes, glädjen smittas, Inga fröjder lyda valet, Och i ögats spegel hittas, Mellan hopp och löjen, kvalet.

SERENAD.

Ren släckt är lampan i min flickas kammar, Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar, Och genom slöjan, fäst för den, jag ser Den skönas bild ej mer.

Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna; Sen, blyga Cynthia, blif min spejarinna Och yppa vänligt, hvad du skåda fått, För mig och natten blott!

Om med en blick, där himlen strålar åter, Hon sammanknyter händerna och gråter Och talar ord, som blott en ängel hör, Sin aftonbön hon gör.

Men om den höljda barmen rörs och bäfvar, Ett leende på rosenläppen sväfvar Och kindens låga sakta tänder sig, Då drömmer hon om mig.

FÖRSTÄLLNINGEN.

Alla känna fröjd och smärta, Fast ej alla det förklara; Hvarje flicka har ett hjärta, Fast hon låtsar utan vara.

För de nöjen, gudar skicka, Kan sig ingen dödlig akta; Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta.

Yngling, älska, brinn och låga, Och med köld skall du belönas, Men ett liknöjdt steg blott våga, Och ditt kval skall bli din skönas;

Och dess fåfängt dolda smärta Skall i min, i röst förklara: "Hvarje flicka har ett hjärta, Fast hon låtsar utan vara."

Fordra tusen kyssar,—alla Skall med hyckladt tvång hon unna; Fordra ingen,—och den kalla Skall ej en försaka kunna,

Skall ur tårar ofta blicka, Skall i suckar hviska sakta: "Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta."

FJÄRILN OCH ROSEN.

Rosen lutar, blek om kinden, Hennes tid är all; Fjäriln domnar under vinden, Under skurens svall. När skall fjäriln få tillbaka Sina lekar och sin maka? När förlåter Dvalan åter Rosens matta ögonlock?

Barn af sommarn, lefde båda Lyckliga som den; Inga skiften, ingen våda Störde glädjen än. Af hvarandras kyssar sälla, Utan skuld att vedergälla, Utan oro Båda voro, Och de måste störas dock!

Hur de dröja, hur de bida, Aldrig väckas de; Kärleken vid vårens sida Kan ej lif dem ge; Men på kullen, där de bärgas, Nya, sköna rosor färgas, Och i doftet Öfver stoftet Svärmar nya fjärlars flock.

FÅGELFÄNGARN.

Jag vandrar fram på skogens ban Och blickar opp i tall och gran, Och ofta nog jag fåglar ser, Men ingen flyger ner.

Och hvar och en tycks fly den stråt, Där jag har utsatt mitt försåt, Och lika tomhändt, som jag kom, Jag måste vända om.

Jag borde se med sorg och ångst På min bedragna fågelfångst, Men huru felt det än må slå, Är jag förnöjd ändå.

Jag har en snara kvar till slut Som aldrig lämnats tom förut, Dit fågeln, lika gärna går, Som jag densamma får.

Och när jag kommer hem igen Jag gillrar än i afton den: Och flicka lyder fågelns namn Och snaran är min famn.

TILL AFTONSTJÄRNAN.

Stjärna, kvällens dotter, du, Säg mig, hvad du skådar nu? Ser du från din trygga borg Mer af glädje eller sorg?

Kanske på ett stormigt haf Seglarn nu från böljans graf Än med fruktan, än med hopp Blickar mot din ledning opp.

Kanske i en bortglömd dal, Ensamt lämnadt med sitt kval, Söker nu ett krossadt bröst. I ditt milda öga tröst.

Kanske att på dig som bäst Någon trogen flicka fäst Sina blickar, och begär Att sin älsklings möta där.

Ser du seglarns kosa störd, Låt den bli till rätta förd! Ser du sorgen, kvald och glömd, Håll din ljusa tröst ej gömd!

Men om du min flicka ser, Sänd en vänlig stråle ner, Sen du skrifvit i dess sken, Att jag väntar längesen.

DEN DÖENDE.

Den långa natten gått till ända snart: Blir icke hvalfvet redan ljust och klart, Och får ej träskets snö ett högre sken? Var det ej orrens rop, söm hördes ren?

När morgonsolen glöder innan kort Och snön på taket börjar smälta bort, Och droppa efter droppa ren jag ser Förbi den öppna gluggen falla ner,

Och syrsan tystnat inne, och jag hör Den muntra sparfven kvittra utanför, Då hållen mig en annan säng beredd, En kärfve halm, på stugans trappa bredd.

Ty jag vill ledas dit och hvila där Och se, hur skön och glad naturen är, Och fröjdas än en gång åt land och sjö Och sen i våren, där jag lefvat, dö.

YNGLINGEN.

Vind, som mig smeker och lämnar, Säg, hvart din kosa du ämnar, Skyndande, flyktig och snar, Säg mig, hvar hamnar du,—hvar?

Bölja, som gungar min julle, Skulle jag följa dig,—skulle Årorna lyda ditt drag, Svara, hvar hamnade jag?

Tankar, otaliga tankar, Sägen, hvar kasten I ankar? Barn af en ädlare värld, Ges det ett mål för er färd?

TILL EN ROS.

Slumrarinna i den slutna knoppen, Vakna snart och gläd din fosterdal, Mött af fjärilns kyss och smekt af droppen, Som från himlen faller mild och sval.

Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet, Varar blott så länge stunden rår. Skynda, skynda!—Glädjen är som lifvet, Lifvet åter som en flyktig vår.

Älska, njut och låga, sköna blomma, Vecklad ut i fägring mer och mer! Innan hösten må en ängel komma; Som dig bryter och åt himlen ger.

DEN SKÖNA.

Allt är godt, hvad jag vill göra, Allt är lätt, hvad jag begär, Alla hviska i mitt öra, Huru skön jag är.

En berömmer ögats låga,— Växten en, en annan hyn;— Får jag ej min spegel fråga Eller tro min syn?

Tittar jag i spegeln bara, Ser jag själf dock mycket mer, Än min hela friarskara På en afton ser.

Ljuft det vore att berömmas, Fast berömmet är en vind, Skulle ej mitt hjärta glömmas För min vackra kind.

Men för den blott ord man äger, Blott för den är känslan gjord; Ingen till mitthjärta säger Ett förtroligt ord.

VID EN KÄLLA.

Jag sitter, källa, vid din rand Och ser på molnens tåg, Hur, ledda af en osedd hand, De växla i din våg.

Där kom en sky, den log så röd, Som rosenknoppen ler. Farväl! Hur snart farväl den bjöd, För att ej komma mer.

Dock, där en annan mera klar Och strålande igen! Ack, lika flyktig, lika snar, Försvinner äfven den.

Nu åter en!—Den vill ej fly, Den vandrar tungt sin stig; Men, källa, mörk är denna sky, Och den förmörkar dig.

Jag tänker, när jag ser dig så, Uppå min egen själ: Hur mången gyllne sky också Har bjudit den farväl,

Hur mången, tung och dyster, spred Sin djupa natt i den Och kom så hastigt, ack, men skred Så långsamt bort igen!

Men hur de kommit, hur de gått, Jag känt dem ganska väl: De varit tomma skyar blott I spegeln af min själ.

Och spegelns ljus och mörker skall Likväl af dem bero!— O källa, när blir leken all, När får din bölja ro?

DEN SJUTTONÅRIGA.

Jag vet ej, hvad jag hoppas, Och hoppas likafullt; Mitt hjärta känns så ödsligt, Och är ändå så fullt. Hvart syftar denna oro, Som ej ett mål kan nå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Vid sömmen hela dagen Jag sitter som en träl; Jag tycks arbeta flitigt, Det lider ej likväl. Mot handen sjunker pannan, Och nålen glömmes då. Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Jag mente: våren kommer, Naturens dräkt blir ny; Då skall min håg förändras Och mitt bekymmer fly. Och våren kom och sommarn, Jag blef mig lik ändå. Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Jag älskar ej som fordom Min sköna nejds behag; Ju mera dagen klarnar, Dess mera mulnar jag. Hur skall min oro skingras, Och när min sorg förgå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

O, den som finge hvila I dödens lugna bo! Kanske att blott i grafven Ett hjärta finner ro. Men dock, hur tungt att redan Från sol och vänner gå! Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?